Li-Sam Library

Library 18feb2017

Home
Site Library 1-10
Site Library 11-20
Site End

Life is strange: there are so many question—two of the very basic ones being about how life once started and gender. What’s confusing are not the questions themselves, instead it’s all their varied answers. But life didn’t emerge out of chaos, and gender was there already from the beginning and without any questions ever had being asked. And if we should ask, the only answer ever needed is: We all are children of the universe.

... It was Saturday, the best day of the week because her dad was home from work. Amy longed for these mornings. After she had quietly opened her parents’ bedroom door, she made her way slowly to her father’s bedside, trying hard not to wake her mother. This morning, as every Saturday morning, belonged to Amy and her dad... In this gentle tale, a young girl befriends a special flower, taking her father with her on a journey of understanding.

Did life happen by chance or was it somehow planned, just as birth can be? To find answers about our existence we have to search far beyond the obvious and deep within. We all look at ourselves and living differently, but from afar our existence are the same energy, life as such doesn’t differ. The child within can cover the distance. It see us through past and future and guides us where to go.

Life in ancient times may have been different then, but some of their issues are still valid, bothering us still today. This fairytale in all its simplicity tells about life and us humans in a both specific and general way, where identity and our true selves—who we are—turn into question, ...as a little boy out shopping with his mother and wanting her to buy him a dress instead of trousers and a shirt.

This story is based on a true event and its complex implications. It’s about transsexualism. This emotional journey will take you beyond what is generally understood, and even farther beyond what modern science has included in its understanding. Keep in mind though that it is based on real events. In fact, what happens in this book is happening to others right now.

These fourteen poems are very much connected to the previous story 5 “Behind Waves” and all of them are very essential to the story. Even though these poems were written as a part of the story, they also have a story of their own to tell, providing the larger picture. To recognize oneself when looking in a mirror and be able to share emotions is a must and is what these poems and poetry story tells about.

This is a short story and it’s about a boy and his grandmother and how small insignificant things, a coincident, a thought, can last and be passed on through generations like forever. The story isn’t just fantasy, the boy, grandmother and the bottle of sand happened and I happened to be there. The event got stuck in my mind, so later on I wrote this story down as a sort of reaction to what I saw and felt happened.

This blog story series has seventeen entries, which happened during a period of three weeks’ out cliff-path walking from January 21 to February 13, 2009. When I got the idea I wasn’t too keen to reveal my location at first, so I kept it a secret till the last entry, if you wonder about that. What those my thoughts were is still difficult to say, so I will leave that to you to discover.

This story, a kind of fairytale in fact, tells about a girl who have a hard time being bullied and with no friends around. And it tells about how things sometimes can change in a magical way. Once upon a time, as in this fairytale, is actually not that long back in time at all. But still, those ancient forests may scare us even today, and even if heavily reduced in size. However, fears of the forest can change by just going there for a visit.

This story is the first I wrote back in 1995. At that time I wanted to find out if I was able to write, so initially this story which I had in mind was a test. But when starting writing I couldn’t stop and in the end I really liked the story as it turned out. So why not publish it on this site, too, for any of my Swedish readers. One odd thing with this story is that it involves a painting which you can have a look at on the front cover. A quite special and “magic” painting in fact.

Library 13feb2018

This saga is kind of contemporary and it begins when you start reading. Even if the past is there at the beginning, the future is, too. It tells about people that found a way to create their own society and it is not just any people...

Once Upon A Time

As this saga continues it will take you to a place beyond imagination. We only think of societies we are aware of, but here we enter another kind of awareness where science and fantasy merge. Possibilities which them others not discovered yet...

White City

In war as well in peace, arms of various kinds are needed... and earn money from. Who’s’ in power spending all that money, is another thing needed to monitor and keep track on. As from now, both these things are done the enchanting way...

Arms Fair

Book 1 jun2005

Children of the Universe

The beginning of it all and everything

Book 1 jun2005

– 001:000/I –

Contents Page Foreword................................................. 1 Children of the Universe, introduction.. 2 Children of the Universe, the tale………. 3-5 About the tale…………………………………… 6 About life………………………………………. 7 About death…………………………………… 8 About God…………………………………….. 8-9 Final word……………………………………….. 10

Book 1 jun2005

– 001:001/1 –

— Foreword — In one and many ways, this is how it all started. And I would like to think that this is how I “me” started to exist, too. About “Across Borders” and this I “me” and all happening, this tale is both easy and impossible to understand at the same time. With this I “me” as the impossible part and the easy part is us meeting, which I guess those of you that have met me can agree on. “So who are we? Would we like to meet?” In case, and with this universal tale in mind, “Where in universe?” and “When in life?” “So where are we?” and “When in time are we present?” Some of the answers you will find hidden in- between the lines, but well within reach if you open your mind and honestly want to know. “So where am I?” and “When in time am I?” If you reach out towards the sky, find your star and trust life as in this tale, that’s how we meet. Li Sam

– 001:001/2 –

Children of the Universe Life is strange: there are so many question—two of the very basic ones being about how life once started and gender. What’s confusing are not the questions themselves, instead it’s all their varied answers. But life didn’t emerge out of chaos, and gender was there already from the beginning and without any questions ever had being asked. And if we should ask, the only answer ever needed is: We all are children of the universe.

– 001:001/3 –

. . . From the very beginning there were earth, water and heaven. At that point our planet Earth didn’t exist. It was just there as a mass, floating around in space without meaning or the notice of anyone. When the first beams of sunlight found their way to its surface, Earth emerged as a newborn child. She turned and danced around the sun, showing herself from all angles. The sunlight made her feel warm and happy. At night she rested, and when morning slowly woke her again, she showed herself more beautiful than the day before. No one questioned her existence and no one ever questioned that she was a she. Very soon after our mother Earth began to produce life, and her beauty increased even more. But life didn’t just happen out of nothing; the sun wasn’t the cause alone. All the stars far away saw with wonderment what was happening—they hadn’t seen anything like this before.

– 001:001/4 –

Stars surrounded our mother Earth as in a theatre, expectantly waiting for her next turn. And with every turn, their friendly relationship grew stronger. With the attention she was shown, she felt like sparks were lighting a fire surrounding her, and soon after love occurred. All the stars gathering around her made the sky open, letting energy flow. Even from afar her love reflected increasing and eternal beauty. The starlight brightened the night, and Earth allowed beams of light from all over to find their way to her heart. The starlight made Earth pregnant and bonds of love emerged as signs of the Zodiac across the sky. Our mother Earth nurtured every beam that touched her, even from the tiniest little star far away, and she made them grow. The energy she felt touched her soul and made her more beautiful than ever before. At daybreak she turned to the sun, making life aware. At night, stars tucked life in, providing comfort while sleeping. Wherever she turned, light as in a marriage gently caressed her soul,

– 001:001/5 –

promising eternal faithfulness. And as a mother in a universal, loving relationship, Earth made life a home. Mother Earth feeds our bodies. The sun enlightens our minds, making us see. And like a father teaching his children, stars guide both you and me. In life we sparkle as the children of the universe we are, and like stars shimmering in the sky, we will never be forgotten. . . . Li Sam June 2005

– 001:001/6 –

About this tale I wrote this small piece in June 2005, a period in my life where I was very uncertain if I was going to survive the year or not. It was not about me being life-threatening ill or risk having an accident or such; instead this I felt went far deeper to an emotional level, where I felt that something within me was in a process of shutting down. However, there was this spark, like an ancient light from afar looking down at me as I wrote. I didn’t know the term systemic constellations then, but still and in a bigger picture, which Earth constellations represents, this ancient kind of tale has something to say. Whatever this piece is or could be regarded as, sometimes, and in mysterious ways, things you write and have no idea about, later on turn out true. And why not? In my search for the truth in me, this tale was one of the first that popped up in my mind.

– 001:001/7 –

The way this tale tells about life is universal in all aspects and why not embrace it as that. A universal saga from far back in time when all life started and became aware. As I was writing, my thoughts were all over the place connecting to whatever. Thoughts, which I would like to share with you here, about the path I was walking. So here it is, the beginning of a journey. About Life There are things about life which we wonder about because we don’t quite understand them. And there are things we don't want to know. If we don't learn about our fears and denials, doesn't that make us blind and unable to be even aware of what we're missing? People have problems in life for lots of reasons and often awareness and understanding can be the guiding star to find out what in life they are looking for and how to get there.

– 001:001/8 –

About Death In life, there are many more things about death we don’t understand and wonder about. And again, there are things we don't want to know. If we learn about our fears of death, might we not gain something rather than losing? Sometimes people die for no obvious reason and some of them take their lives while young. Can that guiding star guide us in death, too? About God God is a friend of mine. I don't need a special house or any church to go to and I don't need to pray to connect. My God isn't like that. My God is with me all times, wherever. And as a child of the universe God provided me a body and made me alive. The body I was given wasn't me, but the soul God made me was and still is. Even if my body were wrong, for whatever reason, I'm proud of that character, the role I had to play. When one day late in life that character became aware of me, he took me by the hand, leading me to the light I could follow.

– 001:001/9 –

That light was created for me, illuminating paths through the universe we shouldn't miss. As people we often forget about our true selves and only think of our bodily parts, expectations and how others want us to be. Whatever disabilities we have, the soul is free. God is life, and those star beams that once made us, that light are we. … Then I also started to wonder where all our life journeys ends? Because if there’s a beginning there have to be an end, right? Will Earth vanish in the same kind of magical manner it once emerged? But something can’t vanish into nothing, can it? Or if it can..., nothing can’t vanish into itself. Or can it? As I see it, whenever and wherever an ending occur, it will always be the beginning of a new story or an eternal tale like this perhaps, right?

– 001:001/10 –

— Closing Words — Whatever this tale is, I’m not going to close it. Death is one thing and you may forget about me and this tale, which is okay. Even so and that’s it, I’m happy. From across borders (a place I sometimes visit) I see this “Children of the Universe” tale as very real, alive and present, forever and today. So in the end I will be sticking around after all. Where and whenever we meet doesn’t matter, as that me I am will not vanish. And perhaps… beyond, where horizons meet, like in a highway intersection, our lights will cross. Even if just a slight touch, mother Earth will sense it! Love, Li Sam

Book 1 jun2005

Children of the Universe The beginning of it all and everything This is the entry to “Across Borders” it’s from here our lives and living first started. We all know that our children, the first green grass showing and that the first spring flowers are all unique, and it’s there where we meet. Welcome!

Book 2 jul2002

Book 2 jul2002

– 002:000/I –

Contents Page Entry 1 Dedication............................................... 1 Foreword……………………………………….... 2 The Flower, chapter 1………………..………. 3-24 Entry 2 The Flower, chapter 2…………..…………… 1-20 Final word……………………………………….. 21

Book 2 jul2002

– 002:001/1 –

— Dedication — I dedicate this little fairytale story to life and all that’s living, especially children. Often we forget small living things as if it doesn’t matter whether they’re dead or alive. And sometimes in triumph we collect for profit what once was a free spirt, without a thought for the consequences. Where life ceases to exist, hardcopies of the past take over. What we seldom realize is that our memories are what keep the past alive. It’s there, within us, that the real values of life are be brought into the future. Fairytales are like riddles telling us that what children see as the truth, we never should diminish, ignore or treat as forgotten. Li Sam

– 002:001/2 –

— Foreword — This story was originally written summer 2002 and first publish in a book format 2008. The cover art and other illustrations that may appear are all made by Lisa Maynard. The reason for this story is manifold and it’s still one of my favorites, as it takes on life at its core. This story is not meant to lecture what to believe or what to regard as true or not. Instead it’s meant to draw your own conclusions. If you make the same conclusions as me, the author, doesn’t really matter. What matter is how you perceive the story and how it might fit in with your realities as you experience them. Then I of course hope that you will enjoy the story. However, there are a lot of issues brought up in-between the lines in this story. Later on I will address these issues as Story Insights, referring to this site Earth constellation activities for those of you interested. Li Sam

– 002:001/3 –

The Flower Chapter 1 In a village on the outskirts of a big city (well, in this little tale it could be any city really), the rising sun had begun painting the grey sky bright blue at the horizon. A little girl named Amy slowly woke and turned her head towards her bedroom window. She lay there quite still in her bed, waiting expectantly. As the first sunbeam found its way inside, she quickly rose. As silently as possible, she tiptoed out in the corridor and snuck into her parents’ bedroom. It was Saturday, the best day of the week

– 002:001/4 –

because her dad was home from work. Amy longed for these mornings. After she had quietly opened her parents’ bedroom door, she made her way slowly to her father’s bedside, trying hard not to wake her mother. This morning, as every Saturday morning, belonged to Amy and her dad. As far back as Amy could remember, her father had gotten up early on Saturdays and taken her downstairs to the kitchen for a breakfast just for the two of them. Amy was now four years old, and from the day she had gotten her own bedroom Saturday mornings had developed into a contest to see which of them could wake the other one first. Nowadays, she always won. Even if her parents were awake when she came in, they pretended to be sleeping; they both enjoyed the sound of small feet creeping in and their daughter’s tiny voice close to her father’s ear. "Daddy, Daddy, the sun is up!" Amy whispered, gently shaking his arm, which he had put outside the bed covers for her. He slowly opened one eye to look straight at her, and he smiled. Amy put her small finger in front of her mouth signaling for him to be very

– 002:001/5 –

quiet, and he crawled gently from his bed. Then they both tiptoed out into the hallway, closing the bedroom door silently behind them. As usual, when the bedroom door was closed the big chase to the kitchen began, led by Amy jumping and laughing. Once settled in the kitchen they immediately started to discuss what they should do that day. The sun rose quickly. Sparkling sunbeams were crossing the kitchen window like arrows, and one by one they lit up the air around them. Amy and her dad peeked out through the window. It was early spring, and it seemed to be the beginning of a very nice day. Amy was at a charming age. She was old enough to have passed the baby stage and, now more than ever, was developing her personality. But she was young enough still to have an open mind and clear thoughts, very characteristic for a curious kid discovering life. Her tiny body was healthy and strong, and she had a child’s pretty face and long blond hair just below her shoulders. Amy’s father looked very much as many fathers do: a little tall but not oddly so, a tad bit skinny, and of course handsome. At least Amy and her

– 002:001/6 –

Mother thought so. He had short graying hair, and most times he dressed casually, like he’d rather be out hiking with his family than taking part in the work-a-day world. That day both Amy and her father were still in their pajamas. After checking the weather conditions from the kitchen window they opened the door a bit to their small back garden. On the doorstep they stood for a while feeling the outside air heating up with the sun. The smell in the air and the sound of the songbirds outside promised that the first really warm spring day was here. It hadn't been raining all week, the weather had slowly improved day by day until the sky was clear blue, and this brilliant Saturday there was not a cloud as far as they could see. Amy’s father smiled gently at her. "I know¬—we can have an outdoor breakfast. We can take everything we need, walk up in the forest, and have a breakfast picnic there." "Yes, yes!" Amy agreed, jumping around. “Okay, what do we need to take with us?” Amy’s father asked, looking around the kitchen with a mock puzzled expression.

– 002:001/7 –

Amy was quick to rise to the occasion. “I know, I know!” she cried happily, looking up at her father’s eyes. He let Amy hold his hand tightly as she jumped up and down beside him. He bent down to her and said with a smile, “Okay, show me!” And she most happily did. Amy and her father were used to exploring the kitchen together. As far back as she could remember, her father had carried her around in one arm, and with the other he had picked things out of the fridge, taking out mugs and plates from cupboards and sets of cutlery from drawers. Whatever her father did to make them breakfast, Amy was there with him, always watching. And when she got older, Amy enjoyed helping prepare breakfast with him. Now they had a new challenge: they were going out to have a breakfast picnic! Amy took her father by the hand seriously, leading him around the kitchen to point out what to take. “We need cocoa for me and coffee for you,” Amy pointed out. “Yes, that’s right.” her father answered with a confirming nod back at her.

– 002:001/8 –

For every item Amy pointed out, her father commented approvingly in the same way. After they had packed most of her suggestions, he chose the last items they needed and took his time explaining why they needed them and where everything was. He showed her even the items she was not supposed to touch, like knives, and he thoroughly explained why she was not allowed to touch them. Amy trusted her father, and it was with a true understanding that she agreed to do as he told her. Their mutual trust made no scolding necessary. In a basket they had packed a big blanket to spread out on the ground and jackets in case they had misjudged the weather. They topped those with muffins, cut fruit in a bowl, juice, water, milk, two mugs, some plates, cutlery, and napkins. In a vacuum jug, they had poured hot water for making their cocoa and coffee. When they were ready to leave their house, the sun was well over the treetops. They could feel a pleasant heat from it. The air still was a bit cool, but that didn’t matter. The crispy-dry, light air, all the birds singing, and the first fresh smell from flowers opening up all around served as an extra sweater keeping them warm.

– 002:001/9 –

As they went out of their house, through the garden, and onto the sidewalk of their street, Amy was holding the other end of the basket handle, pretending to help her father carry it. Both of them were more jumping their way to the forest than walking. “What is that?” Amy asked, pointing at a small bird hopping from branch to branch inside a hedge they just were passing. “It’s a house sparrow,” her father replied. “What is he doing there?” Amy asked happily with eyes as big as saucers. She had seen sparrows before in their garden and in other places, too, but never in a hedge like that. “I’m not sure if it’s a he or a she, but I think it’s searching for a place to build a nest for this summer. You know these little birds are very clever: they build nests in places where other animals can’t find them or get to them,” he told her while showing her the big, sharp thorns growing on branches inside the hedge. “And these tiny buds will soon be leaves growing out from every branch, covering the nest so no one can find it later on.” Amy listened closely, her clever mind moving

– 002:001/10 –

from each explanation to another question. “Why doesn’t the bird get hurt on those big thorns?” she asked. “Well, I don’t know really, but I guess the bird is small and quick enough to pass through without getting hurt.” Amy was amazed by the little sparrow hopping quickly around inside the hedge. Even though her father couldn’t completely answer all her questions, she was happy with what answers she got. So they continued their walk together to the forest. As they walked, they talked. Amy could ask her father anything without him getting bored or irritated. Farther up the road, she stopped again, looking down at the sidewalk just in front of her. A strange, colorful, tiny creature was crawling on the ground, trying to get somewhere. “What is that?” Amy asked, laughing at the funny way this little creature was moving forward. “It’s a caterpillar,” he told her, joining in on his daughter’s giggling. “What is he doing?” she asked, still laughing.

– 002:001/11 –

“It is crawling around like a baby, like you did before you could walk. And do you know what?” he asked in a revealing tone, trying to get all of Amy’s attention. “When it’s old enough, it will pop up into a butterfly, just like popcorn we cook back home, you know.” Amy laughed loudly, looking happily up at her father, who was showing her by placing his hands together and opening them wide, imitating the popping sound she knew. “No!” Amy said with a glittering, doubtful joy spreading over her face. “Oh, yes,” he repeated with every happy noise his daughter produced. Each time he also repeated more vividly his imitation of popping corn kernels in a pan. Amy laughed even more. She so loved her father playing with her like that. There was no one else out as it still was early. The forest was not far from their house, and a path wide enough for both of them to walk side by side led into it from the end of their street. It was part of a multi-acre park, and to be this close to a village it was rather unspoiled. There was a pattern of paths crossing it, but all were

– 002:001/12 –

rather badly kept, so not many people wandered them. Amy and her father tried to go here when the weather was fine. Their strolls always led to something that caught Amy’s attention and spurred her questions. Once in the forest, they didn't have to go far to find an open field with old hardwood trees standing on one end up a slope facing south. Their path crossed the field in the middle, but it was not difficult for them to make their way to the slope. The high trees surrounding them were a protection from the chilly wind. And the sun now was washing heat over them like small waves softly rolling up on a beach. This day became more and more promising the higher the sun rose in the sky, and it was a very happy father and daughter there searching for a place on the slope to spread their blanket. The old leaves on the ground were crisp and dry, and they crackled under their feet. The grass had just begun to grow, and they could see small islands of young green blades sticking up through this carpet of old, light-brown leaves. The dry leaves created a welcome protective shield from the still-cold earth below. As they spread their blanket in the exact

– 002:001/13 –

middle of the slope, Amy jumped on every inch of it until no more cracking could be heard. After she had made sure she’d cracked all of the leaves under the blanket, she and her father started to unpack their breakfast basket. Amy unpacked the muffins, and her father started to make the cocoa and coffee. They both took the time to really enjoy their breakfast in the sun. They looked around at the signs of spring, listened to birds, and Amy asked her father about every new thing she saw and every new bird she heard. In his usual pleasant manner, he answered all her questions to make her happy. And if it wasn’t Amy doing the asking, it was her father. “What is that?” he asked, pointing to an ant trying to cross over their blanket. Amy knew what it was, as she had seen ants before in their garden. Now it was her turn to explain. “It’s an ant,” she was quick to say. “What is he doing?” her father asked, continuing to look puzzled and pretending not to know. “He is looking for something to eat,” was Amy’s confident reply.

– 002:001/14 –

Her father blurted, “Oh, no, he is coming to snatch my muffin!” He mimicked fear, moving away from the ant and holding his muffin high. “No, no! Ants don’t eat big muffins,” Amy told her dad while laughing. “He’s coming for my coffee, then?” he asked, holding his mug of coffee high in his other hand. “No, no. Ants don’t drink coffee,” Amy replied, laughing even more. Wherever the ant went in its attempts to cross the blanket, Amy’s father moved away in fear. If it wasn’t their breakfast, the ant might have been after him to bite him. Amy laughed loudly when the ant was approaching her father, and he pretended not to see so the play would continue. For a while, the little ant provided full breakfast entertainment before it reached an edge of the blanket and disappeared among the leaves. After they had finished eating and had packed everything back in their basket, Amy started to watch other insects doing all sorts of things as they popped up on the leaves surrounding the blanket. For a while their blanket was like a raft

– 002:001/15 –

floating on a leaf sea, and the insects popping up were like fishes saying hello to them. This little game kept Amy momentarily occupied, but soon she was discovering new things out there in the sea of leaves. Amy’s father enjoyed resting on the blanket in the warm sun and crispy clear air as his little daughter walked among the leaves entertaining herself. Her imagination kept her busy, so he didn’t need to follow her around. Amy went from place to place talking to herself, singing and making whatever kinds of noises crossed her mind. Her father had been listening to her for some while now, hearing her giggling and laughing at something. Her laughter increased, so after a while he slowly sat up, curious as to what had caught her attention and kept her occupied for so long. Not far from the blanket, Amy was bending down on her knees, slowly lifting a leaf and peeping under it, giggling and laughing. She would gently let the leaf down and then lift it up again and start this same procedure over. Her father couldn't remember seeing Amy so cheerful before. It looked as if she were in the middle of a hide-and-seek game. Slowly, he

– 002:001/16 –

moved nearer to see what she was playing with. "What are you doing?" he asked, smiling. Amy, still on her knees, looked up at her father with a happy smile all over her face. “I'm playing with the flower," she answered, and she gestured for him to bend down to have a peek. He lay flat on the ground to look at the leaf. Then Amy slowly lifted it again. As she did, a little, bright pink flower popped up and seemed to peek back at him. When Amy gently put down the leaf again, the flower bent in a friendly bow, and it looked as if it were hiding. He couldn't help giggling with his daughter as she once again lifted the leaf and, after a peek, put the leaf back over the flower. As he watched her play this game, Amy’s father tried to identify the flower; he thought he knew most of the flowers in the neighborhood but he couldn't recognize this one. "I wonder what kind of flower it is," he said as they looked at it one more time. Amy just shook her head quietly. "It must have a name,” he said with a twinkle in his eye. “I know . . . We have a big book about flowers at home. We can bring the book here

– 002:001/17 –

and see if we can find out its name." Amy immediately accepted her father’s proposal. They both stood up, and Amy fetched a nearby stick that her father asked for. He stuck the stick straight in the ground to mark the flower’s location. Amy was so enthusiastic about the flower and finding out what its name was that they hurried back home to fetch the book. When they arrived home Amy’s mother had just gotten up and was eating her breakfast in the kitchen. She looked a bit surprised to see them back home so early. "Mummy, Mummy, we found a flower and Daddy and I are going to find out its name," Amy said as she rushed into her mother’s arms. Amy’s mother lifted up her little girl and went out in the hallway, looking a bit puzzled at her husband as he closed the front door behind him. He just repeated what their daughter said and snuck into the kitchen, putting leftovers from their picnic back in the fridge and leaving the basket and the bag with the blanket in a corner nearby. He then quickly proceeded into the living room, deliberately avoiding his wife for further explanation. He got the book, took

– 002:001/18 –

their little daughter from his wife’s arms into his with a mysterious smile, and rushed out, with Amy laughing and waving “bye-bye” back at her mother. Amy was still laughing when her father put her down outside the house, but she quieted down and shushed her father just as he was shushing her. They didn’t want to let her mother know too much—the flower was their secret. They skipped back to the forest just as they had when they’d left it, jumping and hiding sometimes so no one could see where they were going. When they found their special stick, Amy eagerly bent down to see if the flower still was there. Her father lay on the ground next to her with the book in front of him. For Amy, this was a new game. Her father turned a page, she lifted the leaf, and they both looked first at the flower under the leaf, then at a picture in the book, and then at the flower again. Each time they compared the flower with a picture they both shook their heads. The book was thick with a lot of pictures in it, but they couldn't find any picture that matched the little flower under the leaf. Amy looked at her confused father and he looked back at her.

– 002:001/19 –

"I just can't find it here. This must be a very special flower you found." He wasn't sure if he was mistaken, but that flower just wasn’t pictured. Amy looked with wonder at her father in the same way he was wondering what to do next. "I think we will have to ask a gardener or someone who knows about flowers,” he told her. “If this is such a rare flower that it's not in this book, we’ll have to tell other people about it." "Why do we have to tell other people?" Amy asked, a bit concerned, as this was to be their secret. Amy’s father looked thoughtfully back at her, trying to figure out a way to explain their obligation as citizens to report unusual and rare findings to authorities. After he considered it, he explained that the flower she had found was like meeting a new friend, and that other people, who also liked flowers, would very much like to meet their new flower friend, too. Amy was satisfied with her father’s explanation, so they both stood up, leaving the flower as before: covered by the leaf and with the stick in

– 002:001/20 –

the ground to mark its place. This time after they walked back home, Amy rushed to her mother to tell all about her newly found friend. It was no secret anymore. Amy’s father went to look in the telephone book for someone to verify if the flower was rare or not. He found a lot of gardeners and one garden society not far away—he thought that maybe the garden society would be best to try first. Surprisingly, the telephone number for the society chairman was listed, so, after glancing at the clock, Amy’s father called it. And his good luck continued when the society chairman himself answered. Amy’s father explained their discovery as the society chairman listened politely, trying to get a picture of who was calling and how much he knew about flowers in the area. The chairman explained that they had the neighborhood very well covered and he himself knew the forest rather well where the flower was supposed to be growing. However, he was a little puzzled when he heard about the book they had used to try to identify the flower—it was rather new and regarded as a complete work. "Anyway, I have an opening this afternoon and

– 002:001/21 –

I haven't been to that part of the forest for a while, so why don’t I come over and have a look?" the society chairman said. They agreed to meet a couple of hours later. Amy’s father told Amy and his wife about the conversation, and of course Amy got excited and jumped around, talking about her new flower friend even more. Time moves slowly for a little girl waiting for a visitor to arrive. But as expected, at the agreed time the doorbell rang. Amy’s father opened the door with her peeking out curiously from around his legs. He and the visiting gentleman shook hands, and then the chairman bent down a bit to greet Amy, who was now hiding behind her daddy’s legs. The society chairman was a nice-seeming, elderly gentleman, well dressed for an afternoon walk in the forest. Amy’s father helped her put on her jacket, and then he asked the chairman, “Should I bring the book?” "You can bring it if you like; it might be useful," the chairman answered. He was thinking, “That way I can find the flower in the book for them.” With the book under Amy’s father’s arm, they left the house and walked up the road to the forest. Amy was still a bit shy with the

– 002:001/22 –

chairman and stayed close to her father, holding him by the hand all the way. When they reached the open field and saw the slope, both the father and his little girl pointed out the place where the flower was. As they reached the marking stick, the chairman bent down. Amy, who wasn’t that shy anymore, gently lifted the leaf to let him have a look. The chairman smiled at her and then looked under the leaf. It was indeed an unusual flower that peeked out from under the leaf at him. The chairman started. He had been dead certain that he knew all existing flowers in the country by memory, but he couldn't place this one. After peering at that flower on his knees for a couple of minutes, the chairman looked up and told them that he wasn’t sure, but he thought that the little flower was extremely rare. He explained to them that he knew of similar flowers, but this little flower wasn’t of the same species. He bent down again to have another look. He carefully lifted the leaf away from the flower, which slowly straightened up a bit. He also moved some other leaves away, revealing the dry, brown dirt underneath.

– 002:001/23 –

The flower was not big, but it had a special demeanor to it that made it interesting. Its petals were bright pink and were shaped like a bell, but with its edges bent inwards. A dark yellow spot on the petals’ bottom edges was surrounded by a near-white ring, and that made the flower seem like it was looking back at you. Its stalk was about three-inches long, and there were only five tiny leaves growing off the bottom of the stalk near the ground. The chairman looked around the ground nearby and asked if they had found any more flowers of the same kind. But both Amy and her father shook their heads. “We hadn't been searching for more flowers,” Amy’s father replied. The chairman carefully replaced the leaves covering the flower and stood up. He now had a more serious look on his face. He asked them not to tell anyone about this discovery until he had had a chance to investigate more. As they walked back, the chairman explained that if the flower were as rare as he thought, they had to take measures to protect it from being destroyed. For example, experts should be brought in to examine it and the area

– 002:001/24 –

surrounding it. Amy listened to her father’s and the chairman’s serious discussion, and then she got a bit shy again. She kept near her dad all the way back home. Once there, the chairman promised to keep them informed about the outcome of his investigation, and then they parted in front of the house. Amy immediately ran inside to tell her mother what had happened. Then her father completed the story, with the details of all the chairman had said. He sat in the living room and placed his daughter on his knee, and they both smiled at each other, with the little girl laughing happily as her father tickled her stomach and told her that their little flower friend probably was going to be famous.

Book 2 jul2002

– 002:002/1 –

Chapter 2 The next Sunday morning as Amy and her parents were having breakfast, they could hear cars driving up the road, stopping and turning their engines off near the path into the forest. They all got a bit curious, as it was still early and few cars drove up this little blind alley. So after breakfast Amy’s father went outside to have a look. He could see at least three cars parked near the path into the forest. He ducked back in and called for Amy: “Let’s go and see what’s happening.” Of course Amy wanted to, so they quickly dressed, and out they went. When they reached the path into the forest, they could see five cars parked there, almost blocking the entrance. “That’s the car belonging to the garden society chairman we met yesterday,” said her father. “There are probably a lot of people visiting our little flower friend. Let’s go have a look.” When they walked out into the open field, some of the newcomers were bent on their knees around the little flower, and others were

– 002:002/2 –

carefully searching the grounds nearby. As Amy and her father drew closer, one man searching the grounds came toward them. He announced with a stern countenance, “Don’t come any farther. This is a restricted area.” As he spoke, the other people on the slope looked up to see who the new arrivals were. The flower society chairman was among those surrounding the flower. Recognizing Amy and her father, he walked down to meet them. He greeted Amy’s father kindly and bent down to say hello to Amy. But she had grown shy again because of all the people around so she hid behind her father’s right leg. “I’m sorry I haven’t been able to call you yet,” he continued, “but I’ve been extremely busy contacting the people you see here. They’re examining the flower and the grounds for more of the same species.” The chairman brought Amy and her father with him into the inner circle and showed them around, explaining what they had found so far and what they were planning to do next. “These are botanists from around the country. No one yet has been able to identify the flower as belonging to any known existing species. We’ll

– 002:002/3 –

have to investigate more. There will probably be a lot more people involved in this, when all is said and done.” The chairman then excused himself by saying that he had to continue his work. So Amy and her father walked down the slope and back to the path in the middle of the field. For a while they stood looking at the people working on the slope. They couldn't hear what was being said, but they could see that all of them were very excited. Amy pulled her father's jacket sleeve to get his attention. “Why can't we go and visit our flower friend?” she asked him earnestly. He lifted her in his arms, smiling as they walked home and he tried to explain. “The people we saw there need to find out where the little flower came from and if there are more flowers under the leaves nearby. They don't want us to walk around there in case we might stomp on one,” he said. Amy looked at her father with a serious and sad expression. "I wouldn't stomp on my friends," she said. Her father looked back at her and smiled

– 002:002/4 –

understandingly. "Of course not—you would never do a thing like that." He tickled his daughter on the stomach, trying to cheer her up. And Amy, who loved her father very much, laughed as he jumped around with her in his arms for a few steps. When he put her down, they went hand in hand back home cheerfully, chatting as usual, skipping along at times. Once they got home, change started happening quickly. Cars were driving up and down the road in front of their house, and neighbors were talking about what was happening up there in the forest. On the evening news on TV, people were discussing the discovery of a new plant and showing close-up pictures of the little flower. The garden society chairman was interviewed as the person who had discovered the flower. Sitting there watching, Amy’s mother expressed her dismay that the chairman received all the credit for the discovery. “It was Amy who first discovered the flower!” she said. The next day was Monday. Amy’s father had to go to work, and her mother dropped Amy off

– 002:002/5 –

and picked her up at a nearby day care center while she worked part-time. Amy didn't think much about the flower at day care because she was fully occupied with playing with the girls and boys there. She started to talk about the flower only when she got home, when she heard and saw the traffic on the road. Traffic had started very early that morning, with big trucks joining the cars on the road by the path. When Amy’s father left for work, several of them had already driven up and back again. The little path through the forest to the flower in that open field was obviously in the process of being turned into a road, and the workers there seemed to be in a hurry. Building a road sometimes seems to take ages, but this roadwork was something else. It all started with a couple of huge trucks that literally carved their way into the forest over the path, leaving behind a wide, flat surface. That bigger path was then filled and evened out with coarse gravel from a seemingly never- ending chain of trucks. The little girl’s father visited the road site after work on Tuesday to ask what was going on. Workers told him that the road was leading up

– 002:002/6 –

to the open field and that the park and parking lot they were building there was to be finished on Friday that very same week. Obviously this ambitious plan was no joke, as the following days were to prove. The traffic of cars, trucks, and people involved in this project appeared to double each day that passed. The effort and money being spent on it seemed to not be an issue. For Amy’s family and all the neighbors, this roadwork and attention on their street made for an exciting time. Yet Amy hadn't forgotten the little flower, and she knew that the new road leading right up to it would introduce even more people to her little pink friend. Finally it was Friday, and the road up to the field was going to be finished later that afternoon. When Amy’s father came home from work, they had planned to see the flower again. Amy had come home earlier with her mother and was very excited, waiting impatiently. When her father finally walked in the door, Amy’s mother dressed her in warm outdoor clothes while he put his work things away in a corner in the study. Then they both left the

– 002:002/7 –

house in a hurry, smiling at each other in anticipation as they walked up the road. The new road was finished, but a few workers were still there cleaning the worksite. Others were putting up road signs showing the way to the open field in the forest. Reporters were standing under lights with cameras rolling, all talking about the new flower and the site that had been built for it. The amount of attention the little flower was getting was almost overwhelming. Even local politicians and ministers were involved. The very street names had been changed, and the new road and parking lot up in the forest were named after a famous man from a big city nearby. Amy’s father read all the new signs for his daughter as they passed them and explained to her that their small village was now famous all over the country. The new road was wide with a sidewalk on one side, so they walked up that, giggling about being the first people to use it. When they came to where the former open field had been, they saw that it was now divided into two parts: one was a big parking lot and the other, where the little flower lived, had been turned into a park.

– 002:002/8 –

A rather high fence surrounded the park, preventing people and animals living in the forest from getting near the flower. A wide gate at the end of the road, close to the parking lot, marked the entrance to the park. Amy and her father looked around as they slowly walked hand-in-hand towards the park gate. Even though the park construction had not yet been completely finished, they could see that it had all been very neatly done. Right next to the park gate stood a wagon that looked more like a small house, selling coffee, tea, sausages, and sweets. Amy and her father walked up to the park gate where another, smaller house-like wagon had been erected on the other side. A sign on the wagon wall announced that a part of the entrance fee for the park was to support the state’s efforts to preserve areas of special interest, rare plants, etc. The entry fee was not high, but it wasn’t cheap, either. Amy’s father had promised his daughter they would see the flower, so he paid the fee, and in they went. The park was built along the slope, with small paths wandering around and occasional benches along their sides. A long

– 002:002/9 –

path encircled the park with a round paved area in the middle. In between they had left the slope as it originally had looked. Low, iron fences surrounded these natural islands, with “DO NOT ENTER” signs on each one. In the very center of the middle paved area, the little flower was standing alone on display in a low flowerbed. Lots of people were walking around admiring the park and the flower, but the park was not crowded. Many of the visitors carried cameras around their necks. Signs scattered intermittently told about the park, the flower, and its benefactors, pointing out that the park was built by the country garden society and sponsored by the state. The signs said the flower was discovered and named after a famous professor from the main state university of agricultural and environmental research and that the flower was the only one of its kind; no other flowers had been found in the area. At the end of the sign there was a long list naming benefactors with titles such as minister, professor, lord, etc. The little girl and her father hurried to the flower. Many people were surrounding the

– 002:002/10 –

flowerbed, and a park guard was placed nearby to keep order. Amy and her father found an empty space between two men with big cameras. The flowerbed was surrounded by a circle of thick chain hung on six stone pillars. The ground around the flower was cleared of all leaves, grass, and weeds, and the little flower stood alone in the middle, looking more beautiful than ever. It was stretching straight up and had grown at least twice as tall as when they had last seen it. The five tiny leaves at the bottom of the stalk had not changed much in size, but their color had become a brighter green now. The biggest change, though, was the flower petals. They had opened, and the previously bright pink color was changing to white. Amy and her father stood looking at the flower together with all the cameramen taking pictures. The cameramen were stretching, bending, and moving around to get the best picture. Amy's father was amazed at all the people coming to see the little flower and all the excitement it caused. And as he stood there looking around at them all, he felt Amy pulling his jacket sleeve to get his attention. He looked

– 002:002/11 –

down to see her pointing at the flower with a sad look on her face. "Daddy, the flower is sad," she said quietly, looking a bit upset. He looked with surprise down at his daughter, not knowing what to say. "The flower has no friends," Amy continued, looking even sadder than before. Amy’s father was stunned. He lifted his eyes from his daughter and looked at the flower, trying to figure out what on earth she meant. He did not notice Amy sneaking out from the circle of people. Amy quickly ran to the nearest spot where she could find some old leaves. She grabbed a small pile with both her hands. Quick as lightning, she ran back to the flowerbed, passing between people’s legs, where her father still stood puzzled by what she had said. She ran under the chain to the flower standing there alone in the center of the flowerbed and lifted her arms, letting her load of dry leaves fall evenly over the flower to cover it. The flower bent down in a gesture of gratitude as detritus fell from Amy’s hands. When her

– 002:002/12 –

hands were empty, she stood there next to the flower with a happy look on her face. Of course the people standing around started to shout at her. “Hey there, stop that … Oh god, do something, she’s killing it! … Get out of there right now, you stupid kid! … Can someone take that brat away from there?” The park guard stationed nearby stepped over the fence and grabbed Amy by the arms, lifting her up and back over the chain. Amy kicked and screamed angrily. Everything happened so fast. Amy’s father, now suddenly awakened from his puzzled moment, relieved the park guard of his screaming and kicking daughter. As he did so, he got a sharp scolding from the guard for her behavior. “You can be prosecuted for things like this! You’re responsible for your kid and you’re gonna pay!” the guard told him angrily. People around agreed loudly with the guard. Amy silently burrowed closer into her father’s arms. But she was not hiding or ashamed for what she had done. Amy was certain she had done right, and she sought the comfort of her father protecting her, standing up for her in front of all those nasty people shouting at them.

– 002:002/13 –

As Amy’s father stood there holding his child and puzzling over what had just happened, the park guard radioed for assistance. Soon, park officials from each direction jogged over and carefully picked away, leaf by leaf, the grass and weeds covering up the flower. They cleared the area entirely, and the little flower started to rise again. Evidently it was not harmed in any way. The park officials now surrounded Amy and her dad and told them harshly, “Both of you have to leave the park, and you’re banned from here forever!” Amy’s father slowly carried her away from the crowd. After they had left the flowerbed, the spectators gathered around the flower again. Amy’s father didn't turn back or say anything; instead he let the child rest silently in his arms with her head on his chest. As he walked away from the crowd, Amy’s father gradually started to understand what his daughter had meant by what she’d done. Looking back at the park, now and then he could see glimpses of the little flower between people’s legs. It was not happily peeping back at him as he had seen before when Amy had lifted the leaf that had been giving it shelter.

– 002:002/14 –

Instead, he saw the flower stretching up and looking around for something to cover it up again. He felt like the little flower was trying to reach higher and higher, looking farther away for someone friendly to protect it. But all the flower could see were angry feet and legs surrounding it like a fence, preventing any contact at all. As they walked down the slope and out of the park, Amy’s father couldn't see any friendly faces in the park anymore. Even though people were smiling, their smiles looked more like greedy leers to him. The heavy chain around the flowerbed that had previously appeared beautiful in its simplicity now seemed like a chain that would hold a slave to a post. The photographers became hungry dogs gathering around a piece of meat, ripping a bite off the little flower’s soul with every snap of their cameras. The park guards were more like prison guards, poisoning the air with their very presence. But the flower was no criminal, and she (as he now thought of it) should never be exploited like this. All her dignity had been stripped away. Her image was being sold bit by bit to

– 002:002/15 –

selfish souvenir hunters to be hung on cold, naked walls. Everything he saw in the park now was made out of greed. Everyone he looked at was there only to gain profit from a simple flower. The benefactors, who claimed to pay for all this, did it with other people’s money and government taxes. They associated themselves with the flower to gain fame for themselves, letting the media portray them as caring people who protect the environment for everyone. No, Amy’s father couldn’t see anything in the park he liked anymore. He felt both sorrow and shame for betraying the little flower, but there was no way he could undo the damage. As he left the park, still with his daughter in his arms, he felt relieved, like he could breathe again. Amy hadn't said anything since the park guard had handed her over to him. She could feel that her father was upset in a way that was new to her. But she also could tell that he wasn't upset at her, so she continued to rest safely in his arms. After a while, they started chatting quietly to cheer each other up. It didn’t take long before Amy’s father put her down on the new sidewalk

– 002:002/16 –

so they could walk hand in hand. When they reached home, Amy was the same happy girl she had been just an hour before, jumping along with her father and asking questions. Once inside the front door, Amy immediately ran to tell her mother what had happened. Amy’s father could hear them chatting animatedly in the kitchen. He could also hear his daughter telling the story her way, making him once again understand how right she had been. He didn't want to disturb them, so he sat down in the living room, sadly looking out through the window but seeing nothing. Shortly, his wife approached him with a puzzled look on her face, asking him to verify what their daughter just had been telling her. The little girl came jumping in after her mother with her usual happy face and tried to climb her father’s knee where he sat on the sofa. He smiled as he lifted her up to sit with him. Then he nodded back towards his wife and confirmed, “Our little girl couldn't be more right in her description of what happened.” Amy’s mother looked back at them and could feel that something had changed. There was something she couldn't put her finger on, but

– 002:002/17 –

she guessed that she would get the whole story later when their daughter had gone to bed and they were alone. It had been a full day. At bedtime, Amy’s father gently tucked her in. With Amy safely asleep in her bedroom, he told his wife the story again from his point of view, leaving out only how badly it had affected him. At this moment he wasn't sure himself how his feelings had changed, and he had to give it some thought in private, some time to let it sink in. The next day was Saturday, and Amy and her family seemed to be as happy as they were before. Amy woke up early as usual, and she sneaked into her parents’ bedroom. After waking her father and helping him prepare breakfast, they discussed what to do that day. In spite of what had happened the day before, Amy wanted to go up in the forest to see the flower again, but they both agreed not to go into the park. Neither of them wanted another confrontation. This time they had their breakfast at home and then they walked up the road into the forest, avoiding the main gate. The park wasn’t open yet at this early hour, and

– 002:002/18 –

they didn't stay long enough for it to open. They wandered around a bit, and from one spot outside the park fence they could see the flower there in the flowerbed surrounded by the chain. They stood there for a while looking at it without saying much. They didn't have to talk; both of them felt the flower’s presence and that was enough. Two weeks passed, with Amy and her father visiting the flower almost every day. Sitting outside the park fence they could watch the flower grow in height, trying so hard to look as beautiful as possible, attempting to attract someone who would cover it up and return its dignity. Then early one sunny Sunday morning, as Amy and her father were sitting outside the park fence watching the flower continue to grow before their eyes, it slowly started to bend down, seemingly in a gesture of sadness. Its petals fell off, one by one, like tears, and its leaves sunk farther and farther towards the ground. When the little flower had no petals left, its stalk slowly sank onto the dark, bare earth. With what seemed like a last, slow sigh of

– 002:002/19 –

sorrow, the little flower died. Lying there naked on open soil and hurt deep down to the root of its soul, the little flower never rose again. Its life was over within a half hour, but for Amy and her father time stood still. It was like they were each holding a deep breath that lasted through the whole event. As they started to breathe again, they both stood up, holding each other’s hands, and after a while just like that they slowly started to walk back home. Amy’s father was kind of in shock as they walked down the slope to the sidewalk. It was Amy who started their conversation. “Do you think the little flower liked us?” He lifted his daughter up, smiled, and hugged her as hard he could without hurting her. “I am very sure of that. Otherwise the flower wouldn't have played with you like it did,” he told her. As they walked, they reminisced about sitting there on the slope having breakfast, playing hide and seek with the flower and the leaf over it. Their normally good moods returned, and after a while Amy was again that same happy little girl as always. When she talked about the flower, it was with the joy of having had the

– 002:002/20 –

pleasure of meeting her and being her friend. Over the next few days Amy and her father continued to walk up the road to the forest, talking about the little flower and remembering their joyful moments there as they enjoyed their weekend mornings together. But as days and weeks passed with the flower gone, the park grew deserted. Now all the park guards had left and the two small houses near the gate had been pulled away. All that was left was a ripped-up field, broken fences, and a parking lot starting to fill with litter. The stately signs with the names of benefactors had quickly been removed and no one but Amy and her father talked about or even mentioned the little flower again. As children grow and take on new interests, their memories fade. But for Amy this little incident with the flower did not. As time went by, Amy and her father nursed the memory and kept it close to their hearts. And through their shared happiness the little flower was given a place to rest in peace. The End

– 002:002/21 –

— Closing Words — To perceive a story like this might not be that easy because of its many contradictions floating around beneath the surface. In real life we often struggle with contradictive behavior without being mentally aware of it, like having no clue what’s going on or how to react and respond to a situation. If you engage with this site Earth constellation activities, this story most likely will change in its meaning while doing so. There’s more to learn and experience from this story reading it a second time and again, as your awareness of realities, life, living and the self develops. Nothing is simple in life, same as with this story. But what is it that makes life so damn complicated? Well…, what do you think…? Wouldn’t that be something to discover? Li Sam

Book 2 jul2002

Book 3 2012

Book 3 2012

– 003:000/I –

Book 3 2012

– 003:001/1 –

— Foreword — This poem at its entire is from 2012. However, the middle stanza “Where Horizons Meet” was first written five years earlier when I first got to see an illustration made by Lisa Maynard. The illustration was originally meant as a cover for another poem that I had written, but the image was so different in its approach and I felt some other words wanting to come out with it. And it didn’t take me long to write them down, like they had been waiting within me all along. During the years after that I’ve always had this feeling that this middle poem had something to do with my tale “Children of the Universe” and as I gradually started to gain awareness of life’s most inner secrets, two other additional stanzas “Where Waves Fall” and “Ground Takes Form” popped up like from nowhere in my mind. In a bigger picture, the meaning of these three stanzas put together, has everything to say about life at its core, far out and deep down to the tip of its roots. Li Sam

– 003:001/2 –

Where Horizons Meet Did life happen by chance or was it somehow planned, just as birth can be? To find answers about our existence we have to search far beyond the obvious and deep within. These three poems, which from the beginning was one (Where Horizons Meet), creates an emotional life cycle of our very being. We all look at ourselves and living differently, but from afar our existence are the same energy, life as such doesn’t differ. The child within can cover the distance. It see us through past and future and guides us where to go. That afar place is both now and eternity at the same time and is what made us happen.

– 003:001/3 –

— Where Waves Fall — Life begins taking shape like tiny drops in the sea. We feel life like meeting with ourselves, you and me. Like drops joyfully playing at the wave tops, we aim high. When the sun lifts us higher we can even touch the sky. As a drop of rain you’re born, later we meet again in lakes and streams. On the ground you travel with time through fairy forests, land and dreams. As a child that first drop will feed you, it makes you grow fast as a weed. Whatever flower you will be, you are water at heart like the very first seed. Even if an ocean appears to be the same water, dark, vast and deep. It’s where the waves fall we exist, it’s there we sparkle and weep.

– 003:001/4 –

— Where Horizons Meet — Beyond horizons is where night turns into dawn. There we dream of a future, it’s there we are born. Our past may haunt us, making us afraid of the dark. In our fantasy the light is, it’s there we can find a spark. The child within will guide us to where we need to go. Deep within we can feel it, we don’t have to know. Where horizons meet is where the past and future merge. It’s there beyond, within us, where life and love emerge. Looking back you see the future as from the other side. Trust the child within you and you will never need to hide.

– 003:001/5 –

— Where the Ground Takes Form — Where time travels, we—body and soul—have to go. At the edge of time the ground rises, it’s there where we grow. If our time starts to shift and circle, gets lost, or fades away, We must hold on to time and bring with us what we need to stay. The ground you have walked, stays safe and happy through time. If you feed life for your future, even mountains can be climbed. The one you wish for, a beloved from whom you don’t want to part, You have to live for, too, share ground and keep close to your heart. The child within should never be abandoned or left to suffer alone. That child is your drop of life, it’s guiding you, taking you home.

– 003:001/6 –

The End That home the poem ends with is not just a house, apartment or a property something. Instead it’s what makes a home like anywhere, that inner feeling. “What is a home? My home, what is it like?” If you never have felt home, that inner feeling, how then, can you know what home feels like. What the poem also tell us about, is that we all carry that home feeling within us. The child within us is that feeling, it’s there within, you two “in harmony” have to meet. Li Sam

Book 3 2012

Where Horizons Meet Did life happen by chance or was it somehow planned, just as birth can be? To find answers about our existence we have to search far beyond the obvious and deep within. These three poems creates an emotional life cycle of our very being. We all look at ourselves and living differently, but from afar our existence are the same energy, life as such doesn’t differ.

Book 4 nov2005

The King and the Boy

Life in ancient times may have been different then, but some of their issues are still valid, bothering us still today.

Book 4 nov2005

– 004:000/I –

Contents Page Entry 1 Dedication............................................... 1 Foreword……………………………………….... 2 The King and the Boy, the farytale......… 3-24 The End……….………………………………….. 11 Entry 2 Fairytale extensive insights Gender………………………………………….. 1 Personality……………………………………. 2 Integrity……………………………………….. 3 Perception……………………………………. 4 Belief……………………………………………. 5 Inclusion………………………………………. 6 Exclusion……………………………………… 7 You………………………………………………. 8 Me……………………………………………….. 9 Conclusion………………………………………. 10 Closing Words…………………………………. 11

Book 4 nov2005

– 004:001/1 –

— Dedication — If I were to dedicate this tale to anyone, it would be to the children, each one of them, and especially the very young ones. Their upright sincerity and straightness in all their personality and all what they do and say, is a guideline to me and something that we adults should cherish and learn from. Their truth is different from what we as adults see as true and right. But whatever. We should never deny our children their truth, because in the end of it all, it will be them guiding us home. So to all you children, this tale is for you! Li Sam

– 004:001/2 –

— Foreword — I wrote this short tale in November 2005 and in a lot of terms this tale very much reflects me, my thinking and my overall style of writing. Regarding Earth constellations, this tale has a lot to do with that and everything, and contains several underlying layers, which I have added as extensive insights following the tale. These insights are intended to widen our views, like we in Earth constellation workshops can visualize any of the tale’s issues brought up and then in seminars we can use that to expand our thoughts and thinking by discussing various conclusions perceived from various positions. However and whatever layers, I hope that you will find the tale worthwhile reading as is. Li Sam

– 004:001/3 –

The King and the Boy Once upon a time there was a kingdom where everyone was happy. Everything was in perfect balance in this peaceful place and no one ever asked any questions. Then one day it happened: A little boy became mightily unhappy. The little boy was out shopping and he wanted his mother to buy him a dress instead of trousers and a shirt. When the little boy asked his mother about the dress, she kindly looked down at him and, in a soft friendly tone, she explained no. The little boy couldn’t understand in spite of his mother’s thorough explanation. All his girl playmates wore dresses, so why couldn’t he? He looked back at his mother with big wondering eyes and asked her “Why”?

– 004:001/4 –

The mother stood for a moment thinking and then realized that she didn’t know the proper answer herself, so she started to ask around for help. But no one she asked knew the answer either. The only advice she got was to go to the king who was regarded as a very wise man. However, even the king didn’t know why it was the little boy should not wear a dress. But he couldn’t reveal his ignorance to his people because he thought that would be most embarrassing. He felt he needed to come up with a proper answer to the little boy’s question, so he invented the word “gender” and told the little boy’s mother to explain to him that he couldn’t wear a dress because he was a boy, and boys don’t wear dresses. Happily the little boy’s mother went back to her son and told him in the same soft friendly tone as before what the king had told her to say. The little boy looked back at his mother with even bigger wondering eyes than before and once again asked “Why?”, whereupon the mother once again had to go back to the king for an answer as she herself wasn’t too sure about what the king meant.

– 004:001/5 –

The king now realized that he had a bigger problem to deal with than he first thought. Wise as he was, he decided to better define his new term “gender” by trying to figure out the difference between boys and girls and men and women. He thought that by doing this he would make clear to all of his people what gender they each belonged to and consistently what was expected from them. No more questions would be asked, and everyone would go back to peace and happiness again. As the king started to define what he thought are gender differences amongst his people, he used small pieces of wood to show what he imagined in both genders for character and looks. He shaped the pieces so they easily could remind him of what he considered to be male or female characteristics, and he made it possible for the wooden pieces to fit together to make an image of a person, either male or female. When the king finished he had a lot of wooden pieces and he felt very satisfied with himself. But before he could make use of them, he had to see if these pieces worked as he had planned.

– 004:001/6 –

So in secret he tried to label the people of his kingdom, male or female, by using his wooden pieces. First he tried with a gardener he knew well, a big strong man. He built the gardener with as many pieces as he thought fit him, but the resulting person didn’t turn out the way he thought it should. The wooden pieces he thought matched the gardener’s personality and looks didn’t fit together, and there was a strange mix of male and female pieces amongst them. The pattern the wooden pieces showed was a mess, and the king had to admit that to himself. So the king tried once again with another person, a woman he also knew very well. But the same thing happened. When he examined the wooden person he’d constructed from all the characteristics of this woman, he had a big mess once again and, as before, there was this strange mix of male and female pieces he wasn’t able to understand. The king became puzzled. But still wise as he was, he asked for the little boy who had started this confusion. The king spread out all the

– 004:001/7 –

wooden pieces on a big table in a big room in his castle, and then he showed and explained every wooden piece to the little boy (but he didn’t tell him about the male and female difference in shape). The king then asked the little boy to select those pieces he thought fitted him most. The little boy seemed to like this game, easily selecting his pieces and putting them all together quickly. And now, right before the amazed king’s eyes, the image of a little girl emerged. All pieces fitted exactly to create a full person. However, there was this one odd piece that the king noticed because it showed a vagina. The king gently asked the little boy why he had chosen that piece and not the piece showing a penis. “After all”, he said to the little boy, “You have a penis, haven’t you?” The little boy calmly looked up at the king and answered, “But it’s wrong.” The king straightened up, looking very surprised by the little boy’s answer, and he started to examine the wooden image more

– 004:001/8 –

thoroughly. He couldn’t find anything wrong with it. The little boy hadn’t made a mess of the pieces he had chosen, and the king had to admit that he would probably have done so if he had tried himself. The king was forced to conclude that the little boy knew exactly what gender he belonged to and, as the king saw it now, the little boy was right. It was just that one wooden piece that was out of place. The kindly king looked at the little boy with concern, since if he was able to spot this error so easily, so would everyone else in his kingdom. He thought, “Now what to do… how do I fix the problem?” With a deep frown in his forehead the king stood there thinking hard, with the little boy looking up at him with big trusting eyes. After a long while the king suddenly smiled back at the boy. With a small tingling bell he called for his royal magician. When the magician silently emerged before him, the king told him to fix the problem so that the last wooden piece would fit.

– 004:001/9 –

The magician looked at the wooden image the little boy had created of himself and scratched his head, puzzled. Then he said to the king, “But all the pieces fit together, so what am I supposed to do?” The king laughed silently back at him and said, “Oh no, it’s not the wooden pieces that are wrong; it’s this little boy that doesn’t properly match his own image.” The magician looked at the little boy and then started to smile widely as he began to understand. He held his magic wand over the little boy’s head and mumbled some strange magic words, and then he silently vanished in the same magical manner he had appeared. It worked. The former unhappy little boy, now a happy little girl, finally was able to accompany her mother and buy that dress she so eagerly wanted. And the king now understood that neither he nor anyone else could tell the true gender of another person, but anyone using his wooden pieces could reveal the proper answer to him. Each person alone knew by heart how to put

– 004:001/10 –

their pieces together, making them fit, and the wooden pieces that in the beginning had puzzled him so, now made him understand. The king named his wooden pieces a “puzzle”, and he used it whenever a gender question was brought before him. And he used it wisely, so everyone in his kingdom lived happily ever after. And, if you didn’t know it before, now you know the true origin of a puzzle.

– 004:001/11 –

The End …but perhaps not after all. You see; tales like this just don’t emerge out of nothing and their saying just don’t vanish, regardless of time and even if we adults would like them to. So the following ten tale insight pages that I‘ve provided, are mainly for those of you interested in Earth constellations, but all you others are of course welcome to have a look you, too. These entries can each be visualized on their own in Earth constellation workshops and be referred to in both lectures and seminar, but they can also be approached one following the other, in order to get the complete picture of what this tale is telling in-between the lines. I the author, hope through these pages have brought you something to talk and discuss about, rather than me telling you. Best regards, Li Sam

Book 4 nov2005

– 004:002/1 –

— Tale extensive insights — About “GENDER” Whatever determinant there are that can be said differentiate us the most, gender must by far be the winner as everything that comes after is based on gender in the first place. Strange is that we refer gender as opposites, almost as black and white, when in fact men and women can vary so much over the border in their appearance and still be and identify as just men and women. It becomes even stranger when some people identify themselves as both genders. Some others identify as a third, fourth, fifth gender and so on and some no gender at all. So what is it that decides gender, what does it do and looks like? There are children born so call intersexual, which means their bodies developed both genders, both physically and medically. How do they know their gender?

– 004:002/2 –

About “PERSONALITY” Regardless of gender, what is personality? What makes a person? We can either be a mother, a boy or even a king, but what is it that makes them that their person, besides their assigned labels? The personality of a mother, how does that work? Isn’t that just what’s expected of her when having brought birth to a child… and this is the trick; a mother has to be a woman, right? Then we have the boy which didn’t fit in with his description. And what about the King? Is that personality a function or a real person? As we grow up, somewhere along that line we miss the point about being a person. The children knows who they are, their personality is already there at birth and without having been taught about labels or how to behave. How does their personality change? Can it?

– 004:002/3 –

About “INTEGRITY” So Now! Either I have got my gender and personality assigned for me, or I am who I am. But where do I fit in? Where do I find me in life? Is it me in charge and is it just about behavior and looks? No of course not! We have family, their money, possessions’ and all other worldly stuff they are fighting over and for, like position and prestige, and somewhere in that mess we’re squeezed in. We do change and vary our looks and behavior depending on fashion and occasion and we do so to either to please family, people we meet or ourselves. If we think of integrity as them who’s in charge of all “me” puzzle pieces, then; isn’t it them who are living my life and not me? It all comes down to sharing and we share our lives differently with different people. If we’re not in control of our lives we have no integrity. That “me” needs to show, that’s how “I” gain integrity, expand and make my life happen.

– 004:002/4 –

About “PERCEPTION” We can always assume and refer things to be whatever. But how do we reach our conclusions, what are all those assumptions based on? A simple answer would be that we base all our conclusions on our own lives and living, which means that nothing else is really relevant, other than in relation to ourselves. We can of course read a book and such and learn from others, but that’s just living, that’s what we do and are supposed to do, right? To perceive someone different than we assume a person to be is a serious challenge affecting all we are. From small silly irrelevant details to major changes in gender, we are hit hard and in very much the same way, and it does have an impact on our integrity and we don’t like it! But let’s say you skipped assuming things and instead perceived what was honestly presented to you, wouldn’t that turn things around?

– 004:002/5 –

About “BELIEF” Whatever we believe, it’s about trust! And trusting a person is difficult, as it to some degree means that we give up on ourselves and our own judgments, for instance, how to perceive a person. But strange is that growth in integrity can turn these kinds of unsecure feelings around. The little boy trusted the King, but not for what he first said, instead he trusted the King’s puzzle and being allowed to place the pieces himself. There’s a difference here between believing a person and believing in what they do. Like if you just believe a person, you give up integrity. But if you believe in that persons’ doing, you need integrity to be able to defend that trust. There’s no problem trusting a person to be who they claim they are as long as you don’t give up integrity. Meaning that belief and trust rely on integrity, it emerge the other way around.

– 004:002/6 –

About “INCLUSION” Within a Kingdome, it’s assumed that we one way or the other look after each other for better or worse. Whatever that better and worse is doesn’t quite matter here, but instead when and where to draw the line. There has to be setup some kind of border to sort of protect the Kingdome’s existence and its values. Interesting is that everything is about borders and limits—territory, whatever—and it’s valid so far for here; gender, personality, integrity, perception and beliefs, too. Now! In this tale you could say that the little boy both challenged and crossed all whatever borders and limits there was, but not quite. The only thing challenged here was the King’s and his Kingdom’s ignorance, nothing else. All it took for the King, was to admit his ignorance in order to make the little boy inclusive.

– 004:002/7 –

About “EXCLUSION” Whatever is outside is not relevant unless it’s threatening anyone’s, existence. So we create ourselves borders, like castell walls protect a Kingdome, to keep that whatever we fear out. To keep us safe we assign guards to protect our values and we trust them like no questions asked, so that we happily can carry on with our lives without being bothered. That outside the walls eventually start to fade away and with no questions asked, the outside finally cease to exist (for better or worse) from everyone’s conscious. No one minded as this was what the King was there for, keeping everyone safe and unknowingly happy. But this King was different as he looked for the better. His integrity were strong and wide enough to expand his borders and that way he made his Kingdome and everyone in it grow.

– 004:002/8 –

About “YOU” Then there is this about you, whoever you are. Where do I find you? Are you inside or outside any of this tales borders, or any other borders set up? If you are inside, how tight are those borders and how many of the same you are there? If you are outside, will we ever meet? Or the reverse. Well one thing is for sure if you’re outside, you won’t be missed. Like in this story, that girl the little boy was, she wouldn’t be missed either. That outside you, that little girl, how do I know I would have liked to meet either you or her? Well! There are some things about life and that is all we made ourselves miss. And if that we missed is happiness, what then? You might be happy without having met me, but would I? The King here was right in so many senses whatever borders. You can always override them all by trusting life as appears.

– 004:002/9 –

About “ME” Now… this “me” is a concept that we nearly know nothing about. But as usual we take most things for granted “assuming” me to be who I am. But isn’t that just the “me” I’m aware of? As we grow older and hopefully wiser, too, we may think that this awareness of ourselves has increased like a lot. But really, has it? If we examine all the many more bits and pieces of ourselves that we’ve got aware of during our lifetime. Are those pieces really me or are they just a mish mash of what family, friends and people in general, and me wants me to be? If you were to fit your life puzzle upside down, the soul image of you would appear face down. Then, if you dare to turn that image, do you think it would match who you think you are? To face what we’re not aware of can be both scary and lifesaving at the same time—very much like a fairytale, like this one, with a happy ending.

– 004:002/10 –

— Conclusion — To finally end this tale, I would like to share a moment with you here. There are reasons for everything and this small tale is no exception. That girl emerging is very real and in fact very much more so than the boy ever was in the first place. But it takes some efforts to switch and perceive that little girl after first having perceived her as a boy. There’s some sense in this, as well as there are in reality, too. The ability to recognize what may prevent you from turning from perceiving that boy image to perceiving the girl, is very much the same key that can be used to unlock most relation problems, experiences which otherwise could be too hard to understand. It all has to do with allowing yourself the time, learn to see, observe, trust your true self and separate what’s real from what is an illusion. A reflection of life, -Li

– 004:002/11 –

— Closing Words — To explain a tale like this I don’t think anyone should try to do, at least not the author. This tale is for the reader to understand their way exclusively and regardless whatever extensive insights there might be. Whatever extra the insight section provides, it’s not there to try to oppose or direct anyone’s thoughts and thinking. Instead, if a tale challenge you by raising too many and perhaps uncomfortable questions, you should trust your soul feelings more than anything and anyone else. The true soul you are, that child within you, will guide you right. Li Sam

Book 4 nov2005

The King and the Boy... a contemporary ancient tale

This fairytale in all its simplicity tells about life and us humans in a both specific and general way, where identity and our true selves—who we are—turn into question.

Book 5 aug2008

Book 5 aug2008

– 005:000/I –

Contents Page Entry 1 Dedication............................................... 1 Introduction…………………………………….. 2-3 Behind Waves, chapter 1/1………..………. 4-30 Entry 2 Behind Waves, chapter 1/2…..…………… 1-27 Entry 3 Behind Waves, chapter 1/3…..…………… 1-10 Entry 4 Behind Waves, chapter 2/1…..…………… 1-29 Entry 5 Behind Waves, chapter 2/2…..…………… 1-30 Entry 6 Behind Waves, chapter 3/1…..…………… 1-29 Entry 7 Behind Waves, chapter 3/2…..…………… 1-30 Entry 8 Behind Waves, chapter 3/3…..…………… 1-28 Entry 9 About the Behind Waves poetry.………… 1-2 Appendix..……………………………………….. 3-7

Book 5 aug2008

– 005:001/1 –

Dedication For a story like this that’s special in every way, you might think its dedication would include a lot of people. But this is a one-person dedication only. It’s not about what she contributed to make this book come true; this dedication is about friendship. In the process of changing sex, your friends easily disappear. And you can’t always count on new friends. Although this person didn’t know much about transsexualism before she met me and I had no idea how she would react, she started working with me because of her professionalism. But this manuscript has made us friends. So this is for you Shelly. Marianne sends her love too. -Li

– 005:001/2 –

— Introduction — This story is based on a true event and its complex implications. It’s about transsexualism. Even though this phenomenon occurs rather commonly (1 out of 500 people are transsexual, or even more) and therefore affects us all, most of us don’t want to talk about it. And even though transsexualism occurs worldwide, regardless of sex, race, religion, society, and upbringing, we work hard to deny its existence. Even if you have heard about transsexualism and think you know something about it, you most certainly don’t know what this story is about to tell you. This emotional journey will take you beyond what is generally understood, and even farther beyond what modern science has included in its understanding. Keep in mind though that it is based on real events. In fact, what happens in this book is happening to others right now.

– 005:001/3 –

What we try to deny, hide, and even kill is an inherent part of nature and very much a part of ourselves as human beings. Gender is basic to everything we are. Gender defines life. Why deny the beauty of life, the persons we are? If there is a message this story might convey, it’s that you and people around you do have a part to play in giving this story, and others like it, a happy continuation. I hope you’ll enjoy this colorful journey, as well as my company along the way. Yours sincerely, Li Sam

– 005:001/4 –

End of a Day (1/1) Huge waves crashed ashore on a tropical beach warmed by the midday sun, on a small island in the middle of nowhere in the Indian Ocean. Peter and Sara, a middle-aged, loving, Swedish couple, had found a place, a spot on Earth, where life was different, as if life meant something else to them here. Their happiness and relationship had grown stronger during all their years together, but, as on any paradise island, life changes as you follow the phases of nature and let it take control. This time nature was going to take Peter and Sara on a journey beyond their known beliefs and imagination, indeed beyond all possible understanding. Peter and Sara had been on these islands, the Seychelles, the year before. On this particular small island called La Digue they had found a

– 005:001/5 –

pretty, clean cottage with a kitchen where they could be by themselves, cooking fish they could buy from local fishermen along the small village beach. On this trip, before reaching their small paradise island they had planned to stay a couple of days at the main island Mahé and visit places they had enjoyed on their previous visit traveling around the Seychelles archipelago. The airplane landed on Mahé in the middle of the night, and as Peter and Sara stepped out in the pitch dark, the warm, humid air surrounded them. The airport was just big enough for a jumbo jet, and only a small mobile platform with metal steps led Peter and Sara directly down to the ground not far from the arrival building. It was a warm, pleasant night, but it was windy. And what was that smell? Peter and Sara recognized the smell of paradise from last year, but this time there was something else the wind was carrying. They weren’t aware of it specifically, and had they been, they would have had no way of knowing its significance. This time they had brought only clothes suitable for this climate, so they didn’t have

– 005:001/6 –

much to carry. They were met at the airport by a woman working for a tourist company who would take them to a small resort called Sunset Villas near Beau Vallon Beach, one of the best beaches on Mahé Island. The woman’s car was small, and Peter had to push the passenger seat all the way back to squeeze in because of his long legs. He was muscular, but that didn’t show: only his slimness and height were apparent. Sara was fairly slim too, and of medium height; she took the seat behind the woman driving. The airport where Peter and Sara had landed was well protected from the ocean by several small islands and reefs nearby, and with all the other noises around they hadn’t yet noticed the sound of the waves. As the small car had passed the only real town, Victoria, and climbed over a passage to the north side of the island, noise from the outside vanished. As they came downhill and closer to the beach the sound of waves started mingling with the sound of the car engine. The sound of the waves was powerful, and the already small car felt even smaller. There was not much light outside the airport

– 005:001/7 –

and along the roads, but Peter and Sara safely reached the resort, where just one lamppost struggled to illuminate the four-car parking lot where they stopped. As the woman with the resort turned off the car engine, the sound of heavy waves rolling ashore was roaring. Peter and Sara unloaded their bags while the driver walked to a small house to get their key. When she returned, she told them where to go and gave them the key and a small torch, as there were no lights along the path leading up to their cottage. The cottage itself was perched on a rather steep slope, and the stairs to it seemed to lead up into darkness. There were no lights coming from within or from any of the other cottages on the slope, so Peter and Sara had to rely on the torch. It was a strange feeling, climbing the stairs, as the sound of the car driving away faded into the night. The darkness amplified the sound of the waves beneath them as Peter and Sara climbed the stairs, and somewhere in the middle they stopped together to listen. They could remember the slow peaceful cycle each wave continues as it washes up on shore, like an

– 005:001/8 –

endless string of pearls fed by the sea, growing and then disappearing as the string breaks. But now, was that sound all they heard? As Peter and Sara listened, they recognized the cycle of the waves, but they couldn’t remember ever having heard surf sound so powerful. It seemed as if the waves were trying to climb up to them, to grab hold of their feet, and by force take them out to sea. Sara suddenly lost her balance and Peter had to hold her by the hand as they completed the climb to their cottage. The cottage was nicely prepared for them, and they were tired from traveling, so Peter and Sara tucked themselves in bed while listening to the sound of the waves filling each corner of their bedroom. The next morning came soon as the sun rose from the sea, and Peter was quick out on to the cottage veranda to have a look over the beach and the waves that had been so present for them all night long. Sara got up too and followed him out. It was a beautiful morning, and the wind had calmed down a bit. It was as if the sun had broken the spell cast by the night, the spell that feeds our deepest fears and most vivid imaginings.

– 005:001/9 –

Peter looked toward the horizon, smiling. The waves that were rolling in on the beach were not as big as he had felt them to be in the dark, but they were bigger than he ever had seen on this beach before. Sara came up next to him, searching for his arm, first skeptically looking down at the beach and the waves and then up at Peter’s happy smile. Peter had learned body surfing the year before and he loved to play around in the water, waiting for the right wave to carry him back up on the beach. Sara was not that enthusiastic; in fact she was afraid. It was not the water itself that scared her, but when Sara felt the power of a wave grabbing hold of her legs she panicked. Even if the surf was mild, she often felt vertigo when the smallest bit of water reached up to touch her where she stood. Because they’d been here before, they knew exactly what they wanted to do and where they wanted to visit that day. For Peter this was holiday, but he of course had to bring his laptop, mobile phone, and other things that would keep him busy. Because he was self- employed, a contractor in electrical engineering for the last twenty years, he never really relaxed; he never did nothing. Even when it

– 005:001/10 –

looked like he was resting, his mind wasn’t. It had happened more than once when Peter was trying to tell Sara about one of his new ideas that Sara just moaned back at him saying, “Oh no, not again.” If it wasn’t work that occupied Peter’s mind it was renovating old houses on the small farm where they lived, and if either of those weren’t enough, Peter could always find new ways, “impossible” ways as he called it, of cooking. In some ways Peter was different from other men. When he and Sara first met, Sara was skeptical, yet she didn’t know why. It wasn’t his looks that made her hesitate, since Peter was a very handsome man. He was also polite and he didn’t force his way as many men Sara had met before had done. Sara didn’t want to get tied up in a serious relationship, but the sexual attraction she felt when she met Peter she couldn’t deny. Peter turned out to be a very gentle, caring person, and there was even something shy about him, but without him backing off from situations or putting himself in the shadow of others. Sara was an independent person, and with Peter she felt encouraged to be the person she truly was.

– 005:001/11 –

Peter never tried to control her as many other men had tried to do in her earlier relationships. If Peter was different, Sara was not, apart from choosing Peter as her life partner, of course. Sara was pretty by normal Swedish standards, with dark brown hair, grey-blue eyes, and medium height and weight. In fact, everything about Sara could be said to be normal. But it wasn’t for being normal that Peter had chosen to stay with her. What he liked was that she never forced herself on him or tried to make him do things he wasn’t comfortable with, and most important was that she let him be. Especially sexually, Peter had always had this problem with women: they sort of waited him out, and when nothing happened they lost interest. Peter never felt that pressure from Sara, and whatever happened between them sexually always came naturally from a lovely day together. Even though they’d both grown older now, their attraction from their first meeting was still intact. They both had aged beautifully together and had maintained their relationship without any strings attached; they just enjoyed being together, and sexually Sara felt more

– 005:001/12 –

than satisfied. The confidence Peter projected in public may not follow him in bed, but Peter was careful to take his time, and to Sara he felt safe. For other people, Peter’s careful behavior was sometimes seen as boring, and even if Peter wasn’t directly ignored he was very much avoided. It was just how things were and it didn’t seem to bother him at all. It didn’t bother Sara either, and the more she grew to know him, the more she appreciated being with him. Now they were out on their own again, this time planning what they were going to eat on this slightly familiar, still exciting island. Peter was responsible for cooking, and he had made up his mind that on the menu was fish and whatever they could find locally. So one of the first things Peter and Sara did, after signing for a small rental car provided by the resort, was to drive to the fish market in Victoria to explore. Besides, they had nothing in the fridge so they had to shop before they could have breakfast. Exploring this part of Mahé Island (even on empty stomachs) was fun, and Peter and Sara enjoyed every minute of it. After a first tour around the market it became clear: Fish, fruit

– 005:001/13 –

and vegetables were going to be on the table this evening. But which fish? There were a lot of different types of fish displayed that Peter had never seen before. And the ones he had seen he didn’t know how to cook. But what Peter didn’t know he turned into his “impossible cooking,” thrilling in the challenge of cooking something entirely new without any safety net. Sara liked these cooking adventures and she very much took part in whatever he did, or at least, she tried to do. Peter’s impossible cooking had become a sort of hobby to him. He enjoyed using cookbooks more as a source of ideas, not as rule books to be followed word for word. Methods of cooking were also something he enjoyed investigating—once he had read that in the Stone Age people cooked food in holes they dug in the ground, so of course Peter had to try that. He had dug a hole in their garden and covered the bottom and sides with stones, and then he filled the hole with logs he had chopped to fit, and he lit it all on fire. When the fire had burned out it left a red-hot charcoal bed in the bottom of the hole. Peter had selected a pork loin about two pounds that he wrapped in

– 005:001/14 –

aluminum foil and placed on a flat stone on top of the charcoal bed. Then he found a big flat stone to cover the hole, and he sealed the hole with dirt. “Four hours,” Peter had said to Sara that it would take, but in reality he had no idea how long the pork needed to cook in that hole. After one hour a thin smoke pillar smelling of pork rose from the ground, and Sara told Peter to check it. “It’s okay, just as it should be,” he assured her without knowing. After two hours the smoke had increased and the smell of burnt pork permeated the entire area. Sara didn’t want to say anything, but she laughed inside. Well, Peter just had to go pick out his now over- cooked, black piece of meat. But even so, Peter and Sara dined happily on side dishes, and Peter repeated that “the wine is good anyway.” Somehow his impossible cooking disasters didn’t matter; what mattered most were their moments together having fun. But Peter did learn, and after several stubborn tries he got it right and most often very right, surprising even Sara. That morning at the market they selected a big fish, much too big for just the two of them, without knowing what it was. Every fish on

– 005:001/15 –

display was strange to them; the only fish they could relate to was some kind of tuna, but that was no sport for Peter, and anyway, they didn’t want to eat just tuna on their holiday. So they bought this strange-looking fish, some vegetables, fruit, and other groceries: bread and such they needed for their relatively short stay on Mahé. And then, well, what to drink? They bought some bottled water, but they had no intention of drinking water with their exotic meal, whatever it was going to be. So they’d also brought with them some bottles of very special wines they had purchased on a small car excursion through a wine district called Franken in Germany. It wasn’t many bottles, but it was wine saved for celebration. For Peter and Sara there were never enough occasions to celebrate in a year, and anyway, with whom would they celebrate? They often celebrated being together, and as Peter was leaking ideas all the time, his ideas of celebrating something were one of his specialties. These ideas Sara never moaned about. Whatever would become of this evening dinner, they should celebrate it, and if it wasn’t for their first day on holiday the

– 005:001/16 –

celebration could well be for the strange fish they just had bought. They drove back to their cottage and unloaded everything on a kitchen table in the back of a big room. The front room had a beautiful view out over the ocean, with a few palm trees between them and their view of the whole bay and the beach below. Alongside the big room serving as both kitchen and living room was the bedroom, and in the back of the bedroom there was a door to the bathroom. Outside was a big veranda with a roof protecting it from the sun. When Peter and Sara had sorted out all the new groceries and put them away, they finished unpacking from their very late arrival last night. As they unpacked their light bags, they prepared a breakfast of tea, toast with butter and marmalade, some sort of cheese that looked familiar, juice, and of course fruit. Local fruit here was just delicious, and it also turned out that the trees on the resort bore fruit. A quiet young girl from the staff gladly provided fresh papaya, some sort of grapefruit, melon, and some other fruits Peter and Sara had never seen before but loved. Everything seemed perfect.

– 005:001/17 –

After an exotic yet comforting breakfast Peter and Sara cleared the table, putting everything back in its place again, and then they prepared for their first real island excursion in their new rented car. The Seychelles Islands have left- hand traffic, an inheritance from the British who had left the islands to its natives not long ago. Peter was used to left-hand traffic from before, and their earlier journey out shopping had gone well, so Sara didn’t worry that much as they left. She knew though from last year that most roads were very narrow, and the hill and mountain roads could be steep. In fact Mahé Island was a big granite mountain rock sticking over three-thousand feet straight up from the surface in the middle of the Indian Ocean, with at least a three-hour flight in any direction before anything else could be seen that was not water. The space to live on was limited, and houses often were climbing up what seemed to be impossibly steep slopes. Peter slowed in the car just after they had left the resort. The road was curvy and went close to the shore, with just a tiny little piece of beach between it and the ocean. As the road turned inland, he increased his speed a bit. He still

– 005:001/18 –

couldn’t go fast though, as the road was just too curvy, and when it climbed uphill the power of their small car was not enough. At the other side of the hill Peter and Sara had to trust the brakes. To Sara uphill was okay, but downhill on these curvy roads was something else. Peter liked to tease, and he tried to show off as if there was nothing to it, but even so he realized this was no game. Many cars they met drove full speed and passed closely. Other cars coming up from behind tried to pass and some even tried to pass in curves with no view in front of them at all. Peter often turned aside, letting other cars pass safely instead of challenging fate. He didn’t want to show Sara that he too was anxious driving on these roads, but he never did foolish things, and after a while Sara felt safe with him behind the wheel. So they drove around the coastline, stopping here and there to visit places they knew from last year. They had of course brought their bathing suits and some simple snorkeling equipment, but as they visited beach after beach on the west coast, the waves were more than they’d counted on.

– 005:001/19 –

As they reached the southwest end of the island they found an amazing beach, Anse Intendance, that stretched wide before them. It was fully open to the west, with no protecting reefs in front, so the ocean had full access to the beach and showed its entire strength. These waves weren’t just rolling up on the beach. Even though the wind had calmed down a lot, the ocean had not. It didn’t look that bad far out, but when waves reached the shore they were pressed together rising from the sea, and they threw themselves up on the beach with a power that made even Peter think twice. There was no way to get in to swim, Peter knew that, but he just had to tease Sara for a start by walking out to the edge of the water. He stood there watching the waves, letting the remaining water of a big wave wash up his legs. The returning water was strong and the water wall that was rising up from the ocean was enormous. How high the waves were exactly Peter didn’t know, but it wouldn’t be an exaggeration if the highest waves reached thirteen feet or more. Sara was scared and called for Peter constantly as he stood at the edge of the ocean. After he’d

– 005:001/20 –

had enough of the wild ocean and the teasing, he walked back to her, and then they walked together along the shore a bit before turning back to the car. In some spots on their walk the water reached high up on the beach so that even Sara got wet. One of these times Sara felt something burning on her instep. A tiny thread-like thing was attached to her skin, and only after several attempts did she manage to get it off. But it left a red, itchy, burning mark, both on her foot and her fingers, proving that an encounter with something unknown had taken place despite her care. The journey back was a pleasant one despite Sara’s still-burning wound, and they made it to the cottage well before the sun went down. They arrived safe and in a good mood, so now it was cooking that mattered. Peter enjoyed this part of the day most: different and interesting. Peter had always liked fishing since he was a little kid. There had been a couple of small lakes where he lived, and he had enjoyed cycling out there with his simple fishing gear—a rod, line, cork, and hook—just to be by himself. As a child Peter had friends and had no real problems in school, so it wasn’t a retreat, but

– 005:001/21 –

sometimes he just felt like being alone. This fishing interest had followed him as he grew older, and when he married for the first time and had children (before he met Sara) he moved out from the town of Stockholm with his family to be near the coast, where he could go fishing whenever he wanted. Peter had enjoyed fixing dinner for his family when he caught enough fish for a meal. Whenever he thought about back then, he always smiled to himself, remembering the children’s complaints to their mother. His wife Ann had been much older than him and had brought two of her own children into the marriage, both teenagers. “Mom, why can’t we have the same food as everyone else?” they’d whine. Just a couple of months after Peter and his family had moved out to the coast, his daughter was born, and as soon as she got old enough she too complained about his strange cooking. This didn’t bother Peter though; he just saw it as a challenge and he did everything to improve his cooking, and that really included everything. “What are you laughing at?” Sara quietly asked him with a smile as they climbed the stairs to

– 005:001/22 –

their cottage. “I’m just thinking of the first time when I managed to hook an eel and tried to cook it for dinner,” Peter said, and once again he started to tell the story. Sara didn’t mind hearing that story again as it was so typically Peter, and she loved him partly because of these kinds of stories. He’d been out in a small boat very early in the morning and was going to try a new way of fishing. He had made himself a long line with loops every ten feet, and on each loop there was a short line with a hook attached. On each hook was a small piece of fish as bait. The line was about 140-feet long, and the evening before Peter had placed the line at the bottom of the sea with two small weights on each end, and with two other lines with empty plastic bottles attached as floating devices marking out the location. Now was the time to take it all up. The sea was rather deep there so it took a while before Peter could feel some resistance from below. And once he got the contraption up to the surface he didn’t know what to do. There was just this one eel but it had made a mess of all the line and all the hooks—it was all like a

– 005:001/23 –

ball of yarn impossible to untangle, and the eel was rather big, three feet or longer. It was well hooked but it was definitely not still. After a while Peter managed to lift the eel inside the boat by the short line attached to the hook, but then he had to cut the line as he didn’t dare to have the ball of line with all its hooks in the boat at the same time as this now very wild eel. The eel was heavy, and putting it in the plastic bag he had brought with him was not easy. He managed to get the tail in the bag and tried to lower the rest of the eel in, but the tail quickly was up again and out of the bag. Peter tried to hold the eel firmly in his right hand and force it into the bag, but that didn’t work either, and now the saying “slippery as an eel” really made sense to him. There was no way he could hold the eel no matter how hard he squeezed. But during this struggle Peter noticed that the harder he squeezed around the eel’s body, the more it used its tail to slip out of the grip backwards. So with that in mind, Peter held the eel high using the line, and with his other hand he placed the plastic bag with the opening right under the eel. When he got the eel’s tiny tip of a tail hanging inside the bag, he quickly grasped

– 005:001/24 –

the bag opening around the eel’s tail and squeezed as hard as he could. The eel immediately reacted, working itself backwards into the bag. Peter then was quick to knot the bag closed. Now finally the eel was trapped. It was a very proud father who came home with his catch that morning, showing the moving bag to his wife and later the children. Still though he was thinking, everything was good and well so far, but how was he going to kill it, and what kind of dish can you make with an eel? For those in the know, you just don’t kill an eel like any other fish; you have to empty it of all its blood and kill it that way. But Peter didn’t know that, so he took the eel bag with him in the kitchen, and with the eel still in the bag, he cut off the eel’s head. Out came the headless, squirming eel leaking blood all over the kitchen, even slipperier than before. When the bloody, headless eel escaped the bag, Peter’s formerly excited family escaped the kitchen, shouting. Dinner that evening was definitely not going to be eel: that was a united decision by the family without Peter having a say. However, Peter did learn, and later there were many eel dinners

– 005:001/25 –

enjoyed by the family, some dishes even the children very much came to like, and years later they asked him to cook these dishes when they visited him and Sara. Sara was very happy that this new fish they had bought was dead for sure, no surprise there. As Peter finished telling his story they had entered their cottage, and he had opened a bottle of their very special German wine. They now were sitting on the veranda chatting, sipping the wine, and looking out over the ocean. After a while relaxing and getting in the mood for cooking, it was time. Peter had become quite skilled at preparing fish, so this new one was no problem for him. While Sara prepared the fruit and vegetables and laid the table, he cut out two very nice- looking filets and salted them, then melted butter in a frying pan and added a curry he had discovered last year at the market. First he fried finely chopped onions in the curried butter and took the onion out of the pan, and then he fried the fish filets. When the fish started to turn light brown, Peter took it out of the pan too and added thick full cream and the chopped, sautéed onion back again to make a thick tasty

– 005:001/26 –

sauce. Peter and Sara had a wonderful evening, and the wine was just perfect. The night air had gone pitch dark, with only a couple of lights shimmering below their veranda, creating shadows from trees and bushes slowly swaying in the now soft, calm breeze coming in from the sea. The temperature was exactly right, and Peter and Sara stayed up as long as they could, enjoying the scenery. Even at home they enjoyed just sitting in the evening after a good meal; they didn’t have to say much because the silence spoke for them. A light touch and a kiss conveyed their feelings this night just like during their other nights together. The love Peter and Sara shared had grown during their almost twenty years together as a couple. They had not married; it never had been an issue for them. They were a pair because they enjoyed and loved each other. Peter was the one with children but Sara hadn’t gotten that far. She had been married a short while before she met Peter, but for Sara marrying made her ask herself, “Is this all there is?” After a few years being married, she couldn’t go on cheating herself, showing a

– 005:001/27 –

happy face when she was not. Marriage to her became a mere institution, with a lot of things she had to do to please her husband and family, but nothing for herself. Sara had lived by herself for three years before she met Peter. Peter’s wife Ann had died from breast cancer when his youngest daughter was only three years old, and he had been left alone with the children. Life for Peter during that time had been hard: It all started when his wife got the message about her breast cancer, and only days later she lost an entire breast to surgery. From the beginning her condition was declared minor, with the surgery being routine, and the doctors told them not to worry. But watching his beloved Ann die during the following year made something die within Peter. The concepts of faith and trust in people, believing that people help each other in times of difficulty, all became a dark ugly lie for him. Sometimes people’s irrational behavior and fear when confronted with unpleasant situations really can screw things up. In Peter’s case, he became unpleasant to be with because his wife had died. What was there to talk

– 005:001/28 –

about? Can you really invite a person who just lost his wife to a party where everyone else has a partner? People may have meant well, but most times their half-hearted attempts to reach out to Peter only hurt him further. Peter had one neighbor friend who said to him first off, “Peter, leave your kids with my wife and we’ll go next door and drink some beer.” For Peter, that attitude came as a shock. “What does he mean? Am I supposed to neglect my children and shove them aside for some stupid beers?” No, Peter just quietly answered that he couldn’t do that. And as a consequence he became an odd person in the neighborhood, and especially the men started to avoid him from that day on. Somehow though, he’d always gotten along well with the women, and, even though most women followed their husbands’ example, there were two who kept in contact with him. As it turned out, these two women provided the only decent adult contact Peter experienced for years after his wife died, until Sara came along. Peter’s own family, his parents and his sister, also weren’t close. Peter and his father had never gotten along, so as an adult, his only

– 005:001/29 –

contact was with his mother and sister. And even after Peter’s wife had died, his father often prevented his mother from helping. Peter’s sister lived with her own family in a small village far away so they didn’t see each other often. During the summers though Peter’s youngest daughter Jenny could stay with them for a couple of weeks, and that helped him get some time of his own. If Peter’s family was a sad story, Ann’s family was worse. They didn’t do anything to help, and they didn’t visit or try to take care of the children. What Peter got were demands by phone about what he should do and blame for when things didn’t work out between him and the children, as often happens in situations like that. So with no support, Peter had to manage on his own. This, however was a long time ago, and, as people like to say, time heals every wound. Or does it? Out on the veranda, Peter searched for Sara’s hand, and they inched closer. Just sitting there smelling the air, hearing the waves down below,

– 005:001/30 –

and feeling each other’s presence was holiday for them. As they started to prepare for bed they were treated to a memory from last year: a six-inch-long, bright green lizard was on the wall just above their bed. It was catching flies that were attracted by the light and the white walls and roof in the bedroom. Peter didn’t bother to scare it away because he and Sara had learned to appreciate the little creature. They let the contended lizard carry out his work catching flies in silence. Peter and Sara snuggled close in bed. They could carry on like that for hours, but the long trip and their first day’s adventures forced them to pay their dues. Even so it took some time before they fell asleep. The slow roaring pace of the waves filled the night, and Peter and Sara fell asleep, holding each other by the hand as so often before.

Book 5 aug2008

– 005:002/1 –

End of a Day (1/2) The few days Peter and Sara stayed on Mahé Island went by quickly. They spent most of their time on a small beach that was well protected from any surf, and they drove around in their rented car visiting favorite places and sites that were new to them. The evenings they spent on their cottage veranda celebrating a different exotic fish dish each night. When the time came to continue their holiday on La Digue Island, Peter and Sara packed their few things and drove to the airport. They left their rented car there and checked in to fly out by helicopter to their little paradise island. Their flight was only half an hour, but it was a memorable trip. As they lifted from the airport and climbed in the air, they could see their destination far out surrounded by water. They also could see other islands forming a small and very beautiful archipelago near the airport. The helicopter gave them a wide panoramic view over this southeast side of Mahé Island, a sight they hadn’t experienced when arriving and leaving by plane. The flight over the sea was spectacular enough,

– 005:002/2 –

but as they closed in on La Digue their excitement grew. The pilot kindly took them on a small sightseeing detour including flying in low from the east over the sea and one of the most spectacular beaches you could ever imagine. This was Grand Anse, the beach Peter and Sara had dreamed of when booking this holiday trip. They flew close over the tree tops, following the small road to the beach from the village on the other side of the island, where they landed at the end of a small open field. The airport, or whatever it was, had a shelter for a maximum of two persons (if they left their luggage outside) and a pole with a sign indicating that this was indeed an airport. It was grassy all over, and someone had tied a cow to the pole, probably to keep the grass short. The cow however didn’t move, so the helicopter pilot had to land beside it. The cow didn’t seem to notice. The few cars on this island were mainly for transporting tourists with luggage, so Sara and Peter got in one waiting for their arrival. The taxi chauffeur loaded Peter’s and Sara’s light baggage and drove them to a small self-catering resort, Mer Gardens, that they had found the

– 005:002/3 –

year before. The village on the west side of the island was small, as was everything else in this unique little microcosm. It had spread on the only flat area available; otherwise the island was hilly, with one big hill in the middle and a smaller one in the south ending steeply in the ocean. The Mer Gardens resort was placed right in the middle of the village, but the village beach was still close, only five-hundred feet away. Grand Anse beach was a little more than a mile away and you could either walk or cycle there. Mer Gardens had only three cottages and a small reception building. Peter and Sara’s cottage had a complete kitchen with a side door, a big bathroom, a bedroom, and a very comfortable living room connecting both kitchen and bedroom, with a full-length veranda in front of the cottage, which also served as entrance. The family who ran the resort was friendly, and everything was nicely prepared, much to Peter and Sara’s liking. Right after they had checked in and been shown around, they quickly unpacked, grabbed their bathing suits, towels, and sunscreen, and then cycled to the Grand Anse beach they just

– 005:002/4 –

had passed over in the helicopter. The small road they took passed between the two major island hills. After a short and pleasant ride, Peter and Sara left their bicycles behind a sand dune at the end of the road and walked the few steps to the beach. The beach stretched a third of a mile wide, with the only building being a small palm-leaf restaurant that offered soft drinks, beer, and lunch at the end of the road where Peter and Sara had left their bicycles. There were seldom more than thirty people at this beach at a time, so they really could feel they had the beach to themselves. A big tree, near the north end where people entered the beach, offered protection from the sun with its widespread branches, so most people spread their blankets there in its shade. This popular spot had the biggest waves rolling in close to the shore. Peter and Sara had found another place, about three-hundred feet farther south towards the middle of the beach, where they could get some shade from a branch of a big tree in the background. Smaller waves broke on the sandy shoals there, stretching out a bit from the

– 005:002/5 –

beach. Peter liked this spot best, as he had learned how to body surf here and the waves rolling in could carry him a long way up on the shore if he got it right. The wind they felt at the airport had churned up bigger waves than they had ever experienced on this beach, up to ten feet high and perhaps more than sixty feet apart. But here on this side of the island, sheltered from the wind, the waves broke in a more controlled manner, but the amount of water each wave carried and its power were both impressive and scary. It was high noon when Peter and Sara spread their towels in the shade of the big branch stretching out from behind them. Some people were in the ocean swimming or stood in the water’s edge, constantly moving up and down on the beach as waves came rolling in. Behind the breaking waves the water seemed calm, and although swimming was perhaps not the right word for it, swimmers were out there, moving up and down like corks. The only problem was getting out there and back. It was obvious that some swimmers knew how while others didn’t. Peter and Sara watched the people out there playing among

– 005:002/6 –

the waves, and sometimes a few were washed up on shore, totally out of control and being very funny about it. People who knew how to handle themselves, on the other hand, were able to get past the waves and back to shore with style. After watching for a while Peter just had to go in. Sara followed him to the water’s edge and wet her feet, but she stayed there. It took Peter a while to adapt to these new conditions, but soon he managed to ride on some big waves all the way up on shore, filling his swimming trunks with sand in the process. Sara stood most of the time with water no higher up than her knees, trying to figure out how to get in while avoiding the waves. They looked rather harmless a bit farther out, but as they came closer in they rose up as a wall of water and collapsed not far in front of her. The amount of water washing up on the shore and back again had enough power to tip her, even if it only was knee-high. Sara experienced that a couple times, with the same result as Peter: sand in her swimsuit. After that she retreated to their place in the shade. Another couple, maybe twenty-five to thirty

– 005:002/7 –

years old, arrived on the beach as Sara was sitting on her blanket looking doubtfully at Peter playing in the water. The couple brought with them a baby not more than six months old, and they sought shade from the same tree branch where Peter and Sara had spread their blankets. There was plenty of room for them. They were French-speaking, but neither Peter nor Sara could speak or understand any French, so their conversation was limited to “Hello.” They seemed newly married, perhaps visiting the Seychelles for the first time. It didn’t take long before the French man was out swimming, trying to learn how to body surf like Peter. The woman was very much like Sara, afraid of the waves. Every now and then, after tucking her sleeping baby in some white towels, she went down to the water front, but not farther out than up to her knees too. Very quickly she experienced the same as Sara—a big wave washed up on shore and made her fall, and when all the water returned, it dragged her out quite a bit before she was able to stand up again. It was obvious that she got scared, and she immediately walked back to her blanket. In spite of several tries and the encouragement of

– 005:002/8 –

her husband she didn’t get any farther out that day and neither did Sara. Peter wasn’t half as persistent to get Sara into the water as the French man was with his wife. Throughout the afternoon Peter tried a couple of times to help Sara by telling her where to stand to let a wave pass and when it was safe to get in, but Sara got scared every time a wave got close and did the opposite of what Peter had told her, so she frequently fell in and was washed up on shore. Peter laughed, but Sara didn’t. The amount of sand filling her swimsuit on each of those trips was uncomfortable, and there was nowhere to shower. Peter and Sara were the first to leave the beach, but before they cycled back to the village they just had to have lunch at that palm-leaf restaurant behind the beach. As they came over the sand dune, they could smell it: fish. Of course it had to be fish, but it smelled wonderful even if it was predictable. As they stepped under the palm-leaf roof the smell became more intense, so it was going to be grilled fish for lunch. The floor of the restaurant was sand, and there was a bamboo wall in the back; behind was the kitchen and in

– 005:002/9 –

front was a small bar. In a corner next to the wall, open for everyone to see, was an oil barrel cut lengthwise, set on scrap metal poles with the open side up. On this crude iron grill was a very big fish, nearly the size of the barrel, suspended over a glowing charcoal bed. Many lunch guests now began to gather inside the restaurant. The tables were very simple, just planks on poles, with cut logs as chairs around them. A small ring of people interested in what was going on were gathering around the cook, and he willingly explained for everyone what kind of fish it was and exactly what the lunch options would be. Peter loved this and Sara did too. They quickly choose a place to sit, and then Peter just had to go have a look at the fish. It was a red snapper, the cook said, and it was huge. To cook the fish was really simple; it had just been set there, nearly whole. The cook showed Peter how he had done it—his only nod to gutting was having cut the gills off. Peter had grilled fish the same way back home even though every cookbook he had read said to fully gut fish. By doing it this way all the juices were kept within the skin, and the meat didn’t dry out during grilling. It was a

– 005:002/10 –

different way of preparing fish but a much tastier one. Peter was quickly back to Sara, who was holding their places, and with a broad smile he told her that he had been right all the time about cooking fish. After all their playful arguing about Peter’s impossible cooking, here was the proof that it wasn’t that impossible after all. Sara smiled back at Peter and went to see for herself. It wasn’t that she disapproved of his cooking; on the contrary, she loved when Peter took charge in the kitchen as he often did. It was just that Sara followed cookbook recipes and Peter did not, so who was right? There was no winner in this game, but both of them enjoyed debating about what might work or not. Just as the cook at the palm-leaf restaurant gave a perfunctory nod to regular cooking by cutting the gills off the fish, the restaurant itself gave a nod to regular dining with one wire for electricity and one pipe with fresh water, plus two big refrigerators with cold beer, some wine, and various soft drinks. Peter and Sara ordered a beer each, and after sipping for a while, chatting, and digging their toes in the sand, the

– 005:002/11 –

fish was ready. People lined up at the barrel grill to eagerly watch the cook fold away the skin from the fish and carefully pick out a piece for each guest on a platter. Another girl assisted the guests with their choices of sides, rice and fruit, and there was a lot to choose from. Lunch was the same price whatever you choose so you could have any mix you wanted. Both Peter and Sara loved to try out new things so they really felt like they were in heaven now. They sat eating and chatting at the palm-leaf restaurant for almost two hours, enjoying a mix of fruit for desert as well as coffee. In a place like this there was no dress code, so people came and went as they were in their swimsuits or whatever they had on. There was a joyful atmosphere all around, and Peter and Sara left in a very good mood, picking up their bicycles and cycling back to the village again, happily discussing what to do next along the way. Back in the village they bought groceries, including yet another mystery fish from a fisherman at the beach that was big enough for another of Peter’s “impossible” meals. So it was a happy Peter cooking dinner this evening, and Sara shared in his excitement.

– 005:002/12 –

Their dinner was perfect, as it had been each evening on Mahé Island, and they still had a bottle of wine saved for the occasion. The night came quickly, and Peter and Sara loved the peace of sitting out on the veranda, finishing their wine in the quiet, listening to all the sounds produced by the ever-changing cyclical night. The warm humid air and the smell from the sea surrounded them. The sound of the waves wasn’t overwhelming because on this side of the island a big reef forced the waves to break far out. After a couple of hours of quiet and some ice cream and later coffee and cognac, they went inside for bed. The feeling from sitting out on the veranda in silence they brought with them inside. And as so many times before, they fell asleep holding each other closely. The next day the wind had calmed down even more to nearly nothing, but large waves were still washing up on shore. After a long relaxing breakfast, Peter and Sara cycled to their favorite beach again, and about twenty minutes later the French couple showed up and settled down beside them just as they had done the day

– 005:002/13 –

before, and once again they exchanged a short “Hello.” Peter and Sara kept by themselves. If Peter was not in the surf swimming, he and Sara were strolling along the water’s edge back and forth in the sun. Early on the sky was clear blue, and later in the afternoon white cumulus clouds developed, just enough to keep the sun from barring down on them so relentlessly. Even so, they had to do a quick march from their blankets to the water’s edge to avoid burning their feet in the hot sand. The French man spent most of the day out swimming in the waves, and it was obvious he was having fun. He also persistently tried to get his wife out swimming with him, but Peter and Sara could see that she still was afraid. Eventually, later in the afternoon, she finally got out there with him. They had carefully tucked their baby up in white linen and towels for sun protection, and it remained asleep as they maneuvered through the breakers and made their way to the calm water behind. Peter had been out swimming but came in to sit with Sara. As he looked out over the ocean he saw the French couple about a hundred feet

– 005:002/14 –

out, but now to the north, across from the big tree where most of the people on the beach sat watching the waves roll in. In the afternoon the waves got higher as the tide came in, and the French couple were out there alone. Peter had looked towards the French couple several times now, wondering how they were doing out there. Their baby was still asleep, and they were just floating up and down on the wave swells like two corks. Their situation seemed harmless, but, in Peter’s mind, out there past the breakers was not the place to be for so long. He decided to walk out in the water to his waist to consider the French couple once again. That’s when the woman started shouting for help. He could hear her well, and so could everyone else sitting on the beach under the big tree just in front of them. But no one reacted. Peter was about three-hundred feet away and silently assessed the full situation. First he turned to look at Sara sitting on the beach near the sleeping baby, and he saw that Sara too could hear the French woman shouting for help. He knew that they couldn’t reach the shore because of the outgoing current. As the tide moved the waterfront farther up on the

– 005:002/15 –

shore, the waves just grew higher and higher, and the outgoing current increased in strength. Right in front of the people sitting under the big tree the waves now reached ten feet—sometimes it seemed even more—and then collapsed with a roar, not the fairly harmless splashing sound from earlier in the day. Even though everyone on the beach saw the French couple and could hear the woman shouting for help, no one did anything, no one moved. Peter’s mind flooded with memories from when his wife Ann had died, twenty-four years ago. He’d gotten so little support from friends and family back then, and he’d seen how false people really could be. And now when Peter looked at all the people just sitting there on the beach, entertaining themselves by watching the couple out there behind the waves drowning, he got so disgusted that all those sour feelings from back then flooded his body. Peter knew he had a decision to make, and quickly. There was no way he was going to escape this situation by just standing there watching, like everybody else. That would have been the same thing as abandoning his children

– 005:002/16 –

after his wife died to go drink beer with his neighbors. Peter hated the attitude that even suggested something like that. Those men had been no friends of his, and whatever the people on the beach were thinking there in the shade of the tree, he hated them too. Almost immediately he started to swim towards the French couple. As the sand bottom disappeared under him, he could feel a strong current grabbing hold of him, moving him rapidly towards the spot where the French couple was out struggling. Peter realized that they all were caught in a riptide, and that there was no way back. Sara, who saw Peter start swimming out there, became scared like never before. In her mind she screamed “No, no, no. Come back, come back,” but she sat paralyzed on her blanket, watching Peter quickly float away from her. As Peter reached the struggling couple they told him in French and then repeated in English what he already knew, that they couldn’t get to the shore. He could see that especially the woman was beginning to get tired. Peter told them in English that he was going to try to help, and then they all started to swim towards

– 005:002/17 –

the shore three-hundred feet in front of them. At the first moment the woman started to swim, Peter knew she would never make it. She hadn’t enough power in her stroke so the current held her back constantly. Peter grabbed her by her arm just below her shoulder and tried to push her as she swam, and it did help a bit, but he had to force himself to swim as hard as he possibly could, and without having warmed up first his leg immediately cramped. For a few seconds Peter floated on top of a wave, watching the audience on the beach right in front of him. He then looked beside him at the woman trying for everything she was worth to get back to her baby on the shore. Her husband tried to push her other arm as Peter did, but that wasn’t helping much. The audience on the beach didn’t even bother to walk to the restaurant fifty feet away for help. They just sat there watching, as if they were expecting them to drown, and after that, there would be laughter and applause with cheers of, “Dammed good show!” At that moment Peter became so fed up with people that he didn’t bother trying to saving himself. He didn’t care if he died out there, and he was

– 005:002/18 –

no longer scared. On the beach by herself Sara couldn’t move from her blanket. If Peter wasn’t scared, Sara was terrified. She looked several times at the baby still sleeping not far from her, and she didn’t know what to do—she was frozen with panic. She saw some heads out there among the waves disappearing and reappearing again, and each time she lost sight of Peter her despair increased. “The baby, what will happen to the baby if its parents don’t come back,” Sara repeated in her mind. And if the destiny of the baby alone on a foreign beach in the middle of an ocean, in fact in the middle of nowhere, wasn’t enough, the thought of losing Peter was something she just could not bear. It was only the shock and the panic that prevented her from crying aloud. Now when Peter looked at Sara on the beach his mind was blank. The French woman was still swimming next to him though, and she was trying so hard. She reminded him sharply of himself struggling for his children when his wife died—here she was struggling for her life and for her baby on the beach, with no help from onlookers. If it was the last thing Peter did

– 005:002/19 –

in his life he so wanted to ruin this performance for the audience sitting there on the beach. He’d been in situations before where he had to push himself more than he thought possible in order to survive, and he had learned to ignore pain in the process, so Peter started to swim again. After a couple of hard strokes his left leg went numb, but even so he managed to swim at almost full strength. He watched the waves coming up from behind them, and as the swimmers managed to get a bit closer to the shore, the wave tops began to break as they passed. Peter looked for a good wave, and as it reached them he pushed the woman with all his strength and let her ride the wave forward. It carried her a couple of feet farther, and then Peter swam up to her quickly so he could continue to push her by the arm. It was working: bit by bit they got closer to the shore. Still everybody on the beach continued to watch their struggle of survival without the slightest attempt to help. The waves were stronger closer in, and consequently the outward current was stronger too. It was like swimming uphill, and the closer

– 005:002/20 –

they got to shore the steeper the hill became. The only thing that brought them forward now was trying to surf the waves as their violence increased. Peter would push the woman forward so she could ride the waves, but then she would get farther and farther away from him and he had to struggle hard to catch up with her to keep her in position for the next wave building up from behind. Suddenly, as Peter was looking back for a good wave, he saw that the next one was going to be a bad one, over ten feet or even taller. They were in a dangerous position of getting hit by it when it broke. He tried to tell the woman that they had to let this wave pass, but she didn’t hear or wasn’t receptive to him. She just continued to swim as hard as she possibly could, trying to reach the shore and her baby. Peter held her by her arm as that wave hit them dead-on. He felt like he had been grabbed by the neck, thrown forward, and pressed down to the ocean floor. The woman immediately slipped out of his grip. He was like a rag in a washing machine, totally unable to move even a finger or tell which way was up or down.

– 005:002/21 –

Before Peter was entirely out of breath he was able to swim to the surface, and luckily after a few panicked seconds the French woman rose to the surface not far from him. He quickly swam to her side and starting pushing her again, and she continued to swim without saying a word. The next wave to come at them was almost as high as the previous one, but they had been thrown forward quite a bit and had not been dragged back so far, so this wave didn’t hit them as hard as the last one did. But even so, Peter wasn’t able to hold her this time either and was pressed under the water once more. Thankfully again they both turned up quickly afterwards, and with Peter’s help they were able to keep some of the progress they had gained. The following waves coming up from behind were good to them and carried them farther to the shore, to a point where Peter for the first time could feel the sand when he tried to stand up. But the water was still too deep for firm standing, and the current dragged them out again. This tug of war continued as a couple of good waves got them closer in, and finally Peter was able to stand and keep contact with the

– 005:002/22 –

bottom, and the next wave washed them up entirely. Now, for the first time, Peter saw a man in the audience walking down to them with the obvious intention of helping the French woman stand up. To Peter’s relief she was able to stand by herself without even looking at the man coming towards her. He stopped, baffled, and then returned to his seat among the others in the audience. The French husband had managed to reach the shore too, and he came up from behind. The weary threesome walked together to Sara and the baby, who had slept through the near tragedy. Peter’s stretched leg hurt again when he first stood up, but he managed not to let that show as they walked back. They didn’t talk much, but the woman thanked Peter for saving her life, and her husband looked approvingly at him, giving him a universal thumbs-up. Peter nodded back at them, trying not to show the pain he felt in his leg and the pain he felt inside caused by the audience on the beach. He did not feel happy that he had made it. He was relieved, but not at all happy. Sara sat there on her blanket watching the

– 005:002/23 –

three silently climb out of the ocean, with more than worry in her eyes. She saw the French woman check her baby and then lay down on their blanket beside it, obviously exhausted and trying to calm herself from that almost disastrous experience. Her husband was standing up at the edge of his blanket, and after a short while he turned away from the beach and his wife, revealing to Sara an entirely ash grey face. He was without a doubt in shock. Peter thought it best to leave them alone, so the two of them packed their things, and quietly they said goodbye to the French couple and left. They hadn’t gone far before Peter heard the French woman calling after him. She was now running towards them weakly. She said just one thing to Peter, that she didn’t know his name. He said it and she repeated it once, with perfect pronunciation. Peter nodded to confirm that she got it right and then they separated and never met again. To get to their bicycles Peter and Sara had to pass all the people along the beach. Peter wasn’t happy, Sara could see that. She didn’t know what to say so they didn’t speak. As they got closer to the people sitting there on

– 005:002/24 –

their blankets, Peter felt something die inside him. He looked at those people, but nobody was looking back at him. He could feel it, he could smell it: All the contempt and estrangement he had felt all those years ago was back, and this time it was beyond any human decency. Like a cat having outlived his nine lives Peter had now outlived his. He felt like he wasn’t supposed to have survived this incident, and the people on the beach were showing him their disapproval. He didn’t get one appreciating look back; they all ignored him or looked away as he and Sara passed. Peter could feel that something had changed in him, but he didn’t know what. On the surface, the remainder of Peter and Sara’s vacation was just fine. Peter continued to go out swimming and body surfing among the waves as before because he wasn’t afraid. While snorkeling he encountered his first shark, and not even then did he get scared. It was as if life didn’t matter to him anymore. He didn’t want to discuss what had happened, and he didn’t want to tell Sara how he felt because, in a way, he wasn’t able too. There was a sort of numbness in his mind, as if he had lost touch

– 005:002/25 –

with reality, with a gnawing anxiety that maybe reality no longer existed for him. Peter didn’t want these all his strange feelings to destroy their vacation, so he continued on with what he previously had enjoyed the most. They made their mornings long and lazy, and the days passed with cycling around the island on small excursions for an ocean dip or a fruity cocktail in a local bar, and they spent most of their time on their favorite beach and at their palm-leaf restaurant in spite of the incident that nearly ended in catastrophe. Once they went on a day excursion to another even smaller island where they had lunch. On a small beach there protected by a reef, Peter and Sara had a very close encounter with a sea turtle. The turtle was at least two feet across, and for some reason it fancied Sara and followed her when she was out in the water. It got so close that Peter and Sara touched it, this wild, mysterious animal interested in them. In the evenings they prepared their own dinners at the cottage and made the most of it as usual. Peter continued his impossible cooking, trying out every way to cook foods he found on the island that he hadn’t tried before.

– 005:002/26 –

One day he got a tip to be at a spot on the beach outside the village at a specific time, to meet some fishermen who had been fishing far out and were coming in just there and then. That evening as the boat came in some men unloaded their catch and carried it up on the beach to the shade of a tree. There were only local people present and Peter had no idea what they were talking about, but by approaching them he somehow got their approval to select a fish among all those spread out on the beach. They were all very big fish, and Peter choose one of the smallest ones, but still it must have weighed around eight pounds at least. Peter paid for the fish and cycled back through the village holding it by its tail in the one hand he could spare from the handlebar. That fish covered four dinners, and not one of them was like the others. If it hadn’t been for that incident on the beach everything would have been perfect, and in most ways it was. But Peter’s numbness and strange unhappiness didn’t go away. Peter and Sara had been together for seventeen years, and they had become very close. Sara sensed that he didn’t want to talk about what

– 005:002/27 –

was bothering him, and for that reason she let it be. Eventually she thought that Peter would say something, but even after they got home he didn’t talk about what had happened. His continued silence about something so intimate bothered her a bit, but even so she didn’t feel alarmed. Peter was stubborn, in fact very stubborn, and Sara guessed that the strangeness would go away unmarked, as many others had before it. In fact though, the incident behind the waves had greatly affected Peter, and he wasn’t the only one. Sara had been concentrating on him so much that she had forgotten about herself; she was so happy that Peter had made it to shore and come back to her that that was the only thing that mattered, and when Peter acted as usual, she didn’t want to talk about it then either. The happiness of being together overshadowed everything else.

Book 5 aug2008

– 005:003/1 –

End of a Day (1/3) Back home Peter returned to work in his home office as usual, but work wasn’t fun anymore for him. He had problems concentrating too, but he didn’t think that much about it because he’d had “down days” before, and always eventually things were pretty much all right again. But this time his bad feelings didn’t go away. Instead their intensity increased, and Peter slowly realized that his new problems must have to do with that incident on the beach. He didn’t want to talk about it with Sara, mostly because of his stubbornness, but there was something more to this that he couldn’t put his finger on. Any normal person would have taken anti-depressants or herbal drugs or at least have gone to see a doctor of some kind, but not Peter. He seldom used medicine, and there was no way he was going to a doctor. He didn’t even comfort himself with alcohol; he had almost completely lost his appetite for both drink and food. Instead he stoically endured his misery by applying his own kind of medicine: hard work and denial.

– 005:003/2 –

But Peter’s attempts at pretending as if nothing had happened didn’t work, and those bad feeling got worse. In fact, they began to invade his mind in a direction he had tried to avoid long ago, a direction that scared him. He knew this direction from before he’d met Sara, and even though he’d always been honest with her, he hadn’t told her this. It all had started with his first wife, Ann, when she was still alive. Once Peter had overheard her friends playfully discussing men’s legs, and he’d heard that he’d been voted as having the best looking legs around. So privately Peter teased Ann a few times, claiming to have better-looking legs than even she had. One evening when the older children were out and their little daughter was asleep, Ann picked out a pair of black stockings from her drawer and threw them at Peter. She smiled and told him to put them on, in a challenging tone. He did and showed off, with Ann pretending to be critical about how his legs looked. She then opened her drawer again and picked out a short, black slip. “Let’s see now,” she said. Peter playfully put the slip on. It induced a strange feeling for him that included sexual

– 005:003/3 –

excitement but also something else he didn’t understand. They had both laughed at it all and had tried it a couple of times more as a fun thing to do, a new kind of foreplay, but it had never gone any further. A couple of years later Ann became sick with breast cancer, and the fooling around with lingerie stopped. Yet, after Ann had been dead for about a year, Peter began feeling a strange urge to dress in lingerie again, but this time his motivations were different. This time he was alone, and his work, the children, his finances, everything just went full-tilt around the clock and he could never find any time for himself. It was hard for him just to make a living for himself and his children, and he felt very much alone. And it was in those lonely moments this odd urge grew stronger. So, very ashamed, Peter bought himself some lingerie. Dressing up didn’t feel like a sexual game anymore; everything felt very contradictory and confusing. He felt compelled to dress up, but he hated himself for what he was doing: he knew he wasn’t supposed to do this, but that strange, pleasant feeling he got when he did

– 005:003/4 –

dress up said something else. Why on earth did he feel so good about it when he didn’t want to do it in the first place? It was like something else was taking over in place of the now-gone sexual arousal, and Peter couldn’t figure out what that was. This urge came over Peter at times when he felt alone, and somehow it served as comfort for him, at least that’s what Peter had thought. Dressing up reminded him of the good feelings he had shared with his wife, of the comfort of being so intimate with someone that you could both laugh and enjoy something as silly as wearing women’s clothes. But at the same time there were so many emotions evoked by this simple act, and often Peter got scared about what he was doing—the thought of being some kind of pervert more than once crossed his mind. So, after two years of occasionally dressing up, Peter stopped and threw away all the lingerie he had bought since Ann’s death. He tried to forget about the whole thing, and after he met Sara he’d thought that everything would be okay, that this strange urge to dress in women’s lingerie would now disappear permanently.

– 005:003/5 –

Sometimes that seemed true, but not all the time. On two occasions when he‘d been alone for a couple of weeks his urges to dress up came back. He had focused on every reason not to give in, but in the end he was unable to resist even with all the willpower he could possibly summon, so he bought new lingerie for himself. He felt very confused though and didn’t like what he was doing, so eventually Peter threw it all away, and he had managed to keep it a secret in order not to upset Sara or risk their relationship. Now ten years had passed between the last time Peter had dressed in women’s clothes and this recent trip to the Seychelles Islands. Once he was home, suddenly the urge to dress in women’s clothes was back again, and in a strong way Peter had never felt before. Now that they were back, he was finding himself alone a lot: working from home in his own engineering job, with Sara on a nursing assignment in Gothenburg, a city far away, and coming home only for the weekends. This arrangement had so far worked very well, and Peter didn’t mind being alone because he always had so much occupy his mind. But

– 005:003/6 –

suddenly everything seemed different now; something had changed. Peter’s depression was now taking an even stranger turn. He felt as if his body were pumping bad fluids through it. He had trouble sleeping and concentrating and even just relaxing. During the lonely evenings, the complex feelings that dressing up had produced in him before truly haunted him now. He didn’t like himself when he had dressed up; it wasn’t natural and he couldn’t help thinking of himself as a perverted person. And yet the same motivators that had drawn him to dress in women’s clothes before were working hard on him now. In his loneliness Peter went to Sara’s drawer and borrowed some silky panties, stockings, and a short slip. Once he put them on almost immediately he could feel his body calm down, and he could rest. And he wasn’t merely comforted: he felt as if his whole situation eased up. The pumping of bad fluids didn’t feel that aggressive, and somehow his bad thinking of himself took another turn: it all felt so natural, as if wearing these clothes was the right thing to do. And most of all Peter was able

– 005:003/7 –

to sleep. Yet over the course of the following days and weeks Peter’s emotional pain and his feeling that bad fluids were pumping through his body got worse. He got so that he had to dress up in lingerie in the evenings just to relax and to be able to sleep. He bought some lingerie himself so as not to mess up Sara’s drawer, and as before he felt very ashamed for what he was doing, and yet he was also relieved. On weekends when Sara came home from work he tried to act like everything was normal. Although the sleeping got better, his work situation got worse—he just wasn’t able to concentrate anymore. The computer monitor became a blur, and he needed to check everything that he had written and calculated over and over again and still there were errors he wasn’t able to detect. He even could see himself producing errors, as if he were watching himself aim at one key while he pressed another. Keeping up his small production of electrical engineering products was another problem because his whole body was protesting—he got sweaty and cold, and his ability to put things together and make things

– 005:003/8 –

work seemed to have washed away. Instead Peter found himself out often, walking on the county farm where they lived with their dog Daisy, a nine-year-old collie. Even the dog reacted as if there was something wrong with Peter. While out with Daisy Peter started to have trouble coordinating his walk. He felt unbalanced; he needed to lift his feet high to avoid stumbling, and when he put them down he felt numb. Daisy used to go on side excursions, happily sniffing the ground for other dogs, but now she stuck with Peter, not leaving him for a second. When Peter sat down to rest, as he had to do more often now, Daisy sat right in front of him and whimpered. Peter also started to experience real eating problems—nothing he cooked had any taste anymore. Eating became a chore that he had to do in order not to get sick. It was as if even the feeling of hunger was fading away. What was wrong with him? During those evenings he spent alone dressed in women’s clothes, he felt like the answer was very close. That urge had almost become a demand, and that both scared and pleased him. He was

– 005:003/9 –

pleased by all the strange and pleasant feelings that dressing up produced in him but scared of the implications. And as time went by, these new feelings increased and added to the pain Peter had begun to feel. The feeling as if bad fluids were pumping though his body had turned ugly, and with it there was a terrible pain, a physical pain beyond imagination. It was like an open wound inside him, and that bad fluid circling around in his body was flooding the wound along with everything else. This misery had increased for a couple of months, and it was now late summer. Peter’s work was a disaster, and there was not much of anything he could do anymore. He felt he was entirely filled with bad fluids up to his neck, and going to a doctor was no longer an option because there were no doctors who could cure him. As if he had cancer, Peter felt like he had only a couple of weeks left to live, for surely the bad fluid would start to fill his head and he wouldn’t survive. Sara could both see and feel that there was something wrong with Peter that she’d never experienced. She had many different fears, especially of him leaving her, but Peter

– 005:003/10 –

continued his silence and she didn’t dare to ask. Long ago they’d planned on a short holiday trip that was coming up in a couple of weeks, and Sara hoped everything would improve then. But Peter’s pain escalated, and that last week before their holiday he couldn’t work at all. All his body was full of bad fluids, his head too, and he couldn’t feel his feet when he went out walking; everything was just getting scary- crazy. There didn’t seem to be any point in eating, and Peter felt as if his whole body was shutting down. He hadn’t drowned back there behind the waves, but he felt like he was drowning now in the bad fluids that were filling his head, preventing him from breathing. Peter knew he had to tell Sara about his depression, the sickness he felt, and even about the lingerie and what he thought was going on inside him. There was no way he would be able to make this holiday trip in the condition he was in now; he was running out of time. That last week while Sara was away working, in his despair, not knowing how to explain his situation to her, Peter wrote his feelings down.

Book 5 aug2008

– 005:004/1 –

Night (2/1) The long summer they began with their Seychelles trip in May had now come to an end, with the still-warm air at the farm smelling like autumn. Sara came home late one Friday afternoon, having finished her last week of work before their holiday. As she drove up the driveway she could feel something strong, but it wasn’t the excitement of anticipated vacation . . . something was wrong. Their dog Daisy didn’t come to meet her as she usually did. Instead she was standing close to the house, just looking at Sara as she parked the car. The dog’s carriage was sad, with something unrecognizable about it, and Sara instinctively knew that it had to do with Peter. As she walked up to the house Daisy slowly came to meet her with her head bent down. It was not a happy dog Sara gently embraced around the neck. And the licking she felt softly on her cheek further confirmed that message.

– 005:004/2 –

After a short bit of petting and eye contact as she tried to cheer Daisy up, Sara rushed into the house. Daisy followed her to the kitchen door, but that was as far as she’d go. As Sara opened the door she spotted Peter sitting in his chair in the living room. Peter didn’t move; he just looked at Sara with a bent head and big, sad eyes. Sara put what she was carrying on the kitchen sofa. Her small summer jacket she took off and placed without looking on a table beside the living room door. When she entered the living room and met her very depressed husband sitting in his chair, she immediately sensed that this was it: he was going to tell her something shattering, and a chill crept up her back. Peter asked her to sit down in the chair next to him, with a small table between them. Sara did so without saying a word, and then Peter took a deep breath, still staring at the floor. Peter opened his mouth, and as he tried to talk he started to cry. Sara was even more confused; she had never seen him this way. She rose from her chair, went over to him, and put her arm over his back and hugged him gently.

– 005:004/3 –

“What is it, what is it you’re trying to tell me?” she whispered in a friendly tone. Peter’s crying got heavier, and she tried her best to give comfort without knowing what for. After a while Peter got hold of himself a little, and, with a broken voice, he carried on, telling Sara about how bad he felt. And with another deep breath, Peter also told Sara about dressing up in women’s lingerie to ease his pain. Sara felt confused and yet relieved—there was no one else—Peter wasn’t going to leave her. And she’d known he’d been really depressed all summer. But what was that other dressing-up thing, what was that all about? What was it Peter was trying to tell her? Peter saw the confusion in her face and slowly handed her an envelope that had been on the table beside him with a poem inside it. Sara received the piece of paper with mixed feelings, looking first at Peter and then at the page.

– 005:004/4 –

Me At dawn a little girl is about to see the light. A gentle touch, something is not right. She has longed with enthusiasm and joy, but the touches she feels are meant for a boy. Blindfolded she’s held back by a silent ban, not to interfere with her image of a man. With no friends for comfort or hand to hold, the little girl does what she has been told. While her manly image grows strong, but sad, the little girl collects pieces of a life she never had. The pile of pieces grows high as years pass by. The little girl cherishes her pile, while wondering why. Being who I am, is that so wrong? Her pile grows heavy, her waiting has been far too long. As pieces of her life fall hard to the ground, for her only sorrow and pain are there to be found. Blinded by her manhood image and eternal lies, Will she ever see her true face, before she dies?

– 005:004/5 –

This poem stunned Sara. She could feel tears building up inside her; somehow she understood the importance of the moment without knowing what it really meant yet. Still on one knee next to Peter, Sara searched for him, and he did the same for her. They hugged each other gently as if they both understood that this moment was going to change their lives forever. Time stood still. When Sara was able to speak again she asked Peter about the lingerie. He was completely, emotionally exhausted, but he appreciated her kind tone, and he felt he had nothing to lose anymore. He told her that he had bought his own lingerie and had been hiding it from her. “Can I see it?” Sara asked quietly, with a soft smile. Peter didn’t think, he just nodded back and answered “of course” in the same way. Sara sat back in her chair while Peter slowly tried to stand up. It was not easy, Sara could see that, and it took a while before Peter found his balance. Having been sitting for a long while waiting for Sara was one reason, but his body

– 005:004/6 –

condition with all the bad fluids and numb legs and feet affected him the most. Sara could tell that this was no joke, and her instincts told her to stand up and support Peter, but she remained sitting, just watching him. Peter did his best to act somewhat normal, but at this point nothing was normal any longer. He slowly walked through the kitchen and into their bedroom, and from the bottom of a drawer he took out a small package where he had kept his lingerie. He unwrapped the package on their bed and carried to Sara some panties, a slip, and a pair of black shiny tights. As Peter entered the living room he carefully held up what he had brought with him and showed Sara. She looked the lingerie over and commented that what Peter had bought looked really nice, and with a small glint in her eye Sara said that she wished Peter had bought her such nice lingerie too. Peter smiled at Sara thankfully. She didn’t shut him out and she didn’t try to make a fool out of him. Instead she invited him into a quiet, joyful conversation about the issue he was most afraid to talk about.

– 005:004/7 –

“Can I see you wear it?” Sara asked with a gentle smile. Peter wasn’t prepared for that response, but again Peter wasn’t prepared for anything. Sitting there waiting for Sara to turn up, he saw no future beyond this day; there was literally nothing left of him, as if everything could have ended right then and Peter wouldn’t have bothered to stop it. But he did hear what Sara said and something within him responded. “Of course,” he said, and took the lingerie back with him into their bedroom. He wasn’t deliberately thinking, but he knew that something was taking over his thinking for him. He let it. “Let’s see now, what am I going to wear,” Peter heard a voice within him say. And as the voice spoke to him, he tried to match up some of the lingerie he had in order to look as nice as he possibly could. The voice Peter heard wanted to feel good and make the best of this awkward situation. Peter didn’t think in terms of trying to figure out what would make him look most like a woman; he was in search of comfort. And now the voice didn’t want to feel good just for its own sake as had happened so many times

– 005:004/8 –

before when Peter had to dress up to ease the pain; no, this time there was a difference. The voice wanted to feel good dressing up for Sara. And Peter did dress up for Sara. He didn’t have much to choose from but he wanted to look as decent as possible, if “decent” was possible for an old man in young women’s lingerie. He put on a pair of ordinary, rather small, black panties first. Then he selected a pair of black tights with a medium shine and not too thin, so that his leg hair wouldn’t show too much and destroy the impression. Then Peter put on another pair of black panties, but these much more refined with lace and shining silk. He had only two slips, but it took a while for him to decide on the tight, knee-length, black silk one with a slit ending rather high up. He had no shoes or matching top to wear, so a black T- skirt had to do, and barefoot he returned to Sara still sitting in her chair in the living room. Sara felt like she had been sitting there quite a while, wondering what to expect. She had heard serious activity from the bedroom, and now she heard Peter quietly approaching over the kitchen floor. When Peter showed up, she was neither scared

– 005:004/9 –

nor amused. “Not too bad,” she thought, and to a certain degree she was pleased. After a couple of seconds with Peter turning around and showing himself off, Sara stood up and put her arms around his neck and hugged him hard. Peter responded with appreciation for Sara, the woman he felt he had always known and loved. They stood there for a long while. When Sara started to loosen her grip she told Peter that he could bring his lingerie on their little week holiday, and that he could dress up in it whenever he felt like it. Hearing Sara say that made something change within Peter. What he felt was the shock of sudden happiness. That bad feeling and all the pumping suddenly stopped. It was a turning point. He felt like he’d been climbing a high wall, struggling hard for every foothold, and at the top where only a fall remained he found a simple ladder that safely took him back to the ground again. But it was not the same ground as before, and Peter was keenly aware of that. Sara and Peter’s small week holiday became a wonderful experience for both of them, but also very different in many curious ways. One big difference was that they went clothes shopping

– 005:004/10 –

a lot, and Peter enjoyed it for the first time in his life. When they looked at clothes for him they passed by men’s clothes and went straight for women’s, and they bought him several pieces, including a matching top and skirt. Peter also enjoyed helping Sara pick out what she could wear. Out shopping like this, Peter and Sara could talk and enjoy each other’s company as never before. Sara just couldn’t believe the change in her husband. Even though Peter got better from his illness every day, he kept his lingerie and dressed up in the evenings because it made him feel good, and Sara supported him in doing so. Peter was amazed; dressing as a woman felt so natural for him. Something had changed, and he was now at the starting point of something new, the starting point of exploring his true self. As soon as Peter and Sara returned from their carefree trip, the very day they returned, in fact, Peter’s situation became clear to him. What he had written in his poem to Sara was the truth: he was no man. In fact he was a girl, and the lingerie he had been putting on made the girl

– 005:004/11 –

inside happy, along with other positive feelings he never had felt before. Just by knowing this new truth, feeling what it brought to him, and making the little girl happy, he saw the summer’s pain and all those bad fluids that had assembled in his body slowly start to fade away. “But who is she; who am I?” Peter started to ask himself as he settled back into work at home, with a newly found vigor. He knew without a doubt that this was a matter of life or death for him. He immediately rejected the notion of trying to go back to normal and denying the truth, knowing that would bring back the pain much faster and heavier than before. Peter had felt a strong urge in his body that had been suppressed for so long, and he just couldn’t ignore the girl inside any more, the girl he now felt surely he really was. As they settled back home that fall and Sara saw Peter working happier and in the evenings sometimes wearing the women’s clothes they’d bought on their trip, Sara also became aware that something as big as life and death was happening. Even if she didn’t understand it, she

– 005:004/12 –

supported Peter and helped him to dress up some evenings. She just wanted him to be happy. Neither was sure what they were doing, but one thing was certain: Peter was dressing up more often and looking increasingly like a woman. This slow change continued throughout that winter, but never took Peter over. For one thing, he knew that Sara had problems with it. This dressing up was no game as it had been with his first wife when all this started. They celebrated Christmas and New Year quietly together but somewhat carefully around each other. Peter tried not to dress up in women clothing’s all the time, and Sara tried to hold on to her relief that at least Peter seemed happy, that he was still with her. They saw other people less and less though. That Easter evening they had been cooking dinner, and with Sara’s assistance Peter had dressed up in a full outfit of women’s clothes as well as makeup and a wig. They had done this a couple of times before, but this evening was different, very different. Slowly Peter’s consciousness faded away as in a deep fog, and

– 005:004/13 –

something else emerged to take control. Peter’s whole carriage changed, and his manners and way of walking became very womanlike. Basically everything that remained of Peter, the male Peter, washed away. One thing they had bought during their increasingly fun shopping trips was a pair of high-heeled shoes for Peter. The new shoes where only two-inches high, but for a beginner these thin heels were not easy to manage. But Peter had practiced, and this Easter evening he walked easily without thinking. The happiness that flooded his body made him smile as Sara had never seen him smile before. At one point when Peter entered the living room with two plates, Sara froze. She was standing only a couple of feet away and right in front of him, but she stared at him in shock. “Who are you really?” she asked, with a scared voice and a pale face. Peter was himself shocked to see Sara so pale and didn’t know what to say. The first words that came out were, “But, I’m me,” and there it stopped with Peter and Sara staring at each other. Peter didn’t know where to put the plates he was carrying, and it took a while before he

– 005:004/14 –

was able to set them down at the nearest empty place on a table. “I’ll go and change,” he said with a disillusioned tone. “Yes please,” Sara replied gratefully, still staring at him as he left the room. Sara saw an innate change and Peter felt it. Such total happiness was exploding within him that he was unable to control his behavior. The girl he had sensed at the turning now for the first time showed herself to him, and she was beautiful. Dressing up brought him such peace in his soul, which told him that he just couldn’t be wrong. He had to follow the girl within, as his past male appearance literally was killing him. He had found his path, the key to his true self. But would Peter be able to unlock what had been hidden in his soul and carry on, and what’s more, would Sara be able to follow? Peter and Sara talked about it in the most logical manner possible after that event, Peter trying to explain what he had to do and Sara passively supporting him without really knowing what was happening.

– 005:004/15 –

Sara’s life had in one instant changed completely. It was like every bond keeping Peter and her together as a couple was suddenly torn apart, and now she felt like she was floating with no direction at all. She still saw Peter, the physical person she loved, and she recognized his kindness and all the other characteristics that made him Peter to her. But that woman, who was she? The sexual attraction that from start had made them a couple and kept them together for so many years was gone. That little tiny piece called “gender” had ripped the carpet from under Sara’s feet, and she felt like everything, her whole life, was beyond reach and slowly floating farther away from her. Peter didn’t see this change for her. Just as Sara had no way of fully understanding his point of view, he had no way of recognizing, much less understanding, hers. His attention was on himself for the time being. Dressing up had changed Peter’s understanding of himself and helped him pull out of last summer’s deep depression, but the pain he’d felt then was still there, still lurking and sometimes getting stronger. He understood

– 005:004/16 –

that he had a problem he had to deal with; the pain in his body told him that. But he didn’t know where to turn or whom to turn to: psychologists or psychotherapists or any other “-ists” person. As psychology wasn’t at all his field and he didn’t consider himself a mental case (not yet anyway), he dismissed that kind of help. What he did do after a couple of weeks and a lot of thought was call a gay organization that claimed on their website to represent so-called transgendered people too. They listed a telephone number for people experiencing problems, so, with much trepidation, he started there. But after twenty minutes talking with one of their counselors Peter hadn’t learned anything more than what was on the internet. He was told though that he could continue his search for help by contacting a psychiatry office assigned to the area where he and Sara lived. So after a couple more weeks and anxiety he went down that road reluctantly. First he had to search for which office he was supposed to call for his location, all according to strict Swedish social healthcare laws. But

– 005:004/17 –

after a few short telephone conversations with the people at the correct office, he asked for an appointment. Even if going there felt totally wrong—he was sure they didn’t understand what he was talking about—Peter had made his mind up to discover what help might be available. And as bureaucracy now took over, things had to go by the book, so Peter had to receive a letter confirming his appointment. The problem with this was that his address in national registers was different from the country farm where he and Sara lived because he’d kept his small apartment in Stockholm; he used that as his business address and for convenience his living address as well. The problem was that his mother had been living there after her divorce six years ago. To prevent this letter from being sent to his now elderly mother and most likely opened by her, Peter informed the staff to send the letter to the farm address, and he was ensured by the integrity of the office and policy regulations that that’s what they would do. It had become June, and a first summer shower

– 005:004/18 –

had just passed outside on the farm. In many ways the summer had started strangely: it was cold and the weather shifted all the time. Even so Daisy was outside, as she often was regardless of the weather. If it were raining heavily she might consider moving under the front porch, but not always. Daisy had her routines with Peter, including their long walks together, but he was so odd now that Daisy stayed close by, as if she were watching out for him. Peter sat working when the phone rang—it was his mother. “You’ve got a letter from this… psychiatry office, saying you have an appointment there. Are you sick?” was the first thing Peter heard his mother say. God no, Peter thought. Not this. Damn. “What? What are you talking about?” was what he heard himself saying. “You have received a letter here from a psychiatry office—have you gone mad? Only crazy people go there!” Peter’s mother repeated, a little more demanding. “Stop it, I’m not crazy. It must be something

– 005:004/19 –

they sent wrong. You should know, haven’t your doctor appointment letters gotten lost before, and who knows who received them?” Peter repeated in an angry tone. “Maybe that’s happened once or twice, but it’s got your name on it!” “What do you think national registers are for? Everything’s connected to your birth certificate number, and if that’s wrong somewhere then everything else will be too.” “But…” “I don’t want to discuss something as stupid as this. Why in the first place did you open my mail?” “It had that office stamp on the envelope…” “So then you opened it? Was it addressed to you?” “But everyone knows that it’s a letter coming from a cuckoo house, and I’m entitled to know—I’m your mother, aren’t I?” “No you’re not entitled to know. You just send that letter to me with the envelope and all and I’ll call these people up. Can you do that?” “Yes I can, but…”

– 005:004/20 –

“Was there something else?” “No.” “Talk to you later then, bye.” Peter’s mother did as she was told, and when he got that letter in his hand he called those people who sent it to the wrong address. They told him that their “assurance of integrity” was no longer valid as his case had moved into the hands of another person whose job it was to send out these appointment letters. By that conversation Peter was to understand that regardless of content, these letters with their “cuckoo stamp” were going to be sent despite any patient requests. Neither security nor integrity existed. These people didn’t want to understand the situation and didn’t care to. Peter cancelled that appointment. So he was on his own again, trying to do more research. After reading a lot of stories on the Internet about people who seemed a little like him (sometimes, but sometimes not, it was so hard to tell), he found that an English psychiatrist was often mentioned who had his own private practice in London where people could go for counseling. Peter traveled now and then to England to meet clients for his

– 005:004/21 –

engineering company, so on one of his next trips he went to meet with this psychiatrist. Two summers had passed since that incident on the beach, and it was now the beginning of another fall. In London of course it was raining, and on Peter’s appointment day he’d made himself free the whole day as he didn’t know what to expect. It was a very stressed and unhappy Peter who entered this doctor’s office. He was amazed, though, to find that for the first time here was a person he could talk to who understood what was going on and could put words to Peter’s feelings. He was told that he most likely was “Gender Dysphoric,” although he had no idea what that meant. He wasn’t in a position to grasp such a new, big concept, and this talk about going to therapy was not an option. He didn’t want to start therapy, and anyway he certainly couldn’t travel to England every week for it. A month later, at the beginning of October, Peter went once more to meet with this English

– 005:004/22 –

doctor, but he still wasn’t capable of fully understanding what the doctor was saying or was happening to him. Disillusioned by the idea of ever getting help, Peter realized that he was on his own—that it was up to him and him only to help himself. However, those visits to England did have an effect. Now for the first time Peter had some kind of reference, something to go on and relate to that made a difference. In fact, what this doctor did when he kindly accepted Peter—letting him understand that he was not mentally ill at all and treating him as a normal person—was lifesaving. Peter’s frustration and pain had been close to bursting, but through kindness and professional knowledge these two meetings put Peter back on track again. Now it was a new track that Peter didn’t know anything about. He was beginning to think that he needed to go out in society and meet others, people like him, in order to learn where and how he fitted in. There must be others, he thought—who were they? After some internet research, Peter had found a dressing service in London that dresses men to

– 005:004/23 –

look like women. They also offered escort services to clubs where dressed-up men could mingle with like-minded people to dance and talk. For Peter this was like a crossroads. His mind said no, NO, Never, but everything in his body said Yes. To describe him as having mixed feelings would be a vast understatement. Everything in his upbringing, everything he had learned and relied on, in fact everything he knew and was able to understand was screaming NO. But still his body said yes. And it was a yes without any complicated demands, only to obey. It was a simple, clear yes without alternatives, like a whisper reaching through despite all other noises. Sara had nothing to do with this—this decision excluded all rational thinking. This was about Peter’s body and soul purely, and he just had to go. First he wondered that if these clubs existed in London then maybe they existed in Stockholm too, but couldn’t find any, and the more he thought about it the less he wanted to risk being seen by anyone he knew. So gradually, at night after his business meetings, Peter explored various underground clubs in London

– 005:004/24 –

while dressed as a woman. His initial impression was amazement at the variety of people and personalities he met in these clubs—he hadn’t had any idea of this underground world previously hidden to him. He had of course heard of homosexual people, but he’d never met anyone like that, not that he knew of any anyway. And he’d heard of transvestites and drag shows and drag queens, and twice he’d even been to a drag show just to see what it was like. He had also seen pictures of men in women’s clothes before, but mostly related to porn. So he hadn’t really confronted his feelings about sexual difference. He had just stamped it all in his mind as weird. Now that he was out visiting these clubs, he met a strange mixture of people dressed up as women, as men, or as whatever. Even though some were dressed outrageously, it didn’t matter to him. And though some were sexually provocative in their appearance, that didn’t matter either. They all blended in together as people of the same species, Peter too, and he was received politely and nicely by all he met. The winter Peter continued this sort of research

– 005:004/25 –

whenever had business in London to attend to. After having visited a variety of clubs, meeting so many different kinds of people he’d never even imagined, Peter had to give up all his old beliefs; all the conservative moral talk he had been filled with from childhood simply wasn’t true. These seemingly odd people were people like him, different in some ways, but that was just a part of their personalities and had nothing to do with making them weirdoes, freaks, or perverts. Looking back on childhood teachings about sex and norms and morals as Peter did now, sex and morality seemed like it had been black and white then. Out here mingling with all these different people, Peter saw life now in colors. Sara meanwhile was really worried about Peter out on these adventures. It was the underground clubs that bothered her, not knowing what they were exactly. To her he could be beaten or even killed going out and showing himself like that. And if that wasn’t enough, what was he doing out there anyway, what was happening? Peter was very careful to tell her where he went, what he was doing, and

– 005:004/26 –

what had happened each night, but these details tell her what was really happening with her husband. He even brought home pictures to show her how he looked dressed as a woman. The dressing service had really done their job well, and many times Sara had difficulties recognizing her husband. She didn’t like this. But she didn’t tell him about her concerns, mostly because she had no clue how to express what she was feeling. So she kept her feelings to herself and continued passively supporting Peter, unsure about their future. Slowly a sort of frustration had begun to grow within Peter as well. He’d learned a lot being among those colorful people, but he never really felt like he fit in, and that bothered him a great deal. Even though he’d met some very nice, caring men like himself dressed as women, most of them dressed up for a totally different reason than he did. Many wanted to exhibit themselves; it was a sexual kick for them. But it wasn’t like that for Peter. Plus, the other dressed-up men he went out with were often very nervous and needed a lot of drinks to calm themselves down, but Peter didn’t.

– 005:004/27 –

Dressing up calmed him to a state of total comfort. And what about that other part? What about the pain? Why had this happened all of a sudden to him? Most everyone he met had different stories than his that never mentioned pain. Peter was learning that there was an invisible barrier between him and the others, and he started to sense it growing stronger. Furthermore, the pain had started to come back worse. Even though it wasn’t as bad as it had been, Peter worried it would resume full- force. Again he found himself in a dead end. Mingling with these people at nightclubs—was that really him? The returning pain told him no. And even worse was that he had no more alternatives left for what to do next. Despair had started to grow again. But oddly he still imagined a light, an insight that he couldn’t identify. There was this something there that Peter wasn’t able to put his finger on, even if it often felt so close. He had tried everything, but this rational search had led him in circles. He felt like he was walking around, reaching out for a candle in

– 005:004/28 –

the center of his circle, but afraid of getting too close and burning his fingers. This light in the circle was related to yet another group of men he had started to learn about, men who didn’t just dress as women in clubs but who had changed gender entirely and were living as women during the day too. That English psychiatrist had mentioned a new term for him, TS, which he knew meant transsexual, but he wasn’t able to understand what it meant in relation to the only men he’d met so far who dressed as women, these fun-loving men who appeared as women for sexual kicks. Where were the people who lived as women for real? He wasn’t sure if he’d met one, so he didn’t even know what a transsexual person looked like. And then there was this compelling book about transsexualism he’d spotted and hadn’t dared to buy. It had been written by a transsexual woman the same age as Peter, and its short description had hit him hard, revealing a striking resemblance between himself and her. Yet for almost four months of cursory soul- searching Peter had refused to buy the book. It was just like before when he felt so sick: Peter

– 005:004/29 –

was denying his true self because he was scared of what he might discover by learning more. Because now he knew that even after revealing his pain to Sara and gaining her passive support, even after dressing up at night and meeting others who seemed like him, Peter had gotten stuck in his search for himself. Instead of abating, his frustration and pain became ever more present, no longer eased by dressing up. And added to the pain now was aggression, a sharp urge to do more about his situation, something drastic. This urge grew almost out of proportion, and in May, almost exactly two years after that incident on the beach, finally the aggression made him buy that damn book just to get it over with.

Book 5 aug2008

– 005:005/1 –

Night (2/2) That read hit Peter hard; it seriously shook him up. The book told about his pain in almost the same manner as he had felt it, and the resemblance with the author’s experience was striking. But the author, a transsexual, had undergone an entire transformation to ease her pain; she had become a woman. Peter got seriously scared. “Changing sex, me?” he thought. The total impact of what that meant began to grow within him. Peter had begun to look at himself in a mirror with a taste of disgust developing in his mouth. After reading this book, the male appearance staring back at him started to hurt. Peter had felt pretty sure by now in his heart that he was a woman, and now thanks to what he was learning about transsexualism he knew it with his mind too. Yet again, there was a big difference between him and some of the others he had met out in clubs and tried to identify with: they apparently knew from childhood that they had been born

– 005:005/2 –

into the wrong sex, whereas Peter had not. This difference bothered Peter a great deal. But the more he tried to figure things out through reading bits here and there about transsexualism, the more a pattern had started to emerge. Even though he hadn’t known he was different from childhood, he had felt the urge to cross-dress at times, without telling anyone. Plus his shyness and sexual contact problems with girls were very much like some stories of transsexuals he had read. Peter had always, even from as early as childhood, avoided looking at himself in mirrors or photographs. That much he remembered strongly. He never had liked clothes either (but as a boy that wasn’t unusual). Talking to this English psychiatrist, Peter had learned that these kinds of behaviors revealed a transgendered pattern more than playing with gender-specific toys did. Slowly things started to fit in his understanding, and all those questions and all that searching had led Peter forward, even if his despair sometimes seemed overwhelming. As things started to make sense to him now, he was like a spring flower, waking up from a bad dream.

– 005:005/3 –

Peter felt as if he was taking the girl within him by the hand and letting her lead him to find himself. He now understood that he had to trust his feelings and do what his body told him to do; what his brain had done so far was only create chaos, diverting him in wrong directions. He now also understood that he had to be more confident and adopt his new identity as a woman. Even during the daytime while working at home, he no longer looked quite right as a man, because male clothes no longer could cover the girl in him. She was out, and she was him. The only thing left was the image of that man, a role he once played. At home, Peter and Sara’s dog Daisy, who now was constantly present and followed Peter almost step by step, was reacting to these changes in him. For dogs, emotional contact and other delicate senses are extremely well developed and vital for both survival and well- being, so Daisy was well aware what was going on and obviously worried. It didn’t matter how cheerful Peter was with her, Daisy was a dog he just couldn’t fool. Peter had had many strange moments with Daisy throughout the years, and he’d learned a

– 005:005/4 –

lot from her. Often she’d sit on the lawn path in front of their house, and by her carriage and the way she threw looks over her shoulder seeking eye contact with Peter, he knew she wanted him to come and sit beside her. So he did that often, and with his arm around Daisy’s neck he could sit there for a long while gazing into the forest. In this position Peter used to chat with Daisy quietly, and once in a while she turned to him and gently licked him on his cheek. In the beginning Peter didn’t understand why she did this, but he’d always enjoyed those moments. Now, however, Peter became very aware that Daisy was searching for contact. She couldn’t talk, but Peter could feel her emotions. Daisy probably knew Peter as nobody else did, and now it was as if she were trying to re-establish their relationship. And how stupid it might seem, but in that position Peter started to tell Daisy about his dilemma and all the feelings he had inside, and the dog responded as if she were satisfied, like now she wasn’t left out anymore. Peter had lived an almost full life not knowing who he really was, but his soul had known from the start. As years had passed, the girl him

– 005:005/5 –

within couldn’t find anything to live for any longer, and as a consequence Peter’s body had begun to shut down. What Sara did, accepting and encouraging Peter’s dressing up in lingerie, brought back hope to the little girl and made her want to live again. Sara didn’t bring Peter back to life; she instead brought life to Peter in a way she didn’t understand. Sara truly saved Peter from dying that first evening of revelation, and she gave him—and the girl within—a reason to live. Peter knew this. Sara didn’t see it, though, and in fact she had great difficulties coping with Peter’s new life. Like Daisy, Sara was shut out. But unlike Daisy, she didn’t know what to do to re-establish contact with him. With Peter out dressed as woman, that essential emotional bond between them was gone. The contact Sara was searching for, like Daisy beckoning Peter to sit beside her, was her husband coming back to her and a reassurance that everything would return to normal eventually. But that was only a wish that she deep down knew would never become real. As Peter now had become more aware of his real identity as a woman and what he needed to

– 005:005/6 –

do, a new major concern arose like a wall surrounding him, preventing him from proceeding. Sara, the wall was Sara. He wasn’t afraid that Sara would try to stop him or forbid him, since that wasn’t like her. No, this concern was far deeper—it was the little girl within Peter who was taking control, making him aware of Sara’s despair. While out, Peter had adapted the name Patricia because it fell easily from his lips and was close to Peter. But later he knew that he’d have to pick a new name if he really was going to pursue a gender change. For one thing, he would need an official female identity for his driver’s license and passport, but he’d have to confront the Swedish healthcare system once again in order to get that done. Before he was allowed a female name, the Swedish system required that he first undergo surgery for removing his penis, and then he would have to live as a woman for at least two years. But Peter needed his new identity now, surgery or no surgery, because he was dressed as a woman often yet did all his business under a man’s name and ID. So he legally changed his name to Robin, a unisex name, and to be extra

– 005:005/7 –

cautious he kept Peter as his middle name. On to the next step: removing his beard. As Peter was officially a resident of Stockholm, he had to seek public healthcare there. And by helping his mother to an apartment of her own that suited her better now that she was getting older, Peter was able to come back to stay in his apartment again occasionally, this time as Robin, and consider the public healthcare system once more. This was May, two years after that incident on the beach. Sara could enjoy her husband when he was Robin, but her contradicting emotions grew. With the image of Peter fading away, she didn’t know where to seek comfort. Robin? Yes, she was there, and throughout that third summer, she was present more and more. But who was she? Once when Peter was visiting his Stockholm apartment he again contacted that psychiatry office he had rejected previously in anger. After all, he had to go there first in order to get a recommendation to a special transgender office for people in the process of changing gender.

– 005:005/8 –

Just like before, Peter called this psychiatry office and asked for an appointment. As before he was told that he couldn’t expect to be seen any sooner than three months. Peter tried to argue that he had serious problems and at times felt quite bad, but they told him that this condition that he was claiming had the lowest priority, so he’d have to wait until the legal limit of a first consultation within ninety days. Peter had read on the internet that people often committed suicide with this condition, and having felt the pain of gender dysphoria he well understood why this happened. But this was of no concern to the people working at this office, not even when Peter tried to point it out to them. Once Peter received that appointment letter for the end of summer and began his wait, he couldn’t help feeling the ninety-day period was created deliberately, with a malicious consideration of his situation. Those ninety days were a struggle, but during that time Peter and Sara’s relationship, in spite of everything, had begun slowly developing as Sara got more used to being with Robin. Peter appeared only when they were out near their

– 005:005/9 –

farm where people knew him; when he was in Stockholm, it was Robin pretty much all the time. Robin was out. She had learned to cover her beard growth with makeup, and in many ways she now looked quite female in a skirt and heals. During her trips to England she had visited a voice specialist and had learned to raise her pitch to sound more like a woman. Sara had on one occasion been out with Robin in Stockholm, and that had gone well without any incidents, so Sara wasn’t that worried anymore either. Being with Sara helped Robin a great deal to cope with her situation while she was waiting for the dreaded official healthcare appointment. What helped so much was that Robin liked Sara. In fact Robin loved Sara. She loved to be with Sara, cooking dinner, being out shopping, and yes, even having sex with her, too. Nothing of that had changed. Those inner feelings while loving Sara had always been Robin’s, never Peter’s. Peter was just an image, a manhood image, with the outward trappings that made it possible for Robin to make love to Sara. These moments of close contact Sara too liked very much, as she could feel her husband in Robin.

– 005:005/10 –

Through these emotional moments together, Sara could find some sort of comfort about their situation, and Robin felt the same. And so finally, another fall appeared and Robin dressed for her appointment with this person, this psychiatrist who for some reason had extended her waiting to the maximum. At the registration counter, Robin registered as Robin, as she now had changed her name and all her IDs to match her feminine face with makeup and long hair (a wig Robin wore while she was growing her own hair). Waiting alone in the waiting room, she watched the staff occasionally walk by and the clock eventually pass her appointment time. After ten minutes she heard a quiet discussion in the corridor between the lady she had registered with at the counter and another woman. The other woman gestured a bit wildly and said “But he’s not here! If he’d registered, where is he?” The counter woman looked down the corridor and spotted Robin, and with a small discrete nod she whispered to the other one, “There he is, that’s him sitting in that chair.” With no further delay, Robin was guided into an office by the other person in the whispered

– 005:005/11 –

conversation, the psychiatrist she must have had her appointment with. They didn’t smile or exchange any friendly introductions, and after Robin had put her coat on a hanger behind the office door and sat down in a chair across from the psychiatrist’s big desk, she sat down too. Already as she entered that dark grey, institutional room, Robin could feel the atmosphere filling with contempt; she didn’t feel at all welcome. No one was saying anything at first, so Robin simply handed over her English psychiatrist’s letters in order to explain her situation. The doctor glanced at them, still with a contemptuous expression, and then she put the letters away without having read a word. “These are not valid here,” she said while slowly turning her face towards Robin again. “Why are you here?” was her next move. “It’s all explained in the letters—that’s why I brought them. I need a recommendation to be referred to that special transgender office at the city hospital.” “What makes you think you’re going there?” “What do you mean? I have a problem with my

– 005:005/12 –

gender—I was born a male and now I know that I’m not a man, I’m a woman. And I have to do something about it. It’s all there in my letters. Is reading English a problem for you?” “We just don’t give away recommendations like that. First I have to determine clearly that you suffer from a condition that we can’t help you with here before I can refer you elsewhere.” “What does that mean? According to the healthcare regulations I’m aware of, stating that I’m transsexual is what they’re supposed to do at the city hospital.” “You first have to be transsexual to go there.” “Okay, that’s there in my letters, and it’s all stated by a psychiatrist specializing in transgendered issues in England who has at least twenty years’ experience in the field.” “That is not valid here. We have to make sure that you can’t be cured in any other way before we can refer you further.” “What do you mean, “cure” me? What do you know about transsexualism? How are you going to cure me?” “I have been treating a couple of other patients who claim they want to change sex, and with

– 005:005/13 –

the right medication they’re now able to live a fairly normal life.” At this point Robin had heard enough. That person sitting there with practically a grin on her face seemed to enjoy the idea of pumping up her patient with drugs as a way to try to cure her of “wanting” to be a woman. Robin had read about some cases a long time ago when psychiatrists seriously had tried this, with the result that people were drugged beyond recognition or killed themselves. Not one case had later been proven a success. Instead these psychiatrists had forged their results to cover up their failure. And here, now, in Sweden, Robin had a doctor in front of her who seemed to have no idea what she was doing. Or did she? Was this way of mistreating transsexual patients something she enjoyed, or was she just following bad regulations no matter what? In any case, aware of her doings or not, she just didn’t seem to care. “What the hell is this—what’s happening?” were Robin’s stunned thoughts. She’d gotten up her courage to make this appointment and then waited for three months to get a referral, and instead all they were going to do was drug her?

– 005:005/14 –

With sharp words she told the doctor how incompetent she was and then stood up, taking back her letters and walking to the door for her coat. “What are you going to do now?” were the only bitter words aimed at her back. “I would never tell you,” Robin answered as she left the room with her coat on her arm and without saying goodbye. Robin’s anger carried her back to the apartment, but when she started talking to Sara over the phone the pain started to come back. Sara could hear it, and she was scared. What had happened? What was going to happen now? It took some days for Robin to assemble herself after that encounter. To both her and Sara it was clear they were on their own as before; the world-renowned Swedish healthcare system had shown its ugly face, a bad side from the past when people had been institutionalized and even killed because they were thought of as less than human. Now Robin knew what the Swedish healthcare system and authorities thought of her and that she just had to accept it.

– 005:005/15 –

However, Robin was not the kind of person to accept such a condemnation, and likewise neither was Sara. So after that nasty experience, Robin had to take control of her situation again, and Sara did her best to support her. Throughout that fall and early winter Robin hovered between the farm and Stockholm, between man and woman. And she made several discoveries in her new life. One was that, compared to what she had experienced so far in Sweden, the psychiatrist in England had been very good to her—he had treated her with accuracy and care, and she better understood that now. So, even though it had been a year since she last saw him, she made contact again. This time she had gained confidence and in many ways had begun learning what was going on within her. Therefore, unlike their nebulous discussions before, this time talking with him would be more an exchange of information about the condition of gender dysphoria and how to deal with it. Robin knew this much, that people with this condition did change gender, but the practical concept was still unimaginable to her.

– 005:005/16 –

Yet it was always on her mind. One of the first subjects Robin brought up with the doctor was Sara’s situation. So far Sara had relied only on what Robin had told her about gender dysphoria and on her own instincts. Robin knew this limited frame of reference was a problem, so she arranged for Sara to meet with the doctor in private. She was very specific, telling him that their meeting was to be strictly confidential—Robin didn’t even want to know what was said between them. At Robin’s urging, Sara finally relented and met with the doctor in London for an hour that October. And she talked and talked. Finally she was able to release a lot of the pressure and anxiety she felt. As the doctor had done with Robin, he had been both accurate and kind with Sara, explaining in full the situation and that it was no light matter. Instead he had given Sara an understanding that this was for real and needed to be dealt with. Sara felt there was no point to that part of the discussion though—she had seen her husband suffer, and deep in her heart she felt how bad the situation really was.

– 005:005/17 –

During whatever happened there in that room, Sara found confidence by talking to this man, and she now knew better what her husband’s condition was all about. The meeting also had the effect that she and Robin now could more thoroughly discuss their situation together, and if they didn’t directly understand each other, they did develop a respect for each others’ perspective. Their relationship became of great concern to Robin. She didn’t want to leave Sara and she didn’t want Sara to leave her either. All those years together did mean something to Robin; even when she had been living as a man the joy of her life had always been Sara. As Robin’s confidence as a female had grown she also had felt a growing distance between herself and Sara, as if Sara were unable to hold on, as if she were letting go of that last string that kept them together. Robin couldn’t go back to being Sara’s husband Peter; she knew that she just had to follow her new path because she would die if she went back. For Sara now it was like she was standing there at the turning, hard-nailed to the ground and

– 005:005/18 –

watching her husband walk away in a new direction. Was she supposed to follow him? Was she wanted? Did she want to follow? Everything had happened so fast. Where did all this leave her? She loved him, but really, who was this other person—Robin? What would become of Sara now? Since Sara had begun to go shopping and eating out and generally having fun with Robin, she had subconsciously been thinking, “What if loving Robin means I’m a lesbian? I’m not a lesbian! Or what if our relationship ends here? Am I supposed to find another man? I don’t want to find another man! I love Peter! But what if he never comes back?” There were a lot of “ifs” and contradictions circling in Sara’s head. She still loved her husband—was he there somewhere, there within Robin, or had she lost him forever? Most of the time Sara could still recognize Peter even when he was dressed as a woman, but the difference between the man and the woman went deeper than clothes. Robin was much more joyful and in harmony with herself than Sara ever could remember Peter to be. But the more she compared the two, the more she saw

– 005:005/19 –

her husband, the person she loved, in Robin. For her this was the decision of her life. Should she leave this complicated mess or should she follow the person she loved no matter what? For Robin, awakening to her own situation meant that she had begun to look at Sara’s situation with different eyes than before. She saw that Sara suffered in much the same way as she did. This change in gender was a problem not only for her, but in magnitude it was an equal problem for Sara too. For Sara this wasn’t just a matter of simply accepting a change in gender or not; this confusion was about something much more, and to Sara it hurt. Robin was tormented by the rift in their relationship: How could it be possible for her to help Sara, when she, Robin herself, was the cause of all Sara’s miseries? As Sara’s confusion grew, Robin tried every possible way she could think of to please her and ease her pain. Part of her attempts was to arrange evening dinners on the farm that fall and winter so that they involved the three of them, including Daisy. It didn’t matter if cooking dinner took the whole evening, because to Robin being together was what

– 005:005/20 –

mattered. Daisy enjoyed her role in the process, and her acceptance and welcoming of Robin quietly affected Sara. The dog’s presence, carriage, and whole attitude towards Robin had changed from the days when she was so worried about her master—now she acted with Robin as she had before Peter had been so sick. Sara saw this especially one evening right before Halloween. Robin was going to cook liver, and the way she prepared this dish it would take the whole evening. It was almost below freezing outside, and when Robin stepped out of the car from having been shopping, Daisy knew by the smell of her groceries that dinner was going to be special that night. A little later Sara came home from work, and she and Robin had a small whiskey in front of the fireplace that Robin had lit to warm the room. Robin had done some preparation, but still the old wood stove had to heat up some more before dinner could begin. To offer Daisy a snack in the meantime was of no use—she wouldn’t touch it. From the minute Robin had come home with the meat, Daisy was waiting. This dish was Daisy’s absolute

– 005:005/21 –

favorite and very much Robin’s and Sara’s too. Robin started preparing the pre-cut liver pieces by rolling them around in a plastic bag together with a mix of flour and salt. Then she fried them in an old-fashioned cast iron pot. Daisy watched every move and smelled every smell. It took almost two hours before Daisy was served, and during that time she never left the kitchen. And to see Daisy eat this rather spicy food was a joy. She took her time, with small bites instead of everything at once; it was like she wanted it to last longer. Robin had cooked more than enough for the three of them, and there wasn’t a more content dog going to sleep that evening anywhere on earth. Dinners like this, with them all together enjoying each other’s company, made Sara feel good about the three of them and helped a lot in her search for a relationship with Robin. One thing Robin learned that winter was that bringing back the image of Peter in Sara’s life again just made things worse for her. There was a contradiction in all this: what Sara most wanted was her husband Peter back, but that wish also made her depressed, and she wasn’t able to recognize or understand the connection.

– 005:005/22 –

The image of this in-between Peter/Robin person sometimes evoked a strange emotional turmoil, and in one way Daisy made those feeling stronger—by showing her affection towards Robin very much in the same way as she had done with Peter. This was one way the image of Peter was kept alive for Sara. But Daisy’s calm attitude towards the whole situation mostly eased Sara’s pain. Daisy was not just a “one-man dog,” she was a great comfort for Sara too. They had their own way of talking, and often Robin spied them both sitting out on the porch together communing like they were comforting each other. This ongoing repetition of Sara’s mental ups and downs made Robin realize that there was something else in their relationship; it had to be something else that kept them together other than sex, this standard, assumed man-to- woman connection. Robin knew that Sara didn’t want to leave her and that Sara’s problem was more about how on earth she could possibly stay. Robin blamed herself; had she during this process—her process—ever given Sara a reason to stay? “No,” was the obvious answer that Robin had to admit to

– 005:005/23 –

herself. Robin’s guilt carried on developing with little deep communication between her and Sara. They talked, but never about what was bothering them both. For Sara life was a routine: going to work and coming home from work (dotted with comforting dinners), and even though everything was different than before, nothing was happening, nothing regarding that. What was happening though was that Robin, in the beginning of September, had started electrolysis privately in order to get rid of her beard, and now the process was continuing successfully. She had had to do something to rip off that maleness that was torturing her, so in a way pursuing electrolysis privately had been an act of desperation. Electrolysis hurt, but Robin never felt it like that. That physical pain was nothing compared with the pain of watching her beard grow; for Robin there was no problem extending the treatment to over an hour as long the electrologist could keep up her concentration. To some degree she had felt very ashamed going to the clinic as a man, having his beard

– 005:005/24 –

removed without explanation, but the procedure itself was easy, and no one asked any questions. Sara didn’t mind that drastic action, at least she hadn’t said so. But as had happened before, Robin, unaware of the frustration and turmoil that all the guilt about Sara was causing, was building a wall of confusing feelings day by day to a height dangerously near crashing. Robin once more had these thought swirling in her head: “Why exactly does Robin want Sara to stay? And as what—my wife, even if I change gender?” Christmas was close, and one evening like so many times before they both were sitting in front of the fireplace, each with a small whiskey they enjoyed after Sara had come home from work, before dinner. Robin’s mind was elsewhere so they didn’t talk. The first and obvious answer to this repeating question in Robin’s head was: “Robin loves Sara.” But after thinking that answer through a second time, Robin felt something thick in her throat, and she started to cry, heavily. It was

– 005:005/25 –

like she felt a shock Robin wasn’t prepared for. Her tears flooded her eyes, and she felt as if all the organs in her body were running wild. In one instant every hope for a new life that Robin had started to build crashed. “What is it, why are you crying like that, what’s wrong?” Sara exclaimed with fear in her voice and eyes. “I don’t know, I honestly don’t know,” Robin tried to answer in her best possible manner, but it didn’t sound that good, and her breathing didn’t work properly. Her heart was beating irregularly, and the words she produced came out merely as a broken whisper. Her blood was pumping in her veins like wild white-water rapids in the springtime. Robin suddenly felt like she was drowning again, and the instant impact of all the pain and misery happening so fast almost killed her right there. “Please talk to me—what is it?” Sara exclaimed once more, now with tears building in her own eyes. Robin just sat in her chair, breathing with difficulty, staring out into nothing. Sara hurried over to her chair and, as she had done once

– 005:005/26 –

before, she kneeled down and gently placed her arms around Robin’s neck, trying to get as close as she possibly could. Robin responded weakly, but with an honest, true appreciation, letting Sara know that she was still with her. After about twenty minutes Robin’s breathing became more regular, and in a few more minutes she was able to straighten up a bit, putting her own arms around Sara. “I’m okay now,” were the short words Robin produced as Sara stood up stretching her back after that awkward position. “What was it?” Sara gently asked one more time. Robin whispered, “I’m not sure, I just felt so bad thinking about the whole situation. I don’t want to lose you.” As those last words passed her lips she started to cry again. “I’m not going to leave you,” Sara replied, trying to cheer Robin up a bit. “Yes, I know, and I hear you saying that, but this whole situation—what’s becoming of us? Sometimes I just don’t know.” “Do we need to know that now?” Sara asked.

– 005:005/27 –

Robin had to calm down a bit and think before she could answer. “You’re right—we don’t need to know that now. But you must feel that frustration too?” Sara wasn’t really prepared for that question coming from Robin. This was the first time Robin showed Sara that she really cared and not just only told her so. Sara said, “Yes, I do, but I also hope for the best. I do have my moments most of the day, like when I’m at work and I don’t know what state you’ll be in when I get home, if you’re alive or not.” Sara said this shyly, not knowing how Robin would react to hearing her deepest fears. “I’m sorry. But you know I’m not suicidal … you know that, don’t you?” “Yes, I know, you’ve told me so. But when I see you getting this bad I get so scared, it gets so close like you’re dying.” “I know what you mean—I can feel that too. But if it’s up to me, I’m not going to die. I still want to be with you and I’m not going to leave you. Robin slowly stood up and placed her arms around Sara and hugged her gently. In many

– 005:005/28 –

ways they both had reached out to each other, and their embracing showed gratitude, a relief, and a will to move forward. “What do you say, shall we cook some dinner?” Sara asked after a while. “Yes, let’s do that. I’m okay now.” Robin answered in a recovering tone, trying her best to please Sara and not scare her again. Sara took the lead in the cooking that night. Robin tried to remain strong beside her, and gradually the atmosphere grew pleasant and caring between them as it was so many times before. Robin wasn’t able to eat that much, but she enjoyed what she had and she very much appreciated the moment being with Sara. After dinner they returned to sit in front of the fireplace where the fire had begun spreading heat and light throughout the room. They stayed up long that evening chatting, and even if Robin had trouble sleeping with difficult thoughts keeping her awake, she felt so grateful to Sara for supporting her. It took Robin several weeks to recover. She had lost a lot of weight due to this incident, and only gradually was she able to eat healthily

– 005:005/29 –

again. Work was not possible to the same extent as before, even though she had cut back at working so hard since that event on the beach. Throughout that winter holiday season, as Robin started to recover she also started to realize the existence of deep emotional bonds that she and Sara shared. And Robin also started to realize that her joy was Sara’s joy too. But not on the surface—instead it all happened deep inside. As that cold winter progressed on the farm, Sara’s understanding also grew from sharing in Robin’s joyful self-discovery. This process was not all that easy—her new awareness seized her violently on several occasions, as she was forced to confront her still contradictory feelings about Robin and her continued attraction for that image of Peter. There was so much in Robin that reminded Sara of that person she never had stopped loving. Contributing to this confusion was Daisy’s unequivocal acceptance of Robin as well as the very farm around her, with all the work that

– 005:005/30 –

Peter had done there, putting his mark on everything. Simply accepting that Robin was here to stay—thinking that if she purposefully, intellectually approved a new order and then everything would be fine—just didn’t work all the time. It was late February now, and in May it would be three years since that incident on the beach. Those last couple of months after Robin’s recovery had turned out to be a happy period for the two of them. They could talk about themselves together, and when they were in Stockholm they could go out together naturally. To some degree it seemed that everything would turn out okay after all. Even if panic often felt close by, Sara managed to assemble enough courage to stand up for her love and accept the truth. Robin was her love, without her being lesbian, Sara understood that now. But it wasn’t just a simple fact, because there was more to discover.

Book 5 aug2008

– 005:006/1 –

New Dawn (3/1) In spite of all that had happened, Sara and Robin were still together, and they were happier than they had been in years. As Robin gained confidence in her female self, her new persona had a profound effect on the way she acted and thus on her physical appearance. Even what made her happy was different now. All in all Robin seemed to be a much happier and enjoyable person than Peter had ever been. Peter had always had this strain about him; he was tense during even mundane, daily activities and was seldom at ease. It was obvious to anyone that Robin was not like that at all. She was happy when she and Sara were out shopping, for instance, in a way Peter never had been. They could have real fun talking about clothes and themselves: what to wear, how they looked, what was outrageously priced and what was a deal. They also enjoyed discussing other people when they were out: what they were wearing and how they looked and behaved. The

– 005:006/2 –

world was open to them as it hadn’t been before, to examine through similar eyes as comrades, as friends. Many times when they were out shopping together, Sara was the one who got tired first and wanted to go home, and that certainly had never happened before. Dressing up and shopping made Robin happy, but of course things like clothes held a secondary role for her. Lost pieces of her life, those pieces the little girl within had collected, slowly and delicately started to find their place in her new life. It was not dreams about her appearance that drove her forward; her motivation was rooted in discovering the actual person inside her. And deep down there were pieces of her true self that for so long had been denied. She felt like all those years when her soul, her true self, was hidden, her emotions couldn’t be fully shared with her loved ones, and consequently these feelings got stuck inside her. It was like sharing her emotions was the air she breathed, so she had been drowning. Back when she had been maturing as the man everyone knew as Peter, the little girl inside was absorbing all that was happening around her,

– 005:006/3 –

but the emotions she felt as a girl were trapped inside; she couldn’t “live” them out. All those important milestones in her life that she needed to pass and the emotional maturation she needed to experience were missed. As Sara mused on Robin’s past, she thought about how people (and especially animals) could die of sorrow, and she began increasingly to understand Robin’s situation. Sometimes she wondered if she herself would have made it if she had looked like a man as many years as Robin had. No wonder it all came crashing down, Sara thought when looking at her husband now, no wonder Peter had gotten that ill. The real wonder was that Peter had managed to survive this far. And now Robin was living out all those trapped emotions, so Sara tried to support her in making it happen. Robin’s focus on shopping and looking pretty reminded Sara of herself as a teen, and in fact there were so many holes in Robin’s past to fill and so many emotions to live out that Robin was experiencing her puberty. She had no choice but to pursue these interests so her self- image could catch up with her middle-aged body. And as any teenaged girl she was indeed

– 005:006/4 –

beginning to appreciate her body. Sara thought it strange that Robin wasn’t focusing on the breasts she didn’t have or the absence of a vagina, those most-female, intimate attributes. Instead Robin was talking about her hair and her legs. And as time went on Robin discovered new parts of herself, such as her feet as she enjoyed painting her toenails and discussing nail polish. Her lack of breasts and a vagina seemed secondary at this point, and the reason was very simple: she didn’t have them. But those parts of her body she did have that allowed her to express her femininity she flaunted. Sara and Robin were both learning about this bizarre phenomenon of transsexualism together. There were so many experiences and feelings Sara had taken for granted having been born as a woman, and all those were the same feelings the little girl inside Robin had picked up and hidden away when she grew as a man. Robin now needed desperately to express these hidden emotions, so that every new discovery about her body hit her like lightning. One Thursday in March as they were sitting

– 005:006/5 –

cuddling on their sofa after dinner, Robin burst into tears. Not sad tears, but happy ones. She explained that Sara, somehow, perhaps by instinct, had been passing her hand through Robin’s hair as if she were comforting a woman. There was no way to tell the difference in how Sara touched her beloved just by watching the two of them, but Robin felt the difference, and her emotions let loose. How did it feel to Sara to love someone who sends out such contrary signals? For Sara the person she loved as a man—she’d married him and lived with him for years as a man—now he seemed so much like a woman that she found herself touching him as if he were a woman. These shocking feelings hurt like a bee sting. Sara had continued to seek comfort in thinking that this would soon come to an end and her husband get well again. Now nothing pointed that way. She straightening up and moved away from Robin a bit, and then she was quiet. Robin hadn’t noticed. She said, “What do you think? If I put up my hair like this, how does that look?” She’d felt

– 005:006/6 –

such joy from Sara touching her hair like she had. She held up her lengthening hair in the back a bit and shifted her position to let Sara have a look from different angles. “I don’t know. You haven’t got that much hair; it’s hard to say,” was Sara’s short reply. “Or, what about a ponytail then?” Robin asked, shifting her hands so a small tuft stuck out between her fingers. Sara tried to be as kind she could. She knew how much this meant for Robin, her beloved husband. But the happiness Robin showed left no space for Sara’s mixed feelings, and she just wanted to go away. Sara thought she’d had a handle on their relationship, an understanding about who she loved and why, but seeing and feeling her husband change step by step like this hit her hard. Undeniably, she still missed her husband, and Robin now was not able to compensate for that loss. Sara and Robin were indeed walking side by side on the path of self-discovery. But for Sara there was this other side of the coin: what she was losing along the way.

– 005:006/7 –

As Robin was appreciating life as experienced by a woman for the first time, she was also learning why she had felt the way she had as a man. She figured that even as the little girl inside her had tried to be kind, hoping to receive that response of human appreciation and love we all need to feel alive, she hadn’t gotten it back. Because people gave their love and kindness to that male image, she hadn’t been able to receive it. Peter probably would have died if it weren’t for Sara. Sara brought hope to the little girl inside Peter, and the little girl immediately responded. After all, even if she looked male, she had an opportunity to be with someone who cared for her. She could belong with Sara and, hopefully together with Sara, belong in the world too. As Robin gained confidence, more and more pieces of her body were put in place and she looked upon herself differently than before. It was a positive, building spiral. Each new discovery and pleasant feeling gave her courage to move forward, putting more pieces in place on her path to herself. That little girl inside

– 005:006/8 –

brought joy to everything she did to improve herself as woman. One Friday Sara left work a bit earlier than usual. It was early spring and snow still covered the ground, but the sun was shining from a clear blue sky and warming the air. Daisy ran wildly down to meet Sara as she drove up the driveway. That happy dog ran around the car barking and jumping, everywhere at once. Daisy was now quite old for her breed, so it was unusual to see her being this joyful. Sara stopped the car before she drove it into the garage so she could stop and laugh at her. When she opened the car door, Daisy flew in, licking her on her hands and anywhere else with a free spot to lick. Like a child speaking too fast and too loud when she’s exhilarated, Daisy told Sara that there was going to be a party. Sara left the car in the driveway and let her happy dog lead the way up to their house. Daisy ran up and down trying to get Sara to hurry. When she came up the small path, she could see Robin in the front yard. A little closer she

– 005:006/9 –

could see that all their garden furniture—table, sofa, chairs—had been placed on planks laid out on the snow that still was almost a foot deep. “What on earth are you doing?” Sara asked, laughing. “What? I can’t see anything,” Robin said looking at the sky. When she was outside Robin didn’t normally dress female; she wore just ordinary jeans, a big warm sweater, and boots. It was obvious she’d been working hard out there. “The garden furniture—why have you taken it all out now? It’s still snowy! What’s all this for?” Robin responded lightly. “So what? This is a perfect spring day, and this good weather is supposed to continue for the rest of the weekend. I’m not going to let some silly snow on the ground prevent us from starting up our summer garden feasts.” “But it’s still March!” Sara exclaimed with a grin. “Not the way I see it.” Robin was quick to answer back. Robin had laid planks from the front door of

– 005:006/10 –

the house across the yard and to their outdoor fireplace, from which she had shoveled away all the snow. There was a high pile of logs in the middle of the fireplace and some crisps and peanuts out on the table. It looked as if everything was prepared for. “Okay, if you say so,” Sara said with a happy smile. This was just so typical Peter, and yet it was Robin, too. So which one was it? She didn’t bother with the distinction or even logic—this silliness she liked. “I’ll just park the car and dress up for the occasion.” Robin was in an exceptionally jolly mood. With Daisy trotting all around her she lit a fire under the logs in the fireplace. After Sara had gotten into some warm pants and a sweater suitable for an early spring outdoor dinner, Robin had prepared the drinks. They were, of course, two large Bloody Marys, their special summer drinks. And Daisy too had some special pre- dinner treats, although not drinks of course, but if Robin and Sara were going to have a party Daisy was never left out and she knew that. She received a plate of good cheeses and some beautifully cut pieces of garlic salami, the same as Robin and Sara were having along with

– 005:006/11 –

their nuts and drinks. Daisy just loved this—she ate her starter in harmony, tasting every piece. When she was finished she lay in the snow behind the garden couch where Robin and Sara sat and she sniffed the air. Not far from her, next to the fireplace, Robin had prepared a plate of three big, juicy slices of pork loin that had been lightly brushed with oil. There were big potatoes and yellow onions wrapped in aluminum foil on another plate. Daisy purred with content—for her things just couldn’t be better. She and Robin had come to terms with each other, as if they had found each other again, and with Robin and Sara sitting on the garden couch chatting as they used to do, she was in heaven. She’d been enjoying these small garden parties with just the three of them since she was a small puppy, and not once had she tried to snatch a bit of meat that wasn’t hers, even though the preparation plate was just a couple of feet away on the snow-covered ground. It didn’t matter if Robin and Sara went in the house to prepare something and left her all alone with that plate of juicy meat—she didn’t touch it. Daisy lay there in the snow smelling

– 005:006/12 –

and listening, and waiting patiently. That Friday afternoon passed in a state of grace. After the fire had burned down to a red hot charcoal carpet, Robin had placed directly on the hot coals first the potatoes and then after about fifteen minutes the onions. About twenty minutes later she put an iron rack from an old fridge over the whole coal bed, and on that the three pork loins. Daisy wanted her pork rare, so she got hers first, while Robin’s and Sara’s grilled a few minutes longer. Robin had also picked out a bottle of their best wine, a Tomasi Amarone from Italy, and as such dinner was served. Sitting there with the snow all around them they took their time, Daisy too. A happier dog at moments like this did not exist. And there was dessert, with all kinds of cheeses, crackers, olives and whatever they could find in the fridge that suited them. And of course, Daisy got her share too. During the time it took to grill and eat, the day turned into late afternoon, and from late afternoon it turned into evening. As the sun sank below the horizon the air became a bit chilly, but that didn’t matter. Robin and Sara went inside to fetch some blankets and pillows

– 005:006/13 –

and some candles for the table to lighten up the evening. Daisy went on a few small excursions, but she was soon back checking if something more had been placed on her plate, and most often it had. Robin had placed more logs in the fireplace and made coffee over the open fire. While sitting there enjoying the afternoon, the evening, and seeing the sun go down behind the horizon—something changed in Sara. The strain she had felt and the deep sadness about losing Peter was softly changing into joy, a joy for being with Robin. There was so much about Robin that was Peter, in spite of the change. And there was so much more in their relationship that was not gender related, and, strangely, love was one of these things. Sitting there Robin and Sara held each other gently, and now and then they kissed. As if a tear from losing someone could be the same tear from finding someone, Sara let that tear fall. Robin saw the tear coming and hugged Sara gently. Talk was unnecessary, just like so many times before, and they stayed outside to stretch the evening as far as they could. Robin felt more alive than ever and that Friday

– 005:006/14 –

afternoon was one of the happiest in her life. Yet, still her development wasn’t complete. There were some pieces of herself that the little girl inside wasn’t able to live with, and those were the pieces belonging to her face. As her body felt increasingly feminine, her face was standing out as not being so, and Robin felt a renewal of her old pain inside. Even more important than breasts and vagina, more so than she ever had thought possible, her face was vital to her. “Can we talk?” Robin asked Sara one evening a few weeks later. The soft, begging sound in Robin’s voice made Sara shudder with fear. “Of course we can talk—you know that. What is it?” Sara was hoping for nothing serious, but Robin’s eyes expressed differently. “I need to do something about my face—I can’t look like this,” was Robin’s short, scared reply. “What do you mean, what’s wrong now?” With scared eyes and tears building up, Robin pointed first at her big Adam’s apple and then at her big nose.

– 005:006/15 –

“I can’t have these, I just can’t,” Robin silently moaned as tears let loose. It was the moan and shortness of breath that made Sara shudder even more as she began to understand what was under way. “I have problems with my face and it’s getting worse. Seriously, I have to do something; I feel it like I can’t manage much longer.” Robin had tried for everything she was worth to make her transition as easy as possible for Sara, so as to support her and not to scare her, such as not dressing up some evenings to give her space to breathe. But she had reached the wall and this just had to come out. Sara looked at Robin, as there was more to come. “I know I’ve said that it’s not that important to me, and I have tried to be happy and to live without those things, but I just can’t anymore.” “Have you started taking hormones?” Sara was quick to ask. “No I haven’t, I promise, I haven’t. I wouldn’t do something big like that without telling you. But I need to talk; we need to talk about this.”

– 005:006/16 –

“Okay,” was Sara’s short, remote reply. Robin explained that she had been searching the internet to see what options were out there. For fun, they once had visited a private plastic surgery office in a city near their farm to learn what kind of work those doctors were doing. Both Sara and Robin had asked about themselves—what plastic surgery could do for them—and Sara had been dismissed with their honest opinion: “There’s nothing we can do to improve your looks really; you look good as is.” And they were right. Robin had been dressed as a man then, but even so had been asked if she wanted to schedule surgery in the next two months for her large nose. When Robin had asked about her Adam’s apple, they just had asked her back, “What for?” Now, on the internet, Robin showed Sara some websites about female facial surgery, called FFS for short. Sara wasn’t amused; this was extensive surgery. The before-and-after pictures on the website she didn’t like at all. Some men after the surgery looked very female, almost hard to believe. Sara looked through the site politely with Robin, not saying much, but

– 005:006/17 –

Robin felt her dislike. “I just need to do something, and if I’m going to do it, I better do it well. There is a lot of talk on the internet about what can happen if things go wrong. I need to go to the best doctors out there.” “Who are they?” Sara asked. Robin had prepared herself for this question because she knew Sara wouldn’t like to hear the answers. “There is a doctor in San Francisco.” “San Francisco?!? And what do you think that will cost?” Sara burst out. “A lot, I guess, but I,” Robin paused for breath, “we need to consult him first.” Sara’s fears and other unnamed emotions went through the roof after Robin’s last words. She was mired in unhappiness up to the neck, and now money would be a problem too? “I need to see him in order to know what my options are and what it all will cost. I mean, I don’t believe I could ever look like that,” Robin said pointing to a very beautiful face on the screen, trying to calm Sara down a bit. “I do

– 005:006/18 –

need to do something about my Adam’s apple and my nose, and I won’t get any help from Swedish national healthcare. Even if they classify me as a transsexual they never pay for that kind of surgery. And, anyway, there are no doctors performing that kind of surgery here,” Robin added, with a sigh of resignation. She now tried to tell Sara what else she had in mind as a way of shifting focus to make this not sound so bad after all. “I know I still have to try to get in directly to that city TS office to make things work for me here. You know I have serious problems with this, and we need to talk about hormones too.” Sara knew Robin wasn’t feeling well and had problems, but where would it all end? “Can we just take a break, please?” she asked. “Sure we can,” Robin answered. Sara rose from her chair in front of the computer screen. Robin closed all the opened windows on the screen and shut down the computer. As she too rose from her chair, Sara was there hugging her hard. Sara did understand the seriousness in what they had discussed, but at the time she had just had

– 005:006/19 –

enough, and with the emotional turmoil building up within her she needed to get a grip again. For both of them this emotional rollercoaster ride took its toll even though they had prepared for it. They agreed to continue the discussion when they felt better prepared. A couple of days later, Sara gave Robin a silent “yes” to do what she had to do. They had come so far together that Sara felt secure with whatever Robin did, and she was sure she was not going to be left behind or deceived in any way. That part of Peter she had always felt safe with was still there. Later that month Robin arranged for a consultation with the plastic surgeon in San Francisco using money from her savings account, and the appointment was set for early July, just a couple of months away. She’d worked hard to get to where she was so far, but she couldn’t prepare for anything beyond this meeting. Somehow thinking what the surgery would be like and what it would mean for her just wasn’t possible—her mind was totally blank.

– 005:006/20 –

The consequences of this surgery were severe. It was one thing to wear women’s clothes and to act like a woman, but to permanently change your face through surgery? Would Sara be able to look at Robin afterwards? Would Sara still be there at Robin’s side after whatever surgical outcome? And how would Robin herself react to a new face? These were great concerns for Robin, but as the pain inside increased every time she looked in a mirror, she couldn’t see any other way out. But would it work? There had also been another plan building up in her head. If this surgery did work and she came through okay looking like a woman, could this Swedish TS office still reject her? She still needed her birth certificate and other official documents changed for final acceptance by society. But if they wouldn’t pay for the gender reassignment surgery, could she? For Robin the days before her facial feminization surgery consultation went by slowly, but for Sara it was all too fast. The trip almost halfway around the globe to San Francisco was something you usually did for holiday and for fun, but this looming deadline

– 005:006/21 –

felt quite different. Even so, the joy Robin expressed, in spite of the pain she increasingly felt, made Sara feel better about it day by day. One Friday evening, just a couple of weeks to departure, Robin was preparing a late dinner for the two of them. It was indoors this time as the weather outside was raining, windy and cool. Daisy, as so many times before, had placed herself in the middle of the kitchen floor, enjoying Robin cooking. It didn’t matter how long it took, the smell and the activity about Robin’s cooking made her day. That night’s dinner was going to be lamb steak and, special for Daisy, lamb ribs. Robin cooked in the old wood stove, and the smell of the meat mixed with the flavor of burning wood filled the room. You could tell from Daisy’s expression when the lamb ribs were ready, as she rose from the floor looking expectantly at Robin. It was time, so Robin took the ribs out of the oven; the steak had about an hour left so it stayed in. Robin had cooked a whole side of lamb ribs, and as she took it out it looked delicious and was very hot. She cut the ribs along their length and put them on a big plate for Daisy to choose from among them.

– 005:006/22 –

Daisy, being the old lady that she was, took her time to choose. With care she took one rib by its very end with her front teeth so she wouldn’t burn herself on the hot meat. Proud and in style she then went over to the kitchen door where Robin stood waiting to let her out. Once outside she walked over to her favorite spot on the lawn, placed herself delicately on the ground, and carefully started to eat. Robin continued her cooking, and in about five minutes there was a soft scratching at the door. Daisy came in, carefully chose yet another rib from her plate, and then took it outside again to eat. Throughout the evening she repeated her process until all the ribs on her plate were gone and a completely satisfied Daisy stayed outside. One more hour passed before Robin and Sara could start their meal at nine o’clock that evening. The table was neatly set in the living room and a bottle of good red wine was opened and waiting for them. Their open fireplace had been lit beforehand and was now gently burning. So during their meal it was only the fire from the fireplace and two candles on the table that shed light on the room. They spent two hours enjoying their dinner,

– 005:006/23 –

and afterwards Robin and Sara settled themselves on the sofa in front of the fireplace, with coffee and cognacs. “I’ll put on some music,” Robin said. Sara nodded while sipping a bit of her hot coffee. She smiled when she heard the sound coming from the speakers. The Shadows it was, sounds from the sixties. Robin smiled as she walked back to the sofa, swinging her hips a bit, shaking loose a little in front of Sara before she sat down again beside her. They sipped some more coffee and cognac, and the now soft, dark-red charcoal in the fireplace spread a pleasant heat in the room. “Shall we?” Robin asked. “Yes, we shall,” Sara answered. Even though Robin was already dressed female, it was time for them both to dress up for dancing, so Robin and Sara put on high heels and their favorite swingy dresses. As they danced together by the light of the dying fire for a long while, Sara saw that this was no man she was dancing with anymore. Robin had felt that night a tremendous joy from moving to music as a woman, and it was

– 005:006/24 –

this happiness that helped Sara find joy in dancing with Robin, too. On the first Saturday of July they landed at the San Francisco international airport. They were going to stay one week for the facial surgery consultation, with Robin having her skull x- rayed first. Robin had booked a hotel room right in the center of San Francisco, and in this city, unlike most cities in America, you could walk or take good public transportation to most places. Even so, they rented a car for some small excursions, and driving across the Golden Gate Bridge was of course a must. But mostly they stayed in the city center, and eating lunch out became their favorite daytime activity, with so many interesting restaurants around. That Tuesday Robin’s skull x-rays were taken. Then on Friday she and Sara walked to the doctor’s office at the hospital. Two friendly ladies, the receptionist and the office manager, greeted them and confirmed that the one-hour consultation they had scheduled would be long enough.

– 005:006/25 –

As they waited for the doctor, Robin reflected on the fact that she had no expectations for this meeting; she felt like her mind was empty. But for Sara this meeting, with all its possible outcomes, was more like a nightmare. The doctor was talking to other people in the corridor, but from even this first glimpse he seemed to be a nice gentleman. Next he showed Robin and Sara into a small room, with just an examining chair and two regular chairs, and politely introduced himself. He turned out to be a very nice man indeed. Like with lots of complicated specialties, even if you think you understand what it’s about, once you speak with a real expert you discover you actually have no idea. In almost an instant it was clear that this doctor knew what he was talking about. This surgery of his was very personal, and it relied on his skill and experience—he had worked in the field for a long time. After they chatted for about half an hour, with the doctor telling about himself and his clinic and in the process learning about Robin a bit more and looking at her x-rays, it was time for the serious business of what they’d traveled

– 005:006/26 –

there for. “So, what can I do for you?” he asked Robin. “I need to do something about my nose and Adam’s apple,” Robin replied, pointing, with Sara sitting just a foot away, shivering. “Well,” the doctor mused, as he rose from his chair to get a closer look at Robin’s nose. “I certainly can do something about your nose; you can’t have that.” Then he sat down again. “And that thing on your throat, it has to go.” Robin and Sara sat there silent in the wake of his directness. “Here is what we are going to do,” he continued, and that was the start of a journey beyond belief for Robin and Sara. After they came back home to Sweden they both knew there was only one decision to make. They had just gotten very specific recommendations from the best plastic surgeon they were able to find, most likely the best in the world. After all of their turmoil, here finally was someone they could trust, someone who seemed to care.

– 005:006/27 –

Now Robin had some planning to do, including a big decision about money. This highly specialized surgery was done in two intense stages; Robin’s savings would cover the first but not fully the second. The first stage was about bone structure and changing those features that make people perceive men to be men and women to be women. They’re the shape of the chin and cheeks, upper lip, nose, forehead, hairline, and of course Robin’s Adam’s apple. Changes to all of those features were to be made in one surgery session scheduled for ten hours. After healing from that for at least six months, the second surgery would be a facelift and breast argumentation. That too was scheduled for ten hours. These were serious, extensive operations. And they had to be paid for somehow. “What about the farm?” Robin asked Sara seriously. Sara looked back at her; she had thought about that too. She was the sole owner of the farm; it had been in her family for generations, but would they approve if she sold it? Even though Robin could move her work to her Stockholm

– 005:006/28 –

apartment and Sara could probably find work there too, they’d never before even considered giving up the farm. They had so many memories there, and as a country home it couldn’t be better. Their situation now had come down to a hard decision. If Robin were to be stuck in limbo like she was now, she wouldn’t make it. And to Sara, the farm was worth nothing without Robin. In many ways it had been Peter who had made it possible for them to stay there with all the work he had done, and now Peter was gone. And what about the family and her friends that she didn’t really have? Just the thought of getting stuck out in the countryside with a farm she couldn’t handle by herself felt like too much. “I say we sell the farm to the highest bidder and get you a life,” Sara said, after just a few seconds of thought. The minute she said it Sara felt right about it, and Robin’s gentle embrace confirmed it. Now that their plan was materializing, both Robin and Sara felt its significance more deeply. Sara was repulsed at the thought of these surgeries, physically for Robin and what it meant for herself, but Robin didn’t have a

– 005:006/29 –

choice. She felt it as her life extended only as far this first surgery set for October the 17th; after that all her thoughts went blank again. She wasn’t scared of dying—that hadn’t changed since the incident on the beach. And she wasn’t scared of something terrible happening during surgery—she most certainly would have died anyway. The hope that everything would actually turn out well was of course what kept Robin going, but her main motivation was Sara. If it hadn’t been for Sara, Robin would have seen no future for herself. Robin felt the love and care Sara emitted, and it was with an honest heart that she wanted to respond if it was in her power to do so. Robin, more determined now than ever, started her fight for a life.

Book 5 aug2008

– 005:007/1 –

New Dawn (3/2) Late that summer, a month after their consultation in San Francisco, Robin started taking the hormones she had been prescribed by her British psychiatrist. And after only one day on them she could feel the difference. She felt that all the bad fluids that had been circling in her body and creeping in her forearms eased, and within a week they were almost gone. The seemingly poisonous testosterone was steadily being reduced. And she had never before experienced the peace she now felt in her body. Robin’s electrolysis had continued and increased in intensity, as she wanted to have that part of her treatment finished before surgery. She had to take a break from it during the summer because it made her skin particularly susceptible to sun damage, but by then there was not many whiskers left when it was time to leave for surgery anyway. It was as if there was some light of hope in the tunnel after all. But even though Sara had agreed with Robin’s facial surgery and hormone treatments, her acquiescence had been more an act than what

– 005:007/2 –

she truly felt. In reality, Sara didn’t know what she wanted, since her previous hopes of Peter getting well had in one stroke violently vanished after their San Francisco trip. Even though she wanted to help her husband, doing so would be like losing him too. How could she help him leave her forever? Sara was split in both will and emotion, and many times the strain building up in her was close to bursting out in panic. She felt trapped, unable to do anything about her situation. She didn’t know what to do, and she had no one to talk to about it. She felt she needed to talk to someone about her situation together with Robin, someone likely to understand, someone who could help her sort things out, but who? In reality there was no one; not even Robin’s psychiatrist could help her with this. It had happened more than once that Sara had asked Robin not to talk with her about their situation regarding hormones and surgery for a while, as if she needed to get away from it all, to reach some peace and quiet by herself so she could breathe. Robin immediately agreed, as she knew now that the pain Sara felt about their situation resembled hers. With this gift of

– 005:007/3 –

silence, Sara rarely said anything about how she felt, and even when Robin could feel Sara’s despair she didn’t dare to ask. Even so the days leading up to the first surgery slowly slipped away. During that summer and autumn Robin and Sara often passed the time out on short walks with Daisy, who was noticeably getting old. In fact, because a Collie is a large breed, Daisy had grown older than they expected. She seemed to get her strength from the farm, which had been her home since she was a three-month-old puppy. Now as an old dog she had become very much a part of it. Once during a recent summer she’d gotten ill, and both Robin and Sara thought that that was it, but after a couple of days Daisy was on her feet again as usual prowling the farm with its constant source of scents. Now it happened again: Daisy was not herself at all. It was a beautiful September Sunday morning, and Daisy was outside lying in the shade like she often did. Sara was cleaning the main house on the farm and Robin was picking out things in its basement to be thrown away. At noon Sara came running downstairs.

– 005:007/4 –

“It’s Daisy, you have to come—it’s Daisy! She’s just lying there on the lawn. It doesn’t look good, you have to come!” Robin dropped the old clothes she was sorting and sprinted up the stairs. Outside, Daisy was lying flat on her side in the middle of the front lawn, calm but breathing heavily. As Robin sat down beside her, Daisy’s wide eyes looked at her, but she didn’t move her head. Robin put her hand on her chest, and immediately she could feel that something was wrong: Daisy was dying. Robin stayed right there with her, caressing her and softly talking as they had done so many times before. Sara was walking around worrying, and as their neighbor was also out in her garden near the fence Sara went over to talk to her. This elderly lady was one of the few people Daisy really liked and would regularly visit; she told Sara that just a while ago Daisy had come to her like she just wanted to be with her, and after a short while she had walked back home to lay down on that spot on the lawn where she was now. The neighbor also told Sara that Daisy had had obvious problems walking as she made her way back home.

– 005:007/5 –

Daisy didn’t seem to be in any pain, so Robin stayed beside her for at least half an hour. Sara meanwhile called the vet and asked if they could come in with Daisy since it was a Sunday. Sara got the car ready with blankets in the back seat. Robin lifted Daisy inside and placed her on the outspread blankets, and then they drove away. Half-way there Daisy died. Once they arrived at the vet, they agreed that she should be cremated and they would pick up her remains three days later. The trip back home without Daisy in the car was devastating. She’d not just been a part of Robin and Sara’s lives, she had shared her life with them, and thinking of her as “just a dog” was no comfort at all. Daisy had been so close to each of them; in fact, Daisy had been the closest you could ever get—she was their closest friend and confidant. Emotionally, Daisy had been there for them her entire life, and she wasn’t going to leave their hearts now. With her last steps that Sunday she had visited her neighbor friend to say goodbye, but she never did say goodbye to Robin and Sara—she knew she was never going to leave them. That understanding helped them, and

– 005:007/6 –

after collecting Daisy’s ashes and spreading them around one of the most beautiful spots on the farm—up in the forest where she enjoyed wandering and sniffing the most—Robin and Sara took all their memories of her foreward in their lives. However, Sara’s grief for Daisy seemed to have reawoken her grief for Peter, as if someone had jerked a bandaid off her open wound. Of course she told herself that she hadn’t really lost him, that he hadn’t left her for someone else, and certainly it wasn’t like he was dead, but she was unable to control her anxiety and grief. Deep inside, Sara’s turmoil grew, and the misery that Robin sometimes had tried to describe seemed now to be happening to her. But what was happening exactly? Stress began to compound Sara’s troubles as she worried what her confusion meant. Work continued to occupy most of their time, yet hanging over everything was a sense of waiting. Sara’s emotions were split between hope for a resolution to all their problems with this facial surgery, and deep despair, but Robin

– 005:007/7 –

felt it differently. For Robin the waiting had become more a race to stay alive. Even though the hormone treatment made her feel better and had started to show small but visible results in growing breasts, that wasn’t enough. That mirror in which that sad male face starred at her made her day by day move closer to the edge of self destruction. And on one occasion, only four weeks before surgery, Robin fell. Sara had a day off from work and was coming home after a short shopping trip. This time Daisy was not around to give her a hint of what was going on. When she entered the kitchen she saw Robin sitting there in her chair like Peter had done that evening when he first came out to her. “What is it, what is it now?” Sara shouted out in despair. “I was sitting at my computer writing, and all of a sudden I just felt my body, my whole life, sliding away from me,” was all Robin was able to say, quietly. “What is it, what did you do?” Sara exclaimed, with teary eyes.

– 005:007/8 –

It took a while before Robin was able to answer because at first she didn’t know what to say and then she had difficulties thinking her answer through properly. “I just sat here writing on my computer when this feeling came over me of not being able to pull this surgery through, and it just knocked me down, and now I feel like I can’t eat again.” Sara tried the best she could to calm down. Somehow she had to encourage Robin to try to hang in there and not let go. “I’ll help you . . . you can always try a sip of water,” she said in a gentle tone. Robin looked for a while at Sara, like she was trying to find something in her. And even though Sara hugged and kissed Robin devotedly, that wasn’t what Robin was searching for. This was not about Robin alone; this was very much about her and Sara together as a couple. Robin needed a confirmation from within herself: Was she strong enough making it through this process of change for both of them? What would happen if she failed and left Sara behind? “I can try that water,” Robin finally said to Sara,

– 005:007/9 –

looking kindly into her eyes. After Sara had brought her a glass of water, Robin did try, but it was not much more than a sip that passed her lips. Robin looked gratefully at Sara and Sara gently smiled back at her. Being able to swallow that sip of water gave Robin the confirmation she needed. Her body reacted: she was capable of keeping on trying, and she so wanted to. So step by step Robin crawled up and back over that edge again to continue her struggle. In sixteen hours Robin had lost over six pounds of weight. She had to muster every tiny piece of will to live in order to recover, but the struggle took its toll. What was left of her, if she ever was to make it, she aimed to use for that surgery. Her worst scenario would be for the hospital to reject her because of her bad physical condition. Their final task before the surgeries started was to sell the farm. It was a bit complicated because it involved a lot of land and several buildings, plus all their memories, but they found a good buyer and the sale went smoothly.

– 005:007/10 –

They both sold their cars too since they wouldn’t need them in the city. The move to Stockholm the week before the surgery was a struggle, however, because they were moving everything they’d had for decades from the big house and other buildings from the farm into a small apartment—they had repeatedly to answer that difficult question: What to keep? They ended up selling a lot and throwing away a lot, and the last bits and pieces they agreed with the buyer they could leave Once they were both settled permanently in Robin’s Stockholm apartment, Robin was able to reestablish her work. And as they hoped, Sara had no problem finding a nursing job that she liked. So now with money in the bank they could continue what remained to get Robin a body she could live with and relate to as hers. How their relationship would turn out for sure, they didn’t know, but now they felt like they were going to make it work. The day of Robin’s surgery finally arrived. She and Sara had agreed that she would leave first for San Francisco, by herself, with Sara

– 005:007/11 –

following later, because Robin was in no condition to support Sara as well as herself. Sara wanted to be there for Robin as Robin had been there for her in the past, but she was scared. So there was never any real argument; Sara would arrive in San Francisco the week after Robin’s surgery, and together they would spend another week there before the long flight back home. The surgery went well, with no complications. Waking up in a hospital bed all bundled up like a mummy didn’t bother Robin; she couldn’t see her new face yet but she could feel the changes from the inside, and the peace that was spreading throughout her body made the pain vanish. She didn’t take any pain medication, and after only a couple of days in the apartment she had rented for her recovery she was out for short walks and grocery shopping. When Sara arrived at the San Francisco airport, she was met by the happiest, most bruised face there was. A day earlier, when that last bandage had been taken off and Robin could see her new nose, everything in her had burst out in joy. She cried delighted tears, and it took a while before she could calm down to being just happy. And

– 005:007/12 –

now when she saw Sara again, those pesky tears made her sight blurry. Robin’s mental state was reassembling itself, as was her body, like pieces of a puzzle shuffling around, searching and then fitting into new positions. She didn’t fight it; she just let it happen and accepted every new experience as it came. And starting there in San Francisco, she didn’t dress male anymore. The day after Sara had arrived in San Francisco they managed to find fresh salmon and other local, unfamiliar fish to buy. So again, it was going to be impossible cooking no matter what. In all Robin couldn’t be happier, even though she was still heavily bruised, black and blue from her face down her throat to her chest. At dinner that evening she told Sara about one of her first days out. On the sidewalk a husband and wife had stopped in front of her, and the man told her with a grin, “You can stop boxing now.” Sara laughed, and when Robin showed her the first pictures taken after surgery Sara laughed even more.

– 005:007/13 –

That last week together in San Francisco changed a lot for both of them. The joy of being together, of feeling each other near, truly proved that they’d not made a mistake. They belonged together as a pair, and gender had become irrelevant. As days passed once they were home, Robin’s swelling and bruises vanished. There was no doubt that the doctor had done a great job—Robin didn’t look male anymore. When she looked in the mirror now tears often blurred her sight, but she felt it, she felt now for the first time that her real self was coming out in the open. Sara saw it too, and now they both could laugh and cry their hearts out with joy. The relief was immense, especially for Sara. Their relationship had felt like a rubber band stretching to its very limit, but just before it broke she saw the real Robin, her female face, and right then that deadly tension let up. And that winter Robin felt all her strain and anguish leave her, as a rushing river in spring clears fetid water away. In spite of everything, she was beautiful and a joy to look at.

– 005:007/14 –

Finally, Robin looked like the woman she had felt she had been all throughout those last hard years. She hoped that she would also be accepted as the person—the woman—she really was. By looking deep into Sara‘s eyes, she had gotten the confirmation she needed, that Sara still would be there at her side. All her doubts were put to rest. Yet Robin still had more surgery, the facelift and breast augmentation again in San Francisco with this plastic surgeon she trusted, and then the final operation to make her whole as a woman, the gender reassignment surgery that had to be done in Sweden for her to be officially accepted. At the moment Robin was a woman in every aspect but two—her penis and her absence of breasts—and it would be shameful not to adjust those body parts that still remained wrong. For Robin this was an easy decision, and, strange as it seemed, this was an easy decision for Sara now, too. So it was a determined Robin who once again made contact with the healthcare authorities where she was registered, but this time she rang that special TS office directly. Since that last encounter with the psychiatrist who

– 005:007/15 –

wanted to drug Robin into submission,, she had gained strength and learned a lot more about their routines and how to act. When she finally got through the phone queue, she told the woman answering that she was already in the process of changing gender abroad and was living as a woman now, and had been for over a year now. What remained were the gender reassignment surgery and birth certificate change. Robin also told the woman that she had undergone a facial surgery and that no one around her any longer considered her a man. Because the woman asked, Robin also told her the name of the doctor who had performed the surgery and where it took place. This time it didn’t seem to be any problem to get an appointment directly with the special TS office, and Robin got the feeling that when she mentioned San Francisco and the doctor’s name, the woman she was talking to became interested. Even so it took weeks before Robin received her appointment letter and yet more weeks before she could see another psychiatrist there.

– 005:007/16 –

This meeting was going to be quite different from her meetings with her English psychiatrist, Robin knew that. She also knew that in Sweden, wanting to change gender was regarded as a medical condition, and this person would most likely act accordingly. It was early January, now several months since she’d returned from San Francisco, and time for Robin’s first appointment with her new doctor. She dressed in a smart black skirt and a matching business-style short jacket. There were no bruises or swelling on her face anymore, and she had had her hair done and had learned to use makeup so that she now was a very good-looking woman, tall, proud, and lovely. This time she sat across a big desk with a man in a white doctor’s coat, and she didn’t leave the room after ten minutes. This first meeting lasted about an hour, with him telling her about standard procedures for gender reassignment. One of these procedures would most likely involve something she didn’t want to do: she’d have to stop taking hormones before she could go through with surgery. Robin looked on

– 005:007/17 –

uncomfortably. “But,” he said, depending on “circumstances” that he didn’t specify, she might be able to keep on taking hormones as long as she followed his plan. First there were all these forms that had to be filled out and tests that had to be taken. According to this man, though, the paperwork was no big deal. Yet he didn’t want to say when Robin could expect to have her gender reassignment surgery granted. “It all depends,” was all he said. What he meant by that Robin did not ask, as she just was happy that everything now seemed to be moving forward more smoothly. But she wasn’t happy about having to make repeated visits to this TS office. The people working there seemed friendly, but compared with her English psychiatrist and the excellent care she received in San Francisco, Robin never felt that they respected her as a person. And all the questionnaires seemed irrelevant, as did all the tests she was scheduled for. Robin had been reading about an internationally accepted “Standard of Care” that obviously the British and American doctors’ offices followed, and supposedly it was

– 005:007/18 –

valid in Sweden too. But here in this TS office it was like no one had even heard of it. Robin had once complained but had gotten the response only that this office had to follow Swedish law and other valid health regulations. When she had tried to research what that meant, she couldn’t find any such regulations referring to or justifying all those pointless questionnaires and tests she was supposed to pass. The Swedish law that Robin carefully read she felt was a bad joke, in sharp contrast to what she had experienced in England and the United States. Some paragraphs even broke the human rights act by imposing sterilization on everyone changing sex. She didn’t want to have any more children, but what about those young people she met in clubs before: should their future be curtailed forever due to this narrow- minded law? By talking to other Swedish patients Robin learned that if you protested or even just showed signs of disliking their treatment, you could be dismissed for a year or even longer before you were allowed to come back and continue your evaluation. Robin had even heard that some of the TS patients had been

– 005:007/19 –

there for more than five years without having received approval for their gender change. It all sounded very odd, but so far so good this time around for Robin. Outside of the TS center, Robin was at her happiest yet. Often she got positive attention as a good-looking woman, and this support made her so amazed that sometimes as she ran errands in Stockholm she had tears of joy in her eyes. This acceptance, and even approval, was something Robin in her wildest dreams never could have hoped for. Sara had a hard time understanding Robin’s reaction to her new appearance. It was like she didn’t understand anything at all anymore. Her hope of getting her husband back had disappeared with Robin’s facial surgery, and her new hope, that everything would be okay, that they would live happily ever after in this new incarnation as a couple, was suspect too. Sara was afraid that Robin’s happiness would not last. If only Robin could be satisfied, now finally, and that that would be the end of it: no more surgery, no more change. But the change seemed to continue as Robin increasingly

– 005:007/20 –

developed confidence as a woman. To Sara the change sometimes felt like the waves climbing higher and higher up on that beach from their past, washing away all her hopes for a secure future. As before, Sara didn’t say anything about her fears; there were no words that could express her emotions now. Instead, she found comfort in those happy moments together with Robin, and Robin was happy having her near. The two women continued to have fun shopping for clothes together, now with an even more girlish passion. They had fun buying cheap clothes from sell-outs and markets, and neither cared if they didn’t fit perfectly or if they were out of fashion; the fun part was to try on whatever caught their attention and to discuss how they looked in every different outfit they tried. This was fun for Sara too as she now was able to try new styles she never would have tried earlier. They didn’t intend to wear these sometimes outrageous clothes in public; they just had fun with them by themselves. As time passed, this girlish phase in Robin moved into a sort of womanhood, and what

– 005:007/21 –

before was fun to try now took on a more serious meaning. The little girl was growing up; Sara saw it and Robin felt it. Robin started to enjoy finding her own style, a style that suited her and was more suitable for her age. Now that Robin’s mind had begun harmonizing with her body, she was able to think more clearly. As Sara feared though, she could tell that she wasn’t home yet. They felt like their next step could well be out in thin air, not knowing what’s beneath or how deep the fall would be. That spring, a little more than four years after their Seychelles trip, was when the male character Robin had been before disappeared. And those few times when she must dress as a man, such as when she met old clients or had to match her passport, the change in her was now impossible to cover. Still, they hadn’t yet encountered any difficulties in public. Sara had work, though, and unlike Robin she needed to socialize with other people. But at work Sara didn’t know what to say when her women workmates discussed their husbands, so she mostly

– 005:007/22 –

sneaked away. Hiding from people was no way of living, though, for either of them. This situation had to change, but how? Somehow they had to tell. If Peter had become sick with cancer and was dying, everyone would have felt sympathy for him and Sara. But changing gender, even if everyone had known that it was the only way for Peter to survive, was a very different matter. Robin and Sara didn’t want to say anything until they both knew where they stood. They knew that Robin was not going to be accepted easily, if ever at all. The surgery she had gone through so far was enough to provoke family and friends, and perhaps it was even enough to evoke disgust too. It probably didn’t matter how good Robin looked or how well she behaved, she had passed a forbidden line, a taboo regarding how people perceive the difference between man and woman. Robin and Sara sometimes talked about escaping, disappearing, avoiding the whole thing. Is it really necessary to say anything at all? But all their searches for easy solutions fell flat. If they were to stay together, they both had

– 005:007/23 –

to deal with their situation, as a couple and as part of society. In addition to struggling with whether or when to tell people about Robin’s transition, they also had to continue to face the Swedish healthcare system. And as that spring wore on, yet another meeting with Robin’s Swedish psychiatrist was coming up. More tedious tests and questionnaires, she thought. This time when she arrived, she was shown to a bigger room with a hospital examining chair at one end, looking like it could be tilted to make the patient horizontal. At the other end were an office desk and chair in one corner and a black leather sofa and two matching chairs facing the sofa in the other corner. There were no windows in this room, but it was bright enough with lots of artificial light, and the walls were all white. There were no decorations. Robin was asked to take a seat in the center of the leather sofa, while her psychiatrist sat in one of the chairs closest to the wall. Robin felt it was all very strange: why this room? The psychiatrist started to review her case with some results from her questionnaires, and

– 005:007/24 –

then, after about ten minutes of this seemingly wasted time, there was a knock on the door. The psychiatrist let another man in, presenting him as a colleague. They both sat in the leather chairs in front of Robin, and Robin’s psychiatrist continued with his review, with the other psychiatrist listening in. After a while Robin was told how good her case looked: that her transition shouldn’t be a problem at all and they most likely could speed up its handling. Robin felt encouraged, but there was something she couldn’t put her finger on—why this sudden good news and all the friendliness? That other psychiatrist had not yet spoken a word, and there was something odd about him—perhaps she recognized him from somewhere, but where? Who was he? What was he even doing here? Robin’s psychiatrist broke into her musings, “Before we continue, we need to check something so you don’t run into problems later.” “Okay, what is that?” Robin was suspicious and curious. “We need to check your pelvic area so that you

– 005:007/25 –

won’t have any problems with your reassignment surgery.” “What? Shouldn’t that be done by the surgeon performing the operation?” Robin was a bit stunned. “We have our own procedures, and it will be much easier and quicker to do it this way.” Now this was getting unpleasant. Something had changed; they both almost were grinning at her. It was obvious that they wanted Robin to undress so they could have a look at her. But she’d never heard of this before; her English psychiatrist who was much more qualified and had a higher degree of education had never even hinted at anything like this. BOOM! There it was. That other psychiatrist—now Robin recognized him. His eyes had been penetrating her from the moment he stepped into the room, and that look Robin had seen before … now she knew where. During the period when she’d been visiting transgender clubs in London, trying to meet others in the same situation as her, she had seen him. Most likely he didn’t recognize her

– 005:007/26 –

now, because at that time she had been dressed up by one of those special escort services with heavy makeup and a wig, plus of course she’s had facial surgery since then. Unlike her though, he hadn’t been dressed up like a woman. On the contrary, he’d been dressed very male, but not like an ordinary man. At these clubs there were people called “tranny lovers”: men attracted to other men who dressed and acted like women. And the better the tranny women looked, the more turned on these men got, and they gladly paid a lot of money for a night with this special kind of good-looking girl. As Robin had gotten to know some of these other transvestite women, she had learned through hearsay that most of the tranny lovers were regarded as very kind and gentle, no problems at all, but some could have very twisted inclinations. One night this man, the psychiatrist now sitting across from her, grinning right at her, had been pointed out as one of those you shouldn’t have anything to do with. That night he’d been dressed in tight black leather with something inside his pants to

– 005:007/27 –

make his penis look giant. He had been there with two other guys dressed like him, and it looked like they were out hunting. Another type of character in these clubs was shemales: mostly young transsexual boys who had no significant resources to help them transition to girls. They could get hormones, though, and because of their young age their breasts and other body parts developed like a girl’s, except, of course, their penises. These children many times had been abandoned by their families and even thrown out on the street with no money and nowhere to stay. The only place they could live was here, in these clubs, where they were most welcome. Robin had meet one of these kids, and from the start it was clear that she very much was a girl, an ordinary girl like anyone else. She was very sweet, and as Robin saw it, she shouldn’t have been there. But what options did she have, having been abandoned by both family and society? The only chance she had was to try to assemble enough money for her surgery and then try to get out of the club scene to form herself a new life. But that was not easy: shemales needed hormones, and often these

– 005:007/28 –

drugs were provided by some of these leather- dressed tranny lovers. Robin of course had never gotten involved with those men. But now, after all she’d been through, one of the worst was sitting right in front of her. As if that weren’t enough, he and that other person, her psychiatrist, were going to have her undress so they could examine her. Just the thought of either of them touching her made her feel ill. “Oh no you don’t,” Robin exclaimed, after a couple of seconds of stunned silence. Her psychiatrist looked curiously at her, while his colleague leaned back in his chair, looking as if Robin’s reaction amused him. “We’re only trying to help you get your case ready for approval, and I think we can have that done rather soon if you cooperate on this,” Robin’s psychiatrist explained gently. What the hell is this, Robin thought, staring at the two men even harder. What kind of people are they? Her anger almost bubbled over, but she kept herself in control, gathered her handbag and coat, and stood up. “You are not going to touch me,” she exclaimed,

– 005:007/29 –

looking sharply at her psychiatrist. “Never are you going to touch me,” she repeated, making it clear that she wanted nothing to do with him again. Her psychiatrist leaned back in his chair and studied her without saying a word. To leave the room, Robin had to pass his colleague, who had slid down in his chair and put a foot against the sofa with his legs parted, displaying his bulging crotch. Robin stared back at him with angry eyes, and if he hadn’t moved his foot to let her pass, she would have stomped him hard where he sat. He most likely felt that any further provocations wouldn’t benefit him, so with a quiet chuckle he moved his foot and let Robin pass. Robin walked down the corridor, past the people working there as well as the receptionist. Not one of them met her eyes; they all turned their heads away. As she passed two women who before had nodded at her approvingly, they pointedly ignored her. They knew, they all knew what that room was for. She also saw the two psychiatrists coming out

– 005:007/30 –

of the room, but neither bothered to look at Robin as she was leaving. As she turned again towards the door her anger rose, but before leaving the building she looked sharply at the receptionist to get her feelings confirmed. The receptionist didn’t return her look and said nothing.

Book 5 aug2008

– 005:008/1 –

New Dawn (3/3) When Robin arrived home Sara hadn’t come back from work yet, and Robin didn’t know what to do. So she did nothing. She just alternated sitting and walking around, trying to calm herself so she could think straight. It now stood very clear that she would never get her gender reassignment surgery or get her birth certificate changed. What these people did at that center had nothing to do with healthcare. How on earth could this be allowed by the authorities? Did they even know about this? This is Sweden, she thought. This kind of abusive behavior was beyond her wildest imagination. And yet it was real. Was she going to tell someone? Who? What she witnessed today seemed systemized, even authorized. Telling wouldn’t do any good. And anyway, who cares about transsexuals? The disgust rose in Robin’s throat as she realized she wasn’t alone in having experienced this. All the young people, the children, how were they treated? It now seemed obvious that in order to get your gender changed in Sweden,

– 005:008/2 –

you had to play along with these twisted doctors, and God knows how far you had to go in order to please them. When Sara finally came home Robin told her what had happened, and she was as shocked as Robin. “What do you say we just scrap these Swedish crap psychiatrists or whatever they call themselves and go with my doctor in England and the help I can get in U.S.?” Robin asked Sara. “Can you do that?” Sara asked. “Yes I can. He can provide me with hormones as long as I want and regular check-ups too. There’s no problem in England or the U.S. like here. I’m fully accepted as being transgender according the Standard of Care and all other regulations.” “Okay.” Sara was serious. “You are not going back to those disgusting people.” “No, I definitely will not,” Robin assured her, with a look like she had a bad taste in her mouth. “But doesn’t that mean you can’t have your birth certificate changed now?”

– 005:008/3 –

“I don’t know, most likely not. But do we really care? My passport seems to work as long as I have look like my picture.” “I guess you’re right. But do you think we can manage, I mean the money and all?” “We should be all right with the money from the farm—it should be enough. I guess we’ll just have to try to make things work as we always have.” Sara nodded back at Robin, determined to let her know that she supported her fully. Sara not just agreed with Robin this time, she urged her to use all the mental power and skill she knew Peter once possessed to override the Swedish system. The life Robin had felt running out of her as she had left that TS office now was coming back again, with a force that would break all barriers. What she and Sara felt for each other often seemed almost out of reach, but they never entirely let go. They had kept their values in life, had nursed them so they grew, and during the process of the gender change they had found new ways to love each other. Their old sexual attraction wasn’t there now, but the

– 005:008/4 –

friendship and comfort they were building seemed to override that. Most importantly, Sara wasn’t scared anymore. She knew what she wanted, and she was not giving in and she didn’t want Robin to either. They had both come to an understanding that love had strange ways of emerging. People could call it whatever they wanted, but Robin and Sara’s relationship had been built on love, and that love was still intact even if different than it had been when they first met. There had been changes and broken bonds, but their search for truth gave them the strength and know-how to create new ones. Their relationship now had nothing to do with heterosexuality or homosexuality. Robin and Sara’s love for one another stood above labels. It’s true that physical sex didn’t work between them anymore, partly because Robin’s penis was of no use. They had tried it a couple of times, but their attraction had changed, and sometimes Robin’s penis hurt when she tried to use it. She could still get an erection if she wanted to, but it wasn’t like before. Even so they were still able to enjoy each other hugging and gently kissing, and now even more

– 005:008/5 –

pleasantly than before. For Robin and Sara, sex was not the only true loving act anymore; love could be quite something else—much, much more than they ever could have imagined before. Simply embracing each other, being near and holding each other, that friendly kiss and touching each other had become vital to them. Before they didn’t think of it that way, but now they had begun realizing the importance and impact of those caring touches and feeling each other near. That spring, as Robin continued her electrical engineering business in her new setting and looked ahead to one day being a woman completely and officially, she began to worry about the inevitability of meeting with clients and suppliers. She would have to warn people she’d met before as a man that she’d changed. Would she lose customers? There was nothing she could do about that; after all she’d been through she wasn’t going to stop now. But Robin was worried about Sara, if she was going to encounter problems at her new work because of living with a woman. They also had

– 005:008/6 –

to tell their family and friends, since it had been while since they’d last been in touch. As they prepared themselves mentally, they started to think more rationally about this fear of telling. Sometimes when you prepare for a problem you’re anticipating, by the time you face it the problem has dissolved by itself, as if it weren’t there anymore or had never been in the first place. For them a lot of obstacles that before seemed hard to overcome were no more, as if the ground before them had flattened out, providing easy steps for moving forward. Almost all their foreseen problems disappeared one by one this way, and in the end there was nothing more left than just the fear of doing it. When it came to choosing who they wanted to tell first, Robin knew her children were vital for her, as was her mother, and important to Sara was her mother and her sister’s family. But they had to be very careful in selecting whom to tell and in what order, and they tried to be as accurate and truthful as possible. Still, they didn’t want to tell about what they regarded as private, and they were careful not to say too much, as they couldn’t be sure about reactions.

– 005:008/7 –

First they wanted to have some kind of response in order to better know how to proceed. Were they going to be accepted or not? Were people interested to know and learn more, or would they just turn their backs? Even though it was Robin changing sex, Sara was equally exposed to people’s judgment. Sara was afraid people would think, “How could she choose to stay with a person like Robin?” Yet they both wanted to be optimistic, so they decided that if someone were to try to shove them away, they would carry the light of their relationship within themselves, leaving the rejection and the people rejecting them in the shadows. Robin wrote letters to their loved ones, letters crafted to be like a cardkey that can reopen a closed door. She had tried to reach out, to offer her assistance, as she knew her gender change was hard for people to understand. By leaving openings for picking up contact again she didn’t isolate herself. But in the same open manner, her letter made it very clear that never would she betray her true self again. Robin explained her position in a few words that this was no joke. Her tone showed a determination

– 005:008/8 –

that she was going to survive this and was going to live her life as female from here on, and that she would make the most of it the time she had left. One evening just a couple of days after sending out the first of those letters, the phone rang. “Hi Dad! I got your letter.” It was Robin’s daughter Jenny. “I just want to tell you that I’m okay with it, and I wish you the best of luck.” “Hi Jenny! It’s good to hear from you. I really appreciate your call. I wasn’t sure what to expect after sending that letter out to you.” “Don’t worry—It doesn’t bother me if people are gay, so why should I be bothered about you?” “Well, it’s not quite the same,” Robin tried to explain. “I know, but I’m not going to walk away from you anyway.” From her tone, Robin could recognize the truth from her daughter. They talked for a long while, in fact the longest telephone conversation they had ever had. Robin’s mother also called, and so did all the

– 005:008/9 –

others she had sent letters to. The talks were all positive, and Robin was very happy for that, but was it just talk or did they really mean what they said? There was this next big step still: what would happen when they met her as she is now? In order not to ponder that too long, a week later Robin asked Jenny if it was okay for her to visit. To Robin’s relief, on the day they chose Jenny was going to be home alone—her husband and child would be out visiting his relatives. Well-dressed as usual to make a good impression, Robin excitedly rang Jenny’s front door bell. When Jenny opened she bid Robin come on in and was greeted with a gentle hug. “You’re looking good,” was the first thing Jenny said. “Thank you—I try to do my best,” Robin gratefully answered back. Back when Robin was Peter, he and Jenny saw each other only infrequently, so now neither had any idea what to expect. Robin followed her daughter into the kitchen where Jenny started to make them some coffee. Their chat

– 005:008/10 –

was merely about catching up, since it’d been so long since they’d seen each other to exchange news about their families. After a while Jenny invited Robin to sit at the kitchen table while she brought them the coffee and some cookies. That’s when Robin started to talk about herself and what had happened and how she saw her situation today. Jenny asked questions and Robin openly and answered them all, and it turned out to be a very pleasant conversation. At one point Jenny suddenly interrupted. “But, I can talk to you,” she said in surprise. Robin knew just what she meant. “I have never been able to talk to you before—we have never talked,” Jenny continued. “Yes, I know, I guess I just wasn’t able to,” Robin answered quietly. “You were always telling me what to do—we were never talking,” Jenny filled in. “That’s true, it’s so very true. Before it was like I had this weird strain that made it hard for me to talk with people. I don’t have that now—everything is so much easier, even

– 005:008/11 –

though it’s different. And I’m so happy that we could meet this way. It means so much to me, and Sara too you know.” Robin also told Jenny about Sara’s situation and their relationship, and that they were going to stick together. Their conversation lasted more than two hours. This was the visit when Robin first met her daughter emotionally, and on her way back home she could feel tears of joy building up. Before it seemed impossible to share their emotions, but now emotions flooded their exchange; just simply having sat across from each other chatting did wonders. Robin had gotten a confirmation she never could have dreamed of. Like ice in a bitter cold landscape breaking up when spring arrives, Robin experienced great relief when she met all the other people she’d written and spoken with. There was only one old friend who wasn’t able to cope with the news, and as they both put their telephone receivers down, there was nothing more to be said. Robin had hoped for at least some kind of understanding, but just like that their contact ended.

– 005:008/12 –

But just one lost out of all her family and friends seemed like good odds to her. Through her conversations with her family Robin could tell they were thinking such thoughts as: Who is this Robin person? Compared to Peter, whom they had known and liked, Robin was a stranger. But worse, Robin had been forced upon them in a relationship they never sought, and some felt betrayed. Were they supposed to like this strange Robin person just like that, a person they most likely don’t want to even be seen with? All Robin understood for sure was that what would make her relationships with her family and friends work was time, patience, and great care. Even so Robin had an easier time than Sara had with her family. It was not easy for her to explain her relationship with Robin, and she had to navigate through hidden reactions. How could she explain her living with a woman and still being heterosexual? What about intimacy, what about sex? Even though Sara wasn’t outright rejected by her family, she could tell they were thinking, “She must be insane to stay in a relationship like that.” Fearing much worse than these reactions,

– 005:008/13 –

Robin and Sara had prepared themselves. Financially they were now okay, and they could live somewhat anonymously in Stockholm. Maybe that did it: they were from the start independent and untouchable, not liable to anyone in any way. Therefore they never could be blackmailed with threats such as, “If you don’t dress like a man you will be thrown out of the family!” Or “What about me? What will the neighborhood think? What will people say?” Together Robin and Sara’s outward attitude was more like “Take it or leave it,” but inside of course they cared a lot. But with careful yet persistent communication, they could feel that their relations with other people were turning to the better. The time together after Robin’s first facial surgery had in many ways been good to them, and the move to Stockholm had a great deal to do with it. They both settled into their new home together, with Sara especially enjoying her new workmates. A few weeks remained before Robin’s second surgery: the face life and breast augmentation. She had to stop her electrolysis treatment in preparation, and just

– 005:008/14 –

as she did so, not much beard remained, just a few stubborn whiskers that didn’t show anyway because they were white. Again, waiting was all that remained. “What are you up to now?” asked Sara one evening as Robin opened the front door for her after work. Although it was the week before Robin’s departure to San Francisco otherwise it was an ordinary Tuesday, and there was Robin dressed up in her black glittery ballroom dress, high heels, makeup, and jewelry. “Nothing—what on earth makes you think that?” Robin answered, smiling broadly. Sara stepped into their rather small entranceway while Robin closed the door behind her. “Now it’s like this. Drinks are being served in the living room, and after that I’m going to prepare our starters,” Robin told Sara, as if she were the server. Sara stared defiantly. “Now it’s like this: I’m working tomorrow and I have to get up early.” Robin replied with an even bigger smile, “Now it’s like this: that is tomorrow and dinner is

– 005:008/15 –

today.” “Okay, but if I don’t get up in time tomorrow, it’s your fault.” “Of course, no problem, I’ll fix that tomorrow. I solve problems best when I’m asleep.” “No you don’t.” “Have I ever let you down?” “Yes, frequently, and if you could just do nothing while you slept then we wouldn’t have any problems,” Sara argued, well aware that her arguments were of no use. “Okay, I’ll do that tonight,” Robin was quick to answer. “Do what?” “Sleep! I’ll even sleep in late, till ten or so, and maybe that will get the dishes done too.” Sara gave in with a laugh. Even though they’d left their beloved wood stove and outdoor fireplace at the farm, they still enjoyed extravagant meals. From the day they had moved to Stockholm there were surprise dinners in the apartment and adventures out to eat at least once a week. This dinner was made special because of Robin

– 005:008/16 –

dressing up, and Sara had only to follow. That evening like many others became a late- night party of two, with Robin and Sara sitting up chatting with their wine and music. They talked about their upcoming San Francisco adventure, with Robin joking about breasts, bra sizes, cleavage, plunging necklines, and all the new clothes she most certainly had to buy. They also talked about the face lift, but in a more careful manner as Robin knew this scared Sara the most. But as they talked and had fun at the same time, Sara’s worse fears faded away. That June, as they had done just the past fall, Robin was leaving for San Francisco by herself with Sara to arrive after the surgery. When Robin was standing in the hallway with her suitcase finally ready to leave, Sara felt at least some confidence in what was going to happen. As they gently kissed and hugged goodbye, they knew that the strings holding them together had grown strong and many more strings were in the process of developing. That goodbye confirmed that whatever was to happen, they would support each other no matter what. Robin’s journey to a life now was close to

– 005:008/17 –

completion. What that life would be she didn’t know, but as she left, both she and Sara felt a spark ignite. What happened there in the golden city of San Francisco was a life-changing event that neither Sara nor Robin would ever forget. Their reception from everyone they met was entirely friendly, the surgery was a success in every way, and they made the trip back home together invigorated, despite the long flight. Once home, they tried even harder to reach out to others and hope for acceptance. Although there was no obvious pattern to who accepted and even supported them, it was often people who weren’t that close to them who opened their doors and invited them in, people like their hairdressers, and work acquaintances, and people they met out on the town. Robin was even invited out with Sara by some of her workmates. People who didn’t know about Robin’s past were never a problem because she now immediately was accepted as a woman. Even

– 005:008/18 –

so, if people later learned about Robin’s past, they accepted it because from the beginning they had learned to appreciate her as a female and now couldn’t grasp her previous male character. Just feeling even a little bit of support from others, much less acceptance, did wonders for Robin and Sara alike. Deep down neither wanted to be loners¬¬—they wanted to be part of the world like anyone else. People’s curiosity and Robin’s willingness to talk about herself, to answer questions as well as tell stories when they seemed welcome, made a difference in her feeling more social finally. Coming out to family and friends was very much a process of teaching and learning, about people’s reactions to her situation and about herself. Sara too came to a greater understanding about her own reactions towards Robin by talking with others. As she repeatedly approached close family, friends, and workmates with the fact that she was going to stay with Robin and share her life with her, she gradually gained respect. She was no longer hiding. Together, she and Robin continued to create new and much stronger bonds, keeping them securely

– 005:008/19 –

together as a pair. But there was one last major hurdle remaining: the sex reassignment surgery, that inevitable and irrevocable exchange of Robin’s penis for a vagina. So far they both had avoided the issue, but now with the trips to San Francisco behind them this final surgery loomed over them. Previously her sexual organs hadn’t meant anything to Robin as she’d been more concerned with her looks, but now they were the only obstacle remaining for her life as a normal woman. Sara knew what was going on inside Robin, so just a couple of weeks after they came home from San Francisco, Sara was the one to bring the subject up. It was a Friday evening, and they had finished dinner and were sitting in the living room with their coffee and cognac, not saying much, just enjoying each other’s company. “When are you going to do that penis surgery, cutting it off?” Sara suddenly asked Robin. “I don’t know, we haven’t talked about that yet,” Robin answered, a bit surprised.

– 005:008/20 –

“Yes, I know, but you have thought about it, haven’t you?” “Yes, of course I have, why else did we sell the farm and change our lives so much? We both know that I have to do it. And I guess the sooner the better.” “What I meant was, have you planned anything?” “No, not really, but I know where I would like to have it done. Robin told Sara about another doctor in the U.S., in Phoenix, Arizona, and this time Sara didn’t immediately back off like before, afraid about it being too far away and too expensive. “I’ve looked him up on the internet, and he’s one of the most experienced and skilled sex reassignment surgeons there is,” Robin told Sara. “Let me show you his website.” Since Sara seemed okay with the idea of this final surgery, Robin asked her to look at some information and pictures on the internet with her. Sara got a very informative first impression—until that night all she imagined when she thought about this surgery was Robin’s penis getting sliced off, but now she

– 005:008/21 –

had an idea of the complex surgery involved in turning the male organs into female ones. But as these thoughts now began to materialize and she looked at more pictures, she also could feel anxiety and turmoil starting to grow. Sara wasn’t prepared for this reaction; she thought she had reached a point where she accepted Robin fully and that this last step in her transformation wouldn’t bother her. But it did. “You don’t like this, do you?” Robin asked as she closed the window on her computer monitor that showed the full results of a Vaginoplasty surgery. “I don’t know … I know you have to do this, but it’s hard,” Sara tried to explain. “Yes, I know, it’s not that easy and I can understand that. It’s like losing that last piece of Peter, isn’t it?” “I guess so, but I thought I had gotten over that. I thought that it wouldn’t bother me anymore,” Sara said as tears began to build in her eyes. Robin closed all the other windows on the screen and shut off her computer. “Come on, let’s go back to the living room,” she said.

– 005:008/22 –

Sara gratefully followed her. Before they sat down, Robin gently held Sara in her arms. They stood there for a while as Sara let loose her tears. Now that Robin had come to terms with herself she understood better than ever what Sara had had to go through. For Robin, it was as if the waves that had almost killed her before in the Seychelles were now calm, and the sun, her own light that she clearly could see, made the surface of the ocean shimmer. But far out there, Sara was still struggling to keep her head above the distant waves. Robin could no longer stand there, urging Sara on and waiting for her to catch up. Now Robin swam up alongside Sara, and together, hand-in-gentle-hand, they aimed for the shore. Robin brought Sara home to a life together with her in the sun. Sitting down on the sofa they talked, and this time Robin invited Sara to let go of her feelings. The evening extended into night, and as they went to bed they still talked, and they fell asleep to a promise to help each other through this final step in Robin’s transformation. This was the first night Sara had sleep without worries since that devastating event on the

– 005:008/23 –

beach four years ago. She felt Robin present, and nothing about what her plans might be scared her anymore. The comfort she’d felt before from being with Peter hadn’t really changed; it was the same as being with Robin now. An odd feeling had started to grow inside Robin that night as she had been starting to think about all this technical talk of transitioning and that after surgery she would be fine. Waking up the next Saturday morning, Robin knew what this odd feeling was. Having listened closely to Sara the evening before, Robin now had become increasely aware that she had lost a life. Somehow this didn’t scare her, even though she now knew that she had to deal with it, and perhaps even for the rest of her remaining life. As Sara was slowly waking up, she searched for Robin lying there beside her, and they hugged and caressed each other gently. They both now knew that they had to approach Robin’s final surgery with care—they didn’t want to lose their grip on each other as that last sign of Robin’s former manhood vanished. They agreed to take the time to travel to

– 005:008/24 –

Phoenix so they could consult with the doctor as a first step. In the meantime Robin arranged for all the paperwork that needed to be approved before surgery. She didn’t have any problems getting recommendations from two English doctors, which she needed to fulfill the requirements of the Standard of Care, the same Standard of Care the Swedish healthcare system in practice rejected. Once she had that paperwork completed, there was no longer anything legal to prevent Robin from taking this last step in her transition to become a woman. In October everything was settled and Robin and Sara flew out to Phoenix to meet with the doctor performing this final surgery. The consultation did go well, and there was nothing regarding Robin’s health that might prevent the operation. A date was set for later that winter, and for the last time, the only thing remaining was to wait. For Robin waiting occupied her mind a great deal, and the anticipation of knowing that at last this finally was going to happen was immense. Sara had calmed down considerably,

– 005:008/25 –

and for the first time during this journey she too was looking forward to having this surgery done. When February came, Robin and Sara left for Phoenix, together this time. As before, Robin wasn’t at all nervous, and after all the preparations had been taken care of she lay in her hospital bed relaxed, ready to be rolled into surgery. There was nothing remaining but to be put to sleep. Sara was sitting next to her at the edge of the bed. They didn’t say much—they didn’t have to—and when the anesthesiologist arrived, he put Robin to sleep and Sara left the room to come back after surgery when Robin had woken. The surgery was successful and without complications. Sara was waiting as Robin was rolled into the hospital room where she was going to stay for nine days of recovery. It was a private room, and if Sara wanted she could stay the night there with Robin. They chatted for a while, but as Robin was drugged and tired her speech sometimes didn’t make any sense. They agreed Sara should come back the next day, so after a while when Robin felt sleepy again Sara

– 005:008/26 –

left. The nine days of healing and recovery in the hospital progressed, and Robin didn’t feel any pain at all. The day when it was time to take off the bandages and reveal Robin’s new vagina, Sara was there asking if she could see. Sara looked when the bandages were removed, and she smiled gently towards Robin. “It’s looking good. It’s really looking good,” she said, and Sara meant it. After continued healing Robin would look and indeed be just like any regular woman. The doctor held up a mirror so Robin could see for herself. Robin felt such relief that Sara could feel it too. It was over—that last string tying her to manhood now was gone. There was no sadness; instead Sara felt relieved and she happily shared the joy that Robin filled the room with. As soon as Robin was allowed to, she stood and went out in the corridor for her first walks, and shortly she was out on the nearby sidewalk with Sara. The nine days in the hospital did of course require patience, but it was a time of joy. And their flight back home went well; even

– 005:008/27 –

though it was difficult for Robin to sit still in a seat like that for the whole trip, she was able to manage. Once home a period of final healing took over. Now fully settled in Stockholm, with friends and family aware of Robin’s transformation and indeed it all being finished, Sara and Robin experienced their relationship continuing to improve day by day, which added to their happiness. Nobody saw Robin as Peter anymore and nobody within their surroundings made any remarks; Robin’s change in gender was no big deal. They both could feel the end of their journey approaching, and the sense of it coming closer brought peace to their souls. Those dark moments of Robin being Peter were fading away, but they were never forgotten. Their memories reminded them both that happiness doesn’t come without courage. A year after Robin’s final surgery her birth certificate still stated that she was male, but she didn’t care. The confirmation and approval she

– 005:008/28 –

received was from regular people out there, people on the street and people she met in her daily life. Those psychiatrists taking advantage of their authority, abusing and violating people’s integrity when they were vulnerable, made her feel terrible, of course. But she had survived them. Robin could finally exist, and, in spite of everything, there was a place for her too in this world. Like in life, she had a purpose, a place of her own, and together with Sara she filled it with happiness and love. Back when Peter first discovered the little girl inside him, he never abandoned her. He had put his faith in her, and by doing so, he put his life in her hands. And when that last piece of Robin’s puzzle had been placed and the full picture, like in a mirror, had become visible to her, that little girl now put her faith in Sara. The only thing now that could end their relationship was death. But as Sara and Robin saw it when they looked back at their struggle, they realized that faith in each other would master even that final divider. The End

Book 5 aug2008

– 005:009/1 –

About the Behind Waves poetry! There are fourteen poems connected to this story, following and inserted into the printed book. All of them are very essential to the story, but here you only find the poem “Me” placed as it should be in chapter 2, entry 4 page 4. The complete fourteen and their complementary stories you will find in the next book number 6 “Behind Waves poetry”. The first chapter “End of a Day” represents the past and what happened before Li started with this manuscript. The second chapter “Night” represents the present as it all happened when writing. The third chapter “New Dawn” represents her hopes for a future as imagined when she was completing the story. The first poem “Waves” in chapter one was written after the first draft of the manuscript was completed, as a sort of pre-conclusion.

– 005:009/2 –

The six poems in chapter two were written at that same time when Li and her partner’s lives unfolded, very much the same as Peter and Sara’s did in this story. These six poems truly helped them talk about what was going on in their relationship and kept them together. The last seven poems in chapter three, has played a vital role in Li’s life and in reality helped her and her partner to continue stay together as a married couple, and they still do up to this day, if nothing else is stated. Strange is, that at the time of the book release in August 2008, all these fourteen poems had been proven true, reflecting a reality that very few of us are aware of. However and hopefully now, or in the near future, that will change in a positive good welcoming way, as knowledge is the only route to true freedom.

– 005:009/3 –

— Appendix — Gender Dysphoria: Gender dysphoria—a persistent discomfort with one’s gender role or identity. A discomfort characterized by various feelings of incongruity with one’s perceived gender and anatomy. These feelings can remain suppressed and hidden, and later in life they can be trigged by various bad experiences and life-changing events. This discomfort can easily develop into serious crises with suicide as a last resort. Gender dysphoria is something that in its many implications can be experienced as pain. Not just mentally pain, but physical too, causing one’s body to malfunction. What science doesn’t mention and most often don’t want to talk about, are the physical effects this kind of malfunctioning can cause. There are several theories about this state of misery. But, the only cure known to work and has been practiced successfully since 1953, is changing the patient’s anatomy by surgery and hormone treatment, to emulate the opposite sex.

– 005:009/4 –

Gender Identity Disorder (GID) is when you can’t relate to your body as being your true gender. However, “disorder” is most likely not the right word as it can imply that a person is mentally ill and that insanity is the cause of a wish, or urge, to change gender. Therefore and as a resulting effect of this “diagnose label”, a lot of healthcare organisations and authorities still regard GID as a mental condition, even though, and in reality, it doesn’t add up. As with any handicap you can get depressed, which then falsely leads psychiatry doctors to believe that you are mentally ill of some kind. Instead, taking care of and dealing with the handicap through surgery solves the problem. Which not just indicate, but also proves, that the phenomenon of transsexualism very much is a normal variation in life. GID turmoil is when gender-related emotions can’t be expressed or shared with other people. This is a bodily reaction based on not being able to express one’s gender. This reaction has to do with looks and not being able to, or

– 005:009/5 –

prevented from, expressing oneself as the gender a person recognize him or herself as, consciously or not. If you were to dress up and go out in public, or to work, in clothes that you really hated, or the opposite gender’s clothing, how would that feel and affect you? And if you were forced to dress like that for life, would you be able to manage? What if you didn’t know about the actual cause of these kinds of problems in the first place? There’s a much deeper meaning concerning our appearance than we generally are aware of and this is not just true for transsexual people. This kind of turmoil can affect spouses, family and workmates seriously bad, too. You don’t have to be transsexual to get hit by it. Knowing a person by mind as one sex and then at the same time “emotionally” perceiving that same person as the opposite sex, does affect us all and is natural. These mismatch feelings can vary from person to person and most times we are hit by them unconsciously and that has nothing to do with phobia at all.

– 005:009/6 –

The first time a transsexual person is able to express his or her gender properly, it releases lots of built-up turmoil. When this pressure is eased, the emotional response are of extreme happiness, comfort, and harmony, which then ease the physical tensions in the body. And as a result of that, the mind and mental state will start to improve soon after, too. Female Facial Surgery (FFS) is about changing, or rather correcting the foremost male facial characteristics to female. To learn more about this surgery and what results can be achieved, google Dr. Douglas K. Ousterhout. Dr. Ousterhout is the world’s most renowned plastic surgeon in the field and his work to help transsexual people to overcome their handicap is life-saving. FFS is not about cosmetic surgery in the sense of improving one’s look. For a woman looking and being perceived as male, suffer from and are experiencing a severe handicap and with this surgery that handicap can be eliminated.

– 005:009/7 –

Lost life “Never lived” Having lived as the wrong sex, doesn’t have to mean death or something like that. Instead it indicates the absence of being able to express and receive emotions. Like, if you only act out your life, merely playing a role and pretend to be someone you’re not, you don’t live. Your soul, that true person you are, don’t show. Transsexualism really stresses this fact, but not at first. It’s during the process when changing gender and especially after, that this awareness of a lost life can hit hard. Adults changing their gender have in a lot of senses, and in reality too, lost their childhood. But most vitally, they have lost all those very important teen years. This loss is more serious than people in general are aware of and those having changed gender late in life are often forced to find themselves a new way of living in order to survive. This lost life syndrome affects us all, not just transsexuals. Those been bullied, harassed or sexual abused during their childhood are very much exposed to this syndrome, too.

Book 5 aug2008

Book 6 aug2008

poetry

Book 6 aug2008

– 006:000/I –

Contents Entry 1 Introduction

Entry 2, End of a day Waves Entry 3, Night Me Entry 4, Night Turning Entry 5, Night Colors Entry 6, Night Awakening Entry 7, Night Bonds Entry 8, Night Reunion

Entry 9, New Dawn Belonging Entry 10, New Dawn Looks Entry 11, New Dawn Facing Entry 12, New Dawn Consideration Entry 13, New Dawn Telling Entry 14, New Dawn Light Entry 15, New Dawn Home

Entry 16 Final Word

Book 6 aug2008

– 006:001/1 –

— Introduction — These fourteen poems are very much connected to the previous story 5 “Behind Waves” and all of them are very essential to the story. Even though these poems were written as a part of the story, they also have a story of their own to tell, providing the larger picture. You don’t have to be transsexual to experience an identity crisis, or feel lost in life, it can happen to us all. To recognize oneself when looking in a mirror and be able to share emotions is a must and is what these poems and poetry story tells about. Following the book, there was six poem cards printed. These six poems are from the chapter “Night” and contains additional information about the poems when they were written. At the top left of these six poems first page there is a “Poem Card PDF” button, where you can have a look at the poem cards inner pages. At the top right of all poems first pages there is a “Poster PDF” button, where you can have a better look at Lisa Maynard’s illustrations.

Book 6 aug2008

– 006:002/1 –

— Waves — Not all of us are fortunate to be born happy; some of us feel an innate discomfort that at times can be hard to bear. The reasons for this vary from person to person, but often we blame others, society, or a lack of money. The actual reason might be something else though. Often we’re directly tuned in to all those external influences, but the internal feelings that affect us much more we know very little about. We have a name for what we call the soul, but what is it? Imagine you’ve always lived at sea and have never seen land—how would you know what land looks like? That external “me,” a role we play, is that really me? How do I know what me looks like? What is the connection between the two?

– 006:002/2 –

We may have succeeded when we find solid ground to stand on. But was it by chance, or did we make it happen? That “me” riddle—did we ever get that solved? Do we have too? The sea surrounding us when life begins is the water that carries us ashore. Once we solve one riddle, another one will always follow, and like waves washing ashore, the sea constantly feeds us with answers. Once ashore, if we deny the water that made us and walk away, who or what will guide us? So, if we’re not born happy, how can our lives change? And if we were born happy (or at least we believe so), will happiness last? The riddles of life are endless … if questions about inner happiness weren’t enough, what about love? What is life—is there a future?

– 006:002/3 –

— Waves —

Illustration by Lisa Maynard

– 006:002/4 –

A persistent wind keeps whipping the sea, Where disillusioned we swim like slaves. “There’s hope ashore for those who flee,” The wind of change repeatedly raves. And you’ll never know, Who will be there to show: Is it you or me, behind those next violent waves? Waves approach an empty shore one by one. Past their tips there’s no help in sight. “You have to open your mind and run,” The wind screams out into the night. As close as we can get, We place our final bet: Is it both of us or none; will we come out in the light?

– 006:002/5 –

From ashore waves look different, shifting fast, Sparkling with joy as they fall. “Look back, now that you’re safe at last,” The wind whispers as a final call. When swimming we learn Bridges back not to burn: And that our future is past, beyond that last final wall. The End

Book 6 aug2008

– 006:003/1 –

— Me — The first touch is the most important sign of love and affection you can ever show a newborn child. It tells a child that he or she is very much welcome into this world, able to live a happy life with parents, other relatives, and future loved ones. In our youth the touch is for passion and love, and when we grow old it brings us comfort. If that first touch is addressed wrongly, what kind of life will you have?

– 006:003/2 –

— Me —

Illustration by Lisa Maynard

– 006:003/3 –

At dawn a little girl is about to see the light. A gentle touch, something is not right. She has longed with enthusiasm and joy, But the touches she feels are meant for a boy. Blindfolded she’s held back by a silent ban, Not to interfere with her image of a man. With no friends for comfort or hand to hold, The little girl does what she has been told. While her manly image grows strong, but sad, The little girl collects pieces of a life she never had.

– 006:003/4 –

The pile of pieces grows high as years pass by. The little girl cherishes her pile, while wondering why. Being who I am, is that so wrong? Her pile grows heavy, her waiting has been far too long. As pieces of her life fall hard to the ground, For her only sorrow and pain are there to be found. Blinded by her manhood image and eternal lies, Will she ever see her true face, before she dies? The End About the poem...

– 006:003/5 –

— About the Poem — This poem was originally written to my partner on the 18th of August 2003 because there were no words to explain my transsexualism. Often explaining facts to your loved ones is like serving frozen meat: it's both hard and cold. There was so much I needed to say, but for her there was no time to listen. For us then the Earth felt like it was opening up under our feet and we were sinking into darkness. How do you explain to the love of your life that you are dying? You can't, and yet there is so much you do need to say. How do you explain to a life-long partner and spouse that survival most likely will tear us apart? You just can't, and the accumulating words only get heavier. Once when I was out walking in the woods, our dog was following and sadly looking at me. She knew, our dog knew, and yet not a word had to be spoken. The emotional contact was enough;

– 006:003/6 –

it said it all. In my sorrow I felt that little girl inside me was trying so hard to comfort me and show me the way, and it was then that she placed the words in my mind for this poem. Back home I wrote the words down, but bringing them out in the open made them hard to read. The understanding is not in the words themselves but in the insight and emotions they convey. That evening my partner and I held each other and we both cried heavily; not a word was spoken for a long time. The next day as we began talking it was with an insight saturated with emotional caring for each other, and as the sun began spreading light all around, some beams found their way into our darkness too. What before seemed to be a black empty abyss we now felt was a bit brighter, and it began filling up from below and gently preventing our fall. Three years later when I'm writing about this poem, I know I'm almost there. I have seen my true face; I didn't have to die. My partner is still

– 006:003/7 –

with me, and with love and caring we have almost filled that crack opening up beneath us. But the ground we stand on will not be the same as before. Love works in mysterious ways, and the emotional bonds we tie today ensure we will never part. Please care for your loved ones whoever they are, and remember that if an old bond breaks you can always tie a new one that's much stronger. What yesterday was, may not be today. We live today, and the love we share will be the bonds keeping us safe and happy tomorrow. yours sincerely, Li Sam

Book 6 aug2008

– 006:004/1 –

— Turning — Based on gender, from even before we are born others make decisions for us. Based on gender, when we are young family and friends provide us with limited options. Based on gender, as we become adults we do what society expects from us. What we don’t know, what we don’t understand, or what we deny is never an option. But we need to understand that, also based on gender, we are alive and able to share our emotions. That, based on gender, we can love and be happy. But what happens if one’s gender is perceived wrongly? Is life possible?

– 006:004/2 –

— Turning —

Illustration by Lisa Maynard

– 006:004/3 –

By a boyish image, your path of life is set: A path where expectations are supposed to be met. Along the path you follow parents from behind; You can’t see where it’s leading—your future is blind. When you learn how to see and behave and what to do, The path becomes a road, and you are ready to go. Parents teach looking forward, but friends point aside. Following the path straight will bring parents’ pride. Without anyone’s notice, a turning is passed by. You look back at a girl there, with a tear in her eye. Not knowing about side paths, you don’t ask “who and why?” What you know nothing about you can’t deny.

– 006:004/4 –

From childhood you are guided from path to road. Making the path wider means a heavy load. You follow your parents, trying to look around. But all diverted thoughts are forced to the ground. You act like your friends for acceptance in a gang; An improper move and you are out with a bang. You practice your skills, seeking admiration and fame. A failure would bring you and your family lots of shame. Pushed forward, another turning is passed by. You look back at the girl there with a tear in her eye. Now you know about side paths, but that girl, “who and why?” When no one else sees her, you start to deny.

– 006:004/5 –

Towards social acceptance the road must get wide. You search for status, finding a suitable bride. Reaching for family, money, house and car, You haven’t got time to learn who you really are. From road to highway, life speeds up again. Your mind gets narrow and reality insane. Searching for habits and a cause to be kind, The highway is straight—there is nothing to find. Several turnings you now have passed by, Seeing the same girl there, with a tear in her eye. From a distance you know who, but yet not why. The girl is coming closer, and still you deny.

– 006:004/6 –

The girl at the turning, now you know her so well. She is waiting there for you; she has a story to tell. You long to hear her and try to slow down, But your attempts are noticed and met with a frown. In secret you meet her, hiding within yourself. You search for her story among books on a shelf. The books you are finding feel both good and bad, Yet you can’t find her story, and that makes you so sad. All missed turnings are your life passing by. The girl there is you, with a tear in your eye. You have looked at yourself not knowing why, That girl is your life, and yet still you deny.

– 006:004/7 –

The burden you carry by others is set. You believed in promises and all you could get, But your life was not promised; it was hidden away. No one knew and there was no one to say. Now you know that a choice must be made: The choice of your life, and you are so afraid. Your life is speeding downhill beyond your control. You know you have to jump to save your soul. Ahead is another turning you shouldn’t pass by. The girl is there, now with a gleam in her eye. She shows your true path, not another lie. Never again you yourself will deny. The End About the poem...

– 006:004/8 –

— About the Poem — Gender is basic to everyone's upbringing, and yet we never think that our gender could differ from what our bodies portray. I didn't know about my true gender as a child even though I have felt the frustration emotionally all along. All the turnings I passed were the girl within me crying. If I only had followed my emotions and obeyed my inner feelings, my true gender would have revealed itself much earlier. But even so, if I had known as child and if I had shown my feelings, would anyone have listened? And as an adult when I first knew what was wrong, I wondered, "what would people say?" Those tears from within your soul you should never deny, and neither should anyone you share them with. It’s when you share those tears that the true person you are will be revealed, and the gleam in your eye that follows will show the way. yours sincerely, Li Sam

Book 6 aug2008

– 006:005/1 –

— Colors — When morals are discussed, we mostly talk about what is right or wrong, and nothing in between matters. It’s also sad that the terms of morality often are used as an excuse to punish people, and sometimes we even make them the law. What happens when we let other people’s morals dominate our hearts—guide us with rules we are not born with and feed us with rules to live by that are not our own? What about our lives, the true persons we are? What about you and me? Instead, what would happen if, once in a while, we let our hearts make the rules and really show who we are—wouldn’t we all be much happier? A true touch between two happy people—letting their hearts rule—isn’t that what love is all about? If we deny and hide what our hearts tell us, without colors, can there be life?

– 006:005/2 –

— Colors —

Illustration by Lisa Maynard

– 006:005/3 –

In a world where morals reign over the heart, Man and woman keep their sexes far apart. Morals make people see sex as black and white; Morals hold back love hard and tight. When man and woman finally meet one day, There are no colors, only a shade of grey. We, the colorful people, rein in morals with the heart. We don’t keep our sexes that far apart. We see the person in people, not black and white. We see love as colors, sparkling in the light. Colors make us persons, with sex put aside. Colors open eyes, letting us see true and wide. Colors are life, shaped as a peaceful white dove. Colors bring beauty to a person in love. The End About the poem...

– 006:005/4 –

— About the Poem — I wrote this poem because I was inspired by all the amazing people I met when I was starting to learn about my true self. These people could be categorized anywhere in the range of homosexual to trans-whatever-people of various kinds, and yes, even transsexual people too. What they taught me by their pure and simple existence was that I had denied my true self, the person I really was, mostly because of a morality imposed outwardly by society instead of inwardly by my heart. I learned that this was wrong, in fact very wrong. These people who inspired me I never before would have thought I'd be meeting, much less talking to. At that time I wasn't sure where I fit in all this, but I became very certain that among this group were a lot of nice, caring people, just like in society in general if not more so. They showed me another side of morality that I hadn't been aware of. What chocked me the most about mingling with people on the margins of regular society

– 006:005/5 –

was that their morality, their guidelines for living, felt like a relief to me. I was able to show myself with no strings attached, and I was very welcome to do so and even appreciated when I did. There were no condemning looks about what I (or anyone else) was wearing or how I looked. The barrier made by gender just wasn't there. Becoming suddenly aware of all these people and their acceptance of each other was a wake- up call for me. A second wake-up call came when I understood that these people were not any different from “people in general." If there's any difference, it lies in how the public perceives them, not in how they perceive themselves. We all have different points of view regarding morality—it's very much a personal thing. In groups morality tends to overshadow individuals and force a common view upon them that is supposed to reflect the "regular Joe," and sometimes one wonders: Can that "regular Joe" possibly even exist?

– 006:005/6 –

As I began considering morality as stemming from my heart, I learned I needed to accept myself regardless of my gender (that label society had put on me at birth). For me it became vital to accept myself as I was and to deal with my situation now and after any changes I were to make in the future. But in that process one other thing became equally vital to me, and that was my new understanding about the variety of people out there and that morals can have a colorful side too. It's when we open our minds and see colors instead of black and white that we truly can love and be happy. Meeting these new colorful people opened my eyes. And you know, somehow colors do have the power to bring peace to our hearts, and what's more—colors are beautiful and they are there for us to enjoy and use in our search for happiness. yours sincerely, Li Sam

Book 6 aug2008

– 006:006/1 –

— Awakening — Occasionally we feel that something is wrong inside us, but we can’t tell what. This frustration from not knowing can make us work hard to cover depression’s trail. But as we search blindly, we too often cover up our findings. It may be that, by living without being aware of our basic needs, we are denying ourselves our very lives. Learning the language of our bodies and following our inner feelings: Isn’t that what life is about?

– 006:006/2 –

— Awakening —

Illustration by Lisa Maynard

– 006:006/3 –

You’ve found the path that shows you where to go. The truth is there, a truth you didn’t know. The girl within brings both comfort and relief. She is showing a way out from all your grief. She reaches for your hand, and you just give in. You have nothing to lose but everything to win. Your life becomes visible beyond all belief. You feel it in your soul, deep down beneath. Following your new path, you follow yourself; There are no references, no books on the shelf. To learn, you must know your true self from the start And that this new path may tear relations apart. There are no turnings, no way back anymore. The path leads forward; there is only one door.

– 006:006/4 –

What before was improper and forbidden to do, Irrelevant is now; you just have to go. Leaving safety, family, and friends behind, There is no one else but you yourself to find. The girl within brings both pleasure and doubt. You don’t doubt yourself, but the way you stand out. Looking in a mirror, is that really you? You search and find a vision of a clue. Confidence in yourself and the way you look, Safely brings back what manhood took. Even though sorrow and age made their marks, The girl is undamaged, and her youth still sparks. You may be rejected and seen as a fool, But the girl brings joy and peace to your soul. The End About the poem...

– 006:006/5 –

— About the Poem — After I had written my previous poem, "Turning," in January 2004, I knew that I had an even longer story to tell. But back then I couldn't see the full story in my future, the story that led me through my change in gender. Half a year of struggle passed when suddenly on a very beautiful summer day I found a way to say what I wanted. It was as if I had been struck from above when this poem flew freely from me like an early spring rill. As soon as I discovered how to tell my story, I also became keenly aware of what I had to do about my situation. It was like waking up one day to start a new life. I felt a distinct calmness, a sense of peace and satisfaction like a flower finally finding its way to the surface of the earth. And like a flower opening and for the first time showing itself, that day I felt the clear open air give me new strength to carry on. Awakening can be wonderful, but it can be scary too. I wrote this poem to convey these

– 006:006/6 –

feelings and, above all, to share some sort of comfort and hope. A change in gender does take its toll on everyone involved, but the rewards that follow are not for you alone; they are for everyone near and dear to share. And you need to know that shared joy is the seal that makes relationships last. Awakening is like a drop falling from heaven, spreading ripples on what appears to be a calm sea. As the ripples stir the surface, they disrupt old reflections from the past to let a new, clear, and much deeper reflection come through. Awakening marks the start of a journey. As with any journey, you don't want to travel alone. Awakening is about understanding, as well as hopes for others' understanding too. yours sincerely, Li Sam

Book 6 aug2008

– 006:007/1 –

— Bonds — In life we all search for something, and we continue to search even when we get what we think we need. Often we fool ourselves, pretending to be happy but forgetting what happiness really means. We can even be so narrow-minded as to reject happiness for the pleasures of being successful … so still we search. It’s when we meet others that our search ends, and we can feel it. The nature of the soul needs love, and if we can’t find it or if we walk away from it, that hurts. A loving partner or spouse brings feelings more meaningful than what possessions give us. Beyond the barrier of worldly things, where emotions rule and lies can’t pass, we find the happiness we search for. When life gets difficult, even if one of you has to walk away, that doesn’t necessarily

– 006:007/2 –

mean you have to leave the other behind. In life there are many turns, and a better life may well be around the next corner. To find happiness, you have to be true to yourself. To maintain happiness, you have to share that truth. True feelings: that is life!

– 006:007/3 –

— Bonds —

Illustration by Lisa Maynard

– 006:007/4 –

Even while looking forward, your mind looks back; There is a feeling you still have to track. Your children moved out so long ago, But someone is there who still emits a glow. There are those feelings you can’t forget: Of that wonderful woman you once met. You have loved her most of your life; You still love her, and she is your wife. From the first moment, you gave her your heart. Will the girl within tear your marriage apart? You see your wife worry, wondering why. Will she stay, or is it forever goodbye? Those thoughts hurt and make you cry. That feeling—loving your wife—was never a lie. The End About the poem...

– 006:007/5 –

– 006:007/6 –

Book 6 aug2008

– 006:008/1 –

— Reunion — The struggle of life, the very bottom line, is about surviving. But what does this bottom line rest on? What are the references, and who decides them? In our search for meaning, we often repeat ourselves, doing the same thing over and over again. You should decide, though, what your references are. No matter what you do, look for options and be open to new possibilities. Be aware of time as life and travel with it. It takes courage to live!

– 006:008/2 –

— Reunion —

Illustration by Lisa Maynard

– 006:008/3 –

Standing at the turning, your love goes by. Still you stand there wondering why. Your love changed shape from man to girl. Is your love the oyster, or the pearl? Pearls are beautiful, but they’re not alive. Oysters make it happen; they make love survive. Despite their looks, oysters have a soul. Do you choose by sight? What is your goal? Pearls may vanish—still your love may not. Your love is changing, but it’s all you’ve got. While waves pass, you stand frozen on the spot. Does it even matter? If not, then what?

– 006:008/4 –

You look around searching, seeing other pearls nearby. Polished they are— but like pictures—copies of a lie. Those pearls you lost are still there, both valid and true. What will it take to regain them, the love you once knew? The dark narrow path where your love now goes Looks scary, but down that path her love still glows. It’s there to guide you— that light wants you back. Your love is spreading pearls, a path to track. You may be scared, but what’s there to lose? Losing your love, is that what you choose? Even if that path may bring on lots of abuse, The track of your love you just can’t refuse.

– 006:008/5 –

While walking the path you hear jeers everywhere. Yet the pearl trail you follow—it’s clearly there. As pearls are changing, you learn who she is: That girl your man was—her love was his. The pearl trail is beauty, and yet taunts you hear. Following it straight, that light becomes clear. Ignorance and rejection are there all around; You see hiding souls forced to the ground. And as the light starts sparkling you see true and wide: A woman you see, and now for you she doesn’t hide. As your hands meet, she guides you gently beside. She’s that girl, the woman you love, deep down inside. The End About the poem...

– 006:008/6 –

— About the Poem — I wrote this poem because, while starting to change my gender, I had become very concerned about my partner (later to be my wife). Due to my change I felt we were drifting apart, but I desperately wanted to give our relationship a fair chance before that last string of affection burst. During life crises we often have to make a choice even though we don't understand the options before us. I had no options if I was to survive, and the options my partner faced all appeared bad. In my position I couldn't promise anything, and as a last attempt I tried to reach out for her with this poem. I wanted to give her at least one positive option even if it were small. Those pearls in our relationship that we had nursed and made grow for almost twenty years seemed as if they were gone, leaving the two of us apart, out there in the chill, naked. How could I make her see that those missing pearls

– 006:008/7 –

were not lost? They were still there—tarnished maybe but they hadn't vanished forever. If the only option left for us was one of those tiny grains that long ago had brought us together, I so wanted to make it a pearl once again. Just like oysters, we can make beautiful things happen out of almost nothing. A tiny grain of sand was like hope for us and likewise could be for others too. If a pearl in your life vanishes, what made it may not be gone. Sometimes those small things are what matter the most. When you're looking at pearls in life, the thought and love that made them you can't value enough. If there is a grain of hope, the power to make it happen is there within you. yours sincerely, Li Sam

Book 6 aug2008

– 006:009/1 –

— Belonging — What we imagine and think of as “me” doesn’t always match our outward trappings. But what are we referring to as “me” in the first place? Often, we look to others as models for ourselves, but whatever others might have—how does that fit us? Rarely do we consider what “me” really means. We may change our behavior, appearance, and even friends and career, but our true self, “me,” never changes. In life the concept of “me” is central, unique, and the many pieces that make up “me” are there for us to discover. A basic question most of us ask ourselves but never really find an answer to is: Can life change?

– 006:009/2 –

— Belonging —

Illustration by Lisa Maynard

– 006:009/3 –

As her manhood image starts to fade away, The little girl sees the light of a brand new day. She looks at herself, she looks around; She looks for truth, the pieces she found. The truth in herself was always there. The truth in her body, she doesn’t know where. As sunrise shimmers kissing the sky, The little girl no longer wonders why. She sees her manhood, but she’s not afraid. She picks up her pieces that love has made. She puts them in place, lovingly laid. Replacing the wrong ones, her body is staid. The feel of belonging, sensed by some, She feels it too; a new dawn has come. The End

Book 6 aug2008

– 006:010/1 –

— Looks — We all hope that our wishes will come true one day, as if we live in fairytales. Some of us, unfortunately, wish that the reality we live in were a fiction that might vanish. Which side of the magic mirror should we choose: the fantasy we wish for or the reality we reject? Does the side even matter? Is there a real difference between the two? In both cases we hope for a better life, and in that way the reflections are the same. But who is that looking out at us from the reflection? Our dreams are much closer than we think. That magic mirror is magic precisely because we can see ourselves through it, standing on the other side. If we look right through our own reflection: Will life change?

– 006:010/2 –

— Looks —

Illustration by Lisa Maynard

– 006:010/3 –

At night I see you in bed next to me. Beautiful as always, you’re lovely to see. Even if you’re older and miss what age took, Still there’s comfort and joy in your look. I look in a mirror, a sight I can’t bear. I can’t see me; someone else is there. By day I see children and people move around: Beautiful too and themselves they’ve found. No matter their sex, age, or color of skin, Happiness shines through from deep within. Looking at myself with a meeting eye, I can’t see me; someone else passes by. Looking at people, I turn my head. Talking to people, there’s nothing said. Following people, I’m nowhere led. I’m searching for a story that can’t be read. I have waited so long for a reason to be. Dear God, can I for once be me?

– 006:010/4 –

Back home from work, yet another day. You are there for me; I want you to stay. You smile and we talk, as we used to do. I hug you so hard, I don’t want to go. Your body is warm, but mine is cold. Can I, can I ever have my story told? Looking at you, I look everywhere. Talking to you, my words are bare. Following you, I’m feeling despair. If I find my story, will you be there? I have waited so long for a sight to see. Please God, can I just once see me? The End

Book 6 aug2008

– 006:011/1 –

— Facing — Sometimes the solutions we find for our many problems create more problems, for ourselves and for others. To break this cycle we need to search for its cause, but that can be frightening. The worst discovery we might find is that we ourselves turn out to be in question. Could you face this reality if it were true for you? The wall you build to protect yourself—what if that wall imprisons you instead? If we’ve got tricks up our sleeves to escape, such as blaming others, we often use them, but those tricks can cause harm too. Lies have a tendency to close us in and trap us. Facing the truth is the only key to freedom and peace in both body and soul: From within, life emerges!

– 006:011/2 –

— Facing —

Illustration by Lisa Maynard

– 006:011/3 –

Born a woman in a manhood shell: Facing people, whom can you tell? In spite of knowledge, books on a shelf, Can you, can you even face yourself? Up against the wall, the wall of truth: Am I real or like a shell since youth? Facing facts that you can’t deny, Facing your soul will open an eye. The eye you see with sees true and wide. You see the wall, but not the other side. The wall of truth is solid and hard. It’s there for you, your soul to guard. The End

Book 6 aug2008

– 006:012/1 –

— Consideration — We have to make choices all the time, and sometimes we choose possessions before life. We may not know what life is so we look for happiness and love through the things we buy. Rarely does it occur to us to search for happiness the other way around. To define our lives we often refer to what we own, what we’ve lost, and sometimes even what we wish for. But that doesn’t provide us with the answers we need for tomorrow. In spirit tomorrow will bring only what we plant today. The things surrounding us come and go, but life is a constant that grows with us. If we look for all those small values in life that are free and we nurse them: How will life be?

– 006:012/2 –

— Consideration —

Illustration by Lisa Maynard

– 006:012/3 –

When darkness brightens, truth becomes clear. You look for love, you look through a tear. Changing sex is like night and day. When loved ones see, what will they say? You walk your path, homeward bound. You wonder how love can be found. Consider the dark side, how love was then. Consider loved ones pushing you back again. Consider still searching, an eternal roam. Consider yourself not finding a home. That tear of sorrow you wipe away. You look at yourself on a brand new day.

– 006:012/4 –

You know yourself now, you know the truth: Your life as a woman is starting from youth. Your body is changing, but not your mind. Still you are there for loved ones to find. To be together if there’s a will to try, Loved ones no longer the girl will deny. Consider them meeting your mind as before. Consider them seeing what eyes can’t ignore. Consider offering them your helping hand. Consider them learning to understand. Can tears of sorrow turn into joy? Can a happy girl replace a sad little boy? Show who you are; don’t hide from yourself. Don’t put your story unread on a shelf. The End

Book 6 aug2008

– 006:013/1 –

— Telling — Revealing our private lives can be difficult. But hearing what we have to say can be just as difficult for others. You might find that people listen to your words without hearing your message. They often choose to listen to what they can easily understand; what takes time to understand they may ignore or even reject. Exactly what you say may not always be what matters. That other side of the coin, how you say it, might make a bigger difference in what your listeners are able to absorb. Life is not built by written words alone, but the hand that holds the pen shouldn’t be ignored. That hand can also feel, hold, and cherish.

– 006:013/2 –

Written words can be like rules we acknowledge and yet still choose not to follow. Even then, that hand that brought the original message will be there for us to hold and follow: Where can life be found?

– 006:013/3 –

— Telling —

Illustration by Lisa Maynard

– 006:013/4 –

Telling the truth sometimes is hard. If no one listens, the truth they’ll discard. Telling a lie sometimes hurts less. But in time a lie makes life a mess. Not telling will make others decide. Others telling will make truth divide. Broken truth floating around, Turns into lies stuck in the ground. Does what is true matter or matter not? Truth in yourself may be all you’ve got.

– 006:013/5 –

Telling loved ones, family and friends. Doing it straight, your honor defends. Not telling is a choice you may choose, But is that better, or will it let the devil loose? Even if telling the truth were your stand, Loved ones from you may take their hand. If lies suit them better, what can you do? Truth you can carry if you have to go. Truth in the long run will do you good, Even far from where you once stood. What you are saying might not be heard. Words you are saying may sound absurd. Truth sometimes can be hard to tell. But never again live a life in a shell. The End

Book 6 aug2008

– 006:014/1 –

— Light — The hopes we live for are there for us to find, but they may not look the way our fantasy imagines them. The light of hope has other ways of emerging than just from afar. We all search for someone in life—we need to feel that touch. But the chase for that feeling sometimes leaves us breathless and still behind. We may find the values we seek in life within others, but we shouldn’t ignore the values we ourselves emit. By showing, revealing our true selves, we carry light with us wherever we go, letting others find their way to us. How can that light help us come forward, out from the dark? Darkness is nothing to be afraid of—it’s there where light and all our hopes are born: Happiness makes life worth living!

– 006:014/2 –

— Light —

Illustration by Lisa Maynard

– 006:014/3 –

Like in a tunnel, we search for light in the dark. It brings us hope—it’s a sign of change, a mark. Pondering light and what makes it grow, Should we move there to it, or stay and show? Time will take us to our most vital goals. When showing ourselves, we meet other souls. In darkness we feel others, finding a friend we might. Soul-friends together walk beyond the night. How can we tell what is wrong or right? Not all is measured by speed or sight. What makes us happy, our future bright? Love is the answer; love is our light. The End

Book 6 aug2008

– 006:015/1 –

— Home — There are many mysteries in life, and the biggest mystery must be love. Everyone of us has a relation to love, but do we understand it? We know that we feel it and that love opens up our senses. But often we don’t know why. There are so many unanswered questions attached to love, but most times we don’t need to understand a single one of them. Love is a natural part of us, but still we can’t take it for granted. We search, but where can love be found? Often we assume that love arrives and then leaves us with a partner, but it doesn’t have to be that way. Love can be universal, a part of everything we think of as being us.

– 006:015/2 –

As individuals we need to find ourselves; we need to come home. In relationships we need to reveal ourselves; we need to come home. In relationships we need to reveal ourselves; we need to come out. Inviting people into our hearts will take us home. Being welcomed by people, we find home everywhere. Love occurs when we share life!

– 006:015/3 –

— Home —

Illustration by Lisa Maynard

– 006:015/4 –

A new dawn did come, and as the sun set, The little girl’s first day she finally met. Looking around with her glittering eyes, Bonds of truth and love she gently ties. Her manhood vanished, and with it, lies did too. Her heaven is clear, now she knows where to go. While alone wandering in that nowhere-land, She found a soul, a friend there, to hold her hand. That friend caressed her, shared and carried her pain. The little girl found reasons to be, and to live again. Her life, her future she sees ahead. She now can rest in a truthful bed. That bed is placed under a joyful dome. The little girl is happy; she has come home. The End

Book 6 aug2008

– 006:016/1 –

— Final Word — To assemble these last bits and pieces into this online poetry book turned out to be a challenge. Today, February 2017, it’s nine years ago that I had the printed book published. “Was the book a success, or not?” “Well, that depends how you see and value it.” It didn’t sell, that’s for sure. So in those terms it wasn’t a hit. But for me in all other senses, it has plaid a vital role in my life and still do. To me this book and poems is nothing I’m done with, to hide away on a shelf and collect dust or something like that. Instead, these poems has a lot to do with both my ordinary life and living today and my future. What I didn’t know then, this coming out process has taught me. I know now that this subject is complicated and hard to read about, and I’m okay with that. But even so, what you can learn from these poems and story, does make a difference. yours sincerely, Li Sam

Book 6 aug2008

poetry

Book 7 feb2006

A Bottle of Sand

Book 7 feb2006

– 007:000/I –

Contents Page Foreword................................................. 1 A Bottle of Sand, the story............………. 2-7 Final word……………………………………….. 8

Book 7 feb2006

– 007:001/1 –

— Foreword — This story is not just fantasy, the boy, grandmother and the bottle of sand, that moment, has happened in real life and I happened to be there as a kind of witness if you like. The event got stuck in my mind, so later on in February 2006 I wrote this short story down as a sort of reaction to what I saw and felt happened. I think we all look at situations differently and especially if we happen to be right in the middle of it. I didn’t take part in this special event, so it’s with an observer eye this story is told, however adding what I felt to be the most likely and appropriate end of a short story like this, … which I hope you will agree on after having red it. Li Sam

– 007:001/2 –

A Bottle of Sand One sunny summer day in a small backside garden a young boy came up to his grandmother sitting there having her afternoon tea. It was a beautiful day and the grandmother enjoyed every minute of it. She had placed herself in a well-padded garden chair in front of a garden table and with her tea and some small cookies well within reach. A garden umbrella kept her in the shade and a little bit surprised she saw her grandson

– 007:001/3 –

happily coming up to her with something in his hands. The boy may have been nine years old or he may not, but that doesn’t matter much in this story. Anyway, the boy proudly held up what he brought and showed his grandmother. It was a clear glass bottle, no cap or labels attached, and it was filled with sand. But the sand wasn’t like shoveled in there just to fill it up. No, instead some thoughts had been involved carefully placing the sand there. There were different types of sand forming layers upon layers from the bottom all the way up to the top. The grandmother made the boy come near her and she hugged him gently still sitting in her chair. Happy to see him she asked about the bottle he brought. The boy loved his grandmother very much, even though he was a bit shy to admit it. He was growing up and among his friends a tougher attitude was practiced to gain respect. However, the boy started to explain that he had been on a school trip to an island and that they had visited some beaches there. He had found this bottle on the beach, it had probably been lying there a long time with no cap and washed

– 007:001/4 –

clean from any labels and dirt. Strolling along the beach he had found joy in filling it with dry sand from various places along the shore and almost immediately he had come to think of his grandmother. Without any plan in mind he had wandered around by himself looking for various sand shades to fill the bottle with. He hadn’t been that keen to show the bottle to his classmates and he definitely didn’t tell them that it was for his grandmother. But he was left alone as his classmates most the time were occupied with themselves playing on the beach, so they didn’t bother him much. As he wandered around he didn’t just select any sand, he collected sand he thought his grandmother would like and doing so he did something. The sand he picked up in his hands and carefully poured into the bottle was telling something. Like with every grain of sand that touched his hands, his thoughts followed into the bottle, too. The boy was thinking of his grandmother and he enjoyed to see and make her happy, so there were happy thoughts he poured in. But there was something more he poured in that he wasn’t aware of. Those grains of sand were also turned into reflections of

– 007:001/5 –

himself, showing the love he felt for his grandmother. One by one the grains of sand with different shades and color passed through the bottle neck and as snow gently falling on a cold windless winter day, the grains placed themselves in the bottle, layer by layer to the top. The joy the boy found doing so made the bottle no longer just bottle anymore. The happiness he poured in shined through and the love that followed with every grain of sand made the glass shimmer. The bottle now standing on the garden table where the boy had put it, became alive. He wasn’t old enough to understand it, but feeling his grandmother sitting in her chair gently holding him with her left arm around his waist keeping him close, made the boy happy. He was proud of his bottle with each layer of sand shining through, like recapturing his thoughts bringing it all a meaning. Feeling his grandmother holding him confirmed their bonds and made their love stronger. What no one else could see when looking at the bottle, the boy and his grandmother felt like written in the sand, like

– 007:001/6 –

small secret notes expressing happiness and joy visiting each other and being together. After a while holding her grandson, she let him go. She told him to fetch himself lemonade and some more cookies from the kitchen and join her. The boy did so and he put another garden chair as close to his grandmothers as he possible could and joined her under the garden umbrella. The sun was still shining bright from a clear blue sky and emotionally speaking, it continued to do so for the rest of their lives, even if raining. Even if the grandmother had to die some years after and even if the bottle of sand got lost with time, the boy carried his grandmother’s spirit inside and kept that moment together close to his heart without telling anyone, but with one exception. As the boy grew up, he became a father and grandfather, too. And as he got older sitting in his own small backside garden with his grandchildren gathered around, he one sunny summer day told them a little story about a bottle of sand. And as he finished, he shared his little secret telling about his grandmother and their moment together a long time ago, very

– 007:001/7 –

much the same as now with his grandchildren gathered around. And if I’m not mistaken, this story went on and was told in the same kind of manner throughout generations ever after. The End

– 007:001/8 –

— Final word — What may look trivial for some may be vital to others. Values in life may change, but some of those values remains within us from early childhood. We may not understand it then, or even as adults, but the sharing of emotional feelings and moments like this enrich us and makes us grow. These feelings nurture us and as such, they need to show. These are the feelings we shouldn’t hide away, ignore or force ourselves to live without. Best regards, Li Sam

Book 7 feb2006

A Bottle of Sand This is a short story about a boy and his grandmother and how small things, a thought and a bottle of sand, can last and be passed on through generations like forever. This story is also about love and bonds and all those memories we live for and which shouldn’t be forgotten.

Book 8 feb2009

Cliff-path Walking

Book 8 feb2009

– 008:000/I –

Contents

Book 8 feb2009

– 008:001/1 –

Foreword Publishing this cliff-path series from 2009 again at my new writing site has trig a lot of good memories. But before digging into it again, I thought that there would be a lot to update in order to have it published in this new website format, but not so. The minor changes I’ve done are all obsolete and irrelevant to the story. So the walk that happened back then remains the same as the original. All the thoughts when walking the path are still there intact as they should be. Li Sam

– 008:001/2 –

Water and How It All Started What about water, life, that water from which we originate. Why? Monday morning January 19th 2009: I left home for a four week trip to a place I like very much. Tuesday: I installed myself as I usually do in an apartment overlooking a small city and its harbor. And among all these my very odd installation routines, it always includes to go down to the harbor to the fishmonger and buy myself a lobster for dinner that first full day evening. It has become a must and it’s a way to welcome myself back again. Wednesday, today that is: I went out on my first cliff walk and took some photos along the way and there it was “Water”, high above I just stood there looking down at the water. And

– 008:001/3 –

again wondering why? “It’s alive and somehow it makes me alive too.” Oh yes, I can drown and all that. Rain and snow can make me wet and cold, but still there is something about that water that makes it so much more. “Does water have a soul? Hmm… Why not!” Walking there on the cliff path and looking down at all the water and all the waves rolling ashore, climbing high and higher up on the cliffs and down to small beaches deep in- between. “Strange how things can be. I nearly died, drowned, but the water made me alive.” “It’s all so strange and yet not.” The cliff path turns, up and down like a rollercoaster it goes, but the fear is not there. I stop and admire the water down below. “What is it down there?” I see the surface shimmering; it’s both blue and green at the same time. I wonder “Colors; where do they come from?” “Life, Water; did it all start with colors, like the sun, those beams of light painting the rainbow on the sky, taking us farther and farther away into our very own fantasy, the soul?”

– 008:001/4 –

“Yes, I would like to think that!” It’s not just that water made me who I am today, or something I need to have in order to stay alive. That sip of water we all need does so much more. I’m almost there, back again, from where I started. I took the bus out and walked the cliff path back to this small beautiful town. And yes, I see colors even without any rainbow visible on the sky. Colors are there anyway, it reflects on all these beautiful people living here, making this town alive. The water is here too in the harbor and farther out, I smell water and I feel it. “Hmm…” I turn and look back from where I came for a while, and in my mind that winding path remains like a rope to hold on to. “Yes I will go there tomorrow again.” Even if nothing has changed, I have, and will continue to do so. I feel life when walking there alone, taking my time. I don’t need to hurry. That water down below that almost seven years ago carried me ashore and made me alive, keeps me company.

Book 8 feb2009

– 008:002/1 –

Hello Mr. Stone In old ancient fairytales we meet them and in real life too, sometimes. Thursday January 22nd 2009: Yesterday’s cliff walk was a hit. I really felt it deep in my soul and in my legs. In spite of that and in line with what I decided yesterday, I found myself at the starting point of the cliff path that would take me back to town once more. Okay, I’m on a diet trying to lose 10 pounds here, but in this case that is secondary. My diet has other references than exercise and primarily relies on decent good food, cream and all that is okay, but with the restriction, only half of it. The bus stopped and I got off. YES, the air and everything just felt right. Cloudy okay, but the sun was there seeking contact and I felt very much welcome by the tiny beams breaking through. The steps down to the cliff path I

– 008:002/2 –

entered in grace. Well not quite so really, I did feel some restrain in my legs from yesterday’s adventure walking the path and now, just walking down these spread out stairs, did muster some efforts. Well stubborn me, I didn’t care, I was going to enjoy this walk once more, no matter what. I took my time resting now and then and I really enjoyed every minute of it. This was not a race that I had to win. Keeping fit, I didn’t bother that much really, not here and not now anyway. This was about me and nature and I felt it coming. Not far along the path there was this stone right in the middle of the path. It hadn’t been there the day before; I was sure about that, so it must have shown up some time since yesterday. “Hello” “Hello” I answered back, without a soul in sight in either direction along the path. “Pleasant weather, don’t you think, even though it’s wet, having rained all night?”

– 008:002/3 –

“Yes, I heard the rain patter on my apartment windows and it was windy too I believe.” I answered looking around a bit and without moving my lips or actually saying anything. I didn’t need to move my lips saying anything. That stone on the path couldn’t talk, I knew that, but it wasn’t there for no reason, at least not in my mind anyway. Nature can have this impact on you if you are willing to receive, and I definitely was. I realized that the stone must have fallen from above sometime in between me walking there yesterday and now and the question was “Enemy or Friend?” Well if enemy, the stone would have fallen on my head, so friend it must be. “Yes it did rain a lot, but rain feeds us, doesn’t it?” I just had to agree. It was cloudy and sometimes I could feel the drizzling rain when the sun got lost behind a cloud. That stone laid there in the middle of the path right in the open, like for the first time breaking lose and showing itself. The cliffs high above and the steep slopes were alive and changing and even

– 008:002/4 –

if slow, they were changing and this stone was the definite proof of that. “Where do you come from?” I asked curiously, as if not knowing. “Oh, I don’t come from, I have always been here from the very beginning and now finally I’m on my way.” I stayed there for a while chatting with my new friend Mr. Stone. Yes, I very much would like to call him Mr. That suits him the way he approached me. He was kind, approving and he seemed to enjoy my appearance there on the path. Oh yes, a gentleman he was, that’s for sure. It’s strange how small things can trigger big thoughts. And I don’t mean those big thoughts changing the world or anything, but it certainly added to my well-being in a very pleasant way. I like tales and I enjoy these innocent fairytales as they have so much to say, if you are open and want to listen that is. But as adults, do we walk the path or is it all just about exercise, something we force ourselves to do as fast as possible and without thinking. The openings are there and I enjoy exploring them.

– 008:002/5 –

Even though I left Mr. Stone, saying goodbye after a while, he in spirit walked by my side to town as a companion, a part of nature he is as we all are. And yes I liked him and I will go there tomorrow again, hoping he liked me too.

Book 8 feb2009

– 008:003/1 –

What To Lean On At the horizon there is water and sky, and the trees in-between keep them together. Friday January 23rd 2009: I got up fairly early (I won’t mention time here, for me time is relative). I made myself breakfast, did some work on my computer and started more and more feeling my legs. Ohh God, yes I for sure felt my legs after yesterday’s walk. Rain and again rain, it was raining and the showers passing like in relay were very intense. Oh yes, where did I put that box of excuses labeled “Not going out today at all?” “Groan.” “Did I hear a groan, from where?” I asked myself stupidly, knowing it was me groaning from the start. Denial: that I have been dealing with before and it almost killed me in the end, so never

– 008:003/2 –

again. I was going out and when I dressed, like preparing for the worse, yet another heavy shower was hammering the windows and the road outside filled up with water, that same water that two days ago had made me so happy. So, no more excuses, this was war, and I was going out, damn it! Shoes on, the rain stopped and when I came out from my apartment the sun was breaking through? I look around for more fat dark clouds coming in, but there was none in sight. The street was still wet with water floating in all directions, but I ignore that and fast I took myself to the long winding stairs down to the coach station to catch the bus. I made it and soon I found myself back at the starting point for my walk back to town again. The sun was shining, I just couldn’t believe it. Everything had changed during that short bus trip for about 10-15 minutes. My legs hurt, but I didn’t care and soon I was out on my path again. On the path there were of course puddles, but not that much though. Rain and water never lasted long on these steep slopes, so there was no problem for me to walk and stroll along as

– 008:003/3 –

usually. The sun increased in intensity and good for me, I had it coming in from the back, lighting everything up like in a theatre just before the show is about to start. During this show, there was a lot that caught my eye and attention. I felt home, but not at home like when everything is as usual. I felt home with myself discovering things. Not far farther away I sensed the elements water and sky more intense, but there was so much more in-between. I took a picture of a pine tree I felt represents that moment best when walking the path. Trees are strange, they manifest so many things and they convey a lot of emotions. They definitely are in-between, being stuck in the ground and with their branches they grab and keep the sky close. I wonder “Is it trees that make the sky stay?” This devastation of forest lands, do we really understand what we are doing? If these in-betweens disappear, then, most likely, elements will float apart and never will they find their way back to each other again. Sad thoughts, but seeing that tree made me happy again. I stayed in that small pine forest for a while, I would say about 40-50 trees

– 008:003/4 –

on the slope, no more, but impressive. Yes, I think I would like trees to be the ones keeping the world together, it feels right somehow, and it makes me happy. I met Mr. Stone from yesterday, but now laying on the side, put away, so people could pass more easily I presume. I looked around, no people in sight and quick I put Mr. Stone up right again in the middle of the path as before. We chatted for a while in a friendly pleasant tone and I’m sure now that he likes me. This day had switched like with a snap of one’s finger when I first got out and I spent more time on the path today than the days before. My legs stopped hurting almost immediately when I came down to the path and I didn’t have to struggle walking. Back in town again, I passed the fishmonger I usually go to and bought myself a sea bass for dinner. So fried bass in curry with plain boiled cauliflower and some kind of union sauce it will be. Yes I know I’m on a diet, so I only cook and eat half. Who knows what I’m going to do with the rest tomorrow? I have to think about that tomorrow when back on that same cliff path again.

Book 8 feb2009

– 008:004/1 –

A Lion at the Beach When out on your own, your mind is allowed to wander freely. Saturday January 24th 2009: A wonderful day, I just can’t wait to get out. Okay, practical details first, waking up and all that. Breakfast, makeup, traffic-jam, bus stop location changed, I had to run, bus late… Still a wonderful day and I’m back on my cliff path again. What a day! It’s still January, the sun is low and almost like watching me. YES, it can’t be better than this. Wind is slow, the sea is almost still, and just waiting there for me to take that first step down to the path and joining it in spirit. And yes, I’m coming. My legs don’t hurt anymore, I’m getting in shape, hurray, but I did a stupid foolish thing yesterday. This diet thing can drive one crazy. Okay, I bought myself a bathroom scale in order to check my

– 008:004/2 –

weight; that I did. Great, but I forgot to buy batteries, and nobody reminded me, so I couldn’t get it working and it was like “No way I’m going down those stairs, serious 149 steps, to the market and up again, I’ll buy batteries tomorrow.” Today that is. Okay, back again at the track; I just felt it, like this day would be special. It’s strange, when you are full of expectations and receivable to anything, nothing happens, hmm… I hadn’t got far and nothing happened, but my mind was wandering. Expectations, YES, I so wanted to see Mr. Stone once again and I sort of hurried. The thing is this that I yesterday went down a smaller path to the beach down below from where Mr. Stone is placed, high above on the cliff path, and it was just the most beautiful small little beach you can imagine. Not for bathing but for everything else, that beach was magic. However today I passed in a hurry and Mr. Stone was there as I had left him the day before and he was standing tall. Nobody had tipped him over this time. “Hello love” I heard when approaching.

– 008:004/3 –

“Hello” I answered back in a recognizing tone. This time Mr. Stone was more than friendly and I so enjoyed his company. I did know that he eventually would make his way down to the sea and with a splash slowly sinking and place himself at the bottom among others. But Mr. Stone was not like any other ordinary stone. The next morning, like a king he wandered up, deep from the bottom of the sea and like a lion he placed himself on the shore. He was growing in both spirit and appearance, and as he stood up and left the shore he was the most handsome man you could ever imagine. Me? I just wished that that would have happened just now and before my eyes. Even so, back home there were letters, phone calls and all other sorts of possible and impossible media seeking contact with me; emailing me, spamming me, blogging me, even ponder casting me, to invite me out for dinner. YES, I first thought, then I thought, be patient. I don’t want him to think that I’m that easy (Marianne, my wife, will probably argue with me about that easy thing, “Patient, ha!”).

– 008:004/4 –

Anyway, I was taken out to a fancy restaurant and Mr. Stone turned out to be the nicest man I ever met. He was kind, caring and GOOD LOOKING. He escorted me home and I invited him up and he politely accepted. I had prepared (without him knowing of course) sherry and vanilla ice cream with warm raspberries. Mr. Stone seemed to enjoy it all and he was so damn GOOD LOOKING. Suddenly it struck me as lightning. “God forbid he’s gay!” This is the worse thing. These gay guys are so handsome, dress so well, they are kind and caring and all that, and they are not the least interested in ME. “Damn”… and all that! Okay, wake up, it’s just a stone and there is still a long way back to town and I needed to get to the fishmonger before they close. I had a wonderful walk back to town and I made it to the fishmonger in time and bought myself a fresh plaice filet for evening dinner and some crab meat for tomorrow as on Sundays they are closed.

– 008:004/5 –

So… in spite of all, I’m not upset or anything, but that just does it!!! I’m not going to be brushed-off just like that, stone, gay or whatever. Tomorrow; you and I are going to have a serious talk Mr. Stone!

Book 8 feb2009

– 008:005/1 –

A Spooky and Pleasant Experience When light brightens your path, then, why not look, feel and follow? Sunday January 25th 2009: Rain and a grey thick cloud with no visible edges in any direction and it seemed to have parked there, just right above me, and not wanting to move. “Pick up some positive thinking! Where?” I said and asked myself at the same time. I ate my breakfast while the rain was pouring down outside and I just couldn’t find any decent reason at all to go out for a walk. I just didn’t want to. However, two hours later I found myself at the entry of that same cliff path as yesterday and as all the other days before that. The rain had stopped and I couldn’t see any reason why? Still the sky was all grey and sulky. This time the bus had taken me on a Sunday tour through many

– 008:005/2 –

more parts of this island’s very narrow and winding roads and it got me all lost in both mind and orientation. The bus stopped and I just sat there staring at a sign I didn’t recognize. As the bus started up again and continued its journey, I realized that that was my stop. “Ting-a-ling” and I got off at the following stop and walked my way back. My mood entering the path was low even though the rain had ceased, but my body expelled those negative feelings completely. I felt in shape. My legs, lungs, well, my whole bodily me felt joy despite the weather. It was some time ago since I had felt my body this way. I entered the path with ease and the first long uphill passage I barely noticed, but in spite of that, I didn’t hurry. Expectations? I had none. Feeling the air in my lungs, like breathing without any strain at all, was wonderful. Every step, up or down didn’t matter, it was all joy and I almost forgot my mission, that serious talk with Mr. Stone from yesterday’s adventure. Yesterday’s perfect weather conditions had probably tempted many more people walking, running or whatever on the path, and when I

– 008:005/3 –

found myself at the top of that long winding concrete stair entering the path where Mr. Stone was supposed to be waiting for me, Mr. Stone was gone. I went there wondering and I found him having been tipped over the edge. But he hadn’t fallen far; we still were able to connect. “Hello love” Mr. Stone greeted me with joy in his voice. “Hi” I short answered back and in the same joyful manner I had been greeted. Mr. Stone was obviously on his way and somehow I felt by the tone of his voice that I didn’t want to know anymore. Gay or not, I just felt I loved him anyway. “Can a stone have a soul?” I wondered “Well yes, I would like to think it can!” I heard myself answering back. There are other things, apart from gender, that can make us and why not a stone feel alive. The joy of meeting a friend, being able to enjoy a friend, whatever gender, spices or material, I just felt harmony being there with him. And even how stupid this may sound, I felt Mr.

– 008:005/4 –

Stone’s presence. I don’t know how or why, but I just did. As I turned my back and was about to leave, there was light lighting up the trail for me and I felt warmth coming up from behind. And when I turned, I saw the sun shining through a tiny hole in that still all grey, thick and sulky sky. Like a lens that hole gathered beams from all over and light was now flooding, but only on me and Mr. Stone. There was no other light in any other direction. I’m a realist, but this I felt kind of spooky. Nowhere else there were holes in the sky. It was like the sky had opened up just for us and the timing couldn’t have been more perfect. And what are the chances of a single stone placing itself right before me on a path like that? I didn’t know. That was a spooky feeling and a feeling I won’t forget, but it didn’t make me scared or anything, instead I felt pleased. Mr. Stone had provided me with an answer saying far more than words can ever say, and that sign of affection or whatever it was I won’t forget, it

– 008:005/5 –

touched my heart. Sometimes friendship with anyone or whatever makes gender and sexual attraction secondary. That light, that insight I felt once more, confirmed the bonds my wife Marianne and a share. Whoever you are or where-ever your path may lead, I won’t forget you Mr. Stone. I love you.

Book 8 feb2009

– 008:006/1 –

When the Deep Sea Is Calling High above and deep down below, a voice made me stop and listen. Monday January 26th 2009: Good weather a perfect day, except for one thing. I finally bought the right type of battery for that bathroom scale and got it working. But what for? What was I expecting? I have gained strength and I feel really fit, but does that show? Whatever that scale showed me in hard fact digits, I won’t tell. I hadn’t gained in weight though, but if I had, that would have been the end of that scale, scrapped, smashed or whatever. I had lost about two pounds in one week and that was not good enough. I was off schedule and that darkened my day, at least in the beginning. Even so, the sun was shining and a pleasant warmth embraced me when I stepped out of the

– 008:006/2 –

bus. It was not hot, it was sparkling, enjoyable and pleasant to be out on the track again. I felt happy, in spite of that bathroom failure earlier this morning. Okay, stairs down to the path. Yes, no problems. My shape was improving and before entering the path I took a small side path a bit farther out where the land point south east corner of this small island ends steep into the sea. I wanted to get a feel of the tide, as it was sinking real low now and on this island there is a huge difference between high and low tide, it can vary up to thirty feet (9 meters) and that makes these cliff walks even more interesting, as the scenery is in constant change. I was standing there and watching for a while, looking at the outgoing current passing over some underwater rocks. When the stream met with the waves coming in from the open sea in the opposite direction, it was a both joyful and powerful sight to see when the waves were forced back by the current. The waves rose high and sort of lined up in a queue, trying to pushing their way through. But the current was stronger and the waves fell flat and turned into a dance floor after having been merged with the

– 008:006/3 –

stream. I like moving water, it has never yet ceased to amaze me and it took a while before I got back to the starting point of my walk. Things had changed and the water was much lower than yesterday, looking like if shallow water was disappearing, revealing the deep sea beneath. It was not by sight, instead I heard it. At one specific point at the path, not far from where I started, there was this sound meeting me. Deep down and in a deep voice, the sea was calling. It must have been water that by waves was pressed into a narrow deep cliff crack causing the sound. But nevertheless, I could hear the voice and I stopped by to listen. This was ancient language and the deepness of the voice I felt in my whole body. It was a sound you really don’t hear, instead that sound you feel, that’s how deep it was. I could hear all other waves breaking sound when entering the shore and the seagulls screaming when passing, but in magnitude, noting was even close comparable. The Deep Sea was climbing the cliffs and at the spot where I was standing, Deep Sea climbed at its highest. I sort of searched the dictionary in my head, trying to

– 008:006/4 –

find words describing this vocal scenery, but there were none. And anyway, you don’t need to pronounce words when calling. What was it then? Was it me Deep Sea was calling? I stayed quite a while there, no one else was passing, so I was completely on my own. The sun seemed to seek shelter behind a big cloud when Deep Sea spoke out loud, but still the weather felt good and cozy. The longer I stood there the more my body was absorbing the sound. It was a friendly voice calling and I felt harmony, not hostility or being scared at all. What did all that mean, what was Deep Sea saying? I don’t think anyone can translate that sound into words, but the feeling remains. Hmm… but maybe, maybe it was just that, the feeling? Yes, it must be that. Deep Sea once and a while shows up and speak to our souls to remind us who is ruling this planet we live on called Earth. Deep Sea will never change and if we scratch the surface and remove all our shallow water we will show too in the same kind of manner, emotionally communicating. I left Deep Sea after more than twenty minutes standing there listening. I took no further

– 008:006/5 –

pictures when walking back to town, there was no kind of room or space left to do that. Deep Sea did call and my soul responded with respect. I hope that I one day will be allowed to understand the full meaning of this my encounter with Deep Sea. I think I would like that. Walking back to town the weather was changing constantly and a least three showers passed before getting there. But as a chic sportswoman that I’m not, I had my umbrella at hand. It must have been a silly sight walking a cliff path with an umbrella like that, but I didn’t mind and I very much enjoyed my same trip this day too.

Book 8 feb2009

– 008:007/1 –

Clear Sweet Water - Silent Day It didn’t rain, but those drops that had fallen, showed up in silence. Tuesday January 27th 2009: In one sense I felt exhausted, in another sense intrigued. When starting this day out walking, I didn’t know or was aware of nothing. But when back in town again in my apartment, and in silence having dinner on my own, pleased looking out into the darkness of the night, I begin to understand why I do things the way I do. Bathrooms scales I’m not going to talk about, this kind of technical non-emotional trash doesn’t weigh in here, not today. Things feel different today and I don’t mean the weather. The weather is more than fine, but that’s not it. I haven’t lost focus or anything like that. I feel strong; sunglasses on when disembarking the bus, stretching up to full

– 008:007/2 –

length. Okay, yes I’m tall and people see me, but that doesn’t bother me and it doesn’t bother them either. I still though don’t dress in style, not yet anyway when out walking. Same silly outfit as when I started these cliff walk excursions. I feel happy though. I feel that there is something else in the air this day, like I can smell it. I pass the parking lot rather quick and enter the stairs down to the path almost like in a hurry. I’m in no rush whatsoever, so why hurry? I don’t know, not yet anyway. I’m intrigued and search the path for an explanation. There is none and I start to relax. I pass Deep Sea, but there is no sound. It’s quiet today and I haven’t heard that before. There is no real wind to talk about. The seagulls are there screaming as usually, but that’s not it, there is no other sound, nature feels like resting. I listen and instead of searching the obvious, I start to listen and look for what is not there, the silence, and suddenly everything else becomes noise. I cut out all noise, I still hear it in my head, but I let my body rule. I continue walking the path up and down and suddenly,

– 008:007/3 –

there it is. I hear it, silence. In our society today, when do we hear silence? Has mankind ever heard silence? If mankind has, that has to be too many years ago and I would guess when mankind was born. No, silence today is rare and still we are not yet ready to appreciate it. I in fact have heard silence before, so I knew what I was looking for. I wasn’t sure, but I was very much intrigued to find it here, like hidden well it approached me in silence. It was crystal clear, so I couldn’t see it. It was sweet and I sensed the smell that was not really there. It was water in its purest shape coming trembling down from the cliffs above. Not much, but it was there, and the sky murmuring sound it created on its way to the sea, was silence to me. After having met Deep Sea the day before, this experience was quite different. Suddenly I didn’t know if it was the other way around? Did this tiny stream feed Deep Sea or was it the reverse? The impact Deep Sea had made on me the day before was immense. But now, this tiny invisible water making its way over rocks and

– 008:007/4 –

rubble down to the sea and there embraced, made me wonder. These walks, that originally were intended for me to exercise and lose weight have turned out quite different. I haven’t really lost any weight at all, but I have gained something else. I was open and receptive, innocent if you like, but I listened. Nature is there, you may not see it, but you can sense its sweet taste and I stayed there for quite a while tasting. You don’t drink that water, it’s not for us to drink and it’s not there for us getting wet either. It’s there for us to be reborn from the sea, the mother to it all, and perhaps it was because of that Deep Sea was calling. I will probably never know, but I’m happy being allowed to enter this world of imagination, that might not be imagination after all.

Book 8 feb2009

– 008:008/1 –

Reality the Ultimate Illusion When time passes beyond our horizon, we sit and wait for a better yesterday. Wednesday January 28th 2009: I have really enjoyed these cliff walks, but reality demands my attention now and then. Weather is not so good, but that’s not the reason why I stay put in my apartment as I do today. I would have been out on the path if it wasn’t that I sometimes have work to do. Well, I actually have worked these days when out walking, but right now there are a couple of things that demand my full attention. At the time I feel rather fit actually and eager to dig in, so no problems there. Being out these days has really recharged my batteries and I’m not going to exhaust them again like before. But even though I’m not out on the path today I can’t quite let it go. Or rather, that cliff path

– 008:008/2 –

won’t let go of me. Sometimes I wonder which way it is, if my fantasy out there on the path is more real than reality sitting here in my apartment working. I do get these feelings sometimes that what is happening around me is not real, like the reality we humans created sometimes makes no sense. Nature seems to make sense in so many more ways. I mean, nature would manage much better without the human race, but we small human people wouldn’t last a day without nature. And haven’t I heard so many times “It was better before”, like we wish for a yesterday so we can repeat our mistakes over and over again without being affected. To me out walking the path, nature grabs me and I let my fantasy out free to play, straight out in the open. Out there I walk with time, not against it. Sitting put in my apartment working, I sometimes get these feelings that I’m missing something, like happy clouds passing a hill following nature and leave me behind. Okay, sad thoughts. But Marianne will show up on Saturday (happy thoughts) and I don’t really feel that deserted.

– 008:008/3 –

Marianne and I will most certainly walk the path and I will be back with you then. But we also aim to hit the shops in this small wonderful town. Okay, I will tell about that too and perhaps about something more, you never know. So Saturday it is and before then I have some serious work to do. See you.

Book 8 feb2009

– 008:009/1 –

A Dinner for Two Why not share, when you can’t enjoy the moment by yourself? Saturday January 31st 2009: Well, I didn’t exactly wait; instead I was preparing myself for the moment. I had been out on the cliff path again and taken some pictures. However, my concentration was elsewhere. Lobster: I was going to pick up two lobsters I had ordered at the fishmongers the day before. Marianne was coming and later on back in the apartment she phoned me up sitting in the cab after having arrived to the airport. Marianne was on her way and about to show up in about ten minute’s time. Everything was prepared for and I had done it in a very simple way. What we enjoy the most, after being away from each other like now for two weeks, is meeting up again to a small private dinner

– 008:009/2 –

party. Menu: nothing much, lobster, a good bottle of red Bourgogne wine I had never tasted before and a slice of toast. Marianne arrived and was installed properly with luggage and all, and after that there was this about Dry Martinis. Yes, of course, why change a winning concept. So we engaged ourselves in getting our drinks right without having the right equipment for it. Perfect, and with all that futz unpacking behind us a long gentle hug and yes we do kiss, however not in public anymore. It’s strange, but it feels kind of odd kissing in public somehow, even if it shouldn’t. We babbled a lot more than usual. These two weeks had accumulated some thoughts and things to talk about. The two lobsters were there cut in half waiting for us and to be fair, as we always are about everything, we shared them both, one half each. It’s pitch dark outside and the wind is pounding the building and the top apartment we’re in. There’s some light reflecting on our windows reaching up from the town spread out beneath

– 008:009/3 –

us. But out over the sea darkness had taken over completely. This is our thing, enjoying each other like this and we have done so from when we first met. My change in gender hasn’t changed that. In fact, we enjoy each other’s company much more now, even though we can’t quite compare with what we had in common then with what we share today. Our Dry Martinis have come to an end and dinner is served. The lights in our apartment we tune down to harmonize with the darkness outside our windows. The wind outside is still blowing making the room small and us getting closer together. Yet another evening to nurse and remember is about to begin.

Book 8 feb2009

– 008:010/1 –

Nothing Has Happened Even if you haven’t done anything, could that be an event in itself? Monday February 2nd 2009: Early morning, a rare occasion as we woke up. Snow and about eight inches of it had fallen during the night. On this island that doesn’t happen often, at least not as much as this. It was 18 years ago since last time they say. And as a result, most things like public transport and so on came to a halt. But yesterday’s weather was fairly good, windy and a bit cold though. Marianne and I had a great day, going to a harbor pub for some beer and crab salad and after that strolling along for a couple of hours looking at people and window shopping. We didn’t do much really, for us the non-doing-things sometimes are more important than to be active all the time. So

– 008:010/2 –

waking up this morning, with snow all around, didn’t bother us that much. In some sense we repeat ourselves on our stays here, we enjoy going out dining, visiting our favorite restaurants once more. It has become a sort of tradition we don’t want to miss. People are friendly here and there is a nice quiet pace characterizing this small island and we like that a lot. So even if Marianne and I most likely are going to stay put and only go out for some small shopping and buy food for evening dinner, that doesn’t mean that nothing is happening. For instance, I received this confirmation that Marianne and I have got a stand at the Gothenburg book exhibition in Sweden, taking place in September 24th to 27th 2009. We have gotten a much better stand and location than last year and we hope that many more people would come by visiting us. Since November last year I have also established contact with Mila and Jayna Pavlin, a transgender couple in San Francisco. They do a great job supporting people like me facing difficulties regarding issues changing gender. Even though they are

– 008:010/3 –

US based, they are open for international contacts. One thing they also have done is to open up a place in their website forum for me and for “Spouse Support”. This about spouse support and opening up for other people than just transgender people, I think is a very important step in the right direction. To me groups of various kinds often tend to segregate themselves by not being open to the public and other people’s point of views. This I think is a very good initiative and I hope spouse’s world- wide will make use of it. Marianne and I know that a lot can be gained by meeting others and discuss these things. So if the prospects for today most likely will be easy going, things happens anyway and Marianne and I most often take initiative that it does.

Book 8 feb2009

– 008:011/1 –

What’s For Lunch? When you have run out of options in your life, why not lunch? Tuesday February 3rd 2009: Out of curiosity yet another stupid idea had crossed my mind, and as such I knew Marianne would fall for it flat. Absolutely forbidden and beyond a decent thing to do, at least at this time a day. But even so, an irresistible thought. This about food; you eat because you’re hungry, right? You need food to live I once thought and started to wonder? The meaning of life; what for? Okay I had seen the movie and heard all those deep thinking thoughts that all sounded the same expressed in a language not possible to understand. Not for me anyway. Life may be pleasant in every way till you discover that there are extensions. The route to happiness expands as you discover life and if

– 008:011/2 –

you don’t stop up, like being satisfied, there are no dead ends and the route network you create for you and your partner can take you anywhere. Well, Marianne and I have discovered this little island and after several years now being satisfied with their fresh fish, lobster and almost everything they can offer, there was this small detail about oysters. I had seen them in a basket lowered down in a tank with live crabs and lobsters many times before and just a couple a days before I tried two out of curiosity and that did it. So why not? Lunch, definitely, and the intention was not to feed us really, there was something else I and Marianne just had to do. Having bought a full bottle of champagne the day before, we now entered the stairs down to town and then direct to the fishmongers. We wanted OYSTERS and after twenty minutes doing some additional shopping, we returned and got our oysters opened and prepared for us. The clock was about ten to two and we hurried back to the apartment. Lunch for two with a panorama view over the harbor with sun and all, we served ourselves oyster and champagne.

– 008:011/3 –

That lunch was not meant for our stomachs, that lunch was meant for our souls. Champagne can of course make you giggly and sort of happy and all that, but this lunch happiness will last. You may become old and forget about things, but our bodies remember these kinds of moments the emotional way. You don’t eat a lunch like this alone; you need to share it with someone. You need to share it with someone you love, a person you can bring along on your path and at the same time a person you can follow. Marianne and I, even if we are the same gender today, we love being together doing these small silly things. A lunch like this expands our horizon and we see openings everywhere. We never let it go that far that we run out of options, these kind of small investments last long and we can’t live without them. Life for us has changed completely, ripping of every bond there could be, but not quite all. When things were at its worse, all those kind of odd moments we had shared together made us stay together and to this day we don’t regret a moment of it. The lunch Marianne and I shared

– 008:011/4 –

today with oysters and champagne, once again confirmed that. So, never make a lunch short in any respects. A lunch can be much more than just food and eating. Many hugs, Li and Marianne

Book 8 feb2009

– 008:012/1 –

After Bad Weather - Sunshine Where the sun is, I am. If it’s cloudy, I look beyond and make my day anyway. Thursday February 5th 2009: After three days of bad weather everything suddenly calmed down and the sea evened out just beautifully. If not completely flat, it certainly felt so. Marianne and I took the bus out to the cliffs at noon for a short walk. We took another route this time, a route with not so much climbing up and down as the path to town. A perfect day and the sun spread out like trying to compensate and excusing itself for being away for so long. The sea surface down below was clear, transparent-blue-green and with a fresh smell that both Marianne and I recognize with pleasure. The taste of those oysters we had for

– 008:012/2 –

lunch two days ago very much felt present and suddenly the landscape came complete. I believe you need all senses to harmonize to be happy. Unfortunately that is not always so and for me and Marianne it’s like “Grab the moment when it appears” otherwise it will never come back to you. For me, many happy moments before my transition have been quite odd. Together with Marianne we grabbed those moments for sure and I have had many good moments with my children, previous family and in my youth at school too. But I more and more start to realize that I have lost an almost full life. I have past the 50 year barrier and now when I can feel my body harmonize with my soul, I also understand the difference when it didn’t. When you never have experienced happiness, it many times becomes just a word without meaning. I know that I in many ways have been fortunate and that many like me, whose gender at birth has been questioned, may not be alive today.

– 008:012/3 –

One way for me showing respect to that, is to enjoy life the time I have left. Another way which I also practice is to try to assist by showing and write as I do, in order to try to enlighten people that we too are human beings. I’m very happy to have noticed that people in common, all those regular Joe’s out there, are receptive and not trans-phobic at all as sometimes said. I hope and do believe that we care for our children whatever gender they are blessed with and if there is a mix-up in gender of any kind, we want to help. Its sunny days like this these my thoughts assemble, but also with the gleam of hope that we can overcome the intolerance our societies often force upon us. I look into the sun and I see hope, and even if clouds appear now and then, that light far beyond doesn’t need to be that far if we just invite it. The light in my soul I can share with many, you just have to be open and make it happen. Marianne and I made our way back to the bus stop again and after a few minutes the bus picked us up and took us back to town. We of

– 008:012/4 –

course ended up at the harbor pub again and what happened there is quite a different story. I have a feeling though that you can guess what? Many sunny hugs, - Li

Book 8 feb2009

– 008:013/1 –

Directions Carved in Stone Going downhill; going farther down, or follow your sign? Sunday February 8th 2009: Yesterday morning Marianne went back home to Stockholm and I was out on the cliff path again, same path as before taking me back to town. The day before yesterday Marianne and I celebrated with a fancy dinner at one of the island’s best restaurants, a tradition we don’t want to miss for the world. The weather was horrible all day, but somehow that didn’t matter much. And to sum up the whole week with Marianne here, it has been yet another of our many best experiences. We don’t rank our best moments any more, we simply enjoy them as best whenever they happen. We don’t count them either, as we since long ago have passed that limit where that kind of math exists.

– 008:013/2 –

If yesterday’s walk in to town was sunny and pleasant, this walk today seemed to be a bit greyer. Some raindrops fell as I stepped out of the bus, but nothing much. Always after Marianne and I separate having had a good time together, I need to spend some time of my own. Some of that time I spend catching up on work, the rest I spend living. There is a difference though regarding before and after my transition. Before it was more about extending our moments together. Now I’m able to absorb it, but I do it with an insight that it hasn’t always been that way. It’s strange walking the same cliff path over and over again, almost like life repeating itself. But there are those signs along the way that can make a difference. After having walked more than half the way I stopped up for a short while. Fairly high above on the path leading downwards, there was this small crossing that I have passed so many times before without taking any notice. Down there directions are pretty clearly engraved on a route stone you can’t miss. So when getting down there, you just follow the sign and off you go.

– 008:013/3 –

Standing there at the top of the path looking down at the crossing, for some reason now, felt different. That bench there at the left crossing corner opposite the route stone, what was that for? I had never seen anyone sitting there before, like not being aware of its existence. At a crossing, the only thing that matters there is to pick a direction and then leave. You look for and observe signs, but you never really stay. That bench looked odd being placed there, but still inviting. I felt kind of silly when having climbed down the path, finding myself looking around in all directions checking out if someone was coming. Not a soul in sight and I couldn’t hear anyone approaching either. I sat down carefully on the bench right corner close to the route stone, like I didn’t know what to expect. I had the route stone opposite me, slantingly to the right from where I sat and somehow I ended up looking at it all the time. After a bit nervous looking around to see if someone was coming, I found my eyes all the time returning to the stone again. Looking around I guess I was searching for a reason to stand up and leave, but still not a soul in sight and not a

– 008:013/4 –

sound of anyone approaching. Even the gentle wind that had followed me along the path this far felt distant. However, that route stone came closer and closer and became more and more present to me where I sat. In a way I felt uncomfortable, but it was not chilly or anything else that could explain this strange unrecognizable feeling and as the last breath of air blow away with the wind, my surrounding came to a standstill. It was me, that bench I was sitting on, the crossroad and that route stone. Everything else was like hiding behind the scene. I looked at the stone and what was engraved in its surface. An arrow pointing out the direction was there and the name of the town I was heading to was all very visible and clear. It seemed to be an old stone, maybe hundred years or so, but that’s not quite right. We humans have a strange way of putting age marks on things, like for instance this stone. It’s most likely dated by the engraving and not by the actual age of the stone. I looked at the engraving and I sensed there was something more behind. Now I could see it, but vaguely, there was something more engraved in this

– 008:013/5 –

stone like coming out from behind. It was like we many times see in shops where the original price tag have a bunch of new tags over it, saying on sale and those kind of things and leaving just a tiny piece of the original tag sticking out from behind. I tried to focus and somehow the shifting light coming down from the cloudy sky helped me and I could suddenly read three words lined up vertically. “Life” “Existence” “Me” That last word almost took my breath. This engraving was definitely very old, you could sense it by the style and it emerged almost like coming out from a shadow and there was no way to see it, other from that bench where I was sitting. What did it all mean? How come this stone? Why on earth using this stone as a route sign and why placing it here? And the bench, why placing a bench like this here? Was there a reason?

– 008:013/6 –

I could feel someone coming, but I wasn’t able to see anyone in any direction. I almost heard people talking and felt them passing by. I saw no one and obviously they couldn’t see me. I tried to concentrate. The crossing had three directions; however this old inscription provided no clues in which direction I should go, there were no arrows with this engraving. If all three words were for one direction or naming out different directions, I could not tell. Was I supposed to go back up the path or take the steps farther down to the right? Or should I take to the left, that same path I had used before taking me back to town? At least it had done so all those other days out walking the path, but now I wasn’t so sure anymore. As I stood up, silence covered the moment. As I walked away, was I walking the same path as before; or another?

Book 8 feb2009

– 008:014/1 –

“Life” Following Our Path Even in darkness there is light, but which one to follow? Monday February 9th 2009: Life has its turns and twists and you can’t always prepare for what is coming. I rose from the bench and let someone else guide me. The direction at that time didn’t seem to matter much. But someone else or something took charge and led me following the path back to town. Technically, it was the very same path I had walked all the other days before this “Oh Yes!” but as time and

– 008:014/2 –

dimensions had changed, I rose up far from technicalities, concrete and dust. Life is for real, that’s for sure, but aren’t there two sides of it? And I don’t mean death in any way; that’s quite another story. I started walking, but at a pace that technically would have taken me nowhere. The path doesn’t seem like before, even though I recognize myself. Ah… now I get it, life repeats itself, like walking the path over and over again, but time doesn’t. So where am I, what sign did I follow, who took me here? Those were too many questions to answer at one time and the path suddenly narrowed and ended as if vanishing beyond weeds and sharp thorn bushes that now were standing in my way. I was stuck. Reality suddenly came back at me, prohibiting me from going any farther. But what was there beyond all those weeds and thorn bushes, beyond, farther along the path? I don’t want to go back I said to myself, I already know what’s back there. I want to move on. I want to move on living… “Life”, the

– 008:014/3 –

path opens up and all the weeds and sharp thorn bushes gently invite me to continue. I move on, a bit surprised perhaps, but at the same time I feel very flattered. Strange? I see bits and pieces spread out along the way, like footprints from shoes having walked the path before me. Surprised I recognize every one of them. I don’t remember when, where or how, but the sight, the pattern, it fits, and it’s definitely me, but not me alone. I somehow feel comfort in what I see and start to pick up the bits and pieces like something I need, something I need to have and bring with me. And as I do, they turn into flowers in my hand and it makes me feel happy. For every little bit or piece I pick up and bring with me I feel more alive. The path widens and I see more and more flowers spread out on the ground. They harmonize in both shape and color with those I carry in my hands. I carefully select and pick some and as I continue my walk, the path I follow leads me to a place I recognize with joy. There is a door there and I ring the bell. I need not wait long before I hear steps from behind,

– 008:014/4 –

unlocking the door and opening it up wide open. It’s Marianne and I hold before her the flowers I’ve picked, these those flowers in our life we have in common. These, those bits and pieces that make us happy being together, making us live and as a whole make us a pair despite me having changed gender. I step down those last steps of the path; I’m back in town again. I have reached my destination after yet another walk. I haven’t brought any flowers though, it’s still winter here where I’m staying. But even so, every one of the flowers back there, even if in my imagination, represents life for me. It has gone dark outside and it’s raining again. My diet dinner I won’t talk about, but as I’m eating (whatever, mushrooms, carrots something), light suddenly comes shining in through my apartment windows. There’s a rip in the sky and I’m quick to get my camera. It’s the moon, it’s full and the circle it creates in the sky is complete and perfectly round. The moon, the very light that both Marianne and I can see and feel even though we are far apart.

– 008:014/5 –

Whatever I did and whatever thoughts I had today. I would say that “Life” was guiding me.

Book 8 feb2009

– 008:015/1 –

“Existence” Life Following Time Even in darkness there is light, but which one to follow? Monday February 9th 2009: Life has its turns and twists and you can’t always prepare for what is coming. I rose from the bench and let someone else guide me. The direction at that time didn’t seem to matter much. But someone else or something took charge and led me following the path back to town. Technically, it was the very same path I had walked all the other days before this “Oh Yes!” but as time and

– 008:015/2 –

– 008:015/3 –

thorn bushes gently invite me to continue. I move on, a bit surprised perhaps, but at the same time I feel very flattered. Strange? I see bits and pieces spread out along the way, like footprints from shoes having walked the path before me. Surprised I recognize every one of them. I don’t remember when, where or how, but the sight, the pattern, it fits, and it’s definitely me, but not me alone. I somehow feel comfort in what I see and start to pick up the bits and pieces like something I need, something I need to have and bring with me. And as I do, they turn into flowers in my hand and it makes me feel happy. For every little bit or piece I pick up and bring with me I feel more alive. The path widens and I see more and more flowers spread out on the ground. They harmonize in both shape and color with those I carry in my hands. I carefully select and pick some and as I continue my walk, the path I follow leads me to a place I recognize with joy. There is a door there and I ring the bell. I need not wait long before I hear steps from behind, unlocking the door and opening it up wide

– 008:015/4 –

open. It’s Marianne and I hold before her the flowers I’ve picked, these those flowers in our life we have in common. These, those bits and pieces that make us happy being together, making us live and as a whole make us a pair despite me having changed gender. I step down those last steps of the path; I’m back in town again. I have reached my destination after yet another walk. I haven’t brought any flowers though, it’s still winter here where I’m staying. But even so, every one of the flowers back there, even if in my imagination, represents life for me. It has gone dark outside and it’s raining again. My diet dinner I won’t talk about, but as I’m eating (whatever, mushrooms, carrots something), light suddenly comes shining in through my apartment windows. There’s a rip in the sky and I’m quick to get my camera. It’s the moon, it’s full and the circle it creates in the sky is complete and perfectly round. The moon, the very light that both Marianne and I can see and feel even though we are far apart.

– 008:015/5 –

Whatever I did and whatever thoughts I had today. I would say that “Life” was guiding me.

Book 8 feb2009

– 008:016/1 –

“Me” A Crack in the Sky Through the gate where everything starts and ends, only our true selves can pass. Wednesday February 11th 2009: Wakening up this morning felt different. On Saturday I’m going back home to Stockholm and my four week cliff walking trip will come to an end. I wonder: will coming back home feel different from when I left? I would say: there is only one way to find out. I have to go there! I know what to bring and I’m going to take that step if needed and without a second thought. I will leave nothing of value behind and when I look back on my visit here on this small wonderful

– 008:016/2 –

island, the path I have walked will be straight. I haven’t been hiding and I feel very alive and happy about everything. What more could I possibly wish for… I found myself sitting on the bench starring into that ancient engraving on that route stone. It had shown me the route to “Life” and “Existence” and now there was only “Me” left. Both those previous trips I had enjoyed very much even though “Existence” got me a bit scared there for a while. But now looking back, it wasn’t that big a deal after all. However now, starring at that ancient stone I felt like starring at myself. It was like the stone surface was reflecting, but as the surface was not even and flat, it was very hard to see or even to get a glimpse of what might be there or what was supposed to be reflected. Suddenly I felt cold, I felt scared and I didn’t want to stand up to be guided to this “Me” place, it all felt so awkward. I of course knew ME, everybody knew ME, but now I wasn’t so sure anymore. The route stone surface sort of floated back in time and I saw previous engravings vanish one by one in the reverse

– 008:016/3 –

order they had been engraved. The “Existence” engraving vanished last and remaining was only “Me”. Where was all this leading me? Was I supposed to walk the path or not, or what? If I had stood up I most probably would had fled, taking off in any direction. Walking? No way was I thinking of this as a pleasant walk anymore. This was scary and I couldn’t move. The stone took yet another turn in its transformation, opening up like three dimensional. The reflecting surface got deeper and the engraving “Me” vanished inside like in a science fiction movie where spaceships takeoff into the unknown. Was I supposed to follow? Now I really got scared. I don’t know if I shrank or if the stone got bigger. I don’t know if the stone swallowed me or if I still was sitting at the bench being surrounded by an illusion. But now I could see; now I could see me. But who was I? What was I doing? I was walking a path, that I could see, but it was a very different path, not like any other. The path turned and twisted up and down, while I was walking straight forward. The path was adapting to me and not

– 008:016/4 –

the other way around. Hmm… Am I in the middle here? Is it me everything revolves around? Is it me that matters, nothing else? If I saw something that made me feel happy, the path turned in that direction, picked it up and brought it to me. If I tried to force myself in another direction I got sad and felt ill. So far walking the path I could only see me from the back and in the beginning it was all enjoyable childish things that made me happy. But my joy took me somewhere and the scenery changed as I walked. After a while I didn’t only feel happiness. Some people I met along the way changed something in me and I couldn’t deny the attraction. It got very weird though; there was no kind of sense of whom I was attracted to. Gender didn’t seem to matter, nor did looks. I got very curious, I still hadn’t seen my face; who was I? Didn’t MY gender matter in this at all? This got weirder and weirder and I started to try to sort things out and I noticed that attraction was like a palette of colors. Not a single one of the colors were missing and they varied in both contrast and illumination and

– 008:016/5 –

there were two sides of the palette. On one side of the palette, representing the left hand side of my path, all my friends were lined up and on my other side, the right hand side of the path, were all those people placed for whom my body reacted the most. There was something about this right hand side that made me want to come close to these people; I felt intimacy being near and I didn’t want to leave. After more sorting, I was able to see and feel a difference in people that I was attracted too. Now it got tricky. My friends were no problem, but that other side, the right hand side people got me wondering. There were still a mix of gender and looks didn’t seem to matter much, age however had narrowed to be more like mine, but still? Oh God, all those feelings, what is this? Then suddenly; and I felt it like lightning. It’s me, these people, all these people gathering on both sides of my path are people I enjoy and would like to be with, it’s my feelings that make me the person I am. Life is about being happy and as a happy person I exist among friends and beloved ones. If I’m not happy no one else is and neither I nor they will show. I need to be

– 008:016/6 –

happy, I need to be me. ME: that person inside the stone I had been following from behind till now turned. And at the same time the sky opened and I could hear it. There I was, like looking at myself in a mirror, an all clear and sharp picture of me and there was a depth in what I saw; I could feel me, every single piece of me fitted… I stood up from the bench. I hadn’t taken a step, but in understanding I had walked miles. Now I knew that I could pass the gate with ease when thato come. I also understood that a child walking out through that very same gate is not supposed to be led in various other directions, that child is born to fit in as a person among us and as a flower, that child will make the meadow complete. That child should not be guided to non-existence, to someone she or he is not. Instead, that child should guide us; that’s how we meet. It’s that “Me” person we need to feel and enjoy. The path looked exactly the same as before. I have no idea how long I had been sitting there on that bench, but it didn’t matter. I started to walk, but before the first curve I turned and

– 008:016/7 –

seriously looked back at that ancient route stone with gratitude in my heart. I respect nature, it’s there we are born, and it’s in nature all wisdom originates. Oh yes, not to forget! There was something more, wasn’t it? Who was I? How did I look? What did that route stone show me? What did I see? Strange questions to answer, you will know when we meet. And perhaps next time you go for a walk you will find me there, somewhere, along your path, like I found you on mine?

Book 8 feb2009

– 008:017/1 –

Back to Town and Reality As in all tales with happy endings, my cliff- path walk has ended happily too. Friday February 13th 2009: Back in town, so what did happen? This is my last day here on this island... By the way if you haven’t figured it out yet, the island is Guernsey and the town’s name is St. Peter Port. It’s one of those small English Channel Islands between England and France. Anyway, for me and Marianne this island once again has shown us what a wonderful place it is. I have been here for almost four full weeks now and a lot of things have happened. Where writing this kind of odd Cliff-path series has been the most fascinating and fun, because when I started I didn’t have a clue what to write

– 008:017/2 –

about. However and about my writing and this series, I just can’t do anything the standard way, but again I’m not standard. So if someone who has read these first entries up till now would say that I have been out of track and away from reality on a number of occasions, I just have to agree. I like to stretch borders and I like to invent new and perhaps impossible ways to tell a story or conveying a message. I sometimes also like to adapt a sort of fairytale style in my way of writing which you may have noticed here. I don’t know if I’m romantic, old fashion or something, but I like the tone and there are so many things I can add about real life and in secret stuff away here and there between the lines to sort of give another or several more dimensions to a story. Anyway to finish off with, I did go out today, this last day on the island too, and I guess the weather was as melancholy as I was. It didn’t rain, no sun, neither warm nor cold… it simply was a melancholy day. Doing what I have done, just grab the moment out there on the path and make up some story or whatever to write about, has been an adventure in itself and there are so

– 008:017/3 –

many memories coming back at me after this trip. In fact, walking the path this last time was like every hundred step I took, there was something I could relate too in one way or the other. So it feels like I’m leaving a friend, but I most certainly will come back some other day. I hope you have enjoyed following me on the path taking part in this trip and I hope we meet again. What could possibly happen then? At the moment as I’m about to close this cliff-path walking series Friday February 13th 2009, I have no idea…

– 008:017/4 –

Final word: What may look trivial for some may be vital to others. Values in life may change, but some of those values remains within us from early childhood. We may not understand it then, or even as adults, but the sharing of emotional feelings and moments like this enrich us and makes us grow. These feelings nurture us and as such, they need to show. These are the feelings we shouldn’t hide away, ignore or force ourselves to live without. Best wishes, Li Sam

Book 8 feb2009

Cliff-path Walking This story was original written as a blog for the internet. Its seventeen entries popped up out walking for a period of three weeks in January and February, 2009. What kind of generic these entries and my thoughts were back then is still difficult to say, so it’s all for you to discover. Li Sam

Book 9 dec2005

Book 9 dec2005

– 009:000/I –

Contents Page Foreword................................................. 1 The Soul of the Forest, chapter 1..………. 2-20 The Soul of the Forest, chapter 2.………. 1-13 The Soul of the Forest, chapter 3.………. 1-15 Final word……………………………………….. 16

Book 9 dec2005

– 009:001/1 –

— Foreword — “The Soul of the Forest” was originally written in December 2005, about Christmas time. There were several reasons pushing me to write this fairytale the way I did. It’s so easy to pick on people, especially if looking different. A lot of times we do not understand how our behavior can hurt people’s feelings and sad is that some even seem to enjoy being mean. However! With this tale I would like to point out the positives in life and growing up. We are all different and we grow up differently, too. I hope that this little tale somehow can increase awareness about the beauty of personality and that this magic is something we all possess. Li Sam

– 009:001/2 –

The Soul of the Forest Chapter 1 Once upon a time, which is very much the same time as any time, like today for instance, there was this village not far from a much bigger city. A village that now a days would be considered fairly big with a center, small factories, school and lots of shops and so on. But longer back in time, in the beginning, this village was very small. At that long back in time people cultivated the earth in small tiny fields similar to our today gardens and with their cattle

– 009:001/3 –

strolling around almost freely, and surrounding it all was the big dark forest. People at that long back in time were very superstitious and there were a lot of tales about the forest and what happened there. But in our time all those tales are since long gone and forgotten. However, the feeling of the forest as an unsafe place, especially at night, still kind of haunted the village people till this day. The once upon a time fear, what happened, or rather could happen, never vanished. Now; this once upon a time, as in this tale, may never had happened, but still could and can, if we want it to. Anyway and back to the tale. This village looked very much different today, as there were no farmers any more. Some of the old forest still remained but didn’t look the same. Most of the previous vast forest had been chopped down to serve the industry and what was left looked more like small islands spread out here and there among roads, fields and houses. But even so, this unsecure feeling of that previous vast forest still remained and if people entered any of these small forest islands for recreation, it was at daytime only. At night these forest

– 009:001/4 –

islands were considered no go zone. Why it was like that people never really could say, but whatever, that’s how it was. Not far from one of these small forest islands lived a family; father, mother and their twelve year old daughter. They lived a somewhat normal life, not rich, but they had bought themselves a small house a year ago using most of their long time savings. Before they lived a small flat in the center of the village, an area which wasn’t considered to be the best. The family daughter Linda had problems in school. Her school mates were teasing her and most of the time they delivered mean comments about her looks. It wasn’t just the clothes and that she dressed kind of cheaply, which was because most of the family money were spent on the house, bills and so on. No, Linda looked different and wasn’t regarded nice looking compared to all the others girls in school. This bullying had become worse with age and it didn’t help much that the family had moved to this much more respected and nicer neighborhood. Linda had become a loner and spent most of

– 009:001/5 –

her time alone. Her mother and father were as nice to her as they possibly could be, so no problems at home. Linda loved her parents and she didn’t bother that she couldn’t have the same nice cloths that all the other girls showed up in at school. Because you also need to know that in this tale and country, children weren’t forced to wear school uniforms. Linda knew that her parents did their best and she was happy for the house they now lived in. But at this age at the threshold of puberty, things got more difficult for her. If one can say so, her sort of “happy days” were over. Linda was alone and was often seen wandering around in the neighborhood by herself. She always told her parents where she’d been and had been doing and they supported her the best way they possibly could, even though they felt sorry that it had come to this. Linda’s parents didn’t know what to do and actually, there were nothing they could do, things were as they were and ahead there seemed to be no way out of it. One day Linda came home a little bit later than usual and told her parents that she had walked away to the forest to have a look. Both her

– 009:001/6 –

mother and father got a bit scared and told her that the forest was no place to be. Linda asked them why, but they couldn’t come up with any good reason so they just told her that that’s how it was and that a lot of bad things could happen if she went there alone. In a way Linda got scared listening to her parents, but still, she hadn’t felt scared when being there. But to please her parents, Linda promised not to go back to the forest again. However, that nagging somehow intrigued Linda so she sneaked away to the forest anyway, but without telling her parents. Weeks later Linda’s parents reminding her of all the forest dangers faded out. But regardless of all their warnings, Linda had spent a lot of time there already but carefully hiding from people. She liked the forest as it was a big contrast from school, here no one and nothing was bullying her. At school she tried to keep away and not bothering anyone, but it was difficult as many of the other kids forced themselves upon her to make fun of her in front of their friends. No one really stood up for her. The best she could hope for were being pitied

– 009:001/7 –

and left alone. But on her way home after school she sneak away to the forest when no one was following her or paid her any attention. Linda had started to learn about the forest, but in her own way. Not by reading or asking around and things like that, but instead by just being there. She had learnt to find her way around and had visited most places, and by doing so, the forest didn’t seem that frightening as her parent’s had tried to convince her that it was. Instead she found this forest island peaceful and there were a lot of things, flowers, grass, trees to look at. For Linda the forest became a place where she could rest and she kept it a secret. No one knew that she went there by herself and no one really cared to ask about her whereabouts after school anyway. Not even her parents asked, as Linda seemed to have listened to their advice. So her parents were happy and in a way Linda felt happy too, not talking about it. These Linda’s secret trips to the forest kept going as she got older. She was well in puberty now and in the process of becoming a woman. She was well aware and her mother taught her

– 009:001/8 –

everything that she needed to know about hygiene, makeup and such. Linda tried and tried using makeup, but at school they just made more fun of her, so she more or less stopped. Linda liked to play with makeup as most girls in her age, but in the end it seemed no use. There was no way she could compete in good looks or beauty with the other girls in school. As Linda got more and more used to the forest she discovered more and more things. Somehow she felt as if the forest were her only friend and there were strange emotions within these feelings. She felt it like bubbles forcing their way to the surface from deep down the bottom of the sea. Linda was in the process of becoming a woman and the emotions she felt she shared with the forest. Any attempt to share her feelings at school were hopeless, so Linda went to the forest instead to seek peace and be by herself. Sometimes it happened that other people visited the forest too, but Linda never showed herself. She wasn’t afraid of the people taking a walk or exercising, they all looked nice and all

– 009:001/9 –

that but she had this strange feeling of the forest, instead of people, protecting her and keeping her out of sight. It was a nice feeling, like the forest was enjoying her company, embracing her, giving her shelter and kind of encourage her to stay. Linda had noticed that there were lots of animals in the forest which she hadn’t noticed from the beginning. But the more often she went there, the more animals showed up. She had seen rare animals that no one ever thought lived there and somehow now, they didn’t seem afraid. Linda had seen a roe mother and her little fawn, just like in Disney cartons, strolling along eating whatever they found tasteful growing on the ground and they didn’t mind Linda being close. They definitely knew that she was there, but Linda’s presence felt no threat to them anymore. It was as if Linda had become a part of their forest, too. Linda felt the same and she knew that the roe mother would alert her if someone human came close, giving her time to hide. A kind of nature emotional understanding had been established without a word spoken. Linda loved this, it made her happy and little by little, confidence in herself started to grow.

– 009:001/10 –

Then one day after Linda had experienced her usual bad day at school and as usual was strolling around in the forest something happened. It was a beautiful late spring day and birds were flying around like chatting with her. The ground was green and there were flowers like everywhere surrounding her. A light warm breeze made the trees gently waving their branches, letting her know that she was appreciated and welcome. At a small path in a tiny open field, which she particularly liked, she suddenly saw a half kind of man coming towards her. Without thinking she quickly hid. But there was something strange about this man that she immediately after got aware of. All the birds and animals hadn’t warned her this time and they didn’t hide for this little man either. As he came closer she got a better look and he was really small. Not short like a dwarf, but instead, very little. He looked like an ordinary man but almost half the size. Linda was not a tall girl and this little man maybe would reached up to her shoulders. He was kind of ordinary dressed like any other man taking a

– 009:001/11 –

walk in a park. He had a light green jacket covering a white kind of shirt, a pair of descent standard matching green trousers and a pair of very ordinary light brown shoes. His haircut was average short like any other man and the looks of his face too, even though a bit childish. Everything about him was kind of normal except the size. But there was something more, the colors of his clothes. First she thought the colors was ordinary too, as everything else, so she didn’t pay them that much attention. But as he came closer she became more and more unsure what colors they were. First she saw his jacket as a light grey and his trousers in a similar matching green shade. But as he came closer, the jacket and trousers went into light blue like the sky, or were they light brown similar to the ground and the path he was walking? His clothes were like shifting all the time similar to his surroundings. Linda wasn’t sure. It seemed as if she had discovered a set of new colors that she couldn’t place. But the little man looked nice and he didn’t seem to be in a hurry, or studying nature, or anything. He just seemed to take a walk in

– 009:001/12 –

an ordinary manner like anyone else and now he was coming towards her on the path. The little man past Linda where she was hiding behind a bush. It was not a good hideaway, she realized that, but there had not been much time hiding. In fact, the hideaway was really bad and it didn’t cover her up. Why hadn’t her bird friends warned her as they usually did if someone came close? The bush was thin and she had no problem to see right through it, but the little man seemed not to have seen her or even so, paid her any attention. Strange Linda thought, any other person would surely have seen her hiding there behind the bush. “Hello” Linda said with a low shy and almost whispering voice and almost without knowing the word slipping out over her lips. It surprised Linda that she actually had said something. She wasn’t going to and as a reaction she put both her hands over her mouth. The little man stopped and turned around, looking both surprised and amused at the same time when looking back at her. “Hello” the little man gently answered back. He looked kind and there were nothing

– 009:001/13 –

frightening about him at all. He stood there smiling gently back at Linda who still was kind of hiding behind the bush with her hands over her mouth and didn’t know what to say next if anything. After a couple of seconds in that position Linda lowered her arms and was about to say something, but the little man opened his mouth first. “Nice of you to say hello. It was a long time since I spoke to people. Can I come and talk to you?” he asked Linda. Linda nodded without thinking and as she didn’t know what to say. The little man approached her behind the bush and sat down on a moss covered stone next to her as if it were a sofa in a living room. He offered Linda to sit down on another moss covered stone just in front of him so they could have a little chat. Linda did so without understanding why. She had been warned about strange men and especially in the forest. But nothing about this little man seemed to fit with what her parents had warned her about. And there was this question popping up again. Why hadn’t her bird friends warned her?

– 009:001/14 –

The little man gently asked what Linda was doing in the forest and Linda answered in a shy way trying to be as polite as possible. The little man seemed very pleased with Linda answering him in the way she did and he friendly smiled back at her. The little man asked her about her parents where she lived and school. But when he brought up school Linda lowered her head letting him know that this was something she rather not talked about. The little man was quick to understand and he instead offered to show her around. “Don’t you ever talk to or follow strangers!” she strongly remembered her mother and father say. But things were so different and again, why hadn’t the birds and all the other animals around warned her? The little man interrupted her thoughts in a gentle manner and started to talk about the forest in a way Linda never had heard before. She had heard teachers telling about different species and such in a scientific way. Others talked about weather, season, and growth and how plants reproduce and animals, too, etc. But this little man showed Linda around as if the

– 009:001/15 –

forest was his home. He introduced Linda to all different kinds of flowers surrounding them there in the small open field. He presented Linda to insects crawling on the ground and to those who had wings and peacefully were flying around and passing. It was as if the insects came to meet with her when the little man wanted them to come. There were a mouse and other small animals Linda had never seen before and then there was a fox coming up to them. Suddenly it all became obvious to Linda that all these insects and animals somehow knew this little man and regarded him family. “Who are you?” Linda asked the little man without thinking. The words just slipped out of her as she looked up at the little man and as she at the same time happily stretching out her both hands to greet the fox. The little man gently smiled back at her. And as the fox willingly let Linda touch and caressing him, the little man spoke. “I am the soul of the forest and this is my home. All who you see and everything surrounding us here are friends of mine and very much your

– 009:001/16 –

friends, too. You see, every living has a soul and all of us gathering here, like this forest, have a soul as well. I kind of care for all the souls living in the forest. I protect and provide them a home to live and die in, a home that brings all living peace. It was a long time any human spoke to me, or even could see me, and I’m very happy to have met you here”, the little man said. Linda listened to the little man as she caressed the fox now lying before her feet. She didn’t know what to answer and she didn’t have to. What the little man said Linda felt and it was the same feeling from when she first had entered the forest. There was this peace, even though she had been warned to go there alone. At that time she didn’t understand what that feeling was and she wasn’t quite sure now either. The little man continued to tell about the forest and also what made it a home to all the living there. He told about when humans moved out from the forest to live in villages and later big cities, too. For a reason he wasn’t able to understand, humanity changed in attitude towards the forest and lost contact. The little

– 009:001/17 –

man was no longer able to provide them a home anymore and instead of mutual understanding and respect, a period of conflicts began and still ongoing up till this day. Which led to destruction, violation and chopping the forests down in order to sort of gain land. Humans gained land, the little man said, but they forgot the most important thing. They forgot to bring the soul making it land in the first place. The forests humanity once came from, humans today had forgotten all about. The little man lost contact and wasn’t able to assist humanity or humanity’s troubled souls any more. “So you see, I’m here to assist if life feels bad as it does from time to time and I’m here for you, too!” he finished of explaining to Linda, now sitting on the ground with the fox in her knee. Linda looked up a bit surprised at the little man. “But, can you... how can you help me?” she finally got herself to ask the little man. “I can feel your problems same as I can feel anyone else’s problems living in the forest too, or like you, making the forest your home here

– 009:001/18 –

with us, too”, he answered Linda back. “You are a young woman now and life is at your doorstep. You shouldn’t have any burdens or luggage when stepping out in life. Life is to live and you do it better with a free mind and without any weight to carry”, the little man continued. Linda looked deep down into the grass where she had placed her feet and felt tears building up in her eyes. She knew too well what the little man was talking about and all those bad memories from school she felt like a black heavy stone grinding in her stomach. The fox in her knee felt her troubles and tried to bring comfort by gently licking her hand. The little man bent forward and put his hand under her chin lifting her head up slowly. “Tell me”, he quietly and smiling whispered to Linda. Linda felt his sincereness and all the support the forest now provided her. She took a deep breath and almost whispering she told the little man how she felt inside and how she had been treated in school. As she started to talk a tear came like rolling down her cheek. The little

– 009:001/19 –

man was quick with his forefinger and gently wiped the tear away. This and with the fox calmly remaining in her knee, licking her hand softly, made her feel better inside and she told the little man what she hadn’t told anyone before, not even her mother. As Linda finished she felt much better. That grinding stone in her stomach felt like disappearing, but still feeling sad though. The little man sat down in the grass right in front of her. He smiled at her and then he started to speak. “You are a very nice girl Linda and you are beautiful too. There is no such thing being more beautiful than others. Look around you. All the flowers you see are beautiful in their own way and there are no ugly animals or ugliness around”, he said. Linda looked around, still a bit sad, but she understood what the little man was saying. But it wasn’t just that. “My classmates don’t think I’m beautiful”, she sadly said bending her head down a bit. “That may be. But there are changes in life and if we want to and are willing, we can make

– 009:001/20 –

things happen”, the little man answered back smiling. “But what can I do?” Linda asked a bit confused. “I know that you would like to be as all the other girls in school, looking like them and perhaps also be liked like them, too. But you are not them and they are not you. Every one of you are beautiful in your own way, like flowers, and every one of you will find someone liking you for the person you in the end are. You see, that’s how life is. There is a bright future for you too you know and you don’t have to hide behind others or try to please them. Instead, show the flower you are, the beauty you possess, and your school mates will look at you in a much more nicer and different way than before. And you know what; the forest never leaves anyone alone. We will help you!” the little man said.

Book 9 dec2005

– 009:002/1 –

Chapter 2 Linda tried to cheer up a bit as she didn’t want to disappoint the little man. And as she did he continued. “The flowers here in the forest will assist you to find your beauty, the beauty that only you possess. So, before you go home, look for a flower that same as you are hiding or covered up and not yet in bloom. Pick that flower and bring it back with you home. Keep the flower in a small glass with water beside your bed. Early, when the sun rises behind the horizon, go up and make yourself beauty for the day same as the flower you picked will do. After school you bring that flower back to the forest again, back to the place where you found it. Place the flower on the ground among its friends and leave it there. Then, find another flower with emotions like you and for first time ready showing up in full bloom, just like you now. Pick that flower and repeat what you did the day before. You continue doing this till the next time we meet, when there is no more flowers to find and they all have gone to rest before winter.” The little man stood up widely smiling. The fox

– 009:002/2 –

moved from Linda’s knee allowing her to stand up, too. Linda stood up feeling much better without really understanding why. She looked down at the little man and thanked him so very much for his advice and promised to do as he had told her. The little man smiled even wider. He said goodbye in a polite manner and in a blink of an eye he was gone. First Linda felt alone. But then she remembered what the little man had told her “The forest never leaves anyone alone!” Linda looked around. The fox was still there, but now standing next to her right side and the flowers, grass, insects, and everything else was there, too. Linda didn’t feel alone anymore and in a way she could feel the little man too, as she looked up and over the forest’s horizon with all the mighty trees providing shelter. The fox, still standing beside her, looked up at Linda as if checking if she was ok. Linda understood and gently told him to run back home now and he did after been given an encouraging soft pat on the side. After that Linda felt ready to follow the little man’s advice. She looked around among all the

– 009:002/3 –

flowers on the ground to try to find the one flower to pick and bring with her back home. She didn’t understand why, but that didn’t matter. She now had something to do and the search made her feel good. However, it wasn’t that easy as she first thought as she didn’t exactly know what to look for. What should the flower look like? What species? And so on. But the more she looked around, species didn’t matter. And after further more search, the looks of the flowers became less and less important. Linda suddenly stopped from searching the grounds looking very surprised. The little man was right. Every little flower she laid her eyes on had their own beauty, there was not a single one of them she could refer to as ugly or not looking right. After a while in that puzzled position Linda started to search for her flower in another way, trying to figure out about flowers personality. When she did, she soon after found a little flower shielded by leaf a bit away from its fellow flowers, an area where they grow high and many already in full bloom. Linda very much felt for that little flower and it hadn’t start blooming yet as the little man had

– 009:002/4 –

advised her. Linda carefully picked that flower, wrapped it carefully in a handkerchief and went back home. On her way out of the forest she wet the bottom end of the handkerchief in a small puddle beside the path, so the flower shouldn’t run dry. Back home she found a small glass and half filled it with water. She carefully unfolded her handkerchief, put the flower in the glass, carried it up to her room and placed the flower on a small table next to her bed. Her parents hadn’t come home from work yet and even so, Linda didn’t tell about the flower or what had happened in the forest either that day. She didn’t want to worry her parents and any way, what to say? No one would believe her anyway and Linda wasn’t too sure if she would believe such a story herself. Anyway, Linda did exactly as the little man had told her and it made her feel good inside without understanding why. Linda went to bed earlier than usual this evening as she wanted to be up before sunrise the next morning. Laying in bed looking at the little flower on the table made her feel happy in a strange pleasant way and after a while she fell into sleep. Linda dreamt pleasant dreams about

– 009:002/5 –

the forest and about the little flower she had brought home. Linda woke up early and at the same time as the first sunbeams could be seen over the horizon. As she opened her eyes she first saw the little flower in the glass. The little flower had stretched up a bit and same as Linda it was in a process of wakening up. As Linda got up, it seemed as if the little flower was like getting up, too, opening up a bit. Linda liked that and at first she thought of taking the flower with her into the bathroom preparing herself for the day. But after a second thought, she put the flower in the bedroom window so it could follow the sun raising over the horizon. It felt right and Linda liked the idea of company when dressing up, even if just a flower. Linda went to the bathroom, washed her face, took a shower and brushed her teeth. She took her time as she didn’t want to disappoint her little flower friend not doing her best. When she got out of the bathroom she went over to the bedroom window to check in on the little flower. The sun was well on its way up and it seemed to be a lovely day.

– 009:002/6 –

The little flower from previously shaded by a leaf was now for the first time exposed to direct sunlight and feeling the sun, the little flower’s posture started to change. The little flower started to slowly open up before Linda’s eyes and it made her happy. She could feel the flower and how its happiness spread and filled the room. Linda had stood up early and wasn’t in any hurry for school, so she stayed with the little flower for a while and kept it company. In many ways the flower was simple, but obviously very beautiful in all its simplicity, too. As Linda sat there by the window looking at the little flower preparing itself for the day she thought. “Why can’t I do the same?” Linda fetched a hand mirror and together with the little flower she looked at herself. This time looking in the mirror she didn’t have those sad feelings she used to have when preparing for school. Linda felt happy and it was a happy face Linda saw. The difference in her appearance was more than obvious. Lots of ideas and possibilities were like flying around in Linda’s head and she wanted to do as the little flower did, she wanted to dress up for the day in the

– 009:002/7 –

same manner she felt the little flower was doing. She stood up and went to her wardrobe. She didn’t have much to choose from, but after a while she took out a pair of jeans which she hadn’t been wearing much. She had saved those jeans for special occasions, but as things had been, those special occasions never seemed to show up. Linda also took out a light pink top with a bit wider collar. She bought it a year ago but never dared to use it in school as it was kind of different from what the other girls was wearing. It wasn’t the latest fashion, but Linda liked it and it didn’t cost much. The top was stretch and fitted her slim girly body perfectly. Her breasts had become visible, indicating that the process of becoming a woman had begun. Linda got an idea of trying to use her old clothes in combinations she never tried before. All the other kids in school used sport clothes almost all the time and some of the girls had started to use high heel shoes, but Linda didn’t have such shoes, not yet anyway. Linda had used her sport shoes in school in order to not stick out, but now she picked out her best walking shoes in black leather. The shoes were

– 009:002/8 –

thin low heal shoes and they matched her slim jeans well. Linda knew that her mother had a small dark grey pattern dress jacket that she never wore, as her parents never really went out partying. So at breakfast she thought of asking her mother if she could borrow that jacket for the day. Linda felt happy making up all her plans and without thinking she small chatted, showing herself up, as if she was talking to the little flower in her bedroom window. The little flower grew in beauty as the sun raised higher on the sky. Linda stayed with the flower as it was developing for a while and then she fetched her makeup things. She took a chair and placed herself in front of the window together with her little flower friend. She had studied the little flower carefully and how its colors developed as it was opening up. Linda wanted to do the same and this time when applying her makeup, she very careful did not use much. Linda tried to match the colors of the little flower as if being guided and now she applied her makeup with ease. She had practiced a lot before, but never found a way to look like her girl class mates. But this time applying her makeup, Linda

– 009:002/9 –

didn’t think of school that way. She wanted to make herself beauty for just her and her little flower friend and preparing herself for the day. The morning went fast. Linda heard her parents calling her to come down for breakfast. She was as ready as she could be and went downstairs to join them. When Linda came down the stairs her parents could sense a difference by hearing her steps and when she entered the kitchen they saw that change in their daughter. Linda was happy and not depressed like before, like when going to school. There was a confidence in her attitude they never had seen before. Linda moved differently and her voice was bright and clear, not like before both shy and whispering. Linda’s appearance made her parents happy without really knowing why. They didn’t know what to say so they didn’t. At breakfast Linda asked her mother for that small dress jacket and if she could borrow it for school. Both her parents got very surprised, Linda had never asked for something like that before. It was a very expensive jacket, but seeing her daughter happy like this, Linda’s

– 009:002/10 –

mother happily agreed. After breakfast she took Linda to her wardrobe and took out the jacket and helped Linda to try it on. Linda’s mother got amazed, the jacket fitted exactly right and matched Linda’s outfit perfectly. It didn’t matter that the size was a bit too big, instead it was the slim design that made it fit beautifully. There was still time before Linda needed to go to school, so she went back up to her room to show herself up to the little flower which now had opened looking back at her. Linda thought of setting up her hair and even though she never had shown herself in school with her hair set up before, she didn’t hesitate. She had practiced many times before in her loneliness, but never really dared to go out like that. Linda took out a small girly necklace from a box in her drawer and in a small bowl on top of the drawer she selected a simple silver ring that she put on her left ring finger. The watch she usually wore around her wrist she put in her purse instead, as it didn’t quite matched her outfit. She didn’t have any bracelet she thought

– 009:002/11 –

fitted, so she didn’t put any on. The earrings she used to wear she didn’t put on either, as she felt them not matching the necklace well enough. Both the necklace and the earrings somehow seemed to be too much and Linda wanted a simple clean look, same as the little flower. When she was ready she looked at herself in the mirror with a happy smile. She quietly thanked the little flower for its help and then she went downstairs to get ready to go to school. Her mother met her coming downstairs and got even more amazed this time. She looked at her daughter all around and asked if she could help her to set up her hair a little bit higher. Linda liked that and let her mother help her but without changing the style. It did improve Linda’s look and she felt even happier now with her mother wanting to help. After hugging her parent’s goodbye, of to school she went. It turned out to be a beautiful day, it was already warm and the sun was shining equally bright as Linda’s happy smiling face. Linda felt happy and she didn’t think of the past on her way to school.

– 009:002/12 –

Walking to the bus stop and waiting for the bus, she unconsciously stretched up holding her chin high and without really knowing, she said “Hi” to the first of her schoolmates she saw and even before they recognized her standing there. Of course they saw her, but yet not. Both surprised and a bit sky they kind of unwillingly returned Linda’s greeting. Linda was smiling and her class mates had never seen Linda smiling like that before, not that they could recall anyway. All the way to school her schoolmates, even those who used to bully her, got unsure and didn’t know how to approach her. Linda looked and behaved differently and actually differently good, too. What before was considered an ugly girl was no more, it felt not possible to make fun of her looks anymore. Linda had changed. Linda didn’t just look different, in fact, she stood out in a way that her classmates hadn’t seen before and there were nothing in her appearance to argue about. Instead, Linda attracted curiousness and by the end of the day she had been approached several times by other girls and this time in a much friendlier way than before. It became obvious that the

– 009:002/13 –

boys were looking too, but from a distance, and there were more than just curiousness in their eyes. Linda had changed and for the boys in school it was a kind of an exciting change. They didn’t know Linda as they never really had met her or tried to open up a conversation for that sake. All they had done so far had been trying their best to make fun of her in order to gain points in front of friends. But as it turned out now, there were no points to score anymore and a sort of sham spread amongst them. Also some of the girls felt ashamed for their previous doing.

Book 9 dec2005

– 009:003/1 –

Chapter 3 After school it was a very happy Linda coming home. She left her shoes inside the front door and rushed up to her room to her little flower friend. The little flower now in full bloom welcomed her, looking more beautiful than Linda ever could imagine. Linda placed herself beside the flower to have a look and be with it for a while. She could feel the soul of the forest filling her room and the little flower welcoming her company. In many ways it was with sadness Linda picked out a new clean handkerchief from her drawer, wet it in one end and carefully wrapped the little flower so it would be well protected. She hadn’t forgot what the little man in the forest had told her and she wanted to do exactly what he said. Linda changed clothes and back in the forest she placed the little flower on the ground among its friends where she had found it. For a while she stood there looking at the little flower laying there on the ground, but somehow there was nothing sad about it. The little flower didn’t look sad, instead pleased and happy by the experience. After a while Linda felt better about

– 009:003/2 –

leaving the little flower there. She knew that the little flower soon would wither away, but so would all the other flowers surrounding it do too. The little flower had been paid attention and Linda had sort of helped it to fulfill that. The little flower had kind of accomplished its mission to spread happiness and joy and as a happy returning soul, it most certainly will grow up and be part of nature over and over again the years to come. Linda could sense this and happily she left the little flower to search for another. This time Linda knew better what to search for, but even so, it wasn’t that easy as she thought it would be. The next little flower she didn’t find by looking, instead it was by sense and feeling that her next little flower appeared. Still hiding, the little flower was sort of forcing its way to the surface though the thick grass and leaves covering it up. Linda sensed the will of the flower as she emotionally felt the same. With her wonderful day at school in mind, she felt like for the first time having touched the sky and she wanted this little flower to experience that with her, too. Linda picked the little flower and carefully wrapped it in her handkerchief

– 009:003/3 –

and brought it back home. And as before, she put the little flower in a glass half full with water and placed it next to her bed. Linda picked out a box from her drawer where she kept her savings. Took some money, waved the little flower goodbye and went out again. Linda took a bus to a shopping mall not that far away. There were so many ideas bubbling inside her and she really had enjoyed dressing up this morning. At the mall she went from store to store looking. She went into stores she found interesting and tried on clothes and in one of the stores she bought a beige and green pattern top that she intended to wear the next day in school. This time she didn’t try to buy clothes that the other girls were wearing. No, this time she bought clothes that she liked and that would fit with other clothes in her wardrobe. After that she went back to a makeup store and bought herself a new eyeliner pen. Her old one she felt a bit too hard and she wanted a shade not as black. She discussed this with one of the staff who willingly and happily helped Linda to try this out. It wasn’t often young girls asked

– 009:003/4 –

about things like Linda did now. The shop assistant felt Linda talented the way her makeup was applied and the way she asked for advice. Linda enjoyed these kind of discussions and being out shopping in a way that she never had done before. So a bit late Linda arrived back home, just after her mother. She happily showed what she had bought and to her mother’s surprise she told about her wonderful day at school, too. It was a happy girl that went to bed that night and in bed, she looked a long time at the little flower standing there in the glass beside her. And full of excitement for the next day, she fell into sleep. The next morning Linda got up early and in the same manner as the morning before, she prepared herself for the day. The little flower she moved to the bedroom window as the morning before and as the morning before, the little flower started to grow in confidence as it prepared itself to show in the sunlight. This time Linda had tried out different outfits and new looks the evening before. She had practiced setting her hair up in different ways

– 009:003/5 –

and plaid a little with her new eyeliner pen. But before she started to dress, she waited for the little flower to accompany her getting ready. And in the same manner as the morning before, the little flower and Linda made themselves ready for the day. At breakfast Linda sparkled and she was a joy to see. Linda’s mother asked if Linda wanted to have a look in her closet when she came back home after work to see if there was something else that might interest her. Linda was growing up and as the jacket she now had been given, there might be other clothes that she could have and make use of. Linda loved her mother and was very happy for this offer. Linda’s parents hadn’t been able to help their daughter before as they didn’t know how. But somehow that jacket she had been given had showed the way and they so much wanted their daughter to continue to be happy as now. Linda went to school, but before that, she returned to her room to quietly say goodbye to her little flower friend who now was in the process of fully opening up. The happiness and emotional joy the little flower emitted Linda

– 009:003/6 –

felt. In many ways Linda shared those her feelings with the flower and as from now, she didn’t feel alone anymore. Linda felt safe and her confidence grew. This day at school went even better than the day before. The yesterday surprise and shy curiousness among her schoolmate’s, had changed to kind of fumbling approaches to make contact. And to their further surprise they found that Linda was very open minded and happily participated chatting. What made Linda a bully object before? And what made her so popular now? What had changed? No one knew and to those questions no proper answers were to find. Whatever; Linda had another wonderful day at school and she started to gain friends. Back home Linda did as the day before. She cared for the little flower that waited for her in her room. This flower was a bit more vigorous than the first one and it well reflected how Linda felt after school now. There was this emotional contact and it made Linda happy. After having spent some time with the flower in the window, she changed clothes and went back

– 009:003/7 –

with it to the forest. She placed the little flower on the ground where she had found it and after a while in peace with it, she began to search for another new flower to bring back home. Later that evening Linda and her mother had a look in her mother’s closet and there were some more clothes Linda liked and her mother happily gave them away. After trying some of her new cloths on and practicing various makeup styles, she happily went to bed. This pattern repeated till the school closed for summer holiday. Linda had gained in respect in a way no one could have foreseen and she was no longer a loner, or bullying object, any more. The girls at school found Linda interesting as she always seemed to find new ways to express herself. Linda had found a way to be that suited her and she happily shared that wisdom with her new friends. But even if Linda shared a lot of her experiences, she did not once tell about the flowers she brought from the forest or about her visits there. The soul of the forest was her secret and she didn’t want to share that with any one, not even her parents. It had happened once that her mother had asked about the little

– 009:003/8 –

flower at the side of her bed, but Linda had just told her that she liked a flower there as it made her sleep better. Her mother didn’t understand, but let it be and didn’t ask again. The change in Linda was more than she ever could hope for and she didn’t want to question too much. The summer turned out to be the best ever for Linda and her family. Linda was in such a harmony that her parents couldn’t help being affected. They had offered Linda to help her finically buying new cloths as she showed interest and that it became more and more obvious that she knew what she was doing. The staff in the makeup store Linda used to visit, saved various sellout products for her to try out. Linda didn’t have to pay much and the shop manager had got a good eye for Linda and she enjoyed her visits discussing various styles of makeup for teenage girls. It was not only that she liked Linda, it was also a way for her to know what young girls wanted and it improved business. During the summer Linda developed fast, both physically and mentally and not once she missed her daily visits to the forest. But she

– 009:003/9 –

kept it a secret and hid whenever she was warned by her forest friends about strangers approaching. Her parents couldn’t afford holiday travels so they stayed at home, which suited Linda just fine. Even though she most of the time was alone, she didn’t feel that way anymore. In many ways this strengthened her integrity and around the neighborhood the respect for her grew. When school started again there was tension in the air as always when school starts after a long summer holiday. Linda had developed further in confidence and she was not the same girl leaving school for summer holiday anymore. Linda had become a young woman and it did show. Her breast had developed as well as her sense of design, dressing up and behavior had done. Even if Linda couldn’t compete being the prettiest girl in school, she sure was able to compete in style. The respect girls won by being pretty was nothing compared to the respect Linda gained by being the person she was and showing it, too. Linda was a joy to look at and she really did her best to please her surroundings by being at her best all the time

– 009:003/10 –

and being kind. Boys had begun to discover her and she was more polite courted than the other girls in school. In a way Linda was still a shy person, but that just added to her personality now, making the boys trying their best even harder. August, September and October past and still Linda was able to find small flowers to bring back with her home. She had learnt to respect all those tiny almost invisible flowers and even though they were not as powerful in their blooming as the summer flowers were, they for sure were beautiful and had that something else extra in personality, which she especially liked. The peace they emitted and their inviting integrity, even if small and tiny, Linda carefully adapted. She felt for these tiny late flowers in a way that she hadn’t felt before and many times it was with sorrow in her hart leaving them on the ground to search for yet another one. That day came and Linda felt it, when there were no more flowers to find. It had been a very cold night and with sorrow Linda left her last flower on the ground. She didn’t try to search for a new one, so Linda stayed with the little

– 009:003/11 –

flower lying there on the ground as there were no other flowers there to keep it company. “Hello” Linda suddenly heard a familiar voice say. Linda lifted her head a bit surprised. It was that little man again standing in front of her and the little flower laying on the ground. Linda stood up and started softly weeping. There were so much she wanted to say and yet now, she wasn’t even able to return the little man’s greeting. The little man was smiling, Linda didn’t have to speak a word. He sensed it all and was pleased with her reaction. He picked the little flower up and now half frozen, he gently held it in his left hand. “I will take this flower and keep it for you. I will plant it on a place which only you can find. It may not be this year or the next year after, but you will find and recognize it when time has come”, the little man said in a kind and promising manner. Linda looked back at the little man and she really appreciated what she heard. “You have grown up and I can sense that you

– 009:003/12 –

are true to this forest and that you are very much a part of its soul. With every flower you have picked, you have brought a piece of its soul with you back home to stay and with every flower you have brought back, you have left a piece of your soul with that flower to stay here in the forest with all of us, too. All the flowers that you have picked will live through you till the day you die and when you die, their spirits will surround you bringing you home”. Linda, still looking back at the little man with tears in her eyes, was only capable to return a short “Thank you”. The little man smiled back at her once more and within a blink of an eye he was gone. Linda wiped the last tear away and started to smile again, almost laughing. All little flowers she had brought back to the forest were not dead after all. The little man was right and she could feel it. The joy of sharing their company remained within her and she remembered every one of them. This time Linda returned back home much more aware of what had happened to her and she knew that it now was up to her to make a life. She had been shown how and she wasn’t afraid. She could feel the

– 009:003/13 –

support of the forest and by being aware of its existence and soul, she knew that she never would be alone again. The next day Linda went to school she was no child anymore. At the age of fifteen she knew what laid ahead and in front of her and life didn’t scare her as it had done before. She knew that she still had a lot to learn and understanding that, she was prepared to do her best. It was a happy determine Linda that entered school that day and she used her understanding wisely. And as years past by the respect for her even grew further and beyond. Linda ended school in best way possible and when she did, she was admired by many. The integrity she possessed had a deep effect on people and “her kind of beauty”, which only she possessed, no one questioned or had any doubts at all. At the age of nineteen Linda found that last little flower again, which the little man had saved for her. It was a reunion of joy and Linda spent a long time admiring the little flower making its way. It was so beautiful

– 009:003/14 –

to look at and after a while Linda got a strange feeling thinking of herself. That little flower now reflected her personality in all ways and the little flower let her see. It was a both humble and grateful woman that left the forest that day. When she got home, still living with her parents, she wanted to be by herself for a while. Linda went up to her room looking out through the bedroom window. She wiped a tear of joy and thought back to her flower friends which she had spent time with there. They were all happy thoughts and Linda could feel that she had not lost any of them. She carried them inside and that made her happy. And today, as a full grown up woman, she still thinks of the forest surrounding her and she still can feel its soul supporting her in life. Her little flower friends she never forgot, but in the end it was she herself making it all happen. The magic she found within herself and with the push of small flower spirits, she no longer felt afraid of walking that path. She learnt about herself, soul friends and family and later in life she found a loving partner and soon after

– 009:003/15 –

she got kids of her own, too. And as her kids grew older, she in secret cuddled them up in one of their bedrooms and told them a fairytale about a little man and his forest. Linda met with the soul of the forest, something few of us have. But if you want too and look real close, you most likely will find a flower growing for you, too. So think of this tale the next time you visit a forest and who knows, that little man may still be around, if we want him too. The End

– 009:003/16 –

— Final word — To some extent fairytales has more to tell than ordinary stories. Fairytales many times speaks to our inner selves in a way that only children understand. But with this fairytale, I hope to evoke at least some adult understanding to bring for the future.

Book 9 dec2005

The Soul of the Forest This fairytale is contemporary in several ways, but based on ancient fears and understanding. In our time we do not think of forests as home, but once upon a time they were and moving out of the forests humans lost contact with its soul, which is what this short tale is about.

Book 10 feb1995

Född Dum (Born Dumb) a story in Swedish

Book 10 feb1995

– 010:000/I –

Innehåll

Book 10 feb1995

– 010:000/II –

Född dum är kanske en något udda titel på en berättelse, men bara kanske. Titeln fanns där redan innan jag hade börja skriva och jag har hitintills inte lyckats komma på någon bättre titel som passar in på den här berättelsen. Att födas dum i den bemärkelsen att man som nyfödd också är det, tror jag inte på. Men om man vrider och vänder på saken, så kan nog många andra än jag uppfatta det så och bete sig därefter. Den här berättelsen handlar om Gunnar och om han ”föddes dum” eller blev dumförklarad någon gång senare efter födseln, är något som den här berättelsen egentligen aldrig tar ställning till. Det finns någonting som heter ”att man ska finna sig i sitt öde” och om att födas dum skulle vara ett sådant öde på något sätt, så förväntas det också att man ska bete sig dumt och utseendemässigt också se motsvarande dum ut för att bli accepterad.

Förord

– 010:000/III –

Om nu Gunnar lyckas med det eller inte, att bli accepterad för den han då skulle vara och blev född som, är en del av vad denna berättelse handlar om. En annan del handlar om vad som är accepterat och vad som inte är det. Om nu någon mot förmodan efteråt skulle visa sig inte vara den person som vi andra fastslagit att han eller hon ”är”, så kanske inte alla av oss skulle klara av att erkänna och hantera det. Speciellt inte om vi har nervärderat personen ifråga till att vara ett dumhuvud och att det senare visar sig vara helt fel och kanske till och med precis tvärs om, att han eller hon är både intelligentare, smartare och kunnigare än vad vi själva är. Vad som är sanning, rätt och riktigt i denna berättelse är inte helt självklart och kanske just därför något att fundera på. Men oavsett det så hoppas och tror jag att Gunnar inte föddes av misstag. Något säger mig att det trotts allt finns en liten Gunnar inom oss alla och att dumhet som sådan har sin uppkomst och boning någon helt annanstans.

– 010:000/IV –

Den här min allra första berättelse påbörjade jag i november 1994 och den avslutades i februari 1995 och i och för sig så slutar berättelsen om Gunnar också där, men kanske ändå inte. I sagans värld kan ju allt hända och faktiskt också i det verkliga livet med. Så vi får väl se vad verkligheten vill med denna berättelse. Li Sam

Book 10 feb1995

– 010:001/1 –

Morgonen kom så sakta smygande i den lilla förorten Ängmarken en liten bit utanför de centrala delarna av stan. En ganska så normalstor stad som exempelvis Stockholm skulle man kunna säga. Ängmarken var en förort med en förhållandevis normal blandning av medelklassmänniskor och trots att området var relativt nybyggt så fanns det inga likheter med de stora betongförorterna som några år tidigare hade vuxit upp som svampar runt staden en bit längre ut. Där fanns en blandning av enfamiljshus, radhus och mindre hyreshus runt ett litet centrum med de allra nödvändigaste affärerna där man kunde handla mat och sånt som underlättade det dagliga livet. Det fanns en bussförbindelse som knöt ihop de närliggande förorterna och anslöt till en tunnelbanelinje för vidare transport in till stadens centrum. Men de flesta som bodde i Ängmarken ansåg det ändå nödvändigt att ha bil för sina inköp och transporter till och från arbetet då turtätheten inte var särskilt hög. Ängmarken låg trots sin närhet till staden i ett vackert område nära till ett någorlunda stort

Kapitel 1

– 010:001/2 –

skogsparti och andra mindre ängs och parkmarker. Det fanns inte mycket till aktiviteter i Ängmarken, men något större behov verkade det inte finnas heller. Man kunde nog betrakta Ängmarken som en slags sovförort där folk i mångt och mycket trivdes med tillvaron som den var. Det var sällan bråk, snyggt, helt och rent, så folk och barnfamiljer som bodde här kände sig trygga även på kvällarna då det börjat skymma på. Några större arbetsplatser fanns inte i närheten, det var mest mindre serviceindustri och små butiker. Det fanns en småskola för barn upp till 3:e klass. Äldre barn fick åka buss till andra skolor belägna runt om i andra närförorter för att fullgöra sin skolgång eller ta tunnelbanan in mot stan. Det gjorde att de flesta äldre ungdomarna oftast höll till där deras skola var belägen även på fritiden när skolan var slut. Här i ett hyreshus nära centrum bodde Gunnar. Lägenheten var inte den största men det var ett fint läge med någorlunda fri utsikt. Gunnar hade den här sommaren fyllt fjorton år och skulle just den här dagen börja i åttonde klass. Det var inget Gunnar såg fram emot.

– 010:001/3 –

Sommarlovet som gått var för Gunnars del inget särskilt att glädjas åt heller. Sommaren hade avlöpt på samma sätt som de senaste hade gjort, vilket till största delen inneburit passning av sina två små halvbröder Jonas och Lars, tre och fem år gamla. Någon semester i vanlig mening som exempelvis att resa bort till någon badort eller sommarstuga hade Gunnar aldrig varit med om. Han hade tillbringat största delen av sommaren hemma i Ängmarken. Gunnars familj var inte särskilt välbärgad. Det blev inte mycket pengar över till nöjen eller fina kläder när allt det nödvändiga var betalt. Gunnars mamma Lena som tidigt hade skilt sig från Gunnars far och senare gift om sig med Kent när hon väntade deras första barn, var inte särskilt road att engagera sig i familjeaktiviteter. För det mesta fick barnen sköta sig själva. Gunnars styvfar Kent var heller ingen familjeman som försökte sysselsätta sina barn eller vara pådrivande i andra aktiviteter som exempelvis sport. Gunnars föräldrar satt mest hemma och ville helst av allt inte bli störda av bråkiga barn. Trots allt så kan man inte påstå att barnen blev övergivna eller illa behandlade på något sätt. Mat av bra kvalité

– 010:001/4 –

serverades på regelbundna tider, deras kläder var hela och rena, samt att både Lena och Kent höll styvt på att de skulle tvätta sig, borsta tänderna och i alla lägen uppföra sig väl. Man ville inte veta av några klagomål på barnen eller att grannar skulle ges tillfälle att ha synpunkter på deras uppfostran. Något som Lena och Kent definitivt inte ville bli utsatta för var att inför andra behöva skämmas för sina barn. Om man nu kan säga så, så trivdes Gunnar ganska så bra och han kände sig nöjd med sin familj. Att han aldrig klagade över sin situation kan i viss mån bero på att det i hans värld aldrig funnits några alternativ. Och utifall det hade funnits alternativ, så skulle Gunnar förmodligen inte själv kunna förstå vilka möjligheter han haft att förbättra sin tillvaro i alla fall. Det var alltid andra som styrde och ställde i hans liv och så hade det varit ända sen den dag han föddes. Gunnar var inte riktigt som andra barn. Han hade under hela sin uppväxt haft utseendet emot sig. Inte så att han var direkt ful, om man nu kan säga så. Han hade alltid varit storvuxen för sin ålder, varken tjock eller smal eller muskulöst kraftigt byggd. Hans kropp var mer

– 010:001/5 –

oformlig och tillintetsägande i sin form. Det fanns ingenting i hans person som attraherade eller avskräckte, vilket gjorde att inga andra ungdomar i hans ålder egentligen tog kontakt med honom eller ville umgås med honom om de inte måste. Man tyckte heller inte synd om honom och därigenom på konstlad väg sökte umgänge med honom för att vara så kallat snäll. Så för det mesta så brydde sig ingen egentligen särskilt mycket om Gunnar och hur han fick dagarna att gå, och då han inte gjorde något väsen av sig eller besvärade någon, så fick han för det mesta vara ifred. Visst hade det hänt att barnen i hans omgivning hade retat honom, men de hade ganska snart tröttnat då förväntad respons uteblivit. Gunnar hade olyckligtvis inte bara utseendet emot sig, han var heller inte särskilt snabbtänkt. Det var inte så att han var handikappad, i alla fall inte enligt de normer som samhället ställer upp för att erbjuda stöd och hjälp. Han kunde läsa, skriva och räkna, men det tog sån evinnerlig tid så fort han skulle göra något. Man skulle kunna tro att genom att ta god tid på sig så skulle resultat bli bra därefter, men det gällde inte Gunnar. Det

– 010:001/6 –

Gunnar åstadkom vittnade mer på okoncentration och som så många uttryckte det, brist på vilja. Men som sagt han var oförarglig och folk valde det bekväma sättet att helt enkelt ignorera honom. Nu hade solen kommit upp en bit på himmeln och väckarklockan i Gunnars rum ringde. Gunnar vaknade till, fast bara till hälften men ändå tillräckligt för att höra lillebror Jonas fara omkring i lägenheten som han alltid brukade göra eftersom han var så mycket morgonpiggare än alla andra. Jonas hoppades alltid att någon annan skulle vakna och komma upp och hålla honom sällskap. Men han vågade inte föra ett sådant liv så han väckte mamma och pappa, för då skulle han omedelbart få en tillrättavisning och åka i säng igen. Som tur var så sov resten av familjen ganska hårt och ingen annan än Jonas var särskilt pigg på att gå upp. Nu när också Jonas hörde väckarklockan i Gunnars rum kom han genast inrusande då han visste att Gunnar måste gå upp. Jonas tyckte om Gunnar eftersom Gunnar aldrig tjatade på honom och han kunde alltid komma till Gunnar utan att bli bortkörd, även om han ibland kunde betraktas som en liten pest.

– 010:001/7 –

- ”Gunnar, Gunnar! Du måste gå upp nu, du ska till skolan idag, skynda dig.” Ropade Jonas. Jonas tog tag i täcket och började slita och dra samtidigt som han studsade upp och ned. - ”MMM.” Hördes Gunnar mumla, men inget hände. - ”Kom då, jag är hungrig.” Fortsatte Jonas, som nu i det närmaste hade fått av Gunnar hela täcket. Gunnar började röra på sig och satte sig sakta upp. Han visste att det inte var mycket mening i att försöka sova när Jonas var på det humöret och det vore onödigt att väcka de andra. Oftast var det Gunnar som gick upp först på morgonen, även om hans styvfar Kent började jobbet klockan åtta samtidigt som Gunnar skulle började skolan. Hans mamma började sitt arbete för det mesta vid nio tiden och det var alltid hon som såg till att ställa Gunnars väckarklocka vid kvart i sex så han skulle komma upp ordentligt. Det tog visserligen bara fyrtio minuter för Gunnar att åka till skolan från det att han steg ut ur dörren, men hans mor tyckte att han gott och väl kunde ställa fram sin egen frukost och samtidigt se till att

– 010:001/8 –

Jonas fick något att äta så han höll sig lugn. Gunnar hade vant sig att ta hand om Jonas på morgnarna de två senaste åren från det att Jonas börjat kunna gå, eller rättare sagt studsa fram. Hans bror Lars som var två år äldre än Jonas hade alltid varit en riktig sömntuta, så honom fick hans mor släpa upp innan de skulle ge sig iväg till dagis och fritids. Gunnar reste sig upp och gick sakta in i köket med Jonas hoppande och dragandes i hans ena pyjamasben. Han fyllde en kastrull med vatten och satte den på spisen. Därefter tog han fram mjölk och chokladpulver som han blandade i en mugg till Jonas så han skulle hålla sig lugn. Efter toalettbesöket hade vattnet kokat upp. Han drog av kastrullen från plattan och började plocka fram bröd och pålägg. Jonas hade redan druckit upp sin choklad och ville nu ha en smörgås. Gunnar gjorde iordning smörgåsar till både sig själv och Jonas och hällde i varmt vatten i en mugg och stoppade sedan ner en tepåse däri. Att äta frukost brukade även det ta lång tid för Gunnar, särskilt om Jonas höll sig lugn och lät bli att skynda på honom, vilket han gjorde idag. - ”Skynda på nu Gunnar och glöm nu ingenting

– 010:001/9 –

du ska ha med dig till skolan.” Hördes Kent säga från hallen. Klockan var nu halv sju och det var då Kent brukade stiga upp. Det passade rätt bra att äta frukost i etapper då köket var rätt litet och nu var det Kents tur att göra i ordning sin frukost. Gunnar masade sig iväg för att göra sig iordning och en halvtimma senare var han färdig att ge sig av efter diverse småtjat från både Kent och Gunnars mamma Lena, som även hon nu var uppe och igång. Efter en sista kontroll att han hade allt med sig så gav han sig iväg. Omedveten om det själv så började Gunnar släppa på koncentrationen, som i Gunnars fall var så hög som den kunde bli på morgnarna. Han ville undvika att vara till besvär och han tyckte det var obehagligt när det blev för mycket tjat om något gick för sakta eller det var något han glömt. Så det kändes som en lättnad att ensam få kliva ut genom dörren där han på något sätt fick vara för sig själv. När Gunnar i andra tankar och med långsamma steg tagit sig fram till busshållplatsen så hade han missat den första

– 010:001/10 –

tidiga bussen, trots att han var ute i god tid. Han hade sett en bit bort att bussen kom, men gjorde egentligen ingen ansträngning för att hinna med. Han gick helt enkelt och skrotade omkring i sin egen värld utan att fästa någon egentlig uppmärksamhet på vad som hände runt omkring honom. Att bussen kom, det såg han, men att han skulle åka med, den kopplingen existerade liksom inte. Så var det ofta med Gunnar, han levde lite grann i sin egen drömvärld och var nöjd med det. Han hade egentligen inga behov av att prata och umgås med folk runt omkring honom eller med jämnåriga kamrater. Men visst kunde han uppskatta om någon sa några vänlig ord till honom, men så långt som till en diskussion av något slag gick det aldrig. När nästa buss kom klev Gunnar på. Det var den sista bussen han kunde åka med utan att komma för sent till skolan. Det brukade inte vara många människor på bussen när Gunnar klev på, så det brukade alltid finnas sittplatser lediga. Hans favoritplats var i mitten av bussen, där brukade det vara lugnast, och han ville gärna sitta vid fönstret på höger sida och titta ut, så även denna gång. Han fick sin

– 010:001/11 –

favoritplats och satt mestadels av tiden och tittade ut genom fönstret. Han tyckte mest om att titta på träden och annan växtlighet som bussen passerade på sin väg, hållplats efter hållplats, till tunnelbanan där Gunnar senare skulle stiga av för att byta. Han tröttnade aldrig på att sitta där i bussen och nästan glo ut genom fönstret. På något sätt så i Gunnars värld fanns det alltid något nytt att upptäcka hos ett träd, buske eller grässtrå. Det kunde vara nya skott på våren och när träden växer så kunde han sitta länge och bara betrakta hur grenarna böjer sig i takt med vinden eller skiftningar i färg beroende på årstid och ljus vid olika tider på dygnet. Man skulle kunna tro att det fanns ett intresse att studera växtligheten, men de andra medpassagerarna som såg Gunnar sitta där och titta ut genom fönstret skulle hellre beskriva det som att bara sitta där och slöglo utan att egentligen registrera någonting av värde alls. Det fanns helt enkelt ingen annan som såg det Gunnar såg och om han nu skulle försöka sig på att förklara, så skulle i alla fall ingen förstå ändå. Nåväl, Gunnar brydde sig inte särskilt mycket

– 010:001/12 –

om vad andra hade för åsikt om honom där han satt. Han var så inne i allt längs vägen att han inte ens märkte när några av hans klasskamrater klev på bussen. I och för sig så gjorde det inget, de brukade sällan hälsa på varandra i alla fall. Gunnars klasskamrater såg för det mesta ner på honom och kunde till och med skämmas för att ha honom i samma klass som dem, som exempelvis när han sa något dumt eller gjorde bort sig i något ämne, och det gjorde han för det mesta, det var alla hans klasskamrater ense om. Gunnar hade vant sig vid sina klasskamraters sätt att bemöta honom och brydde sig inte särskilt mycket. Så länge som ingen gjorde någon direkt illa så accepterade klassen förhållandet med Gunnar så som det nu var. När bussen stannade vid tunnelbanestationen klev nästan alla av. Bussen skulle visserligen fortsätta vidare, men de flesta klev av här för vidare transport med tunnelbana in till stadens centrum. Innan bussen fortsatte efter att alla hade gått av så hördes chaufförens röst i högtalaren. - ”Gunnar Johansson, det är alltid lika trevligt att ha dig som passagerare här, men jag måste

– 010:001/13 –

tyvärr meddela att du skall gå av här annars kommer du försent till skolan!” Gunnar reagerade saktfärdigt och klev av med tacksam blick mot chauffören. Det var Kalle som körde bussen idag och han hade kört buss så länge Gunnar kunde minnas. Kalle var inte avigt inställd mot Gunnar på något sätt. Han kunde småprata med honom när de ibland stötte på varandra då de bodde i samma område och inte långt ifrån. Kalle kände även Gunnars föräldrar, även om de inte umgicks med varandra. Men Kalle var pratglad och därför visste Kalle en hel del om Gunnar och de flesta andra medpassagerarna också för den delen. Som vanligt drog folk på mungiporna när Gunnar glömt kliva av, vilket inte var första gången. Men det gjorde inte hans klasskamrater som hade vänt sig om utanför bussen när de hörde chaufförens röst i högtalaren, de tyckte enbart det var pinsamt. Gunnar lunkade ifatt skaran med folk från bussen för att hinna med det anslutande tunnelbanetåget och utan några ytterligare missöden hann han med. Det brukade vara mycket folk i vagnarna vid den här tiden och

– 010:001/14 –

Gunnar fick nästan alltid stå de fyra stationer som skulle passeras innan han skulle kliva av. Det var sällan som Gunnar missade att gå av vid hållplatsen där skolan låg, det var alltför mycket folk runt omkring som förhindrade ytterligare utsvävningar i fantasins värld. För att Gunnars fantasi skulle skena iväg med honom så behövdes någorlunda lugn och ro utan för mycket folk runt omkring som klängde och skuffade på honom. Gunnar kom av i god ordning, men det var en bit att gå innan han kom fram till skolbyggnaden. Gunnars skola var en gammaldags skola från 1920 talet, vilket var då som hela denna stadsdel kom till. Det skilde bara en tio minuters promenad den sista biten över en bro så var man inne i den yttre stadsbebyggelsen av de centrala delarna av staden. När Gunnar kom fram till skolan så hade det just ringt in och skolgården var tom på barn. Han hade tagit för god tid på sig som vanligt och inte hängt med sina klasskamrater när de skyndat iväg för att hinna i tid. Han gick med tunga steg in genom dörren till trapphuset och började sakta förflytta sig uppåt de två våningarna upp till korridoren där hans

– 010:001/15 –

klassrum låg. Gunnar var inte särskilt glad i skolan, han hade det svårt på alla de sätt. Att han inte hade några kamrater att umgås med gick väl ann men det var värre på lektionerna där det mesta gick i en takt som var alldeles för hög för honom och som gjorde att han sällan kunde hänga med. Han hade hela tiden den där känslan av obehag under varje lektion. Men visst, han försökte och emellanåt så ansträngde han sig allt vad han kunde, men för det mesta så klarade han bara delvis att ta till sig vad en lektion handlade om och halkade hela tiden efter alla andra. Trots allt så ville Gunnar ändå inte ge upp och strunta i skolan som en del andra mer begåvade elever gjorde. Han visste att det skulle bli ett fasligt liv hemma om det skulle komma fram att han skolkade. Kanske inte för att det drabbade honom själv så mycket, som att mamma och Kent skulle uppfatta det som en anmärkning på hela familjen och det visste Gunnar att det skulle tas på största allvar och skapa än mer obehag. Men ändå, det var inte det som drev honom vidare att försöka genomföra sin skolgång så gott han kunde. Han hade innerst inne en

– 010:001/16 –

önskan att få glädja sin omgivning, att de skulle vara nöjda med honom och att hans mor och Kent, kanske även de skulle kunde vara lite stolta över honom ändå. Gunnar var, trots den dagdrömmare han var, realist och han insåg att det nog var omöjligt hur han än försökte. Men den fanns där ändå, denna lilla spillra av hopp som drev honom vidare. Fast efter alla år som gått med bakslag på bakslag, samt en omgivning som ständigt påminde honom om hans brist på intellekt, hade gjort att det hopp som drev honom numera syntes inbäddat i tjock bomull som inte gick att riktigt få tag på. Förvisso fanns den där en liten strimma ljus, men det syntes lång väg dit innan han skulle kunna få någon form av bekräftelse, självkänsla och en tro på en framtid även för honom. Så den lilla inspiration han hade räckte inte långt innan det lilla ljus han ibland tycktes se tynade bort i fjärran och för det mesta så blev allt bara en formalitet och rutiner som drev honom vidare. Men hur hade det blivit så? Hur hade Gunnar kunnat hamna i den här situationen, när det för alla i hans omgivning stod helt klart att han inte hade kapacitet att klara av skolan som alla

– 010:001/17 –

andra ”normala” barn. Han låg långt efter alla andra i klassen och i normala fall så borde han ha gått i en specialklass eller åtminstone fått någon form av stödundervisning. Men som det var nu så gick han i en så kallat ”normal” klass och blev uppflyttad till nästa årskurs varje år trots sina svårigheter att hänga med. Men hans betyg då? Om han nu hade ett sådan stort handikapp så borde det ju synas i betygen och att man därigenom kunnat ta tag i hans problem. Hur man nu än vill se det, så till Gunnars nackdel delades det inte ut några betyg i hans skola tills förrän klass åtta, så hitintills hade alla kunskapsbedömningar bara redovisats i samtalsform mellan föräldrar och lärare och därefter hade eleverna erhållit ett papper där det enbart stod godkänd eller underkänd. Och som det nu var så ville Gunnars föräldrar inte veta av att deras son skulle bli underkänd och behöva gå om en klass eller liknande. Visserligen så hade Gunnars lärare genom åren försökt att påpeka de problem som fanns och visst hade Gunnars föräldrar medgett att det fanns vissa men då bara mindre problem och att det inte var något som borde förhindra

– 010:001/18 –

uppflyttning till nästa årsgrupp. Ytterligare till Gunnars nackdel, så hade alla hans lärare hittills varit svaga att få Gunnars föräldrar att förstå allvaret i situationen och för slöa att ens försöka. Så bedömningen av Gunnar hade alltid följt minsta motståndets lag, det blev minst jobb för ansvarig lärare att godkänna Gunnar och då han inte ställde till med något bråk i klassen eller skolkade, så fick han väl vara kvar där då och bli uppflyttad tillsammans med alla andra. Men andra lärare i skolan då, var det ingen som reagerade? Vad tyckte skolans rektor om situationen? Tyvärr så brydde sig inte övriga lärare om andra lärares elever överhuvudtaget, man ansåg sig ha fullt upp med sina egna och dessutom så fanns det en viss grad av tävlan mellan lärarna om vem som var bäst, vilket då gick ut på vem som hade den bästa klassen. Även om skolan nu inte gav ut några betyg, så genomfördes det klassprov och då passade det ju bra att Gunnar alltid drog ner klassens genomsnittliga resultat. Skolans rektor var mest sysselsatt med administrativa göromål i vilket fall som helst och det fanns alltid sånt som prioriterades högre än Gunnar. Så man

– 010:001/19 –

skulle kunna säga att han hade hamnat mellan stolarna på något sätt och att ingen egentligen brydde sig. Nu var det som det var och Gunnar gick sakta fram genom den tomma korridoren till dörren till hans klassrums. Han stod där ensam framför den stängda dörren, alla andra hade gått in. Han tvekade ett ögonblick och hörde hur sorlet innanför dörren tystnade och en ljudlig, bestämd kvinnoröst hälsade eleverna välkomna till skolan igen efter sommarlovet. Gunnar ryckte till och skärpte uppmärksamheten lite extra. Vad var det? Han kände inte igen stämman innanför dörren, det lät inte alls som hans lärare. Han måste ha gått till fel klassrum tänkte han, eller hade hans klass fått ett nytt klassrum detta år? Han öppnade sin väska som han hade med sig, och letade efter en lapp som han visste borde finnas där, för att kontrollera vart han skulle gå. Jodå, på lappen han hittade efter ett tag så stod det sal fem, våning två, samma klassrum han haft innan sommarlovet. ”Jag måste ha gått fel ändå”, tänkte han åter igen. Gunnar såg sig om och gick tveksamt fram och tillbaka i

– 010:001/20 –

korridoren. Nej då, det var rätt sal där han hade hört den främmande rösten. Han gick sakta fram till dörren igen och lyssnade. Det var tyst på så när som den kvinnliga rösten som han hörde tala. Gunnar väntade och när det blev en paus i talandet innanför dörren, så knackade han försiktigt på. - ”Ja! Kom in!” Hörde han den okända kvinnliga stämman ropa bakom dörren. Gunnar öppnade dörren blygt och tog ett steg in utan att släppa taget om dörrhandtaget efter sig. - ”Jaha, och vad vill du?” Frågade en medelålders dam med glasögon efter ett tag då Gunnar tycktes ha fastnat där stående vid dörren hållandes om dörrhandtaget som om han bara ville säga något och sedan gå ingen. Nu blev allt helt fel för Gunnar. Han hade tänkt att han skulle säga någonting när han kom in genom dörren, men nu visste han inte riktigt vad. Han skulle i vilket fall som helst ha sagt ”God dag” och hälsat hövligt som han visste att man gör. Men som det nu blev så avbröts han med samma fråga igen som han inte hade något egentligt svar på. Han ville ju ingenting annat

– 010:001/21 –

än att komma till skolan i tid som alla andra och om han nu hade velat någonting där, så skulle det förmodligen bara vara att han satt där på sin gamla plats som alltid innan. Hans gamla plats ja? Gunnar släppte blicken från den frågvisa damen med glasögonen och sökte sin gamla plats längst bak i fönsterraden. Han såg mycket riktigt en bänk där, men den var inte hans längre som det såg ut. Gunnars plats borde ju vara tom och nu satt det en annan elev där, en för Gunnar främmande pojke som han inte sett i skolan förut. Gunnar ögnade igenom alla de andra ansiktena som var utplacerade bland de övriga bänkarna i salen. Jovisst, han kände igen sina gamla klasskamrater så nog hade han kommit rätt allt. Han kände också igen deras i många fall uppgivna miner samt hörde deras tysta suckar och stön som ökade i styrka ju längre hans svar på den glasögonprydda damens fråga vid katedern dröjde. - ”Vad heter du!” Frågade hon till sist, när hon insåg att hon kunde få vänta länge för att få svar på sin fråga". - ”Gunnar”, sade Gunnar sakta. ”Gunnar Johansson.” Upprepade han snabbt lite blygt

– 010:001/22 –

efteråt. - ”Jaha.” Svarade damen och kastade en snabb blick i en lista liggande på katedern. - ”Jag får väl hälsa även dig välkommen till det nya läsåret, trots att du lyckats komma försent redan första dagen. Oavsett skäl så får vi se till att det inte upprepas. Du kan gå och sätta dig.” Fortsatte hon i strikt ton. Det var ingen bra början för Gunnar, han skulle just börja röra sig när han stelnade till igen och blickande ut över salen. - ”Du kan gå och sätta dig”, upprepade damen vid katedern. - ”Det finns ingen plats ledig”, svarade Gunnar tyst och blygare än förut med blicken riktad mot sin gamla plats längst ner i fönsterraden. - ”Det finns en plats här längst fram, den duger väl?” - ”Jag brukar alltid få sitta längst bak”, fortsatte Gunnar i samma viskande ton som förut. - ”Du kan gott och väl sitta här framme, det skadar inte, och det kan nog vara bra att kunna hålla ett öga på dig framöver. Sätt dig nu!” Replikerade hon småsurt.

– 010:001/23 –

Gunnar gick och satte sig och kände sig mycket obehaglig till mods. Damen vid katedern fortsatte. - ”Som sagt, jag heter Eivor Lundvall och jag ersätter er tidigare lärare Kristina Groth som har flyttat och bytt skola. Som er klassföreståndare kommer jag förutom den gemensamma samlingen som vi skall ha här en gång i vecka att även undervisa i svenska, samhällskunskap och matematik. Det betyder att vi kommer att träffas en hel del under det här läsåret.” Sade hon samtidigt som hon delvis pekade på tavlan där hon tidigare skrivit upp sitt namn och de ämnen hon skulle undervisa i. Samtidigt som hon pratade kastade hon strödda blickar på Gunnar som inte riktigt visste vart han skulle ta vägen. Han satt omedvetet och småskruvade sig i bänken vilket uppenbarligen irriterade henne. Eivor Lundvall som var 43 år gammal kom ifrån en innerstadsskola där hon arbetat i 15 år. Hon var en mycket ansedd och korrekt lärare som bara hade goda vitsord. Hon var van vid att få sin vilja igenom och detta brukade avspeglas i hennes arbete och på sina elever, det var aldrig något bråk eller stök under

– 010:001/24 –

hennes lektioner. Hennes sätt att agera tog udden av de flesta försök till uppstudsighet, de som ändå hade försökte provocera henne fann snart att repressalier i form av att bli snöpligt utvisning ur klassrummet och omedelbara rapporter till föräldrar och rektor gjort nöjet ganska tvivelaktigt. De klasser som hon hade haft hand om tidigare hade alltid varit bland de bästa i såväl kunskap som uppförande och hon hade genom åren visat att hon var helt självgående och inte behövde något stöd av någon. Hon stöttade heller inte sina kollegor om de hade problem, hon ansåg att det man ställer till med själv ska man också själv reda ut. Det gjorde att hon kanske stod lite utanför lärargemenskapen, men det hade aldrig hänt att någon annan lärare för den skull klagat på henne. Hon hade sin egen bekantskapskrets utanför skolans värld och kände sig kanske lite för mer än andra, vilket i och för sig kunskaps och vitsordmässigt inte var någon överdrift. Skolan betraktade hon som en arbetsplats där man hade ett jobb att sköta, vilket hon alltid gjorde mycket bra och nästintill perfekt.

Book 10 feb1995

– 010:002/1 –

Att Eivor nu bytt skola berodde till största delen på att hon lyckats byta till sig en drömlägenhet på den här sidan staden och att det skulle bli lite krångligt att ta sig till den gamla skola från den nya lägenheten, vilket då hade underlättat hennes beslut att byta skola. Majbäckskolan låg nära på andra sidan bron och med hennes meriter så var det inte svårt att hitta en ny lärartjänst och Majbäckskolan var en någorlunda ansedd skola utan något bråk eller andra problem som skulle kunna dra ner hennes status. Hon såg verkligen fram emot att börja arbeta här. Det var väl både en utmaning och en vilja att visa andra och få bekräftat för sig själv vad hon dög till. Men framför allt så var hon realist och hon visste att inget blev bra bara för att man önskade sig det. Det krävdes hårt arbete för att få trettien fjortonåriga elever att anpassa sig efter hennes regler och sätt att lära ut. Hon arbetade också hårt för att nå sina mål, även om nu andra kollegor med samma rutin och erfarenhet skulle ha tagit det betydligt lugnare. Så trots att hon nu inledningsvis var smått

Kapitel 2

– 010:002/2 –

irriterad på Gunnar som satt direkt framför henne och skruvade på sig, så brydde hon sig inte särskilt mycket. Hon kunde direkt se att Gunnar inte var någon bråkstake eller att han medvetet försökt provocera eller testa henne för att se hur lång han kunde gå. Hon ansåg att hon snart nog skulle lära honom hur man uppför sig och vem som bestämmer. Och mycket riktigt, ju längre den här första timmen led desto mer började Gunnar finna sig tillrätta med sin nya plats och skruvandet fram och tillbaka avtog så sakteliga. Den här första dagen på läsåret brukade alltid vara lite stökig. Läsårets nya schema skulle gås igenom, en rad olika papper skulle delas ut som sedan skulle delges föräldrarna. Det skulle hämtas ut böcker och andra läromedel. Skolans elevskåp skulle fördelas samt att rektor skulle ha en samling i aulan för att informera om ordningsregler och annat som eleverna borde känna till inför läsåret och därefter var denna läsårets första dag avslutad. De som ville kunde få en lätt lunch serverad innan de gick hem. Eivor hade sin vana trogen förberett första dagen in i minsta detalj och det märktes redan från första stund. Hon hade förberett alla

– 010:002/3 –

papper som skulle delas ut. Hon hade också förberett allt material i skolförrådet så det var bara att hämta istället för som andra lärare ofta gjorde, skickade ner elever med oftast en felaktig lista och så fick de stå och vänta medan vaktmästaren plockade ihop materialet åt dem. Så det första Eivor hade gjort var att skicka ner 6 pojkar före alla andra för att hämta hennes redan iordningställda material innan det blev kö. På det här sättet råkade hon heller inte ut för att några elever skulle bli utan böcker i starten av terminen så som det alltid brukade bli för dem som kom sist att hämta ut sina saker. Det som förr ibland hade tagit över en timma tog nu bara ett par minuter och det märktes knappt att pojkarna varit borta. Därefter organiserade hon hur utdelningen skulle gå till. Den skulle börja med att de som satt främst i varje rad skulle ta till sig det exakta antalet av en sort och dela ut till de andra eleverna som satt i deras rad. Om någon skulle ha råkat vara frånvarande så hade Eivor förberett ett stort kuvert med varje elevs namn som skulle tillhöra varje bänk. De som delade ut material stoppade sedan ner det i de frånvarandes kuvert så att en

– 010:002/4 –

elev som varit borta från någon lektion hade allt samlat och inte kunde missa något när hon eller han kom tillbaka. När den förste i en rad hade delat ut sin del av materialet så var det den bakomsittandes tur att komma fram och hämta ytterligare material ur en annan hög som var framställd för utdelning. Och så var det tänkt att rulla på. Det första som skulle delas ut var en papper där salens alla bänkar var utplacerade, här skulle elever och läraren fylla i sina namn. Sedan skulle papperna cirkulera i en bestämd ordning så att alla fyllde i ett papper till var och en med sitt namn vid den bänk där de satt. Eivor hade aldrig behövt bry sig om hur eleverna var utplacerad i klassrummet, vilka som satt bredvid varandra etc. så att det inte skulle bli en massa tjatter eller bråk. Hennes auktoritära sätt att styra klassens arbete höll dem alltid sysselsatta och det blev aldrig tillfälle för några utsvävningar att hitta på annat. Hennes sätt kunde vid en första anblick tyckas ytterst strängt och liknas vid kadaver disciplin enligt militärt mönster, men så var inte fallet. Det hela brukade falla sig naturlig på ett sätt som gjorde det ointressant att försöka sabotera en

– 010:002/5 –

lektion eller att inte följa med i undervisningen. Hur hon bar sig åt var inte lätt för andra att förstå. Hon följde inga inlärda metoder, hennes framgång berodde istället på hennes personlighet och sätt att vara och att hon ägde den förmågan att göra sina lektioner intressanta. Hon stod inte bara rakt upp och ned och läste ur en bok och på det sättet försöka trycka ner och påtvinga sina elever kunskap. Hon kunde improvisera och utnyttja den stora allmän kunskap hon själv besatt inom alla möjliga ämnesområden. Detta hade gjort att hon med tiden brukade bli mycket omtyckt av sina elever då hon verkligen hjälpte dem fram att presentera resultat i skolan som till och med kunde förvåna dem själva ibland. När nu eleverna satt där tysta och fyllde i sina namn i de rutor som markerade den plats där de satt och papperna började cirkulera i den ordning som var förutbestämd så upptäckte Eivor att det ganska snart började samlas en hög på Gunnars bänk. Jodå, Gunnar skrev, men det gick så långsamt. Eivor satt och studerade Gunnar när han skrev samtidigt som hon fyllde i sitt eget namn som klassföreståndare. Gunnars sätt att skriva gjorde henne förvånad,

– 010:002/6 –

det liknade till viss del sättet som barn i andra klass skrev. Det gick i och för sig fortare än för barn i småskolan och det var inga problem att läsa det han skrev men bokstäverna hade ett annorlunda utseende som förmodligen berodde på hans sätt att hålla i och föra pennan. Eivor lät Gunnar hållas och han gjorde verkligen sitt bästa. Gunnar kände också av, liksom alla de andra eleverna i klassen, att de fått en lärare som verkligen ställde krav på dem. Gunnar tänkte inte så mycket på att hon kanske skulle kunna uppfatta hans långsamhet negativt, för så hade det ju alltid varit. Han blev alltid färdig sist om han ens hann bli färdig alls. Alla i hela skolan som kände honom visste att det alltid hade varit så att han var sist med det mesta och ingen hade brytt sig särskilt mycket förut. För Gunnars klasskamrater blev det hela lite pinsamt då mer och mer papper samlades på hans bänk. Om det inte sades så tänktes det än mer ”Ska man behöva skämmas för Gunnar i år nu igen”. För skämdes för Gunnar det gjorde klassen, särskilt inför nya människor som inte kände Gunnar. Under de år som gått så hade en mycket bra sammanhållning etablerats i

– 010:002/7 –

klassen när det var något gemensamt som skulle presteras och de upplevde ofta Gunnar som ett lik i lasten när det var någon tävling eller andra aktiviteter med klassvis redovisade resultat. Trots att Gunnar alltid drog ner klassens resultat så var han ingen hackkyckling eller blev utsatt för mobbning eller så. Det upplevdes av alla som ganska meningslöst att ge sig på Gunnar, det tjänade liksom ingenting till, så de lätt honom i stället vara att sköta sig själv. När nu Gunnar var klar med att fylla i sitt namn på alla papper så flöt resten av utdelningen på i ett rasande tempo och därefter presenterades den nytillkomne eleven inför klassen, han som hade tagit Gunnars gamla plats. Läsårets schema gicks igenom, där klassen också fick veta vilka andra lärare de skulle ha i de andra ämnena. Det var samma lärare som de haft året innan, förutom att deras gamla matematiklärare som utgått då Eivor propsat på att överta hennes ämne när det gällde just hennes klass. Eivor avslutade till sist med att informera klassen om de regler som gällde med henne som klassföreståndare, och till klassens

– 010:002/8 –

förvåning så var det inte så många regler som de hade föreställt sig med tanke på Eivors auktoritära framtoning. Det var enkla, raka och självklara regler som medgav mycket frihet. Men hon betonade också att så länge som klassen och de själva skötte sig och tog till sig undervisningen, så hade de hennes fulla stöd med förmåner inkluderat som de då förtjänat. Några hotelser om vad som skulle hända utifall de bröt mot uppställda regler nämnde hon inget om. Klassen verkade rätt nöjd med sin nya lärare så här långt när de blev utsläppta på skolgården långt före alla andra klasser. De hade nästan en hel timme tillgodo tills det var dags för samling i aulan. Bara att komma ut i förtid på det här sättet gav status och flera av de andra som satt inne och glodde ut genom fönstren eller sprang runt i korridorerna såg med avund på Gunnars klass som redan var klara och hade fått tillåtelse att gå ut i förtid. Det var ett perfekt sommarväder den här dagen och solen värmde skönt. Det fanns nästan inga moln på himmeln och vinden var smekande svag. Det var perfekt att få så god tid på sig

– 010:002/9 –

innan Rektorns obligatoriska samling började. De som brukade hålla ihop i skolan på raster och ibland även fritid sökte sig till varandra och bildade små grupper. Flera hade inte sett varandra på hela sommaren och det fanns så mycket att prata om, särskilt om den nya läraren som hade gjort ett sådant intryck på dem. De låg en sorts förväntan i luften som om det här läsåret skulle kunna bli något speciellt. Även den nya pojken Ove stod och pratade med några andra pojkar i klassen som han tydligen kände redan innan han kom till Majbäckskolan och Gunnars klass. Det var en idyllisk syn att se en sådan harmoni och Eivor såg mycket nöjd ut när hon blickade ut över skolgården efter sitt första möte med klassen. Hon såg också Gunnar gå för sig själv vid sidan av en bit ifrån de andra utefter kanten av skolgården som gränsade mot en liten plantering. Att han gick där ensam bekymrade henne inte särskilt mycket. Hon blev bara lite förbryllad då han inte såg ut att vantrivas i skolan direkt och ingen verkade trakassera eller bry sig om honom heller. Han såg faktiskt ut att trivas med att gå där och ströva omkring för sig själv.

– 010:002/10 –

Gunnar hade tvärt emot alla andra inga som helst förväntningar på det nya läsåret. Han hade heller inga synpunkter på sin nya lärare. Han funderade inte alls på sådana saker och det var kanske därför som Gunnar kunde gå för sig själv och vara glad och nöjd med tillvaron ändå, för trots allt, det var han. Han gick och sparkade på småsten som han hittade låg framför honom på asfalten där han gick. Det satt några småfåglar inuti en buske i planteringen som var roliga att titta på. Han gick runt och jämförde hur det såg ut på skolgården nu och innan sommarlovet började. Det fanns så mycket annat än kamrater som kunde sysselsätta Gunnar och han hade inga krav eller önskemål om något annat heller. Eivor vände tillbaks in i skolan och gick till lärarrummet som var tomt sånär som på några ämneslärare som inte hade någon särskild klass att ta hand om. Lärarna hade visserligen träffats några dagar innan skolstarten men Eivor kände de egentligen ännu bara till namn. Hon tog en kopp kaffe och satte sig ner vid det bord där de andra satt. Efter att ha lyssnat på de andras småprat en stund, vände hon sig till Bertil Lund en äldre kollega som hon visste

– 010:002/11 –

hade haft hennes klass i Engelska förra årskursen och han skulle fortsätta undervisa dem i Engelska även i år. - ”Det verkar vara en väldigt trevlig klass 8b”, sa hon, för att få igång ett samtal. - ”Jo de är bra, det är inga problem med dem”, svarade Bertil glatt. - ”Vad jag har förstått så har du haft kontakt med de flesta av barnen sedan fjärde klass och jag undrar om du skulle kunna ge mig några tips. Det är alltid bra att vara förbereda sig tycker jag.” Även om nu Eivor skulle klara sig alldeles utmärkt utan tips och hjälp från andra lärare så var hon nyfiken på de svar hon eventuellt skull få. Hon var väldigt nyfiken på hur de andra lärarna uppfattade hennes nya klass. - ”Ja, vad ska jag säga. Det finns två pojkar Hans och Lennart och en flicka Susanne som har lite problem hemma, men det märks egentligen bara på Hans. Han kan ibland vara lite stökig, men det är inget ont i pojken. De andra brukar sköta sig alldeles utmärkt. Ibland kan en del ha lite hög frånvaro, men trots det så brukar ingen av dem ha svårt att hänga med.

– 010:002/12 –

Sedan finns ju förstås Lotta och Eva Sjökvist som pratar i tid och otid, men det hör väl till att några skall göra det med. Annars tycker jag nog att det är en bra klass och trevliga barn att ha och göra med allihop.” Eivor blev lite förvånad över svaret hon fick, hon hade förväntat sig att Gunnars namn skulle komma upp, det var egentligen därför som hon startade samtalet. Hon nämnde lite fint att hon lagt märke till Gunnar och frågade Bertil om han kände honom. - ”Gunnar ja, ja han är ju speciell han. Han är inte särskilt lysande i skolan precis, men han stör inte och han kommer till lektionerna varje dag och är sällan sjuk. Fast det händer ju titt som tätt att han kommer några minuter försent förstås.” - ”Ja det märkte jag, han kom försent redan första dagen”, påpekade Eivor lite surt. - ”Jaha, där ser man, då är det som vanligt då att han går omkring och dagdrömmer. Tyvärr så gör han det även på lektionerna ibland, men han stör ju ingen i alla fall”, ursäktade Bertil. - ”Men hur går det då om han inte hänger med i undervisningen, utgör inte det ett problem då?”

– 010:002/13 –

- ”Ja, jo. Jag vet inte riktigt vad jag ska svara på det. Visst har han sina brister när det gäller kunskapsnivå i jämförelse med de andra, men jag gissar att det beror på bristande koncentration. Kanske har han lite läs och skrivsvårigheter också, men om han jobbade på lite bättre så kanske det löser sig.” Eivor märkte att Gunnar inte var något bra samtalsämne då hon inte kom dit hon ville med Bertil utan att bli alltför påflugen och ifrågasättande och det ville hon inte uppfattas som av sina nya kollegor nu så här i början. Hon övergick istället till att prata om området där skolan låg vilket tycktes passa Bertil bättre då han varit verksam som lärare i samma skola under många år och kunde en hel del om både skolan där den låg vackert belägen omgiven av några riktigt gamla träd och små parkområden. Efter Rektorns samling som mestadels var en upprepning av vad alla redan visste, avslutades dagen. De flesta eleverna gick hem medan några stannade kvar för att äta lunch innan de gav sig iväg. Gunnar stannade kvar, han var glad i mat och åt i stort sett allt som serverades. Han vräkte väl inte i sig direkt, men om han fick så brukade han kunna äta lite mer än

– 010:002/14 –

andra. Det serverades filmjölk, flingor och ostsmörgås denna första dag, vilket dög bra för Gunnar och han tog god tid på sig som vanligt. Efter lunchen så drog han sig saktmodigt hem till Ängmarken igen. Nu mitt på dagen så brukade det inte vara så mycket folk i farten som på mornarna när alla skulle till jobbet. Det brukade ge Gunnar utrymme att driva runt i sin egen värld utan att ständigt bli störd av andra människor stressande förbi likt en tävling i att komma fram först. Det tog sin tid innan Gunnar kom tillbaks hem igen men det gjorde inget, han var ändå hemma i god tid innan han skulle hämta Jonas från dagis och Lars från fritids där han nyligen börjat. Jo det var Gunnar som oftast hämtade hem sina mindre bröder eftersom hans mamma brukade kom hem sent efter jobbet. Kent som i och för sig skulle hinna hämta barnen brukade sköta matinköpen och om inte det stod på dagordningen så var det alltid någonting annat. Så det blev för det mesta Gunnar som fick ställa upp och det gjorde han utan att protestera det minsta. Det enda problem Gunnar hade var att passa tiden men för det mesta gick det bra då det mer eller

– 010:002/15 –

mindre hade blivit rutin. Så trots att Gunnars tankar var på annat håll, så brukade han omedvetet dyka upp vid dagis och fritids innan de stängde. När nu Gunnar kom hem vid två tiden ungefär så hade han hela tre timmar på sig innan han skulle hämta sina bröder. Han gick upp i lägenheten och hängde av sig sin ryggsäck som var full med papper och böcker som han hade med sig hem från skolan. Även om alla elever hade blivit tilldelade skåp i skolan, så skulle böckerna slås in så de inte blev förstörda, kantstötta eller slitna i onödan. Anledningen var att en del böcker skulle lämnas tillbaka efter årskursens slut och om någon bok blev förstörd så kunde man bli tvungen att ersätta den. Han rättade till sängen något och la ryggsäcken ovanpå. Han tog fram allt ur ryggsäcken som han tagit med sig från skolan staplade upp alla böcker på ett litet skrivbord han hade i sitt rum. Gunnars rum var inte stort, där fick endast plats med en smal säng, en garderob, det lilla skrivbordet och två stolar, varav den ena mer eller mindre användes som avstjälpningsplats för sånt som inte fick plats någon annan stans.

– 010:002/16 –

Han tittade på högen av böcker som skulle slås in med överdragspapper. Det var många fler böcker i år än förra året. Han såg inte särskilt mycket fram till att börja läsa i dem, men det hade han väl gemensamt med de flesta andra skolungdomarna i den åldern. Att slå in böckerna gjorde hans mamma, hon ville att de skulle se snygga ut så att Gunnar åtminstone hade lika snyggt inslagna böcker som sina klasskamrater. Hon hade försökt få Gunnar att hjälpa till någon gång, men det var inte så lyckat. Det gick åt alldeles för mycket överdragspapper som man i Gunnars familj ansåg vara dyrt. Kent hävdade ofta att Gunnar var född med tummen mitt i handen och visst låg det mycket i det. Gunnars motorik hade inte alls utvecklats som hos hans jämnåriga kamrater, han gjorde ofta saker och ting annorlunda på ett konstigt bakvänt sätt. Det var inga yviga ryckiga rörelser som man ibland kan se hos små ivriga nyfikna barn. När det gällde Gunnar så blev allt istället så mycket mer tilltrasslat när han skulle göra något och för det mesta så såg Gunnars försök till hantverk ganska så ofärdigt ut. Så Gunnars föräldrar, om än motvilligt, hade fått acceptera att om

– 010:002/17 –

någonting skulle göras som krävde sinnelag för teknik, så fick de göra det själva. Gunnar tog på sig sina kläder igen och gick ut. Han hade inget mål med sin vandring, den kunde leda honom vart som helst. Han passerade sandlådan i parken där några små barn satt och kastade sand på varandra. Han följde parkvägen i kanten bort till några andra hyreshus där några pojkar i hans ålder och några äldre höll på med sina mopeder och körde fram och tillbaka för att testa någon ny justering för att få dem att gå så fort som möjligt. Gunnar stod och tittade på pojkarna ett tag utan att det bekom dem på något sätt att Gunnar var där. Några av de äldre pojkarna brukade till och med vara vänliga mot honom då Gunnar aldrig upplevdes som något hot eller gjorde intrång på något sätt. I vissa fall så kunde det vara ett plus i kanten att visa lite storsinthet inför sina kamrater, så det gjorde inget att Gunnar fanns där i omgivningarna och såg på. Efter ett tag så fortsatte Gunnar sin oplanerade vandring utan att ett ord dem emellan utväxlats.

– 010:002/18 –

Efter att ha passerat ett litet villaområde med ett tiotal hus så kom han fram till utkanten av bebyggelsen där en lite större skogsdunge tog vid. Den gata han gick på avslutades med en vändplan och där fortsatte en liten skogsväg emellan två hus rakt in i skogen. Den var inte avsedd för biltrafik och var i ganska så dåligt skick. Den utnyttjades mer som gång och motionsväg av dem som bodde där runt omkring. Det fanns flera små skogsvägar som korsade området längre in och gjorde skogspartiet tillgängligt för all sorts rekreation. Det här var Gunnars favoritområde, han kunde strosa omkring här i timmar. Skogen var föränderlig och det fanns alltid något för Gunnar att förströ sig med och titta på här. För utomstående som passerade så såg det mest ut som om Gunnar gick längs vägkanten och dagdrömde. Många som ofta var här ute och motionerade eller rastade sina hundar hade lärt känna honom och brukade hälsa på honom när de passerade. Gunnar brukade också svara på hälsningarna med ett svagt blygt mummel som då inte inbjöd till något fortsatt samtal precis. Men han tyckte om djur och det hände ofta när hundar sprang lösa att de kom fram till

– 010:002/19 –

Gunnar och hälsade. Om hundarnas ägare inte var i direkt närhet så kunde Gunnar stanna upp och småprata samtidigt som han klappade och kliade dem på de ställen som han visste de tyckte var skönt. Det syntes också att de hundar Gunnar kom i kontakt med uppskattade honom, hans sätt att bemöta dem föll sig liksom naturligt på något sätt. Men när en hunds ägare närmade sig så brukade Gunnar mestadels resa på sig och dra sig undan. En hund kanske skulle ha varit en perfekt kamrat för Gunnar, men en hund skulle aldrig passa in i Gunnars familj, det skulle aldrig accepteras. Lägenheten var för trång och resten av familjen hade ingen längtan efter någon hund. Det hade inte Gunnar heller egentligen, men han skulle inte ha något emot det. Han hade egentligen heller inga leksaker som andra barn, som exempelvis en cykel som alla hans jämnåriga kamrater hade. Till och med hans bror Lars hade cykel, men det bekom inte Gunnar något. Gunnar hade nog fått en cykel om han hade velat och frågat, men det hade han inte gjort. Han hade provat på att cykla när han var i Lars ålder men det gick inte så bra. Han hade

– 010:002/20 –

försökt och försökt men det här med att hålla balansen, trampa och styra på en gång verkade vara för svårt för Gunnar, åtminstone då. Kent som just hade börjat umgås med hans mamma hade försökt hjälpa till så mycket han kunde, men när framstegen var för små i jämförelse med det arbete han fick lägga ner, så tröttnade han efter ett tag och när Gunnar inte heller bad om hjälp så upphörde hans försök med att lära sig cykla. Han var heller inte avundsjuk på sina kamrater som kunde och hade cyklar. Avundsjuka var något som verkade vara helt främmande för Gunnar, han var nöjd som det var och den enda egentliga önskan han hade, var att alla i hans omgivning också skulle vara nöjda med honom, även om så nu inte alltid var fallet. Efter en rejäl runda hade Gunnar kommit fram till fritids lagom i tid för att hämta hem sin bror Lars. Gunnar gick alltid först för att hämta Lars då det inte var några problem att få honom med sig och det var det inte denna gång heller. Dagiset där Jonas höll till låg alldeles bredvid, så det var egentligen ingen väg att gå för att hämta upp honom därefter, men det brukade vara desto besvärligare att få med sig honom

– 010:002/21 –

hem. Jonas var livlig och han hade alltid en massa saker han måste göra klart innan han kunde gå hem tyckte han och det hände ofta att Gunnar och Lars blev kvar tills dagis stängde innan de kunde få med honom hem. Personalen på fritids och dagis kände Gunnar väl och han var uppskattad för sitt sätt att ta hand om och passa upp på sina bröder. Han hade själv gått här som barn där några av de äldre i personalen hade haft hand om honom. De kände väl till hur Gunnar var, hans familj och de problem han hade. Man hade noterat att han hade ett sorts fysiskt handikapp, på det sätt att han upplevdes klumpigare än andra barn. Men den klumpigheten kompenserades i de flesta fall med en sorts medfödd saktfärdighet och att han inte i onödan utsatte sig för svårigheter, vilket i sin tur gjorde att man inte såg så allvarligt på hans problem. Han var med de andra barnen när de lekte men tog egentligen aldrig någon del i leken fysiskt sätt, mentalt var han oftast någon annan stans i sin egen lilla värld om än närvarande. På ett sätt så trivdes Gunnar i den här miljön. Personalen här var de enda som han egentligen kunde konversera med, fast det skedde ju då

– 010:002/22 –

förstås på deras villkor. Med åren så hade de lärt sig hur man kom i kontakt med Gunnar och ny personal som Gunnar inte träffat förut tog efter de äldres kollegors sätt att bemöta honom, vänligt, tålmodigt och snällt. Den här dagen när Gunnar kom hade de flesta barn redan hämtats och Gunnar blev inbjuden på fika då Jonas var i full färd med en teckning som han bara måste göra klar. Lars som var med gick in till Jonas och de andra barnen för att se vad de gjorde. Dagisfröknarna Britta och Kerstin hade en lugn stund när det inte var så många barn att ta hand om längre. Britta som var äldre och nu ansvarig för dagisavdelningen hade haft hand om Gunnar som liten och kände honom väl. Kerstin hade bara jobbat där i ett år men hade redan lärt känna Gunnar som de andra gjorde. Det var Britta som ledde samtalet och de satt och pratade om skolstarten och Gunnar berättade om sin nya lärare och att de hade fått en ny elev i klassen. Britta och Kerstin berättade i sin tur om nya barn som tillkommit och vad Jonas och de andra barnen gjort idag. De hade nog suttit i fikarummet en kvart när Lars kom in och sa att Jonas var klar med sin teckning nu.

– 010:002/23 –

- ”Va bra, då ska jag gå och se till att de plockar ihop ordentligt först innan ni kan ge er iväg”, sa Kerstin. Kerstin gick ut och Britta frågade Lars om han ville ha en kaka vilket han tacksamt tog emot. Efter en stund kunde alla tre, Gunnar, Lars och Jonas ge sig av hem. Jonas höll Gunnar i handen samtidigt som han hoppade och klängde i Gunnars arm och pratade hela tiden. Lars hittade en pinne som han gick och släpade i marken kors och tvärs över parkvägen där de gick tills han efter ett tag tröttnade på leken och slängde ifrån sig pinnen. Där de nu gick glada ostrukturerat fram och tillbaka på parkvägen, så kändes det som om att ännu en bra dag, en dag som alla andra, gick mot sitt slut.

Book 10 feb1995

– 010:003/1 –

När nu de första skoldagarna var avklarade och skolarbetet började bli lite mer vardag, så kunde man börja ana att det inte skulle bli lika lätt för Gunnar att hålla sig vid sidan av de andra det här skolåret. Hans nya klassföreståndare Eivor Lundvall hade under de här första dagarna mer och mer börjat bekymra sig för honom. Hon insåg att han var långt efter alla andra och att han kunskapsmässigt inte alls hörde hemma i årskurs 8. Hon tyckte till och med att han inte passade i årskurs 7 eller 6 heller. Hon var både förvånad och irriterad på att man i skolan hade låtit det hela få fortgå trots att det borde vara uppenbart för alla att något måste göras. Hon hade på ett fint sätt hört sig för med sina kollegor och skolans rektor beträffande Gunnar och därigenom förstått att orsaken förmodligen berodde på ren slöhet att inget hade tagit tag i situationen. Eivor däremot tänkte inte låta saken bero. Hon tyckte att det var orättvist mot både Gunnar och klassen att fortsätta i samma spår som förut och Eivor själv accepterade inte

Kapitel 3

– 010:003/2 –

situationen som den var. Så under den nästkommande veckan så började hon samla på sig material, argument och förslag till åtgärder för att åstadkomma en förändring. Hon smög in små tester här och var för att hon ville se vad klassen gick för. Hon hade redan fått klassen att acceptera att de tillsammans skulle sträva efter att bli bästa klass i skolan och att hon personligen skulle se till att de fick fördelar därav, så inga protester hördes när hon delade ut sina små mini prov. Hon kunde genom sina små prov utläsa att klassen förmodligen låg något över genomsnittet, om hon bortsåg från Gunnar då förstås, där var det egentligen ingenting som fungerade. Visst lyckades han svara rätt på några frågor ibland men det fanns ingen enhetlig bild hur han svarade, det verkade mest vara tur de gånger han svarade rätt. Därtill så han hann aldrig göra färdigt ett prov innan tiden var ute, så de flesta svar uteblev. Att Gunnar hade ett handikapp vad gällde skolan den slutsatsen drog Eivor snabbt. Hon hade hört sig för med lite olika instanser om möjligheter att få Gunnar förflyttad till någon annan typ av undervisning som skulle passa

– 010:003/3 –

hans handikapp bättre. Hon var egentligen inte intresserad av någon form av stödundervisning till Gunnar då det skulle innebära att han för en längre tid framöver fortfarande skulle bli kvar i hennes klass och kanske påverka de andra i negativ riktning, utan hon ville helst se att Gunnar lämnade klassen för gott. Under den korta tid som gått hade hennes irritation över Gunnar blivit alltmer påtaglig. Det var inte så att de inte kom överens om vad han skulle göra eller så, det var mer hans långsamma sävliga sätt att bete sig som hon inte klarade av. Hon kunde inte beskylla honom för att inte göra någonting eller slarva. Men även om hon till viss del tyckte synd om honom då han hade det svårt och kunskapsmässigt inte kunde mäta sig med de andra, så fanns irritationsmomenten där ändå. Att se Gunnar skriva fick det att krypa i hela hennes kropp. Det var som om Gunnars handleds rörelser var kopplade till olika delar av kroppen och beroende på var han befann sig i en mening eller stycke så förändrades också hela hans kroppsställning. Från en upprätt ställning som han lärt sig man ska ha, sjönk han sedan mer och mer ihop och lutande sig i

– 010:003/4 –

olika riktningar vartefter han skrev. Visserligen rättade han på sig lite grann efter varje mening men inte tillräckligt för att komma tillbaka till ursprungsläget och om det var ett långt stycke han skulle skriva så kunde han mot slutet nästan bli liggande över bänken med ansiktet i pennhöjd och allt i ultrarapid. Om Gunnar skulle läsa något ur en bok eller så, så läste han med hela ansiktet. Att en människa har olika ansiktsuttryck beroende på innehåll är ganska så naturligt för många. Exempelvis att se glad ut om det är något roligt man läser eller mer nedstämd om ett avsnitt är åt det sorgliga hållet är inget konstigt. Men Gunnar förändrade inte sina anletsdrag beroende på innehåll, utan istället så verkade det som om hans ansiktsuttryck var mer kopplade till hur ord uttalades, bokstavskombinationer och ordlängd. Det blev sällan fel det han läste men det tog sin tid, samt att det inte alltid var säkert att han själv uppfattat det han just läste. Man skulle kunna tro att Gunnars läs och skrivsvårigheter var kopplat till någon form av ordblindhet, men det fanns inget som tydde på det. Han hade inte mer stavfel än någon annan och han uttalade ord och meningar riktigt även

– 010:003/5 –

om hans ordförråd var något mer begränsat än hans klasskamrater. Beroende på situation och vad olika saker och ting handlade om så hade han ofta svårt att komma ihåg det han läst eller vad folk hade försökt förklara för honom. Gunnar kunde ofta hamna halvliggandes över sin bänk vickande sitt huvud hit och dit beroende på vilken vinkel strecken på olika bokstäver hade. När hans placering på stolen blev alltför krum och ihopsjunken så brukade Eivor förmana honom att sätta sig upp ordentligt, vilket kunde ske flera gånger under en lektion. Hon hade snabbt insett att han inte kunde hjälpa att han bar sig åt som han gjorde. När han koncentrerade sig på en sak förlorande han ibland kontrollen över andra kroppsliga funktioner. Eivor hade inte träffat på en elev som Gunnar förut och visste inte riktigt hur hon skulle hantera situationen, men hon försökte så gott hon kunde och verkligen ansträngde sig för att inte såra Gunnar eller göra bort honom inför de övriga i klassen. Hade det varit någon annan elev som betett sig på samma sätt som Gunnar med avsikt att testa henne, så skulle hon omedelbart och med hårda metoder sätta stopp

– 010:003/6 –

för det. Det låg inpräntat ända in i hennes själ att aldrig acceptera ett sådant beteende. Men som det nu var med Gunnar, så tvingade hon sig själv att göra ett undantag och det tog hårt. Med tiden så insåg Eivor också att det var ett misstag att ha Gunnar sittandes mitt framför henne på lektionerna. Det var nästan omöjligt att inte titta på honom och det gjorde irritationen över honom bara värre. Hon ville heller inte flytta undan honom, det kunde uppfattas på fel sätt av både Gunnar och de övriga eleverna, så hon fick helt enkelt stå ut. Nu tre veckor in på terminen tyckte Eivor att det var dags att agera och göra något åt saken. Hon hade förberett sig som aldrig förr och hon visste precis vad hon ville. Hon hade besökt klassen även då andra lärare haft lektioner med dem för att både bättre lära känna sina kollegor och hur klassen betedde sig då. Genom sitt engagemang lät hon klassen förstå att hon verkligen brydde sig om deras skolarbete även om det inte var hon som ledde lektionerna. Att hon sedan separat noterade Gunnars förehavanden var självklart men inget hon nämnde något om.

– 010:003/7 –

Hon kunde inte se någon skillnad i Gunnars agerande inför andra lärare eller de ämnen de undervisade i. Att ämnet gymnastik var något som Gunnar inte skulle klara av hade hon insett redan från början, det syntes lång väg i hela hans väsen att vara. Han var med och ställde upp när han blev tillsagd, men det var helt uppenbart att han inte trivdes. Hans gymnastiklärare hade haft Gunnar som elev flera år innan och pressade honom inte i onödan. Han visste att det inte fanns någon mening med att ha Gunnar med i någon lagsport, de andra eleverna skulle bli vansinniga på honom och meningen med alltihop skulle gå förlorad. Gunnar brukade då istället få agera som någon form av enklare funktionär där det inte gjorde så mycket om det blev fel, vilket tycktes passade honom bättre. Trots att Gunnar inte var den sportiga typen, långt ifrån, så var han fysiskt stor och stark för sin ålder med bra kondition, fast det syntes inte då han för det mesta höll sig undan. De gånger det var tal om övningar där det krävdes fysisk styrka så ingick även teknik och det gjorde att Gunnars resultat bara låg något över medel då heller in på riktigt försökte tävla med de andra.

– 010:003/8 –

Så även om han gjorde sitt så kallade bästa och tog i allt vad han trodde sig orka, så hade han inte lärt sig att plocka fram alla de inneboende krafter som egentligen fanns där, så Gunnar var och förblev lika dålig i gymnastik som i alla andra ämnena, det var ingen större skillnad. För att få ordning på saker och ting, så började Eivor med att informera skolans rektor för att få till ett godkännande om att få Gunnar förflyttad. Hon hade undersökt möjligheten att få honom flyttad till en annan klass i skolan med speciallärare, men det hade visat sig inte särskilt enkelt. Visserligen fanns speciallärare som hjälpte elever med svårigheter i vissa ämnen, men Gunnar skulle behöva hjälp i alla ämnen och dessutom, som Eivor uttryckte det, så skulle han må bra av en bättre och mer jämlik miljö runt omkring sig. Hon hade förstått att det egentligen inte fanns några möjligheter att arrangera något sådant i Majbäckskolan och hon hade därför även undersökt möjligheten för Gunnar att få byta skola. Visst gick det att byta skola, men det var krångligt att göra mitt i en termin. Det fanns dock vissa möjligheter och Eivor hade hittat en

– 010:003/9 –

skola där de skulle kunna vara villiga att ta emot Gunnar. Hon presenterade sitt förslag för rektorn som i och för sig inte hade några invändningar. I de underlag som Eivor presenterat framgick att hennes förslag för att få Gunnars förflyttad var väl underbyggt. - ”Jag har inget emot ditt förslag, men innan jag kan gå med på det så vill jag veta hur du har tänkt dig att Gunnars föräldrar skall informeras. Det måste trots allt finnas ett godkännande från dem om en förflyttning till annan skola ska gå att genomföra”, förklarade han för Eivor. - ”Jag vet det. Jag anser det bästa vore att skolan som helhet agerar i ärendet så att det inte enbart uppfattas som ett förslag ifrån mig som Gunnars lärare”, svarade Eivor som uppenbarligen var beredd på frågan. - ”Hur har du tänkt dig då?” Frågade rektorn eftertänksamt. - ”Jo, enligt följande: Jag pratar i ett första skede med Gunnar själv om hur situationen ser ut och att vi vill försöka hjälpa honom, samt att jag förklarar för honom vilka möjligheter som finns. Sedan tar jag kontakt med hans föräldrar för att informera dem och få deras syn på

– 010:003/10 –

saken. Jag tror inte att det kommer att bli några problem i och med att skolan jag föreslagit inte ökar restiden för Gunnar nämnvärt. Sedan är det bara den vanliga pappersexercisen som krävs för att Gunnar slutligen skall kunna flytta.” - ”Hm… okay, jag går med på det. Det är bara en sak du bör veta innan du drar igång med det här. Gunnars föräldrar är mycket bestämda av sig och de verkar inte vilja höra talas om att Gunnar har problem eller på något sätt är ett problem i skolan. Andra lärare som haft Gunnar har ibland försökt ta upp frågan om Gunnars svårigheter när hans föräldrar varit på våra obligatoriska föräldrar och elevsamtal, men aldrig kommit någon vart. Jag har själv inte talat med hans föräldrar då ingen av de andra lärarna velat föra frågan vidare, men jag har hört att de inte är särskilt lätta att prata med. Men absolut, jag hoppas du lyckas bättre.” Eivor tackade för förtroendet och försäkrade att hon skulle ta det varligt och undvika att stöta sig med någon.

– 010:003/11 –

Så redan nästa dag så kallade Eivor till sig Gunnar när de andra hade gymnastik. Gunnar blev lite förvånad men tänkte inte så mycket på det. När han kom in till Eivor i lärarrummet fick han sätta sig mittemot henne vid ett bord. Hon hade lagt fram en massa papper vid sidan av på bordet. - ”Det var bra att du kom Gunnar. Jag har märkt att du har vissa problem att följa med dina klasskamrater i undervisningen, vilket du förmodligen är medveten om själv”, inledde hon med. Gunnar nickade blygt och kröp ihop lite. - ”I de små prov som klassen haft så framgår det tydligt att dina problem inte kommer att bli mindre ju högre upp i årskurserna du kommer. Det kommer att bli mer och mer läxor och framöver och du måste lära dig arbeta mer självständigt hemma för att inte helt tappa kontakten med dina kamrater. Eller vad tycker du själv Gunnar? Tycker inte du också att det har blivit svårare att hänga med?” Eivor talade till Gunnar i en lugn och förstående ton samtidigt som hon lade in små naturliga pauser som skulle ge honom tillfälle

– 010:003/12 –

att yttra sig, men det gjorde inte Gunnar. Han kommunicerade enbart med sin blick och små huvudnickningar som tecken på att han förstod, så Eivor fortsatte. - ”Nu ska du inte ta det här så hårt. Det finns flera sätt för oss här på skolan att hjälpa dig.” Hon förklarade för Gunnar de olika alternativen med stödlärare, hjälpklasser, osv. Hon beskrev på ett så attraktivt sätt som möjligt den andra skolan där det fanns elever med samma svårigheter som han och att man hade flera lärare som hjälpte till om en elev hade det svårt i något ämne. Hon påpekade även att hon uppmärksammat att han hela tiden gick för sig själv på skolgården och att det kanske fanns större möjligheter att finna kamrater i den nya skolan. Hon hade skaffat fram broschyrer med bilder där hon läste och beskrev vilka möjligheter man hade i den nya skolan att hjälpa barn med svårigheter, samtidigt som hon bläddrade i broschyren för att visa Gunnar hur den såg ut. Gunnar tittade på bilderna som visade en mindre skola inbäddad i mycket grönska och bilderna såg mycket tilltalande ut. Men Gunnar visade varken något gillande eller ogillande.

– 010:003/13 –

Han hade förstått vad hon sagt men visste inte vad han skulle tycka. Han hade egentligen ingenting som gjorde honom knuten till just Majbäckskolan och det fanns heller ingenting som skrämde honom att byta miljö. Att han var medveten om sina problem i skolan rådde det inga tvivel om, det hade han varit länge. Och visst skulle han gärna vilja vara lika duktig som sina klasskamrater så att ingen skulle behöva skämmas för honom. Och om det nu var något han önskade sig, så var det just detta att ingen skulle skämmas för honom. Men oberoende av alla Eivors förslag så visade Gunnar ingen entusiasm, vilket han heller inte var. Utan istället så var han resignerad och hade egentligen inte något hopp om att kunna förbättra sin situation oavsett. Men samtidigt så hade han inget emot Eivors förslag att byta skola heller, vilket han svarade med en blyg nick på en direkt fråga ifrån henne. - ”Jag måste också prata med dina föräldrar. Och jag tror att det bästa är att jag kommer hem till er en kväll så att alla kan vara med. Jag vet att du har två bröder och ibland kan det vara svårt att få barnvakt. Vad tror du om det?” Frågade hon Gunnar.

– 010:003/14 –

Jo det skulle väl gå bra svarade han tyst om än något tveksamt. Han visste att hans föräldrar inte gärna bjöd hem människor de inte kände särskilt väl. Och förresten så var det ändå ytterst sällan som de hade folk hemma i vilket fall som helst. Det var till och med så att hans bröder Lars och Jonas ofta blev ivägskickade hem till sina kamrater för att leka för att de själva skulle få det tyst och lugnt och Gunnar som inte hade några kamrater att umgås med var för det mesta ute för sig själv ändå om han inte satt inne och försökte traggla sig igenom någon läxa han hade. - ”Bra, då ringer jag hem till dig ikväll och bestämmer en tid med dina föräldrar”, avslutade Eivor. Därefter fick Gunnar gå. Han behövde inte gå tillbaka till gymnastiken som inte hade slutat än, Eivor hade redan sett till att han blivit befriad från den lektionen den här dagen. Gunnar funderade inte särskilt mycket på det Eivor sagt, utan han gick ut och spatserade i sakta gemak runt skolgården för sig själv som vilken annan dag som helst. Att Eivor ville komma hem till Gunnar berodde mest på att hon ville ha saken avklarad så fort

– 010:003/15 –

som möjligt utan några fördröjningar som exempelvis boka barnvakt eller annat. Och när hon nu erbjöd sig att komma hem till Gunnar så var det inte lika lätt att försöka komma med undanflykter. När nu Eivor ringde upp Gunnars mamma Lena senare samma kväll, så gjordes det upp att hon kunde komma hem till dem redan kvällen därpå. Efter samtalet med Eivor talade Lena tyst om för Kent vad Gunnars lärare sagt. Eivor hade bara i korthet informerat om sitt ärende, att hon redan hade pratat med Gunnar och att hon nu ville diskutera igenom Gunnars skolsituation med dem. Efter att ha pratat med Kent en kort stund kom Gunnars mamma in till Gunnar i hans rum. - ”Jag pratade just med din klasslärare i telefon. Hon sa att du har problem i skolan och att hon kommer hit imorgon kväll för att prata med oss om det. Hon nämnde också att hon pratat med dig om vad du hade för möjligheter att få hjälp och så”, förklarade Lena för Gunnar, samtidigt som hon betraktade honom sorgset”. - ”Kan du tala om för mig vad som har hänt?” Fortsatte hon efter en kort paus.

– 010:003/16 –

- ”Ingenting”, sade Gunnar sanningsenligt. Och det var alldeles riktigt, ingenting hade hänt just nu, problemen med skolan hade ju funnits där hela tiden. Men det var inte det som hans mamma ville höra. Hon visste mycket väl att Gunnar inte var något ljus i skolan, men hon hade inte upplevt det som något problem tidigare. - ”Du har alltså ingenting gjort”, upprepade hon lugnt - ”Din lärare sa att det finns speciallärare och specialskolor för barn med inlärningsproblem och att hon ville diskutera det med oss, så något måste du ju ha gjort. Varför ska vi annars få på oss sådana här klagomål just nu?”, fortsatte hon i en något mer upprörd ton. - ”Jag vet inte”, svarade Gunnar och såg lite oroligt tillbaka på sin mor. - ”Ja, ja, vi får väl prata om det här imorgon och då hoppas jag verkligen att vi får reda på hur det ligger till”, avslutade hon lite argt. Gunnars mamma visste att hon inte skulle kunna få några ytterligare förklaringar av Gunnar med anledning av hans lärares telefonsamtal. När saker och ting blev alltför

– 010:003/17 –

krångligt eller upprört då brukade Gunnar oftast bli tyst och sluta sig inom sig själv. Så efter några ytterligare uppgivna blickar mot honom så lämnade hon Gunnars rum. Gunnar lade sig ovanpå sin säng och kunde höra hur Lena och Kent satt i köket och pratade tyst med varandra. Han förstod att det var om honom de pratade, men kunde inte höra exakt vad de sa. Han hade förstått att hans mor hade blivit upprörd efter samtalet med hans klasslärare, vilket gjorde Gunnar lite nervös inför morgondagen. Det hade aldrig hänt att någon av hans lärare hade tagit kontakt med hans föräldrar på det här viset förut. Han själv hade tyckte att det inte var särskilt obehagligt att prata med Eivor i skolan tidigare under dagen, även om det bara var hon som pratade. Istället så kände han ett obehag komma smygande beroende på det sätt som hans mor hade reagerat efter det att Eivor hade ringde.

Book 10 feb1995

– 010:004/1 –

Nästa dag gick Gunnar upp som vanligt och gjorde iordning frukost till sig själv och Jonas. Hans föräldrar nämnde ingenting vidare om gårdagens samtal när de var för sig steg upp för att äta frukost. Gunnar kom iväg till skolan som han brukade göra och han klarade även av att komma i tid. Det hade gått bättre för Gunnar att passa tider i skolan nu den här terminen, vilket förmodligen berodde på Eivor och den allmänna skärpning som hade skett i klassen med henne som klassföreståndare. Klassen hade visat sig kunna prestera bra resultat och Eivor var mycket nöjd. Så gott som samtliga elever hade gjort märkbara framsteg och man kunde se att det hade smugit sig in ett ökat intresse för skolan hos samtliga. Det var till och med så att även Gunnar hade förbättrat sig något, även om han i jämförelse med sina klasskamrater hade halkat mer och mer på efterkälken. På eftermiddagen när de hade svenska med Eivor så gav hon klassen ett erkännande och meddelade att hon var nöjd med deras resultat och att de hade kommit en bra bit in på den

Kapitel 4

– 010:004/2 –

kursplan som skulle genomföras. Hon sade till klassen att deras andra lärare också var mycket positiva till deras nya sätt att arbeta och att det flöt på bra även där. Hon hade därför, som en belöning, arrangerat så att klassen skulle få en extra halv studiedag till förfogande för att lätta upp ämnet svenska något. Samtliga elever i klassen såg mycket nöjda ut. Det hade aldrig hänt att de fått ett sådant här erkännande förut och särskilt bra kändes det när det kom från en så respekterad lärare som Eivor. För till saken hör att Eivor undervisade även andra klasser i några av sina ämnen och hon hade snabbt blivit känd som den strängaste läraren i hela skolan. Därför så hade det varit många andra elever som kommit fram till dem på rasterna och undrat hur de kunde stå ut med Eivor som klassföreståndare. Men ingen i klassen hade velat säga något ofördelaktigt om henne och det fanns flera skäl till det. För det första så hade klimat i hennes klass avsevärt förbättrats, de hade börjat fungera som ett team tillsammans och man ville inte gärna kritisera sin lagledare inför andra. För det andra så fanns det en liten sporre i att kunna säga att man inte hade några som helst

– 010:004/3 –

problem med sin lärare när alla andra hade det. Och för det tredje så hade eleverna lärt sig uppskatta hennes strikta och rättvisa sätt att leda klassen och den kritik som andra elever riktade mot henne var ofta ordentligt överdriven om överhuvudtaget sann. När nu klassen skulle få en favör som de andra inte fick, så ökade även det sammanhållningen i klassen ytterligare. Eivor hade ordnat så de skulle få gå på stans största konstmuseum. Där arrangerades nu i början på hösten flera utställningar med olika både äldre och yngre konstnärer. Det fanns även några mer eller mindre permanenta utställningar med mycket mer välkända konstnärer och med några av deras allra mest berömda verk. Efter den guidade turen som skulle ingå så hade hon tänkt att eleverna skulle få se ut någon tavla de tyckte om eller på annat sätt verkade intressant och sedan skriva någon liten uppsats om tavlan och konstnären med hjälp av den information som fanns tillgänglig i museets bibliotek. Förslaget verkade uppskattat och det var också lite status att få komma till just det här museet då det mest ansågs vara till för vuxna. De kände

– 010:004/4 –

inte till om någon annan klass i skolan någonsin hade varit där, vilket gjorde det hela än mer spännande. Så klassen såg verkligen fram emot torsdag eftermiddag veckan därpå då de skulle gå dit. Gunnar tyckte också att det lät roligt då han aldrig varit på ett sådant museum förut. Det enda Gunnar varit med om som på något sätt liknade en museiutställning hade arrangerats av skolan i egna lokaler och handlade om djur och natur samt visade föremål från olika perioder i människans utveckling. Det hade han tyckt var ganska roligt, fast kanske mest för att det påminde honom om hur han själv brukade sysselsätta sig genom att vandra kring i naturen och studera små djur och insekter i hans närhet, fast då förstås på hans sätt. Men det här museet dit de skulle nu var annorlunda, det förstod Gunnar. Han visste inte mycket om konst. Han förstod att det var tavlor de skulle titta på, men vad som var konst, bra eller dålig, det hade han ingen aning om. När lektionen avslutades påminde Eivor Gunnar lite diskret om kvällens möte. Eivor såg nöjd och glad ut vilket minskade Gunnars oro något. Den enda förhoppning som Gunnar

– 010:004/5 –

egentligen hade inför mötet mellan Eivor och hans föräldrar var att han inte skulle få något obehag efteråt. Gunnar hade som de andra eleverna i klassen börjat uppskatta Eivor mer och mer genom hennes sätt att visa att de verkligen betydde något. Mest uppskattade Gunnar Eivor för att hon var rättvis och att hon inte gjorde honom till åtlöje inför de andra barnen, vilket hade hänt lite då och då med andra lärare. Han kände att han behandlades någorlunda lika som hans klasskamrater och även om han då och då fick tillrättavisningar, så hade han inga invändningar emot det då Eivor gjorde det på ett sätt som inte antydde att han var mindre begåvad för det. Liksom de andra eleverna så uppskattade han henne också för hennes sätt att sköta lektionerna. Hon gjorde ämnena intressanta och han kände inte så stort motstånd för att försöka lära som han gjort förut. Och han fick trots allt lite uppmuntran för det lilla han lyckades ta till sig, även om hans kunskaper i jämförelse med de andra inte på långa vägar räckte till. Men för Gunnar så var den lilla uppmuntran han fick alltid något positivt som han kunde glädjas åt länge.

– 010:004/6 –

Att Eivor just idag kände sig extra glad och nöjd var dels att klassen hittills hade överträffat hennes förväntningar och hon kände att nu äntligen så skulle hon få rätsida på problemet Gunnar. På den korta tid hon varit i Majbäckskolan så hade hon även vunnit respekt bland de andra lärarna. Det var väl inte alla lärare som tyckte om henne precis, men det var bara dem som var avundsjuka på hennes resultat med klassen. De lärare som hade hennes klass i andra ämnen hade märkt stor skillnaden från tidigare år med andra klassföreståndare. Nu var det en helt annan entusiasm och en nästan hunger efter kunskap, vilket underlättade deras arbete oerhört. De tyckte att det var roligare att undervisa klassen nu än det hade varit förut och det var alla ense om och positiva till. Eivors lektion avslutade inte skoldagen för Gunnar han hade två lektioner kvar innan han kunde gå hem. De två nästkommande lektionerna var teckning, ett för Gunnar valfritt ämne. Alla elever i Gunnars årskurs hade något som kallades för fritt val fyra timmar i veckan och man kunde välja mellan teckning, träslöjd, textilslöjd och dramatik. Att Gunnar hamnat i

– 010:004/7 –

gruppen teckning berodde inte så mycket på fritt val från hans sida som på det hopplösa i att försöka sig på något av de andra ämnena. Alla elever hade innan de valt grupp fått pröva på de olika ämnena, men Gunnars handledare i träslöjd och textilslöjd hade insett samma sak, att Gunnars eventuella framsteg förmodligen inte skulle stå i proportion till risken för egenskada och förstört material. Handledaren i dramatik hade utan förmildrande bortförklaringar klassificerat Gunnar som ett hopplöst fall. Det minst negativa omdömet hade handledaren i teckning uttalat som intressant och då fick det väl bli teckning då. Att hans lärare i teckning yttrat ordet intressant berodde inte på att hon såg någon framtida konstnär i Gunnar, utan mer att hon aldrig sett någon försöka måla eller rita som Gunnar förut. Gunnars så kallade teckningar var inte begripliga för någon utom möjligtvis för han själv. Han tyckte inte själv att han var bra på att teckna, men han tog det inte så hårt då det inte ställdes några egentliga krav på resultat i det här ämnet. Så Gunnar kunde göra det han kände för utan att behöva bli tillrättavisad om vad som var rätt eller fel, bra eller dåligt.

– 010:004/8 –

Alla fria val ämnena fanns i en annan byggnad som låg lite avsides på skolområdet. Den här byggnaden var modern och skilde sig helt från den gamla skolbyggnaden där Gunnars klass vanligtvis höll till, förutom gymnastiken då vill säga. Eleverna brukade samlas utanför just den här byggnaden innan lektionerna började och Gunnar drog sig sakta dit han också. Han tyckte inte om vara på just den här delen av skolgården, så han kom fram precis innan det ringde in till lektion. Anledningen att Gunnar inte trivdes här var att det kommit några nya elever från andra skolor i närheten av Majbäckskolan och flertalet av dem var inte vana vid Gunnar och på det sätt han betedde sig. Det hade visat sig att några nya pojkar i 7 klass som hade träslöjd i samma byggnad samtidigt som Gunnar hade teckning, hade uppmärksammat Gunnar gående mest för sig själv. I början var det ingen som gjorde något eftersom de själva var nya i skolan, men allt eftersom tiden gick och de blev mer och mer hemtama i den nya skolmiljön så hade de börjat reta honom för hans utseende eller något annat de för tillfället hittade på. Gunnar hade i vanlig ordning ignorerat dem

– 010:004/9 –

och hållit sig på avstånd, men de här pojkarna gav inte upp så lätt som andra. Visserligen hade inget allvarligt hänt, men det gjorde saken inte bättre precis. Det tråkiga var att det fanns flera andra nykomna elever som såg upp till de här pojkarna och tyckte att de var tuffa som vågade sig på Gunnar som gick i åttan och var större och såg kraftigare ut än någon av dem. Det gjorde att det fanns poäng att vinna på att fortsätta med trakasserierna. När Gunnar kom fram till skolbyggnaden så stod pojkarna som vanligt och väntade på honom utanför entrén. De hade gjort till sport att vänta ut Gunnar när det ringde in så de fick tillfälle att vräka ur sig lite okvädinsord som "Bollen" eller "Degskalle" och rikta lite obscena gester och grimaser som syftade till både hans utseende och intellekt. Gunnar kom in till sin lektion utan att något annat hände, men de här pojkarna hade börjat bli lite irriterande närgångna på sistone. Men Gunnar visade ingen rädsla och han var heller inte rädd. Han hade hittills inte råkat i slagsmål någon gång och det hade heller aldrig varit nära. Även om Gunnar höll sig undan så kan man heller inte påstå att han var feg. Han hade

– 010:004/10 –

helt enkelt aldrig råkat ut för någon situation där han måste bevisa någonting eller smita undan, vilket gjorde att han inte var riktigt medveten om rädsla eller feghet eller hur han då i sådana situationer skulle bete sig. Det hade hjälpt honom långt och i vissa fall omedvetet räddat honom från konfrontation då han var förhållandevis stor i jämförelse med andra. Att han sedan heller inte vek undan som andra, berodde mestadels på hans långsamma och sävliga sätt som ofta fick till följd att motståndaren då måste upp till bevis, vilket ursprungligen kanske inte hade varit avsikten med det hela från början. Så hittills vid sådana tillfällen så hade Gunnar bara blivit avfärdad som idiot och ingen att bry sig om. Visserligen hade Gunnar sett andra hamna i slagsmål på skolgården, men det var inte vanligt och då han oftast höll sig vid sidan av för sig själv, så existerade inte möjligheten i hans sinnevärld att just han skulle kunna råka illa ut. På lektionen så satt Gunnar som vanligt i en halvt liggande ställning och ritade sina obegripliga figurer med några färgpennor och med sina tankar någon helt annanstans än just

– 010:004/11 –

där och nu. Vad som styrde vad det nu var han höll på med syntes svårt att förstå där han satt för sig själv som i en annan värld. Om det var hans tankar som omedvetet förflyttade pennan över papperet eller om det var hans krumelurer i sig som fick fantasin att skena iväg visste ingen och förmodligen inte han själv heller. Efter skoldagens slut så tog sig Gunnar hem på sedvanligt sätt och utan missöden. Han kände inte för att börja med sina läxor, den lilla oro han känt inför kvällens möte började ge sig tillkänna. Gunnar tog på sig sin jacka och gick ut. Stegen denna eftermiddag styrde mot skogen en bit bort, en dag efter skolan som så många andra. Det var molnigt men det regnade inte och det märktes att hösten var på antågande. Än så länge var det ljust ute då han skulle hämtade hem sina bröder, men det skulle snart bli ändring på det då solen sjönk allt längre ner bort i horisonten för var vecka som gick. Gunnar glömde snart bort sin oro där han gick. Att vädret inte var det bästa påverkade inte Gunnar någonting, hans sinnesstämning var ungefär densamma oberoende av varken

– 010:004/12 –

väderlek eller årstid. När han gick där längs vägkanten så hade han en förmåga att se det vackra i allting som dök upp i hans väg om än ett visset löv eller en död groda liggandes där vid vägens kant. Han tyckte självklart att det var lite ledsamt med grodan, men död var den ju i vilket fall som helst och han visste att många andra små varelser sedermera skulle livnära sig på den, vilket han såg som positivt. Han vek av från vägen in på en liten stig där han visste att det fanns en stor myrstack lite längre in utefter stigen. Han slog sig ner på en sten bredvid stacken och tittade på myrorna som sprang runt i olika riktningar. Gunnar hade gjort små egna markeringar som han använde för att se vad myrorna hade haft för sig sedan han var där sist och nu ville han se efter om något nytt spännande hade hänt. Efter att ha studerat myrstacken ett tag så tog han sig upp på en liten kulle med utsikt inåt skogen. Det blåste lite men det var inte särskilt kallt, i alla fall inte för Gunnar som var van och kunde vara ute i ur och skur om han så ville. Att Gunnar ibland kom hem dyngsur efter att ha varit ute när det regnade var inte ovanligt, det bekymrade bara hans mamma och då mest för

– 010:004/13 –

klädernas skull. Hon hade vant sig vid att Gunnar sällan själv tog någon skada, möjligtvis en lätt förkylning eller så, men det var ovanligt. Vatten i rörelse är för många människor fascinerande och för Gunnar i synnerhet. Att titta på regndroppar falla som sedan tillsammans flyter ihop till små rännilar på marken som sedan rinner ned i en bäck och vidare ut i ett större vattendrag, var för Gunnar en favoritsysselsättning. Det hände ofta att han följde små bäckar genom vindlande snår för att se vart de tog vägen. Han hade inga ambitioner att bygga små dammar eller tävla med små båtar gjorda av pinnar, bark eller blad som andra barn brukade göra. Gunnar koncentrerade sig mer på hur vatten rann över eller runt stenar och hur vatten kunde göra tunnlar under trädrötter, eller när vatten rann över en kant och bildade ett litet vattenfall. På det här sättet kunde Gunnar sysselsätta sig hur länge som helst om det inte var något annat som kom i vägen förstås, som exempelvis nu att hämta sina bröder. Gunnar kom lite senare än vanligt till fritids och dagis, men det var bara Lars som hade känt att få väntat lite på honom, men det gjorde inget sa han. Jonas var som

– 010:004/14 –

vanligt aktiv så länge han fick och han och en kamrat hade just lekt klart när Gunnar och Jonas kamrats mamma samtidigt dök upp för att hämta hem barnen. Kent var redan hemma när de kom hem och han hade redan börjat göra iordning maten. De skulle äta lite tidigare idag så att allt var undanstökat i god tid innan Gunnars lärare kom på besök. Det serverades makaroner och falukorv vilket var Jonas favoriträtt. Kent, Gunnar och hans bröder satte sig att äta i förväg innan deras mamma Lena kommit hem. Kent höll på att duka av när Lena lite senare kom hem efter jobbet. Efter att ha skrapat i sig några rester så hjälptes hon och Kent åt med disken för att sedan börja plocka iordning och städa lite så att det skulle se snyggt ut när Eivor kom. Det pratades ingenting mellan dem om kvällens besök utan båda koncentrerade sig på sin bit av städningen och alla barnen skulle hjälpa till, även Jonas. Visserligen undrade både Lars och Jonas varför de måste städa nu mitt i veckan, det hade de aldrig behövt göra förut. Mamma Lena förklarade att de skulle få besök av Gunnars lärare vilket gjorde Jonas nyfiken och

– 010:004/15 –

han försökte genast ställa en massa frågor. Men det fick han inte, utan istället så blev han inföst i sitt rum tillsammans med Lars för att fortsätta med sin del av städningen. Lägenheten bestod av tre rum och kök och en liten hall dit alla rum samt ytterdörren gränsade. Gunnars rum låg mittemot Lars och Jonas med hallen mittemellan. Ytterdörren fanns på kortsidan närmst barnens rum med ett litet utrymme för att hänga kläder och ställa skor. Köket med plats för matbord till alla fem låg längst in i lägenheten på Gunnars sida och vardagsrummet, där Lena och Kent också sov, låg mittemot köket på Lars och Jonas sida. På den andra kortsidan av hallen, mittemellan kök och vardagsrum, fanns en dörr som ledde till toalett och ett duschutrymme, där det också fanns plats för en tvättmaskin. Det tog inte lång stund innan alla var klara med sin städning och efter en kort inspektionsrunda var Lena och Kent nöjda och var och en kunde ägna sig åt annat tills Gunnars lärare Eivor lite senare skulle dyka upp.

Book 10 feb1995

– 010:005/1 –

Eivor hade just klivit på bussen för vidare färd till Ängmarken där Gunnar bodde. Hon såg sig intresserat omkring utefter den väg bussen körde. I den här utkanten av staden hade hon aldrig varit förut, så hon hade förberett sig väl med tidtabeller och kartor för att hitta rätt och inte missa bussen hem igen. Eivor hade ingen egen bil då hon var en ganska så typisk storstadsmänniska som egentligen aldrig behövde åka ut i några förorter då hela hennes hela bekantskapskrets fanns runt omkring henne där hon bodde i innerstan. Någon egen familj hade inte Eivor. Hon hade haft några tidigare förhållanden men några barn hade det aldrig blivit av, vilket förmodligen berodde på att hon egentligen inte ville ha några. Hon hade mycket bestämda åsikter om saker och ting och ville inte råka ut för att bli instängd med familj och behöva anpassa sig till det livet. Trots det så var hon ingen kvinnorättskämpe eller undvek män på något sätt. Hon valde sina sällskap noga, men att komma henne in på livet var inte lätt egentligen för någon. Hon hade för sin ålder ett

Kapitel 5

– 010:005/2 –

attraktivt utseende som underlättade att komma i kontakt med män om hon så ville, fast då på hennes villkor förstås, vilket medfört att de få förhållanden hon hittills haft aldrig blev särskilt långvariga. Eivor var perfekt förberedd med en klädsel som väl passade in på en strikt lärare som just skulle göra sitt första hembesök hos en av sina elever. Hon hade med sig en liten portfölj som matchade hennes klädsel perfekt och som bara innehöll det allra nödvändigaste rörande kvällens ärende. Att gå omkring och släpa på en stor väska som så många andra lärare gjorde tyckte hon var vansinne. Varför skulle man slita ut kroppen med att bära tungt när man inte behövde och dessutom så såg det inte särskilt professionellt ut tyckte hon. Nej, Eivor var av bekväm natur och försökte hela tiden göra det lätt för sig. Det var inte ofta som Eivor gjorde hembesök på det här sättet, det behövdes sällan. För det mesta så kunde hon reda ut alla problem i skolan och det utan att behöva blanda in några av barnens föräldrar. Hon brukade heller inte ha några problem med den föräldrakontakt som skolarbetet krävde och var inte det minsta

– 010:005/3 –

nervös inför mötet med Gunnars föräldrar. På ett sätt tyckte hon att det skulle bli intressant att träffa dem efter vad rektorn hade berättat. Inte nog med att skolan hade misskött Gunnars skolgång, hon ansåg också att hans föräldrar hade stor del i att situationen blivit som den nu var. Där hon nu satt på bussen ganska så nöjd med sig själv, så tvivlade hon inte en sekund på att hon skulle få rätsida på problemet. Eivor såg det som att hon gjorde alla en stor tjänst, framförallt för Gunnar, och det gav henne bara mer kurage att ta sig ann och slutföra ärende på bästa sätt. När bussen stannade vid Ängmarken centrum klev Eivor av och gick i riktning mot det område där Gunnar bodde. Hon fann snart rätt adress och gick in i porten. Gunnar som hade utsikt över gatan från sitt rum såg henne komma men han sa ingenting till de andra. När Eivor tagit sig upp till andra våningen där Gunnar bodde så ringde hon på. Gunnars mamma öppnade och hälsade henne välkommen att stiga in. Kent kom fram och hälsade efter att hon tagit av sig ytterkläderna och därefter hälsade hon även på Gunnar, Lars och Jonas som en efter en närmade sig lite

– 010:005/4 –

blygt. Jonas var fascinerad över att för första gången få träffa Gunnars lärare i skolan. Han var snabb att lägga märke till att det var skillnad på henne och de dagisfröknar han var van vid. Jonas dagisfröknar var alltid mer ledigt klädda medan Eivor däremot gjorde ett omedelbart strängt intryck på honom. Eivor blev guidad runt lägenheten och fick se hur Gunnar bodde, samtidigt som sedvanligt artighetsprat utbyttes med Gunnars mamma och medan Kent dukade fram kaffe och kakor i vardagsrummet. Det var ingen lyx, men lägenheten var funktionellt möblerad och det var rent och snyggt, vilket vittnade om att här bodde en skötsam och ordentlig familj som man måste erkänna att Gunnars familj var. Gunnars föräldrar gjorde också ett bra första intryck på Eivor och det föreföll som om de skulle kunna komma bra överens. Efter kaffet tog Eivor till orda och förklarade sitt ärende. Gunnar som satt med, lyssnade spänt. Lars och Jonas fick inte vara med, de hade blivit tillsagda att hålla sig inne i sitt rum och inte störa medan de vuxna pratade. Eivor förklarade Gunnars svårigheter i skolan på ett

– 010:005/5 –

någorlunda förskönande sätt och hon var noga med att hela tiden framhålla skolans plikt och engagemang. Gunnars föräldrar nickade förstående till svar där det i sammanhanget passade in. Gunnars mamma Lena och även Kent uppehöll sig mest kring frågan om Gunnars kunskapsnivå. Lena medgav i och för sig att hon förstod att Gunnar inte hade det alltför lätt i skolan och att de resultat som i tidigare årskurser delgivits henne inte hade varit särskilt lysande, men inte så dåliga att det då föranlett någon åtgärd från skolans sida. Kent som trots allt engagerade sig i Gunnars uppfostran höll med Lena och sade: - ”Gunnar kanske inte har de bästa resultaten på skrivningar och prov men han är närvarande och läser sina läxor, och vad jag förstår så gör han så gott han kan.” Eivor förstod vad de menade och förklarade att hans tidigare lärare troligtvis hade tagit för lätt på att Gunnar låg efter de andra barnen, i som det nu var, samtliga ämnen och låtit bli att informera om det faktiska läget. De hade förmodligen bedömt det så att det inte hade så stor betydelse i de lägre årskurserna. Eivor

– 010:005/6 –

försökte i sitt svar både ursäkta sina lärarkollegor och hålla skolan utanför allt eventuellt ansvar, samtidigt som hon påpekade vikten av att göra någonting nu innan Gunnar hamnade helt utanför läroplanen. Att Gunnars kunskapsnivå redan nu inte uppfyllde de krav läroplanen föreskrev visste Eivor, men det passade sig inte riktigt att säga det just nu. - ”Men om nu Gunnar skulle få mer hjälp i skolan, kommer han att kunna klara sina prov bättre då?” Undrade Lena. - ”Skolan kan erbjuda Gunnar hjälp på flera sätt. Och om Gunnar skulle få hjälp av en stödlärare i de ämnen där hans kunskaper brister, så finns förstås möjligheten att bättra på resultaten, men han kommer hela tiden att jämföras med sina klasskamrater och han kommer att få samma prov som alla andra. Om han istället fick gå i en specialskola så skulle undervisningen vara bli anpassad till hans förmåga, vilket med all säkerhet skulle ge bättre resultat.” Förklarade Eivor. Eivor förklarade även nogsamt att Majbäckskolan inte hade alla de speciallärare som i Gunnars fall krävdes och att det kunde bli problem att anställa den typen av lärare

– 010:005/7 –

eftersom det i så fall bara skulle gälla Gunnar i hela skolan. Gunnar skulle också få stanna kvar i skolan efter ordinarie skoldag för att försöka komma ikapp något i förhållande till de andra. Eivor var mycket noga med att framhålla den föreslagna specialskolan som det bästa alternativet då Gunnar där kunde fortsätta gå normala skoldagar tillsammans med kunskapsmässigt jämbördiga kamrater och att skolan också enligt Eivor hade ett mycket gott anseende. - ”Men den här specialskolan, är inte den till för förståndshandikappade barn och ungdomar”, undrade Lena. - ”Nej, det vill jag inte påstå. De barn och ungdomar som går där har vad man kallar lite grövre läs- och skrivsvårigheter, vilket inte anses som ett direkt handikapp och har heller ingenting med någons intelligens att göra”, förklarade Eivor snällt. Trots att hon egentligen tyckte att uttrycket förståndshandikappad mycket väl kunde passa in på Gunnar, så undvek hon nogsamt att antyda att det skulle vara något fel på Gunnars intelligens, det skulle vara att ljuga lite väl mycket tyckte hon. Det passade henne bättre

– 010:005/8 –

med en liten fin insinuation istället som kunde tolkas på många olika sätt så att hon kunde känna sig ha ryggen fri. Gunnar som hela tiden satt tyst och lyssnade på sina föräldrar och sin lärare tyckte att det var lite obehagligt att samtalet gällde just honom, men trots det så gjorde det inte så mycket då hans föräldrar såg ut att ta det hela med ro. Hittills hade ingen vänt sig direkt till honom och frågat hur han såg på saken eller vad han ville. Det tyckte Gunnar kändes rätt skönt och han var ganska säker på att ingen skulle fråga honom heller, då det inte var särskilt vanligt att hans föräldrar frågade honom till råds om någonting. Det blev oftast så att hans föräldrar bestämde åt honom som exempelvis när det gällde kläder, vilket för det mesta inte gjorde någonting då Gunnar sällan hade någon uppfattning i frågan. - ”Men är det inte så att eleverna lär sig mindre i den här specialskolan”, frågade Kent? - ”Jo i och för sig så är det så, men betydelsen av mängden kunskap är sällan avgörande för hur duktig en elev är”, sade Eivor som inte ville ljuga för mycket. - ”Hur då”, undrade både Lena och Kent?

– 010:005/9 –

- ”I den här specialskolan får de lära sig saker på ett lite annorlunda sätt. Om en elev har skrivsvårigheter, så tränar man stavning med ett mindre antal ord i taget tills de sitter där innan man går vidare. Och om det handlar om lässvårigheter så övar man mer med enklare stycken i början innan man går vidare. Det gör att eleverna härifrån kommer att vara lika duktiga som andra fast i en något begränsad omfattning då förstås, och i de flesta situationer räcker det.” - ”Men Gunnar har väl inga läs- och skrivsvårigheter”, frågade Lena. Eivor hade inte väntat sig den kommentaren. Hon hade inte nämnt för hans föräldrar att Gunnar hade läs- och skrivsvårigheter och hon kunde inte nu också försöka påstå att så var fallet, då skulle hon ha sagt det tidigare i så fall. Att hon inte sagt det tidigare berodde inte på att hon glömt bort det. Sanningen var den att Gunnar kunde stava och läsa utan att göra fler fel än andra så kallade ”normala” barn och det visste Eivor. Problemet var bara att det gick så förtvivlat långsamt och sättet som han skrev och läste på passade inte in i en ”normal” skolmiljö eller ett modernt samhälle som Eivor

– 010:005/10 –

såg på det hela. Eivor replikerade utan att röra en min som röjde hennes tankar och förklarade att man även tränade extra på andra saker för att kunna arbeta mer strukturerat och öka arbetstakten, vilket då skulle vara nödvändigt i Gunnars fall. - ”Vad är det som bestämmer om en elev måste gå om en årskurs”, frågade Kent? Varför frågar han så där tänkte Eivor när hon just hade slingrat sig ur den föregående diskussionen. Hon hade inte tänk på att behöva diskutera regler för uppflyttning till nästa högre årskurs, det var inget hon kände till eller hade hört talas om tidigare. Förr i tiden kunde elever bli underkända i en årskurs och vara tvungna att gå om, men det var för länge sedan borttaget. Om man nu då inte kunde bli underkänd så fanns bara kravet att ha fullföljt årskursen för att bli uppflyttad till nästa. Med andra ord, man måste ha varit närvarande på lektionerna och inte ha för stor frånvaro. Det fanns inga regler som att man exempelvis måste kunna bevisa att man tagit till sig en viss mängd kunskap för att bli uppflyttad. Och Gunnar då? Nu började tankarna fara runt i huvudet på Eivor. Hon insåg snabbt att Gunnar

– 010:005/11 –

med bred marginal uppfyllde de enda krav som hon kunde komma på för att bli uppflyttad. En liten obehaglig känsla började smyga sig på och Eivor som hade förberett det hela så väl. Det skulle ju inte finnas något som skulle kunde trassla till det hela. Från skolans sida så fanns det inget som hindrade att Gunnar skulle kunna byta skola och allt var ju för hans eget bästa, det fanns det ju inga som helst tvivel om. Även om nu Eivor såg till sin egen situation i första hand, att det skulle bli en lättnad för henne om Gunnar försvann från hennes klass, så var ju fördelarna för Gunnar att få byta skola odiskutabla. Och ändå så fanns det där, en liten detalj som hon inte tänkt på och varför skulle hon ha gjort det? Eivor gjorde en snabbstudie av Kent för att försöka utröna vad han egentligen menade med frågan, vad var han ute efter egentligen? Varken Kents ansiktsuttryck eller hållning var annorlunda än förut och gav henne inga som helst ledtrådar. Efter att snabbt och diskret flyttat blicken till Lena, som inte heller hon i sin hållning avslöjade vad det var frågan om, så vände hon sig tillbaka mot Kent och kunde inte göra annat än att sanningsenligt svara på hans

– 010:005/12 –

fråga; att hon inte kände till några sådana bestämmelser. Det blev en kort paus som präglades av en viss eftertänksamhet hos parterna. Det verkade inte som Kent hade förberett någon uppföljning till sin fråga, vilket till viss mån lugnade Eivor något. Hon tillade efter en stund att det inte var så bra om nu Gunnar skulle gå ut grundskolan med dåliga betyg då hans möjligheter att vidareutbilda sig då förmodligen skulle var borta. Och om han senare i livet skulle önska studera vidare, så måste han i vilket fall som helst gå om den sista årskursen för att få betyg som skulle räcka till för att komma in på någon gymnasielinje, universitet, yrkesskola eller liknande. - ”Jo, ja, det kan jag förstå. Men det finns ju alltid en möjlighet att börja jobba. Det finns flera företag eller affärer som själva lär upp sin personal och då kan det många gånger vara andra saker än höga betyg som räknas”, svarade Kent. Eivor kunde se att Gunnars mamma Lena nickade till och höll med Kent. Eivor ville inte gärna fortsätta en diskussion om vilka möjligheter Gunnar hade till arbete i det vuxna

– 010:005/13 –

livet. Hon insåg att hans förutsättningar till någon form av arbete som alla andra var minimal och hur hans sociala situation skulle gestalta sig som vuxen ville hon inte ens tänka på. Hennes besök hade redan varat lite drygt en timma och hon kände att hon redan hade presenterat alla positiva argument som fanns för att byta till den nya specialskolan och att ytterligare försöka fortsätta på den vägen skulle bara leda till att hon hela tiden skulle få sitta där och upprepa sig själv. - ”Visst finns möjligheten till jobb, men skolan arbetar kanske i en något annorlunda riktning som syftar till att ge eleverna så goda kunskaper och möjligheter som möjligt innan inträde på arbetsmarknaden sker. Vi på skolan har tittat på alternativ som vi tror skulle kunna vara till fördel för Gunnar. Det finns en plats ledig i en klass som vi tror skulle kunna passa Gunnar i den här specialskolan som vi rekommenderar. De vill dock ha ett besked så snart som möjligt innan terminen gått för långt. Jag tror det blir bäst om jag lämnar kvar en del av materialet så att ni kan tänka över saken i lugn och ro och lämna besked när ni har bestämt er hur ni vill gå vidare. Jag lämnar mitt

– 010:005/14 –

telefonnummer här så att ni även kan nå mig kvällstid om ni skulle ha några ytterligare frågor”. Eivor lade sitt visitkort på bordet vid sidan av de broschyrer hon avsåg lämna kvar. Hon fick anstränga sig för att inte visa någon besvikelse och det gick väl ganska så bra. Den förhoppning hon haft om att saken skulle vara snabbt avklarad och att hon skulle få besked redan nu denna kväll för att kunna slutföra flytten av Gunnar var som bortblåst. Hon var trots allt realist och var på något sätt beredd på att Gunnars föräldrar kanske skulle vilja tänka igenom saken i lugn och ro innan de gav besked, men i det läget så hade hon sett det hela mer som en formalitet. Som saken nu hade utvecklat sig, så var hon inte alls så säker på det längre. Gunnar som suttit med hela tiden begrep inte de sista turerna i diskussionen och han såg rätt så glad ut när Eivor avslutade mötet. Han tyckte att det hela hade gått jättebra och den bedömningen gjorde han enbart utifrån sina föräldrars reaktion på vad som sades. De hade under mötet inte någon gång verkat irriterade eller sura och även Eivor såg glad ut. Gunnar

– 010:005/15 –

hade ingen känsla för vad som pågick bakom fasaden om vad folk egentligen menade och tyckte. Han var i den meningen alldeles för godtrogen och tog människor för vad de lovade och sa. Efter utbyte av de sedvanliga artigheterna, så lämnade Eivor lägenheten. Hon gick samma väg tillbaka till busshållplatsen för vidare färd hem. Hon hade inte brytt sig om att passa in sitt uppbrott med någon busstid, så hon fick stå där och vänta i lite drygt en kvart. Det tog hon med ro, hon bara kände att hon inte ville vara kvar längre i vilket fall som helst. Det fanns liksom inget mer att prata om så som hon såg det hela och någon direkt pratkvarn var hon ju inte heller. Om hon pratade så skulle det finnas substans och mening med samtalet, eller att det roade henne på något annat sätt. Som det nu blev så tyckte hon att fortsatt samtalande enbart skulle bli pinsamt. När hon stod där och väntade på bussen så kunde hon inte släppa tanken på det Kent hade yppat. Fanns det verkligen en möjlighet att de tänkte låta Gunnar få fortsätta och gå ut grundskolan utan att ta hänsyn till hans situation? De tankarna kändes helt främmande

– 010:005/16 –

för henne och hon tyckte att det i så fall skulle vara oansvarigt och att det framöver skulle drabba Gunnar hårt. Hon tyckte inte synd om Gunnar på så sätt, utan istället så stod hon där vid busshållplatsen och blev mer och mer irriterad över att hans föräldrar inte visat henne mer förståelse för hans problem. Intrycket hon fått av mötet visade inte heller på någon vilja att ställa upp för Gunnar och hjälpa honom till en bättre situation så som hon föreslagit och på det hela taget så kände hon en viss besvikelse över hur saker och ting under samtalets gång utvecklats. Bussen kom till sist och hennes tankar hade nu mer börjat övergå till åtgärder som skulle kunna vidtas utifall. Skulle det visa sig att Gunnars föräldrar ville ha honom kvar i hennes klass så kände hon att något måste göras. Hon hade nu än mer övertygat sig själv om att Gunnar skulle bort från hennes klass. I utgångsläget så hade hennes engagemang gått ut på att det hon gjorde enbart var till för Gunnars bästa, men nu började en omedveten ändring av inriktning göra sig märkbar. Det hade börjat smyga sig in lite prestige i ärendet och för henne gällde det att alltid se till

– 010:005/17 –

att komma vinnande ur en diskussion. Hon tänkte på de argument som hon fått emot sig och gjort henne fundersam och lite ställd, vilket hon inte alls tyckte om. I synnerhet som hon ansåg att deras kommentarer i sammanhanget allt igenom bara varit dumma. Hon hade ju gjort allt rätt och ändå så kunde allt hennes arbete att få Gunnar förflyttad bli förgäves. Å nej, hon tänkte inte släppa taget så lätt. Gunnar skulle bort till varje pris, även om det inte blev någon specialskola för hans del, men i hennes klass skulle han inte få vara kvar. På sin fortsatta färd hem igen så övergick hon att tänka igenom vilka möjligheter hon hade att förflytta Gunnar i alla fall, även om hans föräldrar nu skulle motsätta sig det. En sak var då klar och det var att det måste ske på ett för skolan snyggt sätt. Även om hon inte sagt det rent ut, så hade ryktet gått att hon skulle försöka få Gunnar förflyttad till en specialskola i närheten. Hon hade av sina kollegor blivit uppmuntrad och vunnit i respekt genom att, som det såg ut, göra Gunnars sak till sin egen. Och fram för allt, det var ju hennes idé, hon hade tagit alla initiativen och hon kände att hon hade allt att förlora om nu inget blev av.

– 010:005/18 –

Hennes tankar pendlade fram och tillbaka, mellan tron att hon kanske överreagerade och att Gunnars föräldrar redan nästa dag skulle ringa upp och acceptera förslaget, eller å andra sidan att det skulle sluta med strid dem emellan.

Book 10 feb1995

– 010:006/1 –

Hemma hos Gunnar tog Lena och Kent hand om Lars och Jonas. Det hade blivit sent och det var dags för dem att gå och lägga sig. Gunnar visste inte riktigt vad han skulle göra. Han strosade runt ett tag i lägenheten och gick sedan in i sitt rum för att lite tafatt börja med sina läxor som det verkade. Han var fortfarande nöjd med att mötet gått så bra, det var i vilket fall som helst det intryck som han hade fått. Att hans föräldrar inte fortsatte diskussionen med honom efter det att Eivor gått var helt i sin ordning, han förväntade sig inget annat. Alla hade sett så nöjda och glada ut så han trodde att de var överens även om han inte riktigt förstod vad de var överens om. Det spelade nu inte så stor roll för Gunnar, han skulle acceptera vilket eller vad som helst, bara alla andra var glada och nöjda med honom. Efter att Lena och Kent sagt godnatt till Lars och Jonas tittade Lena in i Gunnars rum. Gunnar satt i sängen och bläddrade lite i sin lärobok i Svenska. Lena satte sig på stolen vid skrivbordet och snurrade den i riktning mot honom.

Kapitel 6

– 010:006/2 –

- ”Vad tycker du Gunnar, vill du verkligen sluta i Majbäckskolan där du gått hela tiden och börja i en ny skola”, frågade hon? - ”Jag vet inte”, svarade Gunnar tyst. Som frågan var ställd så visste han inte om han skulle svara ja eller nej. Det fanns ingen direkt ledning i frågan som angav vilket svar som skulle vara lämpligast utan att ställa till någonting. - ”Hur är det i klassen då? Är de dumma mot dig?” Nej, det tyckte ju inte Gunnar. Det var ju egentligen ingen som hade varit direkt dum mot honom och han fick ju vara för sig själv vilket han inte hade något emot. - ”Hur tycker du att det går med skolarbetet då? Behöver du någon extrahjälp?” - ”Jag vet inte”, sade Gunnar, som egentligen bara svarade på den sista frågan. Men trots sitt svar så visade han med nedslagen blick att skolarbetet inte gick så värst bra. Efter en kort paus lyfte Gunnar blicken något och sa. - ”Det går bättre nu med Eivor som lärare.”

– 010:006/3 –

Gunnar ville ju se allting positivt, han ville göra sin mamma glad och det var heller ingen osanning i det han sa. Det hade gått bättre för Gunnar även om långtifrån bra. - ”Tror du att det skulle gå ännu bättre med extrahjälp då”, frågade Lena åter igen. - ”Jag vet inte”, var det enda svar Gunnar återigen kunde prestera. - ”Ja, vi får väl se”, sade hon, samtidigt som hon reste sig och vänligt klappade om Gunnar en kort stund för att därefter lämna hans rum. Gunnar kände sig fortfarande glad efter samtalet med sin mor. Hon hade visat upp en sida som Gunnar sällan fick känna av. Hon hade pratat vänligt med honom och på något sätt försökt muntra upp honom. Hon hade tagit sig tid med honom även om det var ett mycket kort samtal. Men hon hade inte blivit irriterad som hon vanligtvis blev när han inte riktigt kunnat svara på hennes frågor på ett sätt som hon förväntade sig och hon hade klappat om honom med en liten kram som avslut innan hon lämnat hans rum. Gunnar kände sig väl till mods och han uppskattade verkligen när hans mor visade

– 010:006/4 –

honom ömhet. Han tyckte definitivt inte att det var löjligt som så många andra ungdomar i hans ålder skulle kunna tycka. Han kunde höra inifrån sitt rum hur Lena och Kent satt inne i vardagsrummet och småpratade. Vad de pratade om påverkade inte Gunnar nu, han lyssnade inte så noga. Han kände sig så nöjd med kvällen och han försökte koncentrera sig allt vad han förmådde för att göra sina läxor färdigt innan han gick och la sig. Det var Gunnars sätt att i det här läget försöka visa sin tacksamhet mot sina föräldrar för att de inte var arga på honom. Även om han förstod att de inte var helt nöjda med hans skolinsats, så hade de visat honom ha överseende med det. Kent och Lena satt och diskuterade vad som hänt tidigare på kvällen och de var av samma uppfattning båda två. De hade förstått Eivors budskap med de fördelar som det skulle innebära för Gunnar, men det fanns någonting där som gjorde det här med skolbyte lite mer känsligt än det borde vara. För att kunna förstå orsaken till Kents och Lenas resonemang så måste man först försöka tänka sig in i deras situation. Lena hade i sin ungdom inte haft det så roligt. Pengar hade

– 010:006/5 –

alltid varit en bristvara och hon hade tidigt fått hjälpa till hemma med både det ena och det andra medan hennes kamrater inte behövde det utan tilläts vara ute och leka istället. I hennes tidigare äktenskap med Gunnars riktiga pappa, så hade hon inte bara fått ta hand om Gunnar utan även fått ersätta hennes man som hela tiden på ett ganska så flagrant sätt försummade familjen. Det var hon som arbetade och tjänade ihop de pengar de levde på. Något bidrag från sin mans sida såg hon sällan till och han var för det mesta inte hemma och hjälpte till heller. De hade bott i en mindre lägenhet i samma område som nu sedan då Gunnar föddes och deras sociala liv tillsammans som ett par hade egentligen aldrig fungerat. Hon kunde känna när hon var ute och gick bland folk i området att de såg ner på henne och som hon uppfattade det så betraktades hon som andra klass. Kent hade en liknande uppväxt som Lenas men med den skillnaden att han kanske inte behövde hjälpa till hemma på samma sätt som Lena hade varit tvungen att göra. Men när han då istället var ute med sina kamrater så kunde

– 010:006/6 –

han inte hävda sig gentemot dem då han inte hade alla de saker att leka med som de hade. Han fick sällan vara med och leka och det hade förföljt honom ända in i vuxen ålder. Kent hade ingen utbildning att tala om, men trots det så hade han arbetat sig upp till en position där han fullt ut respekterades av alla sina arbetskamrater. Han var i och för sig fortfarande en av många lagerarbetare på ett större företag och skulle troligtvis så förbli livet ut. Men han skötte sitt arbete till allas belåtenhet och tog sina arbetsuppgifter på största allvar och lämnade ingenting ogjort kvar till andra. Både Kent och Lena såg upp till ideal som innebar en fullt ut anpassning till samhället, på så sätt att man skulle vara så ”normal” som möjligt när det gällde uppträdande, boende, arbete, ja snart sagt allt skulle vara så normalt som möjligt för att på så sätt vinna respekt i sin omgivning. När så Kent och Lena träffades så var det som om två lika själar blev till en. De hade samma åsikter om i princip allting och något bråk dem emellan hade egentligen aldrig hänt. De verkligen höll ihop i både vått och torrt som det verkade.

– 010:006/7 –

Med den så kallade ”normala” inriktningen som familjen strävade efter, så var det av största vikt att inte avvika, för då skulle de i omgivningens ögon förlora i anseende. Det hade ingenting med statusprylar att göra, eller att tjäna så mycket pengar som möjligt, eller att inneha någon form av chefsbefattning på jobbet eller så, Kent och Lena kände ingen avundsjuka på så sättet. Deras inställning låg på ett helt annat plan, som handlade om att kunna sköta sig själv och sina samhälleliga uppgifter på bästa sätt utan att ligga någon till last och att man därigenom var lika mycket värd som någon annan oavsett. Nu skulle man kunna vilseledas tro att Kent och Lena var missbelåtna med Gunnar som definitivt inte var något normalt barn, men så var inte fallet. Både Lena och Kent tyckte faktiskt om Gunnar fast de hade sitt högst egna sätt att uttrycka det på. Även om nu Gunnar inte hade så många normala sidor med andra barns mått mätt, så uppfyllde han faktiskt de krav Lena och Kent ställde på honom för att passa in. Han skötte sina uppgifter på bästa sätt efter förmåga och de begärde heller inte mer och på det sättet så rättade även han in sig i

– 010:006/8 –

samhället som en bland alla andra. Det var aldrig något bråk kring Gunnar och som de såg på saken så fanns det heller inget konstigt i att han valde att vara för sig själv. Varken Lena eller Kent umgicks särskilt ofta med folk, de liksom Gunnar höll sig mest för sig själva dem med. Det var också så att Gunnar på alldeles egen hand hade lyckats skapa respekt för sin person vilket hans föräldrar var väl medvetna om. Han var skötsam och han var alltigenom uppskattad för sin vänliga attityd gentemot alla. Och det fanns heller ingen annan storebror som tog så väl hand om sina syskon som Gunnar. Att han då och då kunde glömma saker och ting och komma försent och så, det var bara detaljer i sammanhanget som då tillfälligt kunde irritera förstås, men varken Lena eller Kent tyckte att det förstörde helheten. Att bibehålla respekt och bevara sitt anseende som familj var det absolut viktigaste och där var Lenas och Kents kompromissvilja inte stor. Att nu Eivor hade kommit med ett förslag som gick ut på att Gunnar skulle gå i en specialskola passade sig inte riktigt. Även om en specialskola för elever med

– 010:006/9 –

inlärningssvårigheter var fullt ut accepterat i samhället så ansåg de det inte som normalt om en elev som inte behövde gå där gjorde det. Kent och Lena ansåg att Gunnar inte behövde gå där, så deras syn på saken var alls inte densamma som Eivors. Gunnar lärde sig ju faktiskt på Eivors lektioner och som det nu var så tyckte han dessutom att det gick bättre för honom nu, vilket Eivor inte hade kunnat förneka. Att han inte hade samma kapacitet som de andra eleverna i klassen spelade mindre roll då han gjorde sitt bästa och det visste de att han gjorde. Om nu Gunnar redan gjorde sitt bästa vad var det då för mening med speciallärare eller specialskolor för hans del, han kunde ju inte åstadkomma bättre? Och för familjen som helhet så skulle det se bättre ut om Gunnar gick i vanlig skolan precis som alla andra så kallade ”normala” barn. Ju mer i detalj Kent och Lena diskuterade, desto mer stod det klart för dem båda att det bästa vore nog att låta Gunnar gå kvar i Majbäckskolan och skulle det vara så att skolan satte som krav att Gunnar måste ta extralektioner så skulle de inte motsätta sig det,

– 010:006/10 –

även om det i deras ögon inte skulle göra någon skillnad då Gunnar redan presterade sitt bästa om än på sitt sätt. Så de bestämde sig för att redan nästa kväll meddela Eivor sitt beslut att Gunnar skulle få vara kvar i hennes klass. Att först höra sig för med Gunnar om det var så han ville ha det behövdes inte, han hade ju redan låtit dem förstå att han tyckte att det var bra som det var. Det började bli dags att gå och lägga sig, men innan dess så stack Kent in huvudet i Gunnars rum och frågade om han ville ha lite kaffe och kaka innan han gick och la sig. - ”Ja tack”, sade Gunnar som strax innan hade avslutat sin läxläsning. Det hände ibland att Lena och Kent lät Gunnar vara med på kvällarna när de fikade. Kaffe hade han lärt sig dricka på dagis då han brukade hämta Jonas och nästan jämt fick vänta på honom. Dagisfröknarna där tyckte det var roligt när Gunnar kom, det blev aldrig så komplicerat med honom som när många andra föräldrar kom för att hämta hem sina barn. - ”Du behöver inte oroa dig för det där med skolan, det kommer att ordna sig ska du se”,

– 010:006/11 –

sade Kent vänligt till Gunnar med Lena leende sittandes bredvid. Gunnar såg nöjd ut som bara han kunde och det blev ett riktigt trevligt kaffekalas där på kvällskvisten. Utan att ytterligare nämna något om kvällens diskussioner så gick alla därefter och la sig. Gunnar sov gott den natten, som han i och för sig oftast gjorde, men det kändes trots allt lite speciellt ändå. Han kände sig trygg i och med att alla som det verkade var nöjda med honom och det fanns ingen anledning till oro. Så vipps så hade han nästan totalt glömt bort alla tillrättavisningar han brukade få av Eivor. Inte för att han nu trodde att de skulle upphöra, men han såg dem som mindre negativa nu. Vad Kent menade med det där att allt skulle ordna sig, fann han ingen anledning att vidare grubbla på. Gunnar tog helt enkelt Kent på orden och tänkte inte mer på det. Nästkommande skoldag flöt på som alla andra. Eivor pratade inte med Gunnar om mötet med hans föräldrar kvällen innan, det fanns ingen anledning till det tyckte hon. Hon såg på

– 010:006/12 –

Gunnar att han arbetade på som vanligt, fast kanske med en något större entusiasm nu än förut. Hon tillrättavisade honom precis som vanligt, så det fanns ingenting som tydde på att han skulle klara sig bättre undan nu än innan. De övriga i klassen visste inget om Eivors hembesök hos Gunnar. Det var ingenting som de hade med att göra ansåg Eivor och Gunnar pratade de ju knappt med ändå och även om de hade gjort det, så hade Gunnar förmodligen inte sagt någonting i alla fall. Men Gunnars klasskamrater hade i alla fall hört rykten om att något var i görningen angående Gunnar och att det var något om att han skulle få stödundervisning eller så. Men som sagt, det var inget som berörde dem och heller inget någon fann något nöje i att diskutera med någon annan eller föra vidare. Senare på kvällen så ringde Lena upp Eivor för att meddela vad hon och Kent kommit fram till, att Gunnar skulle få vara kvar i hennes klass. Lena var ingen människa av många ord, så det blev ett ganska så kort och koncist samtal. Någon förklaring till deras beslut lämnade hon inte och det behövdes inte heller då Eivor inte hade någon vidare lust att diskutera saken

– 010:006/13 –

vidare i vilket fall som helst. Eivor bara tillade helt kort att hon skulle meddela skolan om deras ståndpunkt. Något ytterligare prat med Lena var Eivor inte intresserad av. Eivor kände att det som om allt hon med möda byggt upp nu hade raserats på bara några få sekunder med ett enda telefonsamtal. Hennes värsta farhågor hade besannats, så vad skulle hon nu ta sig till? Hon hade fortsatt med sina grubblerier hela vägen hem kvällen innan och hon hade även lyckats drömma om Gunnar på alla de konstigaste sätt, om än inga mardrömmar. Någon plan utifall detta värsta skulle hända hade hon inte. Hon insåg att det förmodligen skulle vara omöjligt att inte trampa någon på tårna om hon skulle kunna försöka driva igenom sin vilja, men som det kändes nu så här direkt efter Lenas telefonsamtal så hade hon svårt att tänka klart. Eivor var arg. Hon Eivor, som egentligen aldrig brukade vara arg. Hon kunde inte ens komma ihåg när hon var så här arg senast. Det tog ett tag innan hon lugnade ner sig och började kunna tänka rationellt igen. Läget som det såg ut nu var sådant att det inte skulle gå att förflytta Gunnar till den nya skola som hon

– 010:006/14 –

hade hoppats på, i vilket fall som helst inte nu direkt med en gång. Hon insåg att hon måste förbereda sig på att ha Gunnar kvar i klassen åtminstone terminen ut. I det läget så måste hon också för sin trovärdighets skull agera så att Gunnar kunde få någon form av stödundervisning, i annat fall så skulle hennes auktoritet inför de andra lärarna och rektorn få sig en törn. Att skylla på Gunnars föräldrar för att skolbytet inte blev av var självklart, det hade hon inget att förlora på. Men finnas det inget annat sätt att komma runt problemet på, började hon så småningom tänkta. Ju mer hon tänkte på saken ju fler möjligheter dök upp och sakta men säkert så började en plan ta form i hennes huvud. Hon skulle undersöka hos olika andra myndigheter, vilka möjligheter som fanns att få Gunnar förflyttad i vilket fall som helst som fråntog henne allt ansvar. Det borde finnas någon inom barn och ungdomspsykiatrin som skulle kunna ta på sig att utreda Gunnars inlärningsproblem som någon form av handikapp, diagnos eller liknande, vilket i så fall tvunget måste leda till någon form av åtgärd, som i sin tur då skulle leda till att Gunnar måste byta skola oavsett

– 010:006/15 –

vad hans föräldrar skulle tycka om det. Hon tyckte nog själv att det lät lite väl hårt, men faktum var att det fanns många barn och ungdomar med liknande svårigheter som Gunnar visat upp och det var ju för att kunna hjälpa alla dessa barn och ungdomar som dessa specialskolor kommit till. Problemet med Gunnar som Eivor såg det hela, var att ingen hitintills hade uppmärksammat honom eller varit villig att öppet gå ut och säga som det var. Att barn och andra elever i skolan kunde göra det för att retas hörde inte hit, det som i Gunnars fall saknades var en form av officiellt utlåtande när det gällde hans kunskapsnivå och förmåga att ta till sig kunskaper i den takt som normalt skolarbete kräver. På något sätt så borde det gå att få Gunnars handikapp uppmärksammat, tänkte Eivor. Nu i åttonde klass så skulle det genomföras gemensamma prov som gällde alla åttonde klasser i hela skolan och några prov var till för att också täcka in hela distriktet, och här skulle ju Gunnar definitivt bli underkänd och utmärka sig, det visste hon. Det skulle kanske kunna vara ett sätt att få honom uppmärksammad utan att blanda in henne i någon form av

– 010:006/16 –

beslut. Hon kände också till att det fanns tester som syftade till att klargöra om en elev led av någon form av förståndshandikapp eller liknande som omöjliggjorde en normal skolgång. Hon kunde ju lätt smyga in lite sådana frågor i sina egna prov och liksom av en ”händelse” diskutera proven med någon lämplig person och få igång processen på så sätt med. Hon kanske till och med skulle kunna arrangera ett studiebesök i en skola för sådana ungdomar i samma åldersgrupp som hennes elever och låta hennes elever för en dag delta i deras undervisning för att på så sätt ge dem en ökad insyn och förståelse för hur dessa ungdomars problem i skolan och i samhället i övrigt kunde yttra sig. Det var nästan så det började växa horn i pannan på Eivor när hon kom på än det ena än det andra för att få Gunnar förflyttad bort från hennes klass. På något sätt så skulle hon nog få till det ändå, tänkte hon. Nu hade hon så många bra uppslag på gång att hon började känna sig lugn och trygg igen. Men det var också viktigt för henne att ingen tog notis om vad hon höll på med, hon ville inte bli utsatt för några anklagelser på något sätt. Hon

– 010:006/17 –

bestämde sig för att fortsätta genomföra sina lektioner på exakt samma sätt som vanligt, det fick definitivt inte märkas på något sätt att hon hade för avsikt att ställa Gunnar i dålig dager eller på annat vis ta avstånd från honom. Eivor slog fast att hon fortsatt måste ställa upp och hjälpa Gunnar på samma sätt som hon tidigare gjort för att på så vis undvika eventuella klagomål. Eivor kände sig nöjd och behövde bara förbereda sig för morgondagen, sedan hade hon hela helgen på sig att förfina sina planer. Det hon behövde göra direkt på morgonen innan hennes lektioner började var att informera rektorn och den andra skolan dit hon tänkt att Gunnar skulle flytta att det inte blir någonting av på grund av att Gunnars föräldrar motsatte sig det. Några skäl till Gunnars föräldrars beslut hade hon inte tänkt försöka sig på att ange eller diskutera då Lena inte lämnat någon som helst förklaring till deras beslut. Utan Eivor tänkte helt enkelt vidarebefordra det hela på samma sätt som hon själv blivit informerad. Hemma hos Gunnar så var det ingen som var

– 010:006/18 –

varken upprörd eller arg. Efter samtalet med Eivor så talade Lena och Kent helt lugnt om för Gunnar att han skulle få gå kvar i sin gamla skola precis som vanlig. Eventuellt så kanske det skulle bli någon form av stödundervisning, men det skulle de i så fall ta ställning till då. Gunnar var nöjd och glad och hans föräldrar trodde att det berodde på att de fattat rätt beslut. Men för Gunnars så hade det inte spelat någon större roll vilket beslut de än fattat så länge som alla var glada och nöjda med honom. Han hade varit lika glad ändå även om det betytt att han hade måst flytta till en ny skola.

Book 10 feb1995

– 010:007/1 –

Veckan gick och dagarna flöt på i normal takt. Eivor visade inte med en min vad som rörde sig i hennes huvud. Hon hade avstyrt Gunnars föreslagna flytt på ett sätt som inte kastat någon skugga över hennes agerande i ärendet. Hon hade också börjat engagera sig i försöken att ge Gunnar möjlighet till någon form av stödundervisning, men hon lät skolans studierektor vara den drivande kraften i frågan då hon egentligen inte hade en tanke på att permanenta Gunnars fortsatta skolgång i hennes klass. Men hon gjorde det hon måste för att hålla skenet uppe inför alla andra. Hennes planer angående Gunnars flytt hade mer och mer börjat ta form. Hon hade lite försiktigt börjat undersöka hur olika specialskolor för förståndshandikappade fungerade och hur deras regelverk såg ut. Det tog tid det visste hon, men hon var grundlig och det fick ta sin tid bara det blev rätt i slutändan. Den här dagen när Gunnar åkte till skolan var lite extra spännande, det var idag som klassen skulle göra sitt studiebesök på stadens konstmuseum. Alla i klassen hade sett fram

Kapitel 7

– 010:007/2 –

emot denna extra lilla utflykt hela veckan och det hade pratats en hel del i klassen, och skolan med för den delen, då detta var något nytt som Eivor hittat på för att premiera sina elever. Eivor hade sin vana trogen förberett det hela mycket väl. Efter lunch så gav de sig iväg med en buss som Eivor lyckats få skolan att ställa upp med för att förenkla transporten dit. Det enda eleverna skulle ha med sig var sin skolväska, papper och penna. Hon hade också ordnat så att ingen hade några läxor att ta hänsyn till dagen därpå för att slippa släpa runt på en massa tunga läxböcker. Konstmuseet var en mycket stor gammaldags byggnad med en imponerande entré. Gunnar hade nöjt suttit och tittat ut genom bussens fönster hela vägen tills de var framme och blev avsläppta strax utanför museets entré. Det var inte ofta som Gunnar fått följa med in till stadens centrum, så han satt som fastklistrad vid fönsterrutan och det tog sin tid innan han klev av sist som vanligt skulle man väl kunna säga. Det var arrangerat så att de efter besöket skulle ta sig hem på egen hand genom att göra sällskap till en tunnelbanestation i närheten,

– 010:007/3 –

där de sedan skulle ta sig vidare för att byta till ett annat tunnelbanetåg hem. Alla elever ansågs nu tillräckligt gamla att kunna färdas hem på egen hand och inga föräldrar hade opponerat sig mot detta. Eivor visade vägen och samlade alla sina elever framför sig innanför entrén där de fick vänta en liten stund medan Eivor gick och pratade med en dam i biljettluckan. När de sedan blev insläppta tog Eivor dem till en stor informationstavla som visade alla utställningssalars placering och hur man skulle gå för att hitta rätt. Efter en kort beskrivning av byggnaden så pekade hon ut vilken väg de skulle ta och vilka utställningar de hade framför sig att besöka. Efter en inledande guidad tur så var det planerat för rast i cafeterian där det skulle serveras lite förfriskningar. Därefter så skulle de ta sig vidare till museets bibliotek för att få instruktioner om hur saker och ting fungerade där och hur det gick till att hitta bland all information om de olika utställningarna, alla konstnärer och deras verk. Sedan var det fritt för eleverna att välja ut någon tavla att skriva en liten uppsats om. Eivor hade också sett till

– 010:007/4 –

att var och en fick en gratis entrébiljett med sig hem som de kunde utnyttja om de ville göra ett ytterligare besök för att få mer tid på sig att färdigställa sin uppsats. Uppsatsen behövde inte vara särskilt lång, det fanns det inte så mycket tid till idag i vilket fall som helst. Uppsatsen var mer till som övningsobjekt i syfte att på egen hand lära sig leta fram information och välja ut de delar om en konstnär och hans verk som skulle kunna vara intressant att berätta för de andra om. Efter någon minuts väntan så dök deras guide upp, hon hette Elinor och var konststuderande. Hon brukade arbetade extra som guide ibland då hon inte behövde vara närvarande på universitetet för sina studier. Elinor tog dem högst upp i ett stort trapphus och in i ett angränsande rum. Det här rummet, som egentligen var en stor sal, hade massor av tavlor hängande på väggarna. Elinor visade Eivor och klassen runt samtidigt som hon berättade om konstnärerna och deras tavlor. Elinor var kunnig och hon var bra på att berätta, vilket gjorde att intresset hela tiden var på topp. Gunnar som följde med lite vid sidan av

– 010:007/5 –

lyssnade inte så mycket på Elinor, han gick mer och såg sig om i salen istället. Det var så mycket nytt runt omkring med byggnaden, trapphus och salar att han inte kunde ta åt sig alltsammans på en enda gång eller ens koncentrera sig på en tavla åt gången. Han befann sig hela tiden i utkanten av gruppen som oftast var samlad tätt runt Elinor för att kunna höra så bra som möjligt. Även om Gunnar var lång och mycket väl kunde se över huvudena på alla andra de tavlor som Elinor pratade om, så for hans blickar istället kors och tvärs genom salen utan att egentligen fastna för någonting som skulle kunna intressera honom. Eivor som gick med klassen såg att Gunnar inte klarade av att hänga med men brydde sig inte att be honom skärpa sin uppmärksamhet framåt mot Elinor. Hon insåg det hopplösa i att ens försöka eftersom det förmodligen inte skulle ha hjälpt i vilket fall som helst. Så den lilla klungan tog sig sakta fram mellan salarna med Gunnar släpandes efter. Gunnar gick som i sin egen lilla värld som han ibland brukade göra, ensam strosande omkring. Visserligen var han medveten om var

– 010:007/6 –

han var om någon skulle fråga och så, men han såg på tavlorna hängandes runt omkring sig på ett helt annat sätt än de andra. Hans blick for runt varenda sal de passerade. Det var tak, väggar, golv, dörrar, fönster, blandat med tavlor och människor runt omkring. Som det såg ut så spatserade Gunnar mest för sig själv lite förstrött betraktande i princip allt som råkade komma i hans väg. Vad som intresserade Gunnar mest var inte lätt att förstå sig på. Om det var utställningsföremålen eller omgivningen gick inte att veta. När Gunnar tittade på tavlorna så kunde han oftast se vad de föreställde. Han tyckte att flera av tavlorna var fina men han kände sig inte direkt imponerad, inte ens när de passerade en sal med en samling mycket välkända konstverk som de mest framstående konstnärerna på museet hade målat. När de nu vandrade runt sal efter sal och sakta förflyttade sig ner mellan våningsplanen och olika avdelningar, så passerade de en liten hall mellan ett trapphus och en sal i en ytterflygel. På flera ställen i museet fanns små entréliknande rum med en eller fler bänkar där man kunde slå sig ner för en liten vilopaus. Den

– 010:007/7 –

här lilla hallen hade man gjort till just en sådan här viloplats. Den var inte stor i jämförelse med allting annat. Det var som ett genomgångsrum med en stor gång i mitten som delade av rummet i två delar. På varje sida fanns en bänk som var tillräckligt lång så att fem vuxna personer ledigt skulle få plats. Bänkarna var placerade utefter väggen längs med gången och det var ett utrymme på ett par meter ungefär fram till där gången började. Det var en dovare belysning här jämfört med den i utställningssalarna, men det hjälptes upp av att en del solljus i strimmor letade sig in från trapphuset då den delen av hallen var nästan helt öppen. Även här hängde tavlor på väggarna. En var sin stor tavla över bänkarna och en var sin mindre tavla på varsin kortvägg in mot den angränsande utställningssalen dit gången ledde. De här tavlorna ingick inte som objekt i några samlingar, de var endast utplacerade för att göra hallen till en mer trivsam. Gunnar var på efterkälken som vanligt när gruppen passerade hallen utan att ta någon notis om tavlorna som hängde där. När Gunnar kom in genom den stora öppningen från

– 010:007/8 –

trapphuset så tittade han sig sävligt omkring på samma sätt som han gjort överallt annars. Blicken for runt som tidigare men där fanns någonting som gjorde att hans blick hela tiden drogs tillbaka för att slutligen fastna på tavlan hängandes på den vänstra kortväggen. Han hade försökt se sig om i hallen flera gånger bort från tavlan innan han tillslut helt stannade upp för att bara titta på just den tavlan. Det var en tavla som till ytan var något mindre än hans skrivbord där hemma och den hängde en så där åtta meter från honom där han nu stod innanför hallöppningen. Motivet var en äng med en stor sten där man till vänster om stenen kunde urskilja en stig som fortsatte över ängen in i den bakomliggande skogen. Där fanns också ett framträdande stort gammalt glest träd i bakkant av ängen och man kunde se en bit blå himlen i ovankant där stigen försvann in som i en liten vik bakom trädstammarna. Efter att ha tyst stått och betraktat tavlan ett tag så såg han sig sakta runt hallen igen, men hans blick var snart tillbaka på tavlan igen. Han stod där i öppningen och bara tittade på tavlan och efter en stund så tog han några försiktiga steg närmre. Gunnar förflyttade sig sakta i

– 010:007/9 –

sidled än hit än dit så han kunde betrakta tavlan från fler olika andra håll än bara rakt framifrån och efter att ha hållit på så ett tag så gick han vördnadsfullt fram mot bänken på den sida där tavlan hängde. Han slog sig ner på bänkens vänstra sida i hörnet närmst tavlan och bara tittade. Något hade uppenbarligen fångat Gunnars uppmärksamhet som gjorde att han totalt glömde bort både tid och rum och blev sittandes kvar där. Eivor som hela tiden hade försökt hålla ett öga på honom hade uppfattat att han blivit kvar där i hallen, men hon sa ingenting så länge som gruppen uppehöll sig i den stora salen bredvid. Vid upprepade tillfällen så blickade Eivor bort mot dörröppningen till hallen där Gunnar uppenbarligen hade fastnat för något, men hon hade inga högre tankar om vad det kunde vara, det intresserade henne inte alls. När klassen efter en stund skulle förflytta sig till nästa sal satt Gunnar fortfarande kvar i hallen. Eivor försökte kallade lite tyst på honom inifrån salen men han reagerade inte. Till slut så blev hon tvungen att gå bort och hämta honom där han satt på bänken till synes

– 010:007/10 –

i en helt annan värld. Så Eivor fick skärpa till rösten något innan Gunnar vaknade till och följde med. Eivor drog med sig Gunnar med till de andra och efter en stund så verkade det som om Gunnar kommit ut ur dimman och började uppföra sig något så när närvarande igen som han brukade. Han hängde med sina klasskamrater så som Eivor hade sagt åt honom att göra och han for heller inte runt med blicken och tittade på allt annat på samma sätt som förut. Eivor bedömde det som att hennes lite skarpare tillsägelse hade gjort nytta, men ändå. Gunnar hade lagt sig till med ett lite annorlunda ansiktsuttryck som hon inte sett förut. Det kunde liknas vid ett flin eller liknande, det såg ut som om han stod där en bit från alla andra och myste på något sätt, som om han kände sig tillfreds på något underligt vis. Nåja tänkte Eivor, han följer ju med nu i alla fall. Och faktiskt, Gunnar stod där och myste bredvid de andra och han följde också med i allt de gjorde, men ändå inte. På något vis så var han delad. Den rent fysiska delen av honom följde med klassen och han registrerade det de

– 010:007/11 –

såg och hörde på samma sätt som innan ungefär. Han svarade nu också bättre på tilltal de gånger Eivor påpekade något, men mentalt var han någon helt annanstans. Inte många la märke till att Gunnar betedde sig lite annorlunda än vanligt, förutom då ett nytt fånigt flin som han hade lagt sig till med, men det var ingen som egentligen brydde sig. Gunnar hade så många konstiga grimaser för sig att några nya varken gjorde till eller från. Efter att ha gått igenom museet och sett det de skulle, så samlades de i cafeterian för en välbehövlig rast. Gunnar hade lärt sig tycka om kaffe och det fick han också efter att ha blivit tillfrågad om vad han ville ha. De fick alla välja mellan några olika sorters kakor och Gunnar valde en stor havrekaka som han mumsade i sig tillsammans med sitt kaffe lite vid sidan av de andra. Det pratades en hel del om vad de sett och vilka tavlor som en del redan bestämt sig för att skriva om. Det verkade som om Eivors studiebesök var mycket uppskattat och efter rastens slut tog en annan guide med dem till museets bibliotek för att visade hur allt fungerade där. Klassen visades på olika

– 010:007/12 –

uppslagsverk och annat som fanns tillgängligt att använda sig av för att få inspiration till sina uppsatser. Det fanns också en liten läsesal intill där de kunde sitta lite mer ifred och skriva av det man tyckte verkade intressant. När guidningen av biblioteket var klart så var det fritt fram att gå tillbaka till museets utställningssalar för att välja ut något objekt att skriva om, om man inte redan hade gjort det vill säga. De flesta visste redan vad de skulle skriva om och stannade kvar i biblioteket, medan några, däribland Gunnar, sökte sig tillbaka till de salar som intresserat dem mest. Gunnar visste precis vart han skulle gå och letade sig snabbt fram till hallen med tavlan som han fastnat vid tidigare. Där han nu stod i öppningen vid trapphuset så upplevde han synen av tavlan på precis samma sätt som gången innan. Gunnar stod där stilla och betraktade tavlan under en lång stund innan han började småleende lite för sig själv och vandra runt lite fram och tillbaka i öppningen för att sedan stanna upp och fortsätta betrakta tavlan på avstånd igen. Det var något med tavlan som på ett märkligt sätt så totalt fångade Gunnars uppmärksamhet.

– 010:007/13 –

Tavlan i sig var inte värdefull eller känd inom konstkretsar eller så eller som konstobjekt heller för den delen, men det fanns någonting där som tilltalade honom på ett sätt som inget annat tidigare gjort. Gunnar kunde själv inte förklara vad det var och om någon skulle ha frågat honom så skulle han med all säkerhet bara ha svarat att han tyckte tavlan var fin. Han var oförmögen att peka ut några detaljer eller förklara vad det var som var fint. Som Gunnar nu var, så kunde han inte uttrycka sig bättre än så här. Men det förklarade fortfarande inte hans reaktion inför synen av tavlan där han stod. Gunnar tyckte att många saker var fina men han hade aldrig reagerat på något så här förut. Det verkade finnas något där i tavlan som Gunnar hade förmåga att ta till sig mer än någon annan. Gunnar visste inget om vad som betraktades som konst eller skräp och han hade ingen aning om vilka tavlor som var bättre, sämre eller mer värda än andra. I Gunnars värld handlade väldigt mycket om hur han upplevde saker och ting och det hade ingenting med ägande eller värde att göra. Nej, Gunnar kände sig bara glad och upprymd när han såg på tavlan, man skulle

– 010:007/14 –

kunna säga att han upplevde en slags lyckokänsla som han aldrig gjort förut. Det fanns där i tavlan detta något som andra inte kunde se men som Gunnar på något märkligt sätt kunde känna av. Gunnars fantasi gjorde att han många gånger kunde se och uppskatta saker som andra inte förstod sig på. När han exempelvis var ute själv i skogen, som var det bästa han visste, så kunde han se skönheten i detaljer som andra tog för skräp. Och om det var dåligt väder eller mörkt som på vintern, så kunde han med fantasins hjälp se det positiva i det med. Han hade en förmåga att omvandla nästan allt till en sorts positiv upplevelse om än så liten. Någonting var det som fanns där i tavlan, ängen, träden, landskapet; det synintryck och den upplevelse som tavlan förmedlade tycktes harmonisera med Gunnars sätt att fantisera, någonting som uppenbarligen stimulerade honom som aldrig förr. Och som Gunnars nu fungerade när han försökte koncentrera sig på något, så påverkade det ofta hans alla olika fysiska uttryck i att bete sig och vara. Det var därför som han många gånger upplevdes bete sig konstigt och annorlunda åt då han ibland

– 010:007/15 –

kunde återge ansiktsuttryck som inte riktigt passade in i sammanhanget. Den här tavlan som Gunnar nu fastnat för stimulerade honom något enormt och han kunde känna hur rännilar liksom strömmade runt i kroppen på honom. Det nästan som kittlades lite, vilket fick honom att ibland börja småflina och le. Tavlan som Gunnar började betrakta mer och mer intensivt verkade falla samman med hans alldeles egen fantasi på något konstigt sätt, det kändes nästan som om det började växa i honom. Det var för Gunnar en hissnande känsla som om där fanns en stor vit port som bara väntade på att öppnas. Det fanns ett ljus och en värme i det han kände och såg som gjorde att all eventuell oro liksom tynade bort och han kunde känna ett behagligt lugn sakta började spira i hans kropp. Där nu Gunnar ömsom stod och satt på bänken bredvid sin tavla så kände han någon rycka tag i honom, det var Pelle. Han och några till hade blivit ivägskickade för att leta rätt på Gunnar då han inte dykt upp när det var dags att ge sig av. Eivor såg strängt på honom när han kom ner i entrén tillsammans med de andra, men hon sa inget. Därefter gav de sig av i samlad tropp för

– 010:007/16 –

vidare färd hemåt. Eivor följde med till stationen där de skulle byta tåg. Hon såg till att alla kom med rätt tåg och därefter avslutade hon dagen för att ta ett annat tåg hem till sig. Gunnar kom hem utan problem och lite senare fram på eftermiddagen så gick han som vanligt till fritids och dagis för att hämtade hem sina bröder. Efter middagen hemma så frågade Lena Gunnar hur dagen på museet hade varit? Både Lena och Kent hade nu efter mötet med Eivor börjat höra sig för lite mer om hur det gick för honom i skolan. - ”Bra”, sa Gunnar. - ”Hittade du någon tavla att skriva om?” - ”Jag tror det. Vi fick var sin fribiljett så vi kunde gå dit själva om vi ville”, svarade Gunnar kort. - ”Jaså, det var ju snällt.” - ”Kan jag få åka dit efter skolan imorgon, jag slutar lite tidigare på fredagar”, frågade Gunnar. - ”Jovisst, det går väl bra. Bara du inte glömmer att hämta Lars och Jonas”, svarade Lena. - ”Det hinner jag, jag lovar”, svarade Gunnar

– 010:007/17 –

leende. Både Lena och Kent blev lite märkbart förvånade över att Gunnar själv ville åka tillbaka till museet för en uppsats skull. Det visar ju att han trotts allt gör sitt bästa tänkte de. De var både lite oroliga för att han skulle tappa bort sig i staden men de sa inget. Han måste ju lära sig och någon gång måste ju bli den första, resonerade de. Det busskort han hade fått för att ta sig till skolan gällde även den del av staden där museet låg, så det skulle inte kosta något extra att låta Gunnar åka dit. Lena tog med sig Gunnar in i köket, placerade honom där vid köksbordet och satte sig sedan själv bredvid för att gå igenom hur han skulle åka för att på så sätt försäkra sig om att han förstod. Det förvånade henne något att Gunnar inte verkade det minsta nervös över att åka själv, han hade inte tagit något sådant här initiativ på egen hand förut. Men efter ytterligare en genomgång så trodde Lena att det nog skulle gå bra.

Book 10 feb1995

– 010:008/1 –

Gunnar berättade ingenting hemma om tavlan han hade sett, det låg liksom inte för honom att säga mer än nödvändigt oavsett vad det nu kunde vara för någonting. Han hade förstått att den tavlan han sett i hallen inte ingick bland de tavlor klassen hade i uppgift att skriva om och i och för sig så hade han inte tänkt skriva om den i vilket fall som helst, men som saker och ting hade utvecklat sig så hade han fullständigt glömt av att välja ut en tavla att skriva om. Att han ville tillbaka till museet hade egentligen ingenting med uppsatsen att göra, utan Gunnar ville bara få återse sin tavla än en gång, och då passade det ju bra att också leta efter något annan tavla att skriva om tänkte han. På kvällen när Gunnar lagt sig så kunde han se tavlan där i mörkret framför sig. Han kunde känna bilden, landskapet och ängen inom sig och det tog inte så lång stund innan han med ett litet fånigt flin på sina läppar somnade in. Gunnar sov gott hela natten och han kände sig glad och utvilad morgonen därpå. I skolan senare den dagen kom Eivor överens med klassen att de skulle få två veckor på sig att

Kapitel 8

– 010:008/2 –

skriva klart var sin uppsats. När skolan slutade för dagen så tog sig Gunnar snabbare än vanligt före alla andra till tunnelbanestationen för vidare färd in till staden och museet. Han följde noga med vilka stationer som tåget passerad för att hålla reda på var han var någonstans och han hade inga problem med tågbytet och att hitta fram till museet igen, det var inte så svårt egentligen. Det var bra skyltat och det fanns inte så många alternativa vägar som skulle kunna villa bort honom. Så glad i hågen så visade han upp sin fribiljett för en museivakt som därefter lät honom passera in. Det var lite mer folk som besökte museet den här dagen. Gunnar hittade snart fram till hallen med tavlan. Ingenting hade förändrats. Gunnar satte sig på bänken intill för att betrakta sin tavla på samma sätt som tidigare. Han fick sitta där ifred då ingen annan som passerade slog sig ner för att vila. Att det passerade folk hela tiden störde honom inte ett dugg. Han bara satt där i lugn och ro och myste. Gunnar satt inte bara och stirrade på tavlan hela tiden, utan emellanåt så lät han blicken vandra omkring för att titta på allt folket som

– 010:008/3 –

passerade förbi och han kände sig ganska så tillfreds med sig själv där han satt. Han började plocka lite i sin skolväska och tog upp en lärobok i matematik som han bläddrade lite i. Klassen hade fått i uppgift att slutföra några tal som de inte hunnit med under lektionen. Gunnar hade naturligtvis inte hunnit klart och han hade några tal kvar att göra. Även om Gunnar inte tänkt på det så särskilt mycket, så hade Eivor börjat skruva upp tempot i klassen. Hon var ändå noga med att ingen av de andra eleverna skulle få problem, utan hennes avsikt var att det klart och tydligt skulle framstå skillnad mellan dem och Gunnar. För det mesta så hann Gunnar inte med sina uppgifter på lektionerna i vilket fall som helst, men som det nu var blev han allt mer efter. Någon egentlig hjälp av sina föräldrar fick inte Gunnar. Han bad aldrig om det och de tog heller inget initiativ att försöka hjälpa honom. Gunnars föräldrar hade inte mycket till utbildning och båda hade själva haft det besvärligt i skolan, vilket gjorde att intresset för Gunnars läxor och skolarbete inte riktigt var deras grej. Förmodligen så berodde det i sin tur på att om de skulle engagera sig och hjälpa

– 010:008/4 –

Gunnar med någonting och det blev fel, så skulle de få skämmas och det gick ju inte för sig. När han satt där och bläddrade lite förstrött i matematikboken så slog han upp övningsstycket som han hade fått i uppgift att slutföra och tittade lite närmre på det. Han läste frågan på ett tal tyst för sig själv och stannade sedan upp. Gunnar blev först förvånad och sedan log han lite smått. Han hade läst igenom frågan bara en enda gång och förstod den. Det hände inte ofta eller egentligen aldrig att Gunnar så snabbt kunde ta till sig det han läst. Han kunde få läsa om samma sak flera gånger och ändå missuppfatta uppgiften. Gunnar fick en liten kick av den nya upplevelsen och läste snabbt igenom nästa fråga och han förstod den med. Det här var konstigt tyckte Gunnar? Han lade ifrån sig matematikboken på bänken där han satt och lutade sig lite bakåt. Han såg sig runt en stund för att efter ett tag rikta all sin uppmärksamhet mot sin tavla som han så gärna ville ha inom synhåll så att han då och då kunna blicka tillbaka på den. Att sitta där med tavlan hängandes bredvid sig

– 010:008/5 –

kändes hemma på något sätt, en känsla som gjorde honom lycklig, en harmoni så stark att det kändes i hela kroppen. Gunnar kunde känna hur blodet nästan som rusade igenom honom, vilket gav en behaglig känsla av liv och värme, ett sinnestillstånd han ville behålla inom sig så länge det bara gick. Gunnar tog tag i matematikboken igen för att titta på de resterande talen han hade kvar att göra. Och på precis samma sätt som innan efter att ha läst de två första talen, så förstod han genast vad det frågades efter. Gunnar blev faktiskt lite till sig och log brett med hela ansiktet. Något hade uppenbarligen hänt. Talen var minst lika svåra som alla andra han tidigare inte klarat av. Gunnar förstod egentligen ingenting av vad som pågick inom honom, utan gladde sig bara åt att allt helt plötsligt verkade så lätt. Han började plocka upp penna och papper ur sin skolväska och tittade på det första talet igen. Han skrev upp de siffror som talet gällde. Han ställde också omedvetet upp talet så som det skulle vara för att underlätta uträkningen. Därefter bara genom att jämföra de två tal som skulle divideras så visste han vad svaret skulle

– 010:008/6 –

bli inom bara några sekunder. Det tog visserligen lika lång tid för honom att skriva som det alltid hade gjort innan, men lösningen på talet fanns klart där i hans huvud långt innan han hunnit skriva ner något av den uträkning och svar han fått i uppgift att slutföra. Han satt där ett tag och förundrades över hur alla siffror han haft i huvudet så enkelt gick att skriva ner utan att sudda och börja om från början som han brukade få göra. Han måste kontrollera om han verkligen hade gjort rätt. Han slog upp facit längst bak i boken. Jodå han hade räknat rätt. Gunnar fortsatte med nästa tal och ett till på samma sätt och efter bara ett litet tag så hade han gjort klart allt det han skulle. Gunnar tittade länge på det han skrivit. Allt hade varit rätt enligt facit och han kände en djup tillfredsställelse växa inom sig. Nu kommer Eivor, mamma och Kent att bli nöjda med mig tänkte han. Vad som hänt skulle kanske kunna betecknas som ett under, och i viss mån så kanske det var det. När Gunnar satt där och fantiserade bredvid sin tavla så tänkte han omedvetet på ett annat sätt än han brukade, ungefär som om

– 010:008/7 –

hans fantasier som små rännilar hade börjat hitta andra vägar att ta sig fram i huvudet på honom. Det var som om tavlan börjat öppna sig lite på glänt framför honom och likt en uppdämd bäck som sakta men säkert börjat bryta sig igenom alla hinder på vägen för en snabbare färd mot sjön, så kunde Gunnar känna något inom sig vakna till liv. Varken Gunnars hjärna, eller andra organ med för den delen, skiljde sig egentligen inte från andra barns så kallade ”normala” hjärnor. Det enda olikheten var att Gunnars hjärna inte utnyttjades till fullo, eller kanske rättare sagt, bara aktiverats till viss del. Visst gick det att träna upp sig att bli bättre, men det tog sin tid när det gällde Gunnar vilket förmodligen berodde på alla omvägar hans tänkande måste ta innan något hände. Nu helt plötsligt så hade tavlan och Gunnars fantasi på något sätt satt igång en process att finna nya vägar att se komma fram till saker och ting på. Det var som om han hela tiden innan vandrat i ett dunkel och nu helt plötsligt började kunna se klart. Det var som om tankens smala krångliga krokiga väg innan rätats ut och nu plötsligt blivit till en motorväg. Gunnar förstod ingenting om varför

– 010:008/8 –

och hur det hela hade gått till, men han njöt i fulla drag av resultatet och den känsla som spreds inom honom när han i lugn och ro satt där och betraktade sin tavla. Gunnar hade inga andra läxor över helgen så han hade heller inte tagit med sig några andra läxböcker hem. Han funderade inte så mycket över det just nu, men om han hade haft med sig någon annan lärobok, så skulle han nog ha velat ta sig en titt i den med. Gunnar satt tyst och betraktade sin tavla och ju mer han betraktade den desto fler detaljer började framträda, vilket gjorde att hans intresse för tavlan tilltog allt mer. Efter ett tag så kom Gunnar på att han också hade i uppgift att se ut en tavla att skriva sin uppsats om. Han packade ner sina saker i skolväskan igen och vandrade ut bland museets salar för att sig om. Han tittade på tavlorna som hängde där men kunde inte se något speciellt med någon av dem. Han gick runt och såg på vad andra besökare var intresserade av och försökte komma underfund med vilken tavla han i så fall skulle välja att skriva om. Efter ett tag så fastnade han för ett fågelmotiv som några andra besökare stått och beundrat

– 010:008/9 –

ett tag. Gunnar själv tyckte att tavlan var fin och att den kanske skulle passa till hans uppsats. Han skrev upp det som stod på en skylt bredvid tavlan och gick sedan bort till sin hall igen för att försöka komma underfund vad han skulle skriva. Han satte sig ner på bänken närmst sin tavla och började fantisera. Folk som gick förbi undrade nog vad det var för pojke som satt där med penna och papper framför sig och verkade som helt uppslukad av vad det nu var han höll på med. Men ingen som passerade störde honom där han satt. När så Gunnar satt där som helt försjunken i sin egen värld, så kände han efter ett tag en vänlig klapp på sin axel. När han lyfte på huvudet så stod en äldre man där framför honom i någon slags uniform. - ”Hej på dig. Det verkar vara något väldigt intressant du håller på med och det känns faktiskt lite synd att jag måste avbryta”, sade han vänligt. - ”Det är inget särskilt”, svarade Gunnar samtidigt som han lite nyfiket såg upp på den vänligt leende mannen.

– 010:008/10 –

- ”Ja inte vet jag. Även om jag inte förstår någonting av det du skriver så verkar det viktigt”, sade mannen med blicken vänd mot papperet som Gunnar hade framför sig i knäet. - ”Jaså det... Det är inget särskilt det bara blir så ibland”, svarade Gunnar lite generat. På papperet var nertecknat något om det han skulle skriva om i sin uppsats samt en hel hög med kludd och konstiga krumelurer här och var som Gunnar brukade göra ibland då han satt och dagdrömde med papper och penna i sin hand. - ”Ja, ja. Men i vilket fall som helst så måste du avbryta för idag, vi måste nämligen stänga nu.” Gunnar nästan som vaknade till med ett ryck. Tiden, hur mycket är klockan, tänkte han? Han tittade på sin klocka som nu visade sex prick. Mannen som fortfarande stod framför honom tog några steg tillbaka för att ge Gunnar plats att resa sig. Han förstod att Gunnar helt måste ha glömt bort tiden och att han förmodligen skulle komma försent hem. Gunnar stoppade ner sina saker i skolväskan så fort han bara kunde och reste sig. - ”Ja, så kan det bli ibland, att man glömmer

– 010:008/11 –

bort tiden när man har roligt”, sade mannen som därefter eskorterade Gunnar bort genom salarna mot utgången. - ”Det är lätt att glömma om man har andra intressantare saker att sysselsätta sig med. Jag hoppas att de inte blir arga på dig nu där hemma.” - ”Jag vet inte. Jag har aldrig kommit så här mycket försent förut”, sade Gunnar oroligt. - ”Aj då. Då är det kanske bäst att du ringer hem och talar om var du är någonstans så ingen blir orolig och tror att det hänt dig något. Du kan ringa nere i entrén, där finns flera telefonautomater.” - ”Jag har inga pengar med mig”, kom Gunnar på sig själv efter att ha känt på sin plånbok. - ”Det var ju värre det”, sa mannen med en något bekymrad min och stannade till. Mannen som arbetade på museet såg en stund på Gunnar. Han kunde se att Gunnar inte var som andra. Samtidigt som han såg barnsligt snäll ut, så var han stor och kraftig och nästan ett halvt huvud längre än han själv och på något sätt så började han tycka lite synd om Gunnar, då det alltigenom syntes hur nervös han var.

– 010:008/12 –

- ”Vad tycker du? Vill du ringa hem och tala om var du är?” Frågade mannen. - ”Ja tack, hemskt gärna”, svarade Gunnar så artigt som han bara kunde. Det började nu också gå upp för Gunnar att han inte bara skulle komma hem försent. Han hade också glömt bort att hämta hem Lars och Jonas från fritids och dagis med. Vad skulle hans föräldrar nu säga? Visst hade han glömt bort tiden ibland men inte så här. Mannen på museet som presenterade sig som Rolf förklarade för Gunnar att de kunde gå till hans kontor en liten bit längre bort så att han kunde ringa därifrån. Medan de gick dit så småpratade Rolf med Gunnar hela tiden varav Gunnar presenterade sig själv som Gunnar efter ett tag och sedan berättade om sin klass som varit där dagen innan och om det uppdrag deras lärare gett dem. Gunnar var så nervös för att ha glömt bort tiden så totalt att det kändes skönt att ha någon att prata med och han pratade nu mer med Rolf än han gjort med någon annan okänd människa förut. Rolf som arbetat på museet nästan hela sitt liv var i 60 årsåldern och hade börjat där som bud

– 010:008/13 –

och hjälpreda i unga år. Han hade med tiden fått andra och mer varierande sysslor som då mest handlade om att se till att allting fungerade som det skulle. Rolf kunde museet utan och innan och var den som tog hand om alla små detaljer som regelbundet måste ses till, som att dörrar och fönster var hela, värmen fungerade, byte av trasiga lampor och så vidare. Han hjälpt även till med vakthållningen då och då när hans tid så medgav. Så på många sätt så var han museets allt i allo som kallades på om något inte fungerade som det skulle. När de kom fram till Rolfs kontor så erbjöd Rolf Gunnar att stiga in. Det var ett inte alltför stort kontor men med mycket papper liggandes lite var stans runt omkring. Gunnar fick sätta sig ner i Rolf stol. Skrivbordet framför honom var fullt med diverse konstiga prylar som Gunnar inte hade en aning om vad det var för någonting. Rolf stuvade om lite bland sina saker och ställde sedan fram en telefon till Gunnar. Rolf tog upp luren och slog en nolla som kopplade upp en utgående linje och räckte sedan fram luren till Gunnar. - ”Nu kan du slå ditt hemnummer”, uppmuntrade han Gunnar.

– 010:008/14 –

Gunnar tog luren och tvekade något. - ”Vill du att jag skall gå ut medan du pratar?” Frågade Rolf snällt. - ”Nej, det behövs inte”, svarade Gunnar, som kände en viss trygghet i att ha Rolf närvarande när han ringde. När han slagit numret fick han vänta en stund innan någon svarade. Det var Kent. - ”Var är du?” Frågade han direkt då han förstod att det var Gunnar som ringde. Gunnar förklarade att han fortfarande var kvar på museet och att han glömt bort tiden. Kent blev både förvånad och lite orolig, så han skällde inte på Gunnar även om han lät något bestämd i sitt sätt att tala till honom. Han förklarade att han redan hämtat hem Lars och Jonas då de ringt från fritids och dagis och undrat över Gunnar och var han höll hus någonstans. Kent hörde sig sedan för med Gunnar så att det inte var något mer han råkat ut för och att han kunde ta sig hem själv på egen hand, vilket Gunnar försäkrade att han kunde. Gunnar kände sig lättad när han la på luren. Han tackade Rolf artigt för hjälpen och reste sig

– 010:008/15 –

för att ge sig av. - ”Vänta, jag måste följa med dig ner till entrén så att det inte blir något trassel när du skall passera ut så här sent. Vakterna kan redan ha låst där nere”, förklarade Rolf. De följdes åt hela vägen ner till entrén och Rolf kunde se att Gunnars nervositet sakta började släppa taget om honom. Rolf hjälpt Gunnar ut och önskade honom vänligen välkommen åter. Gunnar tackade för all hjälp och skyndade sig iväg till tunnelbanan. Det gick bra för honom att hitta rätt och tågbytet var heller inga problem. Gunnar satt inte och grubblade så särskilt mycket över vad som skulle hända när han kom hem. Han satt mer och tänkte på sin tavla och allt det som hänt på museet istället. Att han kunnat klara göra sin läxa var han både glad och nöjd med och han hade ju också lyckats letat fram en tavla att skriva sin uppsats om. Alla dessa tankar fick honom att känna sig bättre till mods och allt det där andra som att han glömt passa tiden hamnade lite i skym undan. Han behövde inte vänta så särskilt länge på

– 010:008/16 –

bussen hem och när han kom gående längs med gatan där han bodde så tycktes nästan all oro i kroppen ha lämnat honom. Kent och Lena såg honom komma gående från fönstret på ett sätt som bara han kunde göra och det såg inte ut som om han hade så särskilt bråttom.

Book 10 feb1995

– 010:009/1 –

När Gunnar kom innanför ytterdörren så stod Lena och Kent och väntade på honom i hallen. De såg inte direkt arga ut men Gunnar kunde känna att de inte var så särskilt belåtna med honom efter det som hänt. Han tog av sig ytterkläderna och kände en viss oro inför vad som skulle hända nu. - ”Vad har hänt”, frågade Lena, i ett någorlunda normalt tonläge? - ”Jag glömde bort tiden. Förlåt”, svarade Gunnar lite blygt. - ”Men hur? Du kan ju inte bara glömma bort dina bröder på det där viset. Det var ju bara tur att Kent var hemma när de ringde från fritids och dagis så att han kunde hämta hem dem innan de stängde.” Gunnar sänkte blicken och skämdes. Han ville inte vara till besvär och nu hade han ställt till det. Egentligen så var det inte så farligt, ingenting hade ju hänt, men Gunnar kände att han inte hade gjort sitt bästa och det gjorde honom dyster. - ”Vad har du gjort hela tiden på museet. För

Kapitel 9

– 010:009/2 –

jag förmodar att du bara varit där”, fortsatte Lena, samtidigt som hon såg strängt på honom? - ”Jag letade efter en tavla att skriva min uppsats om”, svarade Gunnar tyst, och lyfte lite på huvudet i riktning mot sin mor. - ”Skulle det behöva ta så lång tid då.” Gunnar visste inte vad han skulle svara och det blev tyst en liten stund. - ”Nå, hittad du någon tavla att skriva om”, fortsatte Lena. - ”Ja det gjorde jag”, svarade Gunnar tyst och undergivet. - ”Hur går det med uppsatsen då.” - ”Jag har inte börjat än”, svarade Gunnar sanningsenligt. - ”Du har inte börjat än”, upprepade Lena något irriterat. Lena förstod att det inte var någon mening med att försöka fortsätta pressa Gunnar, hon skulle förmodligen i vilket fall som helst inte lyckas få någon vettig förklaring till varför han glömt bort sina bröder så totalt och vad han hade gjort på museet så länge. Hon såg att Gunnar

– 010:009/3 –

tog illa vid sig av det som hänt och hon förstod att han inte gjort det med avsikt. Så efter en liten stunds tystnad så lade hon sina händer på Gunnars axlar och såg lite förlåtande på honom. - ”Men Gunnar, vi har inget emot att du arbetar med din uppsats, men du får inte glömma bort dina bröder så här. Det gick bra den här gången, men det kan vara värre en annan gång. Lova mig det Gunnar.” Jo, det lovade Gunnar, han skulle inte glömma bort att hämta sina bröder hädanefter. - ”Det var i alla fall bra att du ringde hem och talade om var du var någonstans. Vi har sparat lite mat åt dig i kylskåpet”, fogade Kent in. Gunnar vände tacksamt blicken mot Kent som svar. Efter att hans föräldrar gått in i vardagsrummet för att fortsätta titta på TV, så gick Gunnar in i sitt rum och lade ifrån sig sin skolväska på sängen. Sedan gick han in i köket för att ta något att äta som Kent hade lovat honom. Gunnar tänkte inte på att berätta att han gjort färdigt sin hemläxa i matematik på museet. Och som det nu var så ville han inte börja prata om

– 010:009/4 –

saken igen. Det var som inbyggt hos Gunnar att han alltid blev tyst och tillbakadragen inför folk om han kände att de var missnöjda med honom på något sätt och då kunde han inte försvara sig eller som nu, få fram några acceptabla förklaringar till varför det hade blivit som det blev. Argumentera emot eller tala för sin sak låg helt enkelt inte för honom. Efter ett tag i köket så började oron släppa lite grand. Han plockade fram middagsresterna ur kylskåpet och satte sig ner för att äta. Lars hade kikat ut lite grann bakom dörren i sitt rum när Gunnar kom hem. Efter ett tag så kom han in i köket till Gunnar och undrade lite förvånat han med varför Gunnar inte hade kommit och hämtat honom och Jonas som han brukade. Lars hade hört hela samtalet mellan Gunnar och deras föräldrar, men han kände att han måste frågade ändå. Gunnar svarade att han glömde bort det och lovade att han inte skulle glömma igen. Lars lät sig nöjas med det och satt sedan kvar i köket med Gunnar och småpratade samtidigt som han tog en liten extra smörgås efter maten för att hålla Gunnar sällskap. Gunnars föräldrar var naturligtvis inte till freds

– 010:009/5 –

med att han glömt bort tiden på det här viset. De hade inte tänkt bestraffa honom på något sätt då ingen skada var skedd och då det också var första gången som han hade varit så här sen. Både Lena och Kent tyckte att det var pinsamt att personalen på fritids och dagis skulle behöva ringa hem för att fråga efter Gunnar och be dem komma och hämta hem sina barn. Men när Kent hade kommit dit så hade personalen visat sig vara mer orolig för Gunnar än uttrycka missnöje över honom, vilket hade lindrat det pinsamma i situationen något. Under hela helgen så försökte Gunnar så gott han kunde vara alla till lags. Han tog hand om sina bröder och var ute med dem och om de inte hade någon att leka med så gjorde han det. Han försökte alltid hålla sig i närheten då de var ute och lekte med sina kamrater även om han just då inte behövde vara där. Trots att Gunnar spenderade helgen med sina bröder, så hade han inte glömt museet. Han kunde fortfarande känna och se tavlan inom sig. Han gladde sig fortfarande åt att han klarat sin matematikläxa så lätt. Han hade inte berättat någonting mer för sina föräldrar om

– 010:009/6 –

museet då de inte frågat. Gunnar ville inte påminna eller bli påmind om att han misskött sig. Emellanåt när Gunnar strosade kring i parken där Lars och Jonas lekte, så hade Gunnar börjat fundera på hur han skulle kunna komma tillbaka till museet? Han hade ju i och för sig ett skäl beträffande uppsatsen som han måste göra klar. Men han hade ingen inträdesbiljett och det hade ju blivit så fel sist, så vad skulle hans föräldrar säga om han frågade? Men Gunnar var klar över en sak, att han verkligen ville och måste försöka komma tillbaka till museet igen. Han hade inga tankar på att försöka smita dit, sådan var inte Gunnar. Han hade lite fickpengar som han egentligen aldrig använt, inte heller det låg för Gunnar att förbruka pengar. Han visste inte vad inträdet kostade, det hade han inte tänkt på. Han visste att han på något sätt var tvungen att fråga sina föräldrar om lov för att få åka dit igen, vilket han drog sig för. Det hela kändes så svårt. Gunnar hade inte haft sådana här problem förut. Hittills så hade andra styrt vad han skulle göra och han hade nöjt sig med det. Om ingen talade om för honom vad han skulle göra, så

– 010:009/7 –

hade han förmodligen bara helt själv planlöst strövat omkring utan att störa. Men i det här fallet så kände han att han måste göra något, han måste ta initiativ. Utan att egentligen ha planerat någonting om vad han skulle säga eller på annat sätt gå till väga, så frågade han till sist sina föräldrar lite senare på söndagskvällen när Jonas och Lars hade gått och lagt sig om han fick åka tillbaka till museet för att göra klart sin uppsats. Både Lena och Kent blev de lite överraskade över Gunnars begäran då det egentligen inte hände att han hade några önskemål överhuvudtaget. Han talade om att han hade fickpengar till entrén och han lovade dessutom dyrt och heligt att han inte skulle glömma bort sina bröder igen. Efter ett tag med Lena och Kent förvånat tittande på varandra och diskutera saken en kort stund, så fick Gunnar deras medgivande att åka, men under förutsättning att han då förstås inte glömde bort tiden. Gunnar gladde sig, vilket syntes lång väg på ett sätt som bara han kunde uttrycka det. Även om han inte glömt händelsen innan så oroade det honom inte längre, inte nu. På morgonen dagen efter så kom Gunnar iväg

– 010:009/8 –

till skolan precis som vanligt. När han satt där och tittade ut genom bussfönstret så såg han på sin omgivning med lite andra ögon än han gjort förut. Men rent fysiskt så betraktade han allt som intresserade honom som förut, så ingen lade märke till att något speciellt hade hänt. Det var som om han såg klarare på något sätt, även om hans synskärpa inte ändrats. Han registrerade fler detaljer utefter vägen nu än han någonsin hunnit med tidigare. Gunnar tänkte inte på det själv, men hans uppfattningsförmåga hade ändrats. Det var inte så att allt gick fysiskt fortare. Gunnar betedde sig på samma sävliga sätt som innan, men han kunde ta till sig och hantera mer intryck nu än förut. Ju längre dagen led i skolan så började det gå upp för honom att det helt plötsligt gick mycket lättare att förstå vad som pågick i klassen under lektionerna, men vad det nu berodde på ägnade han ingen tanke åt. Lite senare på eftermiddagen så hade klassen matematik med Eivor, vilket inleddes med att de skulle gå igenom föregående lektions övningar som de haft i läxa att slutföra. Gunnar kände sig mycket väl till mods, då det sällan hänt att han

– 010:009/9 –

hunnit med att göra någonting klart förut och om han nu hade det, så hade han alltid gjort för mycket fel för att någon lärare skulle vilja delge honom beröm. Men det bekymrade honom inte, i vilket fall som helst inte nu. Eivor inledde med att gå igenom talen, på så sätt att hon lät någon av eleverna gå fram till den svarta tavlan, läsa upp frågan och räkna ut talet så att alla kunde se. Var det något som gjordes fel, så diskuterades talet utifrån det. Och om det var någon som hade frågor så togs även det upp för diskussion. Eivor brukade låta sina elever i första hand anmäla sitt intresse att räkna ut ett tal framme vid tavlan genom att räcka upp en hand. Annars så brukade hon ta fram elever som på annat sätt visat sitt intresse. Men hon ville också att det skulle vara en någorlunda fördelning bland eleverna, så att alla någon gång var framme vid tavlan för att få känna på hur det var att stå där. Detta visste klassen om, så därför anmälde de sitt intresse när de kunde och var säkra på ett tal, vilket gjorde att klassen hela tiden var på alerten. Så gick det ofta fort att gå igenom övningar de haft i läxa. Enda undantaget var förstås Gunnar. Han

– 010:009/10 –

räckte aldrig upp handen även om han trodde sig kunna svaret. Han visste att ingen hade tålamod med att höra på honom. Han fick också sällan någon fråga av samma skäl. Eivor hade innan försökt fråga Gunnar om saker som de läst eller eventuella tal de haft i läxa, men det hade nästan jämt blivit fel. Gunnar hade blivit nervös och det hade tagit en sådan evinnerlig tid att få ut någonting ur honom att de andra eleverna tröttnat och tappat koncentrationen. När de nu gick igenom tal för tal inför klassen så lade Eivor märkte till Gunnar sittandes där framför henne till synes mycket väl till mods. Han gjorde inga av sina konstiga grimaser eller skruvade på sig som han brukade göra när han inte förstod eller hängde med. Han satt där lugnt med ett litet fånigt flin på sina läppar lite halvböjd över sin bänk och följde med i sin räknebok och det papper som han hade räknat ut talen på. Eivor hade lärt sig förstå att när Gunnar grimaserade och skruvade oroligt på sig, så hade han gjort fel eller helt enkelt inte klart uppgiften överhuvudtaget. Hon hade bara någon gång då och då sett honom nöjd med sig själv när de gick igenom någon uppgift. Men nu

– 010:009/11 –

så satt han där mitt framför henne och såg nöjd ut hela tiden? Efter att de gått igenom fem tal på tavlan med Gunnar fortfarande sittandes där framför henne leende och se oförskämt nöjd ut med sig själv, så kunde Eivor inte bärga sig längre. Hon reste sig upp lite i skym undan när Karin, en av eleverna, gick igenom det sjätte talet på tavlan. Eivor vandrade runt lite i klassrummet och tittade lite förstrött i elevernas böcker som de hade framför sig på bänken. Till sist så kom hon fram till Gunnars bänk, med Gunnar fortfarande riktade all sin uppmärksamhet mot tavlan och det tal de höll på med. Eivor tittade på det papper Gunnar gjort sina uträkningar på och släppte det inte med blicken som hon gjort med alla de andra. Eivor blev stående där tills Karin lite tveksamt förklarade att hon var klar. Eivor liksom vaknade till ur sin förstelning med ett lite ryck, och utan att veta om Karins framförande hade varit bra eller dåligt, rätt eller fel, så tackade hon henne och bad henne sitta ner. Eivor gick bort och satte sig vid katedern igen. Det blev en kort konstig paus, som om Eivor behövde samla sig för att komma underfund med var de

– 010:009/12 –

var någonstans i den genomgång de höll på med. Det tog visserligen bara några sekunder, men det kändes ovanligt och det brukade inte bli sådana här pausar, inte när Eivor höll lektion. Det hela brukade flyta på i ett ganska så raskt tempo. Eivor lät Pelle komma fram och ta nästa tal på tavlan då han räckt upp sin hand. Eivor hade för tillfället tappat något i koncentration på vad som föregick där framme vid tavlan. Eivor hade bara det papper i tankarna där Gunnar skrivit ner alla sina uträkningar och svar. Gunnar själv satt fortfarande lika nöjd och glad som förut och följde med utan att ta någon notis om hur Eivor tittade, nästan stirrade på honom hela tiden. Allt Gunnar skrivit ner på sitt papper, alla de uträkningar han gjort, allt var rätt. Hon kunde se och känna igen att det var Gunnars handstil, den kunde ingen efterlikna. Men han måste ha fått hjälp? Det måste vara hans föräldrar som hjälpt honom på något sätt, tänkte hon, men i så fall varför nu? De hade ju uppenbarligen inte gjort det förut. Tror de kanske att det skulle hjälpa Gunnar att stanna kvar i hennes klass eller vad? De här tankarna snurrade runt i Eivors huvud

– 010:009/13 –

medan lektionen gick vidare. Hon tyckte att det var bra konstigt att hjälpa Gunnar på det här sättet, det var ju idiotiskt att göra hela jobbet åt honom, det var ju ingen hjälp, det var ju bara att ställa till det ytterligare för honom. Han skulle ju inte ha en chans om han fick en rak fråga eller exempelvis på en skrivning där han måste klara sig själv. Det skulle ju avslöjas direkt, tänkte hon. Visserligen så fanns det ingenting som hindrade att föräldrarna hjälpte sina barn i skolarbetet, men så här. För Eivor så blev det allt mer uppenbart att Gunnars föräldrar hade suttit med honom och exakt talat om vad han skulle skriva ned, ställa upp talen och till och med var på papperet siffrorna skulle placeras. Det märkliga var bara att inga ändringar syntes, inga suddmärken, ingenting. Hur hade de klarat av det? Eivor blev lite dämpad och fundersam, men hon genomförde sin lektion utan att säga något till Gunnar. Hon var tvungen att smälta det här och bättre försöka förstå vad som var på gång. Det hela hade heller inte blivit bättre av att se Gunnars godmodiga min sittandes där rakt framför henne hela tiden, det passade sig inte

– 010:009/14 –

riktigt och nu visste hon inte vad hon skulle tro. Sista lektionen för dagen var Religion. Gunnar kunde precis som förut hänga med de andra i klassen mycket bättre nu än förut och vid skoldagens slut så kände han sig väldigt tillfreds med sig själv. Han tog sig så snabbt han kunde till tunnelbanestationen för vidare färd in mot staden. Han skyndade sig så gott han kunde till museet för att få så mycket tid över där som möjligt. När han kom dit och skulle betala inträdet, så visade det sig att hans pengar inte räckte till när kassörskan räknat igenom alla mynt som Gunnar lagt fram i luckan. Han blev som förstenad stående där ett tag vid kassaluckan utan att säga någonting, men blev sedan hänvisad därifrån då det var andra som stod i kö och ville komma in. Gunnar var bedrövad. Han höll aldrig reda på hur mycket pengar han hade. Han brukade heller aldrig riktigt hålla reda på vad saker och ting kostade. Under hela hans liv var det alltid andra som betalade åt honom och skulle han betala själv, så hade någon sett till att han haft tillräckligt med pengar med sig att betala med. När han nu för första gången tagit initiativ att köpa någonting själv så räckte hans pengar inte

– 010:009/15 –

till. Den fickpeng Gunnar fick varje vecka var klart i underkant i jämförelse med vad andra barn fick. Han hade aldrig jämfört och heller aldrig klagat. Gunnar klagade aldrig, han ville ju att hans föräldrar skulle vara nöjda med honom och då klagar man inte, det låg liksom i sakens natur. Det hade heller inte funnits någon anledning att klaga då han inte känt behov av att köpa någonting förut. När nu Gunnar blev sittandes kvar där bedrövad på en bänk i entréhallen, så visste han varken ut eller in vad han skulle göra. Det var inte så mycket folk som passerad vid den här tiden, så av och till var entrén i det närmaste tom på folk. Damen i kassan kunde inte låta bli att lägga märke till den storvuxne pojken som bara satt där på bänken och såg märkbart ledsen ut. Efter ett tag när entréhallen var tom på folk så kallade hon Gunnar till sig. Hon frågade lite vänligt om hans ärende och Gunnar berättade om den uppsats han hade fått i uppgift att skriva. Hon lade märke till att Gunnar inte var som andra normala ungdomar och tog sig tid att förklara det hela med biljetter, priser och vilka rabatter som han som studerande kunde

– 010:009/16 –

få. Hon talade om att skolan kunde tillhandahålla ett studieintyg som berättigade honom till ett lägre biljettpris. Han kunde också köpa vecko-, termins- eller årskort om han trodde sig behöva besöka museet flera gånger under en period, vilket han då skulle spara ännu mer pengar på. Gunnar lyssnade uppmärksamt och han skrev ner på ett litet papper det damen sade och särskilt det om att han skulle fråga efter ett studieintyg i skolan. Han skrev också ner hur mycket biljetterna och inträdeskorten kostade med rabatter och allt. Det tog sin tid men damen i kassan visade honom tålamod. Gunnar tackade så mycket och innan han skulle gå så sade hon till honom att han skulle få komma in om han betalade eller köpte ett kort när han i så fall kom tillbaka nästa gång. Gunnar sken upp som en sol och tog upp alla de pengar han hade för att betala, men damen i kassan uppmanade honom att behålla pengarna till nästa gång. Gunnar fick därefter en fribiljett liknande den han fått av Eivor innan och gick in. Damen i kassan tittade långt efter honom när han snabbt tog sig vidare uppför den stora trappan och vek av in till en av

– 010:009/17 –

utställningssalarna. Gunnar tittade på klockan och konstaterade att han hade lite mer än en timma på sig innan han måste ge sig av hem igen. När Gunnar gick igenom en av salarna för att komma bort till hallen med sin tavla, så råkade han stöta ihop med Rolf som höll på att byta några lampor som gått sönder. - ”Nej men se Gunnar? Är du här igen? Hur gick det där hemma? De blev väl inte arga på dig?” Gunnar som blev glad över att träffa Rolf igen gick fram och hälsade. De pratade en liten stund och Gunnar berättade om händelsen i entrén. - ”Det var som attan att du kom in utan att betala. Hon kan vara lite tjurig ibland hon som sitter där i luckan, men egentligen så är hon ganska snäll när hon är på det humöret.” Sedan frågade Rolf Gunnar när han skulle vara hemma och hur lång tid resan hem skulle ta, och Gunnar försäkrade att han inte skulle glömma bort tiden den här gången. De skildes åt. Rolf fortsatte med sitt och Gunnar gick vidare. När Gunnar närmade sig hallen dit han var på väg så kunde han känna

– 010:009/18 –

och se tavlan inom sig. När han kom fram så var allt som förr. Bänken stod där och tavlan hängde där precis som förut. Gunnar slog sig ner, betraktade sin tavla med ett igenkännande leende och precis som förut så kunde han känna ett lugn och en harmoni sprida sig i kroppen.

Book 10 feb1995

– 010:010/1 –

Gunnar bara satt där. Han hade börjat titta lite närmre på tavlan, vilket gjorde honom bara än mer fascinerad. Om han stod på nära håll, nästan alldeles intill, så kunde han se hur tavlan var som sammansatt med som små färgprickar överallt. Det fanns inga långa penseldrag eller större ytor med samma färg eller så. Allt var en blandning av olika små färgduttar som tillsammans i ett lite större perspektiv återgav den bild som tavlan förmedlade. Så det var först när man betraktade tavlan på ett lite längre avstånd som allt flöt samman till och bildade en helhet, vilket gjorde att tavlan kunde te sig lite olika beroende på hur man närmade sig den. Gunnar fascinerades över hur tavlan och motivet skiftade beroende på avstånd, vilket påverkade honom än mer när strukturer och färgsättningen liksom bytte skepnad när han långsamt närmade sig tavlan. Det här gjorde att Gunnar hela tiden kunde upptäcka nya saker som spelade med i hans fantasi. Ju mer han såg på tavlan desto mer sjönk han in i sin drömvärld. Han behövde inte ens titta på

Kapitel 10

– 010:010/2 –

tavlan, det räckte med att den fanns där i hans närhet, i ögonvrån så att säga, så att han då och då kunde blicka tillbaka på den för en stund. Sin uppsats hade Gunnar nu helt glömt bort. Han befann sig för tillfället någon helt annan stans. Han upplevde glädjen från förra gången och på det sätt som han hade klarat av sin matematikläxa kändes nu helt underbart. I sitt sinne gick han igenom skoldag som varit så positiv och han gladde sig något enormt åt att det hade gått så bra på Eivors lektion. Hon hade visserligen inte sagt något, men bara det att inte få någon tillrättavisning var en enorm framgång för honom. När han som bäst satt där och filosoferade, så hörde han sitt namn upprepas några gånger och när Gunnar tittade upp, så stod Rolf framför honom pekandes på sin klocka. - ”Du har väl inte tänkt komma försent hem igen”, påminde han Gunnar leende. Gunnar vaknade till med ett ryck och förstod att han var sent ute igen. - ”Nej, nej! Jag måste skynda mig”, svarade Gunnar oroligt. Han tackade Rolf så hemskt mycket för hjälpen

– 010:010/3 –

att påminna honom. Han packade ner de saker han plockat upp ur skolväskan och skyndade iväg. Rolf som hade stått och betraktat Gunnar ett tag sittandes där med ett papper i sitt knä och med penna i sin hand, tyckte nog att Gunnar var en märklig person. Han skakade lite på huvudet medan han följde Gunnar med blicken som på sitt eget oefterhärmliga sätt skyndade iväg genom salarna för att ta sig hem. Men trotts allt så hade Rolf fattat tycke för pojken och gissat att han skulle glömma bort tiden den här gången med, det låg liksom i hela hans natur att vara. Så Rolf hade gått dit i tid där han förstod att Gunnar befann sig för att kontrollera. Gunnar hann hem i tid för att hämta hem Lars och Jonas. Han fick också förklara för personalen varför han missat komma i tid förra gången. I och för sig så var det inte deras sak att hålla reda på Gunnar, men de brydde sig om honom och hade blivit oroliga när han inte dök upp som han skulle. Gunnar hade inget emot att förklara, men svaren blev lika korta och rumphuggna som de svar hans föräldrar fått.

– 010:010/4 –

På väg hem med sina bröder så talade Lars och Jonas om för Gunnar att de tyckte det var bäst när han kom och hämtade dem. Det blev inte så stressat när Gunnar kom och de kunde ta sig den tid de ville, vilket inte gick när Lena eller Kent hämtade hem dem. Både Lena och Kent var nöjda med att Gunnar hade skött sig den här gången. Gunnar kände sig glad och lättad över att allt verkade vara som det brukade igen. När Gunnar lite senare på kvällen fick vara ifred för Jonas, då han måste göra sig iordning och gå och lägga sig, så lade han sig ovanpå sin säng och drömde sig bort en stund. Han kände att han hade kvar alla upplevelserna med tavlan inom sig och att han kunde ta sig tillbaka till sin drömvärld när han så ville om ingen störde honom. Hans fantiserande tog honom vidare och han betraktade inte tavlan som enbart ett föremål som de flesta andra skulle ha gjort. Han kunde liksom känna sommaren där på ängen. Det var som om han letade sig igenom en labyrint där nya upplevelser stod att finna bakom varje hörn. Varje liten ny nyans som ängen i tavlan förmedlade tog liksom tag i honom och visade på mer.

– 010:010/5 –

Efter ett tag så kom Lars in för att säga god natt, det var dags även för honom att gå och lägga sig. Gunnar fick en kram och därefter så gick Lars tillbaka in till sig för att sova. Gunnar satte sig upp och började plocka i sin skolväska. Han hade fått i läxa att läsa ett stycke i sin religionsbok. Det var visserligen inget han hade i läxa till dagen därpå, men det skulle ju ändå göras. Han slog upp boken och läste igenom stycket en gång och det förundrade honom än en gång att det gick så lätt. Han behövde inte läsa om stycket en eller flera gånger till som han alltid annars brukade få göra för att förstå. Han lade ifrån sig boken och gjorde sig i ordning för att gå och lägga sig han med. Gunnar låg länge där i sin säng och fortsatte med sitt fantiserade om tavlan innan han till slut somnade in. Dagen därpå så var det Eivor som hade de två första lektionerna i Svenska. Gunnar kom dit i tid, vilket han numera alltid gjorde. Eivor som nu hade kommit en bit på väg med sina planer angående Gunnar, hade börjat höra sig för med en skola för förståndshandikappade om intresse fanns för att anordna en gemensam

– 010:010/6 –

studiedag med hennes klass och någon av deras klasser med ungdomar i samma ålder. Hon hade fått en mycket god respons från alla hon pratat med och man hade välkomnat och berömt hennes initiativ på alla sätt. Det hände sällan, eller aldrig, att så kallade förståndshandikappade ungdomar bereddes möjlighet att träffa och arbeta tillsammans med andra så kallade ”normala” jämnåriga ungdomar. Att det skulle bli av var i princip redan bestämt, men tidpunkten var ännu inte helt fastslagen så hon hade inte velat säga någonting till klassen än. Eivor hade också vid sidan av detta försökt aktivera skolans studierektor för att skaffa fram stödlärare till Gunnar, men det hade visat sig vara lite stökigare att få till. Studierektorn själv var inte så särskilt glad i saken även om det var hans jobb. Han var bekväm av sig och nu måste han engagera sig i Gunnar till råga på allt. För att slippa undan så hade han krävt av Eivor att bidra med material som styrkte Gunnars svagheter även fast han mycket väl kände till Gunnar och hur saker och ting förhöll sig. Det material Eivor redan hade visat honom tyckte han inte räckte och till viss del så hade han rätt.

– 010:010/7 –

Det fanns bara två stödlärare på Majbäckskolan i ämnena Matematik och Engelska och deras scheman passade inte in med all den hjälp Eivor ansåg Gunnar behöva. Det skulle för skolans del troligtvis innebära att en extra stödlärare måste anställas och det var inte så lätt att göra utan en mycket god motivering och under alla omständigheter så kunde skolan inte göra någonting nu denna termin i vilket fall som helst. Eivor och studierektorn hade i alla fall kommit så långt att de var överens om vilka underlag hon skulle ta fram så att han kunde föra saken vidare. Nåväl, den här dagens två första lektioner gick ut på att först gå igenom ett stycke med nya ord, förklara vad de betydde, hur de stavades och i vilka sammanhang de användes. Därefter så hade Eivor lagt in en läsövning där varje elev skulle få läsa ett litet avsnitt där dessa ord fanns med. Sedan skulle de skriva ner ett stycke efter hennes diktamen och till sist så var det självständigt arbeta hämtat ur läroboken att redovisa nästa gång de hade Svenska. Eivor gick igenom den första delen som hon brukade. Det var sällan några frågor då hon var ganska noggrann med att förklara. Att Gunnar

– 010:010/8 –

hade svårt för att hänga med tog hon numera ingen hänsyn till längre, så länge som ingen hade något att anmärka mot det, vilket naturligtvis ingen hade. Men den här gången så kunde hon se Gunnar sittandes där framför sig och notera att han såg ovanligt nöjd och lugn ut hela tiden. Hon brydde sig inte om att delge någon några frågor, det ansåg hon meningslöst. Däremot när de övergick till läsövningen så var det meningen att alla skulle få läsa ett stycke och då även Gunnar. För att tillmötesgå studierektorns krav på underlag, så hade Eivor avsiktligt börjat lägga in flera andra moment i deras övningar som avsåg att avslöja Gunnars inkompetens som senare då skulle framtvinga någon form av åtgärd. Hon lät eleverna, bänkrad efter bänkrad, läsa var sitt stycke. Det brukade flyta på bra och det var inga större problem den här gången heller. Men när det nu blev Gunnars tur så förväntade sig klassen som vanligt att det skulle ta tid och att Eivor skulle få sitta där och rätta honom hela tiden. Men som det nu blev så läste Gunnar sitt stycke utan att staka sig en enda gång. Det gick inte fort och han läste som vanligt grimaserande med hela ansiktet, men

– 010:010/9 –

trots det så fanns det ingenting att anmärka på. Det blev en liten onaturlig paus efter att Gunnar läst färdigt sitt stycke. De andra i klassen var inte förberedda på att Gunnar redan var klar med sin del. De hade själva inte riktigt följt med i stycket eftersom alla bara satt där och väntade på att höra Eivor traggla och rätta Gunnar hela tiden så som hon alltid gjort när det hade varit Gunnars tur att läsa. Så brukade det ju vara och Eivor själv förstod just nu ingenting? Hon hade lutat sig tillbaka i sin stol med boken framför sig och förberett sig på att ta över och rätta Gunnars läsning på alla de ställen som hon av erfarenhet visste han hade problem med. Hon hade också tagit för vana att försöka undvika att se på Gunnar när han läste, då allt hans grimaserande bara gjorde henne än mer irriterad. Så för det mesta så ville hon bara få hans del i läsövningarna överstökad så fort som möjligt utan att egentligen ägna hans svårigheter någon närmare tanke. Nu däremot när hon förberett sig på att avfärda Gunnar och hörde hur han tog sig igenom mening efter mening utan att bereda henne någon som helst anledning att avbryta, så

– 010:010/10 –

trodde hon inte sina öron. Det gick sakta, visst var de så, och visst kunde betoning och andra detaljer i hans uttal vara bättre, men på det sätt han läste så gjorde han inga fel. Gunnar som innan läst och uttalat ord på ett ibland helt obegripligt sätt, satt nu här och tog sig igenom ett ganska så svårt stycke utan någon anmärkning alls. När Gunnar läst klart och förväntade sig att någon annan skulle fortsätta, så satt Eivor fortsatt tillbakalutad, men nu med hennes bok nedsänkt i sitt knä och bara glodde, nästan stirrade, rakt på honom. Hon sade ingenting då hon helt hade kommit av sig liksom alla de andra i klassen. Efter en kort stunds tystnad som nästan verkade vara en evighet, så manade hon på nästa elev att ta vid där Gunnar slutat. Gunnar var nästan lika förvånad som alla de andra att det hade gått så bra för honom att läsa och han var lycklig och log brett över hela ansiktet. Han lade inte märke till de andra elevernas reaktion utan koncentrerade sig på läsuppgiften då han som sagt var dålig på att tolka kroppsspråk och alla de förvånade miner som riktades mot honom. Det enda som han lärt sig känna igen var när folk var nöjda eller

– 010:010/11 –

missnöjda med honom och egentligen inga andra uttryck däremellan. Efter att alla i klassen läst färdigt var sitt stycke så fick de gå ut på rast, trots att det var minst fem minuter kvar av den första lektionen. Eivor kunde helt enkelt inte med att fortsätta. Hon hade suttit nästan som paralyserad efter att Gunnar läst klart sitt stycke klart och helt tappat koncentrationen. Hon kände att hon behövde en stunds lugn och ro för att kunna tänka klart igen. Hon visste inte hur hon skulle förklara det här, men efter ett tag så kom hon fram till att Gunnar måste i förväg ha suttit med sina föräldrar och övat på stycket. Hon hade för vana att alltid tala om i förväg för sina elever vad de hade framför sig och skulle gå igenom och vad de hade att förvänta sig nästkommande lektion. I och för sig så fanns det en avsikt med att ge eleverna en chans att förbereda sig, men det här hade hon inte väntat sig. Gunnar i hennes ögon hade ett handikapp som borde innebära att han inte skulle kunna klara av den här uppgiften på det sätt han nu hade gjort. Man skulle kunna tro att hennes överraskande reaktion också borde ha inkluderat en sorts

– 010:010/12 –

glädje, som att glädjas tillsammans med Gunnar, då han trots allt kunnat klara av vad ingen trott om honom. Men Eivor kände ingen glädje och just nu så kunde hon bara uttrycka stor förvåning och inget annat. När klassen kom ut på skolgården så var allt som vanligt igen. Gunnar gick för sig själv och de andra var utspridda i små grupper här och var. Ingen tänkte på Gunnar, det fanns så mycket annat som upptog deras tillvaro. När de lite senare gick in till sin andra lektion med Eivor, så var Gunnar som bortglömd igen. Eivor hade hämtat sig och aviserade deras nästa övning. Stycket som hon läste var en fortsättning på vad de tidigare läst tillsammans. Hon läste en mening och gjorde sedan en paus, för att ge tid till att hinna skriva ner vad hon just läst. Om det var längre meningar så kunde hon upprepa dem så att det inte blev alltför svårt. När Eivor stod framme vid katedern och läste så brukade hon se ut över klassen för att på så sätt avgöra när det var dags att gå vidare, men nu med den skillnaden att hon höll ett extra vakande öga på Gunnar där han satt och skrev. Hon kände sig lugn, ordningen var återställd.

– 010:010/13 –

Gunnar skrev fortfarande på sitt oefterhärmliga sätt och det gick långsamt. Han hade inga möjligheter att hänga med de andra. Eivor hade inga intentioner att vänta på Gunnar, utan fortsatte läsa så snart hon såg att de andra var redo för nästa mening. Gunnar satt nu och skruvade på sig som han brukade när han kände sig illa till mods. Men anledningen var inte densamma som förut. Innan hade Gunnar inte ens kunnat ta till sig det Eivor läste, men det kunde han nu. Men trots att han kunde följa med i handlingen mening för mening, så klarade han inte att skriva i samma takt som hans klasskamrater. Förut hade Gunnar känt sig illa till mods för att han inte kunde memorera det Eivor läst, orden bara rann av honom som vatten från en sten. Nu däremot så kände han sig mer frustrerad över att han inte kunde få ut det som fanns inom honom tillräckligt snabbt för att hänga med de andra. Gunnar hann inte ens med halva meningar innan Eivor började läsa nästa. Efteråt så samlades alla elevers papper in för bedömning och eleverna fick i uppgift att läsa igenom ett stycke på fem sidor i en bok som skulle gås igenom nästa gång de hade Svenska.

– 010:010/14 –

De som blev klara innan lektionens slut hade lov att gå ut på rast. Övriga som inte hade hunnit med fick resten i läxa. Medan klassen satt och läste, så ägnade sig Eivor att gå igenom och rätta de insamlade skrivuppgifterna. Vartefter som lektionen led mot sitt slut så började de som läst klart att ge sig av ut på rast. Gunnar var också klar strax innan lektionens slut, men han kunde inte med att resa sig. Gunnar var till viss del blyg och det hade aldrig hänt förut att han hunnit med att läsa någonting färdigt på utsatt tid, så av ren vana blev sittandes kvar i sin bänk drömmande sig bort en stund. När det ringde ut till rast och lektionen med Eivor var slut, så gick Gunnar lite försynt fram till Eivor som höll på att packa ihop sina saker. Han tillsynes försökte plockade fram en lapp han skrivit, med Eivor storögt betraktande honom när han rotade runt i sin väska. När han hade fått fram lappen, så frågade Gunnar vart han skulle gå för att få ett studieintyg. - ”Studieintyg? Vad ska du med ett studieintyg till”, upprepade Eivor förvånat? - ”Jag behöver ha det till museet”, försökte

– 010:010/15 –

Gunnar förklara. Eivor tänkte nästan börja skaka på huvudet då hon inte begrep någonting, men hon lät bli. Hon kände att hon inte ville veckla in sig i någon diskussion med Gunnar just nu, utan hänvisade honom till rektorsexpeditionen. Gunnar tackade artigt och gick ut på rast. Först när Gunnar vikt av ut i korridoren så fortsatte Eivor lite eftertänksamt plocka ihop sina saker för att lämna klassrummet hon med. Lite senare på dagen när Gunnar hade mer tid på sig, så gick han till rektorsexpeditionen och väl där efter viss tvekan så gick han in. Det var inga andra elever eller lärare där annat än skolans kontorspersonal som bestod av två äldre damer som var avdelade att sköta de så kallade administrativa göromålen. När en av dem frågade vad Gunnar ville så tog han fram sin lapp igen och förklarade att han ville ha ett studieintyg. I och för sig så var det inget konstigt med det, men det konstiga var att det kom från honom. De båda damerna kände inte Gunnar så väl, men båda visste vem han var. Utan att göra någon närmare utredning om vad han skulle med ett sådant intyg till annat än att få rabatt

– 010:010/16 –

på inträde till museet, så hjälp de Gunnar och skrev ut ett intyg till honom. Gunnar tittade en stund på intyget och såg både glad och nöjd ut. Han tackade artigt och stoppade sedan ner intyget i sin skolväska och gick ut.

Book 10 feb1995

– 010:011/1 –

När Gunnar lite senare på kvällen satt i sitt rum och beundrade det studieintyg, så började han också fundera på hur han skulle få pengar till inträdet på museet. Några mer egna pengar hade han inte och det enda han kom på var att han måste fråga sina föräldrar. Han kände en viss oro för vad de skulle säga, men han hade ju kommit ihåg att hämta sina bröder sist han var där, så det var ju positivt i alla fall. Men det som kändes lite knepigt var att han inte visste heller hur hans föräldrar skulle reagera om han bad om pengar då han aldrig hade gjort det förut. När Lars och Jonas hade gått och lagt sig så gick Gunnar in till sina föräldrar som satt i köket. Lena höll på med disken och Kent satt vid matbordet och läste kvällstidningen. Gunnar frågade utan omsvep om han kunde få pengar för att köpa ett inträdeskort till konstmuseet. Lena slutade diska och såg på honom. Även Kent såg upp från tidningen. - ”Måste du åka dit igen? Blev du inte klar med uppsatsen sist du var där”, frågade Lena förvånat?

Kapitel 11

– 010:011/2 –

- ”Nej, inte riktigt”, svarade Gunnar. - ”Men när blir du klar då”, undrade Lena? - ”Jag vet inte, men vi skall vara klara på torsdag nästa vecka”, förklarade Gunnar. Lena var alltid lite avigt inställd när det gällde att lägga ut pengar för något som hon inte kände att hon eller familjen hade någon nytta av. Hon förklarade för honom att familjen inte hur som helst kunde göra av med pengar och i så fall så skulle man ha klart för sig vad saker och ting kostade först så att man inte betalade för mycket. Lena fortsatte en lång stund med att förklara pengars värde och om vad som var onödigt och nödvändigt att lägga ut pengar på. Gunnar stod och lyssnade med en viss oro i blicken. Kent lyssnade också samtidigt som han betraktade Gunnar. Visserligen hade Kent diskuterat ämnet pengar förut med Lena och han hade inga avvikande åsikter. Men han förstod inte riktigt varför Lena gick på så hårt mot Gunnar som hon nu gjorde. Efter ett tag så började även Lena inse vad hon höll på med, att prata med Gunnar på det här viset var ju fullständigt meningslöst. Lena och

– 010:011/3 –

Kent hade lärt sig att endast korta enkla instruktioner fungerade på Gunnar. Att försöka föra en längre diskussion med honom där han måste tänka efter själv gick inte. Lena lugnade ner sig, torkade sig om händerna och satte sig vid köksbordet bredvid Kent. - ”Vad skulle inträdet i så fall kosta”, frågade hon Gunnar? Gunnar tog fram sin lapp och förklarade att en enkel biljett för barn under femton år kostade femton kronor, veckokort fyrtio kronor och termins- eller årskort med studierabatt kostade femtio respektive åttio kronor. Gunnar tog även fram det studieintyg som han fått och visade Lena och Kent. Det blev tyst en stund. Både Lena och Kent tittade på Gunnars studieintyg och sedan på honom själv. Båda var förvånade och Lena kände sig lite tillbakatryckt. Det var första gången Gunnar kommit med en så utförlig förklaring om någonting. Efter ett tag så frågade Kent hur mycket pengar Gunnar ville ha. Gunnar som inte hade tänkt igenom saken så långt svarade som han kände, att han helst skulle vilja ha pengar så att han

– 010:011/4 –

kunna köpa ett årskort. - ”Ett årskort? Vad ska du med det till? Räcker det inte med ett eller två besök till”, utbrast Lena förvånat? Kent som nu hade lagt ifrån sig tidningen avbröt Lena från att fortsätta. - ”Hur har du i så fall tänkt utnyttja årskortet då”, frågade han? Kent hade börjat bli lite nyfiken på Gunnars ganska så ovanliga begäran och han ville gärna höra honom förklara sig lite mer. - ”Jo jag kan besöka museet hur mycket jag vill under ett helt år från den dagen jag köpte kortet och då kostar ju varje besök inte så mycket”, svarade Gunnar lite blygt. Lena satt tyst och bara glodde. - ”Men då kan det väl inte bara vara en uppsats du ska skriva? Vad finns mer att göra där”, frågade Kent lite förvånat? Gunnar förklarade kortfattat att han tyckte om museet och att det fanns så många saker att gå och titta på där. Han nämnde inget om tavlan han hittat då han inte visste hur han i så fall skulle förklara den. Gunnar var trots allt

– 010:011/5 –

fortfarande en fåordig ung man som hade svårt att uttrycka sina känslor i ord. Kent som visste om att Gunnar tyckte om att gå för sig själv och titta på saker och ting tycke efter ett tag att Gunnars begäran inte lät så konstig trots allt. Om nu Gunnar hade hittat något nytt som intresserade honom så kunde det ju vara bra, även om han själv inte begrep något om konst och inte hade det minsta intresse av att gå på ett sådant museum. Lena som hört på opponerade sig inte längre utan hon lät Kent prata på. - ”Som du säkert förstår så kan vi ju inte ge dig åttio kronor hur som helst. Du måste bidra med någonting själv”, förklarade Kent. Gunnar såg besviken ut och visste inte vad han skulle svara. - ”Om du bidrar med fyrtio kronor så tror jag nog att din mor och jag kan bidra med resten”, fortsatte Kent. - ”Men jag har inga pengar”, svarade Gunnar förvånat. - ”Jo det har du. Du har en bankbok där vi sätter in lite pengar varje månad till dig, Lars och Jonas för att ha råd med lite dyrare saker

– 010:011/6 –

som kan behövas när ni blir äldre”, förklarade Kent. Lena nickade instämmande. Hon hade fattat galoppen, och att låta Gunnar bidra med egna pengar kanske också skulle göra honom lite mer eftertänksam på hur han spenderade dem. Och trots allt så var Gunnar fjorton år nu och någon gång så måste han ju pröva på att ta ekonomiskt ansvar. När det nu inte rörde sig om så särskilt mycket pengar så kunde de väl låta Gunnar fatta sitt eget beslut, tänkte de. - ”Har jag fyrtio kronor på min bankbok”, frågade Gunnar lite tveksamt? Alla andra barn i hans ålder skulle ha frågat efter hur mycket pengar de hade, men inte Gunnar. Han bara frågade efter den summa som för tillfället skulle räcka till det han ville ha. - ”Jo, du har tillräckligt med pengar för att kunna bidra med fyrtio kronor till årskortet. Men är du säker på att det här är vad du vill använda dina pengar till”, frågade Kent? Utan att tveka så svarade Gunnar ja. Han sken upp av tacksamhet mot sina föräldrar som trots allt ville hjälpa honom med pengar till hans

– 010:011/7 –

årskort. Han tackade så hemskt mycket, men innan han gick därifrån så kom han att tänka på när han i så fall kunde få pengarna till årskortet. Efter att ha frågat så log Lena och Kent vänligt tillbaka mot honom och lovade att Gunnar kunde få sina pengar redan nu om han ville, de fyrtio kronorna från hans bankbok kunde Kent ta ut senare. Gunnar blev strålande glad och ville hemskt gärna ha sina pengar så fort som möjligt så att han kunde åka in till museet efter skolan redan nästa dag och köpa sitt årskort. Kent tog fram sin plånbok och gav Gunnar de åttio kronorna han behövde och efter att ytterligare tackat sina föräldrar så gick Gunnar ut ur köket för att göra sig i ordning för sängen. På väg ut ur köket så hörde han sin mor påminna honom om att inte glömma hämta sina bröder om han nu åkte till museet efter skolan och det lovade Gunnar förstås. Lena och Kent var trotts allt lite positivt överraskade över att Gunnar tagit ett eget initiativ, även om de inte riktigt begrep vad som kunde vara så intressant med att gå omkring på ett konstmuseum. Att de inte frågade ut Gunnar mer om hans nyväckta

– 010:011/8 –

intresse berodde nog mest på att de själva inte begrep sig på konst och att gå på museum var inte var något som familjen betraktade som onödigt, något som de ansåg sig varken ha tid eller råd med. Tyvärr så var både Lena och Kent ganska så ointresserade av sina barns egna intressen och de följde sällan med om det var någon speciell aktivitet de ville delta i. Detta gjorde det nästan omöjligt för dem att delta i några aktiviteter som krävde föräldrars medverkan. Men som det var nu så hade deras ointresse ännu inte spelat någon större roll då varken Gunnar, Lars eller Jonas krävt att få börja med någon sådan aktivitet där föräldrarna exempelvis måste turas om att passa och skjutsa barnen till och från olika lokaler. Något sådant som att skjutsa ungar skulle Gunnars föräldrar inte kunna ställa upp på i vilket fall som helst då de inte hade någon bil och heller inte ansåg sig ha råd med en. Att bli ställd utanför ett föräldrakollektiv på grund av att de inte hade bil gick ju inte för sig, så deras barn fick för det mesta klara sig själva och ta del av aktiviteter som var gratis eller inte kostade så mycket och då inom gångavstånd

– 010:011/9 –

förstås. Men det betydde inte att Lena och Kent missunnade sina barn något, barnen hade leksaker så de klarade sig och ingen av dem hade hittills klagat. På många sätt så uppskattade Lena och Kent att Gunnar tog så väl hand om sina mindre bröder, även om de inte visade honom det öppet. Det hade tyvärr blivit rutin och en självklarhet, något han bara skulle göra. När Gunnar gått och lagt sig så satt hans föräldrar kvar i köket och småpratade om honom. De hade märkt en viss förändring hos honom de senast dagarna, men båda bedömde det som att han började bli vuxen och inget mer. Kent tyckte att de skulle börja ge honom lite mer fickpengar och att han skulle få det lite mer regelbundet framöver. Det höll Lena med om, det han hittills fått sig tilldelat var i princip ingenting. Trots allt så ville de visa god vilja och uppmuntra Gunnar när nu tillfälle gavs. På morgonen var Gunnar uppe som vanligt med Jonas hängandes i hasorna på honom. När de satt vid matbordet i köket och åt frukost så kom Kent in i köket lite tidigare än vanligt.

– 010:011/10 –

Efter att ha förberett sin frukost så tog han fram sin plånbok och gav Gunnar en tjugolapp som han placerade på köksbordet framför honom. - ”Här får du tjugo kronor Gunnar. Din mor och jag har beslutat ge dig tjugo kronor i fickpengar varje vecka så du har lite mer egna pengar att röra dig med.” - ”Tack så hemskt mycket”, svarade Gunnar glatt. Jonas sträckte sig nyfiket fram över köksbordet för att titta lite närmare på tjugolappen. Gunnar blev både förvånad och glad, det hade han inte väntat sig. Han hade inte tänkt på att lite extrapengar kunde vara bra att ha om han behövde ringa eller så. Allt han hade önskat sig var att få pengar så det räckte till inträdet på museet. Gunnar gladde sig åt sina nya fickpengar, även om han just nu inte riktigt visste om det var något mer han behövde. Efter att ha ätit färdigt sin frukost så tog Gunnar sin tjugolapp för att gå och göra sig i ordning så att han inte missade bussen till skolan. Han hade nogsamt stoppat ner sina pengar och studieintyg så att de inte skulle

– 010:011/11 –

komma bort. Han gladde sig åt sitt årskort som han efter skoldagen slut skulle köpa, vilket gjorde att han verkade mer frånvarande än vanligt den här dagen. Eivor som vanligtvis brukade irritera sig över Gunnar när han inte koncentrerade sig på skolarbetet tog det hela med lättnad. Det var nästan som det brukade vara, lite grann som om ordningen hade blivit återställd igen. Men även om Gunnar hade svårt att hålla koncentrationen upp, så visade han då och då tecken på att han i vissa stycken mycket väl kunde hänga med de andra. Det här undgick inte Eivor. Hon förstod det inte och hon visste heller inte vad hon skulle göra åt saken eller om hon överhuvud taget skulle göra någonting alls. Som det var nu så noterade hon bara lite irriterat vad som pågick. Efter skolan så skyndade Gunnar iväg för att ta sig till museet igen. Han hade inga problem att hitta dit numera och han tog sig snabbt framme till entrén. Att se Gunnar skynda sig som han gjorde nu var en ovanlig syn, vilket hans klasskamrater och flera andra elever i skolan hade börjat uppmärksamma. När Gunnar skyndade sig så gjorde han det med en konstigt

– 010:011/12 –

vaggande gång som var någonting mittemellan springa och snabb promenad. Gunnars klasskamrater tyckte bara att det var pinsamt att se då en del andra elever i skolan småskrattade åt honom där han kom farande. Men Gunnar själv märkte ingenting av vad som pågick, han koncentrerade sig istället på att komma iväg så fort som möjligt. När Gunnar kom fram till kassaluckan så satt samma dam där som förra gången, men det bekymrade honom inte, inte nu, och han gick beslutsamt fram till henne och lade fram sitt studieintyg och de åttio kronorna som han fått för att köpa sig ett årskort. Damen i luckan kände förstås genast igen Gunnar och han fick ett vänligt bemötande. Utan någon ytterligare diskussion så fick Gunnar sitt årskort och gick in. Väl inne så stod han en kort stund och beundrade sitt årskort innan han omsorgsfullt och väl stoppade ner det i sin skolväska och fortsatte. Han hade klart för sig att han måste börja skriva sin uppsats, men först så var han bara tvungen att ta vägen förbi sin tavla för att se till så att allt var som vanligt. När Gunnar kom fram så satte han sig ner en stund för att beundra sin tavla. Ingenting hade

– 010:011/13 –

förändrats och han kunde fortfarande känna en värme och njutning bara genom att bara se på den. Men den här gången så släppte han inte tag om verkligheten och efter en stund så fortsatte han till den tavla han utsett att skriva sin uppsats om. När han kom fram så betraktade han tavlan en stund och skrev sedan upp vad som stod på skylten bredvid. Därefter så begav han sig av till biblioteket för att leta rätt på ytterligare information om tavlan och konstnären som hade målat den. I biblioteket fick han hjälp att hitta rätt av en dam som hade hand om biblioteket och en liten försäljningsavdelning med böcker, vykort, affischer och annat som hade anknytning till museets verksamhet. Gunnar letade sig fram till ett ledigt bord där han kunde sitta lite ifred och läsa igenom det som fanns nedtecknat om tavlan och konstnären i några böcker och broschyrer han fått låna med sig. Han började inte med att direkt försöka skriva av någonting när han satt och läste. Han kände att det bara skulle sinka honom då det skulle ta alldeles för lång tid med den takt han brukade skriva. Gunnar var inte särskilt inspirerad, men samtidigt så kände han att det här var

– 010:011/14 –

någonting som han måste göra. Han ville inte missbruka det förtroende som hans föräldrar visat honom genom att misslyckas med sin uppsats. Efter att ha suttit där i biblioteket en bra stund så hade Gunnar faktisk lyckats ta sig igenom en hel del av det material han plockat med sig. Det hade börjat bli sent och Gunnar som hela tiden hade haft klockan i sitt medvetande packade nu ihop sina saker för att ge sig iväg hem. Men innan han gav sig iväg så tog han vägen förbi sin tavla för en sista titt. Han kom i tid för att hämta hem sina bröder från fritids och dagis utan problem. Gunnar hade omedvetet lyckats med någonting som tidigare skulle ha varit omöjligt för honom. Han hade utfört en hel rad nya saker utan att göra något fel eller glömma bort vad han skulle göra därnäst. Han hade hela tiden kunnat hålla reda på vad han måste och lyckats planera in det i ett tidsperspektiv som gav önskat resultat. Det här var första gången som Gunnar gjort något så strukturerat på egen hand i hela sitt liv, fast han förstod det inte själv. Han var bara nöjd och glad att allt gått så bra.

Book 10 feb1995

– 010:012/1 –

På kvällen efter middagen så visade Gunnar sina föräldrar årskortet han hade köpt. Lena frågade om uppsatsen och Gunnar berättade att han hade varit i museets bibliotek och läst på för att kunna börja skriva om den tavla han sett ut, vilket han hade tänkt börja med redan nu efter maten. Det tyckte både Lena och Kent lät bra. Gunnar gick in i sitt rum för att börja med sin läxa och uppsatsen. Han började först med den läxa han hade till dagen därpå, vilket innebar att läsa igenom ett stycke på engelska. Gunnar hade aldrig klarat av engelskan särskilt bra och han hade det fortfarande svårt. Att det gick mycket bättre för honom att läsa svenska nu än förut hjälpte inte särskilt mycket. Problemet var att förstå det han läste. Det var bara ett fåtal ord som han hade kunnat lära sig under de tre år som han haft engelska i skolan. Gunnar var heller inte så särskilt intresserad av att titta på TV och särskilt inte när det var program på engelska. Detta gjorde att han låg långt efter sina kamrater som på ett mer naturligt sätt hade vant sig vid att lyssna och lära sig förstå de engelska uttalen.

Kapitel 12

– 010:012/2 –

Den lärare Gunnar hade i engelska, Bertil Lund, var av den äldre skolan och hade tidigt insett att Gunnar inte klarade av språket. Men han hade inte så långt kvar till pensionen och några ambitioner att arbeta extra med elever som hade svårigheter var inte riktigt hans grej. Han var bekväm av sig, så han helt enkelt ignorerade Gunnar som bara hade att infinna sig på hans lektioner, hålla tyst och inte störa de andra. Gunnar försökte i alla fall läsa tyst för sig själv trots att han inte förstod och efter ett tag så hade han tragglat sig igenom stycket. När sedan Gunnar skulle börja med sin uppsats så uppenbarade sig ett för honom nytt problem. Han visste inte riktigt hur han skulle gå tillväga. Han visste att uppgiften bestod i att berätta om en tavla och den konstnär som målat den, men Gunnar hade aldrig förut skrivit någonting fritt. Det hade hela tiden varit någon som nästan exakt talat om för honom vad han skulle skriva. Visserligen hade klassen flera gånger tidigare skrivit uppsatser eller andra stycken så kallat fritt efter eget huvud, men inte Gunnar. Det hade helt enkelt inte gått. Och även om nu Gunnar hade en fantasi som

– 010:012/3 –

ingen annan, så hade han aldrig lyckats formulera sig skriftligt. Han satt en stund och studerade den lapp där han skrivit av det som stod på skylten bredvid tavlan och försökte komma på hur han skulle börja. Efter att ha suttit så där vid sitt skrivbord ett tag så började Gunnar känna en viss frustration växa inom sig. Han kom exakt ihåg vad han läst och om någon skulle fråga honom, så skulle han kunna svara direkt. Men som det nu var så kunde han inte förmå sig själv att börja berätta vad han hade lärt sig om konstnären och hans verk, och än mindre att få ner det på papper. Gunnar började faktiskt bli lite förtvivlad och efter en lång stund så kände han att han måste ge upp. Han gjorde sig i ordning för att gå och lägga sig och det tog en bra stund innan han till sist somnade. Gunnar var bedrövad och det märkts i skolan. Den förr så godmodige ynglingen var inte lika glad längre som han brukade. Eivor lade märke till det och hans klasskamrater med, men ingen brydde sig. Fredag eftermiddag samma vecka, så hade Gunnar fått lov att besöka konstmuseet igen, vilket han också gjorde. När han kom innanför

– 010:012/4 –

dörrarna så hade han bara en sak i huvudet och det var att i lugn och ro få sitta i hallen bredvid sin tavla. Det var knappt han uppmärksammade Rolf som ropade honom till sig när han var på väg upp för några trappor innanför entrén. När Gunnar tittade upp och såg Rolf så blev han glad. Gunnar hade fattat tycke för Rolf som hjälpt honom så mycket och som egentligen var den enda människa, bortsett från några av personalen på Jonas dagis förstås, som han lyckats konversera med på ett någorlunda normalt sätt. - ”Jaså, du är här igen”, sade Rolf, samtidigt som han hälsade på Gunnar. - ”Ja, jag har köpt ett årskort och kan komma hit nu nästan när jag vill”, svarade Gunnar glatt. - ”Det var som den. Inte trodde jag att du trivdes så bra här”, replikerade Rolf en smula förvånat. Rolf yttrade precis de rätta orden, Gunnar verkligen trivdes där. Inte direkt för alla utställningar och så. Det var mer den lugna miljön och att han fick vara ifred, det var ingenting som störde och framför allt så hade han hittat en tavla som han beundrade och

– 010:012/5 –

kände för över allt annat. Jo, Rolf höll med Gunnar att miljön och byggnaden var speciell och att han också uppskattade lugnet där. Men trots att de stod där och pratade en stund så nämnde Gunnar inget om sin speciella tavla, det låg liksom inte för honom. Efter att ha småpratat med Rolf om byggnaden, lugnet och miljön ett tag, så skildes de åt och Gunnar gick vidare. Rolf hade under samtalat inte frågat Gunnar eller nämnt någonting om utställningarna, eller försökt gå in på exakt vad det var som intresserade Gunnar där. Rolf var egentligen inte så särskilt konstintresserad själv, det var inte därför han arbetade där. Han kunde i och för sig tycka att en del tavlor var bra men han diskuterade dem aldrig med någon annan i personalen. Han kände att han inte hade något konstintresse gemensamt med andra och därför undvek han ämnet. Att småprata med Gunnar tycke Rolf däremot om då han i vissa stycken framstod som okomplicerad ungefär som han själv och det ställdes inga krav på förvärvade kunskaper eller intellekt i konversationen dem emellan, vilket Rolf uppskattade. Rolf tillhörde inte den kulturella elit eller högutbildade kategori

– 010:012/6 –

människor som han oftast kom i kontakt med genom sitt arbete, vilket gjorde att han ungefär som Gunnar höll sig lite grand för sig själv. Det var rätt så mycket folk som besökte museet den här dagen, men hallen med tavlan dit Gunnar begav sig var tom. Den låg ganska avsides så det samlades sällan folk där. De flesta passerade bara förbi för att ta sig vidare till andra våningsplan och utställningssalar. Så Gunnar kunde lugnt slå sig ner på bänken bredvid sin tavla igen utan att någon störde. Han ställde ifrån sig sin skolväska vid sidan av bänken för att sedan helt koncentrera sig på sin tavla. Den här gången så struntade Gunnar i att försöka hålla kvar ett ben i verkligheten, han bara försvann bort i sina fantasier med tavlan som den enda fasta punkt i hans medvetande. Han kunde hela tiden hitta nya saker i tavlan som fascinerade honom. Han hade upptäckt en liten hage inne i skogen bakom den stora ängen. Den lilla hagen låg inbäddad bakom några träd och buskar i vänsterkanten av tavlan och den låg i en form av skugga som gjorde att man inte såg den om man inte studerade tavlan mer noggrant.

– 010:012/7 –

Genom att betrakta tavlan från olika håll så hade Gunnar börjat skapa sig en mer tredimensionell bild av landskapet som gjorde att han med fantasins hjälp kunde se bakom föremål. Det var som om han var ute på upptäcktsfärd hemma i skogen och där han nu befann sig så kunde han ständigt leta fram nya saker ur den bild han såg framför sig. Samtidigt som Gunnar var helt borta i sina fantasier så var där olika känslor som då och då dök upp och påverkade honom. Den här gången så kunde han ibland känna igen den otillräcklighet och frustration då han försökt att skriva sin uppsats. Normalt så visste Gunnars fantasier inga gränser, men det berodde på att han inte som nu gjorts medveten om några. Hans förmåga att nöja sig med det som var gjorde att han tidigare inte hade haft någon egentlig ambition att upptäcka eller lära sig mer. Det som nu hände när Gunnar tog en mer aktiv del av det tavlan förmedlade var att en längtan började framträda inom honom, en vilja att upptäcka mer, till och med sådant som tavlans konstnär bevisligen inte hade målat. På det sätt som Gunnar nu tog sig till sig alla intryck i det landskap där han befann sig så

– 010:012/8 –

påverkade det hela hans sätt att tänka. Hela tiden så fann han på nya sätt att med fantasins hjälp ta sig vidare, vilket stimulerade hans hjärna och även andra kroppsdelar med för den delen. Det var som om dörrar öppnade sig för honom och han började kunna se och ta till sig många mer saker förutom tavlan och ängen där han befann sig nu. Genom att vrida och vänd och med fantasins hjälp kunna se saker och ting i annorlunda perspektiv, så började han också så smått även lära sig hitta tillbaka i sitt fantiserande på ett mer konkret sätt. Den känsla av nedstämdhet som kommit över honom då han hade upptäckt att han inte klarade av att skriva ner sin uppsats kände han inte längre av. Men uppgiften, det han kände att han måste göra hade inte försvunnit på något sätt, uppsatsen fanns fortfarande kvar där i hans undermedvetna. På liknande sätt som han innan hade lyckats klara av sin matematikläxa, så började han nu också bearbeta sin uppsats. Det var inte lika lätt eftersom det inte fanns någon riktig logik att luta sig mot som i matematiken, men Gunnars vridande och vändande på saker och ting hade gjort att han börjat se uppgiften på ett

– 010:012/9 –

annorlunda sätt, utgångsläget var inte densamma längre. All den information som Gunnar tagit till sig låg lagrad som faktastycken och ur det perspektivet så kunde han inte se någon helhet, där fanns ingen berättelse. Men som han nu i sitt inre såg all fakta så började det allt mer och mer likna pusselbitar. Så Gunnar började helt enkelt lägga pussel med alla de faktabitar han hade lyckats få fram och tagit tillvara på i museets bibliotek och där stycken och bitar saknades så tog hans fantasi vid för att skapa den bild som han sedan kunde berätta om. Att läsa något och upprepa det han läst det kunde han redan, men nu hade en annan process inom Gunnar påbörjats som tillät honom att foga in fakta i ett berättande sammanhang, och som Gunnar nu såg sin uppsats så såg han allt det han ville berätta om som i ett bildspel. Med fantasins hjälp så fogade Gunnar samman alla sina små uppsatspusselbitar till bilder och en helhet som han kunde relatera till. Gunnar var så inne i sig själv att han inte lade märket till sin omgivning. De som passerade genom hallen såg där en underlig storväxt pojke sitta där på en bänk grimaserande och ibland tyst

– 010:012/10 –

uttala några fullständigt obegripliga meningar. Två äldre damer som passerat hade försökt fråga honom om något, men inte lyckats få någon form av rimligt gensvar. De hade trott det var något fel på honom då han inte svarat och undrat om de kunde hjälpa till på något sätt. Men Gunnar hade inte reagerat utan fortsatt på samma sätt som förut. Damerna hade efter en stund gått något stötta därifrån efter att ha blivit helt negligerade så som det verkade. När de senare kom ner i entrén för att ge sig av så talade de om händelsen för en vakt, att det satt en pojke som bar sig konstigt åt i den västra flygelhallen på plan två. Vakten lovade att han skulle gå och se efter vad som stod på, vilket han också gjorde. När Gunnar satt där så kände han efter ett tag att det var någon som höll tag i honom i ena axeln och skakade honom lätt. När han efter en stund såg upp så stod vakten där framför honom och upprepade ännu en gång att han inte fick sitta där och sova. Gunnar samlade sig snabbt och bad om ursäkt. Vakten studerade Gunnar en kort stund innan han godtog ursäkten och gav sig av. Gunnar hade i och för sig tur att han blev störd. Det hade blivit sent

– 010:012/11 –

och det var hög tid att ge sig av hem. Han grabbade tag i sin skolväska reste sig upp och gav sig av. På vägen hem så satt Gunnar med tom blick och blickade ut genom fönstret på tunnelbanetåget och tänkte tillbaka på uppsatsen han skulle skriva. En del av de bilder han kunde se framför sig var som lite grumliga och oklara på något sätt och han kunde inte riktigt förstå varför. Hans fantasi fanns där den var det inget fel på, men efter ett tag med omgivningen bläddrandes förbi utanför tågfönstret så började det så sakta gå upp för honom vad han måste göra. Det enda sättet han kunde komma på för att se klart var att lära sig mer om konstnären som han inte riktigt förstod sig på. Och ju mer han tänkte på det, desto mer övertygad blev han att det var det han måste göra. Gunnar klarade även denna gång att komma hem i tid med Lars och Jonas och efter middagen så frågade Gunnar sina föräldrar om han kunde få åka in till museet dagen därpå för att fortsätta med sin uppsats.

– 010:012/12 –

- ”Jo visst, men det är ju lördag i morgon”, svarade Lena förvånat. Till och med Kent såg lång ut i ansiktet där han satt. - ”Det är nog bra att du arbetar med dina läxor, men du ska väl inte behöva förstöra en hel ledig dag för det”, fortsatte Lena. - ”Det gör inget. Kan jag inte få åka dit imorgon också”, frågade Gunnar igen? Lena såg storögt på Kent som bara ryckte frågande på sina axlar. Hon hade tänkt tala om för Gunnar att någon måste se till Lars och Jonas, men Kent verkade inte ovillig att låta Gunnar gå, så hon lät bli. - ”Du får väl det då”, svarade hon efter ett tag i en något avig ton. Det hade blivit lite väl mycket med museet både hit och dit tyckte Lena. Hon tillade ändå att hon och Kent då skulle bli tvungna att ta hand om Lars och Jonas, på ett sätt som antydde att de verkligen offrade sig för hans skull så han kunde åka. Varken Kent eller Lena såg det som särskilt positivt att behöva offra sig för Gunnar och hans skolarbete, speciellt då de var av den uppfattningen att det i slutändan inte tjänade

– 010:012/13 –

någonting till. Det enda som egentligen engagerade dem beträffande Gunnars skolgång var att han skulle gå ut grundskolan som alla andra. Även om betygen var dåliga, så betydde inte det lika mycket i prestigeförlust som om han skulle vara tvungen att gå i någon form av särskola för så kallade mindre intellektuella barn. Men Gunnar tog ingen notis om sin mors aviga inställning, utan han tackade dem båda för att han fick åka in till museet igen och gladde sig åt det. Gunnar hade innan middagen lovat följa med Lars hem till en kamrat som bodde lite längre bort. Han skulle få vara där och leka till klockan åtta på kvällen. Lars som inte alltför ofta fick vara hemma hos sina lekkamrater hetsade på Gunnar för att komma iväg så fort som möjligt. Jonas ville också gå hem till en av sina kamrater, men det fick han inte. Jonas blev sur och började protestera. Lena som inte var på bästa humör talade om på skarpen att han skulle vara tyst och gå in på sitt rum. Jonas blev ledsen för åthutningen och gick in på sitt rum med en tår rinnande utför kinden. Gunnar tog illa vid sig över att se Jonas ledsen och erbjöd sig tyst att ta med sig Jonas när han

– 010:012/14 –

lämnade Lars. - ”Ja gör det”, fick han till svar från en ganska så arg Lena. Lena hade ett humör som ibland inte var det bästa. Och just nu så var det flera små obetydliga saker som gjorde att hon tände till lite grand. Kent såg det väl inte riktigt på samma sätt, men han tyckte också att det skulle bli skönt att vara av med barnen ett tag. Gunnar gick in och hämtade Jonas efter att han hjälp Lars på med kläderna. I och för sig så kunde Lars klä på sig själv men han tog gärna hjälp av Gunnar när han erbjöd sig. Jonas torkade sin tår när han fick följa med Gunnar och lämna Lars. Jonas var också han snart påklädd och därefter så gav de sig iväg. Det var inte så särskilt långt att gå och de var snart framme. De lämnade Lars och gav sig sedan av hemåt igen. Det gick inte fort. Jonas hade ingen lust att vara hemma nu när mamma hade varit dum mot honom och det gjorde heller inte Gunnar någonting att det tog ovanligt lång tid att gå den korta vägen tillbaka hem. När de var hemma igen så satte sig Gunnar med Jonas och lekte med bilar i hans rum. Det tyckte Jonas var roligt och det höll Jonas sysselsatt tills det var

– 010:012/15 –

dags för Gunnar att hämta hem Lars igen. Gunnar lovade Jonas att han skulle läsa en saga för dem innan de somnade, i förhoppning att Jonas inte skulle bli ledsen igen när han gick. Jonas blev väldigt glad. Det hände nästan aldrig att Gunnar läste något för dem. De gånger han hade försökt så hade det tagit så lång tid att de tröttnat. Men det var så länge sedan så det hade Jonas glömt bort. Gunnar hade även han glömt bort vilka problem han haft, men på något sätt så slank det bara ur honom och han ville ju inte att Jonas skulle bli ledsen när han gick. Gunnar kom iväg för att hämta hem Lars och Lars såg något skeptiskt upp på Gunnar när han berättade att han skulle läsa en saga för dem innan det var dags att sova, men han protesterade inte. När de kom hem så fick Gunnar tillåtelse att göra iordning choklad och smörgås till dem alla tre innan det var dags att gå och lägga sig. När de var klara så dukade Gunnar av medan Lars och Jonas gjorde sig i ordning för sängen. När de var klara så valde Lars och Jonas ut en saga som Gunnar skulle läsa för dem. Jonas såg förväntansfull ut medan Lars fortfarande såg

– 010:012/16 –

skeptisk ut när Gunnar började läsa. Men Gunnar läste på ett helt annat sätt nu än vad Lars kom ihåg sedan tidigare. Det gjorde honom i början något förvånad, men han var snart inne i sagan och glömde snabbt bort alla tidigare misslyckade försök då Gunnar hade tagit sig för att läsa en saga för honom. Jonas bara såg lycklig ut hela tiden när Gunnar läste. Det var inte ofta som Lars och Jonas fick några sagor lästa för sig. Lena och Kent tyckte det var jobbigt att läsa sagor, vilket förmodligen berodde på att de själva inte var så särskilt bra på att läsa. De hade istället köpt färdiginspelade sagor till barnen. Det hände ibland att de spelade dem, men ganska så snart så hade de tröttnat på att få höra samma sagor hela tiden och de fick sällan några nya. Till saken hör att de inte hade så särskilt många sagoböcker heller. För övrigt så rådde det brist på böcker överhuvudtaget i deras hem. De böcker som Lena och Kent köpt var mest avsedda som utfyllnad i de få bokhyllor de hade och egentligen inte av intresserade att läsa någon av dem. Även om den sagobok som Gunnar nu läste ur var gammal, så hade Lars glömt bort handlingen och Jonas hade aldrig

– 010:012/17 –

hört den sagan förut. De båda barnen satt som ljus på var sin sida om Gunnar när han läste och han lyckades få ett bra flyt i berättelsen så att det inte blev tråkigt någon gång. När han var klar, så var både Lars och Jonas nöjda och kröp ner i sina sängar. Gunnar gjorde sig i ordning för att gå och lägga sig även han då han hade tänkte åka till museet tidigt dagen därpå och vara där när de öppnade.

Book 10 feb1995

– 010:013/1 –

Så här tidigt en lördagsmorgon så var endast Jonas vaken och när han tröttnat på att vara ensam så hade han gjort till vana att gå in till Gunnar och väcka honom med. Gunnar gick upp och gjorde i ordning frukost till dem båda som han brukade. När de båda ätit klart så försökte Gunnar förklara för Jonas vart han skulle åka så här tidigt på morgonen och att de andra snart skulle vakna dem med så att han skulle slippa vara ensam någon längre stund. Jonas såg trots allt nöjd ut och opponerade sig inte och en stund senare så kunde Gunnar ge sig av. Vädret var inte det bästa. Det småregnade och det hade börjat bli kallt. Även om Gunnar aldrig brukade klagade över vädret, så kände han sig allt lite frusen innan bussen kom och hämtade upp honom. Det var Kalle som körde. - ”Hej Gunnar! Vad roligt att träffa dig så här tidigt en lördagsmorgon”, hälsade Kalle. Bussen var tom. Gunnar hälsade glatt tillbaka och satte sig längst fram hos Kalle för en gångs skull. Att Gunnar på egen hand var ute så här tidigt en lördagsmorgon var ovanligt och Kalle

Kapitel 13

– 010:013/2 –

var både nyfiken och pratglad. Så efter att ha passerat några hållplatser så talade Gunnar om för honom vart han skulle. Det började komma på fler folk på bussen, så deras sporadiska samtal dog ut efter en stund. När bussen kom fram till tunnelbanestationen så gick Gunnar av. Kalle önskade honom en bra dag och Gunnar tackade så mycket för skjutsen. Det var som den, tänkte Kalle när Gunnar klivit av, att han skulle vara intresserad av konst, det hade han aldrig kunnat tro om Gunnar. När Gunnar satt i tunnelbanevagnen på sin fortsatta väg till museet, så funderade han vidare på sin uppsats. Han hade inte glömt bort någonting sedan gårdagen och som han nu kände det, så var det med en viss spänning som han såg fram emot att försöka slutföra uppsatsen. Gunnar förstod fortfarande inte vad som höll på att hända med honom. Han reflekterade inte över eller såg något konstigt i att han helt plötsligt börjat komma ihåg saker som han läst och att det gick så mycket lättare för honom att läsa nu än förut. Gunnar hade aldrig tänkt så långt, han hade inga som helst referenser för vad han kunde och inte kunde göra.

– 010:013/3 –

När Gunnar kom fram till museet så fick han vänta en stund då de inte hade hunnit öppna än. Det fanns inga andra besökare där, det var bara Gunnar som stod där och väntade på att få komma in. Efter en stunds väntan så blev han insläppt. Han hade bestämt sig för att först gå till biblioteket för att ytterligare försöka läsa på om konstnären han hade tänkt skriva om. När han kom dit och frågade så fick han hjälp med att få fram ytterligare material som han sedan satte sig ner för att läsa. Damen som förestod biblioteket kände igen honom från förra gången han var där och hjälpte gärna till då inga andra besökare hade dykt upp än. Hon tyckte nog att det var en märklig syn att se Gunnar sitta där och försöka läsa igenom alla dessa inte alltför lättlästa böcker, särskilt då han inte alls såg ut att höra hemma i den här miljön. Visserligen så fanns det en hel del andra original som brukade besökte museet, men ingen som Gunnar. Om man nu ska bedöma folk efter utseende, så såg Gunnar långtifrån intelligent ut, snarare tvärt om. Hela hans utseende och sätt att bete sig gjorde att han för det mesta betraktads som mindre vetande och på grund utav det, helt

– 010:013/4 –

eller delvis ignorerades. Men nu satt han där och läste och han var så koncentrerad på sin uppgift att han inte märkte att en del andra besökare emellanåt lite skämtsamt och löjeväckande satt och tittade på honom. När Gunnar nu satt där och läste stycke upp och stycke ner så kunde han i vissa fall direkt passa in avsnitt om konstnären i de bilder han såg framför sig. Även den minsta mening som passade in gjorde honom bara mer och mer inspirerad att fortsätta och han satt där länge utan avbrott. Det var nästan så att damen i biblioteket började bli lite orolig, vad höll han på med egentligen? Gunnar hade i och för sig talat om att han ville veta mer om konstnären som hade målat tavlan han skulle skriva en uppsats om, men att ta i på det här sättet för att skriva en liten uppsats verkade inte riktigt normalt. När Gunnar suttit och läst i nästan tre timmar i sträck så hade han tagit sig igenom allt det material han hade fått framlagt till sig. Han lämnade glad i hågen tillbaka alla böckerna och gick in i cafeterian bredvid då han kände sig lite hungrig. Klockan började närma sig ett och det kurrade i magen. På en tavla bredvid kassan så

– 010:013/5 –

kunde han läsa hur mycket en kopp kaffe och en bulle kostade. Det skulle gå på tjugofem kronor, men det hade inte Gunnar. Men han hade så det räckte till kaffe och en havrekaka. Gunnar kände sig nöjd med det, så han köpte sitt kaffe och en kaka och slog sig ner vid ett ledigt bord mitt i lokalen. Det hade börjat strömma till rätt så mycket folk och alla andra avsides platser i utkanterna av lokalen var upptagna. Gunnar tog god tid på sig. Han satt hela tiden och tänkte på det han läst. Bilden av konstnären hade nu klarnat för honom på ett sätt som han kände sig riktigt nöjd med, men samtidigt så kände han också att någonting inte riktigt stämde. Han hade lagt märke till att det som stod skrivet om konstnären kunde skilja mellan olika böcker. Men i vilket fall som helst så bekymrade han sig inte särskilt mycket för det just nu, han var bara glad att ha kommit vidare i vad han avsåg göra. Efter att ha fikat klart så begav han sig till sin lilla hörna i museet. Gunnar märkte att det var mycket mer folk som rörde sig mellan salarna nu än tidigare. När han kom fram så var i alla fall bänken där han brukade sitta ledig, men

– 010:013/6 –

det satt ett äldre par på bänken mitt emot. Det bekymrade inte Gunnar, utan han satte sig ner där han brukade och även om det passerade förbi mer folk nu än förut, så hade han inga som helst problem med att drömma sig bort i sin egen värld. Gunnar hade förvisso tagit med sig både papper och penna men han skrev ingenting, det blev bara inte av. Att Gunnar kommit bort sig i sin tavla igen rådde ingen tvekan om. Ibland satt han och ibland betraktade han tavlan stående från olika håll och avstånd helt avskärmad från sin omgivning. Det gamla paret som sett honom slå sig ner mitt emot, tyckte efter ett tag att det blev lite pinsamt att vara kvar, så de reste sig och gick. Folk som gick förbi fick ibland väja för Gunnar då han ibland hamnade mitt i gången för att betrakta sin tavla. Gunnar trivdes när han var fullt sysselsatt med någonting som han tyckte om och som inspirerade honom. Vartefter tiden led så hade Gunnar fått sin berättelse klar för sig. De bilder som han tidigare sett som ofullständiga kunde han nu se klart framför sig. Där det innan hade saknats något, hade Gunnar fantiserat fram egna händelser som för honom passade in.

– 010:013/7 –

Gunnar var helt upprymd av sin berättelse som den nu såg ut. Efter ett tag så började Gunnar att bli allt mer medveten om att han också måste skriva ner sin berättelse på papper innan han kunde känna sig riktigt nöjd. När nu Gunnar började tänka på att skriva så började det knyta sig inom honom. Han visste mycket väl hur sakta han skrev efter Eivors diktamen. Han var visserligen inte rädd för arbetet att skriva sin uppsats, men han började ändå tvivla på att han skulle hinna med då det tog så lång tid för honom att skriva. Gunnar såg bekymrat på sina händer som han placerade liggandes i sitt knä med handflatorna vända mot sig. Han rörde sakta sina fingrar en efter en och märkte snart att det inte gick som han tänkt sig. Fingrarna liksom hängde ihop med varandra och när han koncentrerade sig på ett finger så verkade de andra vara helt bortom all kontroll. Gunnar började så sakta bli medveten om sitt handikapp. Han hade inte tänkt på det tidigare, han hade bara gjort så gott han kunde. Han visste mycket väl att hans klasskamrater kunde skriva mycket fortare än han, men han hade aldrig sett det som att det skulle vara något fel

– 010:013/8 –

på honom, han hade inte tänkt så långt helt enkelt. När nu Gunnar till synes helt borta i sig själv sittandes där på bänken med sina händer i knäet lyftandes finger efter finger så började han långsamt kunna skönja ett mönster i hur hans fingrar rörde sig. Han fortsatte en lång stund på samma sätt tills en av vakterna, som en längre stund stått och observerat honom, avbröt honom i hans tankar. Gunnar hade sett så bekymrad ut där han satt med sina händer att vakten kände att han måste gå fram och fråga hur det var fatt. Även folk som gått förbi hade sett undrande på honom. - ”Bara bra”, svarade Gunnar lite yrvaket. - ”Så bra då! Du kanske skulle gå vidare, det finns förmodligen fler som vill sitta här för en paus”, förmanade vakten och rätade lite bestämt på ryggen. Gunnar såg sig om, men han kunde inte se några andra människor som stod i kö och väntade på att någon plats skulle bli ledig och dessutom så var det bara han som satt där på bänken, ingen annan bredvid. Den andra bänken mittemot var helt tom, det fanns ingen annan som satt där heller. Men efter att ha sett

– 010:013/9 –

sig om en stund och sedan på vakten, som nu såg rätt så stram ut i ansiktet, så började det gå upp för Gunnar att det kanske vore bäst att gå därifrån. Gunnar tog sin väska, reste sig och gick sakta sin väg med vakten ståendes kvar tittandes efter honom. Det hade börjat bli sent och det var nog bäst att ge sig av hemåt igen. Gunnar kunde inte släppa tanken på sina händer där han gick på väg mot tunnelbanestationen. Han koncentrerade sig mer på sina händer än vart han gick, men efter ett tag så lyckades han ta sig till tunnelbanestationen i alla fall och komma på ett tåg i rätt riktning. Men Gunnar glömde istället att kliva av där han skulle för byta till tåget hem. Tåget hann passera flera stationer innan han upptäckte sitt misstag. Gunnar kände inte igen sig, men trots det så gick det lätt att komma på ett annat tåg tillbaks till rätt station igen. Bytet gick också bra, men återigen så glömde han bort att stiga av där han skulle och följde med tåget ända till slutstationen där tågen vände. Gunnar fick vackert sitta och vänta tills tåget fortsatte samma väg tillbaks igen. Han lyckades krångla sig av vid rätt station i sista stund och sedan

– 010:013/10 –

komma med rätt buss hem. När Gunnar kom hem var det sent, klockan var kvart över fem. Visserligen hade familjen inte ätit middag än och ingen hade gett honom någon tid att passa. Men faktum kvarstod, att det i Lenas och Kents ögon var lite väl sent att komma hem efter att ha varit borta hela dagen. Ingen av dem hade tänkt tanken att Gunnar skulle vara borta så länge. - ”Vad har du varit hela dagen”, sade Lena surt så fort hon fick syn på Gunnar när han kommit innanför ytterdörren. Gunnar kände att han var sent ute och kunde bara svara att han hade varit på museet hela dagen. Utan att bry sig om vad han hade gjort där, så tyckte Kent att han borde förstå att han skulle ha kommit hem mycket tidigare. Gunnar blev ledsen när de hackade på honom och kunde inte svara. Han tilläts gå in i sitt rum när de efter ett tag förstod det meningslösa i att försöka fortsätta förklara hans skyldigheter gentemot familjen. Maten var snart klar och det rådde en något tryckt stämning runt matbordet.

– 010:013/11 –

Jonas som inte riktigt lärt sig att uppfatta olika sinnesstämningar frågade Gunnar glatt om han inte kunde läsa en saga ikväll igen. Det lovade Gunnar och Lars ville också vara med sade han. Det piggade upp Gunnar något då han hade tyckt det varit roligt att läsa för sina bröder nu när allt gick så bra och de hade uppskattat det. Lars hade bara ett ytterligare önskemål och det var att Gunnar skulle läsa sagan efter barnprogrammen på TV. När Lars och Jonas såg på barnprogrammen, så låg Gunnar ovanpå sin säng i sitt rum och fortsatte fundera på sina händer. Han hade lagt märke till att hans fingrar fungerade olika. En del var rörligare än andra utan att påverka hans andra fingrar så mycket. Han hämtade en penna på sitt skrivbord och gick och la sig ovanpå sin säng igen. Han prövade på andra sätt att hålla i pennan och upptäckte att det sätt som han lärt sig, så som man skulle göra, inte passade honom. Problemet tycktes vara att pekfingret och långfingret motverkade varandra, vilket gjorde att han rörde på hela handen istället för att röra på fingrarna. Gunnar märkte att pekfingret och tummen på höger hand kunde röra sig ganska så

– 010:013/12 –

obehindrat om han knöt ihop de andra fingrarna inuti handen så de höll sig stilla. Gunnar klev upp ur sängen och satte sig vid skrivbordet för att prova, och han kunde genast känna skillnaden. Även om det inte såg så särskilt snyggt ut, så var det egentligen ingen större skillnad i stil från förut. Det som skilde var att det nu gick mycket lättare att skriva, han behövde inte ta i så som han hade gjort tidigare och det gick fortare. När Gunnar satt där och provade skriva kom Jonas och Lars in i hans rum och ville att Gunnar skulle läsa en saga för dem. Den här gången fick Gunnar välja saga medan de gjorde sig iordning för sängen. Det fanns inte mycket att välja på, så Gunnar fick ta den bok som fanns och välja en annan saga än den han läst kvällen innan. Både Lars och Jonas tyckte att det var jättekul att Gunnar ville läsa sagor för dem. Efter att Gunnar läst klart så talade han om att det inte fanns så många sagor kvar i boken, så han frågade om de ville att han skulle försöka låna några andra sagoböcker på ett bibliotek eller så, vilket de förstås ville. Gunnar hade kommit ihåg att man kunde låna böcker på biblioteket i skolan och han tänkte att det kanske fanns

– 010:013/13 –

några sagoböcker där som han kunde få låna med sig hem. Efter att ha sagt god natt så kände även Gunnar för att gå och lägga sig då det hade varit en ganska så intensiv dag. Men innan han somnade in så låg han och tänkt på sin uppsats och han bestämde sig för att försöka skriva ner den på det nya sättet han just prövat ut. Gunnar vaknade tidigt dagen därpå. När han och Jonas ätit frukost så gick Gunnar in till sig och började försöka skriva sin uppsats. Det gick väl inte så bra i början, men ju längre tiden led desto bättre gick det. Han hade suttit där ett bra tag fullt koncentrerad på sin uppgift och hörde inte sin mor ropa på honom. Lena fick gå in i Gunnar rum innan han reagerade. - ”Hör du inte! Du får ta med Lars och Jonas ut en stund, jag skall städa”, meddelade hon bestämt. Gunnar som var mitt uppe i sin uppsats protesterade inte, utan reste sig upp, gick ut i hallen och hjälpte sina bröder att klä på sig vartefter de alla tre gick ut. Men strax innan så vände sig Gunnar om i dörren och frågade när han kunde komma hem igen. Lena tittade på

– 010:013/14 –

honom ett tag innan hon svarade att det nog skulle ta minst två timmar innan hon var klar. Lena var fortfarande lite sur efter gårdagen och ville helst av allt vara ifred från ungar en stund. Hon blev heller inte gladare av att Gunnar frågade på det sätt han gjorde. Det kunde bara tyda på att han ville komma hem så snart som möjligt och det var hon inte riktigt upplagd för. Så innan hon började städa så gick hon in i Gunnars rum för att se efter vad han höll på med som var så himla viktigt. På hans skrivbord låg det ett helt fullskrivet A4- ark och ett till som till hälften var fullklottrat med text. Hon tittade lite förstrött på papperna utan att egentligen läsa något. Hon förstod att det hade med uppsatsen som Gunnar pratat om att göra, men hon kunde fortfarande inte förstå varför han helt plötsligt börjat envisas med den hela tiden. Lena hade själv haft problem i skolan och även om hon inte hade några problem med att läsa och skriva nu, så var det ingen favoritsysselsättning precis. Även om hon tyckte att det var bra att Gunnar gjorde sina läxor, så ansåg hon att han även skulle hjälpa till hemma. Och när nu hemarbetet, som för

– 010:013/15 –

hans del bestod i att se efter sina bröder, verkade bli lidande på grund av en uppsatts, som hon här vid en första anblick bedömde som onödigt lång, så blev hon inte gladare. Tyvärr så kunde inte Lena glädjas åt Gunnars uppenbara framsteg då hennes egenintresse för skolan inte var särskilt stort. För henne var skolan fortfarande någonting som man bara måste gå igenom. Visserligen var det bra om Gunnar lyckades och fick bra betyg och så, men hon ansåg det inte direkt nödvändigt då hon själv hade gått ur skolan med dåliga betyg. För henne var familjen det viktiga och framför allt när det var något som för tillfället direkt berörde henne. Efter att ytterligare lite förstrött tittat igenom Gunnars papper ett tag, så gick hon ut ur hans rum för att börja städa. Kent var också hemma och hjälpte till som han brukade. Det tog inte så lång stund att städa, det visste de båda två, men efteråt så ville de kunna sitta för sig själva och fika i lugn och ro och då passade det bra att Gunnar tog hand om sina yngre syskon ute någon annan stans. Gunnar hade följt med sina bröder ner till parken där de träffat på sina lekkamrater. Så

– 010:013/16 –

när Lars och Jonas lekte med dem så strosade Gunnar omkring i närheten för sig själv som han alltid brukade göra. Han hade fortfarande inga problem med att få tiden att gå genom att bara strosa omkring och slötitta på diverse saker som kom i hans väg. Efter ett tag så kom Lars och ryckte Gunnar i ärmen för att påkalla hans uppmärksamhet. - ”Jag fryser, kan vi inte gå hem nu”, frågade han? Lars kamrater hade redan gått hem och det var inget roligt att leka själv tyckte han. Jonas lekte fortfarande med sina kamrater, men det såg ut som om de också var på väg hem nu. Gunnar tittade på klockan. Det hade inte riktigt gått två timmar än, men han ville inte att Lars skulle vara ute och frysa, så de begav sig hemåt i alla fall.

Book 10 feb1995

– 010:014/1 –

Kent och Lena satt i köket och fikade när de kom inklampande genom ytterdörren, men innan Lena hann säga någonting så gick Gunnar in i köket och talade om att Lars frös och ville gå hem. Ja ja, bara ni inte stökar till nu, hade Lena svarat lite surt. Gunnar tog med sig sina bröder in i deras rum och tog fram lite saker som de kunde sysselsätta sig med. Som tur var så var det sällan svårt att sysselsätta Lars och Jonas, de kunde leka bra tillsammans när det bara var de två och inga andra i närheten. Gunnar gick efter ett tag in i sitt rum och fortsatte med sin uppsats. Han höll på länge och väl innan han kände sig nöjd och tyckte att han var klar. Det hade blivit mörkt ute och Gunnar var hungrig, han hade helt glömt bort att ta någonting att äta under dagen. Lars och Jonas hade ätit några smörgåsar och fil efter det att Gunnar lämnat dem ensamma i sitt rum. Gunnar gick nu även han ut i köket för att ta sig några smörgåsar att äta. - ”Ät inte för mycket nu, vi skall äta middag om någon timma”, hörde han Lena ropa inifrån

Kapitel 14

– 010:014/2 –

vardagsrummet. Kent och Lena satt och tittade på TV. Det var något sportprogram som Kent ville se klart först innan middag. Gunnar tog två smörgåsar som han åt upp i lugn och ro, för att sedan gå tillbaka till sitt rum. Han lade sig ovanpå sin säng och tänkte igenom sin uppsats. Han hade skrivit nästan fyra hela A4 ark fulla och han kände sig mycket till freds med sig själv. Det hade gått väldigt bra att skriva på slutet och rent stilmässigt så såg det inte alls så pjåkigt ut längre. När TV-programmet som Kent velat se var slut så hade Lena maten klar och de satte sig ner i köket för att äta. Det hela gick lugnt till och efter maten så frågade Gunnar om han fick gå ut en liten stund, vilket han fick. När Gunnar kom in igen så var det dags för hans bröder att gå och lägga sig. Han läste ännu en saga för dem innan de somnade. När Gunnar lite senare även han kommit i säng så började spänningen och frustrationen över uppsatsen så sakta att släppa. Hans arbete med uppsatsen hade varit krävande på flera sätt, men han kände ändå att alla hans ansträngningar inte varit förgäves. Han hade

– 010:014/3 –

försökt allt vad han orkade och kunde nu verkligen känna sig stolt över vad han åstadkommit. Men trots allt det positiva så kände Gunnar sig inte helt nöjd. Hans glädje var på många sätt kluven. Han var lycklig över att han, som han själv tyckte, hade klarat att skriva en riktig uppsats för första gången i sitt liv, men hans mor verkade inte glädjas med honom och Kent verkade inte heller han så särskilt intresserad. Gunnar hade ingen aning om hur han skulle bemöta detta sina föräldrars ointresse. Helst av allt så skulle han velat visa dem uppsatsen han skrivit, men det blev inte av då han kände sig osäker på deras reaktion och inte ville störa. Han hade i och för sig aldrig tidigare visat sina läxor och det han jobbade med i skolan för sina föräldrar. Inte för att han själv kände sig missnöjd på något sätt så, utan helt enkelt därför att hans föräldrar aldrig tagit något initiativ eller visade något intresse för hans skolarbete. De hade alltid låtit honom sköta sina läxor själv även då de visste att han hade det svårt. I och för sig så hände det väl att de påminde honom om att göra läxorna, men de kontrollerade aldrig eller försökte hjälpa till.

– 010:014/4 –

Gunnar hade inte tänkt på det tidigare, han hade alltid bara accepterat allting som det var. Nu däremot låg Gunnar och funderade över varför hans föräldrar inte verkade så nöjda som han hoppats när han arbetat med sin uppsats. Något svar kunde han inte komma på och han beslöt sig för som innan att inte störa i onödan. De följande dagarna i skolan flöt på nästan som vanligt. Att det gick lättare och lättare för Gunnar hade ännu så länge bara uppmärksammats av Eivor. Gunnar var fortfarande blyg av sig och ville inte visa inför andra vad han lärt sig och även om han hade gjort det, så var det egentligen ingen som skulle vara intresserad i alla fall. Men trots det så kände sig Gunnar fortfarande nöjd med sin plats i klassen. När då torsdagen kom, då det var det dags att redovisa och lämna in uppsatserna efter besöket på konstmuseet, så skulle alla få göra en kort redovisning och därefter lämna in uppsatsen till Eivor för bedömning av det skriftliga. Eleverna fick gå fram en efter en, rad efter rad, till Eivor vid katedern och läsa, eller då helst berätta om den tavla och konstnär de

– 010:014/5 –

valt ut att skriva om. Framförandena tog inte så lång tid, men Eivor såg nöjd ut och tyckte att de gjorde bra ifrån sig, vilket hon inför klassen berömmande talade om efter varje elevs framträdande. När det till slut blev Gunnars tur så kunde man höra en tystnadens suck ifrån alla hans klasskamrater. De som tidigare varit vakna och intresserat hört på sina kamraters framföranden, verkade nu helt ointresserade. Eivor var däremot mycket spänd. Inte så att hon tyckte att det skulle bli intressant och spännande att få höra Gunnars berätta om sin uppsats, det handlade istället mer om en oro för vad som skulle hända nu. Hon hade inte glömt bort den gången då han flytande inför klassen läste ett stycke i en övning som hon förberett och hon hade även noterat andra framsteg som hade gjort henne osäker. Gunnar var lite nervös när han klev fram till Eivor vid katedern, men det var inget mot vad Eivor blev när han lade fram de fyra A4-arken han skrivit bredvid sig på hennes kateder. Ingen annan hade skrivit mer än en A4-sida och det var få som hade fyllt sidan med text. Eivor nästan inte ville titta men kunde inte låta

– 010:014/6 –

bli. Hon såg att Gunnars papper var fulla med text och hon visste inte vad hon skulle tro. Efter att ha samlat sig något, så bad hon Gunnar att påbörja sitt framträdande. Gunnar började lite försiktig så som han hade skrivit, men bara efter ett par rader så började han prata fritt. Redan med de inledande orden så började han se sin uppsats om den tavla han valt ut framför sig som i en film. Han berättade inte ord för ord ur minnet, Gunnar berättade istället om de bilder han såg, hur olika händelseförlopp utvecklade sig och vad de i sin tur ledde fram till. Gunnar tappade snabbt all nervositet, han var som borta i sin berättelse och framförde den nu i ord så som han såg den. Även om han hade klassen framför sig så var Gunnar inte riktigt närvarande längre. Hans medvetande hade flyttats över till fantasins värld. Den historia så som Gunnar nu berättade den, så blev det nästan som en saga. Han hade inte riktigt lärt sig hur man uttryckte en del saker eller formulerade meningar som innehöll fackord. Den text han hade läst i böckerna på biblioteket var nästan alla olika utformade. En del var rena fackböcker, där många ord hade

– 010:014/7 –

varit helt främmande för honom. Ibland så hade han väl något så när kunnat förstå vad som menades, men han kunde inte använda orden. Med fantasins hjälp så använde sig Gunnar istället av de ord han kunde, vilket på ett ganska så elegant sätt gjorde det hela mycket mer lättförståeligt. Några av de böcker Gunnar hade läst var mer berättande i sin karaktär och Gunnar hade tagit till sig lite av den berättarstilen. Men omedvetet så hade han också tagit intryck av den berättarstil i de sagor han läst för sina bröder, vilket gjorde att hans berättande ibland tycktes rikta sig mer till barn än till vuxna och ungdomar som han själv. Det blev i och för sig en ganska lustig blandning av olika berättarstilar men historien höll ihop och Gunnar stakade sig inte någon gång under sitt framförande. Han var så inne i sitt berättande att han inte märkte att det ringde ut till rast och eftersom han inte blev avbruten så fortsatte han. När rasten nästan var slut så var Gunnar klar och på samma sätt som han försvunnit in i sin fantasivärld så kom han ur den och blev mer och mer medveten om sina klasskamrater och Eivor som bara satt där i sin

– 010:014/8 –

stol nästan bredvid honom. Det var tyst och Gunnar började nästan känna sig lite illa till mods. Hade han gjort något fel, eller? Nej, Gunnar hade inte gjort något fel, men det han hade gjort hade heller inte förbigått någon. Hans klasskamrater bara satt tysta och såg förvånat på honom och sedan så började de se sig runt på varandra med samma förvånande ansiktsuttryck. Eivor hade nästan som försjunkit in i någon sorts dvala efter att Gunnar börjat sin berättelse. Hon hade under hela hans framförande suttit helt stilla tillbakalutad i sin stol med tom blick, så det tog ett tag innan hon uppmärksammade att Gunnar slutat och ingen i klassen vågade vara den förste att yttra ett ord. När Eivor kommit till sina fulla sinnen igen så tackade hon Gunnar för hans berättelse, men utan att säga någonting om det var bra eller dåligt. För Gunnar gjorde det ingenting, han blev istället strålande glad över att slippa höra att det han framfört var dåligt och han hade ju inte blivit tillrättavisad en enda gång. Gunnar gick och satte sig samtidigt som det ringde in till nästa lektion. Eivor blev först nu medveten om att de dragit över rasten och hon lät dem ta

– 010:014/9 –

sin tio minuters rast nu istället, innan deras nästa lektionstimme. Det var fortfarande ganska tyst i klassen. Det hade börjat höras ett svagt mummel när klassen begav sig ut i korridoren för att gå på rast. Gunnar gick ut tillsammans med de andra. Men när Gunnar passerade dörren ut till korridoren så kunde han höra sin klasskamrat Hans tyst yttra något. - ”Värst vad stöddig man kan vara då helt plötsligt”. Gunnar förstod inte, men han kunde höra på sättet Hans uttryckte sig att det inte var något positivt. Gunnar sänkte blicken och saktade in vid sidan av så att han kom ut sist efter alla andra på skolgården. Ute på skolgården var klassen som vanligt utspridd i små grupper. Det som inte var normalt denna gång var att Gunnar var allas samtalsämne. Tidigare så hade ingen tagit någon notis om honom alls egentligen, men som det nu var, så hade ingen kunnat undvika att lägga märke till honom efter hans framträdande inför klassen. Deras reaktion gentemot Gunnar tidigare hade varit att helt negligera honom, men nu så kunde man inte

– 010:014/10 –

det. Ingen av Gunnars klasskamrater kunde bedöma hans framförande i jämförelse med de tidigare som andra gjort, det var för mycket som skilde och ingen av dem hade heller hört något liknande förut. Deras berättelser blev alltid lite stakiga när de allt som oftast behövde läsa några rader för att komma på vad de skulle sägas härnäst och en del till och med läste rakt av. Men i vilket fall som helst i jämförelse med Gunnars framträdande, så kände hans klasskamrater sig nu helt överkörda. Det rådde en ganska så tryckt stämning på den annars så öde skolgården och Gunnar som strosade omkring där för sig själv i utkanten kunde inte undvika att känna den. Även om han inte såg det, så kunde han känna att alla tittade åt hans håll och att det pratades om honom, vilket aldrig hade skett förut. Det här var något helt nytt för Gunnar och han visste inte hur han skulle bete sig. Han förstod att hans klasskamrater hade reagerat på hans framförande men han förstod inte på vad, eftersom han uppfattade det som att han inte

– 010:014/11 –

hade gjort något fel. Det hela kändes obehagligt och när de tio minuterna hade gått, så följde Gunnar med sina kamrater in liksom på släp för att fortsätta deras nästa svensklektion med Eivor. Eivor som suttit kvar i klassrummet var djupt skakad. Hon hade med tomma ögon läst igenom Gunnars uppsats och ville inte riktigt tro det hon läste. Hon kunde i och för sig se att hans formuleringar av meningar kunde ha varit bättre och det fanns en hel del andra detaljer som inte var riktig svenska, men det fanns egentligen ingenting som var direkt fel. Det var bara små detaljer som vem som helst kunde göra fel på. Hur hon nu skulle hantera det här begrep hon inte, inte just nu i alla fall, hon visste inte vad hon skulle tänka eller tro. När hennes elever kom tillbaka in i klassrummet, så lade hon ifrån sig Gunnars uppsats i den hög där hon samlat in de andra. När alla samlat sig och satt sig ner, så lät hon nästa elev på tur komma fram och fortsätta framförandena. Allt återgick till det normala så som det varit innan Gunnars framförande. Det blev korta berättelser i samma stil som innan och Eivor berömde med att säga att det var bra

– 010:014/12 –

gjort. Men trots Eivors försök att bortse från Gunnar så var det inte riktigt som förut. Det var som om hela den fortsatta lektionen blivit ihålig på något sätt, det hela med uppsatsen och framförandena kändes nu ganska så meningslöst på något sätt. Alla kände likadant, utom Gunnar. Gunnar hade hela tiden uppskattande hört på och han tyckte precis som Eivor att det var bra framträdanden som de andra gjorde. Han hade inga behov att på det sättet jämföra sig med sina kamrater. När alla hade gjort sina framträdanden klart så avslutade Eivor lektionen trots att det var ett par minuter kvar. Hon hade helt tappat all den inspiration hon tidigare haft. En aning frånvarande så samlade hon ihop sina saker på katedern och gick till lärarrummet. Hon hade en ledig lektionstimme så hon tog en kopp kaffe ur en automat som stod i en hörna i en hall vid ingången till lärarrummet innan hon gick in. Hon satte sig ner vid ett fönsterbord och såg ut mot skolgården. Hon hade ingen lust att prata med några andra lärarna som hon ibland brukade göra och det syntes lång väg på henne att hon inte ville bli störd. Eivor såg dyster ut

– 010:014/13 –

på ett sätt som hon inte visat förut. Även om detta hennes nya sinnestillstånd väckte en viss nyfikenhet, så var det ingen som kommit henne tillräckligt nära så det passade sig att fråga om något hänt. Eivor kände sig tom. När hon försökte att få ordning på sina tankar så dök Gunnar upp hela tiden. Ju mer hon tänkte på det och ju mer distans hon började få till det hela, så kunde hon inte acceptera det som hänt. Någonting stod inte rätt till tänkte hon, men vad? Han bara kan inte ha skrivit det där själv tänkte hon om och om igen. Hon tänkte så intensivt att det till sist blev som en sanning för henne. Det som var svårare att komma ifrån var det framförande Gunnar hållit inför klassen. Men ju mer hon intalade sig själv att han fuskat, ju mer negligerade, försköt och avvisade hon hans framförande nästan som om det inte hade ägt rum och efter ett tag så kunde hon helt bortse ifrån det, vilket gjorde att hon lugnade ner sig något. Lite senare samma dag så utnyttjade Eivor varje ledig stund till att gång på gång gå igenom Gunnars uppsats med mer och mer kritiska ögon. Mot slutet av dagen så fick hon för sig att

– 010:014/14 –

hon skulle försöka att jämföra hans uppsats med annat som Gunnar skrivit. Hon gick till sitt skåp och tog fram några pärmar där hon hade samlat tidigare övningar som hennes elever lämnat in. När Eivor jämförde så kunde hon se en viss skillnad som blev mer och mer markant mot slutet av Gunnars uppsats. Det stod nu helt klart för henne att Gunnar fuskat. Hennes problem var bara hur hon skulle hantera det hela. Hon kände en ängslan över att försöka förmedla hennes tankar till att bli allmän kännedom, då hon trots allt var realist och inte på ett vettigt sätt, än så länge, kunde förklara hur det hela hade gått till. Faktum var ju att Gunnar trots allt själv hade stått där inför hela klassen och framfört sin uppsats och hon måste också, om än motvilligt, konstatera att han hade gjort det helt fritt utan någon som hjälpt honom. Han hade heller inte läst innantill och det skrämde henne. Eivor ville inte riskera att andra skulle beskylla henne för att komma med falska anklagelser, även om hon nu innerst inne visste att hon hade rätt. Så mot slutet av dagen så bestämde hon sig för att tillsvidare inte säga någonting till någon. Hon skulle helt enkelt låtsas som om ingenting hade

– 010:014/15 –

hänt. Som dagen fortskred så kunde Gunnar fortfarande känna obehag över att hans klasskamrater pratade om honom och att en del till och med gav honom lömska blickar i smyg. Han försökte undvika den sortens kontakt så gott han kunde, men det var svårt. När skoldagen slutade så skyndade Gunnar iväg, men inte hem. Han tog istället tunnelbanan in till staden och museet igen. Han hade gjort det varje dag efter skolan den här veckan. Han var klar över att hans föräldrar inte riktigt uppskattade hans besök där och den enda tid han kunde åka dit utan att det märktes var efter skolan. Gunnars enda problem var att komma ihåg tiden och att hämta hem sina bröder från fritids och dagis, men det hade gått bra hittills. Det hade hänt så mycket kring Gunnar den här veckan. Bortsett från att han blivit mer och mer uppmärksammad på museet, så hade han även lyckats låna hem sagoböcker som han läst ur varje kväll för sina bröder. Det hade blivit mer och mer uppskattat och både Jonas och Lars såg fram emot att få gå och lägga sig och höra Gunnar läsa sagor för dem. Både Kent och Lena

– 010:014/16 –

hade i all tysthet börjat uppmärksamma vad de höll på med. Lena hade till och med stått bakom dörren och lyssnat när Gunnar läste. Tyvärr så kunde varken Kent eller Lena fullt ut uppskatta vad Gunnar gjorde för sina bröder. Den enda uppskattning de visade Gunnar var när han såg efter sina bröder på dagarna ute och egentligen inte som nu då de skulle gå och lägga sig. Att läsa sagor för dem innan de somnade, vad skulle det nu vara bra för? Det kändes inte som direkt nödvändigt precis. Lena och Kent pratade inte särskilt mycket om att Gunnar börjat läsa sagor för Lars och Jonas på det sätt han gjorde. De konstaterade bara helt kallt att han gjorde det. Gunnar själv älskade att läsa sagor för sina bröder och han tyckte själv om att läsa de sagor han valt ut då de passade in i hans fantasivärld och mer uppskattning än den han fick från Lars och Jonas hade han aldrig känt förut. Han hade redan hunnit läsa ut en sagobok han lånat och börja på en ny, som innehöll många fler och mer raffinerade sagor som tilltalade dem alla tre. Att en del sagor kunde vara långa bekymrade dem inte, men Kent och Lena hade börjat uppmärksamma problemet. De hade

– 010:014/17 –

visserligen inte sagt något ännu men de gillade inte att det ibland kunde bli så sent innan Lars och Jonas somnade. Det märkliga i det hela var att varken Lars eller Jonas reagerat på att Gunnar förändrats så som han hade gjort. De tänkte inte alls tillbaka på hur Gunnar varit förut och även om de hade gjort det så uppskattade de sin storebror då med, även om kanske lite mer nu. Barnen hade börjat komma varandra närmre genom de stunder på kvällen då Gunnar läste sagor. Det var som om något hade börjat växa fram, som en sorts större gemenskap bara dem emellan. Gunnar själv var medveten om att saker och ting hade förändrats, men han saknade förmåga att förklara vad och han sökte heller ingen förklaring. I mångt och mycket så var han samme Gunnar som förut och han kände egentligen inget behov av någon förändring alls när det gällde honom själv som person. När Gunnar kom fram till museet så gick han raka vägen till sin hörna där tavlan hängde, som allt mer började kännas som en vän. Fanns det någon plats på jorden där han helst skulle vilja vara, så var det där på bänken bredvid sin

– 010:014/18 –

tavla. Det här var den bästa stunden på hela dan då han helt kunde koppla ifrån och bara drömma sig bort. Det motiv som tavlan återgav hade blivit allt mer levande för honom och han kunde både känna och ta på saker. Den äng han såg framför sig verkade ha en oändlig massa möjligheter och han ville känna och undersöka allt. Som tur var så hade Rolf på museet så smått börjat hålla ett öga på Gunnar. Han hade uppmärksammat att det hade börjat pratas om honom och han tyckte inte riktigt om sättet som Gunnar beskrevs på. Även om Rolf också tyckte att Gunnar var en rätt så lustig figur, så hade han fattat tyckte för honom. Han såg Gunnar som att vara rätt fram och det fanns definitivt inget ont i honom. Han tyckte att Gunnar, som tillsynes trivdes på museet, skulle få vara där utan att behöva göras till åtlöje för den sakens skull. Det gjorde att Rolf gärna ville hjälpa Gunnar, fast då utan att tränga sig på förstås. Det hade dock hänt att Rolf fått påminna honom om tiden så att han inte kom försent hem ytterligare en gång. Det hade Gunnar inget emot och på något sätt så hade det börjat växa fram en sorts förstående dem

– 010:014/19 –

emellan och det var Gunnar mycket tacksam för och han tog gärna emot den sortens hjälp då han inte behövde be eller säga någonting. Den här gången emellertid så behövde Gunnar inte Rolfs hjälp med att passade tiden så att ingen i familjen märkte att han hade varit i staden den här eftermiddagen med.

Book 10 feb1995

– 010:015/1 –

Hösten började närma sig sitt slut och snart så skulle vintern ta vid. Skolterminen hade kommit en bit in på november och det var nu som alla lärare började planera för de skrivningar och prov som skulle göras innan terminens slut. De flesta lärarna brukade göra små egna prov med sina klasser innan det var dags för de gemensamma proven som omfattade både skola och distrikt. Att alla lärare var angelägna om att just deras elever skulle klara sig så bra som möjligt var lite av en självklarhet. Den främsta anledningen var att proven indirekt också var ett mått på deras lärarduglighet och om deras elever misslyckades på ett prov, så kunde det då tydas som om man inte skötte sitt arbete. Att misslyckas som lärare hade två avigsidor. Den ena var att man från skolledningens sida kunde få anmärkningar, vilket inför sina kollegor kunde vara mycket pinsamt. Det andra var att elevernas föräldrar då med full legal rätt kunde skylla sina barns dåliga resultat på läraren, vilket skulle kunna få än mer obehagliga konsekvenser.

Kapitel 15

– 010:015/2 –

Eivor för sin del, hade fullföljt sina planer och sett till att hennes elever låg väl framme i de ämnen som hon var ansvarig för. Hon hade också lite i smyg genomfört små prov och tester som var avsedda att skaffa fram underlag för en bedömning av Gunnars kunskapsnivå som då avsåg att få honom förflyttad. Men resultatet av hennes ansträngningar beträffande Gunnar hade slagit helt fel. Till hennes gradvis ökande förtvivlan så hade Gunnar helt plötsligt börjat klara sig bra i jämförelse med sina kamrater. Men det gick inte att helt jämföra honom med de andra eleverna då han många gånger gjorde saker och ting annorlunda, men samtidigt så gick det inte att påstå att han gjorde fel på det sätt han klarade av att genomföra sina prov och läxor. Som Eivors såg det, så hade Gunnar försatt henne i ett dilemma som hon hade svårt att ta sig ur. Innan så hade hon ganska så hårt ansatt skolans studierektor i sina försök att få Gunnar förflyttad. Studierektorn hade i sin tur begärt underlag till stöd för att kunna fatta ett beslut om förflyttning som han såg det, i synnerhet då Gunnars föräldrar troligtvis skulle motsätta sig det. Det som Eivor hittills hade fått fram räckte

– 010:015/3 –

inte för ett sådant beslut, det insåg hon själv. Det var till och med så att hon skulle kunna bli ifrågasatt beträffande rimligheten i att överhuvudtaget ha tagit upp och driva frågan om hon fortsatte att insistera på att få Gunnar förflyttad. Det fanns flera aspekter i det här som lätt skulle kunna vridas så att hon skulle kunna komma i mycket dålig dager, det insåg hon. Att som ny lärare i skolan och ganska så snabbt döma ut en elev och kräva förflyttning, kunde med tanke på Gunnars yttre företräden bedömas som starkt förnedrande. Hon hade också en stark misstanke om att hon inte kunde räkna med något stöd från sina kollegor. Det var nog snarare så att många med glädje skulle bidra till att misskreditera henne ytterligare på grund av hennes många gånger överlägsna attityd gentemot dem. De här hennes tankegångar var fullt realistiska, det insåg Eivor, vilket gjort henne mycket bekymrad. Det hade gått så långt att hon inför sig själv hade börjat skylla på Gunnar för det inträffade. Hennes inställning hade under den sista tiden formats så att hon ansåg att Gunnar i samarbete med sina föräldrar på något sätt

– 010:015/4 –

fuskade för att förhindra en förflyttning. Om nu Eivor hade kunnat tänka klart, så skulle hon snabbt inse att fusk omöjligt kunde vara fallet, då det var alldeles för många omständigheter som inte gick att förklara med fusk. Men Eivor tänkte inte klart längre, hennes sinne hade fördunklats och hon sökte enbart förklaringar och ursäkter som gjorde att hon kunde upprätthålla sin auktoritet i ärendet. Hon kunde inte förmå sig själv att glädjas åt de uppenbara framsteg som Gunnar nu nästan dagligen gjorde. Sammantaget så hade allt det här gjort att Eivor omedvetet antagit en lömsk inställning till Gunnar, vilket var något nytt för henne. Hon hade aldrig förut varit i närheten av en liknande situation och skulle nog aldrig någonsin erkänna sig själv som lömsk gentemot någon elev eller någon annan person vilken som helst heller för den delen, då hon föraktade den typen av människor. Men som sagt, Eivor såg inte klart längre. Hon trodde stenhårt på sig själv och nu mer än någonsin och att allt det hon gjorde var rätt och riktigt. Allt trassel och elände berodde istället enbart på Gunnar och det var han som var den direkta orsaken till alla

– 010:015/5 –

problem. Hon kunde heller inte finna några som helst förmildrande omständigheter som kanske gjort att hon skulle kunna ha överseende med det inträffade och på något sätt acceptera vad som hänt, men nej, Eivor var inte den typen av person. Även om nu Eivor inte riktigt hade kontroll över situationen, så var hon tillräckligt medveten om att inte visa vad som rörde sig inom henne inför andra. Hon kunde fortfarande hålla skenet uppe utan att det märktes. Eivor hade heller inte gett upp försöken att få Gunnar förflyttad, men om han nu genom fusk skulle kunna fortsätta klara kommande skrivningar, så kände hon sig tvungen att lägga om taktiken på något sätt. Den linje som Eivor nu var inne på gick ut på att avslöja Gunnars fusk på ett sätt som omöjliggjorde hans fortsatta skolgång i Majbäckskolan. Hon visste inte riktigt hur det skulle gå till än, men hon ansåg att Gunnars något förändrade handstil var en indikation och att han förmodligen hade haft någon form av fusklappar till hands under hennes övningar och prov utan att hon hittills lyckats avslöja det. Men som situationen var nu, så var hon

– 010:015/6 –

fast besluten att avslöja Gunnars fusk och då helst öppet inför andra. Om nu Eivor kunde hålla skenet uppe och ignorera Gunnar, så kunde hans klasskamrater inte längre göra det. Redan från den dagen då Gunnar framfört sin uppsats inför klassen, så hade en attitydförändring skett gentemot honom. Gunnar hade i ett slag börjat bli uppmärksammad för i princip allt han tog sig för. Om han gjorde något misstag eller bara uttryckte sig lite konstigt så blev han omedelbart påmind om det i hånfulla ordalag. Och till Gunnars stora besvikelse så kunde han även bli hånad om han gjorde något bra och då kommenterades hans utseende och annat som kunde anses som avvikande i hans beteende istället. Det här nya sättet att bemöta Gunnar på, började efter ett tag sprida sig i skolan bland andra elever utanför Gunnars klass. Gunnar var fullständigt oförberedd på sina klasskamraters nya attityd gentemot honom. Han hade inte upplevt något liknande tidigare och han hade inget försvar. Tidigare så hade han i och för sig blivit retad för sitt utseende och sätt att vara, men det var mer sporadiskt

– 010:015/7 –

och hade bara handlat om ett fåtal elever som efter ett tag hade tröttnat och låtit honom vara ifred. Nu verkade det som om någon form av kollektiv höll på att byggas upp med avsikt att misskreditera honom oberoende av vad han tog sig för. Gunnar förstod inte vad som var på gång, han kunde bara konstatera att hans skolkamrater verkade vara missnöjda med honom. Varför de var missnöjda med honom, det förstod inte Gunnar och som Gunnar var, så saknade han förmågan att analysera den förändring som ägt rum både när det gällde hans skolkamrater och inom honom själv. Gunnar var fortfarande densamma som förut, men med den skillnaden att han hade börjat kunna tänka logiskt vilket gjort att hans minne blivit användbart på ett helt annat sätt än förut. Att han hade kunnat börja skriva i en takt som de andra berodde främst på att han funnit på ett nytt sätt att hålla pennan som passade honom bättre än det sätt han från början fått lära sig. Och genom ett uppvaknat intresse att utnyttja sina nyvunna färdigheter så hade han per automatik börjat öva mer än sina klasskamrater, vilket på ett synbart sätt hade förbättrat hans resultat. Det var också så att

– 010:015/8 –

Gunnar i vissa hänseenden hade blivit överlägsen sina klasskamrater, vilket inte sågs med blida ögon och i de fall där han fortfarande hade svårt så fick han tusenfalt igen. Av de ämnen som Gunnar fortsatt hade svårt för så var engelska och gymnastik de värsta. Teckning som han hade som tillval var också fortsatt tveksamt, då det nästan enbart bedömdes subjektivt. Gymnastiken var som förut, då hans motorik, bollsinne och fysiska förutsättningar var de samma. Engelskan var och förblev för Gunnar helt hopplöst. Den enda synbara förändringen som skett var att han kunde glosorna. Hans lärare hade förvånats över att han skriftligen kunde översätta allt de gått igenom ord för ord. Det som kunde bli fel var ändelser och olika böjningar av ord. Men det han definitivt inte klarade av var att få till begripliga meningar då han försökte översätta ett stycke. De enda gånger han lyckades med en mening var när den engelska och svenska ordföljden var exakt lika. Gunnar klarade heller inte att uttala de engelska orden rätt, det kunde bli hur fel som helst. Det Gunnar klarade var att komma ihåg

– 010:015/9 –

engelska ord som bilder, men hans bildminne gav honom ingen vägledning om hur orden uttalades eller böjdes och än mindre hur man satte ihop ord till hela meningar. Det hade på senare tid hänt att Gunnar blivit direkt utskrattad av sina klasskamrater då han försökt säga någonting på engelska, vilket inte hänt förut. Innan så hade klassen bara tyckt att han var pinsam att höra på och inte sagt något. Den enda positiva reaktion Gunnar fått var från hans lärare i andra ämnen där han visat sin nyvunna talang. Det hade inte varit något överväldigande beröm, de hade mer uttryckt förvåning med försiktiga kommentarer i stil med, ”Det här var ju bra Gunnar”, ”Ja men se du kan ju Gunnar”. Gunnar uppskattade verkligen all sorts beröm och kunde glädjas åt det länge. Men även om nu Gunnar var berättigad till ett mycket större erkännande, så fick han det inte. Där fanns en viss skepsis till vad han åstadkom och lärarna kände av den allmänna missbelåtenhet som deras andra elever visade gentemot Gunnar och de var tyvärr helt enkelt för fega att öppet erkänna då Gunnar gjort riktigt bra ifrån sig. Så som Gunnars skolgång nu utvecklade sig så

– 010:015/10 –

var han fortfarande ensam, men han fick inte vara ifred som förut. Det var nästan konstant att han fick glåpord efter sig och det var till och med så, att de pojkar som innan funnit nöje i att kommentera hans utseende då han var på väg till teckningslektionerna hade fått ytterligare vatten på sin kvarn och till och med börjat försöka fysiskt attackera honom. Gunnar kunde tyvärr inte ge igen, han var helt enkelt inte funtad på det viset, så istället så försökte han hålla sig undan så gott han kunde. Det hade inte gått så långt än att någon av lärarna uppmärksammat situationen, men det gjorde ont i Gunnar, han var inte densamme godmodige Gunnar som förut även om han försökte. De glädjeämnen han hade kvar i skolan var en nyvunnen insikt om att han kunde klara av sina arbetsuppgifter på ett sätt som han inte kunnat förut och att han ibland kunde få ett visst, om än litet, erkännande för det han presterat. Gunnar hade förmågan att ta till sig det positiva och i många fall bortse ifrån det negativa, även om missnöjet med honom nu blivit allt svårare att hantera. Han kom till skolan varje dag och han hade hittills nästan

– 010:015/11 –

ingen frånvaro alls. Så även om Gunnar trots allt var en drömmare så hade han blivit mer medveten om tid och numera så kom han inte försent till sina lektioner längre. Också den här märkbara uppryckningen ogillades av hans klasskamrater som nu såg det mesta som Gunnar gjorde negativt. Som tur var för Gunnar så hade han konstmuseet att gå till och han hade också fått en vän i Rolf som arbetade där. Gunnar som definitivt inte var lättillgänglig hade börjat släppa lite på sin återhållsamma hållning inför andra och på sista tiden så hände det ibland att Rolf kom och satte sig hos Gunnar i hans hörna vid tavlan för att prata. Gunnar hade också talat om för Rolf att han tyckte om att sitta just där på grund av tavlan. Men Gunnar kunde inte med ord beskriva varför då han inte riktigt förstod det själv. Rolf tyckte också att tavlan var fin, även om han inte kunde förstå hur en pojke i hans ålder kunde finna nöje i att sitta där för sig själv nästan varje dag efter skolan. Även om nu Rolf inte kunde förstå, så kunde han i alla fall glädjas med Gunnar. För honom räckte det med att Gunnar var glad, då kände även han sig

– 010:015/12 –

glad. Rolf fann också nöje i att Gunnar hade börjat visa och berätta lite om olika detaljer han såg i tavlan. Det hade gjort att Rolf börjat se med lite andra ögon på tavlan än förut. Rolf som egentligen var ganska ointresserad av konst började så smått trotts allt bli lite intresserad av Gunnars tavla, men det berodde framför allt på hans förvåning över att Gunnar kunde få ut så mycket ur tavlan och på det sätt som han berättade om den. Han själv kunde bara se tavlan rakt upp och ned som den var målad, men vartefter så hade han fått medge att det fanns många mer detaljer däri än han från början trott. Gunnar hade nästan blivit som en institution på museet och tack vare vänskapen med Rolf, så var det ingen annan ur personalen som störde Gunnar eller på annat sätt försökte göra narr av honom. De hade till och med så smått börjat hälsa vänligt på honom, vilket Gunnar uppskattade. På kvällarna var Gunnar mest hemma numera och läste. Han hade börjat upptäcka biblioteket i skolan i sin jakt på sagoböcker till Lars och Jonas. Gunnar var barnsligt förtjust i sagor och han hade blivit en allt bättre berättare i och

– 010:015/13 –

med alla de sagor han läst för Lars och Jonas. Han kunde verkligen leva sig in i de sagor han läste och Lars och Jonas följde villigt med. Det här sagoläsandet hade snabbt blivit ett måste för dem alla tre och det hade gjort att de kommit mycket närmre varandra än någonsin tidigare. Det här hade mer och mer uppmärksammats av deras föräldrar då de knappt såg av sina barn på kvällarna längre, det var alltid ett fasligt ståhej kring Gunnar jämt. Om inte Lars och Jonas var hos sina lekkamrater och lekte så var de ute tillsammans med Gunnar. Och var de inte ute så låg de alla tre i Lars och Jonas rum på deras madrasser som Gunnar lagt bredvid varandra på golvet och läste sagor. Där kurade de ihop sig med Gunnar i mitten och med Lars och Jonas på var sin sida om honom. När Lars och Jonas sedan somnat så satt Gunnar i sitt rum och gjorde färdigt sina läxor innan han gick och lade sig för att sova han med. Till en början så hade Gunnars föräldrar uppskattat att få vara i fred, men de började mer och mer känna sig undanskuffade på något sätt. Som det nu var så skötte barnen sig helt perfekt, men särskilt Lena började sakna att det

– 010:015/14 –

stojades runt i lägenheten ibland och även Kent kunde känna en viss tomhet. Det hade hänt några gånger att han försökt engagera sig i Lars och Jonas lek, men han hade snart upptäckt att de inte var så särskilt intresserade och ibland fått veta att de hellre ville vara med Gunnar. Kent och Lena pratade inte med varandra om det, men det började beröra dem illa att Lars och Jonas tillsynes tappat intresse för dem, de kom liksom i andra hand i skymundan. Ingen av barnen tänkte på det här och varför skulle de göra det när de hade så roligt ihop. Det hade även uppmärksammats på Jonas dagis vad han och Lars sysslade med på kvällarna. Jonas som var den som var mest utåtriktade av alla barnen och han berättade vitt och brett för alla de andra vilken saga Gunnar hade läst för dem kvällen innan. Personalen tyckte nog att Jonas tog i lite väl mycket då deras erfarenhet av Gunnar var att han inte kunde läsa så särskilt bra. Men det brydde sig inte Jonas om, utan han stod på sig och envisades med att berömma sin bror. Detta i sin tur hade gjort att en del andra barn blivit avundsjuka och börjat berömma sina syskon de med som att vara mycket bättre än Gunnar och

– 010:015/15 –

ibland så kunde det gå riktigt hett till så att personalen ibland blivit tvungen att gå emellan och lugna ner dem.

Book 10 feb1995

– 010:016/1 –

Den här eftermiddagen så hade Kent bestämt att han skulle hämta hem barnen från dagis och fritids. Han hade inte behövt göra det då Gunnar var hemma, men han ville göra det i vilket fall som helst. När han hämtat Lars och de båda kom till dagis för att hämta Jonas så var det ett fasligt liv därinne. Jonas och några andra barn gapade och skrek åt varandra. Jonas var upprörd och skrek värst. En av de yngre flickorna ur personalen försökte lugna ner barnen och få dem sluta skrika. När dagis föreståndaren till sin förvåning såg att det var Kent som kom för att hämta Jonas, så passade hon på att få en liten pratstund med honom. Hon förklarade för Kent att barnen sedan en tid tillbaka hade börjat med att försöka bräcka varandra i vem som hade bäst storebror eller storasyster och att det hade börjat med att Jonas hela tiden skrytigt med att Gunnar läste sagor för honom och Lars varje kväll. En del andra barn hade börjat tröttna på Jonas tjat och påstått att det gjorde han inte alls och idag hade några av de äldre pojkarna retat Jonas med att han ljög och att Gunnar knappt kunde läsa alls.

Kapitel 16

– 010:016/2 –

Britta, som föreståndaren hette, frågade Kent rakt på sak om det låg något i vad Jonas påstod. Hon kände ju Gunnar mycket väl och den erfarenhet hon hade var att han alltid haft mycket svårt för att läsa. Hon ville inte såra Gunnar och hade därför aldrig ställt frågan direkt till honom när han kom för att hämta sina bröder. Kent svarade jakande att Gunnar läste sagor, men han uttryckte det på ett sätt som inte gjorde Gunnar rättvisa. Britta kunde förstå på Kents korta svar att han inte var upplagd för någon vidare diskussion i frågan, så hon fick nöja sig med att bara få bekräftat att Gunnar läste sagor för Lars och Jonas, men utan att få reda på hur bra eller på vilket sätt han läste. När Jonas lugnat ner sig så kom han in till Kent och Lars som väntade på honom i hallen för att han skulle klä på sig så att de kunde gå hem någon gång. - ”Pappa, de säger att Gunnar inte kan läsa, men det kan han visst, eller hur”. - ”Jovisst kan han”, svarade Kent ointresserat. - ”DÄR HÖR NI!” Skrek Jonas, som omedelbart vänt om och sprang in till de andra igen.

– 010:016/3 –

- ”Gunnar kan visst läsa och han läser mycket bättre än era bröder och systrar och mamma och pappa med”. Jonas tog i allt vad han orkade för att tala om och riktigt understryka hur bra Gunnar var. Kent surnade till och for efter Jonas och grabbade tag i hans arm. - ”Sluta nu, vi skall gå hem”, hutade han åt Jonas! Kent slet med sig Jonas ut i hallen och klädde snabbt på honom för att komma iväg. I rask takt så lämnade Kent dagiset med Lars och Jonas i var sin hand utan att säga hej då till någon eller delge någon ytterligare förklaring. När de gick vägen hem så skällde Kent ut Jonas för hans uppträdande och talade om för honom att han inte ville veta av att han bar sig illa åt på dagiset. Jonas försökte protestera, men det gjorde bara Kent ännu mer irriterad. Till slut så började Jonas gråta och ville inte följa med hem längre. Kent tog tag i Jonas ena arm och började dra honom hem, men Jonas blev alldeles vansinnig och sparkade, slogs och grät på samma gång. Det var inte så långt kvar hem och Kent var nu både trött och arg, så han lämnade kvar Jonas skrikande där ute på

– 010:016/4 –

parkvägen och fortsatte sedan hem med Lars som förstummad och lite chockad inte hade yttrat ett enda ord under hela tiden. När Kent och Lars kom innanför ytterdörren mötte Lena dem i hallen. - ”Vad står på? Varför är inte Jonas med?” Både hon och Gunnar hade hört att det var ett förfärligt liv utanför huset. - ”Han har burit sig dumt åt på dagis, så han kan gott stå där ute en stund tills han lugnat ner sig”, svarade Kent argt. Kent klädde snabbt av Lars även fast han inte behövde någon hjälp och körde in honom i hans rum. - ”Vad har hänt då”, frågade Lena igen efter en stund? - ”Jag kan gå ner och hämta honom”, avbröt Gunnar som hade befunnit sig i sitt rum med dörren öppen och hört på. - ”Låt honom vara”, svarade Kent irriterat, därefter så passerade han snabbt förbi Lena och gick in i köket för att lugna ner sig. Gunnar hejdade sig något, men när Lena följde efter Kent in i köket så klädde Gunnar snabbt

– 010:016/5 –

på sig och smet ut. Jonas lugnade ner sig och slutade gråta när han fick se Gunnar komma emot honom. Gunnar tog med sig Jonas bort en bit till en parkbänk som lystes upp av en parklampa. Bänken var lite fuktig men de slog sig ner där ändå. Gunnar försökte trösta Jonas utan att fråga vad det var som hade hänt. Det var Jonas själv som berättade för Gunnar att de andra barnen på dagis hade retat honom och sagt att Gunnar inte kunde läsa och att Gunnar var dum. - ”Visst kan du läsa och visst är inte du dum”, snyftade Jonas, samtidigt som han kramade om Gunnar hårt så liten han var? - ”Det är så klart att jag kan läsa, och det är ingen som är dum”, svarade Gunnar uppmuntrande och gav Jonas en vänlig kram tillbaka i försök att trösta honom än mer. De satt där på bänken en stund och småpratade innan Gunnar till sist reste sig för att gå hem med Jonas. Jonas hade blivit på bättre humör igen och han hade blivit glad när Gunnar berättat att han hade med sig en ny sagobok hem som han kunde läsa ur lite senare på kvällen.

– 010:016/6 –

När de kom innanför ytterdörren så meddelade Gunnar lite försiktigt att han hade Jonas med sig hem. Han kunde ana sig till ett litet grymtande från Kent inifrån vardagsrummet, men Lena tittade ut i hallen och sade att det var bra att de kommit hem och att de skulle äta om en liten stund. Gunnar tog med sig Lars och Jonas in i sitt rum för att visa den nya sagoboken han lånat. Efter ett tag så kom Lena in till dem för att tala om att maten var klar, men det pratades inte mycket runt matbordet den här kvällen. Kent var sur och Jonas hade inte riktigt hämtat sig efter den behandling som Kent utsatt honom för, så han satt mest och blängde trotsigt på Kent. Efter maten så tog Gunnar med sig den nya sagoboken och gick in till Lars och Jonas i deras rum. Lars och Jonas gjorde sig tyst i ordning som de brukade innan de skulle gå och lägga sig, medan Kent och Lena förvånat såg på. Klockan var bara en kvart över sex och de brukade inte gå och lägga sig så här tidigt. När Jonas var klar så kunde han inte låta bli att sticka in huvudet i köket där Kent och Lena fortfarande befann sig.

– 010:016/7 –

- ”Gunnar har lovat att läsa en jättelång saga för oss ikväll så det så”, sade han malligt och sprang sedan tillbaka in i sitt rum till de andra. Lena tittade först förvånat på Jonas och sedan på Kent. Hon kunde se att Kent inte alls uppskattade det som Jonas just sagt. Han sade inget, men det stod nu helt klart för henne att det låg mer bakom uppträdandet på dagis än vad Kent tidigare velat medge. Kent var inte särskilt pratbar på hela kvällen vilket gjorde Lena något orolig. Efter Jonas kommentar så hade Kent surt grabbat tag i en tidning och gått in i vardagsrummet för att läsa och se på TV, och som det verkade, vara för sig själv. Lena som tyst stannade kvar i köket började så sakta ana ett visst samband mellan Kents utbrott och att Lars och Jonas numera för det mesta bara brydde sig om Gunnar och bara ville vara med honom. Hon ville inte störa Kent med några frågor då hon tydligt kunde se att han inte var upplagd för någon diskussion. Hon gick emellanåt fram till barnens dörr för att utanför lyssna lite när Gunnar läste. Hon hade tidigare sett att även Kent ibland stått utanför deras dörr och lyssnat. Nu när hon hörde Gunnar läsa så började hon också så smått

– 010:016/8 –

förstå att Kent inte hade den minsta möjlighet att konkurrera med Gunnar när det gällde att läsa sagor. Gunnar läste och berättade på ett sätt som gjorde att man lätt rycktes med och Kent var dålig på att läsa och gjorde det därför sällan. Lena var väl medveten om att Kent liksom hon själv ofta undvek obehagliga situationer som kunde avslöja hur dåliga de var på att läsa. Även om hon inte direkt hade tänkt på det tidigare, så påminde Gunnar dem nu nästan dagligen om deras oförmåga och ju längre tiden hade gått från det att Gunnar börjat läsa sagor för Lars och Jonas, ju mer markant hade det blivit. Den kommande skolveckan var lite extra spännande för Gunnars klass. På tisdagen så skulle det genomföras ett första skolprov i matematik där alla elever i åttonde klass skulle delta och provet skulle göras gemensamt i skolans aula. De skulle även ha ett annat mindre prov i engelska och Eivor hade dessutom lagt in en förberedande övning i samhällskunskap inför ett senare prov där alla åttondeklasser i hela skoldistriktet skulle delta.

– 010:016/9 –

Men det som mest upptog klassens intresse var att de på onsdagen skulle göra ett studiebesök på en skola för mer eller mindre så kallade ”förståndshandikappade” jämnåriga ungdomar som Eivor hade arrangerat. När nu Gunnar var på väg till skolan den där tisdagen så kände han sig väl förberedd då han på senare tid inte hade haft några som helst svårigheter att följa med i matematikundervisningen. Han kände ingen oro i kroppen som han alltid annars hade gjort. För första gången i sitt liv så fanns där en positiv nyfikenhet inför matematikprovet. Det rådde ingen tvekan om att gårdagens samtalsämne i skolan hade varit provet och att nästan samtliga elever hade engagerat sig i att förhöra varandra på något sätt. Många hade även suttit hemma hos varandra kvällen innan för att plugga extra. Det märktes även på bussen där Gunnar nu satt, att hans klasskamrater och andra elever som gick i parallellklasser var upptagna av provet. Numera så fick Gunnar titt som tätt blickar och ibland också verbala påpekanden som antydde hur dum han var då andra elever från skolan steg på bussen och passerade honom, där han

– 010:016/10 –

som vanligt satt och såg ut genom fönstret. Det hade inte riktigt gått upp för Gunnars klasskamrater och de andra hur pass väl Gunnar hängde med i matematik nuförtiden. Eivor hade hittills medvetet dolt alla hans framsteg. Hon redovisade inte några resultat inför klassen längre. Istället så delades rättade prov och övningar ut separat till varje elev så att de fick jämföra själva om de ville och naturligtvis så var det ingen som ville fråga Gunnar. Eivor ville heller inte tala om vilka som hade varit bäst på ett prov för att på så sätt berömma och sporra eleverna att anstränga sig mer som hon gjort innan. Eleverna fick nu själva hålla ta reda på vem som varit bäst och hur de stod sig i förhållande till varandra. Det var nämligen så att Gunnar hade varit bland de bästa på senare tid och det ville hon absolut inte redovisa inför klassen. Så klassen trodde, trots Gunnars framsteg i andra ämnen, att han var sämst i matematik som vanligt. Han fick heller inga frågor av Eivor numera som kunde avslöja sanningen och när Gunnar själv inte sade någonting så var det bara Eivor som visste hur det egentligen låg till.

– 010:016/11 –

Provet som skulle göras var till viss del gemensamt utformat och sammansatt av de fyra matematiklärarna på högstadiet i Majbäckskolan. För det mesta så var det standardfrågor som tillhörde kursen, men Eivor hade lyckats få de andra lärarna att acceptera några så kallade utslagsfrågor, för att de elever som var riktigt duktiga skulle få visa vad de kunde. Två av frågorna var dessutom av karaktären att de inte ingick i kursen och heller inte hade behandlats på någon lektion tidigare under terminen. Eivor hade i början fått kritik för det, men hon hade motiverat det hela med att talen var möjliga att lösa genom kreativt tänkande baserat på vad de tidigare lärt sig, vilket hon då ansåg borde premieras. Hennes baktanke var förstås att avslöja Gunnar genom att det inte fanns några som helst möjligheter för honom att förbereda sig på denna typ av tal. Hon hade också medvetet försökt formulera sina frågor så att de inte liknade de tal som fanns i deras läroböcker i syfte att ytterligare villa bort Gunnar. Hela dagen innan provet så var det en febril aktivitet bland alla åttondeklassare i skolan, det var bara Gunnar som gick för sig själv precis

– 010:016/12 –

som vanligt, han satt inte och läste på i sista minuten som de flesta andra gjorde. Även om han också hade sina tankar på provet så såg det inte ut så. Han strövade mest omkring på sitt eget oefterhärmliga sätt tillsynes helt oengagerad inför det förestående provet. När det var dags så samlades alla de elever som skulle delta i provet i skolans aula. Eivor tillsammans med de andra lärarna förklarade de regler som gällde och att de som var klara fick avsluta tidigare och gå hem. De fick endast ha penna och radergummi upplagda på bänkarna. Det som var nytt var att skrivpapper delades ut i samband med provet, vilket Eivor hade sett till. Det skulle inte få finnas några som helst möjligheter att fuska. När eleverna tagit fram sina pennor och radergummin så skulle väskor stängas och stoppas undan. Om någon trots allt behövde ha något i sin väska under provet, näsduk eller så, så skulle det först begäras om lov hos någon av lärarna som fanns i lokalen så att de kunde övervaka att allt gick rätt till. Eivor var nu extra noga med att hålla reda på Gunnar. Han hade för den skull placerats längst fram och var fullt synlig för de lärare

– 010:016/13 –

som satt där upplyfta på ett litet podium för att övervaka provet. I övrigt så var alla andra elever utspridda så att ingen skulle ha någon klasskamrat bredvid sig. Sedan när prov och skrivpapper delats ut till alla så fick de börja. De allra flesta ögnade igenom provet i sin helhet för att bilda sig en uppfattning om frågorna innan de började räkna. Det tog ett litet tag att gå igenom provet på detta sätt och mot slutet så riktades många förvirrade miner mot lärarna på podiet och dem som gick runt i lokalen. Gunnar som på sedvanligt sätt tog fråga efter fråga utan att gå händelserna i förväg, började omedelbart med att räkna ut det första talet och sedan nästa och nästa. Han hade genom sitt nya sätt att skriva fått upp en hastighet som var väl i klass med de allra bästa. Han skrev inte slarvigt på något sätt, han tog det lugnt och sansat utan att för den delen söla. Han hade inga problem med att se lösningarna på de tal som ett efter ett dök upp likt bilder framför honom. Han hade inga problem med att ställa upp talen på det sätt han fått lära sig. Han behövde heller inte göra några som helst anteckningar vid sidan av, så på det hela taget så flöt det på som om han bara

– 010:016/14 –

satt där och skrev av någonting med enda paus för att läsa in nästa mening eller något sådant. Ingen förutom Eivor tänkte på hur det gick för Gunnar. Han bara satt där halvlutandes över sin bänk och skrev konstant utan något egentligt synbart avbrott. Det hela gick i rasande takt och Eivor som satt lite snett framför Gunnar såg hur han arbetade sig igenom sida upp och sida ner. Eivor satt där och var både förvånad och arg, hon hade aldrig sett en elev arbeta på det sätt som Gunnar gjorde nu. Han tog sig ann frågorna en och en, läste snabbt igenom dem och började omedelbart därefter skriva ner sina uppställningar och svar, det såg inte ut som om han egentligen tänkte någonting alls. Eivor sökte hela tiden intensivt med blicken, men kunde inte upptäcka någonting otillåtet med hur Gunnar satt där och räknade, vilket gjorde henne allt mer missbelåten. Där Eivor nu satt så kunde hon följa hur Gunnar tog sig igenom tal efter tal, men hon kunde inte riktigt se hur hans uträkningar såg ut. När Gunnar så närmade sig slutet av provet, så kom han till de tal som Eivor bidragit med. Eivor liksom stelnade till och studerade honom

– 010:016/15 –

extra noga nu när hon såg att Gunnar börjat läsa den första av hennes frågor. Gunnar läste igenom frågan på samma sätt som tidigare, vred lite på huvudet samtidigt som han gjorde en kanske något extra lång paus. Men utan att göra några ytterligare grimaser eller ansiktsuttryck som tidigare indikerat att talet var svårare eller alltför svårt, så satte han igång att skriva. Eivor såg först förnöjsam ut då Gunnar för några sekunder stannade upp och vred på huvudet, men blev desto mer besviken och frustrerad då han strax efter fortsatte sitt skrivande. De följde talen klarade Gunnar av på samma sätt. De enda tal som Gunnar nu hade kvar var de två sista extra avslutande frågorna utanför kursen som Eivor hade lagt till. Eivor såg spänt på när Gunnar började läsa igenom den första frågan. Han läste den som han gjort med alla de andra innan, men stannade sedan upp. Eivor satt som i spjärn och höll andan för sig själv. Gunnar rätade nu på sig för första gången och ett fånigt leende började så sakta sprida sig över hela hans ansikte. Eivor visste inte riktigt vad hon skulle tro, den här sortens grimas hade hon inte sett förut. Eivor var nu så inne i

– 010:016/16 –

Gunnars förehavanden att hon inte längre diskret studera honom som förut, utan istället omedvetet tvärs om så satt hon där stelt och stirrade rakt på honom. Gunnar märkte ingenting, han såg andra saker framför sig. Talet som han inte sett förut och som han heller inte hade några referenser till, gjorde att han började tänka igenom saker och ting på ett något annorlunda vis och som alltid när Gunnar var ute på upptäcktsfärd i sina tankar och fantasier så förlorade han kontroll över sin omgivning. De bilder Gunnar kunde se framför sig erbjöd flera sätt att lösa frågan på. I det här fallet så hade han igen inlärd referens hur han skulle ställa upp talet att använda sig av, nu helt plötsligt så var det helt fritt att utnyttja de resurser han hade inom sig. Så när Gunnar efter ett tag klart kunde se alla de möjligheter han hade framför sig, så kunde han inte låta bli att le med hela ansiktet. Han satt där lugnt och förnöjsamt en stund tillsynes dagdrömmande och efter en liten stund, som inte ens varade en minut, så satte han igång att skriva ner den logik som han bäst såg ge svar på frågan. Eivor satt nu och riktigt glodde på Gunnar på

– 010:016/17 –

ett för henne helt onormalt sätt, vilket uppmärksammades av de andra lärarna. De såg alla hur hon frustrerat sten stirrade på Gunnar som satt där och skrev och småflinade för sig själv som tillsynes helt frånvarande. De andra lärarna undrade vad som var på gång, men ingen ville gå fram till Eivor och fråga då det inte var med blida ögon som hon så intensivt betraktade Gunnar. Gunnar löste den sista frågan på samma sätt som den föregående, vilket inte gjorde Eivors humör bättre. Därefter reste han sig, gick fram till podiet och lämnade in sitt prov till Eivor som fortfarande inte hämtat sig. Gunnar märkte inte Eivors ilskna blickar, han bara strålade av lycka för att det hade gått så bra med provet och allting. Efter att ha lämnat in sitt prov så gick han sedan tillbaka till sin bänk, stoppade ner sin penna och sitt radergummi i sin väska och lämnade lugnt aulan i sin oefterhärmliga nu något smygande still och genom att tyst stänga dörren efter sig. Gunnar var så glad att han inte hade en tanke på att se sig omkring när han lämnade aulan, han var så fullt engagerad i sin egen lycka att han inte ägnade en tanke på hur det gick för alla andra.

– 010:016/18 –

Om Gunnar hade varit mer medveten så skulle han ha upptäckt att han var först klar med provet av alla och att han var klar redan innan halva den disponibla tiden var avverkad. De flesta andra eleverna hade inte ens hunnit med hälften av sina prov än. All aktivitet i lokalen hade stannat av när Gunnar rest sig upp ur sin bänk och samtliga lärare och elever hade storögt riktat sina blickar mot honom och följt den storvuxne, oformlige, leende ynglingen på hans väg fram till podiet för att lämna in sitt prov, sedan tillbaka till sin plats och därefter ut ur lokalen. Gunnar kände sig mer än nöjd. Nu slutade han skolan tidigare än han trott och kunde göra vad han ville resten av dagen.

Book 10 feb1995

– 010:017/1 –

Gunnar gick raka vägen till tunnelbanan för att åka in till konstmuseet. Han hade mer tid på sig nu innan han måste hem och hämta hem Lars och Jonas från fritids och dagis. Han var strålande glad hela vägen in till museet och det var till och med så att personalen på museet kunde se att något speciellt hade hänt. Gunnar gick först en vända runt museet för att se om han kunde få tag i Rolf någonstans. Gunnar som egentligen aldrig brukade berätta om sitt skolarbete, om han inte var tvungen förstås, ville nu verkligen dela med sig av sin glädje till Rolf. Gunnar gick runt ett tag, men han kunde inte hitta Rolf någonstans. Han ville heller inte fråga någon annan var Rolf höll hus, det tyckte han kändes lite onödigt. Det passade Gunnar bättre om de bara liksom stötte på varandra som de brukade göra emellanåt. När han nu inte kunde hitta Rolf så gick han vidare till sin hörna. När han kom fram till hallen så stod han där ett tag och beundrade sin tavla, men det var någonting annorlunda med tavlan idag. Efter att ha stått stilla och tittat på tavlan ett tag, så ställde Gunnar ifrån sig sin

Kapitel 17

– 010:017/2 –

skolväska och tog av sig sin jacka som han sedan lade ifrån sig på bänken. Gunnar var helt fascinerad, det såg ut som om tavlan verkligen levde. Det lustiga var att solen som sjönk allt längre och längre ner i horisonten ju mer man närmade sig jul och nyår hade kommit i ett sådant läge att den lyste rakt in genom ett fönster i trapphuset och in i hallen så att en ganska så stark solstråle lyste upp tavlan lite snett från sidan. Solen hade hittat ett hål i det ganska så tjocka molntäcket, vilket gjorde att omgivningarna som inte lystes upp av solen fortsatt var ganska så dovt mörka. Den belysning som fanns i hallen var förhållandevis svag i jämförelse med den solstråle som nu lyste upp tavlan likt en strålkastare. Det hade till följd att tavlan nu lyste upp hallen mycket mer än den omgivande belysningen. Men ingen strålkastare i världen hade kunnat producera det ljus som nu strålade ut ur Gunnars tavla. När solen stod så här lågt på himlen så hade solen en mer rödgul ton, vilket hade till följd att tavlans färgsättning såg ut att gå in i en helt annan dimension. Det infallande solljuset reflekterades och lyftes fram av

– 010:017/3 –

tavlans alla små färgklickar, som sedan varsamt smekande fyllde hallen med ljus. Gunnar nästan tappade andan. Det mest framträdande gamla trädet i tavlans mitt i bakkant på ängen hade helt plötsligt fått ett liv som han inte tidigare sett. Trädet som annars var mest grått och hade få gröna blad, stod nu och riktigt lyste där rakt framför honom. Det var som om motivet i tavlan hade lyfts ut ur sin ram och svävade fritt och där fanns ett djup i tavlan som var helt otroligt. Gunnar bara stod där och stirrade med det lyckligaste leende han kunde producera. Han såg att också de andra träden i tavlans bakgrund påverkades av solljuset. Stigen in i skogen gick nu än mer rakt in och tycktes försvinna bakom tavlan och till och med väggen bakom. Den lilla gläntan inne bland träden framträdde nu än mer klarare och även himlen med moln och den fågel som cirklade runt högt över alltihopa tycktes också ha fått ett helt annat liv. Och i takt med molnens rörelse utanför och att solen sjönk ner bakom horisonten så förändrades den reflekterade utstrålningen från tavlan hela tiden, den verkligen levde. Det här för Gunnar var något helt fantastiskt

– 010:017/4 –

och han bara sög i sig alla detaljer i tavlan vart efter de uppenbarade sig. Var enda liten kvist på träden och vart enda litet grässtrå på ängen var hans. Tavlan för Gunnar var ingen tavla på en vägg längre, den fyllde hans hela synfält och omslöt honom. Gunnar hade på något sätt förmågan att mentalt ta steget in i den värld som tavlan återgav och nästan helt koppla bort den omgivande hallen och väggen som tavlan hängde på. De andra museibesökarna den här dagen fick bevittna en besynnerlig syn när de passerade hallen där Gunnar nu befann sig. Gunnar riktigt levde med i den värld där han nu befann sig. Han satt visserligen, eller kanske rättare sagt höll till vid bänken där han brukade sitta, men alla muskler i hans kropp arbetade intensivt på ungefär samma sätt som när man lever med i en dröm. Det var bara det att Gunnars alla olika uttryck för vad han kände och upplevde var inte så särskilt diskreta. Flera som passerat och uppmärksammat Gunnar hade rapporterat till några vakter de stött på att det satt en storvuxen pojke i en hall som bar sig mycket underligt åt. Personalen som nu hade vant sig vid Gunnar förstod genast

– 010:017/5 –

att det var honom de träffat på. Men det hade inkommit klagomål från flera besökare, så vakterna tyckte att de måste göra något även fast de visste att Gunnar var harmlös. Åtgärden fick bli den enklast möjliga, att ringa upp Rolf som befann sig i en verkstad i en annan del av museet. Först tyckte Rolf att de skulle låta Gunnar vara ifred och att det inte gjorde så mycket om någon sur gammal tant eller gubbe klagade någon gång. Men när Rolf fick höra att det var flera som hade uppmärksammat Gunnar och inte bara gamla tanter och gubbar så blev han nyfiken och lovade komma. Det tog ett tag för Rolf att ta sig till hallen där Gunnar höll till, men när han kom dit så hade inget i Gunnars beteende förändrats. Även om solen nu hade gått ner så lågt att den inte längre lyste in på tavlan på samma sätt som innan, så hade Gunnar förmågan att i sitt inre fortsätta det bildspel han sett framför sig. Rolf satte sig ner hos Gunnar som inte märkte att Rolf var där. Rolf klappade lite försiktigt Gunnar på hans ena knä för att påkalla uppmärksamhet samtidigt som han började prata vänligt med honom. Det tog en liten

– 010:017/6 –

stund innan Gunnar började bli medveten om att Rolf satt där bredvid honom. - ”Hej Gunnar, hur är det”, hörde han Rolf vänligt fråga? - ”Hej”, svarade Gunnar lite förlägen då han inte märkt Rolf förrän nu. Gunnar tyckte det var förargligt att han inte hälsat på Rolf när han kom och han förstod nu att Rolf måste ha suttit där en stund bredvid honom på bänken innan han reagerat. - ”Ursäkta, jag såg inte att du var här”, lade Gunnar till strax efter. - ”Det gör inget”, svarade Rolf snällt då han vant sig vid hur Gunnar kunde vara ibland. - ”Jaså, du har vägarna förbi igen”, fortsatte Rolf. Rolf ville inte tala om för Gunnar att han blivit ditkallad av de andra i personalen och även om en del människor blivit irriterade av att se Gunnar sitta där och dagdrömma i hallen, så tyckte han att Gunnar hade mer rätt än dem att befinna sig där. Rolf hade aldrig träffat på någon som verkligen uppskattade en målning som Gunnar gjorde. Visserligen så hade Rolf träffat på många framstående personer och

– 010:017/7 –

konstälskare i sina dagar, utan att ha något så särskilt speciellt förhållande till någon av dem. I Rolfs ögon så handlade det många gånger om så kallade fisförnäma, malliga, överklassmänniskor som hade för mycket pengar som de inte visste vad de skulle göra med. Om nu Gunnar bar sig underligt åt, så tyckte Rolf att många andra gjorde det med, fast då på ett mer för allmänheten accepterat om än konstlat och tillgjort sätt. Efter deras vanliga artiga småprat så berättade Gunnar för Rolf om hur solen hade lyst upp tavlan när han kom dit. Rolf kunde höra på Gunnar att det måste ha varit något alldeles extra och matematikprovet som Gunnar också hade tänkt berätta om hade han nu helt glömt bort. Även om Gunnar pratade i samma lugna sävliga tempo som alltid, så förstod Rolf på sättet som han beskrev tavlan på att något utöver det vanliga hade hänt. Som Gunnar beskrev det så lät det helt otroligt, men Rolf hade lärt sig att Gunnar inte ljög eller hittade på saker. Sade han att det var så som han hade han upplevt det hela så hade han gjort det. Rolf saknade förmågan att uppleva saker på samma sätt som Gunnar, men han trodde absolut på

– 010:017/8 –

vad Gunnar sade. - ”Säger du det, tror du att det beror på solen”, svarade Rolf lite eftertänksamt? Gunnar nickade jakande. Han hade förstått att hela fenomenet hade med solljuset att göra. Han hade också uppfattat att de förändringar i ljuset som konstant ägde rum fick till effekt att göra tavlan mer levande än tidigare. De satt där i hallen och pratade länge om tavlan och Gunnar försökte beskriva och berätta om händelseförloppet på alla de sätt han hade upplevt den. - ”Hör du! Nu har vi suttit och pratat så länge att jag blivit kaffetörstig och det har blivit sent. Vad säger du, hinner vi med en fika i cafeterian innan du måste åka hem, jag bjuder”, sade Rolf efter ett tag? - ”Ja tack, det vill jag gärna”, svarade Gunnar glatt. Gunnar plockade ihop sina saker och sedan gick de båda i maklig takt bort till cafeterian. - ”Vad vill du ha för något till kaffet Gunnar”, frågade Rolf? - ”Jag vet inte riktigt”.

– 010:017/9 –

- ”Du, ta en sådan där bakelse vet jag, de är jättegoda. Jag tänker i alla fall ta en”. Gunnar lyste upp som bara han kunde göra ibland. - ”Ja tack, jättegärna”, svarade Gunnar lyckligt. Det var inte så mycket folk, så det fanns ett bord ledigt vid ett fönster. Där slog de sig ner och småpratade tyst samtidigt som de tryckte i sig var sin bakelse med god aptit. Många andra i cafeterian såg bort åt det håll där Gunnar och Rolf satt. Flera kände igen den underlige pojken som burit sig så konstigt åt och nu var han nästan på allas läppar när de såg honom sittandes där i godan ro med bakelse och kaffe tillsammans med en ur museets personal. När de ätit upp sina bakelser och druckit ur sitt kaffe så var det dags för Gunnar att ge sig av hemåt igen. Han tackade Rolf så mycket för fikat och därefter så gav han sig av. Gunnars nya upplevelse med tavlan hade gjort att han helt glömt av att berätta för Rolf om matematikprovet i skolan. Även om Gunnar gladde sig mycket åt att ha klarat sitt prov så bra, så hade det helt kommit i skymundan efter hans upplevelser på museet den här dagen. Det hade hänt så mycket positivt den här dagen så

– 010:017/10 –

Gunnar kunde inte låta bli att sitta och le hela vägen hem. Han satt där och tänkte på morgondagen vilken han såg fram emot. De skulle åka till en skola för förståndshandikappade elever inte så särskilt långt ifrån där Gunnar bodde. Den här skolan hade Eivor valt ut med största omsorg, just med tanke på Gunnar. Gunnars klass skulle få följa och vara tillsammans med de andra eleverna under en hel skoldag och fungera både som kamrater och i viss mån även personliga handledare. Tanken var att det skulle lottas ut vem som skulle vara tillsammans med vem. De skulle börja tidigt på morgonen och alla elever skulle ta sig till och från den här handikappskolan själva. För Gunnar var det inga problem alls att ta sig dit. Han behövde bara fortsätta med bussen förbi tunnelbanestationen där han brukade byta och istället åka några hållplatser till, där bussen stannade vid en hållplats alldeles utanför skolan. Gunnar kom hem i tid med Lars och Jonas som förväntades av honom. Han skulle ha velat berätta för sina föräldrar om matematikprovet, men det blev inte av. Han märkte att Kent var

– 010:017/11 –

på dåligt humör utan att förstå varför. Att försöka fråga låg inte för Gunnar och han ville inte störa. Både Lena och Kent visste att Gunnar skulle ha matematikprov i skolan den här dagen, men ingen av dem verkade intresserade av hur det gått. I och för sig så gjorde det inte Gunnar något för så hade det ju alltid varit och han var inte ledsen för det. Nästa dags morgonen var Gunnar uppe lite tidigare än vanligt. Jonas hoppade ur sängen så fort han hörde att Gunnar var uppe. De åt frukost tillsammans som vanligt och Jonas frågade varför Gunnar var uppe så tidigt. Gunnar försökte förklara att han skulle åka till en annan skola idag och att de började tidigare där än i hans vanliga skola. Han fick också försöka förklara vad det var för skola och vad han skulle göra där. Gunnar lyckades på något sätt förklara så att Jonas blev nöjd, men det här med förståndshandikapp begrep han inte och det gjorde inte Gunnar heller om man ska vara ärlig. Visserligen hade Eivor noga gått igenom vad det var för skola och vad de skulle göra där, men trots det så förstod Gunnar ändå inte vad det här med förståndshandikapp egentligen innebar.

– 010:017/12 –

Gunnar hade inga problem med att komma ihåg de förklaringar Eivor hade diskuterat med dem i klassen, men för honom så gav det inga ledtrådar om vad förståndshandikapp var för något. Att en del barn och ungdomar inte kunde lika mycket som andra, det hade han inga svårigheter att förstå, men var kom ordet handikapp med i bilden någonstans? Gunnar visste mycket väl vad handikapp var som när någon saknade armar eller ben till exempel, det var inga problem att förstå, men att vara förståndshandikappad, det var för honom ett mycket mer diffust begrepp. Han hade visserligen sett barn som såg annorlunda ut och som ibland beskrevs så som ”förståndshandikappade”, men han hade också hört samma barn kallas för dumskallar, idioter och andra sortens öknamn. Gunnar blev också kallad för dumskalle, idiot och så ibland, men han kunde inte förstå skillnaden. Gunnar tänkte inte så mycket på det, men med hans utseende och sätt att bli bemött och behandlad på, så skulle även han kunna beskrivas som förståndshandikappad utifrån samma premisser. Det fanns flera saker som Eivor hade sagt som

– 010:017/13 –

Gunnar inte förstod, som att ett förståndshandikapp betydde att personen i fråga inte var lika intelligent som andra normala människor och att de inte kunde lära sig saker och ting på samma sätt som andra normala människor kunde göra. Det var mycket som Gunnar inte förstod av det Eivor berättat, men trots det så tyckte han att det skulle bli roligt att besöka skolan ändå. Gunnar som åkte med samma buss som några av hans klasskamrater kom fram i god tid till Bodalskolan, som skolan hette. Men även om hans klasskamrater åkte med samma buss så åkte de inte riktigt tillsammans. Gunnar satt för sig själv som vanligt, men de retades inte med honom nu i alla fall. De tittade bara konstigt på honom utan att säga någonting och de brydde sig inte ens om att hälsa. I och för sig så var det inget ovanligt i det, det var sällan som hans klasskamrater hälsade på honom i vilket fall som helst. Men där de nu satt så pratade de desto mer om honom. De hade alla uppmärksammat Gunnar leende gå ut ur aulan efter att ha lämnat in sitt matematikprov innan ens halva tiden gått. De hade alla sett honom lämna in sitt prov, men

– 010:017/14 –

betydde det att han redan var klar och hade klarat av att räknat ut alla talen? Det visste de inte och ingen ville fråga. Men i så fall om han inte var klar, varför gick han? Och varför hade han sett så glad ut? Det hade aldrig hänt förut att Gunnar lämnat en skrivning innan tiden gått ut. De hade också uppmärksammat Eivors sammanbitna min och ilskna blickar i riktning mot Gunnar, vilket de heller inte riktigt förstod. Det hade diskuterats en hel del om Gunnar efter provet och det hade inte varit den glada stämning som det brukade vara när de försökte jämföra med varandra och på den vägen försöka komma fram till hur många rätt de kunde räkna med att ha. Gunnar hade på något sätt lagt en skugga över hela skrivningen. De begrep inte riktigt vad som hade hänt och som det nu var, så ville ingen ta kontakt med Gunnar och fråga. När de klev av bussen så skyndade alla utom Gunnar in genom grindarna till Bodalskolans skolgård, som bara låg några meter ifrån busshållplatsen. Eivor hade angivit en sal i skolan där de skulle samlas. Gunnars klasskamrater begav sig snabbt dit med Gunnar långsamt släpandes efter sig som vanligt.

– 010:017/15 –

Medan Gunnars klasskamrater i snabb takt gick rakt över skolgården för att ta sig till den lokal dit där de skulle samlas, så gick Gunnar lite mer för sig själv som han brukade göra när det fanns något nytt att se.

Book 10 feb1995

– 010:018/1 –

Bodalskolan låg mycket vackert inbäddad i en skogsdunge med parkmark runt omkring. Visserligen så var det ett högt staket runt hela skolområdet men det störde inte intrycket så särskilt mycket. Vädret var inte det bästa, men det regnade i alla fall inte och det var heller inte särskilt kallt. Det fanns en stor vit byggnad med flera små andra byggnader utspridda runtom inom det inhägnade området. Till viss del så påminde det honom om hans egen skola. Skolgården var ungefär likadan, det enda var väl att den här skolan inte såg lika gammal som hans. Gunnar hade avvikit lite bakom sina klasskamrater och gick nu lite i kanten av skolgården, medan hans klasskamrater i rask takt tog sig över skolgården och in i den stora vita byggnaden. Att visa sig så framfusig och rakt på sak som sina klasskamrater hade Gunnar alltid haft svårt för. Där nu Gunnar strosade omkring så sakteliga, så uppmärksammade han andra barn där ute på skolgården som förmodligen då var elever som gick i den här skolan, men det var inga som såg

Kapitel 18

– 010:018/2 –

så särskilt konstiga ut eller saknade varken armar eller ben. I Gunnars ögon så såg de precis likadana ut som hans klasskamrater, han kunde i vilket fall som helst inte se någon skillnad. När Gunnar tillslut började närma sig entrén där han skulle gå in så hade många fler barn från skolan samlats där ute på gården. När han gick förbi några pojkar så hörde han att de hälsade vänligt på honom. Gunnar stannade upp något och hälsade tillbaka lite blygt. Innan han hann fortsätta så var det en av de mindre pojkarna framme och frågade om han var en av de elever som skulle komma på besök idag. Gunnar svarade ja lite tyst och nickade. Den lille pojken fortsatte att prata och frågade om allt möjligt och Gunnar svarade så artigt som han bara kunde. Även de andra pojkarna som hade stått lite vid sidan av kom efterhand fram till dem och började prata med Gunnar de med och efter en stund så började blygheten hos Gunnar att släppa något och utbyttes istället mot nyfikenhet. Han hade aldrig varit med om att några jämnåriga pojkar ville prata med honom. När de stod där och pratade om än det ena än

– 010:018/3 –

det andra och jämförde varandras skolor, så hann flera av Gunnars klasskamrater passera på väg in till deras mötessal. - ”Titta, där står Gunnar. Han har redan funnit sina jämlikar”, försökte de skämta tyst och lite i smyg hånle mot honom. Varken Gunnar eller de andra pojkarna som han stod och samtalade med lade märke till Gunnars klasskamrater när de passerade. Den ängslan Gunnar alltid haft inför att prata med jämnåriga ungdomar började så smått släppa och han tycka det var roligt att prata med de här pojkarna då de tyckes uppskatta att prata med honom. Han tänkte inte alls på att de förmodligen var elever i den här skolan för förståndshandikappade. För Gunnar så betedde de sig inte annorlunda på något vis. Det enda då som inte var normalt och kanske något udda var att de pratade med honom. Samtidigt som de stod där och pratade så presenterade de sig för varandra. Den lille pojken som pratade så mycket hette Nils. En något större pojke som stod bredvid Nils hette Arne. En lång smal pojke, nästan lika lång som Gunnar, hette Henry. Och till sist så var där en pojke som var något kraftigare än Henry som

– 010:018/4 –

hette Lars. Ingen av de här pojkarna såg konstiga ut på något sätt. Den ende i församlingen som kunde sägas ha ett avvikande utseende var Gunnar. Men det liksom spelade ingen roll, ingen av dem verkade tänka på det. Den lille pojken Nils, som förresten kallades för Nisse av sina kamrater, pratade nästan konstant. Han var ett år yngre än Gunnar och de andra men gick ändå i samma klass som dem. Klassindelningen var inte så strikt åldersfixerad i den här skolan vilket Gunnar tyckte var lite underligt, men han frågade inte. Arne var den som mest verkade gå ihop med Nisse. Han pratade i mer normal takt och försökte sticka emellan då Nisse någon gång då och då måste hämta andan. Henry och Lars var mer tillbakadragna, nästan som Gunnar själv. Gunnar kunde höra att Henry inte pratade likadant som de andra och han själv. Det gick långsammare och hans tal var lite sluddrigt på något sätt. Gunnar hade i början lite svårt att höra vad han sade, men efter ett tag så gick det bättre. Lars, som också kallades Lasse, stammade. I början så stod han tyst och hörde på medan de andra pratade och det tog en stund innan han

– 010:018/5 –

öppnade munnen. Lasses stamning var svår och han hade uppenbara problem att i början få fram vad han ville ha sagt. Men till Gunnars förvåning så var det ingen av de andra som retades, skyndade på honom eller försökte hjälpa honom med vad han försökte säga. De stod istället på ett naturligt sätt och väntade ut Lasse tills han var klar med det han ville få sagt. Till och med Nisse var tyst när Lasse ville prata. Gunnar hade heller inga problem med Lasses stamning då det låg i hans natur att ta god tid på sig och han anpassade sig snabbt till de andras sätt att bemöta Lars. Även om nu Gunnar inte tänkte på det, så förvånande det honom att de här pojkarna behandlade honom och pratade med honom på ett sätt som hans klasskamrater sinsemellan brukade göra. Det verkade som om han kunde prata om vad som helst med de här pojkarna och Gunnar tyckte det var roligt. Tiden gick och efter en stund så hade alla Gunnars klasskamrater anlänt och samlats inne i byggnaden tillsammans med Eivor och några andra lärare från Bodalskolan där de innan bestämt att mötas. Eivor samlade in sina elever lite innan det skulle ringa in till dagens första

– 010:018/6 –

lektion och märkte att Gunnar saknades. - ”Är det någon som sett Gunnar”, frågade hon klassen? - ”Jag såg honom stå och prata med några killar nere på gården när jag kom”, sade någon. - ”Jag såg honom också där”, sade en annan. - ”Han stod inte långt från entrén där vi gick in”, sade en tredje. Eivor kunde se att det fnissades lite bland sina elever och hon kunde inte låta bli att le lite för sig själv hon med. - ”Jag går ut och ser efter. Han är förmodligen kvar därute och har glömt bort tiden eller vart vi ska träffas som vanligt”, sade hon lite skämtsamt till de andra lärarna. Att hon lade till det där om att glömma bort tiden som vanligt var inte riktigt sant. Numera så kom Gunnar sällan försent och om han gjorde det så fanns det oftast ett giltigt skäl för det. Men Eivors avsikter här var inte att ursäkta Gunnar på något sätt, utan istället så ville hon misskreditera honom inför de andra lärarna för att på så sätt försöka göra dem uppmärksamma på att han bättre passade in bland deras elever än hennes.

– 010:018/7 –

Eivor gick ut och fann mycket riktigt Gunnar ståendes utanför entrén på skolgården fortfarande i samtal med de andra pojkarna från skolan. När Eivor såg Gunnar tillsammans med de andra så ville hon inte gå fram till Gunnar för att påkalla hans uppmärksamhet, utan istället så ropade hon honom till sig från entrétrappan. Gunnar skildes snabbt från sina nyvunna vänner och skyndade bort till Eivor. Eivor var nyfiken och frågade Gunnar i stram ton vad det där var för några. - ”De går här i skolan”, svarade Gunnar plikttroget. - ”Jaha, känner du dem”, frågade Eivor lite surt? - ”Nej, jag träffade dem härutanför på skolgården när jag skulle gå in”, försökte Gunnar förklara. Eivor frågade inget mer, men hon tänkte desto mer att det tydligen redan nu märktes var Gunnar hörde hemma. När Eivor kom tillbaka med Gunnar så samlades klassen för en kort information där de andra lärarna berättade en del om skolan och var de befann sig någonstans. Tillsammans

– 010:018/8 –

med Eivor så hade de beslutat sig för att dela upp Eivors elever och elever från tre andra klasser i Bodalskolan, för då stämde elevantalet så att var och en fick arbeta ihop med en annan elev från den andra skolan. Och för att göra det lite mer spännande så hade de bestämt att när klassuppdelningen var klar, så skulle det därefter lottas om vem som skulle få sitta tillsammans med vem under dagens samtliga lektioner. Det tyckte alla lät spännande och det hördes ett ljudligt sorl som tecken på att förslaget gillades. De klasser som valts ut från Bodalskolan bestod alla av jämnåriga elever, men med den skillnaden att åldern i deras klasser kunde variera något. En del var ett år äldre och några andra var ett år yngre. Klassindelningen i den här skolan var mer inriktad på elevernas så kallade handikapp än ålder. Lärarna förklarade också att man på skolan inte såg det som om eleverna hade ett handikapp, utan istället så uttryckte man det som att deras elever behövde extra undervisning och många gånger var i behov att öva mer än andra. Klasserna i den här skolan hade därför lite olika inriktning beroende på vad eleverna då behövde träna

– 010:018/9 –

extra på. När Eivors klass delats upp i tre grupper så gick varje grupp med var sin lärare till ett klassrum för att träffa den andra klassens elever. Eivor följde med en grupp för att sedan alternera mellan de olika klasserna. Till att börja med så hade Eivor valt att inte följa med Gunnars grupp. Gruppindelningen i Eivors klass hade gått till så att eleverna själva hade fått forma sina egna grupper så att de inte skulle bli helt ställda och hamna i en grupp utan några nära kamrater alls. Och vad det i slutändan sedan handlade om var vilken grupp som hade minst emot Gunnar. Inför de andra lärarna så syntes det direkt att Gunnar stod helt utanför klassens gemenskap, men de sade ingenting. Den grupp som Gunnar hamnade i leddes av en ung kvinnlig lärare som hette Louise. Hon var käck och pratsam och Gunnar var glad att ha hamnat i hennes grupp. De andra två lärarna var män, båda äldre än Louise och verkade inte riktigt lika pigga och engagerade som Louise. Gunnar följde sin grupp en bit efter som vanligt. Han gick och funderade på om Nils, Arne, Henry och Lars gick i den klass han

– 010:018/10 –

skulle till. Efter en liten stund så var de framme vid Louise klassrum. Alla gick in och blev hänvisade att ställa sig där framme invid väggen en bit bakom katedern. De andra eleverna hade redan gått in och satt på sina platser. Gunnar som kom in sist i klassrummet lyckades hamnade stående framför de andra invid dörren. Louise stängde dörren, gick fram till katedern och hälsade sina besökare vänligt välkomna. Gunnar såg sig om för att se om Nils, Arne, Henry eller Lars fanns där, men det gjorde de inte. Uppenbarligen så gick de inte i den här klassen. När Louise förklarat hur lottningen skulle gå till, vem som skulle sitta tillsammans med vem, så var det dags att börja. Louise klass hade gjort iordning så att det fanns en extra stol vid varje bänk där de satt. Alla eleverna hade skrivit sitt namn på en lapp som de sedan vikt ihop och lagt i en skål. Det var nu meningen att Gunnar och hans klasskamrater skulle ta varsin lapp, läsa upp namnet och när denne någon gav sig till känna så skulle den som tagit lappen gå och sätta sig där. Louise avsåg att plocka fram eleverna en efter en för att ta en lapp, men

– 010:018/11 –

innan en lapp drogs så skulle de presentera sig själva. När sedan lappen var dragen och namnet lästs upp, så skulle personen i fråga resa sig och presentera sig själv. På så sätt var det tänkt att alla skulle presentera sig för varandra. Louise var pratsam och rolig, och hon gjorde det hela till en lek som alla tycktes uppskatta. Till och med Gunnar och hans klasskamrater tyckte att det skulle bli roligt. Louise började med att fråga sig själv inför alla sina elever vilken hon skulle börja med och efter ett tag så plockade hon fram Tomas som stod i mitten längst fram. - ”Här har vi en stilig pojke”, sade hon glatt, samtidigt som hon lätt tog tag i hans arm och förde honom intill sig vid katedern. Tomas rodnade något samtidigt som han log lite blygt. Louise var mycket humoristisk och impulsiv och det hela gjordes med glimten i ögat så att ingen skulle ta illa vid sig. Det småfnissades en del när Louise drog Tomas tätt intill sig och frågade vad han hette. - ”Tomas Andersson”, svarade Tomas tyst och rodnade lite mer.

– 010:018/12 –

Det var inte lätt för Tomas. Louise var inte bara ung, hon hade dessutom ett mycket attraktivt yttre som pojkarna i klassen i tysthet hade diskuterat redan innan deras grupp kommit in i hennes klassrum. Hon var nästan i jämnhöjd med Tomas som var något över medellängd i klassen, och hon hade alla de rätta formerna. Även om hon inte var direkt utmanande klädd, så stämde hennes klädstil väl överens med hennes utseende. Efter att Tomas fått berätta lite om sig själv, så var det dags att dra en lapp. - ”Då ska vi se vem du ska få vara tillsammans med idag Tomas”, sade Louise glatt. Hon sträckte fram skålen med alla lapparna till Tomas och han tog en lapp. Han vecklade upp lappen lite försiktigt. Louise stod fortfarande tätt intill honom och kikade på lappen som Tomas vecklade upp. - ”Ola!”, ropade Louise högt så fort hon såg vad som stod på lappen. Tomas han inte ens öppna munnen för att säga namnet innan Louise hade sagt det. Louise tyckte själv att det här var jätteroligt och hon var lika engagerad och spänd som alla andra.

– 010:018/13 –

Ola ställde sig glatt upp i sin bänk och presenterade sig själv. Därefter så vinkade han till sig Tomas som gick ner till honom och satte sig bredvid. På det här viset så fortsatte Louise att ta fram elev efter elev i Gunnars klass för att para ihop dem med sina egna. Det fanns ingenting i lottningen som gjorde att pojkar blev parade med pojkar och flickor med flickor, utan det blev en blandning. Och om blev det en pojke och en flicka som parades ihop, så spreds det förtjusta miner runt om i församlingen som Louise inte var sen att utnyttja för att ytterligare lätta upp stämningen. När det nu var Louise som valde ut vem som skulle komma härnäst för att ta en lapp så hamnade Gunnar inte sist i kön som han brukade göra när det gällde att väljas ut till något. Eftersom Gunnar var utan jämförelse störst i sin grupp med ett något annorlunda utseende, så gick Louise bort till Gunnar och stack sin arm under hans och bad honom föra henne till katedern. Louise hade uppmärksammat Gunnar så fort hon fick syn på honom och hon hade snabbt förstått att han var utanför klassens gemenskap, vilket förmodligen berodde på

– 010:018/14 –

hans avvikande utseende och sätt. Hon hade också blivit mycket nyfiken på Gunnar när hon vid samlingen hörde att han stod ute på skolgården och pratade med några av skolans elever. Hon brydde sig inte om det Eivor sagt att han alltid kom försent och så, utan Louise baserade istället sina bedömningar utifrån sina egna erfarenheter. Hon visste inte riktigt hur hon skulle behandla Gunnar inför de andra, men hon förstod att hon måste ta det varlig. Gunnar blev även han generad av att ha Louise så tätt inpå sig, men han hade sett hur det hela hade gått till och han försökte så gott han kunde göra likadant. Det var i och för sig en lustig syn att se den storvuxne, oformlige ynglingen promenera med den mycket mindre skönheten som Louise faktiskt var. Gunnar förde sig klumpigt och gick med stora steg, medan Louise var mer korrekt i sitt sätt och fick nästan ta två steg när Gunnar tog ett. Men Louise gjorde det på ett sätt som trots allt fick det att se ut som om Gunnar verkligen förde och på ett elegant sätt lämnade av henne vid katedern. Alla i klassrummet var spända på vad som skulle hända nu, vilken lapp Gunnar skulle dra. Louise sätt att ta hand om Gunnar och få

– 010:018/15 –

det att verka som om detta var stundens höjdpunkt gjorde det extra spännande. De elever i Louise klass som ännu inte blivit parade ihop med någon betraktade Gunnar spänt. De flesta såg det nog trots allt som otur om de skulle råka få Gunnar till partner. Till saken hör att Louise elevers utseende inte skilde sig jämfört med så kallade normalbegåvade barn medan Gunnar avvek ganska så mycket. Det hade heller inte undgått någon i Louise klass att Gunnar stod utanför sina klasskamraters grupp, då ingen pratade med honom och han inte med dem heller. Gunnars klasskamrater kände sig som vanligt besvärade när det gällde något som Gunnar skulle göra eller delta i. De hade kommit till den här skolan med en föreställning att de skulle ta hand om och hjälpa de här eleverna i deras skolarbete under den här dagen. De hade blivit något förbryllade av att det var ytterst få som hade ett något avvikande utseende som i så fall skulle tyda på ett mentalt handikapp eller någonting sådant. När nu Gunnar skulle representera deras klass som någon form av handledare och stöd för dessa då ”mindre vetande”, så tyckte de att det hela blev ytterst

– 010:018/16 –

pinsamt då han så som det verkade såg mycket dummare ut än alla de andra. Även om Gunnar ibland hade visat att han kunde, så ansåg hans klasskamrater att han fortfarande var dum och ointelligent som han alltid hade varit och att han säkerligen skulle skämma ut dem allihop här också återigen. Efter att Gunnar blygt och fåordigt presenterat sig själv så sträckte Louise värdigt fram skålen med de lappar som fanns kvar att välja på. Gunnar tog en lapp och vecklade sakta upp den. Alla trodde att han gjorde det för att hålla spänningen uppe, men saktfärdigheten var istället Gunnars normala sävliga takt så som han brukade bete sig. Den här gången så brydde sig Louise inte om att försöka se efter vad som stod på lappen, utan istället så stod hon värdigt kvar vid Gunnar sida och såg ut över klassen. Hon kunde både se och känna av att spänningen var nästan olidlig och hon riktigt njöt av att det tog sådan tid för Gunnar att veckla upp lappen. När Gunnar vecklat upp lappen så försökte han vissa den för Louise genom att röra armen i riktning mot henne. Men Louise avvisade och såg med menande blickar upp på Gunnar och

– 010:018/17 –

ville att han skulle läsa upp namnet på lappen själv. Gunnar tvekade något men förstod vad Louise menade och drog sakta lappen till sig igen. Hållandes lappen i höjd med magen ungefär, så tittade han blygt ner och läste namnet som stod skrivet där. - ”Eva”, sade han tyst. Gunnar började inte tänka förrän efter han hört sig själv säga namnet. Men Eva, tänkte han, det är ju en flicka? Gunnar blev nervös då han knappt hade pratat med någon flicka i hans ålder förut. Han hade inte ens börjat tänka på flickor än och han visste inte riktigt hur han skulle bete sig. Det gick ett sus bland Louise elever så fort de hörde Evas namn läsas upp då de alla visste vem hon var. Louise nickade förnöjt. Efter en kort stund sträcktes en arm upp bland bänkarna i mitten av salen. Det var en mycket söt flicka som räckte upp handen och ställde sig upp. Nu hördes samma sus som förut, fast nu från Gunnars klasskamrater istället. Eva var en av Louise utseendemässigt mest framträdande elever med ett liksom henne själv attraktivt yttre och hon visade det också. När

– 010:018/18 –

Gunnar såg vem som reste sig så visste han inte vad han skulle göra. Eva som var alltigenom sportslig i sitt sätt att vara ville inte se det som om hon dragit världens nitlott att få Gunnar bredvid sig, så hon vinkade honom glatt till sig efter att ha presenterat sig själv som alla andra i hennes klass tidigare hade gjort. Man skulle kunna säga mycket om Gunnar, men även om han var blyg och just nu mycket nervös, samt att han dessutom kände av rödfärgen i ansiktet, så blev han inte rädd. Han var så van vid att bli bortgjord inför andra att han på något sätt inte brydde sig så särskilt mycket längre, så han gick bort till Eva i sin vanliga sävliga stil för att sätta sig. Han till och med hälsade artigt på Eva innan han satte sig ner, vilket en del andra i hans klass glömt bort att göra. Det blev ingen tid till något ytterligare prat Eva och Gunnar emellan då Louise redan sett ut ett nytt offer att para ihop med någon av de sina. På det här viset flöt det på tills alla Gunnars klasskamrater i gruppen fått en av Louise elever att sitta tillsammans med. Därefter berättade Louise vad som skulle ske denna speciella något annorlunda dag. Louise

– 010:018/19 –

och hennes lärarkollegor hade hållit det hemligt så att det skulle bli en överraskning för Louise elever med. I de lektioner som de skulle ha tillsammans så var det inlagt små övningar som då skulle presenteras tillsammans med sin bänkpartner. De skulle äta lunch tillsammans med de andra klasserna och Louise manade också sina elever att ta väl hand om sina gäster på rasterna samt att visa dem runt på skolan. Dagen skulle avslutas med lek och tävlingar som Louise och hennes lärarkollegor hade hittat på. Louise ville inte tala om vad de skulle tävla i, det fick bli en överraskning till senare. Den resterande tiden av denna och nästkommande lektionstimme skulle ägnas åt Svenska förklarade Louise. Utan att säga det rakt ut, så ville Louise att Gunnar och hans klasskamrater skulle få en inblick i hur den här skolan fungerade och vilken slags ungdomar som gick här. Avsikten var att de skulle få lära sig mer om Louise elevers handikapp och hur det kunde ta sig uttryck. Men framför allt så ville man från skolans sida visa att eleverna som gick i den här skolan på alla andra sätt inte skilde sig från andra ungdomar och att deras handikapp inte på något sätt hindrade dem att

– 010:018/20 –

kunna umgås och ha roligt tillsammans med vem som helst.

Book 10 feb1995

– 010:019/1 –

I Louise klass så hade alla hennes elever någon form av ganska så grava handikapp när det gällde att läsa, skriva och räkna. De hade också svårt i många andra ämnen, men det trodde man berodde på att de inte kunde läsa och skriva tillräckligt bra. De här svårigheterna kunde ta sig olika uttryck som att en del blev arga och frustrerade över att de inte kunde, andra kunde bli helt apatiska och några helt enkelt bara slarvade undan för att slippa. Att man rent allmänt och diagnostiskt beskrev detta som ett så kallat ”mentalt handikapp”, var något som Louise inte ställde upp på och tog för givet så som många andra på skolan gjorde. Det mentala i det hela enligt Louise kunde mycket väl bero på andra orsaker än en defekt hjärna eller häftigt humör. Och handikappet sedan, det behövde inte alls betyda att Louise elever saknade något som andra så kallade ”normala” barn och ungdomar var fötts med. Både Gunnar och hans klasskamrater hade redan från början upptäckt att man inte alls behövde se annorlunda ut eller bete sig konstig på något sätt för att klassas som mentalt

Kapitel 19

– 010:019/2 –

handikappad, vilket många trott. Louise som hade arbetat med de här ungdomarna under ett par år nu hade lärt sig att inte klassa ner sina elever för vad de inte kunde göra. Hon arbetade istället med att bemöta dem som vilka andra ungdomar som helst och uppmuntra och premiera dem på ett positivt sätt för vad de kunde göra istället. Detta hade gett till resultat att stämningen i hennes klass hade blivit avsevärt bättre och det i sin tur hade gett henne mer tid över att hjälpa hennes elever att komma över sina svårigheter. Det största problemet som hon själv såg det var att nästan samtliga elever saknade tålamod. Hon fick gång på gång försöka förklara att det tar tid att lära sig saker och ting och man måste öva för att till slut lyckas. ”Det går inte att kunna allt med en gång, ingen kan det”, fick hon allt som oftast försöka pränta in i sina elever. Men även om det ibland verkade eller kanske till och med var hopplöst, så höll hon hela tiden humöret uppe och försökt alltid ta tillvara på något nytt positivt i ett misslyckande. Beroende på hennes sätt att bemöta sina elever så hade hon kommit mycket nära en del av dem och

– 010:019/3 –

hon kunde klart se hur olika de var i förhållande till varandra. Hon hade förstått, trots vad som stod i alla böcker hon läst, att ett mentalt handikapp inte på något sätt kunde relateras till en grupp människor som utåt sätt betedde sig så kallat lika. Hon hade också förstått att ett mentalt handikapp inte betydde att man var mentalt sjuk på något sätt. Louise hade istället mer börjat fundera i banorna att samhället rent allmänt kanske inte var så särskilt väl anpassat för hennes elever som för så många andra. Trots att Louise elever nu hamnat utanför den snäva ram som avgränsade området normalitet, så hade hon lyckats få sina elever att fungera rätt så bra tillsammans ändå trots alla olikheter. Idén att ta dit en klass från en vanlig skola tyckte hon var utmärkt bra, det erbjöd ett välkommet avbrott i vardagen och hennes elever hade med stor nyfikenhet sett fram emot den här dagen. Efter introduktionslotteriet så fortsatte Louise lektionen med att på tavlan bakom sig läsa igenom ett kort stycke rätt upp och ner så som det skulle läsas. Därefter valde hon ut några ord ur stycket som hon skrev upp bredvid samtidigt

– 010:019/4 –

som hon ljudade orden. Hon försökte också mer ingående förklara vad orden betydde och hur de användes i böjd form. Därefter skulle eleverna skriva ner orden i sina skrivböcker för att sedan försöka forma egna meningar där orden de skrivit upp skulle ingå. Det här var som rena småskolan för Gunnars klasskamrater, men de förstod allvaret i det Louise höll på med och de engagerade sig i arbetet tillsammans med sina nya kamrater. Gunnar som visste vad alla orden betydde och inte hade några problem med stavning längre, blev ändå fascinerad över vad Louise höll på med. Även om han innan trodde att han förstod ett ord, så uppenbarade det sig att han inte riktigt förstått betydelsen fullt ut ändå. Louise vände och vred på orden på alla möjliga sätt för att illustrera vad de betydde och försökte på så sätt påvisa när och hur man kunde använda dem. Eva som nu satt tillsammans med Gunnar var en pigg framåt tjej och hon försökte kommunicera med honom när Louise lade in en paus för att de skulle hinna skriva av några ord som hon skrivit upp på tavlan. Eva talade om för Gunnar de ord hon kunde samtidigt som

– 010:019/5 –

både hon och Gunnar skrev av orden som stod på tavlan på var sitt papper. Gunnar som uppmärksamt följt med Louise på tavlan när hon skrev och förklarade orden hade fått något att tänka på. Han upptäckte att vissa ord som Louise tog upp var som små pusselbitar som han inte tidigare varit medveten om. Gunnar tolkade numera ord och meningar i en slags bildform. Innan så trodde han att han hade bilden för ett ord eller sammanhang klart för sig, men Louise spred hela tiden ut nya pusselbitar som ville tränga sig in emellan den bild han redan trodde han förstod och kunde se klart framför sig. Det här engagerade Gunnar och han började använda sig av sitt fantiserande igen, även om inte fullt ut. Han var fortfarande medveten om Evas närvaro, men som alltid när han upptäckt något intressant som stimulerade honom så släppte hans hämningar och eventuella blyghet. - ”Vet du, jag trodde att jag också kunde de där orden, men det kunde jag inte”, viskade Gunnar till Eva. Eva blev både förvånad och nyfiken. - ”Kunde inte du, men du går ju i en vanlig

– 010:019/6 –

skola?” Eva var mycket väl medveten om att hon gick i en specialskola och fått veta att barn och ungdomar i vanliga skolor var mycket duktigare än hon och kunde mycket mer. Till viss del så skämdes hon för sitt handikapp när hon vistades bland andra ungdomar än sina kamrater från Bodalskolan, men här, nu, så skämdes hon inte på så sätt att hon blev rädd och inte vågade visa Gunnar vad hon kunde och inte kunde. - ”Kanske det, men jag har bara fått lära mig att det där ordet ”måste” bara betydde något som var tvunget att ske eller göras”, viskade Gunnar tillbaka och pekade på ordet på Evas lapp som hon skrivit upp. Gunnar hade lite svårt att förklara vad han menade och Eva förstod inte. Men som det nu var så hade Gunnar gjort henne intresserad och hon ville veta vad han menade. Gunnar hade aldrig behövt förklara sig på det här sättet tidigare och det tog en stund innan han försökte på nytt. Han insåg att han inte kände till några andra ord som direkt förklarade ordet måste och utan att tänka alltför länge på det, så började Gunnar berätta om de bilder som han

– 010:019/7 –

såg framför sig och som han relaterade ordet till. - ”Innan så trodde jag att måste var ett bestämt och kallt ord som en kall mörk vinternatt med en liten varm stuga med levande ljus i fönstren. Den lilla stugan fanns där ensam och helt omsluten av mörker och kyla, något annat fanns inte. Det enda jag kunde tänka på då var att jag bara ”måste” ta mig in till värmen inne i stugan, det fanns inga andra alternativ, det var något som jag bara ”måste” göra, det ”måste” ske. Gunnar riktigt levde sig in i sin bild och han kramade sig hårt och kröp ihop precis som om han frös riktigt ordentligt. Eva lyssnade noga och Gunnars sätt att berätta gjorde att även hon började känna sig lite frusen. - ”Usch då, men vad betyder måste nu då?” - ”Jo, måste är inget kallt ord, det är istället tvärs om varmt. Det är inte vinter och kallt, utan istället så är det vår och varmt där den lilla stugan står. Att jag fortfarande måste in i stugan är därför att jag vill, inte nödvändigtvis måste. Det finns mat där som jag tycker om men som bara serveras vissa tider som jag i så fall måste passa, men jag fryser inte ihjäl och

– 010:019/8 –

jag svälter inte ihjäl heller om jag skulle missa en måltid. Så ordet måste är inte hela världen om jag nu skulle missa en måltid. ”Måste” är ett bestämt ord som att vilja ungefär, men det är inte alltid nödvändigt att man måste bara för att man vill. Runt omkring den lilla stugan så finns en massa måsten. Där finns till exempel frön som måste växa och komma upp ur jorden för att bli blommor, det är vad de vill och strävar efter. Men om de skulle misslyckas en vår så dör de inte för det. De kanske kommer upp nästa vår istället, eller så kommer en fågel som måste äta som jag ungefär. Fågeln kanske hittar fröna och äter upp dem. Då ger fröna liv och värme till fågeln istället för att växa upp till en blomma. Det varma i ordet måste tror jag är viljan. Att måste innan var kallt, tror jag beror på att måste var något jag kanske inte ville själv men som andra sa åt mig att jag måste göra. Jag kunde ju klä på mig mera kläder och hålla mig varm ändå till exempel. Jag tror det finns en massa varma måsten om man bara själv vill”, försökte Gunnar förklara så tyst han kunde. Eva såg riktigt glad ut, det kändes genast varmare och både hon och Gunnar såg riktigt

– 010:019/9 –

nöjda ut där de nu satt ganska så tätt intill varandra och viskade för att inte störa. Gunnar kände sig glad att han fått förklara på ett sätt som var hans eget utan att behöva upprepa någon annans förklaring som han inte riktigt kände sig hemma med. Eva kände sig också glad och positivt överraskad, ingen hade tidigare pratat och försökt förklara för henne på det sätt som Gunnar nu gjorde. Även om Eva var vaken och medveten om sig själv och sitt utseende och att Gunnar av andra kunde upplevas som en stor barnslig jättebebis, så uppskattade hon hans berättelse och sätt att förklara. Eva var inte dum på så sätt att hon var efterbliven rent umgängesmässigt, hennes problem bestod i att hon knappt kunde läsa och skriva och rent allmänt hade svårt för att lära. Hon hade egentligen inga problem med att prata, det gick alldeles utmärkt, även om hennes ordförråd hade sina begränsningar då förstås. Vissa ord kunde hon bara inte lära sig förstå på rätt sätt och då som en konsekvens så klarade hon heller inte av att använda dem i tal. Louise som hade tänkt fortsätta såg att Gunnar och Eva höll på med någonting och väntade ut dem innan hon fortsatte. På det här viset flöt

– 010:019/10 –

det på. Louise tog ett stycke i taget och gjorde en kort paus för att eleverna skulle hinna ifatt och varje gång som hon hade tänkt fortsätta så fick hon vänta ut Gunnar och Eva. Hon blev inte irriterad på något sätt utan snarare inspirerad och nyfiken. Det var något de höll på med, men hon visste inte vad. I vilket fall som helst så såg det ut som om de följde med i lektionen och det var det som för Louise betydde någonting. Louise noterade också att de flesta andra paren verkade ha lite svårt att kommunicera med varandra och att de långa pauserna blev lite pinsamt långa beroende på Gunnar och Eva. Men det brydde sig Louise inte om. Hon ville ge Gunnar och Eva chansen att diskutera färdigt och samtidigt påtvinga de andra att åtminstone försöka prata med varandra. Det ringde ut och den första lektionstimmen avslutades med alla reste sig för att gå ut på rast. Man kunde se att paren i bänkarna började separera sig ifrån varandra redan på vägen ut ur klassrummet och att Gunnars klasskamrater liksom flöt ihop i en klump för sig och Louise elever i en klump för sig. Gunnar blev naturligtvis lämnad utanför precis som

– 010:019/11 –

vanligt. Louise som var så nyfiken att hon kunde spricka skyndade snabbt ikapp Eva som lämnade klassrummet med några av sina kamrater. - ”Vad sade han, vad gjorde ni för något”, frågade Louise Eva nyfiket? Det hör till saken att Eva var en av de elever som Louise kommit mycket nära och de fungerade mer som kompisar ihop än som lärare och elev, det vill säga när det inte var lektion förstås. Det var också tack vare Louise som Eva hade börjat komma ner på jorden något. Innan så hade Eva haft ett mycket hetsigt humör och det var få lärare som velat ha med henne att göra. Det var också tack vare Louise som Eva börjat vårda sitt utseende och klä sig därefter. Louise ansåg att det inte fanns någon anledning till att hennes elever skulle se sämre ut än andra och hon hjälpte gärna till att klä upp dem och få dem att se snygga ut om de ville. Eva log lite generat när Louise kom fram och frågade henne så rakt på sak inför hennes kamrater. - ”Han berättade små lustiga historier om

– 010:019/12 –

orden du skrev på tavlan”, svarade Eva leende. - ”Gjorde han? Vad då? Berätta, berätta mer”, pressade Louise på nyfiket. Även Evas kamrater som hon var tillsammans med började bli nyfikna, de hade också lagt märke till att någonting var på gång. Eva stannade upp och slog ut med händerna glatt. - ”Ja, ja, jag ska berätta”, sade hon uppgivet med ett brett leende på sina läppar. De ställde sig i en hörna i korridoren på väg ut där de inte stod i vägen för alla andra som passerade. - ”Jo, först då vi började skriva av orden på tavlan så talade jag om för Gunnar att jag redan kunde dem, men då sade han att han innan trott att han också kunde, men att han nu förstod att han inte riktigt förstått allt ändå. Först så försökte han förklara men jag förstod ingenting och då började han istället berätta en underlig historia om ordet måste. Eva berättade för de andra vad Gunnar berättat för henne och alla log förtjust och fnittrade lite ikapp med Eva. Louise var mäkta förvånad och glad, hon hade ingen aning om att man kunde förklara ord på det där viset. Efter att

– 010:019/13 –

ytterligare diskuterat Gunnar ett tag så måste Louise ge sig av för att hämta några saker till nästa lektion. Hon drog Eva lite lätt intill sig. - ”Den där pojken är en pärla. Ta nu väl hand om honom och skräm honom inte”, viskade hon till Eva. Louise skyndade iväg. Eva förstod vad Louise menade. De hade diskuterat pojkar många gånger innan och hon förstod att Louise ville att hon skulle ta hand om Gunnar på bästa sätt och visa honom runt på skolan. Det hade Eva inget emot, hon såg det snarare som en utmaning och trots allt, Gunnar hade roat henne med sina små historier. När Eva och hennes kamrater lite senare kom ut på skolgården så var alla andra redan ute. Det såg nästan ut som två lag som sinsemellan indelat sig själva i små grupper. Gunnars klass för sig och de andra för sig. Det var bara Gunnar som gick för sig själv som i ett ingenmansland. Eva stod på entrétrappan och försökte få syn på Gunnar bland hans klasskamrater, men han var som sagt inte där. Men lite senare så upptäckte hon honom i

– 010:019/14 –

utkanten av skolgården vid en plantering lite längre bort. Hon sade till sina kamrater att hon skulle springa bort till Gunnar ett tag. De nickade glatt tillbaka som tecken på att de förstod. Flera av pojkarna i Gunnars klass hade naturligtvis uppmärksammat Eva och när hon nu kom springandes tätt förbi dem och bort mot Gunnar så uppmärksammades hon än mer. Även flickorna i Gunnars klass förvånades över vad Eva tog sig till. Några i Gunnars grupp försökte förklara för de andra att hon fått Gunnar på sin lott och att det då skulle vara förklaringen till att hon sprang bort till honom. När Eva kom fram till Gunnar, så blev han smått överraskad och började rodna lite grand. - ”Hej, du behöver inte gå här för dig själv du kan vara med mig om du vill”, uppmuntrade hon Gunnar. Gunnar visste inte vad han skulle svara, utan nickade bara lite lätt och följde sedan med Eva bort till de andra i hennes klass. På vägen dit så frågade hon Gunnar vad han ville göra, men det visste han inte. - ”Vi kan gå runt och titta på skolan”, föreslog

– 010:019/15 –

hon. Det tyckte Gunnar lät som ett bra förslag. Eva och Gunnar vek av bort från skolgården med alla Gunnars klasskamraters blickar efter sig.

Book 10 feb1995

– 010:020/1 –

Louise som nu var lite sen, kom skyndandes in i lärarrummet där Eivor satt tillsammans med de andra två lärarna. De frågade Louise nyfiket hur hon hade haft det med sin klass när hon svepte förbi för att hämta några saker i sitt skåp. - ”Ni anar inte! Den där store killen, Gunnar heter han, han är helt otrolig”, svarade hon upprymt. Louise hade inte tid att förklara utan fortsatte till sitt skåp och lät de andra sitta där undrande. Louise hade nu fått mer att förbereda till nästa lektion, så hon susade ut ur lärarrummet på samma sätt som hon kommit in, men utan att försöka förklara något mer. Louise lärarkollegor vände sig istället nyfiket till Eivor och undrade vad det var för speciellt med Gunnar? Eivor kände sig helt ställd. På det sätt som Louise for fram och med det leende som hon hade över hela ansiktet, så gick det bara att förstå att hon var mycket nöjd med Gunnar. Vad han hade gjort nu kunde Eivor bara inte förstå. Det var nära att Eivor bara svarat ”Jag

Kapitel 20

– 010:020/2 –

vet inte”, men hon hejdade sig. - ”Vad han har hittat på nu har jag ingen aning om. Gunnar är i och för sig lite lustig. Han är inte så lätt att förstå sig på”, försökte hon förklara. Ingen blev klokare av det svaret eller Eivors följande utläggning i samma ursäktande stil, så Louise lärarkollegor lät det hela bero tills vidare. Louise hade skyndat tillbaka till sitt klassrum igen. Hon hade fått en ny idé som hon ville pröva. Tidigare så hade hennes elever endast fått sätta in orden i en mening, vilket ibland kunde vara nog så svårt då de sällan kom på egna meningar. För det mesta så försökte de använda sig av redan färdiga meningar som fanns inskrivna i deras läroböcker och ofta så hade flera valt samma mening. Hon ville försöka se om det gick bättre att muntligt försöka förklara vad ett ord betydde för dem och hon ville gärna se att Gunnar och hans klasskamrater hjälpte till med att försöka formulera det hela. Det ringde in till nästa lektion. Eva och Gunnar hade inte hunnit med att gå runt så särskilt mycket då en stor del av rasten redan gått

– 010:020/3 –

innan Eva kom ut på gården. Eva och Gunnar tog en annan väg tillbaka och mötte deras kamrater först i korridoren på väg in i klassrummet. - ”Vart har ni varit”, hördes någon av Evas kamrater säga? - ”Vi har varit runt och tittat på skolan”, svarade hon leende tillbaka. När alla kommit in och satt sig ner på sina platser igen, så förklarade Louise att de skulle försöka redovisa lite annorlunda än de brukade den här timman. På ett antal lappar så hade Louise skrivit ner några ord som hon ville att varje par tillsammans skulle arbeta med på så sätt att de fick välja ett ord att förklara och tillsammans inför klassen försöka berätta och beskriva vad ordet betydde för dem. En av Gunnars klasskamrater frågade om de fick använda några hjälpmedel som exempelvis en uppslagsbok. Louise tänkte till en sekund. Jovisst, det tyckte hon var en bra idé, då kunde hennes elever också visa sina partners runt i skolan till biblioteket eller till någon annan läshörna med böcker som fanns lite var stans. De kom överens om att träffas i klassrummet igen efter

– 010:020/4 –

en kvart för att gå igenom resultaten. En del elever stannade kvar i klassrummet en stund, medan andra gick iväg direkt. Eva och Gunnar satt kvar en stund och tittade på sin lapp för att finna ut ett ord att beskriva. - ”Jag vet vad vi gör”, sade Eva till Gunnar efter ett tag. Hon reste sig och gick fram till Louise och frågade om hon fick utnyttja en bit av tavlan bakom katedern där Louise satt. Louise blev nyfiken men ville inte fråga till vad. - ”Javisst får du det”, svarade hon glatt. Det var alltid en framgång för Louise om hennes elever tog egna initiativ, så nästan oavsett vad så försökte hon uppmuntra sina elever. Eva gick tillbaka till Gunnar och satte sig ner. Hon bad Gunnar att börja berätta om ett ord som stod på lappen. Gunnar förstod inte riktigt vad hon menade och hon fick förklara att hon ville att han skulle berätta hur han kunde se ett ord framför sig som han gjort förut med ordet måste. Gunnar trodde att han förstod och gjorde som Eva ville utan att fråga mer. De hade fått fem ord att välja mellan och

– 010:020/5 –

Gunnar började berätta på sitt sätt som bara han kunde om de bilder han såg orden betydde. Louise satt stilla vid sin kateder nyfiket betraktande de båda och Eva lyssnade uppmärksamt på Gunnar när han kort berättade om de ord de fått sig tilldelade. - ”Jag tycker att vi skall ta orden evig och känsla”, sade hon till Gunnar efter en stund. Eva frågade Louise om det gick bra att berätta om två ord istället för ett om de passade ihop, vilket Louise absolut tyckte att de kunde få göra. Gunnar tittade lite fram och tillbaka på Eva och Louise och nickade jakande samtidigt som han upprepade orden evig och känsla som Eva valt ut utan att riktigt förstå varför. Eva gick fram till Louise igen och frågade om de kunde få vara där framme vid tavlan och arbete med sin uppgift. Det hade Louise inget emot, så hon förflyttade sig lite längre ner i klassrummet och lät Eva och Gunnar sitta där framme vid katedern istället. - ”Kan vi göra så här, att du berättar på ditt sätt om ordet evig så berättar jag på mitt sätt om ordet känsla”, förklarade hon för Gunnar. - ”Jo, det går väl bra”, svarade Gunnar nyfiket.

– 010:020/6 –

Eva var så hemlighetsfull, som om hon hade någonting på gång som hon ville visa hellre än att tala om nu med en gång. - ”Bra, kan du berätta det där om evigheten igen för mig medan jag ritar på tavlan”, fortsatte Eva glatt. Gunnar blev nu än mer nyfiken men frågade ingenting, utan istället så började han berätta hur han såg ordet evig som en bild framför sig. Louise betraktade dem båda nyfiket för att försöka komma på vad de höll på med. Med en gång Gunnar började berätta och Eva rita på tavlan så förstod hon. Eva var mycket duktig på att teckna, det hade blivit som ett uttrycksmedel, en kompensation och tillflyktsort för henne när hon hade svårt att lära sig läsa och skriva. Att teckna och måla hade blivit ett sätt att skriva av sig all frustration och aggression när hon inte kunde. Under tiden som Gunnar berättade och beskrev hur han upplevde ordet evig, så började en bild växa fram på tavlan. När Gunnar fick se vad Eva tecknade där framme vid tavlan så blev han både förvånad och inspirerad och för Louise så såg det ut som om de båda sporrade varandra på något konstigt sätt. När Eva kände sig nöjd

– 010:020/7 –

med resultatet så bad hon Gunnar börja berätta om ordet känsla. Gunnar log brett när han såg på den bild om ordet evig som Eva med endast en vit krita lyckats få fram. Gunnars fantiserande tog fart igen och på samma sätt som innan så skissade Eva upp en bild av ett stort kalt träd i bakkanten av en sommaräng. Vid sidan av trädet gick en stig in i skogen. På vänster sida om stigen in bland träden så kunde man skönja en liten glänta eller hage. Och över trädtopparna däremellan där träden var något lägre, så framträdde en sommarhimmel med en fågel som svävade högt i det blå. På något sätt så hade Eva lyckats skissa upp Gunnars tavla. Hon hade ingen aning men Gunnar bara strålade när han såg sin tavla växa fram. Visserligen så hade Evas teckning inga som helst färger och den var starkt förenklad, men de allra mest framträdande kännetecknen fanns alla där. Eva själv kände sig nöjd och hon kunde se på Gunnar att han var mer än nöjd med vad hon åstadkommit. Louise som hela tiden sett på, blev än mer förundrad. Hon hade sett Eva teckna förut men inte som nu på det här sättet utifrån en kort berättelse.

– 010:020/8 –

Louise hade tidigt insett att Eva hade talang för att teckna och måla. Och nu tillsammans med Gunnar så skapade hon bilder som efter diktamen på något sätt, så som Louise uppfattade Gunnars små berättelser handla om. Det här är ju inte klokt tänkte hon och vilken teckning sen. För Louise så framstod Evas tecknande på tavlan som konstverk även om enkelt utförda, men i all enkelhet så fanns där en känsla som hon inte sett Eva prestera förut. Det var inga problem att se vad de två teckningarna föreställde och hon var nu oerhört spänd på att få höra deras beskrivning av de två ord de båda teckningarna var för sig representerade. Det hela hade gått så fort att det var några minuter kvar innan alla skulle samlas igen. Några av eleverna hade redan kommit tillbaka till klassrummet och nu väntade de på att redovisningen skulle börja. Alla som efteråt kom in i klassrummet lade förstås märke till teckningarna på tavlan och det viskades allmänt om att det var Eva som gjort dem. Eva brydde sig inte om att de andra viskade om henne. Hon och Gunnar hade gått tillbaka till sina platser när de var klara och nu så satt de

– 010:020/9 –

där tysta tillsammans och tittade på de både teckningarna Eva gjort. Louise hade flyttat fram till sin kateder igen och hon kunde inte låta bli att emellanåt vända sig om och beundra teckningarna bakom sig. När alla var samlade så tog Louise fram par efter par för att de skulle få berätta om det ord de valt ut. Alla hade gjort något och Louise tyckte att deras presentationer och samarbete hade gått riktigt bra. Det gick ganska så fort, så Louise trodde inte att de skulle råka i någon tidsnöd och inte hinna med alla. Hon höll noga reda på klockan då hon helst ville att Eva och Gunnar skulle få göra sitt framträdande sist och liksom avsluta det hela. Men om hon såg tiden inte räcka till, så hade hon bestämt sig för att ta fram Eva och Gunnar tidigare. För oavsett vad, deras framträdande ville hon inte på något sätt skjuta upp till nästa lektion. Det var också intressant för Louise att höra och bilda sig en uppfattning om hur hennes elever förhöll sig till de andra när det gällde framförande. Självklart så var det skillnad, men inte så mycket som man skulle kunna tro. Louise elever hade inga större talfel och de kunde prata och konversera relativt normalt.

– 010:020/10 –

Hon lade också märke till att ordens förklaringar som presenterades ofta var helt annorlunda från hur hon eller någon annan skulle ha förklarat ordens betydelse. De förklaringar som presenterades kanske inte alltid var helt korrekta, men inte helt fel heller. Både Louise själv och hennes elever fick liksom ett annat intryck av orden när Gunnars klasskamrater förklarade hur de uppfattade vad orden betydde, vilket hon tyckte var bra då det gav så många mer möjligheter att förstå orden på. När det så blev Evas och Gunnars tur som sista par, så var det ganska så gott om tid kvar. Eva reste sig beslutsamt upp och tog med sig Gunnar fram till katedern. Det syntes på Eva att hon var mycket bestämd och inte det minsta nervös. Louise flyttade på sig och ställde sig lite vid sidan av, så att Eva och Gunnar skulle få fritt spelrum. Men inte längre bort än att hon fullt ut kunde ta del av deras framträdande. - ”Jaha, ska du börja då”, sade Louise till Eva. - ”Nej, Gunnar börjar”, svarade Eva bestämt. Louise såg lite snopen ut, men det var ingen ide att protestera när Eva visade upp det humöret.

– 010:020/11 –

Det var bara för Louise att försöka stå eller sätta sig ner någonstans och inte störa. Utan att egentligen ha gått igenom någonting om deras framträdande, så började Gunnar berätta om hur han såg ordet evig. Samtidigt som han berättade så vände han sig då och då om mot Evas teckning för att få inspiration, samtidigt som han omedvetet också introducerade klassen så som Eva förklarade ordet på sitt sätt genom den bild hon tecknat. Teckningen föreställde en sjö, men ingen stor sjö, utan en mer lagom sjö med en gles småvuxen krokig skog runt omkring. Det fanns inga berg eller kullar i närheten, utan sjön såg ut att ligga där platt stilla och långt borta som ingenstans ungefär. Man kunde heller inte se någon riktigt fast strandlinje, det var mer eller mindre som sankmark runt om och något in eller utlopp syntes inte ens existera. Av teckningen kunde man förstå att det var absolut vindstilla och tidig gryningen, som en nordlig sen höstmorgon ungefär. Gunnar beskrev den här sjön som en öppning, en evighet utan någon egentlig fysisk fast anknytning till någonting. Han beskrev vattnet i sjön som evig på så sätt att även om vattnet

– 010:020/12 –

dunstar eller sugs upp av den omgivande sankmarken, så torkar sjön egentligen aldrig ur. Det eviga vattnet lever, skapar liv och är liv, och när livet tar slut så samlas vattnet upp av moln och mark för att i sinom tid finna sin väg tillbaka hem till sin födelseort, den där eviga öppningen i ingenstans och överallt igen. Om det blåser så krusar sig vattnet ungefär som när man fryser och behöver klä på sig, försökte Gunnar förklara. Och när vinden är stilla så öppnar sig vattnet igen som en spegel, klar och djup utan slut. - ”Evigheten tar aldrig slut”, fortsatte Gunnar, ”det finns ingen ände, det finns ingen kant eller gräns att passera. Sjön med sitt vatten är evig då den finns inom oss och likt en sjö så bär också vi evigheten med oss. Den dag en blomma dör så tar vattnet dess livskraft med sig tillbaka till sjön där den en gång föddes för att vila i frid. Det tysta i vattnet talar om och berättar, vattnet viskar och allt vi behöver göra är att bara flyta med. Den evighet som en liten blommas liv delar med sig när den hittat tillbaka till sin sjö igen, blandas upp och sprids vidare i allt liv vi ser runt omkring oss. På så vis är sjöns vatten evig då den aldrig tar slut. Dess

– 010:020/13 –

ändlösa botten långt där nere tar aldrig slut och det finns inga gränser för hur långt en liten sjös vatten kan nå. Den öppning den lilla sjöns vattenyta återspeglar förmår ta oss längre bort än vad vi kan se. Jag tror att ordet evig är som en resa utan slut, men platsen där resan började stannar alltid kvar och förblir densamma. Jag tror att evighetens sjö och dess vatten alltid kommer att finnas där ditt ingen kan nå, det är bara dess ursprungliga rena klara vattnet som kan hitta tillbaka till sitt ursprung för att som gången innan finna kraft och mening att ta fart och börja om på nytt.” Där Gunnar nu stod där framme vid katedern och berättade, så gjorde han det utan manuskript eller med ord hämtat ur minnet som något han lärt in. Gunnar hade förmågan att leva sig in i sina bilder och den teckning Eva gjort blev till en film. Gunnar bara flöt med det vatten han pratade om, det vatten som viskade och omformade hans tankar till ord. Även om Gunnar var medveten om sin omgivning på många sätt, så tog hans fantasi över. Blygheten fanns inte där längre. Hans omgivning som annars byggde murar runt omkring honom var inga hinder där han nu befann sig. Gunnar

– 010:020/14 –

liksom levde fritt och hans tal och berättande hade ett flyt utan en enda stakning. Den bild av evigheten som Gunnar nu beskrev i ord, lyste upp och tillförde färg till Evas teckning och på något sätt gav den liv. Tavlan bakom Gunnar blev någonting mer än bara kritstreck på en mörk botten, den liksom delade med sig en förståelse till alla som ville se. Gunnar försökte också beskriva ordet evigt som föränderligt. Det eviga fanns där hela tiden, det försvann aldrig, det liksom kunde inte komma bort. Och om det nu var så att det eviga skulle kunna försvinna och komma bort, så vart då någonstans i så fall? Vatten hade alltid fascinerat Gunnar och den sjö där allt vatten tillslut samlades såg han inte som havet den ocean där alla världens floder rinner ut. Utan istället så upplevde Gunnar evigheten som början på någonting nytt föränderligt där han var och inte på något sätt slutet alls. - ”För om evigheten kunde ta slut, då finns där heller ingen början”, avslutade Gunnar med att säga. Klassen satt stilla och tyst medan Gunnar berättade och inte ett ljud hördes efter att han var klar. Till och med Louise fick hämta andan

– 010:020/15 –

innan hon kunde komma ur den djupa dvalliknande koncentration hon hamnat i. Hon var klart rörd av Gunnars framträdande och hans sätt att berätta fick det mer att låta som en saga än någonting annat. Oavsett vad, så hade hon aldrig tidigare hört en bättre förklaring av ordet evig förut och hon kände sig säker på att alla i klassen omedelbart skulle relatera ordet evig till Gunnars berättelse och Evas teckning i bakgrunden under lång tid framöver, om inte för evigt, på samma sätt som Gunnar berättat om. Eva hade hela tiden suttit bredvid Gunnar i Louise stol bakom katedern och nöjt sett ut över klassen när Gunnar berättade. Hon kunde se många förvånande och nyfikna blickar, och kanske bäst av allt, Louise såg helt tagen ut. Eva var glad och Gunnar likaså för att det hade gått så bra och utan att någon hunnit säga någonting, så reste sig Eva upp och tog vid. Gunnar och Eva bytte plats och nu väntade Gunnar med spänning på att få höra Evas berättelse. Inget var inövat, så Gunnar hade ingen aning om vad Eva tänkt säga. Eva började med att tala om att hon som tillägg valt att förklara ordet känsla. Eva gjorde lite

– 010:020/16 –

grann som Gunnar och använde sin teckning för att åskådliggöra vad hon menade med ordet känsla och vad det betydde för henne. - ”Känsla har ingen likhet med att känna”, började Eva med att tala om. - ”Att känna är att ta i någonting, något kan göra ont eller man kan lära känna en person till exempel. Känsla är något helt annat som jag skulle vilja beskriva så här”, fortsatte Eva och förflyttade sig bakåt mot tavlan för att inför klassen visa upp den andra teckningen hon gjort. - ”När Gunnar berättade om ordet känsla för mig, så beskrev han inte ordet som text utan mer bildligt talat om ni förstår vad jag menar. Jag kunde se bilden framför mig och jag förstod att Gunnar kände någonting, precis som med bilden av sjön här bredvid. Men jag fick också en ”känsla” av att den här bilden var speciell på så många andra sätt.” - ”När jag ritade trädet så hade jag en känsla av att Gunnar varit där, att han hade stått där bredvid trädet och nästan som hållit det sällskap på något sätt. När jag ritade ängen framför trädet så hade jag en känsla av att

– 010:020/17 –

Gunnar legat där i gräset och lyssnat och andats in alla de dofter som ängen i glädje spred runt omkring sig. När jag ritade stigen in i skogen så hade jag en känsla av att Gunnar stått där och blickat in. När jag ritade den där andra lilla ängen som ligger gömd långt in mellan träden, så hade jag en känsla av att Gunnar sökte någonting där, jag fick en känsla av att Gunnar på sitt sätt gav ängen ljus. När jag ritade himlen med fågeln så hade jag en känsla av att Gunnar kunde glädjas med fågeln som att vara en del av allt detta. Jag tror att ”känsla” är något som är verkligt, men bara för en själv och inte andra om man inte vill se.” Eva avslutade och tackade för både Gunnar och henne själv, innan de tillsammans gick tillbaka till Evas bänk för att sätta sig ner på sina platser igen. Det var lika tyst nu som när Gunnar avslutat sitt framförande. Eva kände sig både nöjd och glad. På något sätt så hade hon för första gången kunnat göra och åstadkomma någonting utifrån henne själv. Det var ingen som styrt henne och talat om för henne att hon skulle göra si eller så och hon förstod och kände att det hon gjort hade hon gjort bra.

– 010:020/18 –

Men att hon lyckats på det sätt som hon gjort var inte helt och hållet hennes förtjänst, det visste hon. Gunnar hade med sina små berättelser visat henne ett annat sätt att se på saker och ting, ett sätt som gjorde det lättare för henne att uppfatta och få fram vad hon ville ha sagt. Gunnars berättande sätt att förklara för henne var mycket mer rogivande och innehöll så mycket mer än att bara torrt lära sig komma ihåg saker och ting och skaka fram ord ur minnet så där rakt upp och ner om någon frågade. Det tog en liten stund innan Louise började röra på sig. Hon gick fram till sin kateder igen och med ett leende på sina läppar så berömde hon alla för deras framträdanden och hon sade att hon verkligen uppskattade sina besökare och att hon med säkerhet trodde att alla hennes elever tyckte likadant. Lektionen var nu över och det skulle snart ringa ut, så Louise lät klassen gå ut på rast lite tidigare. När de gick ut den här gången så tog Eva bestämt med sig Gunnar och det blev ett fasligt ståhej runt omkring dem där ute i korridoren. Det var bara Gunnars klasskamrater som höll sig avvaktande vid sidan av. Gunnars

– 010:020/19 –

klasskamrater såg ganska så molokna ut när de snabbt försökte passera all uppståndelse för att komma ut på rast. Louise satt ensam kvar i klassrummet på en bänk och beundrade Evas teckningar. Hon hade aldrig upplevt Eva på det här sättet förut. Louise visste att Eva var allvarlig i sitt tecknande, men hon hade här visat att det fanns så mycket mer inom henne, en annan sida som inte kommit fram förut. Efter en stund så lade Louise ifrån sig sina saker på katedern, gick ut ur klassrummet och låste dörren efter sig, vilket hon aldrig annars brukade göra. Hon rusade ner till expedition och frågade om det fanns någon kamera där som hon kunde få låna. Personalen på expeditionen kände inte till om någon kamera, men de kunde se på Louise att hon var ytterst angelägen och föreslog att hon skulle höra med vaktmästaren istället, han kanske kunde hjälpa till. Louise rusade runt och letade och hörde sig för var han kunde hålla hus någonstans och till sist så fick hon tag på honom komma gåendes i en korridor. Nej, skolan hade ingen kamera informerade han Louise, men han erbjöd henne

– 010:020/20 –

att låna hans egen. De gick tillsammans bort till hans vaktmästarbostad som var belägen i en av de mindre byggnaderna på området och där fick Louise låna en kamera som han efter ett tags letande lyckades hitta rätt på. Han gav Louise lite instruktioner om hur hon skulle hantera kameran och då hon inte var helt främmande när det gällde kameror och annan teknisk apparatur, så tog det henne inte så lång stund innan hon förstod. Louise fick med sig kameran och tog sig snabbt tillbaka till sitt klassrum igen. Väl därinne så satte hon sig ner på en bänk längst fram. Hon studerade eftertänksamt Evas teckningar än en gång och fotograferade sedan av dem. När det var gjort så kände hon sig lugn, hon samlade ihop sina saker och lämnade klassrummet utan att låsa dörren efter sig.

Book 10 feb1995

– 010:021/1 –

När Louise kom ner till lärarrummet igen så hade nästan hela rasten gått åt i hennes jakt på en kamera. Utan att hennes kollegor eller Eivor hunnit öppna munnen, så talade Louise om att hon inte tänkte följa sitt schema för lektionerna resten av dagen. Det som var planerat för de tre klasserna tillsammans tänkte hon inte ändra på, men de schemalagda ämnena för hennes klass tänkte hon stuva om något. Hon frågade Eivor när hon skulle besöka deras klass och fick till svar att Eivor hade tänkte komma de två lektionerna efter lunch, då skulle det bli ungefär lika mycket tid hos varje enskild klass. Det tyckte Louise lät bra och hon lämnade lärarrummet utan att säga någonting mer, men med en rad frågande blickar riktade efter sig. Louise lärarkollegor som alla kände henne väl, kunde se att hon hade något på gång och att hon inte hade tid med dem just nu. De lärare som satt tillsammans med Eivor tyckte nog att det hela var lite genant, då Louise just nu inte verkade ha tid med deras gäst heller. Men det var inget någon kunde göra någonting åt för tillfället.

Kapitel 21

– 010:021/2 –

Louise gick till sitt skåp och började plocka bland sina saker och när hon var klar så gav hon sig av till sitt klassrum igen. Eivor som hade börjat bli nyfiken på Louise frågade lite försiktigt hennes båda kollegor om henne. De berättade att Louise bara arbetat på skolan i två år och det här var hennes tredje. Hon var tjugofem år och hade tidigare arbetat på en annan skola för handikappade barn på landsbygden. Hon kom ursprungligen från staden men hade inte kunnat få något jobb där när hon blev klar med sin lärarutbildning. Så när det blev en ledig plats i deras skola så hade hon sökt och fått tjänsten. De berömde henne för att vara mycket duktig och de sade att hon lyckats mycket bra med sin klass som innan hade varit en problemklass på skolan. Det ringde in till nästa lektion och de fick bryta upp för att gå till var sina klassrum. Louise var redan där och hon satt och bläddrade i sina böcker och skrev små lappar när hennes elever kom in och satte sig. Hon märkte av att det var en förväntansfull stämning i klassen och hon kunde se att i alla fall hennes egna elever var mycket nöjda med dagen så här långt i alla fall. När alla hade satt sig ner så berättade Louise

– 010:021/3 –

att hon tänkte ändra i schemat lite. Hon ville att deras gäster skulle få vara med och se hur de arbetade i den här skolan och hon ville göra det på ett lite annorlunda sätt. Louise berättade att den här skolan var speciell så till vida att man inte hade speciella ämneslärare och att man inte skilde klassen åt även om eleverna hade olika specialämnen. Däremot så var det så att klassen hade två helt egna salar där de för det mesta höll till. Den ena var den skolsal där de befann sig i nu. Den andra var en större arbetssal där var och en kunde syssla med något de kallade för egenarbete. Andra gemensamma salar var gymnastiksalen där det fanns en hjälplärare som fungerade som en slags gymnastiklärare. Och naturligtvis också matsalen och ett antal små läsrum och ett bibliotek, som några redan kanske besökt och bekantat sig med. Louise berättade också att klassen även hade tillgång till några gemensamma hus på skolområdet där de kunde boka tid om det var något speciellt de ville göra. De lokalerna utnyttjades också till föräldramöten och liknande. Eftersom klassen höll ihop och även var tillsammans vissa kvällar, så brukade de

– 010:021/4 –

boka en sådan lokal att ha fest i ibland, berättade Louise. Och hon talade om att hon skulle ordna så att de fick tillfälle att träffas i sådan lokal de två timmarna efter lunch. Alla blev nyfikna på vad de skulle göra där, men Louise ville inte säga någonting mer, det fick bli en överraskning. Louise förklarade att hon nu skulle dela in klassen i tre grupper och varje grupp skulle få arbeta med ett ämne var. Varje par skulle få en liten uppgift att lösa och sedan presentera den på tavlan för de andra. Ämnena var matematik, samhällskunskap och engelska. Det var de ämnen som ansågs mest viktiga efter svenska som de haft timmarna innan. Anledningen att Louise ville göra på det här sättet, var att hon blivit intresserad av hur hennes elever och deras gäster presenterade sina uppgifter tillsammans. Det hade gått upp för henne efter den övning de haft i svenska att många presentationer hade varit riktigt bra och att det verkade som om hennes elever ibland hade lättare att förstå en förklaring som var enkel men kanske inte helt korrekt än en förklaring som slaviskt följde läroboken och som då skulle var både korrekt och

– 010:021/5 –

uttömmande. Louise tyckte nämligen att det i sådana fall var bättre att hennes elever förstod någonting även om det kunde bli lite fel ibland istället för ingenting, då de korrekta förklaringarna många gånger blev så krångliga att de inte hade en chans att begripa. Därefter så skulle de förflytta sig till salen för egenarbete och där skulle hennes elever få visa vad de sysslade med där och vad som stod till buds att göra. Hon hoppades också att deras partners ville vara med och ta del i något som passade just dem. Louise sade att lektionstimmen innan lunch var avsedd att visa gästerna runt på skolan, men att hon hade tänkt hålla arbetssalen för egenarbeten öppen för dem som ville vara kvar. Louise kunde inte höra några protester utan såg bara glada och förväntansfulla miner framför sig, så det var bara att fortsätta som hon hade tänkt. Louise började med att dela in klassen i de tre grupperna, och därefter så delade hon ut var sin uppgift till varje par. De fick en kvart på sig att lösa uppgiften, vilket var gott om tid då uppgifterna inte alls var svåra på något sätt. Louise ville inte att de skulle känna sig pressade, utan hon var mer intresserad av

– 010:021/6 –

deras arbete tillsamman. Om nu allt hittills hade gått Gunnars väg, så blev det inte så nu. Eva och Gunnar hade hamnat i gruppen som fått ämnet engelska. Gunnar tänkte först inte så mycket på det utan han tog det som när han skulle ha engelska i sin vanliga klass och egentligen inte behövde göra någonting. Men nu var det så att Louise elever mer eller mindre förlitade sig på att gästerna inte skulle ha några problem med det de fått i uppgift att göra. Detta var också Louise avsikt, hon ville att hennes elever skulle få hjälp av sin partner med uppdraget och inför klassen på ett annat deras sätt lära ut än så som hon arbetat med sina elever tidigare. Vad Eva och Gunnar hade fått i uppgift var att översätta var sina två små stycken från både engelska och svenska. Även om Gunnar alltid försökte göra sitt bästa i alla lägen, så var han numera mer medveten om vad han kunde och inte kunde. Så när nu Eva frågade honom till råds, så talade Gunnar om för henne att han inte kunde engelska. Eva förstod inte vad han menade och Gunnar försökte förklara. - ”Jag kan bara översätta en del ord, men att

– 010:021/7 –

översätta hela meningar blir bara fel. När jag översätter engelska till svenska så blir meningarna jätte konstiga och jag förstår ingenting. Och när jag översätter svenska till engelska så blir det ändå mer fel. Och förresten så kan jag inte läsa engelska heller, de andra i klassen skrattar oftast åt mig då”, förklarade Gunnar. Eva blev förvånad över det Gunnar sade. Hon förklarade för honom att hon också var dålig på engelska, men att det inte var någon som skrattade åt henne för det. Louise som satt bakom katedern och blickade ut över klassen såg på Gunnars dystra min och deras sätt att tala tyst till varandra att något inte var som det skulle. Louise gick tyst fram till Eva och Gunnar, böjde sig ner och frågade hur det var fatt. Eva tittade allvarligt upp på Louise och sade att Gunnar inte kunde engelska. Louise visste inte vad hon skulle säga. Den uppgift de hade fått borde vara en barnlek för någon från hans skola. Det enda hon kunde få ur sig var att de i alla fall kunde försöka. - ”Det gör vi Gunnar, vi försöker i alla fall”, sade Eva uppmuntrande till Gunnar. Louise rättade på sig och gick fundersamt

– 010:021/8 –

tillbaka till sin plats. Som tur var för Gunnar så hade han sitt goda humör att lita till och han ville i alla fall försöka göra sitt bästa. Eva och Gunnar hjälptes åt så gott de kunde och de fick väl ihop några rader tillslut. När tiden gått ut och det var dags för presentationen, så fick de som tidigare parvis gå fram till Louise vid katedern och göra var sina presentationer och förklara hur de löst uppgiften. Louise hade placerat sig lite vid sidan av så att hon hade bra utsikt över både framförandena och klassen. Hon lyssnade intresserat och det visade sig att hennes egna elever gjorde mycket bättre ifrån sig med det stöd de fick från sin partner. När det så blev Eva och Gunnars tur, så var det Eva som började med att först försöka läsa det stycke hon skulle översätta och sedan översättningen. Styckena var inte långa, men det gick mycket knackigt och med mängder av fel. Louise hörde förvånat på. Eva lät precis som hon brukade göra när hon försökte läsa och översätta Engelska helt själv. Det enda som skilde var att hon fått med alla orden, även ord som inte skulle med, och översättningen blev på så sätt helt galen.

– 010:021/9 –

Ingen i klassen sade någonting, men Louise kunde se på alla Gunnars klasskamrater att de mycket väl förstod hur fel alltihop var. Men som de gäster de var, så satt alla tysta och höll god min. Louise var dock tvungen att säga någonting, hon kunde bara inte låta detta passera utan att rätta Eva för alla felaktigheter i hennes översättning. Louise gick fram till katedern och tavlan där Eva och Gunnar stod. Hon skev upp meningarna och så som de skulle översättas samtidigt som hon läste högt. Louise försökte sedan förklara hennes översättning så som hon brukade så att alla skulle förstå. Eva tog inte illa upp, det var ungefär som det brukade när klassen hade sina lektioner för sig själva. Louise stod kvar bredvid Eva och Gunnar när det sedan blev Gunnars tur att framföra sin översättning. Gunnar hade inga problem att läsa den Svenska texten, men när han försökte läsa den översättning till engelska han gjort så lät det till och med värre än när Eva läste och översättningen var helt galen. Louise som ömsom tittade på Gunnar och ömsom tittade ut i klassen såg att Gunnar verkligen försökte göra sitt bästa. Hon såg också att hennes egna elever

– 010:021/10 –

blev mycket förvånade när de hörde Gunnar försöka läsa engelska och att Gunnars klasskamrater såg ut att skämmas som hundar på det vis som Gunnar nu representerade klassen. Men Louise tappade inte fattningen för det, hon rättade Gunnar på samma sätt som hon rättat Eva och därefter så fick de gå och sätta sig. Louise gick tillbaka till sin plats och lät nästa par komma fram och fortsätta. Resten av övningarna gick över förväntan bra utan några som helst intermezzon och när lektionen var slut så fick de gå ut på rast. Eva tog även den här gången med sig Gunnar ut. Det pratades en hel del i korridoren när de gick ut tillsammans, men nu i mer normala tongångar. Gunnar var lite förvånad över att ingen påpekade hur dåligt och dumt han hade betett sig och att han som vanligt hade gjort bort sig nu igen. På sista tiden så hade det blivit regel att hans klasskamrater kommenterade och kritiserade honom efter varje engelsklektion. Det gällde även andra lektioner om han fått någon anmärkning eller gjort något annorlunda som inte gillades av läraren. När de

– 010:021/11 –

andra klasserna kom ut på skolgården de med så samlade de sig som innan, Gunnars klasskamrater för sig och Evas klasskamrater för sig. De andra i Gunnars klass fick snabbt reda på hur han hade gjort bort sig igen. En del av Gunnars klasskamrater som närvarat hade till och med tyckte att Gunnar var sämre än alla de andra eleverna som gick i den här skolan. Gunnars klasskamrater vill inte kalla de andra eleverna i skolan för dumma längre som en del hade trott innan de kom dit. Alla hade på ett ganska så handfast sätt lagt märke till att de i grund och botten inte var så olika dem själva när det gällde alla andra vardagliga ting. Gunnars klasskamrater verkade omedvetet acceptera deras handikapp som inte så mycket mer med det, spelar roll, ungefär. Att Gunnar gjort bort sig kunde de både skratta och skämmas åt, för Gunnar fanns inga ursäkter. Deras klass skulle ju vara så mycket bättre i allt, och så kommer Gunnar, som till och med var mycket sämre än alla de andra tillsammans, det kändes som lite svårsmält. Men de ville inte ge sig på honom här då de såg att ingen annan gjorde det, så de lät honom vara ifred.

– 010:021/12 –

Det hade också pratats en hel del bland Gunnars klasskamrater om Eva som han då på något konstigt sätt verkade ha fått ihop det med. I början kunde de inte begripa vad hon med hennes utseende såg i fule Gunnar. Nu när de andra fått höra att även hon gjort bort sig i engelska, så ville man tro att hon nog var lika dum som Gunnar och när allt kom omkring, så kanske passade de ihop i alla fall. Eva hade tagit med sig Gunnar bort till sina kamrater som stod i en liten grupp för sig själva på skolgården. Gunnar hade egentligen inga problem med att han så totalt misslyckats, det var han alltför van vid även om han inte tyckte det var roligt. Han kände sig dock lite missmodig över att han inte kunnat hjälpa Eva på samma sätt som han förstod att hans klasskamrater hade hjälpt de andra. Gunnar ville inte att Eva skulle vara missnöjd med honom, ungefär på samma sätt som att han ville försöka vara alla till lags på bästa sätt. Gunnar hade också börjat fatta tycke för Eva, hon var snäll och hon pratade snällt med honom som ingen annan flicka i hennes ålder gjort tidigare. Gunnar som normalt var mycket fåordig och svårtillgänglig person hade på

– 010:021/13 –

något sätt börja släppa efter som med Rolf på museet ungefär. Eva hade på något sätt lyckats träffa rätt utan att egentligen förstå det själv och fått Gunnar att prata. Det hör till saken att Eva och hennes kamrater inte var särskilt blyga av sig när de var tillsammans. Skolan de gick i hade med avsikt gjort dem medvetna om sina problem och handikapp och de brukade ibland konversera öppet om sina svårigheter. På skolan så ville man att det skulle pratas om deras problem på ett så normalt sätt som möjligt för att få dem att förstå att det var inget att skämmas för eller retas för heller. Här på skolan var det meningen att man skulle hjälpa och stödja varandra istället, vilket många av eleverna hade anammat och faktiskt gjorde. En av Evas kamrater frågade rakt på sak om Gunnar hade samma problem i skolan som de hade. Gunnar blev förvånad över frågan och visste inte vad han skulle svara, så Eva gjorde det åt honom istället. - ”Han kan inte engelska”, förklarade hon helt ogenerat. I vanliga fall så skulle vilken annan som helst i

– 010:021/14 –

Gunnars skor vilja sjunka genom jorden. Men Gunnar var den han var och lyssnade istället lugnt på när de andra diskuterade hans problem med engelskan. Gunnar hade visserligen varit med om att det diskuterats om honom många gånger tidigare i hans skola, men då oftast med tillägget att han inte begrep nått eller var för dum. Skillnaden nu var att de här ungdomarna diskuterade honom utan några som helst misskrediterande tillägg som exempelvis att han var dum eller så. Han tyckte att de lät snälla när de pratade om honom och kanske så var de inte så missnöjda med honom trotts allt. En annan av Evas kamrater frågade efter ett tag om Gunnar hade andra problem än engelskan. - ”Nej, inte vad jag vet”, försökte Gunnar svara. - ”En del är väl sämre än andra på prov och så där”, lade Gunnar till efter en kort paus. Eva frågade Gunnar om han inte fick extrahjälp som de fick i hennes skola om de inte kunde lära sig på vanligt vis. Gunnar visste inte vad han skulle svara på det, utan han bara ryckte på axlarna som om han inte visste och lät med det förstå att han egentligen inte fick någon

– 010:021/15 –

extrahjälp alls. Direkt efter lektionen så hade Louise gått ner till lärarrummet för att träffa och prata med de andra lärarna som hade hand om elever ur Eivors klass. Hon var mycket fundersam när hon slog sig ner vid bordet där de samlats. Louise öppnade munnen först och frågade Eivor rakt på sak om Gunnars problem med engelskan. Det var nästan så Eivor sken upp som en sol, men hon höll masken och försökte se så allvarligt på saken som hon kunde. Eivor hade hoppats på att Gunnars brister skulle uppmärksammas och att på så sätt få draghjälp med att få honom förflyttad. Eivor förklarade i mycket negativa ordalag för Louise om Gunnars alla problem och att alltihop berodde på hans föräldrar som vägrade honom extrahjälp i skolan. Hon förklarade också att man från hennes skolas sida försökt göra allt för att hjälpa Gunnar ändå, men som Eivor tillade, så hade ju deras skola inga resurser för att ta hand om Gunnars alldeles speciella problem och att man då föreslagit att Gunnar skulle få byta skola, men att hans föräldrar inte gått med på det heller.

– 010:021/16 –

Både Louise och hennes kollegor tyckte att det hela lät mycket märkligt. Hur kunde föräldrar göra så mot sina barn undrade de. De fortsatte sedan diskutera Gunnar i samma sorts ordalag som förut med Eivor som referens tills det blev dags för nästa lektion. Louise reste sig lika fundersam som när hon anlänt. Hon gick bort till den arbetssal där de skulle mötas för nästa lektion. Alla elever var samlade utanför. Louise låste upp och lät sedan sina elever med kamrat gå in först och visa dem sina arbetsplatser. Det var en stor sal med arbetsbänkar avsedda för olika sorts aktiviteter. Louise uppmanade sina elever att visa sin partner runt och berätta lite om vad slags aktiviteter de höll på med här och om deras gäster ville, så fick de gärna hjälpa till eller hitta på något eget att sysselsätta sig med. I annat fall om någon kände sig sysslolös, så skulle de säga till så skulle Louise visa på något att göra. Både Gunnar och hans klasskamrater blev mäkta imponerade över lokalen och alla saker som fanns där. Där fanns verktyg, maskiner och material för att sy, snickra, måla, rita, skulptera och där fanns även utrustning för att konstruera något i metall om nu någon ville

– 010:021/17 –

det. Skolan tillhandahöll även olika typer av modellbyggsatser, så de som ville kunde ägna sig åt att bygga, bilar, båtar, flygplan, hus, med mera. Kort sagt det fanns massor att göra här. När Gunnar och hans klasskamrater gick runt och fick se vad de andra eleverna valt att arbeta med, så blev många klart imponerade av vad en del kunde och hade gjort. Flera av flickorna var mycket duktiga på att sy, en del sydde egna kläder eller ändrade om sina gamla. Två av pojkarna var mycket duktiga på träarbeten och som Eva redan visat, så var hon mycket duktig på att både teckna och måla. Det verkade som om alla Louise elever hade upptäckt något som de var riktigt bra på och intresserade av att ägna sig åt här. Louise kunde se att det inte var några som helst problem för Gunnars klasskamrater att hitta saker att göra här heller. En del parförhållande bröts upp och det verkade som om alla Louise elever hjälpte till för att hitta något, eller någon som höll på med något som intresserade Gunnars klasskamrater att göra; antingen tillsammans med någon eller några andra, eller själv om nu någon skulle önska det. Eva höll sig fortfarande till Gunnar och visade

– 010:021/18 –

honom runt så också han fick se vad de andra höll på med. Gunnar var mäkta imponerad och tyckte allt var jätte fint. Eva visade också vad hon höll på med och Gunnar tyckte mycket om de teckningar och målningar som Eva visade upp. Eva frågade Gunnar vad han gjorde i sin skola och han talade kort om att han hade teckning som tillval. Det tyckte Eva lät intressant, men Gunnar sade att det var bara för att han var så mycket sämre på allting annat och att han egentligen inte kunde teckna alls. Gunnar visade sig var mer intresserad av Evas arbete och frågade hur hon bar sig åt. Han hade blivit mycket imponerad av att hon kunde få fram de bilder hon kunde genom att bara skissa som hon visat tidigare. Ur ett skåp i närheten så tog Eva fram även annat som hon arbetade med då hon märkte att Gunnar var intresserad. Hon visade honom några målningar som hon försökt sig på och de båda tycktes som fastna där i Evas hörna lite för sig själv småpratandes om hennes olika arbeten och vad hon försökte åstadkomma. Eva blev lite förvånad över att Gunnar kände till en del om konst trots att han sade att han inte kunde teckna. Anledningen till att Gunnar

– 010:021/19 –

och Eva kunde kommunicera så bra om hennes stora intresse målning, var att Gunnar med sin uppsats om tavlan på museet hade läst in och lärt sig en hel del om måleri och konstnärskap, fast då på Gunnars sätt förstås. Louise som fanns tillhands överallt i lokalen för att hjälpa till, kunde se att Eva och Gunnar redan från början skilde ut sig från de övriga. De hamnade lite för sig själva, småpratade och gjorde inte så mycket väsen av sig. Louise som kände Eva väl kunde se att hon trivdes med vad hon och Gunnar höll på med så hon ville inte störa. Efter ett tag en bit bort, så såg Louise Eva börja plocka fram sina målarsaker och förflytta sig intill ett fönster där hon brukade hålla till. Eva letade upp en stol åt Gunnar som hon ställde bredvid. Louise blev nyfiken och kunde inte låta bli att gå dit i alla fall och fråga vad de hade tänkt göra. Samtidigt som Eva gjorde i ordning sina saker så berättade hon för Louise att Gunnar inte kunde något av vad de sysslade med där, vilket förbryllade Louise något. Louise vände sig förvånat mot Gunnar och frågade. - ”Jo men någonting kan du väl”, frågade Louise lite nyfiket? - ”Det går inget bra”, försökte Gunnar förklara

– 010:021/20 –

och sträckte försiktigt fram sina händer i en menande gest att allt blev så fumlig när han försökte göra någonting. Louise såg förundrat på Gunnar och trodde att hon förstod medan Eva fortsatte göra ordning sina saker utan att bry sig om Louise nyfikna fråga. - ”Jag frågade Gunnar om han ville berätta mer om den där bilden känsla för mig medan jag målar, jag tyckte Gunnars berättelse var så fin”, avbröt Eva med att säga. Louise kunde se på Eva att det inte bara var av artighet som hon frågat Gunnar, utan därför att hon verkligen ville. Eva fortsatte och förklarade att Gunnar hade lovat att göra det och att han hade tyckt det skulle bli roligt att se på när hon målade, vilket Gunnar bekräftade med en glad nick. Louise log tillbaka mot de båda och tyckte att det var en bra idé. Därefter så gick hon tillbaka till de andra med huvudet fullt av frågetecken. Vad var det som Gunnar berättat för Eva som gjort sådant intryck på henne? Det hade Eva inte talat om och det verkade som om hon inte hade berättat det för någon annan heller. Det

– 010:021/21 –

var ju bara Evas version om ordet känsla som hon presenterat och inte det Gunnar berättat för henne. Och med tanke på hur Gunnar framfört och berättat om ordet evig, så förstod Louise att det måste vara något mycket speciellt med Gunnars version som nu Eva inte verkade vara villig att dela med sig av. Louise tänkte också på att det var underligt att Eva lät Gunnar sitta där och se på medan hon målade, de var ytterst sällan som hon lät någon annan, även dem hon kände, se på. Lektionstimmen förflöt i rasande takt och det ringde ut till rast. En del hade funnit sig så väl tillrätta att de ville fortsätta, då Louise lovat att de som ville fick stanna kvar även timman därpå. Louise såg bort mot hörnan där Gunnar satt på sin stol bredvid Eva som stod bredvid och målade. Ingen av dem verkade ha reagerat på ringsignalen. Eva koncentrerad sig helt på sitt måleri samtidigt som hon lyssnade till Gunnar som tillsynes bara satt där och berättade någonting samtidigt som han såg ut att befinna sig i en annan värld. Louise lät Eva och Gunnar hållas, men när även den andra lektionstimmen gått och det blev tid för lunch så var hon tvungen att gå och säga till.

– 010:021/22 –

De andra hade redan gått ut och det var bara dem kvar i lokalen. När Louise närmade sig för att påminna om tiden, så visade Eva henne hur långt hon kommit. Duken var stor och målningen var långt ifrån klar, men Louise kunde känna igen vissa drag från den teckning som Eva hade gjort där framme på tavlan förut. Louise kunde också se att det här var någonting helt annat än något Eva åstadkommit förut och hon tyckte att det såg väldigt lovande och bra ut. När Eva till slut släppte blicken från sin tavla, så frågade hon Louise utan att ha frågat Gunnar först, om han inte kunde få komma och hälsa på efter sin skola så att de tillsamman kunde få göra tavlan färdig. Gunnar såg förvånat upp på Eva som glädjestrålande tittade tillbaks på honom. Louise som inte riktigt visste vad hon skulle säga frågade Gunnar om han ville det och fick ett nickade jakande till svar tillbaks från Gunnar.

Book 10 feb1995

– 010:022/1 –

Gunnar hade haft en högtids stund där tillsamman med Eva. Han hade inga som helst problem med att flyta bort i sin fantasivärld och samtidigt berätta för Eva hur han upplevde den. Eva störde honom inte med frågor och det behövde hon inte heller. Gunnar kom ofta tillbaka till samma ställe och berättade mer och mer om allt fler nyanser och skiftningar i den bild han såg inom sig. Louise kunde inte med att säga nej, det var hon allt för nyfiken för och hon lovade att försöka hjälpa till. När Eva plockat ihop sina saker så gick hon och Gunnar till matsalen för att äta. Det var mycket lugnare och trevligare här än i Gunnars skola. När de ätit klart så tog Eva med sig Gunnar för att visa resten av skolan och området omkring. På något sätt så hade de funnit varandra trots att de var så helt olika på alla de sätt, men det fanns någonting där som gemensamt berörde dem båda. Louise som kände Eva väl förstod att någonting utvecklats dem emellan, något annorlunda och mer än bara vänskap som hon aldrig sett förut. Det hade ingenting med relation pojke och flicka att göra, det kände hon

Kapitel 22

– 010:022/2 –

sig helt säker på. Det var någonting annat som hon trodde hade med Gunnar själv att göra, någonting som Eva upptäckt men förmodligen inte visste vad. Louise hade heller ingen aning om vad det kunde vara för någonting, men på något sätt så fanns det något obegripligt där som kopplade dem samman. Louise hade sina aningar och gissade att det måste ha någonting med Gunnars berättande att göra, någonting som hon inte upptäckt hos Eva ännu. När frukostrasten var slut så samlade Louise sina elever utanför en annan liten byggnad som hon anvisat innan frukostrastens början. Eivor var också där. När de kom in i lokalen som Louise bokat, så förstod hennes elever genast vad som var på gång. Louise hade ställt i ordning en liten fest tillsammans, vilket hennes klass brukade ha lite då och då. Louise presenterade Eivor för sina elever och förklarade att Eivor skulle vara med och hjälpa till innan det var dags för de avslutande tävlingarna tillsammans med de andra klasserna. Louise hade under frukostrasten introducerat Eivor i sina planer och Eivor hade på uppmaning av Louise fått hjälpa till att ställa saker och ting i ordning. Eivor förstod nog idén

– 010:022/3 –

med det hela, men hon såg nog trots allt lite bortkommen ut då hon inte varit med om något liknande förut. De fester som Louise brukade arrangera för sin klass var till för att både förnöja och lära. Hon ville så väldigt gärna att hennes elever skulle komma ut och vara delaktiga i samhället på bästa sätt och då även socialt. Som ny i skolan hade Louise därför introducera små tillställningar med både mat och dans i syfte att försöka få sina elever att lära uppföra sig och klä upp sig på ett vettigt sätt, samt att lära sig umgås med varandra på ett mer vuxet sätt. Det här hade med tiden blivit mycket uppskattat och även de som hade svårt för musik och takt hade börjat försöka dansa och tycka det var roligt dem med. Gunnar och hans klasskamrater blev förvånade, nyfikna och lite rädda när de fick höra vad som var på gång. De var inte rädda för Louise elever som de snabbt hade börjat lära sig uppskatta som vilka andra ungdomar som helst, utan istället så var de mer rädda för det där med dans. Flera av pojkarna i Gunnars klass hade aldrig provat på att dansa förut och någon liknande fest som den här, det hade de aldrig

– 010:022/4 –

hört talas om. Men Louise som uppmärksammade några tveksamma miner försäkrade att de hade absolut ingenting att vara rädda för här tillsammans med dem. Det tog inte lång stund innan Louise med hjälp av sina flickor valt ut musiken som ganska så omgående började ljuda ut över det dansgolv som Louise med hjälp av Eivor gjort i ordning. Eivor såg lite skeptisk ut där hon stod lite vid sidan av, men Louise var det fart på redan från första stund. När musiken tog fart så gick hon runt bland sina elever och uppmuntrade dem att bjuda upp och visa vad de gick för, ingen skulle få smita undan. Det fanns inte en chans för Gunnar och hans klasskamrater att gömma sig eller komma med ursäkter och snart var alla ute på dansgolvet och dansade. Lite ojämna par förvisso, men det gjorde ingenting. De här tillställningarna var det roligaste Louise visste och hon var lika mycket med som de andra och dansade och försökte lära ut hur det skulle gå till. Eivor däremot dansade inte och Louise propsade heller inte på det när det gällde henne. Ville Eivor, så var det bara att bjuda upp precis som hon gjorde. Louise och några av flickorna i hennes klass

– 010:022/5 –

bjöd upp de pojkar som inte kunde eller aldrig hade dansat förut så att de skulle lära sig dem med. Det tog ett tag, men till slut så förstod de idén att här fanns det inget att skämmas för och till sist så började de dansa dem med, även Gunnar. Det var inte lätt att försöka lära Gunnar dansa, men alla i Louise klass hjälpte till och han var ofta ute på dansgolvet med Louise eller någon av hennes flickor. Gunnars stil var oefterhärmlig och flera drog på mungiporna när han försökte allt vad han kunde. Det var till och med så att Eva inte kunde hålla sig för skratt och det smittade av sig. Men det var inget elakt skratt och till slut så började även Gunnar dra på mungiporna när han inte klarade av att hålla takten. Den musik som spelades erbjöd flera olika danser, men de mest populära danserna handlade om när de fick hålla om varandra. Det var hela tiden en blandning av lunga låtar och låtar med mer fart i, så danserna skiftade hela tiden. Det hade tagit Louise ett tag att introducera sina elever i de mer klassiska danserna, men när de väl börjat lära sig, så var de danserna de mest efterfrågade. Många av

– 010:022/6 –

Louise elever var riktigt duktiga och flera av flickorna i Gunnars klass hade aldrig haft så roligt som nu då de fick dansa med pojkar som verkligen ville och kunde. Det blev ett fasligt håll i gång, men samtidigt med stil, ordning och reda. Louise hade varit förutseende och sett till så det fanns dricka med lite tilltugg då alla blev snabbt lite svettiga och törstiga av allt dansande och behövde en paus lite då och då. Eivor hade tagit på sig att servera dricka när någon ville ha, så hon satt inte sysslolös hon heller. Eivor började mer och mer förstå vad Louise höll på med och hon kunde själv se att det var ett alltigenom lyckat koncept, men tyvärr, det var liksom inte hennes stil. Något liknande skulle hon inte orka med eller vilja engagera sig i som Louise gjorde. Tiden bara flög iväg och de måste sluta för att hinna packa ihop och göra i ordning innan dagen skulle avslutas med de förut aviserade tävlingarna. Eivor som hela tiden hade suttit och sett på, tyckte att det i och för sig hade varit en lustig tillställning. Hon hade tyvärr inte fått chansen att ytterligare nedvärdera Gunnar då Louise hela tiden hade drivit på för att hinna

– 010:022/7 –

med alla förberedelser inför dansen som skulle göras. Eivor hade av sina elever hört talas om Eva, den flicka Gunnar fått till partner, och hur de gjort bort sig med engelskan. Men trots det, så blev Eivor ändå lite överraskad av att se en så sött flicka hålla om Gunnar när de dansade och det såg ut som om de hade roligt ihop. Det begrep inte Eivor, men det gjorde henne heller ingenting. De hade ju gjort bort sig båda två och det var bara det som räknades. De sista avslutande tävlingarna skulle äga rum i gymnastiksalen. Det var en ganska så stor gymnastiksal och alla tre klasserna med deras gäster fick väl plats. Det skulle bli lagtävlingar och det skulle gå till så att de tävlade så som de var uppdelade, klass mot klass och pojkar och flickor. De skulle först ha en liten innebandy turnering och därefter skulle alltihop avgöras i en dragkamp mellan lagen. Louise och hennes kollegor hade ordnat så att det fanns tävlingsdräkter till alla deltagarna och de hade också sett till att det fanns möjligheter att duscha efteråt för dem som så ville. Alla var spända inför evenemanget och alla tyckte det skulle bli roligt. Det var uppgjort

– 010:022/8 –

så att klasslärarna skulle vara lagledare för var sitt både pojk- och flicklag. Eivor skulle tillsammans med den lärare som förestod gymnastikhallen agera domare, vilket betydde att Eivor förde protokoll och den andre dömde. När reglerna hade förklarats för samtliga, så gick pojkarna till ett av omklädningsrummen tillsammans med de två manliga lärarna för att byta om, flickorna följde med Louise till ett annat omklädningsrum. När de var klara så samlades de klassvis ute i hallen för att försöka gå igenom någon form av taktik med sina lärare. Louise kom ut på planen med sina flickor först och därefter fyllde pojkarna på. Louise klass med gäster var fortfarande uppspelta efter deras dansövningar och det var ett fasligt liv där de samlades. Men var fanns Gunnar någonstans? Några av Louise pojkar sade fnissande och sade att det inte var så lätt att hitta några kläder som passade honom och att de andra lärarna höll på och letade igenom hela förrådet. Deras fnissande smittade av sig och alla såg med spänning fram till Gunnars entré. Gunnar kom ut efter ett tag med de andra båda lärarna efter sig. De kläder han hade på sig

– 010:022/9 –

passade inte riktigt, men det verkade som om det skulle kunna fungera i alla fall. Tröjan som ursprungligen var stor, såg inte så särskilt stor ut och den stretade konstigt på ställen där den liksom inte borde göra det och byxorna passade inte riktigt de heller. Det såg i alla fall ut som om de lyckats hittat vettiga skor till Gunnar som han kunde använda. Allas blickar hade riktats mot Gunnar när han till sist kom ut ur omklädningsrummet och omedelbart då han visade sig så hördes ett jubel från Louise elever och när de hejade fram honom, så kände alla de andra sig tvungna att göra likadant de med. Eva och några av hennes flickor sprang spontant fram och mötte Gunnar som var på väg i deras riktning. De hoppade runt omkring honom och hejade allt vad de orkade, som om det var mästaren själv de alla väntat på. Gunnar blev generad men trots det, så log han uppskattande tillbaka. När Louise båda lag samlats och lugnat ner sig lite, så förklarade Louise hur hon hade tänkt sig att det hela skulle gå till. Hon talade om att hon ville att alla skulle vara med och att de skulle försöka byta så ofta som möjligt. Ingen opponerade sig, men Gunnars klasskamrater

– 010:022/10 –

såg lite konstigt ifrågasättande på honom som om, skulle det gälla Gunnar med? De visste att Gunnar var fullständigt värdelös när det gällde bollsporter, men sade inget. De alla accepterade Louise beslut och tyckte i och för sig att det skulle bli roligt att se alla andras miner när Gunnar kom in på banan för att vara med. Även Gunnar själv såg märkbart skeptisk ut och det var nästan så han öppnade mun för att säga någonting, men Louise hann före. - ”Jo, du också Gunnar, du skall också vara med som alla andra. Ingen ska slippa undan här inte.” Louise nästan skrek ut den sista meningen för att peppa och få alla med sig och hon fick ett rungande medhåll av alla hon samlat kring sig, från Gunnars klasskamrater med, om nu inte så mycket från Gunnar själv förstås som aldrig varit med om något liknande förut. De andra lagen reagerade nyfiket på hur Louise klass bullrade och skrek, vilket smittade av sig. Det gjorde att stämningen var hög redan innan första matchstart. Den första matchen stod Louise lag över och det var pojkarna som började. Det blev en mycket intressant match och det syntes klart

– 010:022/11 –

att Gunnars klasskamrater inte på något sätt var överlägsna de andra när det gällde sport. Självklart så var det så att de individuella prestationerna varierade högst betydligt, men en av de absolut bästa var Lars, en av de pojkarna som Gunnar träffat på skolgården när han först kom till deras skola. Lars lag vann matchen med 7 mot 3 och mycket tack vare just honom. Det var tydligt att de andra båda lagen inte hade lagt upp samma taktik som Louise tänkte genomföra. Alla fick visserligen vara med och spela, men de som visade sig vara bäst fick vara inne längst. I nästa match så var det då dags för Louise flickor att spela. Det blev på ett sätt ett lättsammare spel, men minst lika spännande som den förra matchen. Flickorna i Gunnars klass hade knappast prövat på att spela innebandy någon gång, vilket gjorde att diverse konstiga situationer kunde uppstå. Louise flickor däremot hade spelat mycket mer och var klart bättre. Men det spelade ingen roll och Louise var mycket bestämd på att alla skulle få spela lika mycket och hon ville se alla vara med i spelet. Louise envisades med att de skulle gå ut på planen och kämpa och ha roligt, det var

– 010:022/12 –

det viktigaste, allt annat fick komma utav sig självt om de skulle råka vinna eller så. Louise taktik var inte lätt att förstå för Gunnars klasskamrater, men Louise flickor visade vad hon menade med sitt engagemang och att alla skulle vara med. Även om Louise flickor var bättre än flickorna i Gunnars klass, så envisades de hela tiden med att passa Gunnars klasskamrater hela tiden. Det spelade ingen roll om de tappade bollen eller spelade fel. Istället för att klaga på varandra om någon gjorde fel, så blev det så att man skrattade åt misstagen istället och jublade desto mer när bollen gick deras väg. Louise pojkarna som satt och såg på, både jublade och skrattade dem med. Till och med Gunnar kunde inte låta bli att dra på munnen även om han inte riktigt förstod sig på det hela. Men det tog ett tag för pojkarna i Gunnars klass att uppskatta taktiken så som Louise flickor spelade. Det byttes hela tiden i flygande fläng och det spelade ingen roll om det ibland bara råkade vara de sämsta inne på plan samtidigt. Istället så skrattade man och hejade desto mer. Det gick ändå rätt så bra för Louise lag, flera av hennes flickor var riktigt duktiga och det var

– 010:022/13 –

nära att de lyckats få oavgjort, men som det nu blev så förlorade de istället med udda målet, 5 mot 6. Men det gjorde ingenting, Louise lag var det gladaste laget i alla fall. Både Eivor och hennes elever förundrades över att Louise lag kunde ha så roligt även om de förlorade, det hade de aldrig varit med om förr. Det var ett liv och kiv utan dess like och alla hejade och peppade varan. I den tredje matchen så var det Louise pojkar som skulle spela och det var inte tal om att Louise skulle ändra taktik på något sätt, det skulle gå till på samma vis som när flickorna spelade. Gunnars klasskamrater både log och skakade på huvudet, men de brydde sig inte längre sedan de sett flickorna spela. Det blev mycket mer spel nu mellan pojkarna när de spelade, vilket beroende på att Gunnars klasskamrater ofta spelade själva, vilket då inte flickorna gjorde. Louise såg till att det byttes spelare ofta och det dröjde inte länge innan Gunnar skulle in på planen. Eva jublade, hejade och skrek på Gunnar och hon fick alla sina klasskamrater med sig. Gunnar blev ytterst generad, men han

– 010:022/14 –

log uppskattande tillbaka. Gunnar var helt hopplös, han blev som ett stort rundningsmärke där ute på planen. Han rörde sig oftast åt fel håll och kom för det mesta i otakt med hur han rörde fötterna och sitt sätt att hantera klubban, det såg för det mesta helt dråpligt ut. Eva och hennes kamrater fullkomligt vrålade så fort bollen kom i närheten av Gunnar och Louise skrattade så tårarna rann. Även Louise pojkarna som spelade tillsammans med Gunnar tyckte att det var så roligt att se Gunnar i aktion, så de försökte passa honom så ofta som möjligt när det inte gjorde så mycket om laget tappade bort bollen. De gånger han lyckades träffa bollen blev det ett jubel utan dess like. Gunnar förstod att det var honom alla hade så roligt åt, men han kände också ett stöd och en uppskattning som han inte gjort förut. Han tog inte illa upp och han försökte på alla sätt göra sitt bästa hur fel det än blev. Han kunde till slut inte låta bli att le lite själv åt alla hans misstag. Gunnar kämpade och var alldeles röd i ansiktet beroende på hur han ansträngde sig och försökte koncentrera sig bollen. Så generad

– 010:022/15 –

som Gunnar kände sig nu hade han nog aldrig gjort förut, men samtidigt så kände han sig både glad och uppskattad och hade lika roligt som de andra. Ungefär så här flöt matchen på. Pojkarna i Louise lag byttes av i ett rasande tempo, vilket gjorde att spelet i och för sig blev lidande, men desto roligare, då spelet skiftade hela tiden. Och varje gång Gunnar kom in på planen så stegrades jublet. Att Louise pojklag förlorade med ganska så mycket brydde de sig inte om. Till och med Gunnars klasskamrater tyckte att det var roligt, de som alltid annars brukade sura ordentligt vid minsta felpass. Det var en härlig stämning och alla hade roligt, skrattade och skrek. Louise båda lag kom sist i turneringen, men det brydde de sig inte om. Nu såg man istället fram emot den avslutande dragkampen. Där var det meningen att alla i klassen skulle vara med på samma lag, både flickor och pojkar inklusive tränare. Att lagen var något ojämna i antal deltagare spelade ingen roll och att två av lagen innehöll var sin fullvuxen karl att jämföras med Louise spelade ingen roll det heller. Det skulle genomföras tre dragkamper för att

– 010:022/16 –

avgöra vilket lag som var bäst, näst bäst och sämst. Louise lag skulle vara med i den första och sista kampen och det var ingen tvekan om att Louise skulle placera Gunnar som ankare längst bak i deras ände av repet. Han var ojämförligt störst och vägde garanterat mest av alla i hennes lag. När lagen hade placerat ut sig på båda sidor om repet och domaren gett signal till att dragkampen kunde börja, så blev det ett hiskligt liv. Louise lag drogs sakta men säkert i fel riktning och alla skrek. Eva som var i mitten på repet vrålade allt vad hon kunde, ”DRA GUNNAR DRA!” Louise som var bakom Eva stämde in. Gunnar drog och drog, men han var inte van vid att ta i så där, han hade liksom försökt förut och han hade svårt för att släppa loss. Men ju mer han försökte, samtidigt som han hörde alla andra skrika och heja på honom, så började hans fysiska hämningar att släppa allt mer. Motståndarlaget kunde känna repet spännas och att det gick allt trögare att dra, samtidigt som alla på båda sidor skrattade och skrek. Det hade blivit en jämn kamp nu helt plötsligt och repet stod stilla och liksom vägde. Gunnar var inte bara stor och oformlig, han var

– 010:022/17 –

kraftig också, även om han inte såg sån ut. Även om Gunnar inte tränade någonting, så hade han tillräckligt med kondition och viljan var det absolut inget fel på. Eva och Louise skrek och hejade på Gunnar och de andra hängde på för att så mycket som möjligt psyka sina motståndare. Om nu Gunnar hade ett märkligt minspel i alla andra sammanhang, så visade han nästan ingenting alls nu. Det såg nästan ut som om han inte ansträngde sig så särskilt mycket alls. Även om Gunnar tog i allt vad han orkade, så hade han fortfarande inte utvecklat alla krafter han hade inombords, samt att Gunnars teknik att dra inte var den allra bästa. Men Gunnar försökte att ta nya grepp, luta kroppen än mer bakåt och spjärna emot och sakta, sakta så började repet förflytta sig åt rätt håll för Louise lag. Alla i Louise lag både skrattade och skrek på Gunnar. Nu var det ingen tvekan om att det var Gunnar som drog, det kändes i hela repet varifrån kraften kom. Jublet blev öronbedövande när repets märke passerade gränsen och domaren förklarade Louise lag som segrare i denna första dragkamp. Efter en kort vilopaus så var det dags för den

– 010:022/18 –

andra dragkampen. Den var också väldigt jämn, men efter ett tag så orkade förmodligen inte Louise motståndarlag längre och de förlorade även denna kamp och kom därmed sist i turneringen. Det skulle alltså bli en riktig final, och någon tidtagning behövdes inte längre. Det blev återigen en paus så att de som vunnit den senaste kampen skulle få en chans att ta igen sig och samla krafter på nytt. När det så var dags igen så ställde de båda finallagen upp sig längs repet. Louise placerade naturligtvis Gunnar längst bak igen. Den här gången när domaren gav signal så tvekade inte Gunnar och kunde släppa loss allt han hade på en gång och motståndarlaget hade ingen chans. Jublet ville inte ta slut och Louise manliga lärarkollegor kom fram och klappade glatt om Gunnar och tackade för god match. För dem så var det ingen tvekan om vem som hade dragit hem segern. Gunnar blev hyllad som han aldrig blivit hyllad förut. Han var alldeles högröd i ansiktet, så generad var han och han visste inte riktigt vart han skulle ta vägen. Men det hade börjat bli sent och skoldagen var snart slut och det var

– 010:022/19 –

dags att gå och duscha av sig. Louise sade åt Gunnar att han skulle vänta på henne utanför gymnastikhallen om han blev klar före henne. Gunnar gick ner till omklädningsrummet för att duscha med de andra, han var alldeles svettig han med. Gunnar fick höra uppskattande tillrop från nästan alla håll och man skrattade fortfarande åt hans innebandy spel samtidigt som man förundrades över hans styrka. Det var bara Gunnars egna klasskamrater som höll sig avvaktande att fira honom med samma entusiasm som de andra gjorde. När Gunnar duschat klart och klätt på sig så gick han ut. Han kunde inte se Louise någonstans, så han väntade. Efter att ha väntat en stund så kom Eva ut till Gunnar. Hon förklarade att Louise ville att de båda skulle vänta på henne medan hon avslutade dagen med Eivor och sina lärarkollegor. Efter ett tag så kom också Louise ut tillsammans med Eivor och sina lärarkollegor. Hon sade farväl och tackade Eivor än en gång för hennes initiativ att besöka deras skola. Eivor hade fått en hel del beröm av Louise och hennes lärarkollegor och de hoppades att det

– 010:022/20 –

inte var sista gången som deras skola fick besök på detta sätt. Eivor kände sig mycket nöjd och hon tyckte nog också att besöket hade varit lyckat på flera sätt. Hennes elever hade fått en helt annan syn på ungdomarna de varit tillsammans med och Gunnar hade ju definitivt uppmärksammats som udda och inte passa in i hennes klass. Eivor, Louise och de andra två lärarna skildes och Louise gick bort till Gunnar och Eva. Hon föreslog, om de hade tid förstås, att åka bort till ett konditori som hon visste fanns i närheten. Louise hade bil och hon lovade att köra hem både Eva och Gunnar efteråt. Varken Gunnar eller Eva hade någonting emot det. Louise skyndade in till lärarrummet en kort vända för att göra sig iordning för hemfärd och när hon kom ut igen så gick de alla tre bort till hennes bil på skolans parkering och for iväg. Det var ganska lugnt på konditoriet och de kunde sitta för sig själva i ett hörn. Gunnar och Louise tog kaffe med wienerbröd, medan Eva tog en läsk och en smetig chokladkaka. Louise berättade att hon ordnat så att de kunde få arbeta med Evas tavla efter skolan på måndagar och torsdagar om de ville. Louise

– 010:022/21 –

måste dock finnas med i lokalen, men hon sade att hon i vilket fall som helst hade skolarbete att göra efter skolan och hon kunde lika gärna göra det där i skolan tillsammans med dem. Eva sken upp och ville börja redan nästa dag. Gunnar tyckte själv att det lät spännande och ville hemskt gärna vara med och se Eva göra klart sin målning. Louise frågade Gunnar hur hans schema såg ut och när han slutade skolan. Hon förstod på Gunnars svar att det skulle passa in bra med när Eva och hon själv slutade deras skoldag. Louise frågade också lite om Gunnar hemförhållanden, så att det inte skulle bli problem där heller på något sätt. Efter vad Eivor berättat om Gunnars föräldrar, så ville Louise inte på något sätt ställa till det för honom. Louise förstod, efter att ha pratat med Gunnar ett tag, att han inte pratade så särskilt mycket med sina föräldrar och förmodligen inte alls om de problem han hade i skolan. Gunnar berättade om sina bröder som han måste hämta hem från fritids och dagis varje dag, men det skulle i vilket fall som helst ge Eva och Gunnar minst ett par timmar att arbeta ihop då de träffades.

– 010:022/22 –

De satt och pratade med varandra ganska så länge och Louise slutade liksom aldrig att förundrades över Gunnar. Han var på ett konstigt sätt både barnslig, samtidigt som det fanns många andra vuxna drag i honom. Han var trevlig och snäll och Louise tyckte att det var både roligt och rogivande att konversera med både honom och Eva på det här sättet. Louise tyckte sig också märka att Eva tagit till sig lite av Gunnars vuxna sätt, vilket var till hennes fördel. När alla var nöjda och hade fikat klart, så satte de sig i Louise bil igen och åkte först hem till Eva där Louise släppte av henne utanför det hus där hon bodde. Det blev mycket köra för Louise. Eva bodde långt ifrån Gunnar och en bra bit från skolan i ett litet villa område för så kallade mer välbeställda familjer. Efter att ha släppt av Eva, så fortsatte Louise och Gunnar hem till honom. Louise hade valt att släppa av Eva först för att få lite mer tid med Gunnar för sig själv. Louise hade förstått att Gunnar var en fåordig ung man och att han inte pratade av egen vilja hur som helst, men han var inte avvisande mot henne och hon ville väldigt gärna ha klarhet i

– 010:022/23 –

en del saker och ting om honom. Louise började med att frågade lite försiktigt om hans problem i skolan. Gunnar som kände sig trygg i hennes sällskap försökt förklara så gott han kunde, men det gjorde inte saken bättre då han inte alltid var så lätt att förstå sig på. När han ibland försökte förklara någonting, så blev allt bara värre och istället för att få klarhet så uppstod än mer frågor. Louise ville inte pressa Gunnar när hon märkte att något kändes obekvämt att prata om. Men efter ett tag av det hon nu hört från Gunnar och det Eivor tidigare sagt, så förstod Louise att han låg långt efter alla andra i sin klass. Vad Gunnar inte berättade för Louise var vad han tyckte gick bra i skolan då hon inte frågat. Hon hade ju bara frågat om hans problem och när han inte själv riktigt förstod sig på sina problem, så lät det hela värre än det egentligen var. Louise nöjde sig med de svar hon fick under färden hem till Gunnars stadsdel, där hon sedan släppte av honom vid fritids så han kunde hämta hem sina bröder. Hon tackade Gunnar så mycket för att han ville ställa upp och hjälpa Eva. Hon sade till honom att hans

– 010:022/24 –

hjälp skulle betyda mycket för Eva. Därefter skildes de och Louise åkte hem till sig.

Book 10 feb1995

– 010:023/1 –

Nästa dag Gunnar när kom till skolan så verkade allt vara som vanligt igen. Visserligen så var det ingen av hans klasskamrater som hade sagt något dumt åt honom på vägen till skolan, men blickarna fanns där ungefär som vanligt. Trots det så kände sig Gunnar väl till mods. Han tänkte inte så mycket på de skolkamrater som brukade försöka göra narr av honom, inte den här dagen. Nej, istället så tänkte Gunnar på gårdagen och besöket i Bodalskolan och han hade verkligen uppskattat vistelsen där. Han hade fått umgås med jämnåriga ungdomar på ett sätt som han bara sett andra göra förut, någonting som han själv aldrig tidigare upplevt. Gunnar hade ingen tanke på att det bara var så kallade ”mentalt handikappade” barn och ungdomar som gick där i Bodalskolan, för honom så var det ingen skillnad på dem jämfört med andra. Gunnar gladde sig också åt att han efter skolan skulle få åka tillbaka dit och träffa Eva och Louise igen. När han tänkte på det så kunde han inte låta bli att dra på mungiporna lite grand.

Kapitel 23

– 010:023/2 –

När Gunnar ganska så glad i hågen vandrade in leende på skolgården så fick han snart anledning att ändra ansiktsuttryck. Det var inga vänliga ansikten han mötte där. Om han inte fick okvädinsord efter sig så kunde han se nedvärderande blickar vart han än vände sig. Det var visserligen ingen som gick rakt på honom för att bråka, vilket hade hänt några gången innan på senare tid. Men den stämning gentemot honom som Gunnar kände nu tyckte han var än mer obehaglig. Det Gunnar inte visste var att hans agerande på matematikprovet hade uppfattats mycket negativt av de flesta andra eleverna som närvarat. Utan att själv förstå det, så hade Gunnar fått dem att känna sig underlägsna, han en person som de allmänt uppfattade som den dummaste i hela skolan. Han hade dessutom hånlett åt dem när han lämnade lokalen klar med sitt prov långt före alla andra, i vilket fall som helst så var det så det hade uppfattats. Det här hade diskuterats intensivt under gårdagen då Gunnar var med sin klass på besök i Bodalskolan och nu när Gunnars klasskamrater var tillbaka, så kunde de inget

– 010:023/3 –

annat göra än att anta samma attityd gentemot Gunnar som alla de andra. Gunnars klasskamrater var heller inte sena att spä på och berätta hur Gunnar skämt ut sin klass och skola inför de andra nu ”mentalt handikappade” eleverna som gick där. Den positiva anda i Gunnars klass, som trots allt funnits där under deras besök i Bodalskolan, var nu som helt bortblåst. De två första lektionstimmarna skulle Gunnars klass ha med Eivor. Hon hade förberett en övning i samhällskunskap, som var avsett att motsvara ett kommande prov i ämnet. När klassen samlades i hennes klassrum så var man ganska så dämpad, det var som om man väntade på att Eivor skulle ange ton om hur de fortsatt skulle bete sig efter gårdagen och Eivor kände samma sak. Besöket i Bodalskolan hade varit mer omtumlande än hon trott det skulle bli. Hon hade visserligen fått fram budskapet om Gunnars inkompetens och att han egentligen hörde mer hemma där än i Majbäckskolan utan att egentligen behöva säga det rakt ut. Men besöket hade också visat på något annat som Gunnar var orsak till.

– 010:023/4 –

Eivor hade märkt att hennes elever haft svårt att hävda sig tillsammans med de andra. Inte kunskapsmässigt, nej, det här låg på en helt annan nivå. Det handlade om att hennes elevers överlägsenhet i skolarbetet inte slog igenom, lite grand ignorerades, vilket påverkade det sociala umgänget, som exempelvis när de satt tillsammans på lektionerna, ute på skolgården, eller under de avslutande tävlingarna. Det hade istället blivit så att de andra eleverna tagit över initiativet med sitt mer direkta sätt att vara, vilket hade generat hennes elever och gjort dem mer eller mindre passiva. Och tyvärr, så som Eivor såg det, så hade Gunnar varit den som gjort att de andra då tappat respekt för hennes elevers kunnande. Visserligen så hade Eivors elever verkat ha uppskattat besöket på Bodalskolan, men nu bland sina skolkamrater här på Majbäckskolan, så hade Eivor uppfattat det som att det kändes lite skamset att berätta om. Till och med Eivor började känna det som om de andras glädje i Bodalskolan var på deras bekostnad och ju mer distans Eivor och hennes elever fick till sitt besök, desto mer förödmjukande började de

– 010:023/5 –

känna sig. Eivor kände precis som sina elever och beslutade sig därför att nästan helt ignorera gårdagen och det som skett under besöket i Bodalskolan och gå vidare som om ingenting hade hänt. Hon kunde också notera en viss lättnad hos sina elever att de inte behövde diskutera gårdagen eller skriva någon uppsats om det hela eller så. Eivor delade istället helt tyst ut sin samhällskunskapsövning enligt vanligt mönster. Men innan de började så kunde en av hennes elever inte hålla inne med sin nyfikenhet längre och frågade när de skulle få reda på resultaten från matematikprovet. Eivor svarade att alla prov skulle vara färdigrättade till dagen därpå och att de då skulle få tillbaka proven på deras matematiklektion efter lunch. Samtidigt när hon sade det så tittade hon på ett ignorerande sätt bort från Gunnar utan att han märkte det. När alla kommit igång med sin övning så satte sig Eivor lite tillbakalutad i sin stol bakom katedern och betraktade Gunnar med frånvarande blick. Det där Eivor nämnt att hon skulle ha matematikproven färdigrättade till morgondagen var nu inte helt sant. Eivor hade

– 010:023/6 –

redan rättat sin klass prov redan samma kväll då hon inte kunnat hålla sig. Hon hade dock ännu inte yppat några resultat till sina kollegor, det hade hon tänkte göra lite senare under dagen. För Eivor så hade Gunnars resultatet gjort henne ganska så omskakad. Redan direkt efter matematikprovet så hade hon letat fram Gunnars prov och efter en mycket noggrann granskning inte kunnat finna några fel. Allt Gunnar gjort var helt korrekt och det fanns ingenting att anmärka på. Däremot när det gällde de andra eleverna i hennes klass, så stod det klart att Eivors försök att försvåra för Gunnar hade ställt till det för alla andra. Alla hade i poäng presterat under vad de brukade med massor av fel och framförallt när det gällde den delen av provet som Eivor bidragit med. Och ingen förutom Gunnar hade lyckats lösa de två sista talen som då skulle vara utslagsgivande och svårast. När nu klassen var engagerad med sin samhällskunskapsövning så satt Eivor och funderade på hur hon kunde använda matematikprovets resultat för att då uppnå sina syften. Som hon såg på det hela, så var det

– 010:023/7 –

uteslutet att erkänna Gunnar som bäst i klassen framför alla andra. Samtidigt som hon funderade på hur hon skulle bära sig åt, så studerade hon Gunnar som i lugn och ro satt framför henne och skrev. Hennes irritation över honom blev inte mindre av att det nu såg ut som om han inte hade några problem med den här övningen heller. Eivor hade sagt till att ingen fick gå efter att de var klara. De skulle lämna in sitt prov och sedan fortsätta läsa in ett stycke de fick i läxa till nästa gång. Gunnar blev klar med sitt prov samtidigt som de bästa i klassen och lämnade också in det till Eivor ungefär samtidigt med dem. Och precis som på matematikprovet, så sågs det inte med blida ögon att Gunnar var bland de först färdiga och han visade dem dessutom det där fåniga flinet över hela ansiktet igen. Eivor själv tog det hela med ro den här gången, hon såg nästan som belåten ut. Hon var i och för sig inte belåten med att Gunnar klarat av hennes övning så lätt. Nej, hennes belåtenhet kom sig istället av att hon nu bestämt sig för hur hon i fortsättningen skulle agera och hantera Gunnar.

– 010:023/8 –

Efter Eivors lektion så förflöt dagen på ett någorlunda sedvanligt sätt, vilket innebar fortsatta trakasserier för Gunnar, fast då på ett helt annat plan än förut. Från att innan bara ha påpekat hans dumhet och utseende, så började många att även koppla samman honom med de nu ”mentalt handikappade” barnen i Bodalskolan och det rådde ingen tvekan om att det var Gunnars klasskamrater som inlett det hela. Man kallade Gunnar mentalt störd och några till och med liknade honom vid ett mentalt missfoster. Det pratades också om hans förbindelse med en mentalt störd flicka där, vilket han också blev retad för. Flickan man anspelade på då var förstås Eva och hon hade nu genom Gunnars klasskamraters försorg förvanskats till något fult och frånstötande. Att det inte var sant spelade ingen roll, det var så som alla ville ha det och då gjorde man det också till deras sanning. Gunnar kunde inte annat än att bara bli ledsen. Han kunde inte förstå varför han på det här sättet blev utsatt för allas missnöje, han ville ju inget annat än att göra sitt bästa och vara alla till lags. Han gjorde ju allt för att alla skulle

– 010:023/9 –

vara så nöjda med honom som möjligt och han kunde inte förstå vad det var som han gjorde fel. När så Gunnar kom in i klassrummet till de två sista lektionerna för dagen som var teckning, så kände han sig ganska så bedrövad. Han bara satt där för sig själv med ett tomt papper framför sig och tänkte just på ingenting. Rita det kunde han inte och det hade han till fullo förstått då han sett Eva arbeta med sina teckningar. Det tomma papperet påminde honom dock om Eva, vilket gjorde honom bättre till mods. Han började mer och mer komma ifrån den verklighet där han befann sig och började fantisera igen. Gunnars fantiserande nu blev mer som en tillflyktsort när hans omgivning var på det humöret och försökte trakasserade honom hela tiden. Det var Gunnars sätt att kunna fortsätta hålla sitt goda humör uppe. Efter att ha suttit där en stund, stirrande och leende mot ett tomt papper, så kom Gunnars teckningslärare bort till honom. - ”Tror du inte att det går bättre om du har en penna i handen om du ska rita någonting”, försökte han skämta till det lite.

– 010:023/10 –

Gunnar såg upp och nickade jakande. De övriga eleverna i teckningssalen log skadeglatt, men det märkte inte Gunnar. Han var snart inne i samma fantasier som förut fast med en penna i handen denna gång. Utan att egentligen göra någonting så fick han sitta där. Hans lärare insåg att det inte var någon idé att ytterligare försöka engagera Gunnar i skolarbetet, inte just nu i alla fall. När så skoldagen var slut så skyndade sig Gunnar till tunnelbanan för att så snabbt som möjligt ta sig till Bodalskolan och träffa Eva och Louise igen. Gunnar hade inte berättat för någonting för någon vad han skulle göra, det hade inte funnits någon anledning. I Gunnars skola var det som det alltid varit, ingen verkade vilja veta vad han företog sig på sin fritid och hans föräldrar hade inte visat något som helst intresse av vad som hänt på Bodalskolan efter att han hade varit där. Men det bekymrade inte Gunnar, han kände sig glad nu, han kände sig glad över att få komma dit igen och träffa Eva och Louise. För Gunnar var Eva och Louise annorlunda och de hade bemött honom på ett sätt som ingen annan hade gjort tidigare, han tyckte helt

– 010:023/11 –

enkelt om att vara tillsammans med dem och det fanns en längtan inom honom att få komma dit igen. För Gunnar var det här ovanliga känslor och han hade inga möjligheter att förstå det Eva och Louise gjort, att bemöta honom på ett sätt som en helt vanlig människa, en vän, en person som de trivdes att vara tillsammans med. Den enda jämförelse Gunnar i så fall hade, var att han tyckte det hade varit lika trevligt att träffa och umgås med Rolf på konstmuseet. När Gunnar kom fram till Bodalskolan så var skolgården öde. Deras skoldag hade avslutats för en halvtimma sedan och alla skolans elever hade gått hem. Gunnar gick direkt till den arbetssal där Eva och Louise skulle finnas och knackade på. Eva kom och öppnade med detsamma, hon hade sett honom komma gåendes över skolgården genom ett fönster. Louise var också där och hon hälsade Gunnar varmt välkommen. Louise hade tagit med fika som hon bjöd Eva och Gunnar på när han kom, vilket var väldigt uppskattat. De satt och pratade en stund och Louise frågade hur hans dag i skolan varit. Gunnar svarade bara helt

– 010:023/12 –

kort att den varit bra, då han inte ville tala om hur alla hade retat honom och han ville definitivt inte tala om vad de i sammanhanget hade uttryckt om Eva. Louise som lärt sig att tolka mer än ord förstod att det inte var hela sanningen, men hon ville inte pressa Gunnar så hon bytte snabbt ämne. Det dröjde inte länge innan Eva och Gunnar förflyttade sig för att börja arbete med Evas tavla igen. Louise behövde inte hjälpa till att få de två i arbete. Om nu Eva från början hade haft någon blyghet inför Gunnar, så hade den släppt för länge sedan. Gunnar som fortfarande hade lite kvar av sin naturliga blyghet hade trots det inga problem att prata med vare sig Louise eller Eva och särskilt inte nu när samtalandet gällde sådant som han tyckte om att prata om. Och det Gunnar nu uppskattade allra mest, var att få vara med och se Eva måla. Louise betraktade dem båda när de förflyttade sig till hörnet vid fönstret och gjorde sig i ordning för att börja med Evas målning igen. Hon tyckte att det var märkligt att det inte förekom någon diskussion om hur Eva målade eller hur detaljer i hennes målning såg ut eller skulle vara. Gunnar behövde bara sätta sig där

– 010:023/13 –

bredvid med den ofullbordade tavlan framför sig, för att nästan omedelbart börja berätta om en plats eller vad han nu berättade om och allt det som kom i hans väg och gjorde intryck på honom. Louise som visserligen hade med sig sitt eget arbete att sysselsätta sig med, kunde inte låta bli att lyssna till Gunnars små berättelser. Hon började mer och mer inse att Eva hade haft rätt när hon beskrev den känsla hon fått av att Gunnar varit på den plats han berättade om, men ändå inte men då på ett rent fysiskt sätt. Gunnar hade ett märkligt sätt att berätta och det fascinerade Louise. Hon började till viss del inse Evas intresse för Gunnars berättande. Men vad Louise fortfarande inte kunde förstå var hur Eva bara kunde stå där och måla utan att fråga Gunnar om någonting. Hon själv skulle väldigt gärna vilja fråga Gunnar massor, men det gjorde inte Eva. Hon kunde se att Eva och Gunnar på ett konstigt sätt var både avslappade och koncentrerade på en och samma gång. Louise förstod efter ett tag att det inte var någon idé att försöka samtala med dem då båda två verkade ganska så frånvarande där de höll på med Evas tavla.

– 010:023/14 –

Tiden gick fort och Louise blev till slut tvungen att avbryta då hon visste att Gunnar hade en tid att passa. Men först så visade Eva Louise hur långt de hunnit. Många av de grova dragen såg ut att vara på plats och flera små detaljer hade börjat framträda som ur ett vitt bländande ljus och Louise kunde se på Gunnars glada min att det Eva presterat var han mer än nöjd med. Louise själv tyckte det fortfarande var svårt att se hur tavlan i slutändan skulle komma att se ut, men hon insåg att det här var något helt annat än det Eva presterat tidigare. Hon kunde också se att Eva var mycket nöjd med sitt arbete så här långt och det verkade på Louise som om både Eva och Gunnar kunde få ut så mycket mer ur tavlan redan nu på det här tidiga stadiet än vad hon kunde. Louise skjutsade först hem Eva och sedan Gunnar som dagen innan, så att han kunde hämta hem sina bröder i tid. Det här hade då förstås uppmärksammats redan dagen innan på både fritids och dagis att Gunnar blivit hemkörd och nu fått skjuts två dagar i rad och dessutom av någon okänd. Det hade pratats en del bland personalen den första dagen, men ingen hade velat fråga Gunnar vem han hade

– 010:023/15 –

fått skjuts av. Nyfikenheten nu hade blivit ännu större, då någon passat på att göra ett ärende ut till parkeringsplatsen samtidigt som Louise släppte av Gunnar där. Det var en av de yngre ur personalen på fritids som hade gått ut för att låtsas hämta något ur sin bil. Gunnar tänkte inte så mycket på det, men för Louise var det hur tydligt som helst att hon blivit utskickad för att spionera. Louise tyckte det var riktigt roligt att se flickans förvånade ansiktsuttryck när hon såg Gunnar i bilen tillsammans med henne. Louise kunde inte låta bli att ge Gunnar en extra liten vänskaplig kram innan han klev ut ur bilen, vilket gjorde förvåningen än större hos den spionerade flickan. Gunnar blev fortfarande lite generad över att Louise var den känslomänniska hon var och gärna kramade om de personer hon fattat tycke för. Hon gjorde det på ett naturligt sätt och Gunnar hade inget emot det, han var bara ovan och han visste inte riktigt hur han skulle bete sig och besvara kramen. Det gjorde nu ingenting och Louise hade full förståelse för det. Därefter så skildes de åt. Louise körde iväg hem till sig och Gunnar gick in till fritids för att

– 010:023/16 –

hämta Lars. Ingen där frågade honom någonting den här gången heller. Det verkade som om personalen, som trots allt kände Gunnar mycket väl, hoppades på att Gunnar själv skulle berätta vem det var som skjutsat dit honom. Men nu var inte Gunnar sån och han lade heller inte märke till alla nyfikna blickar runt omkring sig, och även om han gjort det, så skulle han aldrig självmant få för sig att berätta någonting i vilket fall som helst. Gunnars uppträdande och det faktum att han rodnade stort när han klev ur bilen gjorde bara fritidspersonalens nyfikenhet än större, men Gunnar lyckades trots det få med sig både Lars och Jonas hem utan att någon kom sig för att fråga.

Book 10 feb1995

– 010:024/1 –

När de kom hem så var allt som vanligt. De åt sin middag och efteråt så ville Lars och Jonas vara tillsammans med Gunnar som oförtrutet tog med sig hem nya sagoböcker som han läste för dem på kvällarna innan det var dags att sova. Det hade börjat smyga sig in en konstig stämning hemma hos Gunnar. Han ägnade sig mycket mer åt sina bröder nu än förut, då de funnit något som roade dem alla tre tillsammans. Även om nu Lars och Jonas lekkamrater fortfarande var intressanta att leka med, så spenderade de inte så särskilt mycket tid med sina föräldrar numera. Kent märkte av det, han kände sig undanskuffad och var numera sällan på gott humör. Lena hade också börjat uppmärksamma att barnen inte hade tid med henne och deras pappa längre och hon uppskattade inte alls de lugna stunderna utan några barn runt omkring henne i lägenheten som förut. Gunnar hade lagt märke till att något hade förändrats men förstod inte vad. Han trodde att hans föräldrar på något sätt var missnöjda med honom, vilket på sätt och vis

Kapitel 24

– 010:024/2 –

var sant förstås. Därför så försökte Gunnar att vara sina föräldrar än mer till lags. Han störde dem inte med sådant som han trodde var oväsentligt, som exempelvis att berätta något som innan inte hade intresserat dem. Han visste att de alltid hade velat att han skulle ta hand om sina bröder och det försökte han göra i så stor utsträckning som möjligt nu. Han hade inga möjligheter att förstå att det var just detta som var orsaken till den stämning som rådde. När Gunnar kom till skolan nästa dag så var det ingen skillnad från dagen innan. Där fanns fortfarande de som försöka plåga och häckla honom. Det engelska prov de hade haft på förmiddagen kunde inte annat än sluta i katastrof för Gunnar. När klassen sedan samlades till sin matematiklektion efter lunch så var spänningen på topp. De skulle nu få reda på resultaten av det matematikprov de haft i början på veckan. En annan klass som gjorde provet samtidigt som dem hade fått sina resultat redan på förmiddagen, vilket gett en fingervisning om att provet varit svårare än vanligt. Eivor tänkte inte hålla sina elever på

– 010:024/3 –

sträckbänken, utan delade ut deras rättade prov och resultat direkt i början av lektionen. Hon lät dock inte eleverna dela ut proven så som hon brukade göra, utan istället så gick Eivor runt och delade ut proven själv till var och en. När hon var klar och återvände till sin plats bakom katedern, så hade alla fått tillbaka sina rättade prov utom Gunnar. Alla i klassen var väl medvetna om att Gunnar inte fått sitt prov tillbaka, då man noga iakttagit honom för att se hans reaktion när han såg hur många rätt eller fel han hade. Som det nu var så såg Gunnar bara helt förvånad ut och förstod ingenting. Eivor talade därefter om för hela klassen att Gunnars prov inte kunde godkännas och att han omedelbart skulle bege sig till rektorn för samtal. Det var allt Eivor sade, ingenting mer. Klassen nyfikna sorl tystnade när de hört vad Eivor sagt. Gunnar blev både stum och förvirrad och förstod nu absolut ingenting. Eivor fick i bestämd ton upprepa att han skulle bege sig till rektorsexpeditionen nu med en gång och anmäla sig där. Det tog ytterligare en stund innan Gunnar började röra på sig, fortfarande lika oförstående. Eivor fick nästan fysiskt hjälpa honom iväg och se till att han inte

– 010:024/4 –

glömde ta sin väska med sig. Det tog ett tag innan hon fick ut honom i korridoren och kunde stänga dörren till klassrummet. Gunnar blev stående ett tag där i korridoren utanför sitt klassrum, helt förstummad. Han kunde lika gärna ha fått en ordentlig örfil av Eivor, det hade haft samma effekt. Sättet som hon hade framfört det hela var på alla de sätt avsiktligt, hon ville få Gunnar ur balans och det hade hon verkligen lyckats med, han visste knappt var han befann sig. Gunnar hade hört att han skulle bege sig till rektorsexpeditionen och efter ett tag så började han sakta bege sig dit. När Gunnar kom fram till rektorsexpeditionen så var han fortfarande i ett tillstånd av chock. Utan att behöva fråga någon där någonting, så blev han hänvisad in till rektorn i sitt ämbetsrum. Där inne fanns inte bara rektorn själv utan även studierektorn och en annan person som Gunnar inte kände igen. Gunnar uppmanades slå sig ner i en utplacerad stol rakt framför de andra, vilket han gjorde efter en ytterligare uppmaning. Rektorn gick rakt på sak utan att ens försöka presentera vilka andra som var närvarande i

– 010:024/5 –

rummet. - ”Anledningen till att du kallats hit beror på att ditt prov i matematik inte kan godkännas på grund av misstänkt fusk. Innan några ytterligare åtgärder tas i frågan så vill vi höra din förklaring på hur det hela gått till”, sade han i skarp ton. Gunnar kunde inte svara. Han hörde vad rektorn sade men han kunde inte svara. - ”Hör nu här Gunnar. Ditt prov i matematik kan inte annat än tyda på att du fuskat. Jag vet inte hur du burit dig åt, men låt oss nu reda ut det här på bästa sätt så att vi sedan kan glömma det inträffade och fortsätta med skolarbetet på ett sätt som det skall skötas, utan fusk”, fortsatte han i en något mer normal ton. Gunnar satt fortfarande tyst och såg sig förvirrat omkring. Han förstod fortfarande ingenting av vad han hörde. - ”Men Gunnar. Du tror väl ändå inte att vi alla här på skolan ska tro att du ensam kan ha alla rätt utan ett enda misstag på en skrivning som var så svår att ingen annan i skolan hade bättre än fyrtioåtta poäng av de maximalt sextio som

– 010:024/6 –

man kunde få. Jag menar, vi känner ju dig Gunnar, dina tidigare resultat i matematik har ju varit ojämförligt sämst. Nu måste du berätta för oss vad du håller på med om vi skall kunna hjälpa dig”, fortsatte rektorn säga i en något otålig ton. Gunnar kunde fortfarande inte svara, han var lika förstummad som förut. Rektorn som tyst betraktade Gunnar ett tag började tröttna, liksom de andra närvarande, när Gunnar, som de tyckte, inte verkade vilja svara. - ”Nu får du tala om för oss hur det förhåller sig! Var det du ensam som kunde svaren på samtliga frågor på provet!”, tog Rektorn i efter en stunds tystnad. Det tog en stunds tystnad till innan Gunnar fick ur sig ett tyst och tveksamt ja till svar. Rektorn slog ut med armarna och såg uppgivet på Gunnar och frågade igen om han verkligen ville få dem att tro att det var han själv och ingen annan som hade del i det prov han lämnat in. Gunnar upprepade sitt försynta ja utan att kunna säga någonting annat. - ”Förstår du inte att vi bara inte kan acceptera

– 010:024/7 –

ett sådant svar utan att få klarhet i hur det hela i så fall har gått till”, fortsatte rektorn i en något mer förlåtande ton. Gunnar svarade inte då han inte kunde svara på något sådant, han visste inte vad han skulle säga. Rektorn slog ut med armarna igen och såg sig uppgivet omkring. - ”Jag hoppas att du är medveten om att vi då måste informera dina föräldrar och att det förmodligen inte räcker med det. Vi på skolan kan inte acceptera fusk, det är orättvist mot alla de andra eleverna och vi har krav på oss från skolstyrelsen att stävja alla försök till fusk oavsett vem det är som fuskat.” Gunnar hörde vad rektorn sade, men förstod fortfarande ingenting. Han visste bara att han hade försökt genomföra sitt prov så gott han kunde och efteråt varit lycklig över att det gått så bra. Det förhör som Gunnar nu råkade ut för hade han ingen möjlighet att förstå eller försvara sig mot. Det här var frågeställningar som låg långt över hans förmåga att ta till sig och för honom helt hopplöst att förstå. - ”Ja du Gunnar, du kan gå nu. Men du vet var

– 010:024/8 –

vi finns om du har något ytterligare du vill tillägga”, avslutade rektorn trött. De andra som suttit med och lyssnat reste på sig och Gunnar blev tecknad att göra detsamma. Studierektorn eskorterade sedan Gunnar ut ur rummet utan att säga någonting. Gunnar gick ut och visste inte riktigt vart han skulle ta vägen. De flesta i Gunnars situation skulle säkerligen ha lämnat skolan för dagen, men Gunnar var inte som alla andra. Efter en stund av förvirring så tog sig Gunnar tillbaka till sitt klassrum och knackade försiktigt på, men det tog ett tag innan Eivor öppnade. Hon blev ytterst förvånad, hon hade inte förväntat sig att få se Gunnar där igen, i vilket fall som helst inte så snart. Eivor visste mycket väl vad rektorn hade sagt till honom och hon kunde se på Gunnar att han inte var sig lik. Hon sade åt Gunnar att komma in och sätta sig och därefter så fortsatte hon lektionen som om ingenting hade hänt. Efter lektionen gick alla elever ut på rast, vilket Gunnar också gjorde. Inga ord växlades emellan Eivor och Gunnar efter lektionens slut och han lämnades ensam släpandes sig runt på skolgården som vanligt. Även om Eivor inte direkt hade sagt någonting,

– 010:024/9 –

så spreds det snabbt ut att Gunnar fuskat på matematikprovet, någon annan förklaring till vad som hänt fanns inte och det var precis vad alla hans skolkamrater ville höra. Det var den bästa förklaring de kunde komma på till varför Gunnar blivit klar med sitt prov så snabbt och senare kallad till rektorn. De två sista lektionerna för dagen var inte roliga för Gunnar. Vem som helst i hans situation skulle ha lämnat skolan för länge sedan, men Gunnar var alldeles för förvirrad för att tänka klart. Han klarade inte att ta tag i situationen. När så skolan för dagen äntligen var slut, så skyndade Gunnar i alla fall iväg så fort han kunde. Att några ropade skällsord efter honom uppfattade han inte, han ville bara komma därifrån. Gunnar tog inte tunnelbanan hem, utan istället så åkte han in till staden. Gunnar ville komma bort och det fanns bara ett ställe som han kände till där han kunde känna sig lycklig och få vara ifred, så han åkte raka spåret till konstmuseet för att få lugn och ro. Även om Gunnar tagit mycket illa vid sig av dagens händelser, så kunde han ändå glädjas åt sådant som för honom kändes positivt. Och ju närmre

– 010:024/10 –

han kom sitt mål, desto bättre till mods blev han. När sedan Gunnar kommit fram till museet och satt där på bänken med sin tavla, så kunde ingen se på honom vad han varit med om. Den här tavlan var som en vän för honom, en vän som enbart förmedlade glädje och hjälpte honom att komma bort från alla svårigheter han varit med om under dagen. Visserligen var det ett sätt att fly verkligheten, men vart skulle han annars ta vägen? Att Gunnar först på sista tiden fått vänner i Rolf, Louise och Eva, var för honom också en positiv upplevelse, men det var så nytt för honom och han visste egentligen inte riktigt vad en vän var för en person. Han hade visserligen uppfattat ordet flera gånger i de sagor han läste för sina bröder varenda kväll, men han kunde inte sätta in sin egen person i sammanhanget. Som Gunnar såg det, oavsett vad, så hade han i och med tavlan funnit ett ställe där han trivdes och som på något sätt var hans eget. Gunnar fantiserade mycket om den plats som hans tavla återspeglade, en plats både långt bort och nära på samma gång ungefär. Nära på så sätt att han kunde se sig själv där, en sorts

– 010:024/11 –

verklighet där han kunde känna hur alla spänningar inom honom släppte. Långt bort på så sätt att han kände att det fanns så mycket mer att upptäcka där. Gunnar kunde inte enbart skåda in i tavlan, han hade även vänt sig om där på ängen och blickat tillbaka utifrån tavlan någon gång. Han gjorde det inte ofta men den här gången så kände han en närvaro som gjorde att han måste vända sig om på ängen och skåda ut. Som i ett skimmer kunde Gunnar se Eva framför sig. Hon stod och målade på sin tavla. Han drog sig till minnes att innan de skilts, så hade Eva benämnt hennes tavla som deras, hon hade sagt ”vi”, när hon visade Louise hur långt hon kommit. Gunnar hade reagerat men inte sagt någonting då han inte riktigt visste hur han skulle bete sig, om han skulle säga någonting eller inte. Men oavsett vad så uppskattade han Evas invit. Där Gunnar nu befann sig, så kunde han också på ett annat sätt jämföra den bild Eva skapade med hans tavlas verklighet som omslöt honom nu. Han kunde se och känna att Evas tavla på så många sätt stämde överens med hans. Samma atmosfär fanns där genom alla de små

– 010:024/12 –

detaljerna som höll på att ta form, men trotts det så var Evas tavla ingen kopia, det var inte så som Gunnar berättade och beskrev de bilder han såg framför sig. Den tavla, den bild som Eva var i färd med att skapa, liknade mer ett komplement till hans tavla, utan att för den skull kunna betraktas som förlängning åt varken det ena eller andra hållet som man kanske skulle kunna tro. Gunnar kunde se det klart nu. Han hade inte tänkt på det tidigare, men nu var det ingen som helst tvekan längre att Eva genom sitt måleri berättade om sig själv och sin längtan och Gunnar tyckte om vad han såg. Gunnar var uppslukad av sin tavla mer än vanligt, när han till slut upptäckte Rolf sittandes bredvid honom och påpeka att det nog var dags att gå hem nu. Gunnar vaknade upp och tackade Rolf så hemskt mycket för att han påminde honom. Det var sent och de hann inte med någon ytterligare konversation. Gunnar gav sig av på ett för honom skyndsamt sätt. Rolf satt kvar på bänken ett tag och såg efter honom när han försvann bort genom salarna. Rolf hade tänkt mycket på Gunnar den sista

– 010:024/13 –

tiden. Efter att Gunnar berättat för honom om tavlan då solljus föll in genom trapphuset och gav den liv, så hade han fått något att tänka på. Gunnars beskrivningar hade plötsligt blivit så verkliga. Det Gunnar hade berättat för honom beskrev inte något dött eller tekniskt som hade med tavelmåleri att göra. Istället så beskrev Gunnar tavlan mer utifrån ett innehåll, det var ingen platt bild, tavlan blev till något mer än bara punkter och färgprickar som målningen var uppbyggd av. Rolf hade tänkt på det här mycket och dagen efter så hade han varit på plats vid samma tidpunkt som Gunnar dagen innan. Som tur var så hade väderleksförhållandena inte ändrats särskilt mycket, så Rolf hade också fått se några glimtar av det Gunnar berättat om. Efter att ha hört Gunnar berätta så som han gjorde, så var det ingen tvekan om att det Rolf fick se även rörde honom, han som egentligen inte var intresserad av konst alls. Han kunde som Gunnar följa med i tavlans alla olika skiftningar ju mer solen förflyttade sig längs horisonten samtidigt som den också gick ner. Han insåg att det inte bara var tavlan i sig och det ljus den reflekterade ut i lokalen. Där fanns ett samband

– 010:024/14 –

med Gunnars berättelser som fick honom att känna som han gjorde. Rolf började så sakta förstå att Gunnars fantasier var så mycket mer än bara vanligt fantiserande. Det Gunnar såg i tavlan kanske faktiskt fanns där, en annan verklighet, men en verklighet som kanske inte var direkt avsedd för honom själv eller någon annan än Gunnars att se. Gunnar han till fritids och dagis i tid för att hämtade hem sina bröder. På både fritids och dagis så hade det varit vilda spekulationer om vem kvinnan var som hade kört Gunnar dit dagarna innan. Ingen kunde erinra sig att Gunnar haft eller ens kunde ha några sådana kontakter och att bli så väl mottagen av en så elegant kvinna som Louise, det gick bara inte att förstå. Det hela var och förblev ett mysterium då Gunnar var sen och inte hann med att prata. Gunnar och hans bröder hann dock hem i tid till middagsmaten, så han behövde inte förklara eller på något sätt ursäkta att han var sen.

Book 10 feb1995

– 010:025/1 –

Helgen som kom förflöt ganska så lugnt för Gunnar. Han ägnade stor del av tiden åt sina bröder och lyckades även komma ifrån en stund på söndagen som han tillbringade på konstmuseet. Han hade inte glömt hur han blivit anklagad för fusk i skolan, men trots det så kunde han ändå behålla sitt goda humör när han var tillsammans med sina bröder eller besökte museet. Det var stunderna däremellan som han tänkte på skolan och vad han råkat ut för där. Det gjorde honom sorgsen. Han förstod fortfarande inte vad som hänt och han hade ingen aning om vad han skulle göra eller hur han skulle bete sig i en situation som denna. Gunnar hade heller ingen tanke på att försöka prata med någon om sina problem, han hade aldrig gjort det förut. Han visste inte ens om att man kunde prata ut om sina problem med någon nära person och för Gunnar så var det ett problem i sig att han inte hade någon att anförtro sig till. Hans föräldrar försökte nog hjälpa honom på sitt sätt, men deras sätt att hjälpa stämde väldigt dåligt överens med det stöd Gunnar egentligen var i behov av att få. På

Kapitel 25

– 010:025/2 –

ungefär samma sätt så ställde också Gunnars egen vilja till det då han inte ville vara till besvär och egentligen aldrig talade om, frågade, eller på annat sätt försökte påvisa om det var något som bekymrade honom. Hans föräldrar sätt att bemöta Gunnar handlade i mångt och mycket om att kommendera honom och när de upptäckte att det inte fungerade, så lät de honom istället vara utan att försöka ta reda på varför han inte klarade av att göra så som han blivit tillsagd. De frågade honom heller aldrig om problem i skolan då det var någonting de helst inte ville veta av. Detta gjorde att Gunnars problem var något han själv måste försöka hantera och på det sätt Gunnar var och fungerade, så gick det inte så bra. Visst hade det förekommit tillfällen då Gunnars oförmåga visat sig så att det påverkat andra som då i sin tur reagerat. Men det var mer sällan och då hade man bara sett till att få sina egna problem ur världen, det var ingen som egentligen tänkte på Gunnar och att även han kunde ha problem. Folk i allmänhet, inklusive hans föräldrar, såg nog Gunnar som en person som vandrade genom livet utan några som

– 010:025/3 –

helst bekymmer och många trodde nog att han helt enkelt var för dum för att bekymra sig överhuvudtaget alls. Om Gunnar hade varit mer fysiskt spröd och klen så kanske man hade tagit mer hänsyn till honom, men det var han ju inte. Gunnars yttre företräden gjorde tyvärr att nonchalansen mot honom istället förstärktes. Gunnar hade hört allt det rektorn sagt till honom, men problemet var att han inte riktigt förstod innebörden av fusk och att ljuga förstod han sig inte på heller, Gunnar var en alldeles för ärlig person för det. Att han däremot kunde förtiga saker om ingen frågade honom, det var en annan sak. Det var inte att ljuga eller fara med osanning och det hade definitivt inget med fusk att göra. Som det nu var så kunde Gunnar inte ens försöka att förmå sig att göra någonting åt saken, han kunde bara vänta och se. När Gunnar på måndags morgon kom till skolan igen, så blev han än mer hånad än förut. Att han hade fuskat hade nu kommit ut i hela skolan och det var igen som egentligen intresserade sig för om det var sant eller ej. Eivor hade förstått att utnyttja situationen till sin fördel. Hon hade helt enkelt meddelat sina

– 010:025/4 –

kollegor om Gunnars resultat på matematikprovet med tillägget att det här inte kunde vara riktigt och att något inte stämde då nivån på provet låg långt över Gunnars kapacitet. Att hon skulle få medhåll i det hon insinuerade var helt i sin ordning då de andra lärarna mycket väl kände till Gunnar och hur han var. Nästa steg att informera rektorn blev då till en självklarhet och i samband med det så hade Eivor presenterat en del noga utvalda övningar som Gunnar tidigare hade gjort och som bekräftade hans oförmåga. Eivor hade även låtit förstå att hon burit med sig och arbetat med matematikprovsfrågorna i skolan och att det eventuellt kunde ha varit möjligt att någon tagit provet ur hennes väska och skrivit av. Men Eivor var noga med att inte försöka beskriva exakt hur det i så fall skulle ha gått till, hon ville bara få fram att möjligheten i så fall funnits för Gunnar eller någon annan att hjälpa honom fuska. Eivor hade också rätt i sin bedömning att Gunnars resultat skulle framstå som mer otroligt än det tveksamma i att han skulle kunna ha fuskat. Hon hade också bedömt

– 010:025/5 –

Gunnars chanser att försvara sig som obefintliga och att hans föräldrar inte heller skulle vara kapabla att reda ut situationen. I och med det så förväntade hon sig också att skammen för Gunnars föräldrar skulle bli så stor att de nästan självmant skulle vilja flytta Gunnar till en annan skola för att undvika konfronteras med henne och skolans övriga elevers föräldrar i fortsättningen. På det sätt som Eivor hade räknat ut det hela, så skulle hon själv komma i skym undan och inte vara den som direkt anklagade Gunnar för fusk, den stämpeln ville hon undvika att få på sig. För Gunnar blev skoldagen en plåga. Lektionerna gick väl sådär, men på rasterna så hade han svårt att hålla sig undan. Förut så hade det inte gjort honom något om de retade honom för hans utseende och sätt, det hade han vant sig vid. Men att bli anklagad och hånad för fusk när han istället hade trott att alla skulle bli glada och nöjda med honom, det klarade han inte av. Att han tog illa vid sig syntes och när nu Gunnar inte kunde förmå sig att göra någonting åt sin situation så fanns där heller inga alternativ, utan han fick helt enkelt

– 010:025/6 –

genomlida dagen. Den enda ljusglimt han hade var att han skulle träffa Eva och Louise efter skolan och det övervägde på sätt och vis allt det andra. När så skolan slutade för dagen, så gav sig Gunnar iväg till Bodalskolan och det kändes som en befrielse för honom att komma iväg. När han kom fram så hade Louise även denna gång med sig fika och precis som förra gången så tog det inte lång stund innan Eva och Gunnar var igång med sitt arbete. Det som Louise sysselsatte sig med var mer en terapi vars avsikt var att det skulle se ut som om hon hade någonting att göra. Förra gången så hade hon kommit på sig själv med att sitta och lyssna till Gunnar istället för att ägna sig åt sitt och hon gjorde likadant den här gången. Men hon var noga med att inte tränga sig på och riskera störa. Louise hade förstått att Gunnar berättade om en plats, men hon kunde inte begripa att det fanns så mycket att berätta om på den där platsen och ändå så upprepade han sig aldrig. Gunnar varierade sig hela tiden, som om han betraktade saker ur olika perspektiv, ljus, dag eller natt, eller vilken situation han befann sig i.

– 010:025/7 –

Louise kunde heller inte låta bli att förundras över sättet han berättade på. När Gunnar pratade eller försökte samtala med någon så lät det helt annorlunda. Hon anade sig till att när han berättade om den här platsen eller om något annat som betydde mycket för honom, så släppte spärrar som annars hindrade honom att uttrycka sig fritt. Precis som förra gången så fick Louise avbryta när det var dags att skjutsa hem de båda. Och precis som förra gången när Louise släppte av Gunnar utanför fritids så var personalen framme vid fönsterrutorna och glodde. Gunnar klarade sig även denna gång från att förklara vem Louise var, då ingen riktigt visste hur de på ett fint sätt skulle börja fråga. Den påföljande tisdagen och onsdagen flöt på ungefär så som måndagen börjat. I skolan så hade man diskuterat igenom fallet Gunnar och hur man i fortsättningen skulle hantera saken. Eivor hade hävdat att Gunnar blivit till ett problem i klassen och att det då avspeglades på deras arbete. Hon hade också påpekat att om ingenting gjordes så skulle hon bli tvungen att acceptera Gunnars resultat på skrivningen, vilket då skulle kunna få oanade konsekvenser

– 010:025/8 –

med tanke på alla de andra eleverna i skolan. Både rektorn och de andra inblandade lärarna förstod mycket väl vad Eivor menade och hur alla andra elever skulle reagera om man från skolans sida såg mellan fingrarna med fusket, så alla var ense om att de måste agera i frågan. Alla var också medvetna om sin delaktighet i spridandet av nyheten och att det nu var allmänt känt att Gunnar fuskat och att det inte skulle bli så lätt att ändra på ett så etablerat faktum. Rektorn hade bestämt att man skulle vänta några dagar innan man kontaktade Gunnars föräldrar, han ville ändå ge Gunnar en chans till att förklara sig, även om han inte trodde att så skulle ske. På det sätt som Gunnar hade blivit anklagad och vad som nu skedde, så hade han inga möjligheter att varken förklara eller försvara sig. Hur skulle han kunna förklara och bevisa att han faktiskt hade klarat av att lösa alla talen själv utan fusk? Hur skulle han kunna förklara att han innan det här provet varit sämst i hela skolan och nu helt plötsligt kunde allting? Även om Gunnar förändrats genom den stimulans han funnit i sin tavla på museet och

– 010:025/9 –

kunnat komma fram till lösningar på annat sätt än vad skolan lärde ut, så var han fortfarande samma person och personlighet som förut. Hela hans mentalitet, utseende och sätt att vara hade inte förändrats ett dugg och som den person Gunnar nu var, så klarade han inte av att bemöta alla dessa för honom okända argument. Även om Gunnar förstod att man på skolan förväntade sig en förklaring från honom så kunde han inte ge någon. Han gick heller inte till rektorn då han inte kunde komma på något att säga. Så på torsdagen sammanträdde rektorn och berörda lärare, där det bestämdes att Gunnars föräldrar skulle informeras och att rektorn själv skulle göra det på grund av ärendets allvar. Skolans ledning beslöt också att om ingenting ytterligare kom fram som förklarade händelsen och på något sätt ursäktade Gunnars handlande och ovilja att medverka till en förklaring, så skulle man verka för att få honom förflyttad från skolan. Rektorn gick tillväga så att han skulle begära ett möte med Gunnars föräldrar på måndag kväll redan veckan efter. Han hade på inrådan från Eivor tänkt skicka en lapp med Gunnar

– 010:025/10 –

hem. På lappen så fanns ingen förklaring till den egentliga orsaken till mötet, utan där fanns enbart angivit att han önskade diskutera Gunnars fortsatta skolgång. Gunnar fick den här lappen av Eivor senare samma dag och hon var inte särskilt diskret när hon gav honom den. Hon gjorde det inför hela klassen och hon talade om att den var från skolan rektor och att han skulle lämna den till sina föräldrar. Det var ingen tvekan om att alla i klassen då förstod vad som var på gång och på rasten efter så fick också resten av skolans alla elever veta det med. När Gunnar gick till de två sista lektionerna i teckning, så betedde sig de andra eleverna på skolgården inte så aggressiva mot honom som förut. Fortfarande så hånade de honom såklart, men nu ville man avvakta och se hur skolans ledning med lärare och allt skulle ta sig an ärendet och vilket straff Gunnar då skulle få. Att delge Gunnar den här lappen på det sätt som Eivor gjorde och att ge honom i uppdrag att överlämna den till sina föräldrar, var i förväg Eivors förslag. Hon hade fått det att låta som en välgärning, att det skulle ge Gunnar ytterligare en chans att tillsammans med sina

– 010:025/11 –

föräldrar ta initiativ och försöka reda ut saken. Att hon var säker på att så inte skulle bli fallet behöll hon för sig själv. Eivor kände sig nu mycket nöjd med hur saker och ting utvecklade sig. Som hon såg det, så var Gunnar så gott som borta ur hennes klass och hennes sätt att agera i frågan hade gjort att hon ytterligare stigit i respekt hos sina kollegor. Man avundades henne inte att vara den som hade att ta hand om problemet Gunnar, men att hon hittills gjorde det på ett både korrekt och riktigt sätt vara alla överens om. Men den främsta orsaken till att man lovordade Eivor, var nog innerst inne att ingen själv ville bli indragen och riskera kritik, så man gick helt enkelt med på allt som Eivor och rektorn föreslog för att slippa undan delaktighet och ta ansvar. Det var också så att man från lärarnas sida hade börjat uppmärksamma att Gunnar mer och mer blev utsatt för mobbning på skolgården, men i och med Gunnars fusk så såg man mellan fingrarna med det och många lärare tog omvägar för att slippa konfronteras med det hela. Man lät helt enkelt det hela bero och överlät ett eventuellt initialt agerande till

– 010:025/12 –

Eivor på så sätt att om hon reagerade, så ansåg de andra att även de kunde ingripa om det då ansågs nödvändigt. Men Eivor var inte på det humöret och hon gjorde istället som alla andra och undvek nogsamt att komma i kontakt eller ens befinna sig i närheten av Gunnar på rasterna. Hon kunde komma på alla slags skäl i världen att befinna sig någon annan stans om någon av de andra eleverna gav sig på honom. Hon såg inget skäl till att hjälpa Gunnar, den enda hjälp han skulle få av henne var att komma bort ifrån skolan och hennes klass. Lappen som Gunnar fick av Eivor gjorde honom än mer ledsen. Det var en ytterligare bekräftelse på att han inte hade hört fel och att man tänkte fortsätta hävda att han fuskat. Gunnar fortsatte med att göra ingenting de två sista teckningstimmarna han hade för dagen. Han orkade helt enkelt inte tänka på lappen han måste ge till sina föräldrar. Gunnar började allt oftare fly bort i sina fantasier, som nu även omfattade Eva och hennes tavla de höll på med. Han kände sig trotts allt glad över att få komma dit och träffa Eva och Louise igen. Det var en av de tre

– 010:025/13 –

ljusglimtar som trots allt verkade finnas kvar så som saker och ting var nu. Han uppskattade också väldigt mycket att få vara tillsammans med sina bröder och de hade utvecklat ett mycket fint förhållande dem emellan. Men framför allt så uppskattade han sina besök på konstmuseet som blivit till en regel efter skoldagens slut, utom måndagar och torsdagar då förstås när han skulle träffa Eva och Louise. Gunnar kom iväg till Bodalskolan utan vidare intermezzon. Eva öppnade för honom och Louise bjöd på fika som tidigare. Även här tillsammans med Eva och Louise så hade det utvecklats en slags samvaro ungefär som med Gunnars bröder, vilket alla tre verkade trivas med. Gunnar hade inga som helst problem att komma bort ifrån sina bekymmer när han var tillsammans med Eva och Louise och det var inte bara Gunnar som uppskattade deras möten. Eva såg verkligen fram emot de dagar då Gunnar skulle komma. Louise hade vid ett tillfälle frågat Eva om hon inte kunde fortsätta att måla på sin tavla själv under den ordinarie skoltiden när Gunnar inte var där. Men Eva hade då försökt förklara för henne att det inte

– 010:025/14 –

gick. Visserligen var det hon som målade, men hon klarade inte av att göra just den här tavlan själv. Hon hade sagt till Louise att Gunnar målade precis lika mycket som hon och att det var han som hela tiden visade vägen genom sitt berättande, vilket gav henne inspiration att måla som hon gjorde. Louise förstod nu att Gunnar påverkade Eva mycket mer än hon tidigare trott och hon hade lagt märke till att Eva blivit som en annan människa sedan hon träffat Gunnar. Eva hade blivit mycket mer behagligare att ha och göra med och hennes ibland så häftiga temperament var som helt bortblåst. Det var som om hon på några veckor blivit vuxen och det klädde henne tyckte Louise. I och med Evas totala omvändning, så hade Louise allt mer börjat inse att Eva på ett sätt inte längre hörde hemma i den här sortens skola, men hon insåg också att hon inte skulle klara av en vanlig skola heller. Eva kunde fortfarande varken läsa eller skriva tillräckligt bra och Louise visste att det handikappet förmodligen skulle följa henne livet ut. Evas stora problem som hon hade tillsammans med de flesta andra eleverna i skolan, var att de

– 010:025/15 –

saknade intresse att lära sig läsa och skriva, då det inte gick lika lätt som för andra så kallade ”normala” barn så var det inget roligt eller ens mening med att ens försöka. Det verkade heller inte gå att få dem intresserade som det verkade. Louise hade mer och mer börjat komma fram till att det var detta slags ointresse som gjorde att de blev hämmade också på så många andra områden i livet och inte bara när det gällde skolan. Så som samhället såg ut och utvecklades, så verkade det bli allt mer omöjligt att fungera normalt om man inte kunde läsa, skriva och räkna på så kallat rätt sätt. I och med Gunnar, så hade det också blivit så att Louise och Eva kommit mycket närmre varandra. Från en lärare och elev förhållande så hade de nu mera börjat umgås på ett sätt som vuxna umgås med varandra och båda hade upptäckt att de trivdes i varandras sällskap. Båda var pratglada och de verkade inte ha några som helst problem med att finna på något att prata om. Att de pratade mycket om Gunnar var en självklarhet och ju mer samtalen kom in på relationer och om Gunnar då förstås, ju mer öppet samtalade de med varandra. Det var heller inte så konstigt att de båda frågat

– 010:025/16 –

ut varandra om vad de tyckte om Gunnar. Eva hade förklarat att hon inte riktigt visste, men att hon tyckte hemskt mycket om honom tvekade hon inte en sekund på, även om allt var så mycket annorlunda med Gunnar. Eva hade haft och hade inga problem med att skaffa pojkvänner som hon då sedan avverkat i rask takt, men det gick inte att jämföra dem med Gunnar. Eva hade berättat för Louise att då de var tillsammans så hade hon känt att Gunnar visste saker om henne som hon inte själv hade en aning om. Hon berättade att Gunnar inte bara berättade utifrån sig själv längre, utan ur ett annat perspektiv så som hon kände det själv. - ”Jag vet att det inte låter klokt, men han gör det! Han säger saker som jag inte trodde om mig själv. Men när jag målar så känner jag att allt det han berättar passar in”, hade Eva med ett blygt leende förklarat för Louise. Louise förundrades över vad Eva berättat och frågade om hon inte blev rädd av att höra någon annan berätta om henne på det där sättet. Eva hade svarat att hon inte kände det så och att hon absolut inte kände sig rädd inför Gunnar, och i samband med det så hade Eva

– 010:025/17 –

för första gången kommenterat Gunnars utseende. - ”Han må se ut som han gör, men det finns där något vackert i honom trotts allt ändå och det är vad jag bryr mig om”, hade Eva sagt med ett brett leende på sina läppar. Louise hade blivit förvånad över hennes så öppna svar, men egentligen bara kunnat hålla med. Louise hade aldrig tänkt på Gunnar på det sättet, men när hon hörde Eva säga det, så insåg hon att Eva hade rätt. Louise å sin sida hade förklarat att hon själv fascinerats av Gunnar och hon erkände för Eva att hon suttit och tjuvlyssnat på honom och hans små berättelser när Eva och han satt tillsammans och arbetade med Evas tavla. Louise var också snabb med att påpeka att det var svårt att låta bli att lyssna på Gunnar där han satt. Eva hade smålett lite blygt tillbaka och sagt att det inte gjorde något om hon lyssnade. Louise hade då vidare förklarat för Eva att hon aldrig hört någon berätta något liknande på det sättet förut. Louise talade också om att Gunnars sätt att berätta var det vackraste hon hört och att hon riktigt längtade till deras

– 010:025/18 –

stunder tillsammans för att få höra mer och Eva kunde inte annat än att hålla med.

Book 10 feb1995

– 010:026/1 –

Tiden som Eva och Gunnar satt tillsammans gick fort och som gången innan när det började bli dags att åka hem, så visade Eva Louise vad dem gjort och hur långt de kommit. Louise skjutsade hem dem som vanligt och när hon släppt av Eva hemma hos sig och var på väg till fritids där Gunnar skulle hämta Lars, så frågade Louise om han brukade skriva någonting. Gunnar gissade att Louise inte menade det han skrev på dagarna i skolan och hade till läxa och så, men han förstod i så fall inte riktigt vad hon menade då för någonting. Louise förklarade för Gunnar att hon hade ett litet problem som hon undrade om han kunde hjälpa henne med. Louise berättade för Gunnar om Evas läs och skrivsvårigheter och att det var svårt att få henne intresserad av att lära sig läsa och skriva. Louise lät Gunnar förstå att hon trodde att Eva kanske skulle vara mer intresserad av att läsa någonting som Gunnar skrivit själv och kanske på så sätt få henne att börja öva och lära sig läsa ordentligt. Utan att Gunnar hunnit säga någonting, så fortsatte Louise. Hon talade om

Kapitel 26

– 010:026/2 –

för honom att hon skulle hjälpa till med stavningen och se över grammatiken så att den blev någorlunda rätt och så, men att det allra viktigaste var att det var hans ord som kom fram och inget annat. Gunnar tittade lite blygt ner i sättet där han satt och sade. - ”Jag gör nog inga stavfel”, sade han tyst. Louise hade tänkt fortsätta prata när Gunnar avbröt henne. - ”Vad säger du?” Frågade Louise förvånat. Gunnar rätade på sig något. - ”Jag gör nog inga stavfel” upprepade han i samma tonläge som förut. Gunnar hade med tiden blivit mer och mer medveten om sin förmåga och han visste nu att han inte gjorde några stavfel längre. Louise blev så förvånad att hon blev alldeles tyst. Hon visste inte riktigt vad hon skulle tro då hon inte kunnat tänka sig ett sådant yttrande komma från Gunnar. Hon trodde att han var ungefär lika dålig på att skriva svensk som en del andra elever i hennes klass, efter att ha demonstrerat sina urusla kunskaper i engelska den dagen då han och hans klasskamrater besökte hennes skola. Hon

– 010:026/3 –

trodde att hon härigenom skulle kunna hjälpa både Gunnar och Eva på ett nytt sätt och nu visste Louise inte vad hon skulle säga. Det blev tyst så pass länge att det till sist var Gunnar som tog initiativ och fortsatte. - ”Jag kan läsa, skriva och räkna, men jag kan ingen engelska”, sade han i samma tysta ton och ställning som förut. Louise som så smått hade börjat hämtat sig igen och just tänkt säga någonting blev tyst igen. Hon hade lärt känna Gunnar och förstod mycket väl att han inte skulle säga någonting sådant om det inte var sant. - ”Jag skriver gärna något till Eva om du tror att hon skulle tycka om det”, fortsatte Gunnar efter ännu en paus dem emellan. När nu Gunnar sagt det han ville ha sagt, så satt han stilla och tyst som innan utan att vända sig om mot Louise. Louise hade ömsom förvånat tittat på Gunnar och ömsom på den väg där hon körde. Hon kunde se att Gunnar menade allvar med det han sagt och på något konstigt sätt så kände hon att hon inte tvivlade på hans utsaga längre. Gunnar hade under hela tiden de varit tillsammans överraskat henne och just nu så

– 010:026/4 –

kände Louise sig bara lycklig över att Gunnar kunde allt det där han sagt och hon kunde inte annat än glädjas med honom, hon tvekade inte längre. - ”Du Gunnar, om du bara visste hur glad jag tror Eva skulle bli. Även jag skulle bli glad om också jag fick läsa det du skriver om. Du skall veta att det inte spelar någon roll vad du skriver eller berättar om, både Eva och jag skulle inte kunna bli lyckligare än om vi fick läsa något du skrivit själv”, svarade Louise med lite glädjegråt i halsen. Gunnar rätade på sig och log tacksamt tillbaka mot Louise, men utan att den här gången bli generad över hennes vänliga ord då Louise efteråt knappt kunde hålla tårarna tillbaka. Hon tog Gunnars hand och kramade den hårt en lång stund medan hon körde. De sade inget mer till varandra under en lång stund, det var bara Louise små snyftningar som hördes. När de svängde upp och stannade framför fritids, så kunde Louise inte hålla sig längre. Hon kramade om Gunnar ordentlig och grät några glädjetårar och när hon väl släppte greppet, så smekte hon honom lätt på kinden samtidigt som hon förmanade honom att sköta om sig.

– 010:026/5 –

Efter det så klev Gunnar ur bilen och tog farväl. På något sätt så blev Gunnar var varken förvånad eller generad över Louise reaktion den här gången, det var på något sätt som om det passade sig och som Gunnar kände det, så hade Louise varit uppriktig och ärlig gentemot honom på det sätt som hon reagerat. Louise hade utan att tveka accepterat det Gunnar talat om för henne. Han behövde inför henne inte bevisa någonting, hennes reaktion var bevis nog på att hon trodde honom. Gunnar kände sig mycket tacksam mot Louise där han stod kvar vid sidan av parkeringen ett tag tills Louise hade kör iväg, hon hade gett honom det bästa erkännande han kunnat få. Gunnar gick glad och nöjd in till fritids för att hämtade Lars. Därefter gick de båda till dagis för att hämta Jonas. Men den här gången så slapp Gunnar inte undan personalens nyfikenhet. Alla hade de sett när Gunnar kom och alla hade de sett den ömhet som östs över honom. Det var inte tal om att vara fin i kanten nu längre, utan nu var det Gunnar som blev insläpad in i personalens fikarum så fort han visade sig innanför dörren. Britta, som förestod dagis och kände Gunnar väl satte på fika och

– 010:026/6 –

tog fram bröd, medan en av de yngre flickorna ur personalen följde med Lars bort till Jonas för att sysselsätta honom där en stund. - ”Nu får du inte narras med oss längre Gunnar, vem var det där som du fick skjuts med hit”, frågade Britta nyfiket? Om inte Gunnar blev generad förut, så blev han det desto mer nu. Han hade haft det där fånigt glada leendet över hela ansiktet när han kom för att hämta Lars och han hade behållit den minen hela vägen in till dagis och nu på Brittas direkta fråga, så blev han alldeles högröd i ansiktet. Gunnar blev först nu medveten om att alla hade sett på när Louise kramade honom och smekte honom på kinden och nu blev han oerhört generad. - ”Det var Louise”, sade han, samtidigt som han såg ner i fikabordet där han blivit placerad. Han kunde dock inte låta bli att le lite när han nämnde Louise vid namn, trotts att han samtidigt och med stor ansträngning försökte låta bli. - ”Louise? Och vem är Louise då? Nu får du lov att berätta Gunnar, jag kan inte sova i natt om jag inte får veta”, manade Britta på leende.

– 010:026/7 –

Britta var på ett sprudlande gott humör och Gunnar kunde inte låta bli att göra henne till viljes. Han berättade att Louise var lärare på Bodalskolan och att han besökte henne där efter skolan på måndagar och torsdagar för att arbeta tillsammans med en av hennes elever där. Britta visste mycket väl vad Bodalskolan var för en skola och hon fick en känsla av att hon kanske hade gått lite för långt i sin utfrågning av Gunnar, så hon fick det hela raskt att övergå till ett mer normalt samtal dem emellan, vilket Gunnar tycktes uppskatta. Brittas utfrågning varade en stund innan hon kände sig nöjd med det hon fått veta och Gunnar kom hem lite senare än vanligt med sina bröder. Maten stod på bordet och deras föräldrar satt och väntade på dem. Gunnar förklarade att personalen på dagis bjudit på fika och att det blev sent innan de kom därifrån. Både Lena och Kent accepterade ursäkten efter ett tag, om än motvilligt. När de ätit klart och barnen lämnat bordet och Lena och Kent dukat av, så gick Gunnar tillbaks in i köket med lappen som han skulle ge sina föräldrar. Gunnar hade inte glömt bort den och han var mycket orolig för hur hans föräldrar

– 010:026/8 –

skulle reagera. De läste lappen båda två och frågade sedan Gunnar vad det var frågan om då lappen inte gav några ledtrådar. Gunnar försökte förklara så gott han kunde. Han sade att rektorn talat om för honom att han fuskat på ett matematikprov de haft. Det räckte. Gunnar behövde inte säga mer. Både Lena och Kent uppfattade orden, att han hade fuskat. - ”Vad har du gjort sade du”, utbrast Lena förtvivlat? - ”Jag har inte fuskat”, försökte Gunnar förklara tyst. - ”Om du nu inte har fuskat, hur kommer det sig då att du fått den här lappen med dig hem”, kommenterade Kent argt? Gunnar kunde inte svara. - ”Vad är det här för något, vad har du nu ställt till med”, tjöt Lena? Gunnar hade ingen chans att ens försöka förklara sig, han bara stod där förskrämd och tog emot den ena salvan skäll efter den andra. Efter ett tag så skickades han in på sitt rum då hans föräldrar tröttnat att se honom bara stå där framför sig.

– 010:026/9 –

Det blev inget sagoläsande den här kvällen för Gunnar. Lars och Jonas fick bara veta att Gunnar gjort något mycket dumt och att han därför fick stanna på sitt rum. Lars och Jonas blev mycket dämpade och frågade inget mer då de märkte att deras föräldrar var mycket irriterade och arga. Gunnar gick som vanligt till skolan dagen efter. Kent hade gått upp tidigare än vanligt så att Gunnar och Jonas inte skulle få den stund för sig själva på morgnarna som de brukade. Det pratades inte alls runt frukostbordet den här morgonen, till och med Jonas höll tyst. Gunnar kom iväg tidigare än vanligt, då det var uppenbart att han inte var önskvärd där hemma. Resten av dagen i skolan verkade förlöpa i samma stil. Det var uppenbart att han inte var så särskilt önskvärd där heller. Eivor däremot var nöjd. Hon brydde sig inte om att fråga Gunnar om han hade lämnat lappen till sina föräldrar eller glömt bort det, det hade ingen som helst betydelse nu längre. Även om han inte gjort det, så fanns det ingenting som kunde stoppa processen som det nu såg ut. Det fanns dock en sak som hon

– 010:026/10 –

fortfarande retade sig på och det var Gunnars sätt att fortsätta sköta sig och försöka göra sitt bästa på alla hennes lektioner. Det verkade inte spela någon roll hur mycket hon än försökte få honom ur balans, Gunnar fortsatte att göra bra ifrån sig. Eivor ville inte att det skulle komma ut att Gunnar verkligen kunde och var så duktig som han nu var, så hon hade stoppat alla prov och andra övningar i sin klass tills dess att saken med Gunnar var avklarad. Hon hade även fått de andra lärarna med sig att göra detsamma, med motiveringen att inte riskera mer fusk innan man hade fått klarhet i fallet Gunnar. Där fanns inget som helst förlåtande i Eivors agerande gentemot Gunnar som det var nu. Om han någon gång fick en fråga så var det en nonsens fråga avsedd att göra honom till åtlöje inför klassen. Att ge Gunnar några frågor som eventuellt skulle kunna avslöja hur duktig han var, var det inte tal om. Efter skolan så åkte Gunnar till konstmuseet igen. Hans närvaro där hade blivit en följetong. Han förnöjde en del och irriterade andra, men så länge som han hade en vän i Rolf så fick han vara ifred. Men innan Gunnar gick till museet

– 010:026/11 –

så letade han reda på en bokhandel och frågade efter skrivpapper. Han hade lyckats spara en hel del av sin nya veckopeng och stod länge och valde innan han till slut fastnade för ett lite större format av brevpapper som han tyckte såg bra ut. Brevpappret var av bra kvalité, men gick bara att köpa i större förpackningar som då kostade en hel del. Men så länge som Gunnars pengar räckte, så kände han sig nöjd med sitt köp. Brevpapperna skulle han ha att skriva på till Eva och efter att ha funnit sig tillrätta på sin plats bredvid sin tavla, så satte han omedelbart igång med att skriva. Gunnar kände sig inspirerad och han tyckte att det skulle bli roligt. Vad han skulle skriva om var inga problem, hans oändliga fantasi tycktes aldrig ta slut. Även om hans tavla var som en referens till mycket, så tänkte han inte alls skriva om den. Genom den energi tavlan tycktes förmedla, så kunde Gunnar rent känslomässigt sträcka sig längre bort på många andra plan dit där vårt vanliga medvetande inte når. Genom att sitta där med Eva och arbeta med hennes tavla, så hade Gunnar lärt sig mer om henne än hon

– 010:026/12 –

hade en aning om själv. Gunnar såg i Eva en känslomänniska ungefär som Louise, fast då något mer av en romantiker och då på ett annat sätt än vanligt förstås. De här sidorna som Gunnar i sitt sätt att fantisera kunde se hos Eva satt djupt begravda i hennes undermedvetande och det var det här som Gunnar ville skriva och berätta om. Sättet som Gunnar gick till väga på, var som att ge Eva en röd tråd att följa, något som visade vägen genom ett helt galleri av upplevelser som han generöst i små sammansatta berättelser berättade om. Hans sätt att skriva liknade i mångt och mycket sagoberättelser där en saga ledde till en annan och så vidare. Gunnar hade nu läst så många sagor för sina bröder att han nära nog skrev som han läste och såg berättelserna utvecklas framför sig, ungefär som på film. På senare tid tillsammans med sina bröder, så hade Gunnar lärt sig utnyttjade sagoböckerna mer som referens istället för att läsa direkt rakt ur som han hade gjort i början. Numera så lade hela tiden till egna små stycken och kunde göra många och långa utsvävningar för att på ett mer målande sätt berätta och förklara, och få saker och ting att falla på plats

– 010:026/13 –

trotts att den egentliga tryckta texten inte fanns där. Även om hans bröder nu inte kunde förstå sättet Gunnar läste på, så hade de allt mer börjat uppskatta hans sagoberättande. Tiden liksom spelade ingen roll när de satt där tätt tillsammans och flöt bort med Gunnar i sagans värld. Nu helt plötsligt i och med att Louise frågat, så fick Gunnar möjlighet att skriva något utifrån sig själv, något han inte tänkt på förut. Gunnar hade känt att Eva bar på en längtan inom sig, men att hon inte riktigt kunnat hitta rätt och ta till vara på den harmoni och stillhet som han också kunde känna fanns där. Och kanske var det därför som Eva innan upplevts som irriterad, frustrerad och arg, som då ibland resulterat i de vredesutbrott han hört några av hennes klasskamrater tala om. Gunnar själv var inte riktigt säker, men han trodde att han förstod och det var det han tänkte skriva om. När nu Gunnar satt och skrev, så satt han visserligen där rent fysiskt på plats på bänken, men det var egentligen inte där han rent mentalt och känslomässigt befann sig. Gunnar satt på sin sommaräng och blickade ut ur sin tavla. Där kunde han se Eva stå och måla, men

– 010:026/14 –

inte bara det, Gunnar kunde se mycket längre än så härifrån. Han beskrev Eva så som han såg henne där han satt och han försökte på något sätt få med hennes drömmar på ett sätt som fick dem att framträda som än mer verkliga så att de nästan gick att ta på. Att Gunnar var så totalt borta från verkligheten, fast han rent fysiskt satt där på bänken och skrev, gick inte att ta miste på. Rolf som hade tagit till vana att kontrollera Gunnars hörna innan det var dags för Gunnar att gå hem, fick nu se honom sitta där som uppslukad och skriva på ett sätt som han inte sett förut. Rolf slog sig tyst ner bredvid Gunnar och tittade på ett tag medan Gunnar skrev. Han textade tydligt och det var inga svårigheter att läsa, samtidigt som det gick ganska så fort. Gunnar skrev i en takt nästan helt utan några synbara uppehåll. Men Rolf ville inte sitta där och tjuvläsa, utan efter ett tag så gjorde han Gunnar påmind om sin närvaro. Gunnar tyckte som vanligt om att träffa Rolf och han hade inget emot att han först nu upptäckte honom sittandes bredvid sig. Rolf frågade Gunnar vänligt vad han höll på med och då för första gången på ett någorlunda

– 010:026/15 –

mer riktigt sätt så berättade Gunnar om Louise och Eva. Han hann inte med att tala om allt för Rolf, det skulle ha tagit för lång tid. Men Gunnar lyckades i alla fall berätta om Bodalskolan och att Louise var Evas lärare och att hon hade bett honom skriva något som skulle hjälpa Eva att lära sig läsa bättre. Gunnars sätt att beskriva saker och ting kunde ibland bli ganska så kryptiska och Rolf visste inte riktig hur han skulle tolka en del saker, men han accepterade det Gunnar sagt och tyckte att det var snällt av honom att hjälpa till. Att sedan Rolf uppfattade Gunnars beskrivning av Eva som en liten flicka i småskolan, det förstod inte Gunnar. Rolf smålog för sig själv och trodde nog att han senare skulle få bättre klart för sig hur det hela låg till, på ungefär samma sätt som annat Gunnar försökt förklara och som han först efteråt lyckats få för honom sammanhängande och begripligt. Gunnar packade ihop sina saker och åkte hem och när han glad i hågen kom till fritids så tog personalen emot honom förvånat. De talade om för honom att Kent redan hade varit där och hämtat Lars och Jonas. Gunnar blev lika förvånad han och förstod ingenting, ingen hade

– 010:026/16 –

sagt någonting till honom. Så han hade bara att gå hem utan sina bröder. När så Gunnar kom hem innanför ytterdörren, så rusade Jonas på honom direkt. - ”Pappa säger att vi skall åka till ett badhus imorgon med rutschkanor och allt och att du inte kan följa med, men det kan du väl Gunnar? Du kan väl följa med? Snälla,”, bad Jonas? - ”Nej, det kan han inte!”, ropade Kent argt inifrån köket. Gunnar förstod då att han inte fick följa med och försökte tyst förklara att han kanske kunde följa med en annan gång istället, vilket gjorde Jonas ledsen. Gunnar blev ledsen han med och speciellt då han hade hört Kents arga rop inifrån köket. Hela den kvällen så höll sig Gunnar undan på sitt rum. Han var ute en stund för sig själv, men när han kom hem igen då det var dags för Lars och Jonas att gå och lägga sig, så hade Kent bestämt att det inte skulle bli något av med sagoläsandet den här kvällen heller. Det var inte bara Gunnar som blev besviken, Lars och Jonas blev minst lika besvikna de med och de kunde inte förstå varför deras föräldrar var så arga på Gunnar för.

– 010:026/17 –

För Gunnars del så blev det nu så att han fick vara för sig själv hela helgen. Både Lena och Kent tillsammans eller så turades de om med att ta hand om Lars och Jonas och försöka sysselsätta dem med både det ena och andra vare sig de ville eller ej. Det gick inte att ta miste på att avsikten var att hålla dem borta ifrån Gunnar. Gunnar däremot förstod ingenting av vad detta nya förhållningssätt gentemot honom gick ut på, han kunde bara konstatera att de övriga i familjen inte ville, eller som då Lars och Jonas, inte fick vara tillsammans med honom längre som det verkade. Istället så tillbringade Gunnar helgen på konstmuseet där han satt och skrev. Rolf arbetade inte på helgerna men för Gunnars del så verkade det inte göra så mycket om han skulle glömma bort tiden och komma hem försent. Det verkade som om han inte hade några tider att passa längre och äta det kunde han ju klara av själv om det var så.

Book 10 feb1995

– 010:027/1 –

Efter helgen så kom Gunnar iväg till skolan mycket tidigare än vanligt. Det verkade som om Kent nu tagit på sig att passa Jonas på morgonen när han vaknade. Varken Gunnar eller Jonas tyckte att det var någon vidare trevlig stämning runt frukostbordet nu med Kent där och de fick knappt prata med varandra längre. Lena hade under gårdagen i för Gunnar negativa ordalag talat om att Kent nu varit tvungen att begära ändrade arbetstider och att han nu hädanefter skulle hämta hem Lars och Jonas från fritids och dagis. Det fanns egentligen ingenting som Gunnar kunde kommentera eller säga någonting om, han kunde bara se på och acceptera. Dagen i skolan flöt på som vanligt om man nu kan säga så. Gunnar fick ta emot spott och spe, men försökte ändå göra sitt bästa även om det kunde kännas svårt ibland. Som vanligt numera på måndagar efter skolans slut, så åkte Gunnar iväg till Bodalskolan för att träffa Eva och Louise. Här däremot möttes Gunnar av vänliga ansikten och det gjorde honom glad. När de satt och fikade så tog Gunnar fram en liten

Kapitel 27

– 010:027/2 –

trave med papper som han visade för Eva och Louise. - ”Jag har skrivit lite till dig”, sade han till Eva. Eva blev både överraskad och glad, men hon förstod inte riktigt. Men om nu Eva blev överraskad, så var det ingenting mot vad Louise blev. Visserligen så hade hon trott att Gunnar skulle skriva något till Eva som han lovat, men det här var ju massor med papper fulla med text. Hon kunde också se att allt var mycket välskrivet och att Eva inte skulle ha några som helst svårigheter med att kunna läsa Gunnars handstil. Louise blev alldeles överväldigad. - ”Men Gunnar, vad har du gjort? Har du suttit och skrivit hela helgen”, utbrast Louise? Samtidigt som hon sade det, så bläddrade hon igenom högen med papper Gunnar lagt upp på bordet framför henne och Eva. Gunnar blickade vänligt tillbaka mot Louise och sade att hon också fick läsa om hon ville. Louise tackade Gunnar med att resa sig och ge honom en vänlig kram till svars. Louise förklarade för Eva att hon bett Gunnar skriva något till henne som hon kunde använda när hon övade sig på att läsa och att hon trodde att Gunnars berättande var mer intressant läsning för henne än alla

– 010:027/3 –

andra tråkiga övningsböcker som skolan hade. Eva uppskattade gesten då hon inte skämdes för sitt handikapp inför Gunnar, så hon reste sig och gav Gunnar en vänskaplig kram hon med. Louise var så nyfiken på vad Gunnar skrivit att hon frågade om det gick bra att hon satt och läste medan de fortsatte med Evas tavla. Det hade Eva och Gunnar ingenting emot. Så när Eva och Gunnar fikat klart, så förflyttade de sig till sin lilla hörna vid fönstret där de brukade hålla till. Eva hade kommit en bra bit på sin tavla och nu gick det inte att ta miste på likheterna med Gunnars tavla på konstmuseet längre, men det var inte på något sätt en kopia. Eva kände sig glad och nöjd med vad de åstadkommit hittills och hon kunde se på Gunnars reaktion att även han uppskattade det hon gjort. Tavlan och deras arbete tillsammans betydde mycket för Eva. Det var stunder då hon kom till ro, tid och rum betydde inte så mycket och den irritation som ibland kom smygande över henne fanns liksom inte där. Gunnar å sin sida beundrade Evas tavla på flera sätt så som den växte fram. Han såg Eva framför sig när han

– 010:027/4 –

tittade på den. Han kunde se att Eva lade ner hela sin själ i att måla den och han uppskattade mycket att han fick vara med. Han kunde också känna att Eva uppskattade att ha honom med sittandes där bredvid och se på då hon målade, vilket Gunnar tacksamt tog till sig. Det var inte ofta som Gunnar fick någon uppskattning från någon och tillsammans med Eva så kunde han känna att hon var alltigenom ren och ärlig gentemot honom. Att de två trivdes tillsammans var det ingen tvekan om och Louise kunde se banden mellan dem växa sig allt starkare för var gång de sågs. Men nu däremot så var Louise upptagen med annat än att studera de två måla. Hon satt djupt koncentrerad kvar vid fikabordet och ägnade sig åt det Gunnar skrivit. Emellanåt så såg hon upp från bladen som hon höll framför sig för att betrakta den unge mannen som skrivit det hon just nu satt och läste. Hon hade svårt att förstå hur han, Gunnar, lyckats återge sitt berättande i skrift så som han hade gjort. Hon var fullständigt medveten om att hon själv inte skulle kunna skriva någonting liknande. För henne var det otroligt vacker skrivet och hon kunde bara sitta där och njuta av det hon läste.

– 010:027/5 –

Louise mycket väl förstod att där fanns en handling, men hon blev inte riktigt klok på om hon tolkade den rätt eller om där fanns något mer bakomliggande som hon missat. Hon fick en känsla av att Gunnar ville visa någonting, där fanns någonting bakom texten som hon inte kunde få fram. Det här gjorde bara Louise än mer nyfiken och intresserad av Gunnars berättelse som hon hade framför sig. Att han bara kunnat hitta på en berättelse som den här begrep hon inte och han hade skrivit avsevärt mer än hon kunnat drömma om. Det var inte lite att läsa igenom och när Louise var klar så var de sena. Det fanns ingen tid för Eva att visa Louise hur långt de kommit med tavlan den här gången, det fick vänta tills på torsdag. Louise gav Eva papperna som Gunnar skrivit och sade åt henne att ta väl hand om dem. När de satt i bilen på väg hem till Eva, så kunde Louise inte låta bli att berömma Gunnar för det han skrivit. Hon var också noga med att tala om att Gunnar inte hade gjort några stavfel, språkfel, eller andra fel heller för den delen och att det inte kunde ha varit mer korrekt skrivet. Hon talade om för Gunnar att hon trott han kunde, men att han nog

– 010:027/6 –

fortfarande var lite för blygsam för att tala om hur duktig han egentligen var. När Louise släppt av Eva och de var på väg hem till Gunnar, så kunde Louise inte låta bli att fråga om handlingen. Hon talade om att hon hela tiden hade en känsla av att det låg någonting mer bakom berättelsen än det som texten beskrev. Gunnar log då han förstod att Louise läst rätt så som han avsett och han förstod också vad hon menade. - ”Jag är så dålig på att förklara hur jag menar, men Eva kan förklara det bättre”, svarade han. - ”Hjälper du Eva läsa om hon inte kan”, tillfogade Gunnar lite tyst. - ”Det vet du att jag kommer att göra”, svarade Louise vänligt leende. När de närmade sig fritids där Louise hade tänkt släppa av Gunnar som gångerna innan, så talade han om för henne att han inte skulle hämta hem sina bröder idag. Louise tittade lite undrande på honom och frågade sedan var han i så fall bodde så att hon kunde släppa av honom där istället. - ”Det behövs inte, det går bra om du släpper av mig där vid parken där framme, det är inte så

– 010:027/7 –

särskilt långt att gå därifrån”, svarade Gunnar tyst. Louise gjorde som Gunnar sade, men hon kände något sorgset komma över Gunnar när han klev ur bilen. Hon avsiktligt dröjde kvar en stund med att köra iväg för att följa Gunnar med blicken där han sakta vandrade in i den närliggande parken utefter en dovt upplyst parkväg. Det hade börjat bli kyligt ute och regnet hängde i luften. Louise inte bara rös av kylan när Gunnar öppnade bildörren, det var någonting mer med Gunnar som gjorde henne orolig. Efter att ha följt efter Gunnar med blicken en stund så åkte hon iväg. När hon vänt bilen vid den nästkommande korsningen och var på väg tillbaka, så kunde hon se att Gunnar hade stannat upp och vänt sig om för att blicka tillbaka på hennes bil när hon körde förbi. I skenet från en parklykta så fick Louise en glimt av Gunnar så som hon inte sett honom tidigare, men hon fortsatte. Gunnar såg på ett konstigt sätt ledsen ut vilket förbryllade Louise, då Gunnar för henne var den godmodigaste, gladaste och trevligaste unge man hon träffat på och nu så här hade hon aldrig sett honom

– 010:027/8 –

förut. Gunnar hade under alla de stunder de träffats enbart spridit glädje kring sig och när hon nu såg honom, så kände hon en viss förtvivlan spridas inom sig. Det var något i Gunnar ansiktsuttryck som gjorde henne orolig. Gunnar kom lagom hem till middag och sedan så fick Gunnar ta hand om Lars och Jonas medan Lena och Kent åkte in till Gunnars skola för mötet med skolans rektor. När deras föräldrar lämnat lägenheten så föreslog Gunnar att de skulle läsa en saga tillsammans. Det ville Lars och Jonas gärna, men innan de började så frågade både Lars och Jonas Gunnar varför deras mamma och pappa var så arga på honom. Gunnar förstod att ingen hade sagt något till dem och han försökte förklara att rektorn på skolan sagt att han fuskat på ett matematikprov de haft och att han trodde att det var därför som deras föräldrar var arga på honom. - ”Hade du fuskat då”, frågade Lars nyfiket? - ”Nej det hade jag inte gjort, men det tror ingen på”, försökte Gunnar förklara. Det blev tyst en liten stund tills Jonas utbrast.

– 010:027/9 –

- ”Jag tror på dig i alla fall, så det så!”, sade han sedan i trotsig hög ton. Lars stämde omedelbart in och därmed så var saken utagerad och avklarad för deras del. Gunnar tog fram en ny sagobok som han lånat och började läsa som förut med alla tre sittandes i Jonas säng tätt tillsammans. Under tiden så var Gunnars föräldrar på väg till hanns skola. De pratade inte med varandra där de satt på bussen. Det utbyttes heller inga ord när de åkte vidare med tunnelbanan där de satt och såg både dystra och arga ut på samma gång. När de sedan anlänt till skolan och blev hänvisade in i rektorns ämbetsrum, så hade deras ansiktsuttryck skiftat till något mer allvarliga drag. Rektorn själv såg också han allvarlig ut när han tog emot. Ingen ville dra ut på tiden då det enbart skulle förlänga plågan, så rektorn förklarade kort vad som hade hänt och hur han såg på saken. Han talade om att man på skolan gett Gunnar flera chanser att förklara sig, men att så inte skett. Han förklarade för Gunnar föräldrar att som saker och ting utvecklat sig, så såg man ingen annan utväg än att flytta Gunnar till en annan skola. Både Lena och Kent bara satt där och tog emot.

– 010:027/10 –

Ingen av dem frågade efter något bevis eller ens försökte ställa upp för Gunnar på något vis, de bara satt där och accepterade allt som sanning så som rektorn beskrev det. Då Lena och Kent inte opponerade sig, så talade rektorn om att det kanske skulle ta någon vecka eller så innan de fått klart med vilken annan skola Gunnar skulle flytta till, men att han skulle meddela dem så fort han visste besked. Gunnars föräldrar ifrågasatte inte heller det, vilket betydde att de i princip accepterade vilken skola som helst. När rektorn informerat Gunnars föräldrar klart så avslutade han mötet. Lena och Kent ursäktade sig inför rektorn, men utan att ursäkta Gunnar på något sätt. De hade heller inte behövt förklara någonting avseende Gunnars fusk eller hur det i så fall hade gått till då rektorn aldrig frågade. Rektorn ville heller inte fråga, då misstanken naturligtvis fanns där att Gunnars föräldrar hade varit inblandade på något sätt, vilket i så fall bara gjorde saken värre och besvärligare att hantera. Så oavsett vad, så ville rektorn inte befatta sig med Gunnars föräldrar i onödan, utan istället bara avsluta det hela så skyndsamt som möjligt.

– 010:027/11 –

Om Lena och Kent var dystra och arga på väg till skolan, så var de det än mer nu på väg hem. Det var en skam i sig att bli kallade till skolan på det här sättet och att sedan vara tvungna att ursäkt sig inför skolans rektor beroende på Gunnar kändes svårsmält. Det kanske värsta av allt var nog att det här med all säkert skulle komma ut i området där de bodde, vilket då förmodligen redan hade skett. För Lena och Kent så kändes detta som hänt som någonting av en katastrof. De skulle med all sannolikhet ses som medskyldiga till Gunnars fusk och det skulle de förmodligen få leva med resten av sina liv. De skulle få skämmas vart de än gick, vem de än träffade eller vad de än gjorde, några ursäkter fanns inte. För Lena och Kent så spelade det ingen roll vad som var sanning eller lögn, det enda som betydde någonting i deras värld nu, var vad omgivningen trodde på. Både Lena och Kent insåg att den status och respekt de lyckats bygga upp i deras bostadsområde och på var sina arbetsplatser, nu var som helt borta. Folk skulle komma att se ner på dem och deras familj, det behövde inte sägas något, det skulle bara räcka med en blick för att få dem tappa

– 010:027/12 –

ansiktet. Varken Lena eller Kent yttrade ett ord där de satt på väg hem igen, men båda så tänkte de på samma sak. Lena och Kent var på uruselt humör när de kom hem och bryskt stängde ytterdörren bakom sig. Utan förklaring så avbröt de Gunnars sagoläsande och hänvisade honom in på sitt rum. Lars och Jonas fick göra sig i ordning och sedan gå och lägga sig, och några protester ville varken Lena eller Kent veta av. Så som det nu blev så verkade Gunnars föräldrar inte bry sig om honom längre. Han blev ställd utanför familjens gemenskap ungefär som olämplig att umgås med. Att Gunnar inte tilläts vara tillsammans med sina bröder längre var nog det värsta. Om det bara hade varit så att Gunnars föräldrar ägnade sin tid åt Lars och Jonas och att det då inte fanns någon tid över till honom var en sak. Men Kent hade argt talat om för Gunnar att han skulle hålla sig borta från hans barn och att det inte var bra för dem att umgås med honom. Gunnar tog det hela mycket hårt även om han försökte låta bli att visa det. Kent hade också i samma ordalag även förbjudit Lars och Jonas att leka

– 010:027/13 –

med Gunnar mer. ”De behövde inte alls leka med Gunnar, det fanns andra mer passande lekkamrater som de kunde leka med”, hade han sagt. Det blev också så som Lena och Kent befarat, att Gunnars fusk skulle spridas ut i deras bostadsområde av de barn som gick i samma skola som Gunnar. I och med att Gunnars föräldrar kallats till skolan och accepterat rektorns förslag att flytta Gunnar till en annan skola som någon form av straff, så hade alla tidigare rykten om Gunnar nu besannats. Lena och Kent kände sig också anklagande, vilket gjorde att de isolerade sig allt mer. Gunnar hade numera ingenting att se fram emot varken hemma eller i skolan, så han tillbringade nästan all sin påtvingade fritid med att åka in till museet efter skolan och efter middagen hemma så vara ute för sig själv tills det var dags att gå och lägga sig. Det hände förstås att han då och då på avstånd stod och såg på när Lars och Jonas lekte med sina kamrater i parken. Förut hade det alltid varit så att hans föräldrar velat att han skulle se efter dem när de var ute och lekte, men inte numera. Det var inte så att Lena och Kent tagit Gunnars

– 010:027/14 –

plats på något vis och själva passade barnen. Nej, numera så fick Lars och Jonas vara ute och klara sig helt själva. Gunnar fortsatte att skriva till Eva när han var på museet och han hade lyckats få ihop en hel del mer när han kom till Eva och Louise på torsdagseftermiddagen. Gunnar var på gott humör som alltid, när han fick vara tillsammans med dem. Louise hade tänkt mycket på Gunnar sedan de sist skildes, men när han nu kom innanför dörren och såg så nöjd och glad ut precis som vanligt, så ville hon inte fråga hur det egentligen stod till. Deras diskussioner rörde sig bara om glädjande saker och Louise kände att det kanske inte var riktigt rätt läge att ställa några närmande frågor om Gunnars hemförhållanden. Eva berättade för Gunnar att hon med Louise hjälp hade läst igenom allt Gunnar skrivit flera gånger. Gunnar log. Louise berättade för honom att Eva inte hade gjort annat än läst och alla skrattade de åt att Eva även suttit hemma och läst på kvällarna så att hennes föräldrar trott att det var något fel på henne och frågat om hon inte skulle gå ut snart som hon brukade. Louise berättade också att det gick

– 010:027/15 –

bättre och bättre för Eva att läsa. Louise log lite skämtsamt mot Gunnar och sade att Eva hade berättat för henne om det där hon frågat honom om. Gunnar förstod att Louise menade, det där om vad som låg bakom den text han skrivit. Eva förstod också vad Louise menade och hon frågade Gunnar rakt ut. - ”Berättelsen var om mig, va? Visst var den det?” Gunnar nickade blygt samtidigt som han såg ner i bordet de satt runt. - ”Men hur kunde du veta allt det där om mig, en del saker visste jag inte ens själv? Att det du skriver stämmer, det visste jag så fort jag hade läst det”, utbrast Eva förundrat. Både Eva och Louise såg frågande på Gunnar. - ”Jag vet inte riktigt, jag ser det när du målar”, svarade Gunnar lite tyst. - ”Men kan du inte vissa oss vad du ser? Eva och jag har pratat om det mycket och Eva säger att du känner henne bättre än hon gör själv. Hon har talat om för mig att dina berättelser när ni sitter och målar verkar som komma utifrån henne själv. Både Eva och jag skulle bli hemskt glada om du vill visa oss”, frågade

– 010:027/16 –

Louise snällt. Gunnar hade ingenting emot det. Han kände sig trygg tillsammans med Eva och Louise och han ville gärna dela med sig om han kunde. De satte sig alla tre framför Evas tavla vid fönstret och Gunnar berättade vad han såg. Tavlan var nästa färdig nu och det verkade bara vara detaljer kvar. Men Gunnar talade inte om vad tavlan föreställde, utan istället så visade han på detaljer och motiv, och beskrev sedan på sitt sätt hur Eva passade in i sammanhanget. Ju mer Gunnar visade och beskrev Eva utifrån hennes målning, ju mer började det gå upp för Louise att hela Evas personlighet fanns där på duken. Eva och Louise satt där länge och lyssnade till Gunnar som verkade kunna se hur mycket som helst i Evas tavla. Men efter ett tag så avbröt Eva honom och frågade var han fanns någonstans? Hon förklarade att hon känt att allt hon målat inte enbart kom ifrån henne och det kände hon sig helt säker på. Gunnar hade då lite blygsamt svarat att hon på sätt och vis hade rätt i det, men att han inte hade trott att de skulle vara intresserade av honom och hans del i det hela.

– 010:027/17 –

- ”Men snälla Gunnar, hur kan du tro det. Både Eva och jag har inget som är viktigare för oss än att träffa dig. Du har fått Eva att visa vem hon egentligen är. Och mig blir du inte av med så länge jag lever, om du nu står ut med mig vill säga. Du måste förstå att vi tycker om dig Gunnar, vi trivs att vara tillsammans med dig”, utbrast Louise uppriktigt och på ett sätt som bara hon kunde. Louise förstod att hon generade Gunnar, men hon ljög inte och hon ville att han skulle veta sanningen och hur saker och ting dem emellan förhöll sig. Eva höll med Louise i allt hon sade med en alltigenom lika uppriktig blick som Louise. Gunnar kände sig mycket tacksam för det han fick höra. Han rätade på sig något och såg blygt tillbaka på Eva och Louise som båda log välkomnande tillbaka. Gunnar började då så sakta berätta att han inte fanns med i tavlan på samma sätt som Eva. Hans närvaro bestod i att Eva hade målat på ett sätt som han tyckte om och kunde finna glädje i. På det sätt som Gunnar nu beskrev tavlan så fick både Eva och Louise en känsla av att han fanns där någonstans överallt, även om det inte gick att direkt se. Men trots det så gick det inte

– 010:027/18 –

att skilja Gunnar från tavlan nu när de började förstå, på något sätt så måste han finnas med där i bakgrunden som för att lyfta fram Eva. Ingenting hade kommit till av en slump, allt som Eva målat fanns en mening i. Som Gunnar betraktade tavlan så fanns han där enbart genom Evas personliga sätt att måla. Hon visade vem hon var och utan att egentligen förstå det själv, så beskrev tavlan på något sätt även förhållandet dem emellan. För Gunnar så hade deras förhållande ingenting med sex att göra, det var inte så han menade. Den längtan Eva utstrålade genom sin tavla var mer än längtan av liv, att få leva, en längtan som på så många sätt harmoniserade med Gunnar och stämde överens med den längtan han såg i sin tavla på museet. Att olikheter kan bli till en enhet beskrev Gunnar som träd och växters rötter som flätas samman och bildar den mark vi står på. Att växter kan vara så olika ovanför marken hindrar inte att några växer upp tillsammans tätt alldeles bredvid. De livnär sig på samma jord, samtidigt som de också delar med sig av deras gemensamma kraft de skapat när de dör. Men de dör inte som en sten när den spricker,

– 010:027/19 –

vittrar sönder och blir till sand. Nej, istället så återuppstår de igen, var för sig, men av samma skäl, en vilja att återse varandra och få vara tillsammans igen. - ”Jag tror längtan är en plats vi inte kan se och då heller inte känna igen förrän vi är där. När vi är där så dör längtan vi känner liksom sakta ut, ungefär som om den har uppfyllt sitt syfte. Jag ser Evas längtan i det hon målar och jag försöker bara berätta om platsen där den är”. Som Gunnar nu beskrev sig själv och sin del i tavlan, så kunde han inte ha uttryckt sig bättre. Om han velat tala om för Eva hur mycket han tyckte om allt han såg i Eva, den person som hon visat honom sig vara, så gjorde han det nu. Gunnar tystnade sakta när han kände av att Eva och Louise började förstå vad han menade. Louise började snörvla och hon hade svårt att hålla tårarna borta, medan Eva satt tyst och betraktade sin tavla tillsammans med Gunnar, fast nu på ett helt annat sätt än förut. Louise var tvungen att gå och hämta något att snyta sig i. Samtidigt som hon letade reda på en näsduk i sin handväska en bit ifrån, så kunde hon se de

– 010:027/20 –

båda bara sitta där tysta tillsammans och titta på tavlan. Hon förstod nu att de inte behövde säga någonting till varandra, deras sätt att vara tillsammans sade allt. Den tavla, den bild Eva målat, förenade dem båda och knöt dem samman, även om hon inte riktigt kunde förstå hur. Louise såg på klockan och det snart var dags att åka och hon påminde Eva och Gunnar om tiden. Men innan de åkte så tog Gunnar fram ännu en hög med papper som han skrivit och gav till Eva. Att Eva var nyfiken på vad han skrivit den här gången rådde inga tvivel och det var hon inte ensam om. Nu visste både hon och Louise vad de skulle sysselsätta sig med tills nästa gång de sågs. Louise släppte av Eva hemma hos sig och Gunnar skulle hon släppa av på samma ställe som han hänvisat sist, då han inte heller den här gången skulle hämta hem sina bröder. Louise och Gunnar var på bra humör hela vägen dit och Louise hade nästan som glömt bort hur det kändes sist när hon lämnat av honom där. Men precis som förra gången när hon släppte av Gunnar och tagit farväl, så fick hon den där kusliga känslan igen. Och precis

– 010:027/21 –

som förra gången så kunde hon se en skymt av Gunnars sorgsna ansikte följa henne med blicken när hon vänt bilen för att köra hem till sig. När Gunnar kom hem så var alla de andra redan hemma och de skulle snart äta. Gunnar gick in på sitt rum för att vänta på att maten skulle bli klar. Efter en stund så kom Lena in i hans rum. Gunnar kunde se på henne att hon inte var glad. - ”Kent har fått höra på dagis att du varit på en annan skola på måndagar och torsdagar som idag. Vad är det för någonting? Vad gör du där”, frågade hon strängt? Gunnar försökte förklara att han hjälpte en lärare med en av hennes elever. Men Lena lyssnade inte och avbröt honom tvärt. - ”Det där är en skola för mentalt störda barn och du har ingenting där att göra, förstår du det! Och dessutom så ska du fråga om lov innan du gör någonting hädanefter”. Lena gick ut ur Gunnars rum utan att vänta på svar. Gunnar kunde bara sitta och ta emot. När de satt till bords allihopa så var stämningen den sämsta tänkbara och Gunnar hade tappat

– 010:027/22 –

all aptit, han bara satt där och petade i maten. På tillsägelse att äta upp ordentligt, så gjorde han det och när han fick lov att gå ut, så gjorde han det. Gunnar var mest ute på kvällarna nu. Han kom hem när Lars och Jonas hade gått och lagt sig och han försökte göra så lite väsen av sig som möjligt. Han smög också upp lite tidigare på morgonen därefter för att undvika att störa Kent och Jonas när de skulle äta frukost.

Book 10 feb1995

– 010:028/1 –

Han hade gott om tid på sig när han kom ute så här tidigt på morgonen, det var knappt att det hunnit börja ljusna. Vintern hade definitivt kommit och det var kallt. Gunnar som förr också kunde njuta av den här årstiden kände ingen glädje längre. Han gick längs den lilla parkvägen där han brukade gå till bussen. Gräset skiftade i vitt på några ställen efter nattens frost. Han stannade och titta på fåglarna ett tag som satt tätt ihop inne i en av parkens buskar och burrade upp sig. Han gick och småsparkade på några större stenarna som låg på parkvägen. Men inget som Gunnar brukade fördriva tiden med kände han någon glädje i längre. Resan in till skolan gav honom heller ingen stimulans. Trotts allt så hade han uppskattat sin skola som det var innan, men inte nu längre. Det var bara en tidsfråga innan han skulle bli förflyttad därifrån. Att han överhuvudtaget gick dit begrep han inte själv. På de lektioner han hade så arbetade han på som förut, men det fanns ingen glädje i det han gjorde. Efter skolan så åkte han in till museet

Kapitel 28

– 010:028/2 –

igen och satte sig i sin hörna. Gunnar var mycket nedslagen, men här kände han sig hemma. Han tittade sorgset på sin tavla som hängde där. Den var lika vacker för honom nu som alla gånger innan. När Gunnar suttit där en stund utan att göra någonting, så reste han sig och gick därifrån. Gunnar tog tunnelbanan hem igen. Han var hemma mycket tidigare än han brukade den här gången och han gick runt i parken utan att göra någonting särskilt. När det började mörkna så såg Gunnar Kent komma gåendes med Lars och Jonas i var sin hand. Kent syntes ha bråttom och det såg mest ut som om han släpade Lars och Jonas efter sig. Gunnar höll sig undan så de inte skulle se honom. Han kunde höra hur Jonas protesterade och det gick inte att ta miste på hur arg Kent var. När de gick förbi en plats där några andra barn lekte, ville varken Lars eller Jonas följa med Kent hem längre och de protesterade vilt. Kent blev så irriterad att han lät dem stanna där och gick sedan själv vidare hem. De flesta andra barnen där var i Lars ålder och några av dem brukade han också leka med ibland. Gunnar stod och såg på från sin undanskymda plats. Det såg ut som om de hade

– 010:028/3 –

roligt trotts allt. Efter ett tag så kom det några andra barn dit. De var något äldre och de tyckte att det var mycket roligare att förstöra för de andra än att leka tillsammans med dem. Efter ett tag så blev det bråk och de äldre pojkarna började knuffa de andra mindre pojkarna och försökte köra iväg dem därifrån. En del av barnen gick därifrån med en gång, men Jonas som var minst blev bara argare ju mer de knuffade och bråkade med honom. Jonas tog upp en sten och slängd den rakt i huvudet på en av de äldre pojkarna som bråkade värst. Det tog inte lång stund innan alla de andra äldre pojkarna var över Jonas. Lars stod vid sidan av och skrek och grät medan alla Lars och Jonas kamrater försvann springandes därifrån. Gunnar som hade sett det hela stod inte kvar på sin plats längre, han var på väg i full fart fram till Lars och Jonas det snabbaste han kunde. Gunnar han fram innan någon av de andra pojkarna hunnit göra Jonas illa. Gunnar föste undan dem från Jonas. Pojkarna blev först rädda och backade när Gunnar kom farande som de aldrig sett honom göra förut. När de sedan fick se att det bara var dumme Gunnar,

– 010:028/4 –

så morskade de upp sig ordentligt. Det haglade glåpord över honom och när inte det hjälpte och de såg att Gunnar var på väg därifrån med Lars och Jonas, så började de kasta sten och andra saker de hittade på marken runt omkring. Både Jonas och Lars skrek till när de blev träffade. Gunnar ville få slut på stenkastandet, så han vände sig om och rusade rakt emot dem och fick tag i en av pojkarna som stod närmast. Det var samme pojke som hade försökt ge sig på Jonas innan. Men samtidigt som Gunnar fick tag i pojkens arm där han höll en stor sten som han hade tänkt kasta, så kom några andra ungdomar farande på sina mopeder. De hade också hört att det gapades och skreks och ville se efter vad som stod på. En av de större pojkarna kom körandes fram till Gunnar som fortfarande höll pojken med stenen hårt i armen. - ”Släpp min bror!”, uppmanade han Gunnar samtidigt som han klev av mopeden och gick fram till dem. Gunnar gjorde som han blev tillsagd. - ”Vad bråkar ni om”, frågade den äldre pojken sin yngre bror?

– 010:028/5 –

- ”Den där lilla skiten som står därborta kastade en sten i huvudet på mig”, förklarade han och pekade på Jonas. Den äldre pojken gick bort till Jonas och samtidigt som han sade åt Jonas att han skulle ge fan i hans bror, så sparkade han till Jonas på ena benet så att han skrek och började grina. Gunnar reagerade omedelbart och fortare än någon kunnat ana, så rusade han fram mot den äldre pojken som sparkat Jonas. Gunnar fick fatt i honom bakifrån innan han ens hunnit börja vända sig om. Gunnar som bara var något större höll honom i ett järngrepp över bröstet och kramade allt vad han orkade. Den äldre pojken försökte först slå sig loss, men Gunnar var både arg och rädd på samma gång och han tog i allt vad han förmådde. Pojken Gunnar höll slutade sparka och slå efter bara några sekunder och om han hade kunnat skrika så hade han gjort det. Gunnar höll kvar och kramade så hårt han bara kunde, med alla andra ståendes på avstånd som förstenade runt omkring. Alla hade blivit så överrumplande av Gunnars våldsamma angrepp och med den kraft han tog tag i deras kamrat, att ingen kom sig för att göra någonting.

– 010:028/6 –

Något slagsmål var det inte tal om då pojken Gunnar höll runt bröstet inte längre rörde sig och om Gunnar hade kunnat se pojken i ansiktet, så hade han sett att han började bli alldeles blå. Gunnar släppte greppet först när allt var lugnt och stilla runt omkring honom, ingen vågade säga eller göra någonting. Pojken som Gunnar hållit fast föll handlöst rakt ner på marken. Gunnar tog omedelbart Lars och Jonas i handen och gav sig snabbt av därifrån, medan alla andra strax därefter skyndade fram för att se efter hur det var fatt med deras kamrat. Gunnar skyndade hem så fort han kunde med Lars och Jonas. När de tre kom inrusande innanför dörren med buller och bång, så kom Lena och Kent förvånat ut från köket för att se efter vad som stod på. Alla tre hade smutsiga kläder efter allt som kastats på dem. Lars hade fått en sten i huvudet och blödde lite. - ”Vad i hela friden har ni gjort”, utbrast Lena? Både Lars och Jonas försökte samtidigt förklara att det var flera andra pojkar som hade bråkat med dem när de lekte och att de hade kastat sten och andra saker på dem. Lena och Kent lyssnade inte så särskilt mycket på vad Lars och Jonas sade. De hjälpte istället till att klä av och

– 010:028/7 –

tvätta av dem och körde sedan in dem i deras rum samtidigt som de tyst betraktade Gunnar surt. Gunnar som inte riktig visste vad han skulle säga eller göra klädde sakta av sig efter ett tag han med och hängde upp sina kläder på en krok. Han stod fortfarande kvar i hallen när Lena och Kent kom ut ur Lars och Jonas rum. - ”Vad har du nu ställt till med!”, utbrast Lena surt efter att ha stängt dörren till Lars och Jonas rum. - ”Vi har ju sagt åt dig att låta Lars och Jonas vara i fred och om du hade gjort det så hade inget av det här hänt!”, fortsatte Kent argt. Gunnar gavs ingen chans att förklara, utan blev istället hänvisad till sitt rum han med tills maten var klar. Lars och Jonas hade hört på inne i sitt rum när deras föräldrar skällde på Gunnar och när maten var klar och de satte sig ner för att äta så var det först alldeles tyst tills Jonas började mumla för sig själv. - ”Det var alla de andra pojkarna som var dumma. Gunnar var inte dum, han hjälpte Lars och mig”. - ”Du skall vara tyst vid matbordet Jonas!”, rättade Lena honom.

– 010:028/8 –

Men Jonas tystnade inte, utan han fortsatte i samma ton och upprepade återigen att det inte var Gunnar som var dum utan alla de andra. Både Lena och Kent såg strängt på Jonas där han satt och glodde surt tillbaka, samtidigt som han fortsatte sitt mumlande. - ”Nu får det vara nog! Om du inte är tyst så får du gå härifrån utan någon mat!”, utbrast Ken och höjde rösten ordentligt. Jonas blev ilsken och slängde sina bestick på golvet. - ”Det är inte Gunnar som är dum, det är ni som är dumma!”, skrek han rakt ut. Kent reagerade direkt. Han reste sig och slog näven i bordet. - ”Vad i helvete är det här för något!” Han reste sig, gick runt bordet och tog Jonas i armen och förde honom skrikande in i hans rum. När Kent kom tillbaka sade han åt Lars och Gunnar att de skulle lämna matbordet de med och gå till sina rum. Varken Lars eller Gunnar hade sett Kent så här arg förut. De lämnade matbordet och gick till sina rum utan att säga någonting.

– 010:028/9 –

Det tog ett bra tag innan Kent lugnade ner sig. Men barnen skulle fortfarande stanna i sina rum utan mat. Gunnar hade hört att Lena varit inne hos Lars och Jonas och skällt på Jonas hon med. Jonas i sin tur hade skrikit tillbaka att hon var dum och att det bara var Gunnar som var snäll. Lena hade argt gått ut och slagit igen dörren efter sig, då det uppenbarligen inte gick att prata med Jonas så som han bar sig åt nu. Lite senare på kvällen så ringde det på dörren. Det var ytterst ovanligt att någon ringde på hemma hos Gunnars familj och speciellt då de inte väntade något besök. Både Lena och Kent gick för att öppna. Där ute stod en man som presenterade sig som Martin Berg, pappa till Jan. - ”Jaha”, svarade Kent frågande? - ”Jo det är så att jag kommer direkt från sjukhuset, min son Jan blev inlagd där idag och det har kommit till min kännedom att det är er son Gunnar som är orsaken”. Både Lena och Kent blev alldeles stumma av förvåning. Mannen som stod framför dem såg inte ut att vara arg på något sätt, han såg snarare bekymrad ut. Han fortsatte förklara att

– 010:028/10 –

det tydligen hade blivit bråk om någonting och att Gunnar på något sätt lyckats bryta sönder fem revben på hans son Jan. Läkarna hade talat om för honom att Jan trots allt haft tur och att det hade kunnat sluta riktigt illa så som han såg ut när han kom in. Men som det verkade nu, så skulle Jan klara sig utan några framtida men. Martin talade också om att han visste vem Gunnar var och att han inte kunde förstå vad som utlöst det hela. Men som han sade, han ville själv meddela dem om vad som hänt innan de fick höra det av någon annan. Lars och Jonas som var nyfikna hade öppnat sin dörr på glänt och hört det hela. Jonas kunde inte låta bli att rusa fram och säga att det var de andra som var dumma och kastade sten på dem och att Gunnar hade hjälpt dem. Jonas blev genast inskickad i sitt rum igen av Lena. Därefter så tackade Kent Martin för att han informerat dem om vad som hänt och lovade att försöka ta reda på vad som försiggått händelsen, samtidigt som han bad om ursäkt för Jonas uppträdande. När Martin tackat för sig och Kent stängt ytterdörren, så kunde Gunnar höra honom sakta sätta igång att svära ve och förbannelse

– 010:028/11 –

över honom. Även Gunnar hade innan hört allt vad den främmande mannen sagt. - ”Jävlar! Jävlar! Vad i helvete sysslar ungjäveln med! Ska han börja ha ihjäl folk nu också! Förbannade skitunge, han kan fara åt helvete!” Kent var ursinnig och Lena gjorde ingenting för att försöka lugna ner honom. Kent svor och stod i samtidigt som han gick fram och tillbaka i lägenheten. Jonas som fortfarande var arg öppnade dörren och skrek att det inte var Gunnar som var dum, det var alla andra som var dumma. Kent rusade in i deras rum och började skrika åt Jonas. Gunnar kunde höra att Jonas fick stryk. Efter ett tag så slogs deras dörr igen och det blev tyst. Det enda som hördes var Jonas snyftningar efter den åthutning han fått. Den natten grät Gunnar. Gunnar gick upp strax innan det började ljusna på lördagsmorgonen. Han hade inte kunnat sova på hela natten. Han hade emellanåt slumrat till lite för att bara någon minut senare vakna upp igen. Han klädde tyst på sig, tog sin skolväska och smög ut. Resten av familjen sov

– 010:028/12 –

och ingen märkte när han tyst stängde ytterdörren efter sig. Ute var det kallt och stilla, det fanns inga människor ute så här tidigt, ingen som Gunnar kunde se i alla fall. Han gick ner till busshållplatsen och fick vänta i en kvart innan bussen kom. Det fanns inga andra passagerare i bussen den här morgonen och Gunnar kände inte igen chauffören heller vilket han tyckte var skönt. Gunnar följde med bussen förbi tunnelbanestationen och vidare till Bodalskolan där han gick av. Han ställde sig utanför grindarna till skolgården och såg in. Han stod där helt stilla ända tills det kom en buss från andra hållet som han vinkade åt att stanna och sedan klev på. Nu istället så gick Gunnar av vid tunnelbanestationen och fortsatte med det nästkommande tåget in till staden. Klockan var nu några minuter efter nio och det hade blivit ljust ute. Gunnar hade siktet inställt på konstmuseet. Men de öppnade inte förrän klockan tio, så han fördrev tiden med att vandrade planlöst däromkring tills museet öppnade. Gunnar var bland de första som kom in. Han gick inte bort till sin tavla som han brukade, utan gick istället till cafeterian. Han

– 010:028/13 –

hade lite pengar kvar så att han kunde köpa kaffe och en bulle. Han satt länge och sög på sitt kaffe, han hade inte bråttom eller kände sig stressad på något sätt. Han hade satt sig vid ett fönsterbord och såg ut. Men det Gunnar såg eller tittade på saknade betydelse och efter att ha suttit där i cafeterian ett bra tag så gick han bort till sin hörna med tavlan. Där satte sig Gunnar förnöjt ner och beundrade sin tavla. Han satt där i flera timmar innan han reste sig och vandrade ner till entréhallen. Det hade börjat komma mycket folk nu och det var tjockt med folk utanför som stod i kö för att komma in. Gunnar fick tag på en vakt ur personalen som han kände igen. Han frågade vakten om han visste var han kunde få tag i Rolf. Vakten som mycket väl kände igen Gunnar, talade om att Rolf inte arbetade idag och att han förmodligen var hemma. Gunnar frågade då om det gick att ringa hem till Rolf? Vakten såg då lite förvånat tillbaka på honom, men utan att fråga så tog han med Gunnar och hjälpte honom leta reda på Rolfs telefonnummer hem. Han lät även Gunnar ringa från kontoret där de befann sig och sade sedan åt Gunnar att han bara kunde stänga

– 010:028/14 –

igen dörren efter sig när han var klar. Därefter gick vakten ut och lät Gunnar ringa ostörd. Gunnar hade tur och fick tag på Rolf direkt. Rolf blev väldigt förvånad över att det var Gunnar som ringde. Gunnar frågade Rolf om han kunde hjälpa honom så att han kunde få vara kvar på museet över natten. Rolf blev än mer förvånad över Gunnars begäran och förstod att något inte stod rätt till. - ”Men snälla Gunnar vad har hänt”, frågade han? - ”Jag kan inte gå hem ikväll”, svarade Gunnar tyst. Rolf tänkte till en stund. Han var helt klar över att något allvarligt hade hänt, annars skulle Gunnar aldrig be honom om hjälp och definitivt inte med en sådan sak som att stanna kvar på museet över en natt. - ”Jag ska se vad jag kan göra för att hjälpa till. Jag måste bara ta hand om ett par saker först, sedan kommer jag ner till dig. För jag antar att du är på museet, eller hur?” - ”Jo det är jag”, svarade Gunnar. - ”Då ses vi där du brukar hålla till”, sade Rolf åt honom i vänlig ton.

– 010:028/15 –

De lade på och Gunnar lämnade kontoret. Han gick bort och tackade vakten för att han hjälpt honom och fortsatte sedan till sin plats vid tavlan. Det tog en stund innan Rolf kom och det hade nu börjat bli sent. För Gunnars del så gjord det inget, han var fullt sysselsatt med att skriva. - ”Skriver du fortfarande för att hjälpa Eva läsa”, frågade Rolf samtidigt som han slog sig ner bredvid Gunnar. Gunnar nickade med ett leende på sina läppar. Rolf frågade Gunnar om han hade ätit något under dagen och Gunnar svarade att han druckit en kopp kaffe och ätit en bulle när han kom. Rolf såg på Gunnar en stund då han slutat skriva. - ”Jag vet inte vad som har hänt, men kan vi göra så här att du och jag går ut och äter en bit mat på ett lugnt ställe här intill så kan du väl berätta för mig? Jag bjuder”. Gunnar accepterade tacksamt. Han lade ner alla sina papper i skolväskan och så gav de sig av. Rolf tog med Gunnar till en ganska så fin restaurang som inte låg så särskilt lång därifrån. Klockan hade nu hunnit bli fyra på

– 010:028/16 –

eftermiddagen och vid den här tiden så var restaurangen nästan tom. De slog sig ner vid ett undanskymt bord i en hörna. Kyparen följde med dem till bordet där de ville sitta och gav dem var sin matsedel att kika i. Rolf sade åt Gunnar att ta god tid på sig och att han fick välja vad han ville. Gunnar tackade och såg vänligt tillbaka på Rolf. När de beställt och fått in bröd och smör samt något att dricka till, så frågade Rolf Gunnar hur det var fatt. Gunnar förstod vad Rolf menade och började sakta berätta. Han försökte vara så saklig som han bara kunde och han svarade på Rolfs alla frågor på bästa sätt. När maten kom in så avbröt de diskussionen och ägnade sig åt att äta istället och när båda var nöjda och mätta, så fortsatte Gunnar att berätta. Det tog ett tag innan Rolf började förstå vad Gunnar varit med om. Gunnar hade berättat för Rolf att han blivit anklagad för fusk i skolan samtidigt som han berättade om alla bekymmer hemma med anledning av det. Rolf kunde se på Gunnar att han hade tagit mycket

– 010:028/17 –

illa vid sig. I början så tyckte Rolf att det hela lät ganska så märkligt, men på det sätt som Gunnar berättade och svarade på frågor, så undanröjde han alla tvivel och Rolf visste att Gunnar inte ljög, det fanns inte i honom helt enkelt. Rolf blev lika dyster som Gunnar när han började förstå vidden av det hela och efter ett tag så frågade han Gunnar hur han kunde hjälpa till. Gunnar frågade då återigen om han inte kunde ordna så att han fick stanna på museet över natten. Rolf förstod att Gunnar ville var i närheten av sin tavla, det var hans flykt bort från verkligheten, det var där han kände sig trygg och hemma. Rolf trodde inte att det var någon mening med att försöka erbjuda Gunnar att sova över hemma hos honom, för om Gunnar hade velat det, så kände sig Rolf säker på att han i så fall skulle ha frågat. Rolf lovade att han skulle försöka hjälpa till och att han sedan dagen därpå skulle försöka hjälpa honom tillrätta med hans problem. Gunnar sken upp och på så sätt visade sin tacksamhet mot Rolf. När Rolf såg Gunnars reaktion så visste han att han fattat rätt beslut.

– 010:028/18 –

Att försöka kontakta Gunnars föräldrar nu med en gång och tala om var Gunnar befann sig tänkte han inte göra. Även om nu Gunnar inte anklagat sina föräldrar för något, så kunde Rolf förstå av det Gunnar berättat att de burit sig mycket illa åt. Rolf kände också sig tveksam till om Gunnars föräldrar verkligen fullt ut förstod hur illa de behandlat Gunnar. Rolf trodde nog mer på att deras beteende baserades på rent oförstånd. Rolf tyckte också att skolans agerande i frågan lät märkligt. För Rolf så stod det helt klart att alla som kände Gunnar, om än så lite, visste och förstod att han aldrig någonsin skulle kunna fuska eller ljuga. Att Gunnar skadat pojken som försökte göra hans lillebror illa var heller inte så konstigt. Han förstod att Gunnar i en sådan situation inte kunde kontrollera sina krafter och att pojken som gav sig på Jonas helt enkelt råkade ut för en olycka när han attackerade Jonas med Gunnar i närheten. Det var nästan så att Rolf kunde le åt det hela. Han förstod att de andra barnen runt omkring måste ha blivit chockade när Gunnar kastade sig över pojken och demonstrerade hur stark han egentligen var.

– 010:028/19 –

När de båda lämnade restaurangen så var det en halvtimma kvar innan museet stängde. På vägen dit så berättade Rolf för Gunnar hur de skulle gå till väga. När de kom till museet så talade Rolf om för några vakter att det var några saker med ett larm som han måste fixa och att det förmodligen skulle ta lite tid, men han lovade stänga museet åt dem för natten. Han talade också om att han skulle öppna på morgonen för att följa upp en del saker med larmet. Det hade vakterna ingenting emot då de nu kunde gå hem tidigare. Klockan sex så tömdes museet på besökare och efter en kvart ungefär så var det bara Rolf och Gunnar kvar. - ”Vi har till klockan sju på oss att arrangera saker och ting innan huvudlarmet slås på”, förklarade Rolf. Rolf tog med Gunnar till cafeterian och plockade fram en termos som han fyllde med kaffe. Han såg också till att få med sig lite vatten och fikabröd. På sitt kontor plockade han fram några filtar och något som kunde likna en kudde. Sedan gick de upp i huset till

– 010:028/20 –

Gunnars hörna där han ville stanna över natten. De ställde ifrån sig alla sakerna bredvid Gunnars bänk. Rolf visade Gunnar vilken toalett han kunde använda så att inget larm skulle gå på. Han visade också Gunnar de områden han kunde röra sig inom där det inte fanns något larm installerat. Som tur var så var hallen där Gunnar skulle tillbringa natten inte larmad och det fanns tillräckligt med ljus från trapphuset som skulle vara tänt under hela natten. När klockan så närmade sig sju så var Rolf tvungen att gå. De skildes och Rolf lovade att han skulle vara där före alla andra vid niotiden, en timma innan museet öppnade nästa dag. Gunnar kände sig helt lugn där han nu satt alldeles ensam i hela museet, lugnare än på mycket länge. Han betraktade sin tavla en stund. För Gunnar så framträdde tavlan vackrare nu än någonsin tidigare i det något dunkla sken från trapphuset som lyste upp hallen. Det lugn och harmoni han kunde känna fanns där i tavlans hela väsen, vilket fortfarande alltjämt överväldigade honom. Efter en stund så tog Gunnar fram sina

– 010:028/21 –

brevpapper och började skriva, samtidigt som han i sinnet förflyttat sig sittandes mitt i tavlans praktfulla sommarängen. Han placerade sig så att han kunde blicka ut ur tavlan till skillnad från tidigare. Härifrån kunde Gunnar känna och se sådant som bringade honom glädje, ingenting störde honom här. Han kunde se Eva framför sig och hon framträdde vackrare än han någonsin sett henne förut. Hon stod där och målade på deras tavla och emellanåt så tittade hon upp och log vänligt emot honom där han satt på sin äng. Även Louise kunde han se leende stå bredvid en bit bakom Eva, samtidigt som han kände närheten till Rolf och att han fanns där han med. Gunnar kunde också se sina bröder Lars och Jonas. De var glada och satt och lekte med varandra i sitt rum. Även de tittade upp och log tillbaks emot honom lite då och då dem med. Gunnar kände att oavsett vad som än hände, så skulle den gemenskapen som utvecklats dem emellan aldrig sina eller ta slut. Allting framträdde så rent och klart och Gunnar kände en ro i kroppen som han aldrig känt förut. Där han nu satt på ängen och skrev, så fick han

– 010:028/22 –

också bekräftat att alla där i hans närhet var nöjda med honom och uppskattade honom så som han var och trivdes i hans sällskap. Även om nu museet var helt tomt på människor så var Gunnar inte ensam, inte nu längre. Han kunde ta tillvara på all den glädje han delade med alla vars närhet han kände här. Han kunde se deras gemensamma glädje utvecklades över tid, en glädje som varken gick att sudda ut eller förneka. Allt som innan överskuggat hans liv fanns inte där längre, inget som innan hade gjort honom ledsen fanns kvar. Gunnar kände det som om hav och vatten rest sig över allt det där som tyngt honom men samtidigt också låtit glädjen i honom flyta upp ovanpå. Där Gunnar nu befann sig, så kunde han se ut och glädjas åt allt det han såg komma flytande mot sig, även den glädje som hör framtiden till. När nu Gunnar kände havet lägga sig, vinden tystna och stillheten total, så reste han på sig och vände sig om. Han såg ut över landskapet, den äng där han satt och den skog som bredde ut sig framför honom. Och utan att vända sig om igen, så började han gå mot kanten av ängen dit där stigen in i skogen började. Gunnar tvekade inte, utan han fortsatte vandra

– 010:028/23 –

utefter stigen och bortom där den tillslut böjde av och försvann in bakom några träd. Det blev morgon och Rolf skyndade tidigt iväg till museet för att öppna och se till Gunnar som han lovat. Han hade drömt konstigt hela natten och han kände sig inte helt utvilad. När han öppnat upp personalentrén och stängt av alla larm, så gick han iväg för att titta till Gunnar. Utställningssalarna låg tysta, inga andra ljud än hans egna steg hördes. När han kom fram till hallen, så satt Gunnar kvar i sin hörna där Rolf hade lämnat honom, men med en hel trave fullklottrade papper i knäet. Rolf kunde se att Gunnar varken rört kaffet eller påsen med bröd. Gunnar hade heller inte använt sig av de filtar eller den kudde han gjort i ordning åt honom. Istället så satt Gunnar där tyst och något böjd mot den hög med papper han hade i knäet. Gunnar rörde sig inte och allt kändes stilla och tyst. Rolf kunde se att Gunnar såg blekare än vanlig ut, men han såg också lugn och harmonisk ut där han satt på samma gång. På något sätt så förstod Rolf och han gjorde inga försök att kalla

– 010:028/24 –

på uppmärksamhet. Rolf satte sig stilla och tyst ner bredvid Gunnar. Han tog den store ynglingens hand i sin och bara satt där tillsammans med honom utan att yttra ett ord. Gunnar var död. Slut

Book 10 feb1995

– 010:000/V –

På precis samma sätt som här, så avslutade jag berättelsen om Gunnar för över tjugo år sedan. Men som jag redan från början påpekat, så kanske detta inte är slutet på den här berättelsen trots allt i alla fall. Jag vet att jag kommer att avsluta berättelsen, det är min intention i alla fall, men jag kan inte riktigt säga när. Berättelsens fortsättning finns där och har funnits där i mitt medvetande under en ganska så lång tid faktiskt, men det är en process att skriva och tar tid när det gäller mig. Att avsluta en berättelse på detta sätt ställer onekligen en massa frågor och några av dem kunde jag själv inte riktigt förstå då 1995 när berättelsen var klar. Men på något märkligt sätt så har svaren kommit i efterhand och då mycket beroende på mitt eget liv och så som det har utvecklats. Utan att någon för den delen är dum, handikappad eller så, oavsett vad, så finns det

Slutord

– 010:000/VI –

en hel del paralleller man kan dra med den verklighet vi lever i idag. Vad som är rätt eller fel i sammanhanget beror nog mer på hur vi distanserar oss till Gunnar och berättelsen som sådan än någonting annat. De lärdomar och slutsatser som jag själv har tagit till mig så här nu i efterhand, handlar om att försöka förhålla mig till den verklighet som faktiskt är och ingenting annat och där spelar viljan att minska avståndet och se på verkligheten som den är en helt avgörande roll. Om det nu finns en röd tråd i den här berättelsen så är den inte rak som från en punkt till en annan. Utan istället så knyter slutet ann till där berättelsen från början började. Den bild vi såg och hade framför oss från början förändras egentligen aldrig, eftersom allt som senare skedde blev en form av så kallad ”logisk konsekvens” hur vi uppfattade Gunnar då. Om nu Gunnar medvetet vek av eller omedvetet avvek från detta vårt cirkelseende och följde sin röda tråd bort till någon annanstans så finns han med oss i alla fall som något av en passage genom vår samhällscirkel.

– 010:000/VII –

Om fantasin är verklig eller verkligheten fantasi, vilketdera, är någonting som man skulle kunna fundera på. Men om nu Gunnar var och är verklig, så finns där också en röd trådända som han lämnat åt oss att följa och ta lärdom av, om nu någon skulle vilja det. Li Sam

Book 10 feb1995

Född Dum Den här berättelsen handlar om Gunnar och om han nu ”föddes dum” eller blev dumförklarad någon gång senare i livet, tar den här berättelsen egentligen aldrig ställning till. Men man ska ju finna sig i sitt öde och om födas dum är ett sådant öde, så förväntas det av personen ifråga att bete sig på motsvarande sätt och att även se dum ut för att bli accepterad och ursäktad för något ingen egentligen är. Men så händer sig det att Gunnar börjar kunna se och tänka klart, vilket inte alla i hans närhet klarar av att hantera.

Book 11 dec2017

The Skyjland Saga 1 entry 1-10

Once Upon

Time

Book 11 dec2017

– 011:000/I –

Contents 1: Once Upon a Time

Illustrations made by: Lisa Maynard

Book 11 dec2017

– 011:001/1 –

It was late spring in a quite large city in the U.S., with warm, clear weather. But there was this car driving down the street that just shouldn’t be there. Not on this street and in this neighborhood and people were looking. This part of town was considered no good and was dilapidated. This car, however, came from somewhere else, and it bragged of luxury and importance. The man driving a car like this must be really rich. It was purple with shiny chrome, and the way it crept like a snail made it stand out even more. What was it doing? This car looked like presidential in style, but its color was totally out of order. What kind of car

By the hand at night, fantasy rules. True or not—don’t let go of that hand.

1. First Encounter

– 011:001/2 –

is that, looking like that, you may ask…? There you go; it’s a pimp car, and by the look of it, not just any kind of pimp, okay. It was growing a tail of local neighborhood junk cars piling up from behind, but nobody dared to pass. That was the kind of car this was. However, the driver didn’t match—as either its owner or the chauffeur—and that added to people’s curiosity. He was driving on a small street a few blocks parallel from the main street, and you just don’t drive a car like this there if you’re not lost. But the driver wasn’t acting lost. At the end of this long street the car turned right towards the main street, but just to cross it, and then it turned left again to continue on another parallel street, looking the same as the previous one with people staring as it passed. After a few more blocks the car stopped outside an open space with a main gate. There was a seven-foot-high (2.1m), wire fence surrounding the area, and the time was 9:15 am. Many young people were outside on the sidewalks and inside behind the fence. Behind them was an old school building, as worn down as most

– 011:001/3 –

of its neighbors. Even though many cars were parked all along the street, there was an opening next to the gate where this stared-at car slowly turned in and parked, backing in and out a couple of times to all the spectators’ amusement, but they didn’t laugh. These students didn’t know what to think, so they didn’t get close; they kept a respectful distance as the car door opened and the driver stepped out, a male kind-of figure in his forties. He seemed fairly thin, of medium height, and with bright orange, well-combed hair that definitely looked fake. He had a thin nose sticking out a bit too far from a small head propped on a long, thin neck. He was dressed stylishly in a dark-grey suit that didn’t fit well, and there was this stupid tie. It looked as if he had chosen it only because it was the same color as his hair, bright orange, totally mismatching his suit. The man stepping out of the car looked like a joke, and he drew more attention than the car. Kids from both sides of the fence gathered curiously, getting nearer and nearer, but that didn’t bother the man; he carried on like

– 011:001/4 –

nobody was watching. After closing the car door behind him (leaving the keys in the ignition, as some students noticed), he walked to the back of the car and, with a mysterious move, he opened the trunk. He removed a big, white, paper bag, with “Johny’s Hats” spelled wrong and stamped in red letters all over it. Everyone could see that there was something big and round inside the bag, but they couldn’t see what it was. If this silly-looking man had arrived in a normal car, he would have been bullied and ridiculed by the increasing spectators gathered there. But everything about him was too peculiar, so they all stood back expectantly, waiting for his next move. This man expressed no nervousness, and happily he closed the trunk with a gentle slam, stepped up on the sidewalk, and proceeded through the gate carrying his paper bag. He didn’t show any sign of wanting to lock his car. Instead he looked around, and with the paper bag in his right hand he aimed for the school’s main entrance. What on Earth was this? What could possibly be the mission of this very misplaced person at

– 011:001/5 –

this school? This particular school was known for its bad reputation. Crime was something people had learned to live with here. Many of the kids in this school came from criminal families, if they had families at all, or from gangs. If nothing or nobody stirred the pot, a disguised peace ruled the area. It was like a jigsaw puzzle where everyone had to know their place; if not they would be forced to remember it, or maybe killed in favor of somebody else. “What about education?” Well, that was not the priority here. “Grades then?” No, not that either. At this school there were other priorities. Leaving a car unlocked was something you just didn’t do here. But was no one watching to challenge that by stealing the car? No, no one was, no one near dared to do that. This man and his car were just too strange, and they all waited for someone else to make a move. Shaggy, a young, muscular, gang member, was there at the sidewalk too among the others

– 011:001/6 –

looking, and he let it all pass. If Shaggy and his boys let that car with its driver be, nobody else would dare to interfere. If Shaggy let that piece of property stay put, unlocked and all, as well as letting that silly man walk away without even a comment, then Shaggy owned him—if not now, he would later—such were the rules. Apparently happily unaware, the orange-haired man proceeded untouched through the school’s main entrance, and again everyone had to guess: he knew the way to the principal’s office because he went straight there. As the school bell rang calling for yet another class session, almost all of the kids went inside to their classrooms, as if for once there was something happening in that school and they didn’t want to miss it. The orange-headed man had watched as he walked to the principal’s office and, after a short wait, was invited in. “Hello, my name is Tobias Clark, and now I’m here,” said the orange-headed man when he entered the office, putting down his paper bag beside the door. The principal was elderly, and after having doubtfully examined the man standing in front

– 011:001/7 –

of his desk for a few seconds, he stood up and reached out his hand. After shaking the strangers’ hand he shook his own head and asked him to sit down in the chair in front of his desk. The orange-headed man sat as if there was nothing to it, and the principal sat in his chair behind the desk, too. The strange man spoke again. “I’m looking for a young assistant to take part in my magic show this summer, and if one of your students is interested and does a good job, I will employ him.” “Why here?” the principal asked. “This looks like a nice school to me, and I’d be surprised if there’s not someone here who wants to join my team.” “Why a ‘he’?” “He can be whatever he likes by me, I don’t mind,” the man answered with a smile. The principal didn’t bother to comment; in fact he didn’t bother for much of anything. He wasn’t aware of anyone coming to visit, he didn’t have time to argue, and he thought, “What the hell.” Whatever got rid of this stupid-looking man of the fastest.

– 011:001/8 –

“I can promise you that he will be well taken care of and accordingly paid,” the man continued. “What do I care,” was the first thought popping into the principal’s head, but he didn’t say it. “And?” he did say, looking skeptical. “I would just like to attend a class—is that okay?” To the principal this talk appeared sillier and sillier, and he shook his head once more, but he couldn’t help smiling a bit. “Why on Earth do you want to do that? What could you possibly expect?” “I expect to find myself a magical assistant.” This naivety made the principal suspicious, but instead of throwing him out as an imbecile, he thought he’d teach him a lesson. “Okay, you can go to classroom #2 on the third floor. And I take it you know the way?” the principal said with a cunning smile. “Yes, of course, I’ll find my way, no problem. Thank you,” the orange-headed man replied, now even happier than before.

– 011:001/9 –

He stood up, bent over the principal’s desk, and shook him by the hand while the principal remained sitting. He turned to the door, grabbed his paper bag and as suddenly and unexpectedly as he had arrived, and he left the principal’s office. “Knock! Knock!” For a moment there was no sound from behind the door. “Knock! Knock! Knock!” Feet were heard coming closer, and the door was opened from behind. “Yes?” “Hello, I’m Tobias Clark, and I have come to visit,” was all the orange-headed man said, as a young, black woman, obviously the teacher, opened the door and stared up at him. She hadn’t seen this orange-haired man before, but she had overheard her students talking about him. As if by coincidence the principal had chosen the worst class of the school, and as if by coincidence this was Shaggy and his gang’s territory, and as if by coincidence all the others were waiting.

– 011:001/10 –

“Thank you!” Tobias said, and he stepped inside the classroom before being invited.

Book 11 dec2017

– 011:002/1 –

Tobias walked straight to the teacher’s desk and stood in front of it, where he smiled at all the students. They stared back, silent and suspicious. For once the class was full; everyone was there as if by accident. “Hello everyone! My name is Tobias Clark and I’m a magician.” He put his paper bag on the floor, taking no notice of the teacher who continued to stand by the open door. “I’m looking for a young assistant for my show this summer, and, if any one of you is interested and perhaps would like to stay even after that to be a part of our small magical

The power of the hand—a gun? In this game it’s the eye that rules.

2. Making a Scene

– 011:002/2 –

community, there is a good chance we can provide employment.” Tobias continued to smile at a sea of disbelieving faces. A few students laughed, and then Shaggy spoke. “Who the hell would join up with you?” Tobias didn’t respond to these rude words or the sarcastic tone Shaggy delivered almost up in his face. Shaggy was sitting in the third row, in the middle of the classroom with five of his gang members sitting around him. From this position he controlled the entire class. “Now, I would like to present my magic, and I’d like to show you something you’ve never experienced before,” Tobias continued in the same unaffected tone. “Nobody cares!” Shaggy announced to all present. “I need only one of you to say the word that you’re interested in me showing you my tricks.” Tobias spoke like a circus director announcing a new act to his audience, and then he turned to look out over the class, listening for the slightest little “yes.” “I said, nobody cares, dumb-ass!” Shaggy was

– 011:002/3 –

keenly aware that he was being ignored by Tobias. The rest of the class was instantly silent, and the teacher edged behind her desk. Tobias, however, was still standing there, listening for a yes with his hand to his ear as if that would help him hear better, still smiling happily. “What the…? You idiot, no one’s interested in you. GET LOST!” Shaggy shouted. Tobias acted as if he were paying no attention to Shaggy, and it became obvious that Shaggy had to do something to not lose face in front of all the others. He stood up aggressively, ready to throw Tobias out of the room. Then suddenly… “I’m interested,” a small voice piped up. Shaggy swirled around. That voice came from the far back corner of the classroom, from a place no one expected. Shaggy almost turned white from both anger and fear. He had lost respect by being challenged by another kid in his class, but there was more to it than that. Patrick Lindy had spoken, a shy black boy, not as muscular as Shaggy and perhaps a year or two younger.

– 011:002/4 –

If it hadn’t been for Tobias’ reaction, the situation would have gotten ugly right then. “Right! Ladies and gentlemen! I will now present to you the basketball trick,” Tobias announced, and Shaggy had to swirl around once more because again he was taken by surprise. Tobias bent down, and from his paper bag he took out a basketball and held it high so everybody could see. “This is an ordinary basketball, with no strings attached,” he said and dribbled the ball a couple of times loudly. “You, young man—I need you as a volunteer to check this out. Please come forward; don’t be afraid,” Tobias continued as he picked up the ball and placed it under his arm. With his other arm stretched out, he invited Shaggy to come forward. Now things were really getting out of hand—the situation was close to exploding. Shaggy’s gang didn’t know what to do; they’d never seen their leader be ignored before, and Tobias being so strange made them more than confused. So they kept quiet and still in the background,

– 011:002/5 –

waiting for someone else to make the next move. The most bizarre element was Patrick, the child who dared to speak up. Patrick was a loner who took no part in any gang. His parents had been drug dealers, but now they were dead, executed to end a gang war when he was still a baby. He was now living with an old aunt and uncle in a small apartment in one of the worst housing projects around. He was rarely there; he visited for food sometimes, and clothes, and no one knew how he got on by himself. When Patrick first started at the school a certain group of older boys caught him alone and bullied him in the alleys behind the main building. Their taunting had escalated for a couple of weeks to them trying to attack him in front of everyone in the main hall. Patrick had escaped by running away, proving that he was quick even if he was small. The next day Patrick didn’t show up at school, but one of the boys who had been bullying him was also missing, and the rest of the group had no idea what had happened to him. The day

– 011:002/6 –

after that yet another bully went missing. And the day after that, a third boy who had harassed Patrick was found nearby, having been badly beaten. He wouldn’t say what had happened to him, but everyone knew Patrick was somehow involved. So far the leader of the bullies had been spared, but he was the last remaining with the beaten boy. It seemed obvious that the nastiest boys who had bullied Patrick had been kept till last. The body of the beaten-up boy was found the following day, close to home in an alley; no one admitted to having seen it happen. The police said his neck had been broken by a single, heavy strike, and that no adult hand had delivered that unusual, fatal blow. That afternoon the leader left town with his little brother. A week later Patrick began school again as if nothing had happened. Rumors, however, told that the leader and his brother didn’t make it to whatever safe place they’d been heading toward; they had been beaten to death, and their killer had not been found. A year later, everyone, even Shaggy, kept their distance from Patrick, who fueled his own

– 011:002/7 –

isolation by keeping to himself. But now Patrick had spoken. Shaggy was being pressured from in front and behind; he was trapped. Tobias applauded him as if he were coming forward bravely from the circus stands, but Shaggy didn’t move and he didn’t look the least bit amused. Neither did anyone else, except one: Patrick. Shaggy’s gang watched for any move from Patrick or Tobias. Patrick seemed pleased. Tobias still acted like he was having fun. Shaggy looked like he was about to rise, but the first to move was Tobias who thrust the basketball forward suddenly, letting it hang in the air between himself and Shaggy. Nothing seemed to be attached to the ball, and Tobias moved his hands around it to show that nothing indeed was holding that ball up. “Ladies and gentlemen! This ball is now locked in space, related to the coordinates of this room, and cannot be moved. The trick is how to lock and unlock the ball from its position.” The class turned dead silent. Shaggy halted and stared Tobias in the eyes—he now, finally, had gotten Tobias’ full attention. But something

– 011:002/8 –

had changed in those eyes. They were no longer laughing. Shaggy felt like screaming in fear and frustration, but of course he couldn’t in front of the class. What he could do was punch that stupid basketball out the air and, yes, out of this room if necessary. Assembling all his strength, Shaggy swung an arm back and hit the ball with a powerful blow. The class heard only one arrested sound from the impact, and then a suppressed scream of pain leaking out from Shaggy. The ball didn’t move an inch, but his arm had kicked back hard in pain. “Ladies and Gentlemen! You have now witnessed the power of the universe and that you can place anything in space like this, if you know the trick, that is,” Tobias exclaimed in a more serious tone. He put his hands around the ball and twisted it loose from space, then moved it two feet (60cm) away to his left and let it lock into space there. The ball was hanging, fixed in the air like before, and Tobias happily urged Shaggy to have another try hitting it.

– 011:002/9 –

Ignoring his aching arm and hand, in defiance Shaggy tried to stare Tobias down. But Tobias’ eyes now had become deeper, and they only reflected. Shaggy felt those eyes in front of him like solid rock. He backed off two steps in panic, and from in under his jacket he drew a gun. There were screams, and most students, including the teacher, ducked under their desks for protection. Tobias didn’t move an inch; he stood firm as Shaggy pointed his gun straight at him. Shaggy’s gang were scared too, but they didn’t hide; they had been frozen stiff by Shaggy’s panic. Patrick back in his corner didn’t hide either, and he didn’t seem frightened by the gun. Instead he studied the situation, which made Shaggy’s gang even more uncomfortable. “Ladies and gentlemen! Anything, guns included, can be locked into space,” Tobias proudly announced. Then Tobias made a quick gesture with his hand, and Shaggy pulled the trigger.

Book 11 dec2017

– 011:003/1 –

There was silence. The gun didn’t go off; there wasn’t even a metallic click. Shaggy was trying harder to pull the trigger but it wouldn’t move. In fact nothing moved; the gun seemed stuck in the air like the basketball. He didn’t know what to do except sweat. But he just couldn’t announce his defeat by letting go of his gun, by leaving it to hang there in the air. Tobias didn’t wait for Shaggy to decide the next move. “Ladies and gentlemen! In the same manner as items can be locked into space, they can also be forced to move along certain lines. To you I will

At the end of a deal, what’ve you gained? If you aim too high you may miss the target.

3. Class Ends

– 011:003/2 –

now demonstrate once again the power of the universe that surrounds us by moving this gun to your teacher’s desk here behind me,” Tobias exclaimed solemnly yet proudly. He moved aside so that the gun (with Shaggy attached to it) had free access to the teacher’s desk a couple of feet (70cm) away. The teacher, who was still on her knees hiding behind her desk, was quick to scurry over to the corner by the door. Tobias made some kind of magical move with his right hand stretched out towards the gun, and at the same time, loudly and in front of everyone, he instructed Shaggy to hold on tightly. Shaggy couldn’t change a thing though because he was already holding on tightly, so he sweated some more. Tobias moved his right hand slowly so that it was pointed at the top of the teacher’s desk. Then he moved aside a bit farther as if to observe. And so did all the others in the room, even if most were still hiding behind their desks. He then crossed his arms to indicate: “let the show begin.” The gun started to slowly move in a straight line towards the teacher’s desk. Shaggy tried for

– 011:003/3 –

everything he was worth to hold it back without revealing his effort, but it was no use; he couldn’t even shake it or twist it, not even a hundredth of an inch. The gun continued gliding as if it were on a track, and Shaggy just had to come along. He had given up trying to pull the trigger, but he still didn’t want to let go of his gun. So he followed it while trying to come up with something to rescue the situation. But when the gun was above the teacher’s desk, it stopped and then slowly turned on its side as if preparing to lay flat on the desk. Shaggy panicked. He let go of his gun and ran out of the room. His gang reacted a few seconds later and tried catch up with him, but not real hard. When making their way out of the classroom they couldn’t avoid the sight of Shaggy’s gun lowering itself down towards the desk to meet its surface. Tobias just stood there proudly watching, without saying word. When the gun placed itself on the desk and seemed to be still, another student close to the door sneaked out, and soon all the others, including the teacher, left in a panic. Patrick, however, remained, still

– 011:003/4 –

sitting back in his corner, with no intention of leaving. He looked amused, but he held back some because he wasn’t sure if he was supposed to applaud Tobias or not. When the last of the fleeing students had left the room, Tobias looked back at Patrick with a smile. He then walked to the door and closed it. As he walked back, his manner changed from that of a magician to a regular person, like anyone else, except for his orange hair and flamboyant tie, of course. He asked Patrick to come forward, which he did. Tobias went over to sit on one of the student desks in front of the teachers’, and he signaled for Patrick to come sit at a desk beside him, which he did. “So, you say you’re interested.” Tobias opened up the conversation in a calm easy manner as if nothing strange had happened at all. Patrick smiled like he enjoyed the situation. “Yes I’m interested, but I don’t know what this is.” “You’re right; you can’t really know anything by this small performance. However, are you

– 011:003/5 –

interested in learning and maybe working with me and the others on our team? I think you will fit in real well.” “But doing what? I don’t have any education; I just go here because I don’t have anything better to do. Nobody cares about me,” Patrick said, throwing out his hands and shrugging his shoulders while kindly looking back at Tobias. Tobias gave Patrick a friendly smile and sat back a bit on the desk. “You know, I, and the others, and those running the show don’t care what your education is. We have our own small community, and we run the show the way we like, not the other way around. We’re a bunch of strange people who have found joy being together, doing what we do, and we don’t always agree with society just like they don’t agree with us. You know, we try to develop our own kind of business, and we welcome people like you. I have to admit that it was no coincidence that I came to visit you here, but I, we I mean, need to be sure that you can be one of us, and I actually think you can.” Patrick was listening eagerly, and he didn’t

– 011:003/6 –

want to interrupt with questions. Tobias continued, as he didn’t expect questions at this point, anyway. “I don’t expect you to leave everything and join us just like that, but I wonder if you would like to try and meet us, and we’ll take it from there. You will be very well taken care of, and you will meet kind, caring, and sometimes very interesting people; that I can promise you. I don’t want to talk about money, not just now anyway. There are some things I would like to show you first, like what our community can offer and things like that. Actually, I think what we can offer you goes beyond any monetary value.” Patrick had nothing to lose anyway, no belongings he was attached to, no real family, no anything. The more Tobias talked to him, in his now-soothing voice, the more safe he felt, and there was something about Tobias that he liked. He had totally dismantled Shaggy and treated him like a fly not worth bothering about, and that appealed to Patrick a lot. So after a while, sitting there listening to Tobias, Patrick had to ask.

– 011:003/7 –

“That trick you did with the ball and the gun? Was it a just a trick?” he asked a little doubtfully, while throwing a glimpse at the basketball still hanging in the air and the gun laying there on the teacher’s desk. Tobias turned on a big smile and almost laughed. “No, you’re right, that was not just a trick. But the funny part is to make it look like magic. What I did was actually for real, and it actually works, no magic involved.” “You know, when I was a kid I wanted to be a magician, and I was quite good at it too, but you need money and connections and people to support you to get anywhere. I started out playing in nightclubs and all that, and I tried to become famous, but it seemed that most people are judged by their looks somehow and I wasn’t one of them. I think I also made the audience uncomfortable; they couldn’t get their heads around what I was doing, so they would leave the show in the middle. Club managers hated that.” Tobias shrugged his shoulders to show that he given up his dream and then he continued.

– 011:003/8 –

“Then after a while I discovered that some of the tricks I had come up with had been stolen. Somebody, probably the managers who watched the rehearsals, sold my act to other performers. I actually think they deliberately discredited me so they could steal from me and sell my act, so I would run out of money and give up the gigs, no questions asked. They thought I was bad news. “But I didn’t give up. It became more and more obvious that you need contacts in this business, and the managers probably bad-talked me because they felt like I was a threat to them. Like maybe one day I would reveal their scam. I have no doubt though that they helped others through this black market of tricks to build up their careers.” Tobias took a short break. He and Patrick heard some people making a racket outside, but they didn’t react. Patrick listened intensely, and he seemed to enjoy hearing Tobias tell his story. “Anyway, the only gigs I could get were doing shows for handicapped people in institutions, of all places. And I can tell you, some of these

– 011:003/9 –

places are worse than any prison. Some staff there were really ugly people. But by learning to interact with my audience I met some really interesting people, and we got to know each other. “Okay, they all have some kind of handicap, but some of them have brains you wouldn’t believe. Like me they’ve been dumped, but unlike me, because of their handicap nobody even wants to notice them; it’s like they’re invisible in society. But, it’s actually these handicapped people I met while doing magic who are responsible for making my little act here today work.” Tobias paused for a few second, as if he were studying Patrick, and then he asked, “So, I hope you’re interested in coming with me. I have something to show you and there are some people I would like you to meet. I think you’ll enjoy it.” Tobias turned to the basketball hanging there in the air, and with a slight move with his hand the ball dropped to the floor and bounced a few times. He then stood up, picked up the basketball and put it back in the paper bag. He

– 011:003/10 –

also took off his orange hair that in fact was a wig and put it into the bag too, and he did the same with his orange tie. Tobias also started to undress, taking of his dark grey suit, revealing a normal-looking t-shirt and shorts underneath. He turned the pants and jacket inside out, so they became a dark blue suit, and put them back on. He passed his fingers through his hair a bit and, like “magic,” he had changed his overall appearance quite a lot. Tobias laughed. “It’s good for the show you know. People do take notice of me when I wear this, but not afterward. That can be quite handy sometimes, you know…. Anyway, are you coming?” he asked, ready to leave, but with everything he had put in his paper bag still behind. “Aren’t you going to bring your things with you?” Patrick asked, surprised. “Oh no, I don’t need those anymore; they’re just ordinary things. There’s no value in those.” “But the gun?” “Let it be. It’s not mine anyway.” Patrick laughed a bit at the ignorant way Tobias said that as if he didn’t care. “But isn’t the gun locked in space anymore?”

– 011:003/11 –

“No, it’s not; I let that go with the basketball. So anyone who picks it up can use it, if they like. Patrick seemed amused, and he stood up to follow Tobias out. But first he went over to the windows to have a look at all the noise outside. “Do you think Shaggy and his boys will let us go just like that?” was Patrick’s next question. “They’re out there smashing your car to pieces.” Tobias just laughed as he urged Patrick to come along, like that was nothing, and Patrick did. Whatever Tobias was up to now, this he didn’t want to miss.

Book 11 dec2017

– 011:004/1 –

Shaggy ran from Tobias’ show straight to the yard in front of the school, where he stood waiting for his gang to catch up with him. He was angry and scared, which together meant he needed to take control again. He needed to show that nobody could get away with humiliating him like that freak had. Shaggy wasn’t sure about Tobias, if he would attempt to attack him or had his own gun, but there had to be something he could do to get back at him. For instance, there was the purple car parked outside the school gates. Nobody had touched

The best illusion most often is no illusion at all. So who is cheating whom?

4. Sneery Departure

– 011:004/2 –

it. After a fast conference with his gang, Shaggy focused his sights on that car. This silly purple luxury car covered with chrome needed to be stolen. No problem—that weirdo magic guy had left it unlocked with the keys in the ignition, so it just sat there as if it were waiting for them. Shaggy was the first to sit in the driver’s seat while the others looked around as if hesitating. Tobias’s actions for a few second made them back off. “COME ON! WHAT THE HELL ARE YOU WAITING FOR?” Shaggy shouted with his hand on the ignition. Five of his boys squeezed in beside him and in the back, and then he turned the key. The car engine made a sound as if it were starting, but not quite. The motor turned over all right and the car seemed to start and run, but before Shaggy could put it in first gear, the engine died. He tried again, and again the engine died before he could get it in gear. Shaggy tried a couple more times, and then in fury and frustration he banged his hands hard on the wheel, like he was close to exploding. His boys sat still and silent.

– 011:004/3 –

The next time he tried, the engine started with a roar and stayed running, and Shaggy stepped on the gas like he was going to take out all his anger right there. The engine screamed as Shaggy revved it repeatedly, on and on, with the pedal hard to the floor. “YEAH! FUCK YOU!” he yelled so all could hear, especially the students who had begun to assemble curiously, but from a safe distance. Now with a superior smile Shaggy put the purple car in first gear to take off with a flying start, but again the engine died with a chugging, silly sound and then a small, delayed pop after the crankshaft’s last turn. Shaggy’s temperature rose several degrees and then he went silent. His boys in the car didn’t dare move or do anything to try to help, as Shaggy just sat there staring at the wheel, trying to gain control. After about ten seconds, he tried to start the car again calmly. The engine turned and there was a chugging sound beneath the hood, a sound remarkably similar to a boisterous chicken coop. After about ten seconds Shaggy turned it off, and the

– 011:004/4 –

sound stopped with that one delayed pop added as an insult. Shaggy tried again and conjured only the chicken coop. He hung on to the key, and the chicken coop sound grew, and damn, didn’t it sound like pig grunts were coming from the exhaust pipe in the back, too? Now Shaggy got really mad. He hammered the wheel with his fists and grabbed it and shook it and screamed. Those words he mumbled after that, before trying to start the car for the last time, were like hell fire coming from his mouth. Then there was a five-second silence. Shaggy turned the key and the engine started cleanly, no chugging, no pops and puffs, no nothing. He just sat there for a while listening. Shaggy carefully grabbed the gear stick… and then again… and again. The stick seemed loose somehow and wouldn’t go into gear. He tried every gear and position. He stomped on the gas pedal, well yes, every pedal there was, and he hammered the wheel again. He gave the engine gas high up and down like it was running wild and shouted some more. After at least a minute like that he turned the

– 011:004/5 –

engine off, but as it came to a stop it made that chicken coop chugging, pig grunt sound, and again this one small pop to round it off. Shaggy went berserk and broke the key in the ignition. He then bent and broke the gear stick to ground the car there at the street. Next he screamed out orders to two of his boys to find some crowbars and to the others to grab their knives. He got out and waited for them, pacing. Glad to finally know what they were supposed to be doing, the young men cut the white leather seats up completely. When the others returned with several crowbars, Shaggy grabbed the biggest bar and smashed the windshield. The others smashed the back and side windows too. In fact they hacked at everything they could to try to keep up with Shaggy’s fury. While they were at it, they didn’t notice four big black cars slowly driving by, stopping along the street surrounding them. Eight white men stepped out of the cars and spread around to secure the area before they silently approached

– 011:004/6 –

Shaggy, still hammering at the car wildly. Shaggy was about to deliver yet another fatal blow over the front left fender when a strong arm grabbed his wrist from behind, making him drop the bar with a clang to the street. Shaggy’s boys had also been caught by the other men now taking over the scene. They were obviously not the police, and they were huge. These men exuded nothing but trouble, and the one who had grabbed Shaggy looked the worst. Shaggy was turned and pushed up hard to the driver’s side door against its broken window frame. “So, what do you think you’re doing?” the man said to him in a threatening tone. Shaggy was pressed so hard on to the car that he had to be released a bit so he could answer. But before he opened his mouth, an oddly light- hearted voice came from the sidewalk. “Hello!” That voice Shaggy unfortunately recognized. “That’s him! It his car!” Shaggy claimed, like he was trying to swear himself free.

– 011:004/7 –

The big white man loosened his grip a bit more so Shaggy could turn and point out Tobias. He couldn’t find him though. “Which one is he?!” the grip holding Shaggy tightened again. Shaggy did recognize Patrick standing on the sidewalk, and his eyes moved to the man standing beside him wearing a similar grin. That’s when he realized Tobias was indeed there. Tobias’s stone-hard eyes looking straight at him were now laughing. “There he is! It’s his car! We haven’t done anything to you! Ask them—you can ask anyone. He drove the car and parked it here.” The man holding Shaggy looked around at the crowd that was once again large outside the school. No one seemed to recognize Tobias now; at least they couldn’t be sure; not a single nod or sound confirmed what Shaggy had said. However, the man did turn to Tobias without letting Shaggy go. “How about it?” He asked Tobias. “What? I don’t know what he’s talking about. That’s my car,” Tobias said, pulling some keys

– 011:004/8 –

from his pocket as evidence and pointing. “That one, the blue one there, three down,” Tobias said, pointing out an ordinary-looking blue Ford hatchback. “So, who are you?” the man asked firmly, looking a bit irritated by Tobias’s smile. “I’m the school building inspector. I just investigated a complaint with my apprentice here,” Tobias happily answered. “NO, NO, he’s not! He’s lying, he’s lying!” Shaggy was even more scared now. “Well, you can ask him,” Tobias said, pointing at Patrick as there was nothing to it. “That’s right. We’ve been up on the third floor checking a leaking toilet; no big deal really. And now Mr. Spaceball and I are going to another school to check some rerouted pipes,” Patrick happily explained. “Spaceball? What the hell kind of name is that?” the man said, while wrinkling his face. Tobias only nodded. The man seemed to not want to continue this silly talk any longer, so Tobias and Patrick turned to the blue car.

– 011:004/9 –

Apparently no one was going to stop them, so they walked over to the car together and got in, Tobias in the driver’s seat and Patrick beside him, with no further questions asked. Shaggy saw them slip away, taking all his credibility with them. “What the hell…?” Shaggy went furious now. “I’LL KILL YOU! I WILL KILL YOU!” He shouted out wildly after the blue car. There was a muffled sound as a hard blow to his stomach silenced him. Tobias took his time maneuvering out from the parking place in the same unselfconscious manner as when he had arrived. Nobody dared to speak out. The rumor that had spread like fire about Tobias and what had happened in that classroom assured that nobody would want to point him out, even if they had recognized him. And no one wanted to mess with Patrick either. Tobias and Patrick pulled away. After only a block down the street Tobias couldn’t hold back any longer. “Good God!” he laughed out loud. “Mr. Spaceball? What on

– 011:004/10 –

Earth gave you that idea?” “Well, you told me about your magic, with all that locked in space stuff and that basketball and all. So!” Tobias laughed even louder, looking over at Patrick appreciably now and then as he drove. After a while Patrick asked, “But what about that car you showed up in?” “Well, with some help, I stole that car, but it’s not just any car, you know. A few neighborhoods over an Italian gang runs the prostitution, drugs, and all that. And the meanest guy running the show in that part of the city has some bizarre ideas, like that car for instance. So a couple of days ago I stole it, and later that night there was a huge reward announced among gangs. If anyone provides information on that car, the reward is his. So after I parked it in front of your school this morning someone made a phone call saying where to find it. So there you are.” Patrick thought for a while and then asked, “What do you think’ll happen to Shaggy now?” “Oh yeah, that’s something to think about. Hmm… I think there’s a saying: “They’re in

– 011:004/11 –

deep shit,” if you know what I mean. I don’t think they’ll get away smashing that car no matter what, and who would believe them not stealing it in the first place? What do you think?” “No, I guess not. Those guys back there seemed to be dead serious. Do you think they’ll kill them?” “Most likely, most likely, I think. Do you care?” “Not really. They were no good anyway; they treated me like crap.” There was yet another short pause. Patrick asked, “But this car then, did you know all along what was going to happen?” Tobias smiled. Then in confidence he leaned towards his new young friend a bit, whispering, “Tell you what, now we’ll go and meet up with the others and have some fun. I’m sure they’ll approve of letting you in on this.”

Book 11 dec2017

– 011:005/1 –

It took about an hour to drive through town and a bit farther out, into a middle-class suburb. Tobias drew up a long driveway to a large building to the side, bordering an open field. He parked the car outside a garage door and turned off the engine. He and Patrick had been chatting all the way, and it was the first time Patrick really had talked to anyone at length before. As a loner he didn’t trust anyone, but now, suddenly, all that changed. Tobias was forty-three years old and Patrick sixteen, but still they talked like good friends.

At a dead end, we don’t expect much. Unless it‘s there that our journey starts?

5. Meeting the Team

– 011:005/2 –

Tobias told him about his wild youth when he learned his magic tricks by pick-pocketing and engaging in other scams such as in card games, and Patrick for the first time opened up and told about the loner life he was living. Tobias didn’t try to hide that he already knew some of Patrick’s history, explaining that one part of his mission was to initiate contact. These people, the Team and the Community, as Tobias explained, were in the process of expanding, and they were looking for people who might fit in and would like to join them. Patrick didn’t mind learning that he had been spied on—that didn’t matter to him now—and Tobias didn’t seem to hold back about himself either, so Patrick felt safe. However Tobias didn’t tell Patrick much about the Team and the Community people; he wanted them to be a surprise. He said that he wanted Patrick to meet them first to form his own opinion. But as Tobias also said, “They’re very friendly and will gladly tell you about themselves, no problem.” Before they stepped out of the car Tobias leaned over and said, as a bit of last advice, “Think of this as a magical moment when you

– 011:005/3 –

first meet these people—like, consider that nothing is what it seems. They are all very basic people, but their magic as persons is constant.” Patrick smiled back and tried to prepare himself, but for what? They stepped out of the car and walked up to the main entrance. Tobias smiled widely and opened the door like it was always unlocked. “I’m home!” he called out when they both were inside and he had closed the door behind them. It took only a couple of seconds for the first one to appear, a short woman with a mongoloid look. “Oh, there you are! And you brought Patrick with you. Welcome! Welcome!” she burst out, seeming to be particular happy when she laid eyes on Patrick. She hurried to them with an odd gait, like a too- fast walk. First she hugged Tobias quickly around his waist and then she turned to Patrick and did the same without hesitating. Patrick was surprised, but he acted like Tobias and hugged back gently. It was more than a few seconds before she let go of him, like she

– 011:005/4 –

wanted to really feel him through that hug. “This is Eve,” Tobias briefly informed Patrick as she grabbed hold of him. Then more and more people started to show up, one in an unusual wheelchair, and the variety in their handicaps stunned Patrick. But he did like Tobias and hugged them all, answering politely when they asked how he was, if everything had gone well, and other polite questions. It was obvious to Patrick that they all knew about what had happened at the school, like they all had been in on it. But how…? Patrick became increasingly puzzled. These people? Only just one or two looked and seemed to behave normally. All the others had some kind of visible disability, or disorder, or something that made them stand out. Who were they and why were they all together? Tobias smiled back at Patrick as he occasionally glanced at him, bewildered. They were invited into the house, with many of the little people staying close to Patrick, obviously very keen to get to know him. They

– 011:005/5 –

passed through a wide hallway to a staircase that rose up three floors and down one to what appeared to be the cellar. Leading them to the stairs was a big man walking with a limp, followed by the person in that strange wheelchair. There was an elevator, but everyone ignored it. The big man started up the stairs with ease, as if he were floating up them, and then the person in the wheelchair started up as if he were sliding, never leaving the chair. Tobias said to Patrick, “Don’t bother asking. Not just yet, anyway—it’ll be explained later.” Patrick had paused when the wheelchair seemed to leave the ground. They all rose up the staircase like that, one by one, and Patrick felt something lifting him up, as if each step up were ordinary walking. It was a very happy, chatting bunch who floated up the stairs to the first floor and entered a big room with a dining space at the far end. There were tall windows along both walls. One row of windows looked out over the driveway where Tobias and Patrick had arrived, and the other overlooked some kind of back yard. For the

– 011:005/6 –

first time the shorter people let go of Patrick so that Tobias could guide him to one of the backyard windows. “You see, we all live here, for the most part. This house was first a mental institution, and dilapidated at that. With a bit of magic and the genius of Ms. Nodi we kind of bought it to be our home,” Tobias explained while showing Patrick a beautiful backyard view of flowers, a pool area, benches and tables… well it just stunned Patrick into silence. “As you can imagine, there have been a lot changes and renovation work done here, but we have kept a low profile to avoid suspicion. To ordinary people outside this is still a mental ward, but private and for people with special needs, so to speak. So outside I’m regarded as some kind of doctor going back and forth, and some of the others are too. Obviously though, it’s not what it seems, and no one here is any mental case whatsoever.” Patrick listed intensely while looking out the window. It all looked so inviting, with more of these people outside, sitting under trees reading, swimming in the pool, talking at the

– 011:005/7 –

tables under umbrellas. “But…,” Patrick tried to ask after a while. “Hush…,” Tobias smiled, stopping Patrick. “The magical moment is not over yet—there is more.” The people who had left them alone had gone over to the dining area to a big oval, richly laid table. Tobias made Patrick let go of the backyard view with a slight “Come on” push to his arm. He explained that it was time for lunch, and at the meal were some people who were waiting to greet him. “But we need to clean up first. Come on!” Tobias said with another smile, and he pointed to a door near where they had entered that might be a restroom. Patrick followed Tobias. There were no “Ladies” or “Gents” signs on the door, as if that didn’t matter, and right now Patrick felt excited about whatever awaited him. Everything about this place was so strange, yet friendly. Tobias continued to explain as they entered the bathroom. “You know, people in the area leave us alone and never ask questions. But they keep

– 011:005/8 –

their children away from us and this place, and some of them even moved away when we moved in here fifteen years ago. It’s strange that some people moved when we arrived, since it had been a mental institution before. But that was then, and whereas those mental patients were locked in and never came outside these walls, we do.” Tobias laughed. “You should have seen some of their faces when we moved in, running around like crazy. And some of us—well, you’ve met them—approaching the curious neighbors outright who were watching from the other side of the street, with big generous hugs. For instance, Hans is a huge friendly guy who looks retarded—he’s very child-friendly, nice, gentle and all—but when he crossed the street to hug and greet people, they disappeared in a hurry. God that was fun to watch!” Patrick laughed too; now that he was starting to meet these people he could imagine the sight well. Tobias washed his face at a sink, removing some light makeup that had added to his dramatic magician look, and Patrick washed his hands before they went out to join the others at

– 011:005/9 –

the dining area. Patrick was realizing that what had happened at his school had been a scam, but were all those efforts just so these people could meet him? Hmm… he had to think about that some more. Although he felt confident all his questions would answered, he kept dwelling on “Why? What could they possibly want with him?” At the table he once again was surrounded by all sorts of people, and he was offered a seat in the center of a long side. Now when he and Tobias sat down next to each other, everyone else was quick to take their seats. On Patrick’s left was the woman he first met who hugged him for so long, looking up at him with a smile that sought approval, and Patrick was quick to smile back a confirmation. Opposite him a very strange character had placed himself. He seemed old and crippled in all kinds of ways. He could stand, although crumpled, and he could speak, although his voice didn’t work properly: it was reduced to a mere mumble, though sharp. Patrick didn’t understand a thing, but many of the others did,

– 011:005/10 –

and Tobias translated for him. “This is Mr. Zed, and he welcomes you at this table. He also, in his way, expresses a wish that you will find the company here worthwhile and that you eventually will join us.” “Mr. Zed represents one of the four powers in our community, and you could say that he, together with the other three, runs things and make things happen. You could also say that he’s my boss, but that is not entirely true and I will tell you more about that later,” Tobias continued. “But now let’s eat, and afterward I’ll more properly introduce you to everyone. Later this afternoon we have to get ready to collect some money, and I hope you’ll want to stay and watch it. If you feel like you need to go home or something, just tell me.” “No problem, I have nothing to do at home, really, and I’d like to stay if I may?” “You definitely can stay as long as you want, and I’ll explain how that could be a reality, and show you too,” Tobias replied.

– 011:005/11 –

A light meal was served by yet more strange people, mostly offered from a rolling cart. Tobias advised Patrick to try some special dried ham with some cheese, a bit of salad and some homemade bread. “Try our water too—it’s different and tastes really good,” Tobias urged. Patrick had never eaten or seen food like this before. It was special Italian ham and cheese, Tobias explained, and it was all carefully displayed for his enjoyment. This food was a world away from the scraps Patrick’s aunt and uncle had given him and what he had scrounged for himself. Now, after he and Tobias had been served, his curiosity had grown a bit too much and he just had to start to asking, whatever—something? “What money are you going to collect? What are you going to do now?” Tobias suppressed a burst of laughter. “Glad you asked. We’re going to collect the reward for locating that purple car I stole. You see, the owner of that car, Mr. Cantini, just went crazy when his car got stolen. He regards that car as a symbol of power or something, an

– 011:005/12 –

untouchable symbol, which he alone has control over. Strange man. “So Liam, sitting over there,” Tobias pointed a bit to the right across the table, “was the one who called Mr. Cantini to tell him where the car was parked, and this evening he and Eve (she’s sitting next to you) are going to Mr. Cantini’s—the city’s fanciest, most expensive nightclub—to collect that reward. It’s fifty thousand dollars; can you imagine offering money like that just for a car?” “But… but…?” Patrick’s questions increased exponentially as he looked at the two people Tobias had pointed out to him. Eve smiled back at him and nodded to confirm what Tobias just had told him. And that other person, Liam…? “But… but how can that be possible…? That Cantini guy is seriously no good—I’ve heard about him and you saw his guys taking care of Shaggy and his boys—they’re serious. Actually, they’re real mean guys. How can you let them, Liam and Eve, go there? And… and Liam, he seems… what should I say…?” “No problem, Patrick, say it! We’re all aware of ourselves here, and we have no problems with

– 011:005/13 –

ourselves or the others, no offence taken. It takes a while to adjust, and everyone here knows that. You’re welcome to use the words you know to describe us; we don’t mind, really—everyone else outside does. Meanwhile you’ll learn other ways to address who we are, including disabilities and abilities—what we can do. No problem—you’ll see.” Patrick took a deep breath. “Liam looks so… kind of retarded. Can he really manage? And Eve…,” Patrick said turning to her. “These guys are the worst kind of criminals; they actually kill people.” Patrick touched Eve gently on her hand. Eve answered with a smile, “No problem, Patrick. We have Mr. Zed and his magicians and elves helping us. We’re safe.” Tobias chimed in, “Right you are, Eve! And we’ll never ever abandon any of Ms. Nodi’s Nitwits and Slyboots, or anyone else for that matter. You’ll see.” Patrick’s head was spinning. “What the… Good God, what were they up to now?”

Book 11 dec2017

– 011:006/1 –

Patrick had the best lunch he ever had eaten (for one thing, there was enough food for everyone, although no one else seemed to think that was significant). During the meal his curiosity about these people grew sky high. They were all very kind; that became obvious to him very quickly. They all used polite table manners, even if some needed help as their hands and bodies were twitching, and for some chewing properly was not that easy to control either. But no one was left out; they all had white linen napkins and they obviously had practiced ways to work around and overcome most of their disabilities. And hearing them

A magic frog is more real than any unimaginable reality can ever be.

6. Prepare for Action

– 011:006/2 –

talk—Patrick liked this—it was a caring kind of talk that he had never heard before either, and all people at the table were included. There were no hesitations, no shame—as if disabilities didn’t matter. In fact, they all seemed proud. “How come?” Patrick was amazed. “Okay, wake up Patrick!” Tobias smiled and poked Patrick gently in the side. Patrick had been listening as if he were in a dream. Next to him, Eve had entertained him by talking about herself, others there with them, and various places he never had heard of before. Even though he felt overwhelmed, he picked up here and there that Eve was a clever conversationalist; she was definitely no dummy, as her looks implied. However, she needed time seemingly to process words, those coming to her and leaving from her, and Patrick learned to compensate quickly. He enjoyed talking to Eve slowly; for once there was no rush. She smiled and laughed a lot and touched him on the hand or arm as if they were good friends already. But… for the first time Patrick realized, “I’m black, and no one here is black too?” He had never talked to white people before, not like

– 011:006/3 –

this. But here he talked with ease and felt welcome like nowhere else. Patrick felt Tobias pushing him again. “Now you two have to stop blabbing,” Tobias said to both them with a grin. “Patrick needs to be properly introduced to us all.” And then he was. There were about twenty-five of them sitting around the big oval table. Politely and respectfully, they all introduced themselves to him, Mr. Zed as well. He didn’t present himself as the leader or anything—no one did. Patrick felt a bit strange about that, especially as Tobias obviously showed the deepest respect for this man. Tobias—who had shown no respect for Shaggy, his gun, or those big fellas handling Shaggy and his gang at the car—he honored Mr. Zed, this crumbling, twitching old man looking like nothing for the world. However, that was just yet one of all the mysteries that Patrick hoped to have explained to him later on. But Mr. Zed was not alone sticking out among the crowd. There was a young woman, Eleanor, who was attractive and, unlike many others there, quite normal apart from having no arms. At the table she used her feet and toes to handle

– 011:006/4 –

her knife, and she did it with style. At the opposite end there was Gustav, a blind Swede who did not look at his plate while eating. But he by some kind of sense was able to know exactly where to cut the meat with his knife and pick up the beans with his fork. Patrick had never thought of it before, how strange it felt seeing a person you dine with looking elsewhere than the plate while eating. However and whatever their disabilities were, some kind of respect started to build up in Patrick about these people. None of them was any mental case at all, just as Tobias had told him, but outside in society they most certainly would be considered differently. Tobias turned to Patrick and said seriously, “Okay, now that you have met most of us staying here, I, or rather, we have something we would like to show you. We’re not going to just leave Liam and Eve alone with this Cantini fellow; we are going to be present too, but without him or anyone else knowing,” “But how?” Patrick asked. “Well, like I wasn’t alone at your school, and

– 011:006/5 –

like you haven’t been completely by yourself either, even if you thought so. You have a talent you don’t know of yet—at least one of us had said so—somewhat similar to Mr. Zed here, who is a very, very special person. The one who identified you is Mr. Green, but he’s not here now. I hope to be allowed to take you to him next week or so, if you decide you want to stay with us, that is.” Patrick nodded shyly as the others around the table looked at him approvingly. “A place to stay.” Okay, he sort of had that, but what he had wasn’t his choice. Tobias leaned over and interrupted Patrick’s thoughts, “But first we’re going down to the basement—this you will enjoy seeing.” Tobias stood up and walked to the stairway, with Patrick and some of the others following him. When they each got on the steps to go down, once again it was like they were floating down them, which Patrick thought was a funny feeling but not unpleasant. Once they hit the bottom floor they entered a common basement door, but inside was this

– 011:006/6 –

huge room that looked like a space center or something vastly technical like that. Patrick didn’t recognize a thing in that room. Tobias took him to something that looked like a big screen, about three feet wide (1.om), with rounded corners and a strange joystick attached, with a mouse, a keyboard and… was it a headset, or what? There were all sorts of strange-looking goggles, strange tools… well there was a lot there. The screen looked funny, as if it were alive itself in three-dimensions or something. Oh God, it was displaying his classroom, here, but from where…? There was no camera installed in his classroom, that Patrick was pretty sure of. Tobias sat down in one of the two chairs in front of the screen and started to maneuver that joystick thing a bit with his left hand. “Here—look Patrick. From here we cannot just see your classroom, we can actually access it.” With the stick Tobias made the image move around as if a camera were floating in space, viewing the teacher’s desk from all angles. The gun was gone, but Tobias’s paper bag with all his things in it was still there on the floor, like

– 011:006/7 –

nobody had dared to touch it. There were no people in the room and the door was closed. “I guess everyone’s out at lunch. What do you say—shall we pick my things up?” “Can we do that?” Patrick asked, a bit stunned. “Yes we can,” Tobias said with a smile. “Look!” With his right hand, Tobias grabbed the mouse-like thing and pointed with it at his paper bag. There was a red spotlight projected on the bag’s surface, and Tobias did something to make the red spot grow until it was surrounding the bag, and then he moved it. Patrick watched closely as the bag moved with the red light around it, flew through the air towards the camera, and then came out from the monitor towards him. “Grab it!” Tobias urged him. Patrick hesitated. “Go on,” Tobias said, and Patrick stretched out and grabbed the bag as if it were any ordinary bag, and it was. “You see, this is not any ordinary display; in fact it’s not a display at all. This is one of Mr. Zed’s early creations, and what it does, it

– 011:006/8 –

actually takes you there. Think of it like a tube, a periscope thing, where you start to see only from where the tube ends. With this stick here I can maneuver the tube and make its length vary. In fact, I can expand the tube many miles if I like, and it’s fast. I can lock the tube’s end to cars on the road and have a look inside if I want. This is how we made that basketball and gun trick in your classroom happen, with other screens and some of the people here helping me.” “But the gun didn’t go off—I saw Shaggy pull the trigger… real hard, too?” “Yes, he did. But he couldn’t make it go off. With Frogman here,” Tobias showed Patrick the mouse thing in his right hand, “I can lock things in space, and I can lock the trigger so it doesn’t move in relation to the gun and make the gun stuck in space too, if I like. Moving the gun was easy; you just enter some coordinates on the keyboard here, then press enter, and it happens as you set it up to happen.” “But how? I don’t understand any of this.” To Patrick it all looked so easy, and yet he had never heard of such things before. Tobias saw the confusion in his face and gently smiled back

– 011:006/9 –

at him. He put Frogman down and let go of the stick. Then he took Patrick aside to a nearby table and they sat down. “It’s a long story, you know. But think of Mr. Zed as a scientist—a very, very good one, one of the best. He’s not alone—there are more of the most advanced scientists in our community, too. They are each unique, and we call them Wizards. Why that name is a long story, too. But what they’ve discovered and have managed to control are forces more powerful than anything else anyone has discovered yet. “You know, ordinary scientists, physicists, you see them on television now and then; they sometimes talk about atoms and even smaller particles, and they all try to be the first to discover the smallest particle there is; like the particle that all the universe is built upon. It’s like a race, you know, and they think what they’ve discovered is the absolute truth, like Einstein you know. Have you heard about him?” Patrick nodded while listening intensely. “Anyway, Mr. Zed knows what that smallest

– 011:006/10 –

particle is, and those other ordinary scientists out there haven’t got a clue. Mr. Zed and the Wizards are way ahead in applying their science to technology, and that tube display you saw is one way this knowledge can be used.” “But how? I mean, what is it? That smallest particle, I mean?” Tobias smiled like only a magician can, having performed his final trick and received an ovation. “It’s nothing! You know, that smallest particle there is, is nothing. To understand that and how that works in practice, I think only Mr. Zed, or maybe some of the other Wizards, can do fully. It’s been explained to me several times, and I still can’t really grasp it all. “As Mr. Zed has told me, this nothing is everywhere and nowhere, because nothing can’t really exist. Think of space far out there in darkness: there is something there, isn’t it? Otherwise it couldn’t be, could it? Like think of that vast, endless, empty space in between planets, galaxies, and such; what is it? But somewhere out there past the universe there must be an end, right? And at the end, there

– 011:006/11 –

must be something ending it—at that very edge of the universe, there is nothing? Right? But not quite so. “Mr. Zed says that this nothing at the same time is what the universe surrounds, like surrounding nothing. The universe actually surrounds itself. And what about the edge of the universe then, do you think? It’s everywhere, within us, and yes, even in hard stone.” Patrick thought he might understand some of this, but at the same time he didn’t really understand any of it. This was way beyond what anyone could understand, he thought, and a certain respect for that old crumbling, twitching man started to grow. Tobias saw that Patrick had had enough of Mr. Zed’s philosophies for one day, but he had gotten Patrick interested; it looked that way, anyway. Tobias felt very pleased with how Patrick had listened, plus how he had met all the others. There was something about Patrick that he really liked. He had been told that Patrick was special, but that potentiality was not what appealed to Tobias. If Mr. Zed was hard to understand, Mr. Green was impossible,

– 011:006/12 –

and yet with Patrick…. Few had even met Mr. Green—Tobias had met him only once, and those eyes were not from this world, he had thought. That first impact could take the breath out of anyone, that he was pretty sure of. “Okay! Enough with Mr. Zed’s thinking for today, don’t you think?” Patrick nodded as if he were in a trance. “Right! Come on, we’ll move over to the others who are planning for this evening’s action. You and I are not going to participate at the scene, since we’re somewhat known, as you can imagine. But we can take part by listening in and later watching the show, so you can get a picture of how it all works, who these magicians are, like me, and about the elves and what they do.” Patrick seemed to wake up from his dream. “Yes,” he thought, and followed Tobias. If Tobias was excited about all this, then he definitely wanted in. And he didn’t feel worried about Liam and Eve anymore meeting that nasty Cantini guy. But to collect that money,

– 011:006/13 –

$50,000, how on Earth were they going to pull that stunt off? Patrick had no doubt that they could, with all the things he had been shown by Tobias, plus that bag he just picked up from far away and all. But it all sounded too fantastic to believe… and he wouldn’t want to miss this for the world.

Book 11 dec2017

– 011:007/1 –

Tobias took Patrick a bit farther in the huge technical room where the others had assembled around a small table, with a few here and there sitting on chairs and tables, standing, or whatever. They all welcomed Tobias and Patrick to sit in with them, and Tobias moved over another small table for him and Patrick to sit on. It was a joyful meeting according to their faces, but Patrick could tell they were also very serious about their plans to get that money. Patrick still wasn’t too sure about this. “Why can’t you just go there with your tube display, break into Cantini’s safe, and use that Frogman to get the money? Why must Liam and Eve go?”

Expectations, hopes, we all have. But only the sideline people are those rewarded.

7. Backward Scam

– 011:007/2 –

he whispered to Tobias. “We could, but that would probably wind things up the wrong way. You see, there is a reason for everything we do, and Ms. Nodi is in charge of this kind of plan. You could say that Liam and Eve work for Ms. Nodi, and here Liam is supposed to act the Nitwit and Eve the Slyboots part. I don’t understand everything Ms. Nodi does and wants us to do, but she has her way of doing things. Sometimes it seems backwards, but it works.” Patrick nodded back at Tobias as if he understood, and to some degree maybe he did. Ms. Nodi was not present and neither was Mr. Zed. They didn’t need to be here, Tobias explained. Everyone already knew what to do, and this was just the final meeting to check things. This meeting further amazed Patrick. He and Tobias didn’t talk—they just listened. More and more Patrick realized that this team setup matched each participant perfectly, and as a team performing, their handicaps were gone with the wind. Where one wasn’t able, another one was, and what they were good at they

– 011:007/3 –

would soar with. Their way of planning and discussing things did seem backward to Patrick, but it obviously worked. For instance, early on one said “I can add a button here,” and another said, “Yeah, and I’ll button it up,” and a third, “Okay, we’ll fit that in here and here,” pointing at places on something that looked like a restaurant seating plan. However, about Liam Patrick got a bit concerned. He sat there on a chair at the small table and tipped it back and forth while skimming and flipping through some papers with pictures on them. “I like cars,” he said repeatedly. “I like purple cars,” he would extend to now and then, all in a very slow and monotonous way. Patrick didn’t want to ask Tobias about Liam, as Tobias seemed to take no notice. To Patrick Liam just seemed far off, not listening to the others at all, but no one else said anything or tried to get his attention. Liam just sat there and made faces, one worse than the other, saying “I like cars. I like purple cars,” all the time, and he really tried to express every letter as clearly as he could. And the more he tried to

– 011:007/4 –

express his short sentences, the more strange faces he made. Eve, sitting next to Liam, didn’t bother about him; she was very alert talking to the others. Patrick didn’t understand a thing. The way Liam kept on with his “I like cars” thing could drive anyone crazy. How could the others be so calm about it? At about two a clock, Tobias signaled to Patrick that it was time to leave. “There are more things about this place I would like to show you,” he said. Patrick stood up from the table when Tobias did. They said goodbye to the others, and everyone waved back at them for now, all except Liam. He was stuck with his car talk, but that didn’t seem to matter. “Come on, I’d like to show you the rest of the house. There’s a lot to see—we can’t visit all the places now, but I’ll explain.” “Okay,” Patrick happily replied and followed Tobias out of the room. This time they passed all the floors up to the top, and there they entered a corridor to their right. There was a similar corridor to the left,

– 011:007/5 –

and Tobias explained that it was very much like this. “As this was an institution before, we have kept some of the concept, but not much. It’s like, if we should have unwanted visitors like the Health Department we could keep the image up.” “What about the police, then?” Patrick asked. “Oh yes. Them too.” Tobias was quick to assure. Tobias explained that all these rooms on both sides of the corridor in fact were fully equipped apartments, and he opened some random apartment doors to show Patrick. Patrick had heard the term “luxury apartments” but never seen any except on TV. Tobias showed him both small and large apartments with several rooms, and they all felt very welcoming and were beautifully designed. There were a couple of open spaces in the corridor on both sides to let daylight in, arranged with comfortable sofas, some tables and such, and lots of flowers. Tobias explained that in the other corridor to the left there were no flowers because some people staying there were allergic.

– 011:007/6 –

“And so. This is my apartment. This is where I stay from time to time,” Tobias said while opening a certain door, inviting Patrick in. They had a look around, and Tobias showed Patrick everything. His apartment had a garden view, and he explained that the garden was for all to enjoy. Patrick was amazed. Tobias asked him to sit on a sofa with him in the living room. “I have a wife; her name is Nina, and we have two children, Dennis and Jack. They’re seven and nine years old. Sometimes we stay here, but we have a bigger apartment in another city where they are now and where Dennis and Jack go to school. Nina most the time works there too.” Tobias sat up a bit and looked at Patrick. “Would you like to come and stay with us, all us here and at the other places where we work and live?” Patrick had heard Tobias ask this question before, but he hadn’t yet taken it truly to heart. “But how can I? I have nothing. I have nothing to offer, no money, no nothing. What can I do?” Patrick said sadly. “Here’s the deal. You don’t need money to live

– 011:007/7 –

here with us. You don’t need to pay for the necessities like basic food, travel, etc. And an apartment like this is free with everything in it. What we do in our community is help each other out, and as a team we earn our living in various ways. I have mentioned Ms. Nodi to you before—this is her achievement, all this, and she’s good.” Tobias sat back a bit and smiled. “All of us here are offering you a place to stay, to live and work with us as a team. We are not some kind of cult or anything, and religion doesn’t quite fit in with us. There’s no problem if someone believes in God—many of us do. But God is life to us; he’s here now where we are and not locked into some kind of church. We don’t smoke, no drugs, but we enjoy life like having wine and beer sometimes, no problem. But you’re not old enough yet, are you?” “No I guess not,” Patrick replied. “But I would like to stay, if you would like to have me and if you think I’ll fit in. Honestly I would.” “Then I say we make it happen, and you can stay with me here in my apartment first off. I’ll arrange so you can have the children’s room for now. Later we’ll see; we have space left both

– 011:007/8 –

here and elsewhere, so that’s no problem, and you’ll have the opportunity to decide about your private life later when you know how you’d like it to be. Here you can be by yourself if you like, as I from time to time am, and you can be with friends. You haven’t met us all yet, but there are a lot of us, as you’ll see.” Happiness is a strange feeling for a boy with Patrick’s experiences. He wanted so much for this to be true, and in case he believed in God, he now prayed hard that he was not dreaming. He liked Tobias, he liked Eve whom he had started to get to know… and yes, when he thought about it, all the people he had met so far were okay. “Right Patrick. I say we go back to your place, pick up your things, and tell your folks that you are going on tour with us. Then we go out shopping. All our citizens start with the equivalent of $100,000, and I will help you to use it wisely. After that we’ll have dinner here, and then later in the evening we will follow Liam and Eve to meet Mr. Cantini. What do you say?” Patrick felt so happy that he felt like he was

– 011:007/9 –

bubbling inside, and he didn’t know what to do. Tobias stood up and Patrick did too… like he… he just wanted too… then with a small tear trembling from his cheek he hugged Tobias. He hugged Tobias for a long time, like he didn’t want to let go, and Tobias let him. As Tobias responded he could feel Patrick trembling all over. There were a lot of emotions Patrick had to let loose, including hope and happiness that he never had experienced before. He was still a child, and now he had a hard time controlling all these feelings inside that for long had been trapped and now were urging and pounding to come out. Tobias didn’t put stress on him as they stood there, and gradually Patrick gained his calm back and let go of Tobias. “That was necessary, Patrick; I’m glad you let that all out. You are not alone, you know; we have others like you, kids your age, both boys and girls, in the same situation as you. You will have no problem finding friends with us here.” It took another half an hour for Patrick to settle and let it all sink in. It was a very happy boy whom Tobias took to his old apartment. There he told Patrick’s uncle and aunt that he was

– 011:007/10 –

coming with him and his magic team on a tour. They didn’t ask many questions, like they didn’t care that much. Instead they seemed relieved that Patrick was leaving. Patrick didn’t have many things, and as Tobias said, “You can buy a new one if you’d rather like that.” So they left with only a half-full broken suitcase, nothing more. Tobias took Patrick directly shopping, and at first Patrick didn’t know what to buy, as he never had been out shopping before. Tobias told him that there was no hurry; they’d go out shopping tomorrow again, anyway. So they did some basic shopping, buying better quality and better fitting clothes, shoes, and such. “Don’t I need a mobile phone? I’ve never had one,” Patrick asked. Tobias laughed. “That you don’t need to buy, because that will be handed to you. That’s one thing our community will provide you with. And it won’t be any mobile phone you see. I have a hunch you’d like to see what Mr. Zed has to offer first.”

– 011:007/11 –

That day went by almost too quickly for Patrick. Back at his new home he had a shower in Tobias’s apartment, tried his new clothes on, and accompanied Tobias down for dinner. They took the same seats as at lunch, and Patrick had Eve next to him as before. This time Patrick was the first to hug her when they met, and after that their dinner started. This meal was again the best Patrick had ever eaten, with plenty for all, lots of interesting and polite conversation, and everyone took their time. Afterwards Eve took him with her to see the garden, the pool area, and all that was in the back yard. When it was almost nine o’clock it was time for the event, and they all started to get ready. Eve had to go to a meeting, so Patrick went with Tobias down to the basement where they installed themselves like in a theatre to watch. Several of those tube displays were up and running, and two people were at each display. Tobias explained a bit about one of them being the magician and the other the elf. Patrick asked about what that was all about, but that was too long a story to tell now, so that had to wait.

– 011:007/12 –

There was a lot so see on each of the monitors, and Tobias tried to explain as much as there was time, but soon the clock had passed ten. One display showed a small cue that had built up in front of a beautiful, well lit building. “That’s Mr. Cantini’s best night club. It’s the fanciest gambling place in town,” Tobias explained. A strange car looking like a cab arrived with pictures of houses adhered all over it. It stopped right outside the club’s main entrance beside the queue where well-dressed people stood waiting. The cab’s backdoor opened towards the sidewalk, and out stepped Liam and soon after Eve. Liam was carrying a thin briefcase that looked like an office clerk’s, and he was dressed up too in a suit and tie and all. God, he looked funny, turning around walking in small quick steps back and forth out there on the sidewalk, while Eve got out like she was assembling her things and getting ready all in the same step. She was neatly dressed in a flowery dress, with a small red handbag hanging on her shoulder, and she

– 011:007/13 –

was carrying some kind of all-colored knitted bag or something. Patrick smiled when he saw her, and so did Tobias. Out from the cabdriver’s door came the driver, catching up. He was yet another small, thin, strange character whom Patrick recognized from dinner. If Liam and Eve were slow, this one was quick as a weasel, and like that he was running up and down the aisle to the entrance, with the queue people craning their necks to see what he was up to and making way for him. Liam and Eve now had free passage to the front door, and looking like pint-size people coming from nowhere compared to the people in line, they walked in their funny way the few steps along the isle to the doorman. The cabdriver tried to say something to the doorman, but it turned out that the cabbie was a heavy stutterer and talked too fast, and the doorman didn’t understand a thing. Liam slowly started to open his briefcase and dip into some papers in the bottom there, with the cabdriver stretching on his toes, repeating his stammering talk to the doorman over and over

– 011:007/14 –

again. The doorman scratched his head, still very lost about what kind of people they were. Liam looked through his papers some more, picked out one, and held it up high to the doorman’s face to show him. “Yeah, yeah. Yeah, yeah. Show him, Show him,” Eve jabbered, standing partway behind Liam and sticking her head out from under his arm, looking up at the doorman with happy, glaring eyes. Patrick laughed a bit as the doorman once again scratched his head as he looked down at Eve. Liam proudly held up his paper and moved it a bit closer to the doorman’s face to get his attention. Then he loudly and clearly explained in his well-known, very slow, monotonous way, “I like cars. I like purple cars.” Liam wrinkled his face with every word he said. Patrick had a hard time not laughing out loud. Tobias did too. The doorman just looked stunned like he couldn’t move.

– 011:007/15 –

“Tell him. Tell him,” Eve urged Liam, as if nothing weird were happening, and Liam did, in the same slow, monotonous tone, but wrinkling his face some more this time. “I like cars. I like purple cars,” he said, looking up at the doorman and deadly serious. Patrick had to turn away a bit to laugh, holding his hand over his mouth. Tobias laughed too and smiled widely. Some giggling laughter could be heard from the queue, and the doorman seemed to wake up. He looked at the paper Liam was showing him and turned suddenly pale. He talked in the mic that was hanging on a string attached to his ear, and then he listened, tensed. After a minute or so Liam and Eve were asked in, and the cabdriver who had been jumping up and down next to Liam trying to say something quickly weaseled back to his cab and drove away. Liam and Eve were in. On several other displays a path on a fancy dance floor was opening up as they passed through the entranceway.

Book 11 dec2017

– 011:008/1 –

Liam and Eve were welcomed by another man as they were let in to Mr. Cantini’s very fancy, old-fashioned-looking night club. The man approaching them was very stylish in a black tuxedo, crisp white shirt, and black shiny shoes. His hair was combed back, slim and shiny, and he was tall and muscular, of course. Eve glanced up at him with glaring but happy eyes as she stuck her head out from behind Liam. “Yeah, yeah. Yeah, yeah,” she jabbered to herself approvingly. “Do you have anything you want to leave in the cloakroom?” the man politely asked them.

What is the most important thing about carrying? Is it the bag or its content?

8. Entering the Nest

– 011:008/2 –

Liam, who had just put the paper he had showed the doorman back in his briefcase, stopped walking, and Eve bounced into him a bit as she was occupied looking up at that handsome, tall man. Liam then, in a thorough manner, opened his briefcase again, found the paper and… “I like cars. I like purple cars,” he proudly explained to the man. The man seemed to get the message. “No cloakroom then,” he said to himself. A bit further down the hallway was a desk with a girl behind it, discussing something with other people who just had passed them from behind. “Have you made any reservations,” the man kindly asked Liam and Eve. Liam, who still was holding his paper in his left hand and his briefcase in his right, put down his briefcase and switched hands, while the kind, tall man waited patiently for an answer. Eve continued to happily glare up at the man, and when Liam straightened up again he raised his right hand high, holding the paper firmly in

– 011:008/3 –

front of the man, and… “I like cars. I like purple cars,” he once again proudly and thoroughly explained. It must have been a very clever tall man, as he now most certainly got the message. He guided Liam and Eve past the desk with the girl charging entrance fees, and at the security check he took Liam and Eve aside and asked another man and a girl in uniform to come forward. “We need to check all our guests so they don’t bring anything illegal with them—is that okay?” the tall man asked Liam and Eve. “Yeah, yeah. Yeah, yeah,” Eve jabbered. Her face became a bit more serious, and she pushed Liam in his side, urging him to open his briefcase and let the uniformed man search him. Eve did the same, opening her colorful, knitted bag to let the uniformed woman search her, too. “He’s clean,” the uniformed man said after having searched Liam. “Just a lot of slips of paper with pictures on them.”

– 011:008/4 –

“She’s clean too,” the uniformed woman said after having searched Eve. “She’s got just envelopes with pictures on them.” The tall handsome man seemed both pleased and puzzled, but he didn’t say anything. The uniformed man helped Liam to close his briefcase, and the uniformed woman handed over Eve’s bag. “Please follow me,” the tall man said. And Liam and Eve did… in their way of course, lining up so closely behind the tall man’s back that he had to frequently turn to check that they still were following. It was quite a procession entering the big, open, high-ceiling room, with luxurious decorations in every detail. Not many of the fancy people there could have missed that entry, the tall elegant tuxedoed man in the lead and two midgets following too closely behind, like ducklings scared to lose contact. Liam and Eve were guided through the room over a big open floor and up two steps to a platform where only a few low tables, sofas, and

– 011:008/5 –

armchairs were arranged with lots of room among them and a few people at ease. There were exotic flowers, a separate private bar, and staff specially assigned to serve just this area. Luxury and high class entered another dimension here, and with a view overlooking the room. This was Mr. Cantini’s domain, and from here he was in control and he wanted everyone to know it. The duck procession stopped halfway in front of Mr. Cantini, who was sitting in his armchair with some guests—two couples on each sofa—quietly chatting. The tall man cleared his throat and Mr. Cantini turned to him. “I have two visitors who have brought something I thought you might want to see, Sir.” The tall man stepped aside, and immediately behind him stood Liam, now face to face with Mr. Cantini. Mr. Cantini didn’t look like much like a gangster in his fanciest night club with his guests, and particularly not with these guests. He liked to be surrounded by celebrities, and this night was no exception, with a couple of

– 011:008/6 –

gorgeous actors on one couch and a man who looked like he could be a politician on another, with his girlfriend. But Mr. Cantini’s eyes, when he saw Liam standing there in front of him, with a strange glaring face sticking out from behind him, revealed something else. This kind of people, showing up here, in his night club: that he didn’t like. Liam didn’t do anything; he just stood there proudly looking at Mr. Cantini, urging him to speak, like this was the first line in a play. “So…,” Mr. Cantini hissed. Eve pushed Liam in his side to make him respond. He did then, and in style, his style of course. He stood his briefcase on the table in front of Mr. Cantini, much to his dislike, and retrieved his paper to show him. “I like cars. I like purple cars,” Liam announced so everyone around the table (and farther away) could hear. Liam held the paper up high so Mr. Cantini’s celebrity guests could also see it.

– 011:008/7 –

Mr. Cantini’s eyes narrowed as he looked at the paper, then he looked at his now very amused guests and he recognized Liam’s voice. The paper Liam was holding up to him was a printout from a website: Liam was the one who had called that number and in his way told Mr. Cantini about the school where the car could be found. At first when he spoke with Liam on the phone, Mr. Cantini thought it was just a bad joke, but nevertheless he had to check. And when his men went there, they just “happened” to show up at a bad time for Shaggy and his gang. “YOU, it was YOU on the phone telling me about my car!” Mr. Cantini burst out, first

– 011:008/8 –

staring at Liam and then at the paper he was holding up in front of him. “What is this?” he asked as he motioned for and was given the paper. “The reward, the $50,000,” Eve was quick to add, poking her happy, glaring face out from behind Liam. “What the…?” “The reward, the $50,000 it says. There, it’s all there,” Eve repeated, pointing at the paper. Mr. Cantini stared at Eve for a second, and then he took his cellphone out from one of his suit’s inner pockets and dialed a short number. He told someone to come down and bring a laptop. It took about two minutes, and during that time Liam entertained Mr. Cantini by showing him all the other slips of paper he had brought with him in his briefcase. They were all pictures of cars in various colors, and with every picture Mr. Cantini was shown, Liam repeated his “I like cars” line. Mr. Cantini went silent, looking at Liam and at Eve sticking out her head more and more from behind Liam. The pictures he couldn’t escape

– 011:008/9 –

from as Liam made sure he saw them, holding them right up in front of his face. When he could, Mr. Cantini glanced at his now very amused guests. They didn’t laugh out loud—they didn’t dare—but they had to work hard to stifle their laughter. A man with a laptop showed up running, and Mr. Cantini gave him Liam’s printout and asked him to check out the site. It didn’t take long to get the Martha May page open with some tinkling music in the background. “Turn that stupid sound OFF!” Mr. Cantini yelled through gritted teeth. The laptop man turned the sound off, made some more clicks here and there, and after a few seconds turned the display towards Mr. Cantini. “You are… Hrmm, your car is on the purple page between a purple toy watering-can and a purple cuddly cat, there,” the laptop man tried to explain while pointing. “Yeah, yeah. There see, the reward, $50,000 it says,” Eve chimed in, with the laptop man nodding at her.

– 011:008/10 –

Mr. Cantini felt things were getting out of hand, and if they had been anywhere else and he had a gun in his hand he himself would have shot that laptop man down in an instant. “There, the reward, the $50,000 it says,” Eve repeated. Everyone knew about the reward, as this kind of rumor spread like fire. But a picture of his car, a private portrait and his very private cellphone number displayed on a site like this—no one had been aware of that. They all also had heard that the car had been found smashed up, but who’d taken it or what had happened after that seemed wrapped in mystery. “What about the reward?” one of Mr. Cantini’s celebrity guests commented, a bit amused. “Yeah, what about it?” another one chimed in. Suddenly it had come to a point where Mr. Cantini had to prove to be a man of his word, and no one there doubted that Liam was the one who should be rewarded. But before Mr. Cantini got a chance to answer, Eve was quick to say, “Cash, I like cash.”

– 011:008/11 –

There was giggling from the celebrity corner, and Mr. Cantini was caught. Once again while controlling his anger he dialed a short number on his cellphone. He asked someone to come down with the money, and he especially repeated cash to make that clear. He told the laptop man to disappear, and he asked Liam and Eve to sit, and he ordered two chairs to be placed at the table next to him. As Eve sat, she started to empty her knitted bag, and out on the table a lot of envelopes were spread. Mr. Cantini thought he had seen it all but was taken by surprise again. “What’s this?” he asked. “Envelopes, envelopes it is,” Eve was quick to answer. “But, what for?” “The money, it’s for the money, the $50,000 reward.” “But, what about all the pictures? All the envelopes have the same picture on them. That old apartment building, what’s that for?” “It’s where the money is going to be sent. There,” Eve answered, pointing at a picture on an envelope as there were nothing to it.

– 011:008/12 –

“What? Are you going to put the money in those envelops and post it?” Mr. Cantini asked, stunned. “Of course! You should never go out with too much money in your pocket—you can be robbed you know.” There was a giggling heard from the celebrity corner when Eve delivered that last statement. Mr. Cantini, however, didn’t know what to think, and he didn’t look amused either. “But the address, there’s no address???” “We use picture post: much better,” Eve replied shortly and once again pointed at an envelope picture. “What the he… sorry. What is “picture post”?” “We get the money sent home to us, to our house that is pictured here on the envelopes. See,” Eve explained to Mr. Cantini, holding up an envelope pointing at the picture one more time to let him have a closer look. The celebrity corner had a hard time not laughing out loud, and Mr. Cantini felt the color in his face disappearing. At the same time, a lady showed up with a small package that obviously was the money.

– 011:008/13 –

Mr. Cantini straightened up as he was handed the package; not a word was exchanged between him and the lady, only silent looks, and then she went away. In order to save the situation in front of his guests, Mr. Cantini handed over the small package containing the $50,000 reward to Liam and Eve. “Yeah, yeah,” Eve jabbered. “I like cars,” Liam chimed in almost at the same time. Then Eve opened the package, took out the money, and slowly counted it on the table in front of all the curious eyes and filled some of her picture envelopes full. Nobody said anything while Eve was counting. After that, she put all her envelopes back in her knitted bag. Mr. Cantini stood up and called for that tall handsome man again to guide Liam and Eve out. The tall man came up to him to receive instructions, and as a last word, Mr. Cantini tilted his head up and whispered, “I want my money back. Take them to the wheel.”

Book 11 dec2017

– 011:009/1 –

The tall, handsome, tuxedoed man nodded back at Mr. Cantini, and it was obvious that he knew what to do. With his very polite manners he asked Liam and Eve to follow him. “Mr. Cantini is very grateful for what you have done, finding his car, and he would like me to take you on a short tour to show you this—his place—the best nightclub in town. You can order anything in the bar if you like, and for you the bar is free tonight.” Eve peeped up at the man like she was checking him out, while Liam didn’t react at all. “Free, free. Yeah, yeah. Yeah, yeah,” Eve

Gambling, to win or lose, do we ever consider losing? If we do, what’s the gain?

9. The Wheel

– 011:009/2 –

jabbered to herself, and then she pushed Liam in his side a bit to get his attention as they walked away. “There, there. The bar, there. We go there, it’s free. Yeah, yeah,” she said to both the tall man and Liam. Liam didn’t mind; it seemed like he could have been taken anywhere. “Okay, here we go,” Patrick heard Tobias say as the threesome on the screen changed course. It became obvious that all the staff in the nightclub now had gotten Mr. Cantini’s message and that most of the other guests also knew what was in Eve’s knitted bag. As they approached the bar, people moved aside to give them space. Both Liam and Eve were short, but the kind, tall man helped them each up on a bar stool that he wound up higher so they could reach the bar top properly. Another nice young man behind the bar, one of the bartenders in a white jacket, showed up to serve them. Eve smiled… “Yeah, yeah. Free, free,” she jabbered.

– 011:009/3 –

Both she and Liam were given a small cocktail book with lots and lots of drinks listed. Eve was quick to open her book. “Look, look,” she pushed Liam in his side. “It’s pictures, they have picture drinks here,” she exclaimed out loud in surprise. The other guests at the bar giggled, and after that Liam started to open his cocktail book too. So what to choose? “I can recommend…” the bartender tried to start a conversation. But it was no use. Liam had already gotten stuck looking at various pictures in his usual thorough manner, taking his time. Eve, however, was quick, turning page after page, really digging in. After Liam had turned two pages he started to talk, pointing at a picture of a drink. “I like purple…. There,” he said making some kind of odd, happy face when pronouncing the word purple. He repeated this on a couple of pages with Eve adding, “Yeah, yeah,” approvingly each time. “Do you want me to make you a purple drink?” the bartender tried to ask him.

– 011:009/4 –

Liam looked up from his book at the bartender happily, nodding up and down so forcefully that his back joined in. “I like purple,” Liam repeated. Eve turned back some pages in her book and pointed at a picture. “Red, red, I like this red. There, there!” she pointed out to the bartender, who smiled back at her. “So, we’re all settled then,” the tall tuxedoed man said from right behind them. “I like purple,” Liam repeated once again, and Eve jabbered her usual “Yeah, yeah,” approvingly. The bartender moved away to make the drinks. At this point on the tube display in front of Patrick and Tobias, all the staff in Mr. Cantini’s nightclub had been marked by frogman with a different color. Liam and Eve had been labeled purple, and I wonder why. Those people running the tube displays had put on some of those strange headsets and spectacles Patrick saw before. “Now they can access people by their color,”

– 011:009/5 –

Tobias explained to Patrick, pointing. Patrick nodded back, but his particular interest now was about what that barman was up to mixing Liam’s and Eve’s drinks. Patrick now intensely followed his every move on the display before him. Mr. Cantini’s orders to his staff were clear: Liam and Eve should be drugged, taken to the main roulette table—“The Wheel”—and made to lose all the money they had been given. That way, fully open and in front of everyone, nobody could blame him for winning the money back. So the bartender was now going to add something extra into Liam and Eve’s drinks. Before he could do the deed though, the bartender spilled the contents of his small, hidden bottle when he dropped it, because it suddenly became too slippery to hold. When he bended down to pick up the bottle, he felt a push, which made him drop it again and spill the rest. How the bottle got so slippery and where that push came from he had no idea, and he looked around himself and at his fellow bartenders in bewilderment.

– 011:009/6 –

He searched for a new one of these small bottles, but he couldn’t find any; as if by some coincidence all those small bottles had gotten lost, almost like magic. The two glasses he had put forward for Liam and Eve’s drinks were still empty, and the other staff, including that tall tuxedoed man standing behind Liam and Eve watching his clumsiness, threw angry looks back at him. This bartender was well prepared, though, and he patted his pocket for a small something that he could use instead. So first he filled the glasses halfway with liquor, lemonade, and something that made Liam’s drink look purple and Eve’s drink red. Then he turned away a bit, pretending to talk to a colleague, while in secret picking out that small foil package from his inner pocket. “But, what the…,”—the inner pocket was buttoned up by a button he never had noticed before. “Where did that come from?” he asked himself, looking stupid. The bartender’s colleague became impatient and left, giving him an angry look. Okay, that didn’t work, but this bar was well prepared. The bartender put away those drinks he had started to prepare, as if he had a better

– 011:009/7 –

idea for making those Liam and Eve drinks look tastier. Next he got hold of two new, fancier glasses from a glass cupboard behind him. Patrick who was watching intense guessed that they were well prepared with some invisible drug substance smeared inside the glasses or something. As the bartender placed both glasses in front of himself to start to pour the drinks again, he felt someone tapping his shoulder for attention. He swirled around, but no one was there. Meantime the glasses in front of him and two similar ones in the glass case had been marked different colors by a frogman, and, with the speed of lightning, as the bartender turned to see who was tapping him, the two prepared glasses were exchanged with the ordinary clean ones. The barman turned back again puzzled and finished prepping the drinks for Liam and Eve. Liam smiled innocently as he received his purple drink with a straw and mini umbrella, and Eve looked equally happy having her drink served. The drinks didn’t contain that much alcohol, as the barman had to take in

– 011:009/8 –

consideration the drug he thought was in there. However, Liam was not used to alcohol at all and the same with Eve, so the small amount they had did make an effect. Some impatience started to grow in the tall tuxedoed man now standing beside Eve at the bar, with a soft drink in his hand, keeping her company. Eve talked, jabbered and talked, and he just had to listen and smile to whatever she wanted to talk about. Her favorite subject—housekeeping, keeping her small apartment neat and clean— could have driven anyone crazy. Liam talked too, but to a fellow on his other side who was standing a bit away, thus making him talk loudly. Liam had put his briefcase on the bar, and one by one he picked out his paper slips with car pictures on them, which he then was showing to the uninterested fellow who trying hard to ignore him. But it was not that easy to ignore Liam after he had drunk half of his drink. Stretching up proudly on the bar stool, he held up his paper slips high and… “I LIKE CARS,” he proudly announced to his new bar friend.

– 011:009/9 –

It took quite some time for the tall, kind, still smiling, tuxedoed man to get Liam and Eve away from that bar, and in silence he promised himself never to try that again. He wasn’t sure if the drug he thought Liam and Eve had gotten in their drinks really worked because of their normally odd behavior. So, would Liam and Eve be willing to follow him to the wheel? No problem, it turned out. They willingly, but now in a more spread-out manner than before, followed the man to another corner of the room. This time he had a harder time keeping track of his small party, as Liam after his drink obviously liked to talk to people, showing his paper slips to many as they passed. Eve wasn’t any easier to keep track of, as she was looking all over the place, diverting both here and there, checking everything out that evoked her interest. The tall, kind, tuxedoed man didn’t smile that much anymore, but he brought two seemingly happy people to the gambling section of the

– 011:009/10 –

nightclub and installed them at the main roulette table called “The Wheel,” right in the middle where the big money was at stake. He explained, or at least he tried to explain, the rules of the game to Liam and Eve, but he had to give it up. After a while trying, he asked for assistance from other staff members there, and they had a brief meeting on what to do. This is how their plan panned out: Liam and Eve together received a $50,000 credit via one marker worth that amount. They wanted to exchange that marker for a purple one and make that worth $50,000 instead—at least Liam thought so. The staff humored them. To make things easy, the staff explained that they were to put their marker on either red or black. (And this time Liam’s “I like purple” talk was ignored.) If they placed their marker on red and the roulette marble ended in one of the roulette wheel’s red holes, they would win another $50,000. If the marble got into a black hole, they would lose their $50,000 reward. This was explained so everyone around the table could hear.

– 011:009/11 –

“Yeah, yeah. Win, win,” Eve jabbered back after each explanation like she understood, while Liam held on to his purple marker, showing it to everyone. After the explanation, everyone at the table prepared for the first spin. The croupier proudly announced, “Ladies and Gentlemen, place your bets please,” and people did. “Red, red. Win, win,” Eve jabbered, and took the purple marker from Liam. With assistance from their tall tuxedoed man, their $50,000 bet was made on red. As their bet was placed, two things happened in secret. There was no way the gambling house was going to let Liam and Eve win; they just wanted this thing over with as fast as possible and for Liam and Eve to get out of the place. The wheel was very sophisticatedly rigged, and from a control room in the back everything was monitored and set up for a black number to come up. But from where Tobias and Patrick followed the game, something else happened. On one tube display the spinning roulette wheel was locked up, making the surrounding

– 011:009/12 –

of the wheel spin instead, and very quickly a circular pattern of red light was emerging, blocking all the black holes. Patrick smiled widely as he saw the blocking pattern instantly laid out over the wheel and even more so when the marble in the end just had to go into a red-marked hole, winning Liam and Eve another $50,000. The tall tuxedoed man seemed to lose all color in his face, even if he was still smiling. The head croupier and the rest of his staff around the table just had to maintain their expression too. The people in the back control room were both confused and stunned as the marble dropped in a red hole in spite of their scam setup. There was a small, amused mumble among the other players around the wheel, as this single bet was by far the highest bid most of them had ever seen. “Yeah, yeah. $50,000. Win, win,” Eve jabbered beside Liam, whose happy expression hadn’t changed. “I like… RED. I like red” he switched to, and

– 011:009/13 –

accordingly he claimed another $50,000 marker, but now a red one, as if to show people that he now had gotten a hang of the game. The croupier ordered a short break, as there was a major win that had to be taken care of, although the real reason was: what to do now? Someone from the back room showed up to give instructions, whispering that Mr. Cantini wanted his money back—they had checked their system and were going to try again. There didn’t seem to be any problem to go another round, as Liam and Eve showed no sign of wanting to leave, and, anyhow, no one had told them when or how this game ended. Liam got his new now RED $50,000 marker, and the word from the croupier once again was spoken: “Ladies and Gentlemen, place your bets, please.” People did as before, although this time most bet with Liam. “Red, red. Win, win,” Eve jabbered once more, now taking the red marker from Liam and urging the tall, tuxedoed man to add that to their $50,000 purple marker already in place at the table.

– 011:009/14 –

The tuxedoed man hesitated for a second and looked around, but he couldn’t refuse or do anything contrary with all the other guests watching. The marble was released from a higher spot than before, and tension in the room rose up to the ceiling. Again, despite what the back control room did, the marble ended up in red. “Yeah, yeah. Win, win,” Eve was the only one heard through the profound silence, jabbering beside Liam who again looked happily around. “I like red,” he joined Eve after a while. The rumor started to spread and people started to gather around the wheel. From the back control room Mr. Cantini was phoned up and informed of what was happening. He was quick to excuse himself from his guests, and then he went to the nearest back door to meet with his people who had gathered there. “WHAT THE HELL ARE YOU DOING?” Mr. Cantini shouted loudly. “I WANT MY MONEY BACK AND I WANT THOSE IDIOTS OUT OF HERE!” There was a ten-second silence as Mr. Cantini

– 011:009/15 –

furiously stared at each one of them, nobody daring to speak. “Now, you fix that table and get my money BACK. DO YOU UNDERSTAND?” No one dared to question him, and this time Mr. Cantini followed them to the back control room just in time to witness Liam and Eve win another round at red. “What the… GET THEM OUT OF HERE! Mr. Cantini yelled. “IDIOTS! DAMNED IDIOTS, WHAT THE HELL IS THIS? Just get them out of here and bring back my money no matter what!” “But what about the payoff? They have indeed won a lot of money,” one person seemingly in charge notified him. That look he got from Mr. Cantini indicated no good. But still, Mr. Cantini had to control himself and his furious anger. “Pay them. Whatever, pay them, but don’t let that money out of your sight—I want it back.” In the silence around them, Liam and Eve were

– 011:009/16 –

told that the game had ended and that they had won. They were given a full $350,000… in cash, as Eve insisted, and, like before, she took out all her picture envelopes and placed them before her on the roulette table, interrupting any further gambling as she thoroughly counted and filled her envelopes with money and put them back in her colorful knitted bag in front of everyone’s eyes. Mr. Cantini watched it all happening on monitors in the back room with murder in his eyes. Eve’s constant “Yeah, yeah. Win, win” jabbering while stuffing her picture envelopes crammed full with his money almost made him explode. The tall, kind, tuxedoed man, now quite pale in his face, guided Liam and Eve away from the wheel and the gambling area surrounding it, back towards the main entrance. He and Mr. Cantini didn’t dare guide them elsewhere as there were witnesses all over, following Eve’s money bag and their slightest move; they had to be seen having left the building in good shape.

– 011:009/17 –

What was going to happen thereafter, outside, in the street, was quite a different matter, and Mr. Cantini’s intention was not to let them get far.

Book 11 dec2017

– 011:010/1 –

The tall, kind tuxedoed man did look rather pale while guiding Liam and Eve out from the night club. He knew Mr. Cantini well and thus had no good hopes for Liam and Eve’s departure out there on the street. At the point where he left them outside the entrance door, getting a last glimpse of their backs before the door closed between them, he felt both relieved and sad. Relieved as he had nothing to do with this anymore, but sad as somehow Liam and Eve had gotten to him, his conscious or his heart. They were like two innocent children who had

Your target is what you aim at. If you miss, your target must have been an illusion.

10. Posting Pictures

– 011:010/2 –

been caught up in a situation with the wrong kind of guy. Anyway, he now just wanted this to be over with so everything could go back to normal again, whatever that was. There was still a small line of people controlled by the doorman waiting to get in, but other people were spread out in the surroundings too, waiting for something else. There was no doubt that they were waiting for Liam and Eve’s departure, and when they showed up at the doorstep the activity in the air increased. Mr. Cantini’s orders were clear: Eve’s money bag was to be nicked, and at this point things didn’t look too good for Liam and Eve getting home safely. However, through the tube displays Tobias and Patrick could follow each and every one of Cantini’s men outside because they were marked, outlined in red. Liam and Eve were still marked with purple, and Patrick guessed that Liam in an initial stage of this setup had something to do with it. As Liam and Eve moved down from the doorstep, some of the red-marked people

– 011:010/3 –

started to flash. The closest one to them pretended to lean on a short decorative fence at the edge of the sidewalk just outside the club entrance, and he just happened to get entangled in it as Liam and Eve passed. His trousers had gotten hooked on one of the sharp pins sticking out, and somehow he just couldn’t get loose to nick Eve’s bag and run away. He really did try, but it all became too ridiculous with so many people looking that he had to stop trying, just as Liam and Eve in their usual disorderly manner were passing. He stood there trying to look normal with his pants caught in the fence. Another man who had been standing in the shadows watching started to approach Liam and Eve from behind. But as they came out on the sidewalk they split, Liam to the left and Eve to the right, which confused him. Who to follow? After a few seconds’ thought: the money bag of course. But at that time both Liam and Eve had changed course, heading back to each other again, with the man now standing at the brink of the sidewalk close to where the queue ended.

– 011:010/4 –

However, Liam and Eve didn’t stop to meet; they just passed each other with Eve jabbering, “Where, where?” in an incessant stream. The man didn’t know what to do, and no one else did either because Liam and Eve’s direction seemed not to have been set yet. The man at the fence was still looking embarrassed and tangled, unmoving. Liam and Eve passed each other a couple of times with Eve still jabbering, “Where, where?” and Liam silent and happy. Eventually as they met for the fifth time, “There, there it is!” Eve exclaimed so that everyone could here, the people in the queue too. Liam stopped, looking around himself. “There, there it is! We go there,” Eve told him as she pushed him slightly in the side. “There? Yes! I like ca…” he tried to say as Eve grabbed him by his jacket sleeve and dragged him with her down the sidewalk to the right. Right, finally it was decided in what direction

– 011:010/5 –

they were going, and the surrounding gang reassembled once more, as this was it. The man behind tried to follow as discreetly as possible, trying to open his vest as they left the people in the queue. But for some reason his vest was buttoned up with all kinds of buttons here and there that he never before had taken any notice of. He just couldn’t get his gun out. When that option was out of the picture, he hurriedly tried to approach Eve and grab her bag to run away with it, but instead he stumbled and fell flat to the ground. His shoelace had gotten untied—in his haste he’d stepped on it. Liam and Eve didn’t take any notice; they were fully focused to get “There” wherever that was. A black limousine drew up beside them as they walked, but the men inside couldn’t get their car doors to open. They were very active trying, oh yes, but to no use. The limo drove beside them slowly for about a hundred feet (30m) with some cars passing from behind, until it happened to run into the back of a car parked by the sidewalk.

– 011:010/6 –

“WHAT THE HELL ARE YOU DOING?” someone was heard yelling from inside the car to the driver. “I DON’T KNOW, IT WASN’T ME!” was the answer from the driver. Another black car came up from behind, as Liam and Eve proceeded their walk taking no notice, but as it slowed beside them it was hit in the back by yet another car from behind that was driving faster, unaware of the snail’s pace of the crowd focused on Liam and Eve. Liam and Eve still took no notice of all the fuss surrounding them, as if they were fully concentrated on their task to get “There.” After about six hundred feet (183m) “There” it was. A blue mailbox: one of those old iron metal mailboxes standing like a monument from ancient times, and there was this big bold text engraved in it. “Picture Post,” it said. “There, there it is!” Eve jabbered pointing. Even though they’d left many people behind in

– 011:010/7 –

disarray, there were still some people following and observing their every move. As Liam and Eve got to the mailbox, Eve was just too short to reach up to it, so one by one she handed Liam the fully stuffed money envelopes with just a picture of a building on them, and one by one, fully visible to all watching, he threw them all in. “There,” Eve said, without repeating herself. As that was done, Eve pointed Liam back to the night club, and in pretty much the same manner as they got to the mailbox they went back again. All the surrounding people watching didn’t know what to do. Eve’s knitted bag had been emptied of its contents; what were they supposed to follow now? Liam and Eve passed the black car that was smashed in the back with the now many more people out on the street arguing, but their arguing stopped, as if they were all surprised at seeing those two heading back to the night club. But Liam and Eve took no notice, content that they had fulfilled their task and nothing could stir that away.

– 011:010/8 –

They passed the limo and its still locked-in men shouting at each other. But too, their yelling stopped, and the driver once again tried to start the car to get them out of there. But wasn’t there this chugging sound remarkably similar to a boisterous chicken coop coming from under the hood? And, yes, wasn’t there also these pig grunts coming from the exhaust pipe when the engine misfired? But Liam and Eve took no notice. They met the man who had fallen behind them, but he was now standing up straight again, having tied his shoelace, but he like the others didn’t know what to do seeing them coming back. The man entangled with the fence was gone, but a big piece of his trousers was hanging sadly. Well, now outside Mr. Cantini’s night club again, Eve went a bit out in the street and waved like she was trying to get a cab. And strangely, like from nowhere, a cab showed up, pulled over, and pick them both up.

– 011:010/9 –

Mr. Cantini was furious when he heard the story of how Liam and Eve had escaped. Their taxi had been followed all right, but there were these small incidents that put each follower off the trail. One car ran out of gas, another got run over by a bus, and the third one just happened to lose its steering wheel right when the cab was turning around a block. “WHAT THE HELL IS THIS!” Mr. Cantini was yelling at his men. “CAN’T YOU DO ANYTHING RIGHT?” No one assembled in a back room of the night club said anything, especially not the guy with the ripped trousers. “THERE WERE THIRTY OF YOU OUT THERE—WHY ON EARTH CAN’T YOU JUST GRAB THESE TWO NITWITS—WHAT COULD POSSIBLY BE EASIER THAN THAT?” “They took a cab,” said a small voice. Mr. Cantini lowered his voice, “All right, they took a cab. What was the license number of that cab, if I may ask?” “We don’t know; there was a picture on the license plate instead of a number,” another small voice explained.

– 011:010/10 –

“It was a picture cab,” yet a third, clever voice chimed in. Mr. Cantini could have exploded there and then, but he tried to his best to calm himself. “So, what picture did the license plate have, and what kind of company runs picture cabs, if I may ask?” There was a moment of mumbling among the assembled people before one of them spoke. “It was a picture of a garage on the plate, and there were pictures of buildings all over the cab,” he proudly exclaimed, with all the others backing him up by nodding. “ARE YOU CRAZY OR WHAT? HOW THE HELL CAN WE LOCATE THAT CAR BY A SILLY PICTURE OF A COMMON GARAGE? DOES ANYONE HERE HAVE ACCESS TO SUCH A PICTURE REGISTER? WOULD YOU BE ABLE TO RECOGNIZE SUCH A GARAGE, HUH?” No one had heard of a garage picture register before, and no one would recognize the garage or the buildings, so they all shook their heads sadly.

– 011:010/11 –

Mr. Cantini called for that tall handsome tuxedoed man who had guided Liam and Eve throughout their visit at the night club, and he asked him if he knew where these people came from or where they lived. The tuxedoed man shook his head. “I couldn’t communicate with them. I guess no one could,” he answered. “But we got the money,” a clever voice was heard. There were a few seconds of silence, like everyone was expecting to hear a small “hurray” from Mr. Cantini, expecting or at least hoping for everything to be forgiven. “Right! WHERE THE HELL IS IT—WHERE IS MY MONEY? DO I HAVE IT HERE IN MY HAND?” Mr. Cantini yelled. Yet another couple of seconds of silence passed with everyone looking at each other. “It’s in the box,” one then said. “Yeah, it’s in the mailbox,” another one fell in.

– 011:010/12 –

“WHAT THE HELL IS MY MONEY DOING IN A MAILBOX?” “They mailed it,” a third voice explained. “Yeah, I saw it,” a fourth voice verified. “Picture Post it said on the mailbox,” yet another clever voice proudly added. That did it. Mr. Cantini exploded, yelling his heart out, and he was close to getting his automatic rifle out to further emphasize his dislike of his men and their failure. This stupid picture talk that no one could verify anything from just made him go berserk. The meeting was adjourned like nobody ever after would want to bring the issue up again. But a main question still remained: the money in the picture mailbox and what was going to happen to it. Liam and Eve arrived safely back home in their picture cab; it was the same cab and driver that drove them there in the first place. One of the first to welcome all three home, cab driver included, was Patrick. He hugged Eve for a long time and then Liam, and he told him how awesome he was.

– 011:010/13 –

“I like… awesome,” Liam proudly repeated back, smiling. The cab driver got his share too, and Patrick felt relieved that everything had gone so well. The money had been picked out from the mailbox through a tube display without any one of Cantini’s team noticing. How they try to conquer that picture mailbox is yet to follow; Tobias explained to Patrick that his teammates would make that a challenging task. What seemed like a game at first was not, and Patrick knew it. How he knew it he wasn’t quite sure, but that scam out there was for real, and even with backup it took quite some courage for Eve and Liam to perform like they did. Regardless of who they are, what they look like, or their handicap, Liam, Eve and the cab driver had done something most other people wouldn’t even dream of doing, and Patrick emitted his full admiration through his welcoming hugs. Tobias was there too, but not so much in the forefront as Patrick, and he enjoyed the sight. He was thinking about having been told that

– 011:010/14 –

there was something about Patrick, that he was special. The fact that it was Mr. Green himself who had said so made him stand out, and to an extent Tobias could see that now. The full outcome of this whole setup with Mr. Cantini was yet to come, but that was postponed for the night. It was late now, and after a small welcome-home party it was time for bed. Tobias brought Patrick with him up to his apartment, where his son’s room had been prepared for Patrick. There was no doubt that Patrick was happy now, and on the way to the apartment it was like he couldn’t stop asking and talking, something he never had done before. But the late hour finally took its toll, and Patrick fell asleep in a bed, between clean sheets, which he hardly knew existed before. Tobias stayed up a bit longer; it had been an exciting day for him, too, and he needed a moment by himself. He had lived a long time with these people whom society had regarded as useless and less intelligent than normal

– 011:010/15 –

people and whom it had rejected. He had seen their variety and how they could bloom when taken seriously. Patrick was for sure one of them, even though not obviously handicapped, but he was different. How, or in what way he differed, Tobias was not sure of. That was something to be discovered, as his task regarding Patrick was not over yet. Next Tobias was to prepare Patrick to go to Skyjland with him and to tell him the story.

Book 11 dec2017

This saga is about people that we “the ordinary real people” regard as less intelligent because of their handicaps and their behavior and looks. But diminishing people can backfire and this time, a lot! It all begins with this car driving down the street that shouldn’t be there. Not in this neighborhood and people were looking...

Once Upon a Time

The Skyjland Saga 1 entry 1-10

Book 12 dec2017

The Skyjland Saga 2 entry 11-21

White City

Book 12 dec2017

– 012:000/I –

Contents 2: White City

Illustrations made by: Lisa Maynard

Book 12 dec2017

– 012:011/1 –

Patrick woke late as Tobias let him sleep. The clock was at half past nine, and Tobias had been up since seven making himself a small cup of coffee and reading a newspaper while waiting. It was a happy Patrick who came into the kitchen to greet Tobias good morning. Tobias smiled and said, “You’ve slept well, I presume,” looking up from his newspaper at the big kitchen clock at the wall. Patrick smiled back, nodding as he made his way to Tobias and gave him a gentle hug where he sat at the kitchen table. “I’ll fix us breakfast while you take a shower

When being stubborn doesn’t break it, being gentle might open the wall instead

11. Breakfast

– 012:011/2 –

and freshen up—we have things to do today.” “What are we going to do today?” Patrick curiously asked, as if he were eager to get going right away. “That I will tell you when we have our breakfast,” Tobias answered, smiling back at him. Patrick smiled too and quickly he turned to the bathroom. “You have all your things laid out for you,” Tobias like raised his voice after him. This new life brought with it so many new things—routines and manners—that Patrick never before had considered. Before, his mornings were just getting up, grabbing something from the fridge, whatever, and out. He couldn’t remember ever having sat down in peace and quiet with breakfast. There was so much to discover now, and Patrick enjoyed every minute of it. He didn’t rush showering; instead he took his time to prepare himself for the day as he didn’t

– 012:011/3 –

want to disappoint Tobias, or anyone else for that sake, showing up like a dirtbag as so many times before. When he finished in the bathroom he got dressed and went back to the kitchen again where Tobias had made them both a nice breakfast with tea, juice, yogurt, bread, butter, marmalade, cheese, ham… well there was a lot of all sorts of food. As everything else, Patrick enjoyed his breakfast together with Tobias talking. What exited him the most was hearing about Mr. Cantini and his gang’s efforts to break open the mailbox from last night to get hold of all the money they still thought was there. Patrick smiled and laughed out loud as Tobias told him what had happened. “They even tried to use a giant excavator to get to the mailbox, but as with all their other attempts, something happened,” Tobias started off. Mr. Cantini had gone berserk after Eve and Liam’s escape, and he ordered every man he had to go out there and take his money out

– 012:011/4 –

from that mailbox no matter what, and he wanted it at breakfast the next morning when he woke up. At first some of his guys went there to have a closer look at the mailbox to try to break into it, tilt it or something to get in. But the mailbox turned out to be solid as a rock, and when they tried to pick out the envelopes through the mail slot with any kind of device they always failed one way or another, like by getting their hands stuck in the slot or the device, squeezing a finger and such. On one occasion one of them had lowered a weight with glue on it through the mail slot and just managed to get hold of something that he thought was one of the money envelopes, when he felt a push, which made him drop it back in again. There was an argument of course, as no one watching had delivered the push and everyone blamed each other. And as the argument developed there was a stamp on a toe, a concealed punch, and so on, and it all had ended in a big fight. Trying to tamper with the mailbox ended in disaster, like when they tried a glue tube once

– 012:011/5 –

the now-bruised men had calmed down. The glue tube cracked at the bottom end during a hard squeeze, squirting glue all over them. And as it happened, glue landed on the most inconvenient places. Hands, fingers, clothes, and other stuff were stuck instantly to each other and to things around them, making it impossible to do anything. One of the men even got a small glue squirt on his eyelashes, which on his next blink closed his eye for good. Next, other men took over, carefully lifting explosives from their car trunk. There was some arguing about how much to put under the mailbox so the money wouldn’t blow up too, but then they dug a small hole under the box, put the explosives in, lit the fuse, and moved away to await the explosion. But as it happened, a big stray dog showed up, and of course the mailbox was just perfect to pee on. ZZzz… the fuse went out and the dog unconcernedly strayed away. Trying to light the fuse again was impossible as the explosives were wet, and it must have stunk terribly. Anyway, one of the men took out the explosives

– 012:011/6 –

from the hole and quickly threw them back in the car trunk again… where they of course happened to explode. That blow woke most people up from their frustrated dazes, the police came, and it was all just a mess, except for the mailbox. It just stood there, untouched. So their next smart move when the police and by-standers had left the area was to get a truck with a crane to remove the mailbox and open it elsewhere, as all their fuss and yelling attracted too much attention. However, that truck and all the other trucks sent for never got close to the mailbox for various reasons, from flat tires, malfunctioning engines, to a big splat of bird shit on a windshield, getting all smeary when the wiper was turned on and making the driver not see a thing, such as the police car they just happened to meet and smash in to. “But the best was when they got so mad that they stole that huge excavator with its runners ripping up the asphalt surface and leaving a track all the way from where they stole it,” Tobias said, laughing even more.

– 012:011/7 –

“Even though the driver of the thing knew what he was doing, it just didn’t behave like it should have. Instead it behaved more like the other way around. When he closed in on the mailbox trying to turn left a bit, the excavator turned right instead and climbed on top of a line on parked cars next to the sidewalk, which it mangled down for almost 150 feet (46m) before he got the machine to stop. Trying to get out in the street again, he just happened to start the bucket arm, which turned and smashed right into the building on the other side of the sidewalk.” Patrick laughed along with Tobias, as he had no problem picturing the scene after last night’s performance. “After that they gave up and fled what now looked more like a warzone than a peaceful sidewalk,” Tobias said, ending the story. “But what happened after that?” Patrick asked. “We don’t know yet. Mr. Cantini hasn’t had his breakfast yet, and, anyway, we can have a look at it all happening if you want to like we did yesterday, or we can have it all presented to us

– 012:011/8 –

as the late night show.” “Late night show? What’s that?” “Well, we do record things, and we have sort of our own TV channel. What I told you so far was on the morning news,” Tobias explained in a cunning way. Patrick happily smiled back at Tobias, like why would he be surprised after what he had seen and experienced yesterday? Tobias laughed at Patrick’s reaction and Patrick joined in. They had almost finished their late breakfast, chatting about the mailbox adventure, and to finish Tobias told Patrick what was on the schedule for today as well as five days ahead. “After that we are going on a trip,” Tobias said. His serious expression piqued Patrick’s curiosity. Patrick returned his serious look. “We are going to Skyjland. It’s not just any land; it’s our land and it’s governed by us. I haven’t told you much about Ms. Matey, but if Mr. Zed is our wizard, Ms. Matey is our witch. However, she’s no wicked witch. Actually she’s quite the other way around. If Mr. Zed is our

– 012:011/9 –

technical genius, Ms. Matey takes care of the social side of things, and she’s very much doing it the enchanting way.” Patrick listed intensely because of Tobias’s tone of admiration and respect. “There’re four: sort of our congress, senate, parliament, or company board if you like. They run and govern Skyjland and they do it in a very special way. Ms. Matey is the architect behind it all, and although she talks in riddles, she also enjoys telling us tales.” Tobias asked, “Have you ever heard the expression, ‘When your fairy tale comes true’?” Patrick nodded, but added, “Yes, but I don’t really know what that means.” “Well, it’s like if you have a wish, a positive wish of course, and that wish in a magical way comes true… well, all Ms. Matey’s tales so far have come true for us. Technically Mr. Zed and his wizards have made it possible to make Ms. Matey’s tales come true, but without her tales, the thought behind all of this, there would be nothing. “The vision Ms. Matey has seems to match what is possible, for example giving us a place

– 012:011/10 –

to stay. She and her genies and trolls, as we call them, have made us a place, Skyjland, where we “unwanted people” can live, where we can make a living and manage on our own, and I would like to take you there for a visit.” Patrick didn’t quite understand what Tobias was trying to tell him, but he trusted him more than anyone else and felt that sooner or later he would find out. “So, I suggest we do some more clothes shopping today plus buying some other necessities for you, and then in the afternoon before dinner we visit Mr. Zed to see what he has to offer. You did talk about wanting a cellphone, didn’t you?” Patrick smiled back at Tobias shyly, nodding. “And then after dinner I suggest we cozy up here in my apartment a bit with some snacks and lemonade to watch the late night show, featuring Mr. Cantini with his wise guys. What do you say?” “Yeah!”

– 012:011/11 –

After they finished breakfast and Patrick helped Tobias wash up, they went down to the garage where they met with Liam, who had prepared a small car for them. Tobias explained while driving that Liam really did like cars, even though he wasn’t technically minded at all, but he enjoyed cleaning and polishing, making their small fleet of cars shine. “He takes pride in what he does and he does a good job, which is worth a lot to us all,” Tobias explained. Patrick agreed. Their shopping to extend Patrick’s wardrobe went well, and again Patrick used some of the money Tobias had given him. He was still a bit puzzled about that $100,000 Tobias said was his. How come? How on Earth could he be given such a substantial amount of money just like that? “I’ll tell you more tonight,” was the only answer he got. Back home they had a late lunch with some of the others, and afterwards back in the garden Patrick met Eve and had a chat with her. It was

– 012:011/12 –

obvious that he liked Eve, and despite their differences there were no strings attached. Tobias enjoyed this, seeing how Patrick so fearlessly and without any second thoughts took his time socializing with the others, regardless of their looks, handicaps, or whatever. “What do you say, Patrick? Should we go and check out Mr. Zed’s store?” Patrick responded immediately, saying goodbye to everyone and giving Eve a short, friendly hug. In one end of the house, on the first floor, Mr. Zed had a small workshop together with some other people working there, and he arrived himself to show Patrick. Not that Patrick understood everything that Mr. Zed said, as his language was kind of crippled, but Tobias and the others explained to him. “Don’t worry, Patrick. It takes a while to understand what Mr. Zed is saying, but in time you will get it,” Tobias said. First was a cellphone, and Mr. Zed showed Patrick some various models. They looked sort

– 012:011/13 –

of like cellphones in shape, but their displays and keyboards were different. “Is it a touch screen?” Patrick asked. “Well, yes and no” Tobias translated. “It’s the other way around, Mr. Zed says; the screen touches you instead. There is a built-in awareness that is locked to one user only. No one but you can use the phone, and you can’t lose it or whatever you store in it.” Patrick listened intensely. “But how?” Tobias looked up at Mr. Zed, as if he were asking for permission to answer, and Mr. Zed spoke like there was nothing to it, and word-by- word Tobias translated. “You are one of us, and as one of us you’re entitled to know. To be able to operate a “TeeWee” like this … we call these cellphone- like things TeeWees and they’re far more than a just a phone, iPod, or whatever’s out there. The name comes from Ms. Matey’s riddles and tales, but anyway, it connects you mentally. A TeeWee can sense you, and like the tube display you’ve seen, you can be connected and you can connect to others too.

– 012:011/14 –

There’s no ordinary network relaying your connection. These TeeWees can be directly linked to each other wherever you are. You could be on the Moon or be locked in a hermetically sealed iron coffin—it doesn’t matter—the signal will still come through. It’s like life has its own fingerprint, like a telephone number that is you. If you approve we can set up a TeeWee for you.” Patrick’s head was swirling, but even so he thought he understood the meaning and power of this TeeWee. “Does that mean that you can go in and listen in on me?” he then asked. “Yes, we can if we need to. This, however, can’t be done without you knowing it, and there has to be a legitimate reason for it. For instance, I can’t check you out on my TeeWee; you decide if you want to approve of me contacting you. No one can check you out unless you are in some kind of danger. The TeeWee senses that, or if you’re up to no good, the TeeWee senses that too. Otherwise it won’t reveal a thing to anyone.”

– 012:011/15 –

“But how does that work?” “Unlike ordinary cellphones, these connect using the space between matter, that space that is nothing, literary speaking. Like, if you’re on the Moon and I’m here, there’s both matter and nothing between us, and using this in-between zone when communicating means there is no distance, no time delay, and we could touch each other like through a tube display. “All imaging and communication is in real time and encrypted using yours and the other’s life prints. A TeeWee display like this has no pixels or other resolution limits; in fact it can display and sense more than your eye can see. And there you have your touch feature: it senses you, and you can sense it. In time you will learn to feel your TeeWee, as it will learn to feel you.” Mr. Zed made a small interruption explaining something to Tobias and urged him then to tell Patrick. “Mr. Zed says that we know privacy for you is vital, and that’s why we need to tell you exactly what this is. Mr. Green has specifically told us that you are special and that we never, ever

– 012:011/16 –

should fail to present you with the truth as we know it. A TeeWee like this is a tool, and it’s up to you how to use it. This tool reacts on its own only if misused, if you misbehave, or if you lose contact with it, like if you should lose it or if it should be stolen. And it tracks you, like searching for your DNA, so you can’t get lost even without it. There are some quite sophisticated life-identifiers these devices use. I have one, as well as Mr. Zed here and all the others, but it’s up to you if you want one of these to use as your own.” Tobias ended his long speech with a gentle smile, and Patrick smiled too looking back at him. But it was those previous moments of eye contact with Mr. Zed when Tobias was talking that made Patrick feel safe. Whatever it was Mr. Zed reflected Patrick felt deeply, and he felt no need to ask any more questions now. For a while Patrick looked at various models Tobias and Mr. Zed showed him, but he also became aware that a TeeWee could look like anything he wanted. Patrick pointed one model out that, whenever he wanted, for him Mr. Zed could change its shape or colors.

– 012:011/17 –

The part about Mr. Green having said he was special puzzled him. But he also felt that he couldn’t take all that in now, and, anyway, he was convinced that someday he would be told. Patrick got his TeeWee and was eager to learn and try it out, and then he had the evening with Tobias telling him more about Skyjland to look forward to. And, of course, the late night show. How would Mr. Cantini react when he wakes up without the mailbox money in hand?

Book 12 dec2017

– 012:012/1 –

After dinner both Patrick and Tobias settled themselves in Tobias’s apartment, eagerly waiting for the late night show as were most of the others. Patrick, from the start, when he got his TeeWee, had begun to explore it to try out its functions. Tobias happily assisted, setting it up right. There was no separate manual at hand; instead you just asked. “Yes, that’s right, you just talk to it. The TeeWee will learn to recognize your voice and even more than that later. You can access only those functions you have learned to master, and it guides you one at a time,” Tobias explained.

When analogue is out of the picture, the same picture is still valid in digital.

12. Backstage

– 012:012/2 –

“So, if I want to connect to you?” Patrick asked. “Don’t ask me, ask your TeeWee.” Patrick hesitated a bit, feeling strange asking a thing like that, but he tried. “How do I connect to Tobias, TeeWee?” The display showed Tobias’s picture and with text below asking, “This Tobias?” and gave three choices, yes, no, and maybe. “Wait; don’t touch any of the choices right now. Try to touch my picture,” Tobias said. Patrick did and felt a strange tickling in his finger. “This is another way of looking at a picture. As some of us are blind or can’t see that well, they use this feature instead, and it’s really quick, and it often provides you with a lot more information that you can’t see or read. In our schools in Skyjland you can learn to interpret this, and many of us use this feature even if we can see, since it can be a more convenient and accurate identifier than just a picture.” Patrick looked up at Tobias in amazement while sensing his picture.

– 012:012/3 –

“Now, ask TeeWee to explain to you how to connect to me.” Patrick did, and TeeWee started talking, telling Patrick what to do and about various ways to connect to people. TeeWee also said that Patrick needed to be listed by the receiver in order to connect and that he needed to ask for permission. After having done that, Tobias picked up his TeeWee because it was calling for attention. Tobias showed him his display with Patrick’s picture, and by touching the picture, Tobias acknowledged the request, which showed on Patrick’s display immediately. “You have my picture? But, you didn’t do anything or say anything, you just touch my picture?” Patrick asked Tobias a bit puzzled. “The TeeWee sees you like a camera or a video camera if you like. And that’s not quite true, I did do something. You just didn’t see me do anything, but my touch display knows me and can feel me. I acknowledged you by feeling.” Patrick looked back at Tobias silently with wonderment in his eyes. Then he looked at his TeeWee and loosened his grip a bit. He formed

– 012:012/4 –

a serious look on his face, reflecting an awareness Tobias never had seen before. It was like Patrick went deep into adulthood when touching his TeeWee display. He didn’t use just one finger; instead he very much used his whole hand. Tobias felt something, and it took him by storm. What he felt was Patrick’s full-hearted response, his gratitude: Patrick was grateful for being with him, for being allowed to share his time, for sharing his joy, and for being trusted like he was. Patrick’s awareness of his situation was profound, and his look to Tobias was a bridge that his gratitude used to move from Patrick to Tobias. Tobias had never felt something like that before when connecting to the others; it was a quite different feeling and he just had to smile. That boy next to him exuded a peace, a joy and recognition of him as a person, a human being, that he never had received from anyone else before, his wife and his own children included. Now Tobias both felt and received proof that Patrick was special and in a way he never could have understood by being told only.

– 012:012/5 –

Tobias put his TeeWee aside. He moved over to Patrick and took him in his arms and hugged him gently, as he knew no other way to respond. Patrick put his TeeWee aside too and returned to his boyishness, hugging Tobias back. Tobias now knew that he had gained a friend for life despite age, and that Patrick, while still a boy, moved through some other dimensions of life he obviously wasn’t yet aware of. “I guess you know what a TeeWee is now?” Tobias asked Patrick. “Yes I know,” was the short answer he got back. “How about preparing for the evening show?” Patrick started to smile widely and released his grip from around Tobias. “Yeah, I don’t want to miss that. But where’s the TV?” “Oh, have you forgotten? Here nothing is ordinary, so how do you think a TV-set designed by Mr. Zed looks? Interested?” Patrick smiled even more and started to laugh without saying anything.

– 012:012/6 –

“Right! First we prepare our snacks and drinks and whatever else we want, and then I’ll demonstrate a TV, which is slightly different. And don’t ask me what a radio looks like.” Patrick laughed even more. Snacks for Patrick meant just a packet of popcorn or potato chips, nothing more. But here with Tobias the concept of snacks widened and took time to prepare. Tobias engaged Patrick in everything he was doing, first preparing a variety of fruits handsomely displayed on a platter. There were cheeses too that had to be unpacked and displayed on another platter. There were crackers, nuts, chocolate… you name it, and it all had to be prepared to look nice. Tobias also had set out some drinks for Patrick and some red wine for himself to go with the cheese. Patrick had soft drinks he was used to from back home to choose from, but there were also some new drinks he hadn’t tasted before. One kind was Skyjland lemonades Tobias pointed out, and Patrick tried some. They tasted different, but still good, and Patrick chose one with a strange fruit illustration on

– 012:012/7 –

the label he never had seen before. “What is it?” Patrick asked. “Well, if you touch the label… no, no, I’m just joking,” Tobias laughed. “That fruit is one of several you won’t find anywhere else in the world other than in Skyjland. It’s from ancient times, and it’s a mango-type fruit we call cirrago because of the citrus/sweet and sour taste. I like that one too, and it’s just perfect for a warm day at the Skyjland beach.” “What? Skyjland beach? Where are we going?” Patrick almost jumped up with joy. “Please, just let me keep that a secret till we’re on our way. But I can promise, you won’t be disappointed.” Patrick loved to see Tobias’s happy, cunning smile, letting him know that this would be something extraordinary, if even possible after all the other things happening to him. But Patrick promised to be patient. When they had finished their preparation for the evening, Tobias as the magician just had to

– 012:012/8 –

do it his way. He placed himself in front of Patrick on the sofa with a small snack table in front of him and… “Ladies and gentlemen! I will now present to you Mr. Cantini and Gang, Posted!” Patrick laughed at the way Tobias made his presentation look like he had back in the classroom, and then in a magical way Tobias pointed at a painting on the opposite wall from where Patrick sat and mumbled some magical words. And yes, the painting changed its image and became live. Tobias quickly moved over to sit beside Patrick like there was nothing to it, smiling, not saying a word. However, laughing Patrick and a slight, friendly push in his side made him talk. “What? Haven’t you seen this before? Color, 3D, stereo, wide screen and all?” “No I haven’t, is every painting like that?” “No not quite. There is one more in the kitchen that I watched the morning news on when you were asleep. Anyway, this is our Skyjland TV channel, and the late night show was released a couple of minutes ago. Once it’s released we can pick it up whenever we want, just like any

– 012:012/9 –

other program. Shall we?” Patrick nodded; Tobias took up his TeeWee and made something start the program. The late night show opened like any ordinary talk show, but the program presenters were different. Tobias explained that they could choose a presenter based on language, rate of speech, sign language, adding text, etc. “Even if you’re blind you can follow the show using your TeeWee, and there’s also a feature of multi-sound, so through the TeeWee you can hear your choice of presenter speak without disturbing any others. However, I’ll select Wendy for both of us—she’s fun to listen to.” It all started with an introduction from where Eve and Liam arrived at Mr. Cantini’s night club. Tobias explained that there were several other introductions to this sort of series, and the previous one was about him coming to Patrick’s school. “We do want to inform people about what we’re doing and provide some entertainment at the same time,” Tobias explained.

– 012:012/10 –

Patrick enjoyed the way Eve and Liam were presented as heroes, and in Patrick’s mind they were. Despite their handicaps they performed no less than anyone else could have done. Out there in the ordinary society, no one would consider them capable of doing anything. Patrick especially liked seeing Liam presented and how he completely took Mr. Cantini off guard when entertaining him with his car pictures. The mess outside the nightclub when Mr. Cantini’s men tried to steal Eve’s knitted money bag was hilarious, and the presenter Wendy’s comments were all spot on. The gang’s failure to get to the mailbox that Tobias had told him about was a joy to watch, like one disaster after another, and Patrick laughed like he never had done before. After that the screen focused on a nicely set breakfast table, and there were a few seconds of silence, some steps, and then Mr. Cantini showed up. A few more seconds of silence with Mr. Cantini studying the table… “WHERE THE HELL IS MY MONEY!!!” he yelled.

– 012:012/11 –

The servants who stood in the background didn’t know what to do, as Mr. Cantini’s anger exceeded everything they had experienced before. There were a few more seconds of silence as no one dared to speak. “WHERE THE HELL IS MY MONEY!!! I WANT TO KNOW WHERE MY MONEY IS!” he yelled out even louder. Servants and other people started to move in and out through doors in confusion, asking around for someone daring enough to bring Mr. Cantini the message. After a minute of further confusion that tall tuxedoed man who had guided Liam and Eve was pushed forward, with some messed-up men, bruised and disorderly dressed, lined up behind him. “The money is still in the mailbox,” the tuxedoed man tried to explain. “What the he…” Mr. Cantini looked like he might explode. “Can you please… explain this to me,” Mr. Cantini said, trying to calm himself down. “I’d rather not.”

– 012:012/12 –

Mr. Cantini looked around in silence at his lined-up men for a while, like he wanted to bruise them up even more. “Okay… can you show me?” he then asked the tuxedoed man. The tall, tuxedoed man looked back at Mr. Cantini in anxiety, expressing “rather not” once more with his eyes, but he didn’t dare to say it. So instead of breakfast, Mr. Cantini got dressed and pushed his people out in the street to show him that damn mailbox. Out on the sidewalk he stood for a while watching the great havoc marking the way to the mailbox, the only thing standing. “What the hell is this???” Mr. Cantini asked right out in the air as if he were stunned. “I rather not say,” the tall tuxedoed man following him silently answered. Mr. Cantini’s bedroom was well isolated at the other end of his nightclub building, and after his usual sleeping pill he hadn’t heard anything of the noise, not even the blast blowing up the car trunk.

– 012:012/13 –

He looked at his men, who looked at something else, anything. Any further arguing seemed pointless. He then turned to the mailbox and made his way there. Any people on the sidewalk moved away, and together with others they were looking from a safe distance. This was Cantini area and even the police moved away as Mr. Cantini closed in on the mailbox. “What the hell is this?” he asked again when he had all his men assembled behind him. “It’s the mailbox,” someone said. “With the money,” someone else added. “SHUT UP!!! I can see that it’s made up to look like a mailbox. BUT DO WE HAVE MAILBOXES LOOKING LIKE THIS HERE??? Mr. Cantini furiously asked. A silent mumbled “No” was all he got back as an answer. “What the hell, look at it; a stupid massive iron pillar, blue okay, but it’s junk. NO ONE PUTS ANY MAIL IN HERE!!!” “But there’s a mail slot—OUCH.” A kick on the shin by a nearby buddy silenced any further explanation.

– 012:012/14 –

“We saw the money envelopes put in there,” the tall tuxedoed man added. “AND!!! WHY THE HELL CAN’T YOU JUST TAKE IT OUT. WHAT THE HELL’S THE MATTER WITH YOU!!!” In anger Mr. Cantini kicked the mailbox hard, and as a result a small iron door at the back just happened to fall out in the street with a crash. Even though they all from the start had looked for a back entrance, a hatch or something to get into the iron pillar, no one before had noticed that backdoor, as it of course had been cunningly concealed. Mr. Cantini looked behind the mailbox and saw an envelope fall out afterward. He picked up the envelope and got glue on his fingers, which stuck to the envelope. “What the he… Get this off me!” And the tuxedoed man was quick to remove the envelope from Mr. Cantini’s hands. “Where the hell is the money?” he then asked, stepping aside a bit while trying to get rid of some glue from his hands.

– 012:012/15 –

Some other wise guys rushed forward to have a better look. “There’s nothing here?” they all in surprise established, as with one mouth. Mr. Cantini starred at them like a madman as they one-by-one investigated the inside of the mailbox, getting glue on their hands, too. Then he turned to the tuxedoed man and asked what was in that envelope he found. The tuxedoed man carefully opened the envelope without getting any glue on his hands and took out a folded paper. He unfolded the paper and read to himself, and almost at the same instant he became silent. “What the hell does it say?” Mr. Cantini asked, urging him to answer. “You don’t want to know,” was the silent answer coming out from the tuxedoed man’s shut mouth. “WHAT THE HELL DOES IT SAY!!!? Mr. Cantini furiously shouted, having had enough of this nonsense. The tuxedoed man took a deep breath as if he

– 012:012/16 –

were preparing himself to hide from an expected explosion. “Out of Order, it says.” BANG! That second kick Mr. Cantini delivered to the mailbox hurt bad, and after that he let lose on the men closest to him, delivering gluey punches that of course happened to get stuck here and there, ripping off one man’s toupee. It all became another mess with Mr. Cantini furiously hitting everyone close and the men already bruised up trying to protect themselves and escape the area. Patrick laughed his heart out on the sofa together with Tobias, as Mr. Cantini hobbled back home because of a hurt foot, assisted by that tall tuxedoed man as the only one Mr. Cantini still could trust. “My guess is that we have to take Mr. Cantini out soon. He could be a danger to us if he tries to set up a search for handicapped-looking people like Liam and Eve and sends his people to institutions like ours is registered as,” Tobias said a bit more seriously after a while. “He’s very powerful Patrick, and he’s not just

– 012:012/17 –

any ordinary gangster.” Patrick listened intensely. “You know that wheel of his, the one he tried to trick Eve and Liam to lose their money on? It’s rigged all right, but not really rigged to make people lose money. The wheel is actually used to pay out money to let politicians, police, military, etc. win it. To give away money to people of importance, banks and big company leaders, those key people who run this country.” “Like the President,” Patrick curiously asked. Tobias looked back at Patrick and smiled, but without answering his question. “Bribes, it’s called, and by letting them win the money it doesn’t show where the money is coming from; it can’t be traced. They’re all in on this setup, financing their penthouse-style luxury living, and Mr. Cantini is the one administering everything, making him the most powerful of them all. What we’re doing is making him lose his manners and credibility, making him useless, so to speak, so we can replace him our way and take over the business without anyone noticing.

– 012:012/18 –

The money involved for us to earn is most likely many billons’ worth.” Tobias sat silenced for a short while, thinking. “I wouldn’t be surprised if there will be a master meeting regarding this tomorrow,” Tobias ended with.

Book 12 dec2017

– 012:013/1 –

“What’s a master meeting?” Patrick asked. Tobias looked back at the TV screen for a while before he turned it off. “We can have a look at what happens next, covering the whole day and night, tomorrow. There are some things about this you need to know.” Patrick agreed by nodding back. Tobias smiled and offered him some crackers with cheese, as they too were from Skyjland, like his lemonade. Patrick tried a small piece Tobias prepared for him and yes, he liked it. “You know this money you have? It’s something

In a high tech world we look up to illusions and forget what feeds us in the first place.

13. Getting Ready

– 012:013/2 –

we, the Skyjland society, give to all the people in our community. We don’t have debts, meaning you can’t borrow money from a bank or from any of us. Skyjland functions more like a company than a country, and everyone here has work, employment if you like, employment of their choice, provided. Everyone has something to do and everyone earns money for whatever extras they may want. Your $100,000 is for getting you started, and we, the Skyjland society, have so far earned our money from crooked people and companies like Mr. Cantini. We steal from them, if you like, our way.” Patrick smiled. Whatever made Mr. Cantini suffer, he liked, as there was this feeling he had had since long ago that Mr. Cantini in one way or another was behind his parents’ deaths. He had been spared, but what kind of life was that? “In many ways Skyjland is rich, and we have our own banks and monetary system that may seem kind of strange to you. Basically everything is free in Skyjland; you only pay for extras. Your apartment is free, healthcare is free, and you don’t even have to pay for basic food, or clothes to a certain limit. This makes it possible to live a decent life, and if you get old,

– 012:013/3 –

handicapped, sick or something, what you need is provided for you,” Tobias explained, slightly shrugging his shoulders. “We have no taxes whatsoever, and our entire infrastructure—transportation, energy and such—is free within the limits of a decent standard of living. People can run their own businesses within Skyjland and are encouraged to do so, and that is one way to use your $100,000, to get you started. “But because you’ve been invited as most of us have, I advise you to take your time and learn who we are and how Skyjland is functioning before you start spending much. Remember that what we buy outside is regarded as extras, and not all of it is allowed in, like things we regard as toxic, such as cars, gasoline, batteries, some food, chemicals, medicine, and stuff.” “But cars? Don’t you have cars?” Patrick asked, a bit surprised. “No, not a car as you might think of it. We don’t need cars like that; we travel differently.” “But how does that work? You must have gasoline, oil, everything’s got to run on something?”

– 012:013/4 –

“That’s true. But what Mr. Zed and his wizards have discovered is another kind of energy source that replaces oil, natural gas, coal, and actually electricity too.” “What?” Patrick asked, stunned. ”But how? How can that be? Everything is based on electricity, isn’t it?” “No, it isn’t. In fact, nothing we use in any society needs to be electric; we can’t eat electricity. And if you think of it, electricity is always used to generate something else, like light, for instance. Like your TeeWee—it doesn’t run on electricity—there is no battery in that one and it’ll run as long as you live; no recharge is needed.” Patrick became silent for a while looking at Tobias as if he were searching. He didn’t doubt Tobias after all he had experienced, but he needed to feel it. At this point he wasn’t able to take it all in, and unconsciously he searched for a kind of mental guidance. Up to a certain level Tobias was able to provide that, but beyond? Tobias felt Patrick’s presence once again and this time without his TeeWee. What Patrick

– 012:013/5 –

emitted was extraordinary—a different kind of emotional trust. “I don’t understand everything myself, truly, but it works,” Tobias said, like it was something you just had to acknowledge, as he had done. “But if you want to know?” “Oh yes, then you are entitled to, and we have schools for that that are free, too.” Patrick laughed, as it seemed that Tobias, even if not knowing, had an answer to everything. “But what can I do?” Patrick then asked. “What about that magic show you were going to set up?” “Glad you asked. Interested?” “Yeah! Of course.” “Right, now we’re getting down to business,” Tobias said with a grin all over his face. “This magic show I’m setting up is going to take place in real life, and it’s going to be called Bangers and Mash,” Tobias proudly presented in his usual way, as the magician he was. “What? Bangers and Mash? What’s that all about?” Patrick asked while starting to laugh.

– 012:013/6 –

“Well, it’s a sort-of fake company name, and we’re going to present ourselves as selling arms, ammunition and weapons at military meetings and such, items for banging and mashing things, you know?” Patrick laughed even more while asking, “How? I don’t get it?” Tobias laughed a bit too. “Okay, here’s the deal. As you’ve already seen, Skyjland has equipment and technology that any military would love to possess. But we’re not going to sell what we’ve got. What we sell we can also control, like, we can destroy anything we sell anytime from anywhere. But we’re not going to tell them that, are we?” Patrick shook his head while smiling. “The arms and things we’re going to sell we’ll present in an awkward way, like magical, like a show. Spectators and those interested, let’s say potential buyers, shouldn’t be sure if what we promote and sell is just an illusion or what. We’re going to present our merchandize as real of course, but in such a silly way that people will have difficulty taking us seriously. And of course all our products will look childish and silly, too.”

– 012:013/7 –

Patrick laughed while enjoying Tobias’ presentation. It was obvious that this was Tobias’ territory and he enjoyed every minute of it. “THEN—and this is the best part of it all—we’re not going to sell for money, not a cent, no money at all. Instead we’re going to trade for land, acknowledged as a fair deal of course, to be governed as we please as our own country with borders and all. So in this scam we can’t just sell to anyone; there has to be a country involved that we can deal with and an internationally acknowledge government has to sign up for the deal.” “But, how will that work? Can you just sell parts of a country like that?” Patrick asked in surprise. Tobias laughed and brightened up like the sun was all over his face. “This is the funny part, to see how far these people, the military and politicians, are willing to go in order to get these arms we’re going to offer. The arms we’re providing look like toys, and the soldiers equipped with them will look ridiculous. But the advantage in warfare using them will be immense. You see, with these

– 012:013/8 –

arms a small country can take on a much bigger neighbor with a much bigger military force. How many small countries do you think would like to do that? Freedom fighters, they’re called, and I think there are quite many, especially in the Third World.” “But doesn’t that mean war? Aren’t you starting wars by selling arms like that? “Well, Patrick, there’s a lot to learn about this, and I’m very comfortable knowing that we have Mr. Zed, Ms. Matey, Ms Nodi and Mr. Green running the show. They don’t do anything they from the beginning can’t control. “You see, big countries today already sell guns and whatever arms they can come up with to whomever as long as they pay. And where do you think that money they’re paying with is coming from? Mr. Cantini is not the only crook out there; there are other worse crooks than him, and many countries are more or less at war today anyway. If they don’t shoot at their neighbors, they shoot at their own citizens trying to steal their bread for the day.” “I guess you’re right. But how does Mr. Cantini fit in in all this?”

– 012:013/9 –

“Mr. Cantini—even though he’s just a middleman, even though he doesn’t seem to know it—is very important at linking people together, exchanging money for all kinds of secret deals. There’s a lot going on behind the scenes, and we in Skyjland have the means to intercede without them knowing. This is complicated business and it isn’t easy to understand. But we know what we want with this plan, and we need to protect ourselves and our way of living. There are some disturbing things going on that we need to deal with.” “What’s that?” Patrick asked. For a moment Tobias became a bit more serious, in a sad kind of way. He looked back at Patrick for a while, like he needed to feel him, like he needed him to be near. That black boy he had approached at his school and brought with him had dramatically changed in attitude since they’d met. He’d shown that he was a kind and gentle kid and didn’t have to be by himself, as he had been before. He was open and enjoyed company, was curious about life, oh yes, and somehow he showed an understanding unusual for a boy his

– 012:013/10 –

age. Tobias wondered to himself, “Why does it have to be that way? Why do people have to be so mean to each other, why can’t they appreciate and enjoy each other instead?” “You see, we, the Skyjland people, also make deals and trade with other people outside—whomever we like. For example, we have farmers and fishermen working for us and we also have agreements with doctors and nurses and similar people. They are active mainly outside Skyjland and have their land or their business situated there. We help them by making their living easier, like if a farmer has a problem with his crops for whatever reason, we have the technology to help, and if a doctor has problems in his business somehow, we can improve his situation. “However, them helping us out and profiting by it is not always seen positively by others. For example, we know a very nice farming family living in a poor South American country. They grow coffee for us, among other things, and we have helped them to improve their standard of

– 012:013/11 –

living so that their small farm today stands out compared to others, and their crops are better quality and far bigger than their neighbors’, who are now jealous and greedy. There are some big landlords who have tried to burn their farm down without any of their neighbors standing up for them, and individual thieves as well as the government have tried to steal the money they have earned from us.” “The police too?” Patrick asked with concern. “Especially the police.” “It’s gone so far that their two daughters are going to school in Skyjland now, as they otherwise would risk their lives attending the local school in their village. To a certain degree we can protect them, causing all kinds of trouble for the others without giving ourselves away. Like, they have been shot at out in their fields working, but as you can imagine, no bullet has reached any of them. In some cases we made their rifles explode right in their faces when they pulled the trigger.” But instead of all this trouble and bloodshed, if we had more land of our own we could invite farmers to come and work with us, and we’d

– 012:013/12 –

provide the land where they can feel safe. We actually have that set up and working in Skyjland today and have done so for many years now.” “But this Skyjland—where? Where is it?” Tobias started to smile again with this never- ending stream of questions thrown at him. “That, my young man, is a tale to tell when we get there. You just have to be patient.” “But… everything I hear makes me want to know more.” “Yes, I do understand, and there’s so much more to tell, but it’s getting late,” Tobias said in a fatherly tone. Patrick smiled gently back; he knew he’d learn more about Skyjland tomorrow… and the wrap up of Mr. Cantini on the late night show… and… there was so much, so many questions that Patrick had a hard time sitting still. “Then Sunday morning we’re going to Skyjland, and I think we’re booked in a Mush 12,” Tobias had to finish with, like that was it and then to bed. Patrick just had to laugh, moving over to Tobias’ side and pushing him a little.

– 012:013/13 –

“What… ? What is a Mush 12? I’ve never heard that before.” “We’re going to travel in a Mush 12. We’re not that many going to Skyjland on Sunday, and so we don’t need to use the Mush 50,” Tobias happily explained. “What is a Mush 50? You have to tell me!” “It’s how we travel. Mush 12, Much 50… and you should see the Mush 200… and not to mention the Mush 875.” “You are teasing me! I need to know. I can’t sleep otherwise.” “Well now, if you have to know: Mush is short for Mushroom and 12 stands for the amount of passengers it can take.” “No… You’re joking?” “No, I’m not. We’re going to Skyjland in a Mush 12 DXV on Sunday.” “No … You’re joking?” Patrick repeated. “What is DXV then?” “Deluxe Extraordinary Vehicle, of course!” Patrick inched closer and started gently hammering on Tobias’ chest while laughing.

– 012:013/14 –

“Okay, okay. That DXV thing I just came up with; there’s no such designation. But Mush 12 and the others truly exist, and the Mush 12 is an adventure to travel in. I’m sure that the captain will take us for a ride you won’t forget, just to show you what it’s capable of,” Tobias said calmly, closing his arms around Patrick. Patrick stopped his hammering and came closer, leaning on Tobias’ chest, listening a bit. “That Mush mushroom thing we’re going in—it actually looks like a mushroom and it flies higher than any airplane on Earth, and it’s faster too. It actually can take you out in space if you want it to. That name and mushroom shape originates from Ms. Matey and her tales, but it’s strange how all her tales come true. The shape is perfect for its purpose, and they can be as big as the Mush 875—it’s huge you know.” Tobias stood up with Patrick looking at him, smiling. “Can you promise me one thing?” Patrick instantly nodded. “Try to hold your curiosity back till Sunday and don’t ask the others about our flying mushroom. It would be much more fun to show

– 012:013/15 –

you when we get there.” Patrick smiled back, nodding, promising. It had gotten very late and both of them were rather tired after yet another exiting day. Patrick went first to the bathroom to wash up, and then he went to bed. While lying down, his thoughts were swirling. TeeWee, mushrooms… 875 passengers, but that must be the biggest airplane in the world, he thought. And like that he fell asleep dreaming. The next day the master meeting took place as Tobias had predicted, and it was decided that Mr. Cantini had to go. How and who would replace him seemed not to be an issue at that moment, but Mr. Green would see to it that Mr. Cantini departed one way or another. Whoever this Mr. Green was, he seemed to stick to himself and few seemed to have met him. But he was not unknown; there were stories; and the respect Mr. Green was shown no one questioned. Patrick did keep his promise and didn’t ask anyone about the mushroom planes.

– 012:013/16 –

Saturday evening they packed for their trip to Skyjland. Tobias didn’t have to pack much because he had another wardrobe, what he thought of as his usual clothes, “back home” in Skyjland. But Patrick packed all his new things he had bought, clothes and all, in two big suitcases he also bought for his money, as Tobias had let him understand that it might take a while before they returned. Patrick didn’t mind. For him this city had never felt like home anyway. This past week he had spent with Tobias had meant more to him than his all previous life put together. For the very first time he had been able to let go of all the strain built up in him. The lack of love from his relatives and parents that Patrick had no memory of: Tobias seemed to in just a couple of days have compensated for. The trust he found in Tobias had relieved Patrick of a lot of suppressed anxiety that he hadn’t even been aware of. During these few days Patrick unconsciously sought more and more emotional contact with Tobias as the father he had never had, and Tobias let him. It had been Ms. Matey who had suggested

– 012:013/17 –

Tobias take on this mission; no Ms. Matey had almost demanded him, and then he didn’t understand why the fuss. But once again Ms. Matey’s intuition had been proven right. Tobias felt strongly for this black young man, and now he wouldn’t want to have missed this occasion for the world. This connection between the two that had built up and now started to take shape was for life and Tobias knew it. On Sunday morning Tobias got up early and then woke Patrick up. This was the day Tobias was going to take Patrick to Skyjland, the White City, and Patrick could hardly wait.

Book 12 dec2017

– 012:014/1 –

Tobias and Patrick had their breakfast while joyfully chatting. Tobias still didn’t reveal much of what could be expected—“Wait and see,” was the tone of the day. “You won’t believe me anyway,” Tobias said. Patrick had a hard time sitting still, so he helped Tobias wash up after breakfast to try to speed up things. Tobias enjoyed this and added some bits and pieces of information here and there to increase Patrick’s curiosity. So at last they were ready, outside the apartment and on their way along the corridor. “We’re going to use the elevator this time,”

In fantasy our minds can blow us away. In reality you better keep your hat on.

14. New World

– 012:014/2 –

Tobias said. “Okay, but why? I can help with any luggage down the stairs.” Patrick was curious. “That’s right, but we’re going down some extra floors and there are no stairs down there.” Patrick smiled. Wait and see, huh. He turned to the elevator that he hadn’t seen anyone using. It was a big elevator, like those in hospitals that are made to carry a full-length bed and more; otherwise it looked quite ordinary. “Use your TeeWee,” Tobias urged Patrick. “What? For what?” “Tell your TeeWee where you want to go. Tell your TeeWee that you want to go to Skyjland and that you have your flight pre-booked.” Patrick spoke into it authoritatively, and his TeeWee answered with a short “Okay.” Then the elevator doors closed, taking them down. They passed the basement that Patrick thought was the last stop; its button was the lowest, at least. “Shouldn’t we get off here? Are there more floors?” Patrick asked a bit surprised.

– 012:014/3 –

Tobias just smiled back as the elevator took them a bit further down, at least four floors, Patrick felt like. There were no indications in the elevator revealing anything below the basement, but obviously that’s where they were. The elevator stopped, and the doors opened. “But…? It’s huge!” Patrick exclaimed, stunned. “Yes it is.” Tobias guided Patrick out of the elevator. The room they stepped out in was more like a hangar, forty feet (12.2m) high. And there they were, not just one but several of these Mush 12 airplanes, and in the far back, opposite the elevator, was the Mush 50 standing, reaching almost up to the ceiling. It was huge, just like the whole room. “But how…? How could you have done this? It’s huge!” Patrick expressed as they walked right to the middle of the room. Tobias smiled and urged Patrick to look up to the ceiling right above where they stood. “What? Noo… it can’t be, can it? “Oh yes, we are right under the garden pool,

– 012:014/4 –

and up there you see the pool water from below. And no, there’s no glass or anything holding the water up.” Patrick looked up amazed at the water sparkling above him, with some early morning sunbeams reflecting through. “Mr. Zed?” Patrick asked after a while, smiling. Tobias nodded. He had been so lively that morning, waking Patrick up and teasing him with details over breakfast, but now he was calm. He took Patrick for a tour, this time with a fatherly attitude. Just as they started walking around, some other people Patrick recognized from upstairs started to show up, including Liam and Eve. “Eve is going to Skyjland too, but Liam will stay here. He likes to take care of the Mushes, too, you know, looking after them, keeping them neat and clean.” They greeted Liam and Eve with a hug each, as well as the others, and Tobias asked Liam if it was okay to show Patrick the Mush 50. Liam nodded back, smiling. “Awesome Patrick,” he said, urging them to have a look. “You can leave your suitcases here Patrick;

– 012:014/5 –

Liam will take care of them for you,” Tobias said with Liam nodding. Patrick just couldn’t wait, and he had to keep himself from running ahead. This thing really looked like a mushroom, a giant mushroom. The Mush 50 was made from something like transparent, shiny steel that you couldn’t see through; it was like you saw around it instead. Its surface was smooth and without any visible joints or rivets holding it together. Tobias explained that the Mush’s chassis was made from a material Mr. Zed and his wizards had developed and that it was much stronger than the strongest steel, much lighter, and could withstand almost anything. “You see, that metal-looking chassis is almost alive, and inside it you’ll enter almost another dimension, an environment that is its own mini-world. A Mush makes its way through both air and water at a speed no ordinary airplane or even rocket can follow,” Tobias explained while hinting at the pool’s water in the center of the ceiling. Patrick looked up at the water again with a

– 012:014/6 –

questioning expression. “Yes, we’re leaving that way, and it’s only the Mushes that can pass through. If you drop something in the pool from above it’ll stay there at the bottom; it won’t fall through, and you can’t swim down here through the pool either. From up there, the pool functions like an ordinary pool.” “But if we pass through and people are up there swimming?” “Don’t worry, they’ll be notified and leave the pool area when we’re ready to take off, no problem. The strange thing is that a Mush even can pass through material like rock. As Mr. Zed likes to put it, “Air, water or rock, it’s just matter, and even if we people experience them as different, a Mush will pass through it all as if it were the same.” Seeing the Mush 50 and standing under its cap, something like a hundred feet (30.5m) wide and seven feet (2.1m) over his head, Patrick now believed everything Tobias told him—it was a massive sight. Tobias picked up his TeeWee and did something that made an entrance door open in

– 012:014/7 –

the Mush’s stem. The stem was round and about thirty-five feet (10.7m) in diameter at the bottom. Farther up it narrowed to about twenty-five, shaped a bit like a pear. As they entered Tobias explained that the Mush also had a lower pilot department below the floor, like the Mush was growing up from it down where they entered it. “There is a sort of elevator shaft in the center, connecting the cockpit in the cap with the control room in the base, and you can control the Mush from either way, whichever the pilots feels is best.” Inside the entrance to the left there was a walkway around the center cockpit shaft, leading up to the cap’s main area. It looked all helter-skelter from below, without steps and steep. But Patrick saw that once people stepped foot on it, it was like walking on flat ground, as if gravity changed to keep them perpendicular to the surface. As they rose, Tobias pointed out, to the right of the entrance, a closet for luggage or whatnot. He said that, with a special tag for Patrick’s suitcases that they would get in Skyjland later on, Patrick’s TeeWee could track his bags and

– 012:014/8 –

have them ready for him and in line when it was his turn to get off. “Those tags will also carry the suitcases for you; it’s like they make a suitcase weigh nothing,” Tobias added with a smile. When they entered the hall in the cap, Patrick became even more amazed. It didn’t look like the inside an airplane like he’d seen on TV and in the movies. Instead this was a room, a hall, like in any ordinary house, but not quite. Everything was so exquisitely furnished and decorated that even luxury wasn’t the word for it. Tobias felt Patrick’s amazement and smiled. “That’s right, Patrick. We don’t have any second class or whatever. Here everything is first class.” The floor was made from beautiful hardwood, dark brown and polished so it shone. Handrails, doorknobs and even fixtures looked like they were made of gold and silver and brass. The walls of the round hall were paneled at the bottom, lighter than the floors, up to about three feet (90cm). Above that was a bone white, lightweight wallpaper, covered in places with colorful paintings. The ceiling in the center, where Tobias and Patrick entered the

– 012:014/9 –

hall, was open and almost one floor higher than the ceiling closer to the round curved walls, revealing a second floor above. Alongside the outer wall, opposite each other were two stairs leading up. Also along the main hall walls were four openings leading to the outer area of the cap. The hall itself was furnished with sofas, tables and chairs for the journey, and a small kitchen bar to support passengers with refreshments. Tobias showed Patrick around and then up. As they entered the cap’s outer ring areas, they saw a ring corridor with lots of openings to the outer edge, where there was more seating in private rooms for families and such. From one of these openings, Patrick now could look out through the cap’s roof through wide windows running all around the Mush, which didn’t show from the outside. They stepped into one of these rooms, and it had sets of wide, comfortable seats grouped in twos. The seats looked more like armchairs with small side tables than airplane seats, and each faced the windows, providing an excellent view for everyone. Screens between each set of armchairs could be slid closed for more

– 012:014/10 –

privacy. Tobias also took Patrick to have a look at the cockpit at the center top of the cap, with a window in the ceiling, which gave the impression that the cap top was open, like a convertible. To Patrick in the cockpit, everything looked different than how it should look. There weren’t many instruments, and Tobias explained that the cap pilots (usually four of them even though the Mushes were all fully automated) controlled and maneuvered the Mushes with their TeeWees. Patrick silently followed Tobias around, listening. He was too overwhelmed to start asking questions, and, anyway, where would he begin? This was too much. When it got close to their departure, Tobias and Patrick left the Mush 50 and joined the others who had assembled at the foot of a Mush 12. Their luggage seemed to be all on board, and they now stood like they were waiting for Tobias and Patrick. The Mush 12s had only two pilots and two other crew members, but that seemed more than enough.

– 012:014/11 –

Tobias presented Patrick to the pilots and the crew, and Patrick recognized each one from somewhere. One of the pilots, a young, good- looking girl, particularly confused him. After the presentation Patrick drew Tobias aside and whispered, “But, she’s blind? Isn’t she?” Tobias looked happy. “Yes, Patrick, she is, but she has her TeeWee guiding her.” Tobias turned to Doris—that was here name—and asked her to show Patrick her TeeWee and give him a short demonstration. She did so happily. The TeeWee she had was more disk-shaped, with round displays on both sides and with five kinds of buttons along its edge, fitting her hand and fingers perfectly. “You know, I can read like a seeing person with this by feeling its displays just like seeing persons read text,” Doris explained. “I can write with it too and feel what I’m writing at the same time—I don’t need to see what I’m writing.” “But don’t you have a keyboard, a pad or something? You’ve got only five buttons—how does that work?

– 012:014/12 –

“Those five buttons have more functions and more sensitivity than any other keyboard, pad or whatever, and they allow for extremely fast writing. Pick up your TeeWee, Patrick, and respond to me communicating with you, and I’ll show you.” Doris explained that she was going to write to him in English, and through his display he could follow her as she was writing. She also said that she was going to turn on the sky tone text function so he also could hear her writing. “But, don’t you just talk?” Patrick asked. “Oh yes, we can do that too. But this is so much faster, and anyway, some of us can’t talk, and some people have difficulties pronouncing words or expressing themselves verbally. The sky tone text language is much richer and is able to express more than any other language that I know of,” Doris explained. “Right! Okay, Patrick, are you ready?” Patrick nodded while looking at his display. Some tones started to play, like a melody following a tune, and text started to line up on his display at a pace he couldn’t follow or read. Row by row text filled Patrick’s display, and as

– 012:014/13 –

the melody from Doris’ TeeWee played quicker and more richly, new rows on Patrick’s display just flashed by. Patrick looked up at Doris from his TeeWee and smiled. “Can I learn that?” he asked. “Oh yes, it’s not that hard, really. We have classes in Skyjland that teach it.” Tobias, too, was amazed by Doris’ demonstration, even though he had seen it before. But Doris’ skill in handling it seriously impressed him. “My kids are learning that at school, but they haven’t got to her speed yet,” Tobias added. “It will come,” Doris happily answered. “But now we must hop on board, everyone, and get going.” Doris took the lead, and with her TeeWee in hand she guided the others onboard like any seeing person would have. Tobias explained to Patrick as they entered that the Mush 12 was basically the same as a Mush 50 in its design, but was more like a sports car in size and performance.

– 012:014/14 –

Patrick just smiled back at Tobias. He could hardly wait to get in and get going. The Mush 12 had only one floor in its cap, and the cap cockpit was more open, for a half floor up in the center. There was no shaft in the center down to the base control; it was all an open space. Patrick could see Doris take her place at the top and the other pilot Richard, whom he had seen before, taking a seat at the base where they entered. Tobias and Patrick sat in a set of armchairs looking out over the hangar room, heading towards the pool up in the ceiling. There was no sound indicating that motors had started running. Not a bump or acceleration was felt as they started to move horizontally over the floor. Patrick felt almost like he was in a movie theater, as if the screen were coming at him. Doris maneuvered them right in under the pool, and then the Mush started to take off vertically at a gentle speed. As they reached the ceiling with all the water coming straight at them Patrick grabbed hold of his armchair; he felt like they were going to crash into the

– 012:014/15 –

water—but they didn’t—he felt not one shake. As they rose up through the pool he could see some of the others in the garden waving goodbye, and at an increasing speed Doris made the Mush leave the pool straight up. From where Patrick sat he could see the ground vanishing from under his feet, and he grabbed his armchair tighter. Tobias calmly sat beside him, enjoying the view of the landscape spreading out the higher they rose. They were quick to pass some clouds, and the Earth’s horizon started to curve. The air became visibly thinner and as they left the atmosphere, and the Earth took on a new dimension. “But don’t we need space suits?” Patrick asked in a panic. Tobias smiled back to reassure him, like only a father can do. “No, Patrick, not in this one. And we’re not going to float around in space either, as you might have seen astronauts do on TV. It’s like we’ve brought gravity and the atmosphere with us, and we can wander around up here in space

– 012:014/16 –

like on the surface of the Earth. How do you feel? Do you like it?” Patrick smiled back and finally let go of his armchair. “You see, we’re going to pass what we call the junk belt—rockets, satellites and malfunctioning equipment man is putting in orbit around Earth—to a point far out where the entry to Skyjland is located. Radar or whatever technology the others are using, they can’t see us, locate us, or even get to that entry, as we’re in another dimension they’re not aware of.” As Earth became smaller down below, Doris made the Mush slowly turn around is center axis, letting Patrick get an outer space view of the moon, which started to appear behind the Earth: a powerful sight. As they turned farther, the sun filtered through the Mush’s windows, displaying an amazing structure of floating fire where white, the light of life, presented itself in a scale of colors and patterns far beyond what eyes and mind could normally handle. What amazed Patrick the most was that black emptiness among all the spectacular scenery

– 012:014/17 –

that the sun, stars and planets were providing. In silence Patrick took it all in, and Tobias stopped talking. There were so many feelings, so many impressions. The silence Patrick felt in that black, vast, empty space Tobias filled with his presence, sitting beside him. The joy, spectacular fun, and wonderment everything sparkling out there represented—it couldn’t match the comfort of the night Tobias provided for him. Patrick looked deep into the dark endless space for a long time, like he needed to feel its depths, but Tobias in spirit never left him once. Patrick felt pleased and once again he got confirmation that Tobias was never going to abandon him and that Tobias was for real. It took only about an hour for the Mush to reach Skyjland’s outer space gate. Tobias explained that Doris and Richard had slowed the trip down to let him see space; the trip could take less than a minute. Doris turned the Mush to show Patrick a thin, strangely colored, light-reflecting disk out there in the dark.

– 012:014/18 –

“That is the gate to Skyjland,” Tobias explained. “Its area is about four times the size of Skyjland, and through it we’ll return to Earth, like through a shaft.” “Like through those tube displays?” Patrick asked. “Yes, very much so. But this is a vast tube and far more advanced.” As they flew through, Patrick could see Earth far away, tiny as a pea, shining with blue and white. It was strange to have seen the Earth behind him and now in front of him, but after a few seconds he got used to it. His head had gotten used to getting used to such wonders. For the trip back to Earth Doris sped up the Mush considerably, making the pea-sized Earth grow to a basketball within seconds. The beautiful planet started to spread out and fill Patrick’s window. “Were are we?” Patrick asked. “We are above Antarctic. Skyjland is a valley we’ve made, ice-free, a bit out in the ocean. Through the Skyjland gate, out there in space, we can catch and bend sunlight and let it through to temperate our valley, making it

– 012:014/19 –

warm and cozy. It’s quite a place. We’ve got two suns down there you know,” Tobias happily explained. Whatever Tobias said now, Patrick believed, and he smiled back and laughed. “I’m sure Doris will slow down our approach to give us a view of the place. This I like!” Tobias leaned back in his armchair, like this was a moment to enjoy. And even though he had done this trip so many times before, seeing it, the sight of Skyjland from above, he never tired of. The sheer, blue, outer atmosphere came closer, and the Mush slowed. Down there a pattern of high clouds like transparent stripes were smearing the view, but as the Mush lowered through, the sky opened clear.

Book 12 dec2017

– 012:015/1 –

There… Patrick almost lost his breath. In the middle of widespread ice and mountains, as far as the eye could see, a valley spread out green, from one high end of the mountain range to the sea and farther, to end in a mass of ice meeting the horizon. The valley stretched three-hundred miles (483km) from the highest mountains to the shore and hundred miles (161km) out in sea, and it was hundred-eighty miles (290km) wide down to the coast, where it ended in a wide peninsula where the ice masses, like a wall, took over. Skyjland was finally visible and… Patrick just couldn’t believe it. He reached for Tobias,

Home is a location, where we live. But to find it we need to search within ourselves.

15. Family

– 012:015/2 –

sitting next to him, and he wasn’t far. His hand was already there beside his to hold. The sight and feeling of Tobias near was overwhelming, and a tear of joy trembled down his cheek. As they came closer, the green landscape and its contours became more distinguished. There were green fields spread out in unusual patterns, as if they followed the landscape and its will. Obviously some serious farming took place here. There was a river, quite large for this relatively small valley, and it could be seen almost from the top mountain range. Smaller rivers flowed down from the mountain sides to join it. “Look there, Patrick! Do you see the wall surrounding the valley, on the highest mountains and in between?” “Yes, I see it.” “That’s Skyjland’s state borders, it’s here we live—this is home. Your home too now, right?” Patrick nodded back shyly, and more tears trembled down his cheek without him understanding why. “Don’t worry. You have a home here with

– 012:015/3 –

us—I’ve spoken to my wife and my children, and you’re welcome to live with us if you want, and they’re all eager to meet you. Whatever you choose, you will never be left alone here. Skyjland is filled with souls like us—there’re about thirty-thousands of us living here.” Patrick unconsciously squeezed Tobias’ hand hard. Tobias responded comfortably, making the flood of tumbling tears on Patrick’s cheek slowly cease. He didn’t let his grip on Patrick’s hand loosen. “Look there, beyond the wall! Skyjland is bigger, you can see now, than its border shows. Outside a radius of about a hundred miles (161km), we let nature rule and don’t let any humans in. That outer border is where the Skyjland gate ends, and the border doesn’t even let a bug in. You see, Mr. Zed and his wizards can filter matter passing through dimensions, and there are thousands, he says.” “Like where the Skyjland tube meets the ground?” Patrick added. “That’s right, Patrick, you’re getting this fast,” Tobias exclaimed, stretching with his other arm

– 012:015/4 –

to give Patrick a firm hug, cheering him up. “But, what is that?” Patrick suddenly asked as they got closer. Tobias moved back a bit to his seat, enjoying the question. He had felt Patrick’s positive response and now knew that his family had expanded. “That, Patrick, is White City, the capital of Skyjland. It’s built almost in the center, a bit up in the valley. You can see that the Sky River almost surrounds it, trying to pass down at the bottom. And now you can also start to see the beach I was joking about. There, at the one side, the river doesn’t pass. It’s a lake, mostly manmade by us. It gets fresh water from the river at the top which we warm up and later use out in the fields. The river is almost untouched, and we have great, big fish swimming there. And, do you see what that tall skyscraper looks like? There, in the center of that high inner wall surrounding the top?” Patrick was so entranced by the sight that he got up from his armchair and fell on his knees while looking through the window. “But… I don’t get it? It looks like a fairytale

– 012:015/5 –

castle, but it’s huge! What is it?” “That, Patrick, is how it all started. That’s what Ms. Matey predicted in her tales. The walls outside surround the castle with its four major corner towers, southwest, southeast, northwest and northeast. They mark the center of White City. “Outside that area, down the mountain slopes, is where we live. And, as you can see, White City is situated on a fairly high peak, with magnificent views over ancient grounds that have been buried in ice almost forever but are now blooming again.” “Where do you live?” Patrick asked. Tobias did something with his TeeWee, and Doris made the Mush turn of a bit from their original approach route. And as they got closer to the ground on one side of White City, Tobias joined Patrick on his knees close to the window so he could point out his home. “We live on the north side, high up, with a view over the valley. We can see the ocean meeting the horizon on good clear days. There it is, if you see all those balconies sticking out. All apartments have one, and they are about four

– 012:015/6 –

hundred square feet (37m 2 ) , more than enough to enjoy as a backyard. Our apartment is actually big; my wife and I started out planning for a lot of children, but we were able to have only two. So our apartment has one of the biggest balconies—that one there—seven bedrooms, a large kitchen, a sauna and a hot tub, and a living room big enough for us all.” Doris made the Mush close in a bit more on Tobias’ apartment. “There, do you see now, Patrick? There is where we live. That is home,” Tobias said pointing. The smile Patrick produced as an answer was eternal. “Yes, Patrick, you live there too.” Patrick didn’t dare to look back at Tobias, as if he might reveal an illusion. Tobias didn’t expect an immediate answer; he knew Patrick needed time to come to terms with himself. But the following gentle push by Patrick and then a strong hug made all doubts vanish. Again with his TeeWee Tobias asked Doris to continue their approach to White City so they would land from above.

– 012:015/7 –

“Okay, Patrick, now look! That fairy castle in the middle is our recreation center. It’s where we meet to enjoy ourselves, like for concerts, parties and whatever. It’s huge, and it’s got plenty of rooms and various theatres. That highest tower is over seven hundred feet (213m) tall. The area within the castle walls is open for everyone, and it’s big enough for all sorts of things, from sports arenas to ancient flower gardens. The big round towers you see at the four corners of the castle walls are where Mushes and Cyls take off and land. “And the tower walls are big enough so that inside are our schools, universities, science and other research labs; Mr. Zed and the wizards work there. That’s also where our healthcare and senior apartments are—that’s in another wing where Ms. Matey’s in charge. Ms. Nodi has her premises here too, as well as Mr. Green. However, Mr. Green is doing things a bit differently than the others—he’s keeping us safe. ” “What’s a Cyl?” Patrick asked. “Oh, it’s short for cylinder. It’s another vehicle like the Mushes that’s more convenient for transporting goods. The biggest ones are

– 012:015/8 –

actually our main factories that can be moved anywhere, like a Mush, no different. Anyway, there’s a lot to see and learn, and this is the center of it all.” The Mush approached the northeast tower for landing, and the closer they got, the castle in the center seemed to grow in height, and the diameter of the tower widened considerably. “You know, from these four towers the Mush 875s and Cyl 20ths also take off and land, and we’re like flies compared to those.” The northeast tower they were approaching was about 500 feet (152m) in diameter, and their small Mush 12 seemed to vanish into it. “But how can you have accomplished all this without anyone knowing?” Patrick asked while their Mush gently sank deeper into the tower and the mountain below. “Well, nobody from the outside wanted to know. Many of us are highly qualified engineers whom no one wanted to listen to, mainly because of our looks, handicap, etc. The world outside isn’t always what it says it is, and like rats inside a wheel, they’re all so busy chasing their tails that they don’t notice us.”

– 012:015/9 –

“What do you mean by ‘chasing their tails’?” Tobias smiled, realizing he was talking to a young kid as if he were an adult. Although he was an extremely bright kid, he had no experience or references to rely on. “Well, it’s an adult saying, and it’s not that easy to understand. It’s about trying to get somewhere doing the same thing over again, even if that thing is failing. I think you and I have a lot to learn from each other in the future, and I wouldn’t be surprised if you will exceed me.” Patrick looked at Tobias to see if he was joking, or what? But Tobias wasn’t, and he couldn’t be more right. Whatever Patrick possessed was there within, unwrapped; Tobias had seen and felt hints of it. He had met so many others who, like Doris, easily could exceed Patrick in most skills, or perhaps everything. Surely though Patrick possessed that one thing that made him even more special, although Tobias wasn’t sure of what that was yet. “Okay, everyone, we’ve reached our level. We have a touchdown,” Doris interrupted. They had sunk quite deeply into the mountain

– 012:015/10 –

and then moved horizontally onto a mushroom-like rail towards the outside edge of the mountain. As their Mush stopped, they were looking out over a big terminal hall where some people down below were standing, waiting for them. “There, Patrick, there they are, my wife Nina and my two boys, Dennis and Jack. Come on, let’s go down and meet them.” Patrick hesitated and suddenly became scared. Tobias’ wife looked so pretty and well dressed, like someone on TV who was important. And the boys looked really out of his league too, like they were eager to welcome their father back home with no room for him at all. Patrick, a black boy from nowhere … who was he? Nobody! There wasn’t even a question mark behind that statement he felt slapping his face. Patrick shrank back and got stuck, like he wasn’t able to move because suddenly there was no place for him to go. Tobias glanced down and saw tears start flooding from Patrick’s eyes, and when he slid closer he felt Patrick shiver. Tobias signaled to

– 012:015/11 –

Eve to go and tell his wife that it could take a while before he and Patrick disembarked. Eve nodded back that she understood. Tobias put his arm around Patrick’s shoulder and then turned to him and embraced him. Patrick was devastated. How could he ever compare with Tobias’ own sons… he wasn’t even related. He wasn’t even the right race! He was black, he was …. Patrick felt both anger and shame. How could he ever think such stupid things like Tobias—like a white family— would ever want him? These spiraling thoughts made Patrick cry, almost chokingly. “They want to meet you, Patrick,” Tobias softly whispered. “They’ve come to meet you. Me—they don’t come to the terminal anymore like that for me. I make these journeys too often; there’s nothing special about me leaving and coming back home anymore. They want to meet you.” “But I’m nobody,” a quiet, broken whisper came between irregular breaths. “That’s not so, Patrick. I love my boys because of who they are as individuals, and I don’t give out my love just because they’re family. Yes, I

– 012:015/12 –

love my wife, too, even though she wasn’t family in the first place. We like each other, and over time the love grew, which later resulted in our kids. Nina and I have learned to love our kids for who they are, like I have learned to love you too, for who you are. You definitely are somebody to me, Patrick, and will always be, and my family out there is eager to get to know you. They’ve come to welcome you home to stay with us, Patrick.” Those last words and the sincerity Patrick felt from Tobias holding him made him breathe easier. Patrick sought comfort, which he never before in his life had. Tobias provided it, and out there eagerly waiting was a family, even though complete strangers to him, even though they shouldn’t be. Patrick’s breath improved considerably, and he tried to wipe away his tears. “There you go, Patrick, take your time. This Mush is not going anywhere; it’s grounded till we get off.” Patrick tried to smile back at Tobias. It took a couple a minutes longer before he was ready to meet his new family, so Tobias and Doris

– 012:015/13 –

unloaded Patrick’s luggage while he wiped his tears some more. The kids, Dennis and Jack, ran straight up to meet Patrick as soon he stepped out of the Mush, and they did so without any hesitation. That big kid was no stranger to them; they had seen him on the late night show together with their father in Patrick’s school, and their father’s word was good enough for them to welcome Patrick home. Patrick was still a bit shaken by his own strong reaction, but he recovered quickly. Both Dennis and Jack were eager to have Patrick like a big brother, and they were quick to introduce him as just that to everyone around. “Now you have something to live up to, Patrick,” Tobias added with a smile. “Little brothers can be tough to handle, and Dennis and Jack are the WORST.” “NO, WE’RE NOT!” Dennis and Jack laughed back at their father, and Patrick joined in. Contact was immediate, and Dennis and Jack were eager… well, more than eager to show Patrick his new life, but he enjoyed it. In

– 012:015/14 –

seemingly an instant Patrick had gained a family who cared for him, and he so wanted to fit in. When they arrived in Skyjland it was lunchtime, Skyjland time. However, it wasn’t that easy to tell, as the South Pole sun wasn’t the same as from where they left, and here there were two suns to keep track of, exactly as Tobias had joked about. One sun seemed to be creeping along the horizon, never really rising during the day, and the other sun was shining from high above through the Skyjland gate. It was still Sunday though—that was no different—the actual time difference was only three hours. From the moment they arrived at the Skyjland terminal until they entered Tobias’ home, everything was a new adventure for Patrick, one after another. Dennis and Jack didn’t let him out of arms’ reach, showing him everything of interest (and not) along the way and presenting him as their new big brother, straight off, to friends and neighbors whom they met. Patrick just had to accept it.

– 012:015/15 –

At the apartment a room was prepared for him, and he had his own private bathroom where he could wash up. There was a lot to unpack and figure out where to put, things that Patrick never had had before. But Nina assisted, giving advice, which Patrick very much appreciated. That became a way of learning about Nina, and she felt the same. The evening dinner—Patrick’s first family dinner ever—was a joy, and Dennis and Jack behaved perfectly, which Patrick did, too, of course. The calm, quiet evening out on the balcony Patrick enjoyed much. The quiet was so unusual for him he had to ask about it—he couldn’t hear any motors or other disturbing noises whatsoever. Tobias explained that if you wanted privacy, like when neighbor children were yelling and jumping around too much late at night, you could simply flip a switch to get it. All apartments had what he called filtering, which eliminates a noise, smell, or anything that might disturb you or others. This filtering

– 012:015/16 –

works both ways, so out on their balcony they could have grilling parties without others hearing them, smelling what they were cooking, or even seeing them, for that matter; light could be bent that way. “However, most times we enjoy our neighbors, so we don’t need to filter. It’s just when David—a boy who lives to the right—starts to get too intense on his piano that we cut him out,” Tobias said laughing, with Dennis and Jack agreeing. Nina interrupted, “David has a handicap that makes him overactive, but music helps him calm down, and he’s quite good at playing. Even though he’s only sixteen years old, same as you, he and some other kids have played up in the castle a couple of times.” “Yes, Nina is right, Patrick—David is a great kid, and we all enjoy his music. I’m sure you’ll like him too when you meet,” Tobias assured. There was a light, warm breeze out there on the balcony when the Skyjland sun lowered to the horizon. There were no clouds to be concerned about, and according to Nina the next day’s weather would be as sunny and pleasant as

– 012:015/17 –

today. Tobias and Nina sat in one corner chatting. Dennis and Jack were at the table showing Patrick what they were doing in school, and Patrick asked a lot of questions. After a while Nina brought the younger boys inside to get ready for bed, as the next day was Monday and that meant getting up early to go to school. Tobias and Patrick said goodnight to them both, and afterwards Tobias moved over to Patrick for a chat. “I think we need to have a look at the late night news this evening,” Tobias told him. “It will be about Mr. Cantini; Mr. Green is going to replace him.” Patrick looked up at Tobias. “How? I mean, how does he do that? Can he really?” “It’s not often Mr. Green appears, but as I’ve told you, I’ve met him once, and I’ve seen him a number of times on TV. And besides, there are stories about him from before Skyjland. He looks tiny, like a half of a man, but he is massive in so many other ways, and I have no doubt in my mind that he can do it.

– 012:015/18 –

“And there’s one thing more—you’ve got a letter.” “Have I? From whom?” “Well, I don’t know what it says; that’s for you to find out. But I know it’s from the East Wing University, and that’s where Mr. Green is located.” Patrick became both curious and concerned, and Tobias let him open the letter in privacy. It didn’t say much, but after he had read it he showed it to Tobias. “Well, okay. Hmm…. Well, Patrick. You’ve been invited to join a class that’s going to start this week, on Wednesday, and its Mr. Green himself who’s going teach it. Hmm… Mr. Green hasn’t ever shown up like that, or given any lectures, either. Something is happening, and I think you should go there and find out. I have a feeling that this is for you.” Patrick looked at Tobias with big eyes. “So, I really think we need to watch that late night news—you, Nina, and me,” Tobias rounded off in a comforting tone, smiling. “There’s definitely something going on here; I can smell it.”

Book 12 dec2017

– 012:016/1 –

Dennis and Jack were quick into bed, having enjoyed an exciting day meeting Patrick. Nina then joined Tobias and Patrick out on the balcony where she was given Patrick’s letter. She was as surprised as Tobias that Mr. Green himself took this initiative. “Mr. Green is fair, Patrick. You don’t need to worry,” Nina said. Tobias nodded back at them both. “But what are those stories about Mr. Green you mentioned, Tobias?” Patrick asked. “Well, you see, Patrick, Skyjland probably never would be if Mr. Green hadn’t been there in the

In square worlds we can get stuck in the corners, unable changing positions.

16. Late Night News

– 012:016/2 –

background. Mr. Zed and Ms. Nodi know him well, and I guess Ms. Matey knows him best, but they still don’t say much about him. “We do know he’s from Europe, from a small country called Sweden. It’s been said that Mr. Green had been institutionalized for most of his life because of his small size, and that he’d been subject to a lot of strange experiments in his childhood, during the world war two and afterward. His parents were ashamed of him and let the authorities put him away as a mental case. At that time in Sweden they castrated people labeled as feeble-minded and insane to prevent them from reproducing—from having children.” Patrick cringed. “Mr. Green was never crazy though. You could say he is highly intelligent, in a mental sort of way. He does things to people, and what he did to those people who’d tortured him in his childhood—people say that’s worse than death. He didn’t let them out of the institution where he’d been. They were stuck there as patients in a lot of mysterious pain, and the only way for them to get any relief was to stay within those walls. Outside it’s said that they were

– 012:016/3 –

sometimes screaming of pain throughout the nights, and doctors couldn’t help. So Mr. Green trapped them there, like in a prison, and he did similar things with other people and staff he didn’t like, too.” Nina confirmed this story by filling in details, and the power of Mr. Green started to take shape in Patrick’s mind. Tobias continued, “It’s also said that even the government in Sweden got involved, that they tried to get rid of him—to kill him secretly—although why all the secrecy back then I don’t know because no one would have missed him. But all the attempts ended up making Mr. Green only madder. He took his revenge against people outside the hospital, too.” Nina added, “But you need to know, Patrick, that here in Skyjland Mr. Green is well respected. Just his very presence, people knowing that he’s here, has made any kind of formal justice system unnecessary. We have no police, no prisons, no judges. That’s how powerful he is. It’s like: don’t even think about being mean to someone, and whatever you do, don’t lie or cheat. That will hurt only you.”

– 012:016/4 –

“Anyway, Sweden is believed to have paid him a considerable amount of money, using secret bank accounts, before he agreed to move to the U.S. and another institution there, which is where he met Ms. Matey. If that was fate or what, no one knows. “But why would he move to another institution?” Patrick asked. Nina explained, “My guess is that he just didn’t know anything else. I don’t think it matters how intelligent you are; if you’ve been locked up without any contact with the outside world, you’ll probably feel safe in that kind of environment even when you’re set free. I know many people who don’t like to change and often end up living in the same neighborhood their whole life even if they don’t like it.” Tobias added, “And Mr. Green had learned how to gain power in that setting.” He continued, “Ms. Matey is different in another kind of way, like she knows people; she knows about people whom she’s never even met. She knew that Mr. Zed existed and she even located him for Mr. Green. So, Mr. Green sort of arranged for Mr. Zed to join them, and Ms. Nodi moved over there, too, thanks to him.

– 012:016/5 –

“After that Mr. Green took over the institution and started to run things, with his three new associates, and later they bought the place where you first met us Patrick. Money didn’t seem to be a problem—it seems that Sweden paid him as long as he stayed put and left them alone. That place is not entirely unique though—there are several other places like that in other countries, too.” Tobias paused and stretched a bit before continuing. “The four of them have something in common. What, I’m not sure of, because they are so different. You’ve meet Mr. Zed, haven’t you Patrick?” Patrick nodded. “They were able to communicate very well even in those early days, and they began all of this themselves.” Nina took over. “In one of Ms. Matey’s early tales she talks about an ancient power, like a spring flower breaking through the ice. Even though the crack in the ice was tiny, the sound it made when it broke open was heard from miles away. The sound split apart, echoing off

– 012:016/6 –

mountains and through valleys, like it was searching for something. Where the ice ended and water took over, the sound took off high into the sky, like it was being carried by a storm. The sound eventually embraced the Earth, and where it came together again, it was silent. “A witch who had heard where the sound died went there to see what it left. She met a tiny little half-size man, standing out in the snowy wasteland like he was waiting for directions. “‘I seek wisdom in soul and mind, and feet to stand on,’ he said. “‘Wisdom in soul I can help you find, but wisdom in mind is far away. Your feet, however, you will find wherever you are,’ the witch answered. “While traveling and learning with the witch, the little man gained wisdom in his soul, and the ancient power he possessed spread far. Soon thereafter they met a wizard, who joined them, and his wisdom in mind made ancient power assemble. Seeking feet to stand on also made ancient power bend down to the ground. A peasant woman once offered him shoes to walk in, and that’s how he found his feet.

– 012:016/7 –

“From there the threesome planted wisdom with each step they took, giving ancient life the power to prosper. However, some of the power that tiny little man possesses, he still keeps hidden deep in his shoes, and no one knows what will be revealed when he takes his last step.” Tobias smiled, nodding towards Patrick to acknowledge the story Nina told. Patrick smiled too. “So you see, Patrick, that’s how Skyjland started, and if you’re interested, you could check out some more of Ms. Matey’s early stories. They’re all a bit cryptic, but they’ll give you an idea of how Skyjland became what it is today. And perhaps they‘ll even tell you what to expect in the future. Through her strange tales, Ms. Matey is said to be able to travel in time, but nobody really knows if that’s true or not.” Patrick listened intensely, enjoying every word, because he certainly did want to know more. But it had gotten late, and the late night news was coming up. They all moved inside to the living room, where Tobias used his TeeWee to switch on a TV screen that had been hidden

– 012:016/8 –

within a landscape painting on the wall. First was regional news, and Patrick enjoyed that very much as it was about Skyjland and its people. But in almost no time the reporter interrupted with an announcement that Mr. Cantini had resigned and had been replaced by a Mr. Derek Boyd, whom Tobias and Patrick recognized as that tall tuxedoed man at Mr. Cantini’s fancy nightclub. The reporter also said that the full story was to come up right after Skyjland news. “That’s only in about ten minutes,” Tobias said, stretching his legs. As the news ended with a weather report, Nina filled in for Patrick about details on how things worked in Skyjland, like who ran the news station and how that benefited the people. But as the Cantini story started everyone fell into silence. After a short introduction, a reporter explained that they were about to see footage from the scene where the coup had happened. It all started last night when Mr. Cantini was having dinner in his nightclub before opening. He

– 012:016/9 –

enjoyed dining by himself in one of the back rooms, waited on by his staff; it was his way of beginning business. However, last night as he sat there eating, his staff mysteriously stopped appearing when he called for them. He became impatient and stood up to go shout at them from the door. But when he turned to the door, he couldn’t find it; it just wasn’t there. And as he turned for the other door, and then a third, they were gone as well, just blank walls… and the windows too, they all had disappeared like they never had been there in the first place. Mr. Cantini was visibly upset, but he didn’t yell for assistance. Instead he moved away from the walls and sat back in his chair, with a bewildered expression on his face, staring down at his plate. “Hello!” a tiny voice was heard calling. It was Mr. Green, and he was standing right in front of Mr. Cantini on the other side of the table. It was like he had come from nowhere. Patrick knew it was Mr. Green because he was indeed very small, kind of like a child, but with a very adult-like demeanor.

– 012:016/10 –

Mr. Cantini twitched and raised his head to look at the small stranger. He seemed to be about to yell at him, that pint-sized man in a dark green, doll-size suit who dared to enter his domain without an invitation. But instead Mr. Cantini started to struggle to breathe, like he was hyperventilating. “You and I are going to have a chat,” Mr. Green continued without Cantini able to respond. Mr. Green’s eyes became very dark and piercing, like he was evaluating Mr. Cantini’s feelings. Despite his size, his authority couldn’t be denied, and it started to fill the room. “Here’s the deal. You are going to resign and turn over your business to one of your staff who’s able to handle it, backed up by your name. That person must be able to obey commands when he or she is told to, and you will be liable if he or she fails to do so.” The posture of Mr. Green was demanding yet relaxed. That tiny voice was no more; his tone and pitch were the same, but his delivery sounded hard and without hesitation. Those first seconds of his comic leprechaun impression had been washed away. The

– 012:016/11 –

seriousness in his deepening eyes made his otherwise small, perhaps childish face, look hard as rock. He had no beard or wrinkles to reveal his true age; it looked like not even age could touch him. “Your money and all the money your business generates is going to be accounted for as I say, and by a person who will obey commands just like before. Again, you will be liable if the accounts are not managed properly. You will be allowed some money for a decent living, and you will be allowed to choose four of your closest men whom you will pay to protect you, but nothing more. You are not allowed to do any business ever again, and you are only to follow the commands I give you for the rest of your life.” There was a pause when Mr. Green just looked at Cantini, without the slightest change of expression. The pause stretched, and soon it was clear that Mr. Cantini was in pain, unable to express a word. All three—Patrick, Tobias and Nina—were glued to their seats on the sofa, silent, serious. Despite all the stunts, hypnoses, and illusions Tobias had pulled off in his time, he had never

– 012:016/12 –

seen anything like this. After five minutes in a dead silence, Mr. Green opened his mouth again to speak. “I’m going to stay here with you for twenty more minutes, and when you’re prepared to give me the names, you’ll do that. If I leave here without you having given me those names and accepting the deal, you’re leaving with me.” There was yet another short pause with Mr. Green looking straight at Mr. Cantini, who was suffering. “Yes, you may ask,” Mr. Green then said. Mr. Cantini was suddenly able to breathe again freely, making it possible for him to move. But what he wanted most of all was to grab his gun from inside his vest and fill that half figure standing there in front of him with bullets. But he didn’t dare. Nothing before in his life had scared him, but now that was exactly what he was feeling. He felt Mr. Green was holding him with a thin string, which was his only guide to finding his way back. That darkness he felt when he’d lost his breath started to open, finally giving him space.

– 012:016/13 –

Mr. Cantini stood up like he was searching for support, and he tried to take some steps away from his chair, but he didn’t get far. It was a full couple of minutes before he could open his mouth. He asked hoarsely, “Or else? What are you going to do?” He was able to work sarcasm into his voice, but that was as far he dared to go. Mr. Green changed, gently smiled. “Please sit down.” He gestured to Cantini’s seat. He then turned to fetch for himself a chair of massive oak from a corner. Mr. Cantini sat down, waiting. Mr. Green, the tiny half-man, grabbed the tall chair, and with one hand he lifted it up like there was nothing to it. He walked the chair to Mr. Cantini’s table and placed it a bit away from the edge, in front of Mr. Cantini, so he would be visible in full without the table getting in the way. Then he climbed up to take a seat. Mr. Green started to smile even more as he leaned back in his chair, with his head not even reaching the top of the seat back. This smile wasn’t for fun. Patrick reacted. “Can I go and touch it?” he asked.

– 012:016/14 –

“Yes, of course you can,” Tobias answered without knowing what it was Patrick wanted to do. Patrick stood up and walked over to the TV screen, where he reached out with one hand, like he was searching for something on the surface of the screen, but a couple of inches away without touching it. “He’s letting go of him!” Patrick exclaimed. “Mr. Green is letting Mr. Cantini lose.” Neither Tobias nor Nina understood what he was talking about, but they let him stand there searching with his hand over the screen, even though he partially blocked the view. It was obvious now that Mr. Cantini could move more freely, and he started to look really angry. But Mr. Green just sat there smiling, waiting like a doll in an oversized chair, watching Mr. Cantini gain strength. After another minute at the screen, Patrick turned back to Tobias and Nina on the sofa, saying, “He’s lose! Mr. Green let him lose! There are no strings now.” Patrick had a wild look in his eye, like he spoke without understanding or even being aware of his

– 012:016/15 –

actions. Both Tobias and Nina looked back at Patrick with wonderment as he sat down beside them. He was so fully concentrating on that screen. Mr. Green’s smile, before he spoke, boded no good. Patrick rose quickly and stepped towards the screen again, feeling with his hand for a couple of seconds, but from a farther distance this time, and then he went back again to his seat. “He’s strong. He’s terribly strong, Mr. Green is,” Patrick mumbled to himself as he sat down. Tobias and Nina had not just the late night news to watch. Something was happening right before their eyes in their living room, but they didn’t know what it was. “I’m not interested in stealing your money—that I can do anyway without you knowing it,” Mr. Green began. Mr. Cantini’s eyes became darkly sharp, like he was waiting for the right moment to pull the trigger. “He’s still lose,” Patrick again mumbled. “I’m interested in you,” Mr. Green said in a

– 012:016/16 –

sharp voice while smiling widely. Mr. Cantini looked a bit off guard. “What do you think you’re worth on the black market?” “What do you mean? What black market?” “You. That you, who you are. That body of yours. What do you think you’re worth?” Mr. Cantini was silent. But this time Mr. Green didn’t wait for any answers. “That body of yours. I’m going to strip you bit by bit and sell your body parts as donations on the black market. How much do you think you’re worth?” Mr. Green’s voice was sharp like pins and needles, making both Tobias and Nina grab their seats while Patrick followed the screen. Mr. Cantini wasn’t able to quite catch up or recover his composure before Mr. Green delivered his next blow. “And I’m going to do it with you alive. How much do you think you’re worth alive? How much do you think your body parts are worth with you donating them?” Mr. Green started to add some nasty depth to his voice.

– 012:016/17 –

Tobias and Nina froze; they didn’t know what to do. Were they going to turn the TV off or what? This in just a couple of seconds had turned into a nightmare. What about Patrick? What would he think? The sharpness in Mr. Green’s eyes intensified. “And I’m going to be with you at all times. No anesthesia needed. What’s your body worth, Mr. Cantini? I can keep you steady, you know that now, and you’ll be aware and awake all the time, that I can promise.” To hear his name like that, filling the room, started to wear on him. Whatever Mr. Cantini tried to prepare himself to say, Mr. Green was ahead of him, but close enough to drag him along behind him, a route with no return. Mr. Cantini started to sink; the room got smaller. The darkness that he felt stealing his breath before he now saw in Mr. Green’s eyes, but this time the darkness let him breath; it let him feel all his organs as his blood, with every beat, drained him of life. Mr. Green’s small self now dragged Cantini farther and farther into darkness, still with no strings attached, but with Mr. Green’s face

– 012:016/18 –

turning nasty as he continued. “But I’ll keep that brain of yours, and I want it alive….” Not a breath was heard. Not a sound was heard from the screen or the living room where Patrick, Tobias and Nina sat staring. “Now you can ask me what I will do with your brain if you don’t comply.” “He’s still lose, but he can’t do anything. Mr. Cantini is finished, he can’t do anything!” Patrick blurted. He stood up again and leapt to the front of the screen, and this time he touched the screen lightly. “He’s finished. Mr. Green took him and he did it without any strings attached. Mr. Cantini never stood a chance,” Patrick said as he turned back to his seat. And right he was. After two more minutes of silence, Mr. Cantini started to give Mr. Green names, and it was not the same Mr. Cantini as before. Broken was not the word; humble was not the word either. Instead he expressed emptiness, like he had been dried out. Patrick knew that mentally Mr. Cantini had lost contact with his body. His consciousness was now split.

– 012:016/19 –

It was like his body had been ripped away from him, and the only thing that remained was a role for him to play. He now inhabited a state between life and death, where he wasn’t able to find any relief. Whatever Mr. Green took, it was not Mr. Cantini’s body. That Mr. Green still intended to make use of, turning his business to act according to his rules. No, what Mr. Green took was something more profound. And as if life itself darkens and vanishes in the shades, Mr. Cantini’s face on the TV screen had faded away. As the program ended Tobias asked, “But what did Mr. Green take, do you know, Patrick? He’s still alive and will now work for us, won’t he?” “No, he’s not alive, not anymore,” Patrick answered sadly. But then he stated with authority, “Mr. Green is for real. He doesn’t need any tube display; he’s seriously strong.” And without giving Tobias and Nina a chance to ask him any more questions, Patrick told them about the time back in school when he was bullied by a gang and ran away. “They died later, one by one. Each one died by a single

– 012:016/20 –

stroke. And everyone in school thought it was me, but it wasn’t. It was Mr. Green, I know that now,” Patrick said with relief. “Would you like us to go with you to that meeting with Mr. Green on Wednesday, Nina and I?” Tobias asked. “Yes please, would you do that?” “Yes, of course, Patrick. We will never leave you—you know that now.” Patrick produced a happy smile back at them both; in a strange way he didn’t seem to feel scared or upset at all after Mr. Green’s startling, violent performance. Tobias and Nina were both having a hard time relating to what they just had seen, but neither of them wanted it to show. “Great, guys. How about a late snack?” Tobias exclaimed. Patrick wasn’t sure what that was, so he first looked at Nina to get a confirmation that it was okay and then back at Tobias to check that he was not joking. The clock had turned late, and Patrick wasn’t sure if he was supposed to be up that late in his new home. He was tired all right, in fact

– 012:016/21 –

exhausted after yet an exciting day that exceeded them all, but he nonetheless didn’t want to miss anything. Nina seemed to have no problem with Patrick joining in, and Tobias obviously meant what he was saying. “Right, I’ll get some crackers, cheese and jam in the kitchen. Tea or hot chocolate, anyone?” “Hot chocolate with some whipped cream, please,” Nina ordered. “You should try some,” she then said to Patrick. Patrick was all for it, and Tobias went out into the kitchen to prepare. “So, what do you think of your first day here, Patrick?” Nina asked. “I like it very much,” Patrick politely answered. He still was a bit shy before Nina, but after some more easy-going small talk and as the day suddenly wore him down even more, he loosened up. Nina asked about his interests and what he wanted to do, and Patrick answered the best he could from what he had learned so far. He’d been seriously impressed by Doris presenting her TeeWee—especially her skills using it—and he told Nina that he wanted to learn that. Nina

– 012:016/22 –

explained about his options, that it was no problem to enter a class anytime. “We don’t bother about age and school schedules like that here. We arrange classes to meet our interests and needs,” she explained. After a while Tobias called from the kitchen for them to come and dig in. They squeezed in at one corner of the kitchen table for a cozy late night snack. Again, this Patrick never had experienced before, sitting between two adults—a man and a woman, a husband and a wife—and being accepted as their child. Their chatting was quiet and comforting, and after Patrick had finished his last cracker with jam and hot chocolate, he more than ever felt ready for bed. They all hugged, and then Patrick headed to the bathroom. Tobias didn’t have to get up early because he controlled his own time, and that he intended to use spending the week with Patrick, showing him around. When Patrick was washed up and ready, having brushed his teeth and put on his pajamas, he went back to Tobias and Nina in the kitchen where they were still chatting about the evening

– 012:016/23 –

events and what they’d witnessed. Patrick told them, “You don’t need to worry about Mr. Green, he’s not like that at all. You just shouldn’t mess with him.” He gave both Tobias and Nina an extra goodnight hug before he went back to his room and bed, falling asleep safe and confident that now finally he had come home.

Book 12 dec2017

– 012:017/1 –

Dennis and Jack were quick out of bed that morning, eager to get the day started and go to school. They had news to tell, that they’d gotten a new big brother named Patrick, and they could hardly wait. They didn’t hesitate to wake Patrick up for breakfast by bounding into his room while it was still dark, turning on his light and bouncing on his bed. Patrick sat up with a sleepy smile and grabbed them both by their pajamas; they wrestled and laughed on his bed until Nina called that breakfast was ready. At the table both Tobias and Nina enjoyed

Children see things as they are—a reality sometimes more real than adults’.

17. Class Starts

– 012:017/2 –

seeing their two sons shifting all their attention to Patrick; they didn’t have to say a word. “Will you meet us at the playground after school, Patrick?” Jack asked. “Of course I will. Where is it? And what’s there?” Patrick asked. “It’s tons of fun—there’re things you can ride, and a big maze you run through, and Jack and I play soccer,” Dennis chimed in. “Yes, you should go with them and have a look, Patrick—it’s for all ages,” Tobias added. Nina explained that down around the White City Mountain are a lot of places they call playgrounds, but really they’re where kids and adults meet. “We’ve built them on natural plateaus, from all the way up here down to the outer wall of the city at the base of the mountain. Along the streets you’ll also see some small parks and other open places near open-air cafés. We try to take advantage of the views over the valley; even small shops and workshops—well, you name it—they all have either a green space attached or a great view.” “There’s a lot you can do here if you’re interested,” Tobias added.

– 012:017/3 –

When they had finished breakfast Nina announced, “Well, kids, it’s time for school.” Dennis and Jack clattered noisily away from the table to gather their bags. Patrick smiled as he watched them go, and then he looked up at Nina, who was leaving the table herself to go to work. “What do you do?” Patrick asked. “I work with elderly and especially handicapped people in the South Wing with Ms. Matey. That’s how Tobias and I first met. It was in a home for the elderly, and Tobias came there one day to entertain.” Tobias smiled. “Yep, and the first time I met her I magically made Nina fall in love with me,” he added, laughing. Nina and Patrick laughed too, and Patrick asked, “Okay, but not right away—it took some effort, right?” “Yes, you’re right, there, Patrick. When it comes to relationships, that kind of magic you just don’t pull off in one performance. To impress her—God, that was hard,” Tobias said, pretending to groan a bit while leaning back in his chair.

– 012:017/4 –

Tobias and Nina engaged in a bit of a playful nagging with Patrick as the amused witness, until they realized the morning was getting on and Nina had to rush to get ready and go. “So Patrick, what do you want to do today? I’m not going to do anything special this week; I’ve taken the week off to show you around. So where do we begin?” Tobias asked in a relaxed manner, leaning back. “I don’t know. But I want to go with Dennis and Jack when they come home from school—is that okay?” “Definitely! That is a must—little brothers with big requests you just can’t ignore. And anyway, at the playground they’re the best ones to show you around,” Tobias joked. Tobias gave him some options for starting. There was so much Patrick wanted to see that he couldn’t make up his mind, so Tobias devised a working plan for the week. First he wanted to show Patrick the Skyjland valley to give him an idea about what Skyjland looked like, and Patrick was all for that. “I think we’ll start with the snake rail from the

– 012:017/5 –

top of the valley following the wall down to the coast, which will give us a great view of most of the valley.” Patrick laughed. “Snake rail—what’s that?” he asked. Tobias laughed too, as he was aware he was teasing. To Patrick everything was so different that names of things had no consequence at all. Tobias gave him an overview, and again Patrick just couldn’t wait to get going. The Snake Railway followed the valley wall all the way around and along the shore. One rail on the inner side of the wall traveled one way, clockwise, and the other rail on outer side of the wall traveled the other way around. As Patrick had seen from above when they landed, some sections must be like giant rollercoaster rides. Tobias told him that the valley wall’s highest peaks were over ten-thousand feet (3048m) high, and because the wall was built following the highest ground, there were lots of ups and downs, and in some sections it was really steep, almost like a free fall. To get to the Snake Rail, Tobias and Patrick took a Worm Tube that looked almost like a

– 012:017/6 –

worm. Inside the White City Mountain was a network of tunnels, like a subway, where these worm-like trains picked up passengers from over a hundred stations all over the mountain, connecting the valley villages. “A lot of people here work with communication, and we take pride in running our trains often and all day and night, so nobody needs to wait for a train for longer than five minutes. This way we don’t need any cars, taxis, or busses clogging up roads—they’re for walking, slow cycling, and such. If someone needs a special kind of transport, like farmers, we use our Mushes and Cyls. They can land and take off from anywhere, even out in the ocean.” Tobias continued to explain while they rode their worm, without any outside noise or break in speed from station to station; his description was like a slide show for Tobias. The station from where they embarked was only about two- hundred feet (61m) from their apartment. There were short-range and long-distant worms you could get on or easily switch to, so within the White City you could go anywhere within a maximum of fifteen minutes from home, no queues or crowds.

– 012:017/7 –

The station areas were like open plazas, running back from the main street into the mountain, with small stores on either side. From the inside of the plaza the tunnel looked like a large, opalescent tube gently bending, coming out from the mountain. As a worm stopped, the tube opened along its side, as did the worm, and you could walk freely in and out, like through an open wall. On the other inner side of the worm were seats of various shapes with enough room for suitcases, prams, and wheelchair-like carriages that seemed to float on air without the wheels. These plazas were obviously meeting places. On the other side of the main street with a view over the valley were restaurants, cafés, and pubs. Art was displayed in the plaza along with benches and flowerbeds at the outer edges too; otherwise it was clean, for allergic reasons, Tobias explained. “We have no pets, birds, or any other kind of animals inside the city walls—not a rat or insect either; they can’t get in. Those who like animals live in the villages outside the city, and there are special transports for them.” Patrick had never had a pet before; he wondered if this

– 012:017/8 –

meant he couldn’t have one while he was living with Tobias. He saved that question for later, though. They switched to another worm at a junction inside the city mountain, and in a few minutes they arrived at a valley wall tower. It was the highest wall tower, and the view over the valley to the sea was stunning. “Each tower has a small village at its base, and each one specializes in something like a craft or food. They’re each like a small country you can visit to buy things and enjoy special meals. Ms. Nodi sees to it that these villages keep their identities and don’t have to deal with competition from elsewhere.” The village here was called Goat Tower, and of course they had goats and highland cattle from which they produced local food, including a delicious cheese, and handicrafts made from horns and wool. Tobias took Patrick for a walk to have a look around, and Patrick asked about the relaxed atmosphere and the people living there. “They come from practically all over the world, but mostly from highland countries where they practiced their trades and professions before

– 012:017/9 –

they came here. We used to trade with many of them, and if they were ostracized in their own countries then we invited them here. It’s strange how different cultures can blend in and work together if you just leave judgmental morals and organized religions out of it.” Patrick looked up at Tobias with a questioning expression. “You know, we don’t disapprove of morals or religion, we just disapprove of people misusing them. And the strange thing is—do you know what that is, Patrick?” Patrick shook his head. “Our values in life and what we believe in are so alike, regardless of where we come from. Here you don’t need to segregate people in classes, one being better than the other, and you don’t need for social rules to be enforced through the church. It’s funny how we find God, harmony, and peace in other people and ourselves by being together. We find joy in other people and in being ourselves. I think that’s what “divine” really is, what life is all about. When people come here, they don’t feel any need to go to church, and we don’t have any, anyway. People come together as family and friends throughout

– 012:017/10 –

the day all the time.” Patrick stood closer to Tobias to indicate he thought he understood, but he had no experience with socially enforced morality, whatever that was, or religion. He’d never even been in a church. What Tobias said to him sounded reasonable though… but had to be added to the things Patrick wanted to think about more and ask about later. Next they boarded the snake train that ran on the inside track, following the east valley wall down to the coast. From inside the snake, the floor-to-ceiling windows provided a panoramic view of the eastern valley, and between the hill tops the wall could be several hundred feet (200m) high. The snake train didn’t go as fast as it could—“We enjoy the views traveling here so much that we’ve slowed it down,” Tobias explained. When they crested that last brink of the valley, down a slope to the coastline, they were treated to a view of the ocean spread far before them. The morning sun reflected off its surface brightly, and the green hills to the right soaked

– 012:017/11 –

in the light. Tobias and Patrick got off at one of the east coast towers and took a stroll in the village at the base that spread out to the shore. There was a small harbor with some ordinary-looking boats bobbing in it, and a pier jutted out in the sea. But those boats were mainly for recreation, Tobias explained. The fishermen used the Mushes and Cyls that were provided to them, and the fishing harbor was farther down in the ground in the same tower where they had disembarked from the snake rail. “You see, we don’t have private Mushes; we don’t own things like that here. What we need most times is provided to us, depending on our trade and profession. When we need to ship anything to our homes, we have it transported by our mail service. They use Cyls that land on our balconies—that’s another reason why the villages are built on hills and slopes and our balconies are so big.” Patrick enjoyed this; he had never been to the coast or seen the sea before, not in real life, at least, and this looked much different than what

– 012:017/12 –

he’d seen on TV. The village was built on a low hill that jutted gently out to the shore. Patrick asked if they could go there. Tobias explained that it was not much for swimming—the water was too cold, but the beach with its small, smooth rocks felt funny to walk on, so they went there to have a look. The icy sea, throughout millions of years, had polished the stones smooth. The shoreline was inspiring to look at and the sound of the slow surf lapping up on the pebbly shore was brand new to Patrick. This day the sea was calm, almost like a mirror a little bit further out. Tobias searched for some flat stones and skipped them on the surface a few times. Patrick picked up some stones, too, and after a short lesson from Tobias in how to flick his wrist, he skipped them too, and for a while they competed to see who could make the most skips with a single stone. The climate this close to the sea was colder, so after choosing for themselves a special, darker stone as a souvenir, they walked back to the village. Patrick wasn’t surprised by the fact that there were handicapped people around, but he wasn’t

– 012:017/13 –

prepared for the variety of their handicaps and thus the variety of ways they all used to travel. Many used a device kind of like a wheelchair, but instead of wheels it floated on air. There were also bicycles, scooters, and in-line-skates, and a couple of kids were out on their skateboards just playing around. In the center of the village on the seaside was a big playground and park where most people—adults and kids—were. “But without cars—and there’s no motorcycles either—the streets seemed to be only for walking. How do people move big things around?” Patrick asked. Tobias smiled. “Do you see those strange, wide, round chimneys on all the houses here—they are Cyls chimneys—some transports, except standard mail and letters, go through there, like Santa you know,” Tobias said, laughing. Patrick laughed too, thinking, “Of course, stupid me, why didn’t I think of that.” “Ms. Matey has seen to it that we do it that way—it’s a social thing because the mailmen (women, too, of course) are much appreciated and take their time talking to people and even

– 012:017/14 –

popping in for a coffee sometimes. No one here needs to be alone,” Tobias further explained. At the playground Patrick stopped to watch some kids his age playing a strange game where they used clubs to try to pass big wooden balls through some hurdles. After it was clear that Patrick was truly interested in what they were doing, Tobias urged, “Do you want to ask if you could join them?” “Can I?” Patrick asked shyly. “Of course you can. Just tell them you’ve never played and they’ll show you how.” Patrick smiled back at Tobias and walked over to the kids. And like there was nothing to it, he was invited into the next game. The game had four players, and one of the girls invited Patrick to share her club, while she explained what the game was all about. Her name was Lilly, she told him, and he thought she might be 16, like him. She didn’t look handicapped, but she talked a bit slowly and oddly. Patrick got used to that in just a few minutes. Tobias took a seat on a nearby park bench to

– 012:017/15 –

enjoy the game. Patrick and Lilly seemed to get along, and they played well out on the court. They didn’t win, but coming in second seemed to please them almost as much. When the game finished Patrick thanked everyone and in turn received a gentle arm squeeze from Lilly. Tobias smiled, wondering if Patrick had ever had a girlfriend. “So, did you ask for her number?” Tobias asked. Patrick blushed a bit. “No,” he answered, shyly. “Well, why don’t you? She looks nice. You have your TeeWee, so use it.” Patrick took up his TeeWee and tried to figure out what to do now to find her number. “No, not that way. Take your TeeWee and go and ask her. She knows what to do.” After several seconds of hesitation Patrick walked up to Lilly, TeeWee in hand, and she smiled at him. They chatted for a while and bumped their TeeWees together before Patrick returned to Tobias. “She just touched my TeeWee display and did something, and I got her number,” Patrick said.

– 012:017/16 –

“Yes, and by doing that she also got yours, right?” Patrick smiled back at Tobias in confirmation. While they continued their stroll along the coastal village boulevard Tobias talked about the village and the way they lived there, and then they stopped at a small kiosk to each have an ice cream. It was free, of course; why not, as Tobias explained: “It’s a social thing. Everyone should be able to enjoy an ice cream now and then. That’s how Ms. Nodi runs her business. We all have something to do, like selling ice cream for free, for instance.” “Tell you what,” he suddenly said. “Let’s go out for dinner this evening, to one of our favorite restaurants, so you’ll see how that works. I think you’ll like it—Dennis and Jack love it.” Patrick approved, and through his TeeWee Tobias sent a message to Nina, who agreed as well. They spent the rest of the day walking along the coast, and when the afternoon arrived they took a Distance Worm back home, which was

– 012:017/17 –

quick—only ten minutes traveling underground. Soon after they settled in, Dennis and Jack came home from school, throwing their jackets and backpacks on the hall floor, grabbing hold of Patrick, and then hurrying to show him the playground. Tobias just had to smile while picking up their things because this time they had a good reason to rush out. Patrick wasn’t given a chance to protest; Dennis and Jack were quick to show off their big brother to everyone. The playground was mostly grassy, with sections of trees around the edges. At one end was a big café where parents sat chatting and watching their children play. Within the café’s premises children could borrow all kinds of things to play with, and Dennis and Jack picked up a soccer ball there. “But I haven’t got the right shoes,” Patrick tried to complain. Those could be borrowed too, so no excuses were accepted. Patrick hadn’t played soccer before, but that didn’t matter. After a few kicks and some explanations, the three boys started a game

– 012:017/18 –

with a handful of others. Patrick was surprised that, as with the game he played with Lilly, both boys and girls played, some being more handicapped than others. They all looked to be at a similar age maybe, but their soccer skills must have varied a lot, he thought. But again, no problem: no one was left out, and those with handicaps or no talent were given the ball to play, too. Okay, they missed the ball sometimes and even passed it to the opposite team, but that didn’t seem to matter. Everyone laughed and tried hard, and there was lots of shouting and running and good-spirited joking about the score. On their way home Patrick had to ask Dennis and Jack about that, how they could play together despite their skills being so uneven. “It is fun,” Jack answered simply. “You should see the big soccer game at the castle. They play the same there, too,” Dennis explained. Patrick didn’t quite understand, so when they got home he had to ask Tobias. “Yes, it’s great!” Tobias laughed. “What do you say, guys? What about taking Patrick to the

– 012:017/19 –

Saturday soccer game at the castle?” Dennis and Jack jumped around enthusiastically cheering, and Nina was in for it too, so that was settled. Tobias sent them to the bathroom to wash up, and they all met on the balcony, Tobias telling the others what he and Patrick had done during the day. After everyone shared a pitcher of lemonade, they set out for dinner. Again, they didn’t have to go far. The restaurant they were heading to was in the plaza where Tobias and Patrick had gotten on and off the worm, but on the other end with a view over the valley. Once inside Patrick saw that all the tables were the big kind, for ten or more people, and instead of choosing a free table Nina went over to one where people were already sitting and asked if it was okay to join them. It must have been, because Nina waved to her family to come over. “You see, Patrick, this is how we do it; this is how we meet, and learn about each other, and maintain friendships. As long as you’re

– 012:017/20 –

polite—most everyone will welcome you in.” Patrick was amazed. At their table was another couple with two children, a boy and a girl, a bit younger than Dennis and Jack. But their mother hand no arms, so instead she used her feet as he had seen before when first meeting with Mr. Zed. Her seat was a bit higher so she could reach up, but otherwise, there was nothing to it, and both families set to chatting right away, with Dennis and Jack bragging about their big brother, of course. Patrick went to sleep early that night and dreamed contentedly. He was exhausted by all the new impressions—as well as the two sports games he’d played—but he wouldn’t want to have missed any of it. The next day Tobias took him up to the castle, and he showed Patrick an ancient garden, explaining that these plants and small trees were what sprouted when the valley glacier had melted away. Patrick again hit the hay early after yet another day filled with wonderments, including a return trip with Dennis and Jack to the playground. It

– 012:017/21 –

seemed to him that in an instant he knew more people and had more friends than he had known in his entire life. It was a lot to take in, but Patrick’s joy shone through his exhaustion. As he was falling asleep he remembered that he still had Lilly’s number… but that too would have to wait. Tobias and Nina stayed up late that evening talking about the next day to come, when they would take Patrick to see Mr. Green for his class. They both wondered why Patrick didn’t seem to be worried to meet Mr. Green after that nasty late night news experience. In fact, Tobias and Nina felt a bit awkward about the situation because they also didn’t understand what had happened in their living room with Patrick. They both hoped that tomorrow perhaps would bring them some answers. So, Wednesday morning, Dennis and Jack entered the kitchen for breakfast at about the same time as Patrick, and they started chatting simultaneously as if they were unaware of the significance of the day. Whether Patrick was hiding his concern or felt confident, Tobias and Nina didn’t know. Nina had taken the day off so

– 012:017/22 –

she’d be there for any surprises. They were supposed to show up at nine-thirty in the east wing of the castle, a classroom that was easy to find on the first floor. When they arrived, Mr. Green was standing outside the door and invited them in. Tobias and Nina felt it odd to be welcomed by that tiny, strange Mr. Green, shaking hands and smiling. During that late night news show, Mr. Green had engraved an authority that couldn’t be denied, but that was not all that made the situation strange. Few had met Mr. Green, and no one had heard of him shaking hands. This friendliness in sudden contrast to how he had neutralized Mr. Cantini a few nights ago felt awkward. Patrick, however, showed no sign of conflicted feelings. The classroom was large enough for about thirty students. Its ceiling was tall, almost fifteen feet (4.5m) high, and its ancient-looking windows were styled much like those of a castle, revealing a view of the eastern city slopes with its streets, terraces, and houses running down to the city outer wall, and the river floating by outside it creating an ancient fosse.

– 012:017/23 –

Tobias, Nina, and Patrick weren’t the first to arrive; five other kids were there with their parents, and soon a couple of more students arrived, also with their parents, and they were greeted by Mr. Green in the same friendly manner as the others. It was obvious to Nina and Tobias that all the kids must have been adopted like Patrick, because their parents’ appearances didn’t match their children. Patrick was the only black child there, but upon closer inspection no kids looked the same, as if they each had come from a different corner of the Earth. None had any visible handicap, and their ages seemed to be from Patrick’s to about twenty years old. As Mr. Green closed the classroom door after having welcomed the last family in, Tobias could count nine of them there. No one spoke. Mr. Green walked to the front, where the teacher’s desk had been raised a foot (30cm) above the floor on a dais. Nevertheless, Mr. Green was still shorter than all the others. He told them to come forward and spread out in front of him, not to stand there in the back of the room. They all shuffled closer, and then Mr. Green started to talk.

– 012:017/24 –

“I would like to welcome you all once again. Everyone who was invited has come, and for that I’m very grateful. You haven’t received much of an explanation regarding what this class is about, but I will tell you that now. Each of you students has a talent—that is how Ms. Matey and I first became aware of your existence. You have all met me before under not-so-nice circumstances, but without you knowing about it. There are other kids with the same or similar talents, but not all are welcome here. As you know, Skyjland is special, and we need it to stay that way.” Mr. Green shifted his weight from one foot to the other before he continued. “If you want, in this class I will teach you about your talents and show you how to use them. Your talents are not the same—you all differ—but one thing you have in common is that you can move to other dimensions in a room. So far you’ve been unaware of this. Ms. Matey and I found you that way because we have that talent, too. In another way we found Mr. Zed and Ms. Nodi, but that’s another story that this class will reveal later. “This room we’re in now isn’t merely three

– 012:017/25 –

dimensional, or four dimensional with time included, as we’re usually aware of. There are other dimensions, and they are many—and some quite impossible to understand—but nevertheless, they exist. What you and your parents need to understand is that this talent of yours is not only a blessing; I would rather describe it as a curse, for several reasons, as I know from personal experience.” Both Tobias and Nina twitched a bit as Mr. Green said those last words, but still he emitted friendliness without any intention to harm anyone. A quick look around at all the parents revealed more worry, but their children were as calm as could be. As if he could read their minds, Mr. Green said, “Now, there’s nothing to be alarmed about, and I’m really happy that all of you brought you parents here, because you need them, and they need you. So on this first day I will try to tell you what this is all about—how class can help you develop as persons and be of assistance further on.” There were lots of bewildered looks as Mr. Green suggested a short break for the parents and their children to meet each other.

– 012:017/26 –

“Do you know what he’s talking about?” Tobias whispered to Patrick. “No, I have no idea, but he’s telling the truth; I know he’s not cheating.” Tobias stood quietly for a moment as Nina began introducing herself to the others, with a smile. Then he straightened up, as Mr. Green walked closer, apparently happily taking part in presenting everyone to each other, chatting as if he were one of them. Him? Mr. Green? How…? That late night news show was no joke; Tobias knew that it had scared even him. What had changed? Whatever was going on, Tobias felt eager to learn and to know. He might be a magician, but he felt this was out of his league.

Book 12 dec2017

– 012:018/1 –

As Mr. Green turned to Tobias, Nina automatically joined in at Tobias’ side, with Patrick standing at the other. “Hello, Tobias.” When Mr. Green greeted him, everyone nearby turned toward them, creating an empty space around them as if they were on a stage. Tobias almost jumped; he hadn’t forgotten that first hello Mr. Green gave Mr. Cantini. But this time his tone was quite different. He had never seen Mr. Green smiling like this, and the little man now looked extremely pleasant.

In a forest we can see the trees, but we never look for the magic that made them.

18. The Color of Green

– 012:018/2 –

“Everyone, this is Tobias Clark and his wife Nina, and their son Patrick. Perhaps you all remember them from last week’s Tuesday TV show when Tobias and Patrick first met at Patrick’s school? Mr. Spaceball was it?” Mr. Green joked. Tobias laughed too while looking at Patrick, and the parents around him smiled back, showing they too had enjoyed the show. But Mr. Green referred to Patrick as Nina’s and his son, as if there were nothing to it, even though he also revealed that they had just met. Hmm… it must have been Dennis and Jack—they’d been bragging about their big brother so much that all of Skyjland must know by now, Tobias thought. Neither Nina nor Patrick lifted an eyebrow, as if he had been their son from birth. Tobias enjoyed the joke and shook Mr. Green’s hand once more. And as before, it was a funny feeling shaking hands with him because his hand was so amazingly small. However, there were no hesitations from Mr. Green’s side, and his small grip felt both firm and resolute. Mr. Green continued, “Patrick is the last to

– 012:018/3 –

have been added to this class. In many ways though, he represents you all. Just like Patrick, you’ve all found your parents here in Skyjland. And like Patrick, your stories are all similar in that you were neglected on the other side.” Mr. Green continued speaking to the room in general as he moved to greet another couple and their daughter. So there was a lot in common here with these children, Tobias thought. When Mr. Green had finished his tour around the room, he went back to his position at the teacher’s desk. “Before we start, there are some things we need to talk about. As parents, you need to know what your child’s talent is all about and how it will affect you. And you children need to master it so that it won’t destroy you. “The most important thing for parents and children to remember is that you need to be true to each other, because any falseness will be revealed through this unusual talent. In fact, a lie in any direction will hurt seriously. “You need to know that this is not about mind

– 012:018/4 –

reading. This is about senses and emotions. You children can move between dimensions depending on your emotional state—how you feel about things—and unless you’re careful you can get lost and never find your way back again. That’s one of the curses I was talking about earlier. Many children out there with this talent get lost and lose contact with reality; for example, they wouldn’t be able to communicate with us standing here in this room.” A shiver went up Tobias’ spine as he thought about the children and adults he’d met in institutions who were totally unreceptive to everyone and everything around them. “If I may, I’ll give you an example about how this affected Patrick and how Ms. Matey and I found him,” Mr. Green said as he turned and looked directly at Patrick. They didn’t speak to each other or even nod; Mr. Green seemed to be tapping into Patrick’s innermost self to get his acknowledgment. Tobias and Nina looked at them both back and forth but couldn’t tell what they were communicating. “Okay, Patrick, you need to tell your parents and the others that this is okay with you. How many of you children were in on this?” Mr.

– 012:018/5 –

Green asked. Three hands were raised in the air, those of two boys and a girl. “There were four more of you present, but you weren’t aware of it,” Mr. Green informed them with a smile before he continued. “There have been several incidents in Patrick’s life that caused him to disappear in other people’s consciousness. In times of extreme sadness or fear, he has moved away into other dimensions. And he can move so far away that the people he distances himself from physically can’t find him; they can’t sense Patrick even when he’s in the room with them. “Ms. Matey especially feels this type of movement, as if there were disturbances among dimensions, and she can use the positions of these disturbances as coordinates to locate someone. That’s how she found you, Patrick.” They all listened in silence, and when Mr. Green paused and turned to look at Patrick, not a breath was heard. “Ms. Matey told me about you, Patrick, and what was about to happen, that you had hidden too far from that gang that was after you. You

– 012:018/6 –

had successfully escaped from them, but you were in greater danger because where you were hiding was a dangerous place to be for too long. So I removed the threat by taking care of the gang, and Ms. Matey and I together guided you back without you knowing about us.” Mr. Green paused again and looking out over his audience, who remained deadly silent, looking back at him. “In a similar way Ms. Matey and I have interfered in all of your lives and brought you back. “We have a lot of talented people here in Skyjland, but in many ways they differ from you, like you differ from each other. But this class is about your similarities. It’s to teach you about how to recognize your true selves and how to deal with your talent and what ties you together. But there is something more—and it’s about your parents.” Mr. Green paused a while longer this time, as his audience started to look around at themselves, as if they were searching for support. Tobias and Nina glanced around, and,

– 012:018/7 –

like the others, they grabbed hold of their child and pulled him or her close. Mr. Green kindly smiled back at them before he spoke. “We think of family in terms of flesh and blood, and in one sense that’s what it is; and that’s important. But as you’ve now been introduced to this concept, there are thousands of more senses we possess that connect us, and some are even more vital than flesh and blood ever can be. These additional senses tie you together without you understanding any of them. “This is not about the thought process. Your brain, that jelly-like lump of nerve connections we think makes us smart, doesn’t really work here. This is about being alive—emotions, happiness, and love—and that is what ties you together as family. Tobias, Nina, Patrick—may I?” Tobias twitched due to the sudden address, as did Nina. Patrick, on the other hand, was quick to smile, and Mr. Green was quick to smile back at him. “Okay, I have two new approvals that need to be expressed verbally.” Tobias and Nina looked at each other in

– 012:018/8 –

surprise. What did he ask permission for? And how did he know the answer? Patrick obviously knew, and many of the other children seemed to, too. Tobias and Nina first looked at Patrick and then at all the others, trying to figure out what this was all about. Mr. Green was enjoying their behavior and waited them out. “Okay Tobias… Nina…?” he asked. “I don’t know—what?” Tobias asked back with a smile, obviously enjoying being the straight man for a change. Nina started to laugh as she didn’t understand either. Mr. Green joined her, and the giggling spread. “Well,” Mr. Green said after a while. “I didn’t mean to embarrass you. I just wanted to show you a bit of what this means, and make a point. This is for you, children.” And now Mr. Green changed to a more serious attitude, looking at each one of them. “You need to learn never, ever, to do what I just did now. This is of vital importance for your wellbeing. You must never make use of your talent on or invade family or anyone else you love, including friends and fellow

– 012:018/9 –

citizens—because you won’t get away with it. That is another curse that comes with the talent and is another reason why you must master it. I will teach you how in this class. “What I did, Tobias and Nina, was sensing how you feel about me telling everyone your family situation. You both reacted positively, without any hesitation. Through me, Patrick and many of the other children could sense that, too. “You see, there’s a difference between what I did and merely predicting peoples’ reactions through psychology. It’s also not the same as when we ‘know’ what someone will think or do because we’re close to them. I didn’t do this the brain way. “Instead I like connected with your souls.” “You see, we are all emotionally driven. So if I present you with a feeling, as I did, you respond, but you’re only able to process to a stage of awareness, a fraction of your feelings and responses. You can’t control the vast majority of your personality, “your soul,” and neither can I. But nevertheless we respond to our surroundings all the time and very much in other dimensions beyond what we’re normally aware of.

– 012:018/10 –

“Your children and I have an extended awareness of this level of connections, but our abilities are not quite the same. That’s what this talent is, and your children needs to learn how to manage it properly.” “You see, your children can tap into the innermost beings of others, and there’s nothing anyone can do to stop them. You can’t hide anything from them, even subconsciously. So training is essential to channel their skills so they’re always in control. For a moment the tone in the room turned serious as Tobias and Nina, and all the other parents, for the first time started to understand what this talent entailed and how much damage it could do. Mr. Green looked out over his audience, especially the children one by one, who now too started to realize how serious this was. In addition, they’d heard and felt Mr. Green say, “You won’t get away with it”—and he’d emphasized it so they knew they’d never even want to try abusing their talent. Patrick looked up at his parents and leaned his head against

– 012:018/11 –

their shoulders; he needed to feel them nearby. “I’m sorry for this Tobias, Nina, but I had to make tap inter your feelings without your permissions to make you aware, so you parents can feel safe about your children. I promise you all that no one here will ever interfere in your private family life and that this class will teach the importance of that. Invading other people’s feelings are strictly forbidden.” “It’s okay,” both Tobias and Nina assured him. Tobias added, “And I’d like to say that I appreciate you demonstrating this to us the way you did. I probably wouldn’t have gotten it if you’d just told us.” Many of the other parents nodded. With the authority they knew Mr. Green possessed and just demonstrated, Tobias, Nina and all the other parents felt confident that their children would never invade people’s souls without prior permission. “Thank you Tobias, Nina, and everyone,” Mr. Green said, and he lightened the room’s atmosphere with a smile before he continued.

– 012:018/12 –

“When you, Tobias, first met Patrick in his class room, no one really knew what was going to happen between you two. I didn’t know, and Ms. Matey couldn’t be sure either. We could control the room (Shaggy and all that), but we didn’t know if Patrick would ask you to do the trick. To ask you with all that hostility in the room takes a lot of guts, and few people would do it. But you did it, Patrick. Why?” After a few seconds’ thought Patrick answered, “I don’t know.” “Well there’s something I like to describe as recognition. There are some things that link us together as friends and partners, and love is one of them. Love is a very wide notion. For a child love is a feeling of safety, and home, and recognition of one’s parents. This is very obvious among animals, and appearance has very little to do with it. Ms. Matey knows about this more than anyone else. You did what you did, Patrick, because you unconsciously felt safe and connected with Tobias as your father. A lot of senses between you two clicked, and that is another side of your talent Patrick—you feel this strongly.” Patrick turned his head and looked back at

– 012:018/13 –

Tobias for a while with big eyes, and Tobias put his arm around him and held him steadily. “This sense of belonging to each other is a family thing, and most of it is beyond genetics. When it’s there, when things fit, it comes naturally and you should never question it. Instead you should enjoy it and spread your happiness, letting other people know about your feelings.” “When it comes to this, those dimensions I’ve been talking about seems endless, and my guess is that I only can access a fraction of them. However, I do know of their existence—the space they occupy and their importance for families. You, Tobias, and your family, you need Patrick because he fills a role in your lives. It’s not that you missed something before; it’s more that Patrick will make your family live even more richly because he fits in. You, Patrick, you need Tobias and his family. Not to feed you, but to make you aware what life is all about. Happiness and love—they fit in too, don’t they?” Mr. Green asked. Patrick, Tobias, and Nina all nodded and said “Yes,” without hesitation. Mr. Green smiled back, pleased.

– 012:018/14 –

“So you see, this class needs you all, parents, too, and we’ll meet on a regular basis. What your children learn here, you need to know.” Mr. Green declared a break to show them around the East Wing where their class was to be held. Next he took them all to the castle for lunch, and Patrick was amazed—it was indeed just like a fairytale castle in every detail. They had their lunch in a luxurious dining room, with silver platters, and for desert Patrick was given a golden spoon. “Is it real gold?” Patrick asked Tobias beside him. “Yes, it is, Patrick. Here nothing is fake.” After lunch they walked back to the classroom, and Mr. Green explained more about practical details such as when class was to start and end. Patrick raised his hand. “Yes, Patrick?” “Am I going to have time to work with Tobias? He’s going to set up a show, Bangers and Mash.”

– 012:018/15 –

Mr. Green smiled widely. “Yes, of course you’ll have time for that. Here we make time for such things—they’re important. And besides, I wouldn’t be surprised if, when Tobias picks his cast for that show, some more of you in class will fit in, too. That show—Bangers and Mash—I wouldn’t miss for the world. And I promise that the whole of Skyjland is going to follow it. There’s no one better than Tobias to pull that stunt off.” Mr. Green laughed, and the contrast in his character from the late night news now felt immense. That happy, even giggling pint-size man looking at Tobias was shining with joy, harmless as a lamb. They all laughed with him. Then Mr. Green urged Tobias to give a short briefing about Bangers and Mash. As a magician, Tobias’ way of briefing, of course was through comedy, which managed to get the audience interested without revealing too much of his plans. That first class ended in laughter, and Mr. Green’s character grew in dimension. Tobias was shocked. That little man: first more deadly

– 012:018/16 –

than the most poisonous snake and then like the kindest best friend you could ever meet. “What is he doing?” Tobias thought, and couldn’t let go of it for the rest of the day. Tobias’ magician acts depended on understanding people’s reactions and common behavior, so he was keenly aware that Mr. Green blew out all those borders. That night Tobias stayed up late because his mind just couldn’t drop it. “How? Why? What was the trick?” There had to be something to this sudden change of character—Tobias knew it but just couldn’t put his finger on it. “Why this now—with a planned class and everything?” Mr. Green had gained respect by showing up on TV, as the ultimate person in charge, like the last man standing, terminating people if necessary and doing it in a way that was final, no further questions asked. And anyway, who would question that little man after having seen him in action. “You just shouldn’t mess with him.” Patrick had said, and that’s for sure. Who would ever dare to mess with him? Not anyone

– 012:018/17 –

in his right mind, never. And even if you were mentally off track you would feel him though your bones, like with a basic fear, like displeasing him would be like touching fire and getting burned. In class Mr. Green had proven that with his senses he could dig into people. Tobias shivered. “What did he do to Mr. Cantini? He took him, Patrick had said, but how, to where? And he’d said that he no longer was alive. What did Mr. Green do?” At this point Tobias stopped—he just didn’t want to know. “It was ancient power that Ms. Matey’s tale spoke about. The little man, of course that must have meant Mr. Green, and the witch, well that was obviously Ms. Matey herself. But that tale was from even before they met,” Tobias thought aloud, starting to smile. “What if…? Ha—is that what he’s doing? Life, all living is controlled by fear and what hurts. So if people are conscious or not, that doesn’t really matter; he can draw the line and draw it deep. What he did in class today was using that same ancient power to guide—like, people go where food is—pointing out directions.” Tobias smiled, almost laughing. “God, and it’s no trick,

– 012:018/18 –

it’s for real. He actually can do this.” Tobias stayed up several minutes more, just digesting this. As a tricky character himself, he would never reveal these thoughts to anyone, not even Patrick. Even if Patrick had that talent, which Tobias didn’t doubt, then Mr. Green had drawn a line that he couldn’t pass. Never to interfere in people’s private life he had said—you won’t get away with it—he had added. “God no, Patrick will never do a thing like that even if he could. No, not now after having met Mr. Green,” Tobias thought. After staying up a few minutes more to clean the kitchen table, he went to bed now able to sleep. The rest of the week went quickly. Thursday and Friday morning classes for Patrick were short and light; Mr. Green intended for the families to get acquainted more than anything else. And when not in class, Tobias and Patrick traveled around in Skyjland, which Patrick enjoyed greatly. When Dennis and Jack came home from school each the afternoon, Patrick joined them, playing sports and climbing trees

– 012:018/19 –

and doing all sorts of things that he never had done before. For him it was like catching up on childhood and all he had missed without a family. This was something Patrick had to do, and he loved every minute of it. It was Friday, late afternoon, when Patrick and Tobias were on their way home after having wandered around White City that Patrick’s TeeWee buzzed. He could feel who it was immediately, and even Tobias, without any of Patrick’s talent, had to guess just once. It was Lilly, the girl from the village park at the sea, and Patrick blushed a bit. Tobias enjoyed this, but he didn’t tease. “Hi,” Patrick answered. They had a short chat, with Patrick mostly agreeing one way or the other. Several times he mentioned the upcoming Saturday soccer game, and finally he said, “That would be fun,” and “I’ll ask Dad.” The switch from “Tobias” to “Dad” was swift and natural. “Dad, Lilly is going to the game with some friends and wonders if we could meet

– 012:018/20 –

afterwards? They’re going to one of the after- game shows; there’s a band playing.” “Of course you can. We’ve planned a late dinner anyway because Dennis and Jack always want to eat snacks during the game.” On Saturday morning they all slept in. The weather was warm and sunny, with a light, pleasant breeze. Nina and Tobias served breakfast out on the balcony while Dennis and Jack chattered on about the afternoon soccer game. “West is going to win, there’s no doubt about it.” Jack announced. “No, South,” Dennis argued, and with both discussing each and every one of the players. Patrick now knew a bit more about the game from what he had heard from the new friends he’d met, both in class and out on the playground with Dennis and Jack. But hearing about it and being there watching the game he understood to be quite different. So he, too, was very excited and argued when he could.

– 012:018/21 –

The late morning became lazy for them all out on the balcony. Patrick played a card game with Dennis and Jack that was new to him, Nina was reading, and Tobias was sketching and writing in some kind of magic notebook of his. At noon they had a light lunch, and at two o’clock it was time to start moving for the big game. Dennis and Jack put on their opposite team shirts—they of course couldn’t cheer on the same team—and Tobias put on a silly hat (a red Fez similar to one worn by a British comedian, Tommy Cooper, he knew about), which Nina complained about, and a cheerful mood was rising. They left the apartment disorderly, and Tobias was at his best teasing them all. Out on the street a lot of people were heading for the game, but the worms managed them all without the slightest queue. Worms from all over Skyjland arrived under the stadium, and it was obvious that this was a very popular event. The stadium seated about twenty thousand spectators, and almost all Skyjlander’s were there. Tobias had been lucky and managed to get them good seats.

– 012:018/22 –

Even though it was forty-five minutes till the game started, there was a lot of action out on the field. Both teams’ supporter clubs joined in a cheerful show singing and dancing, even those who were obviously handicapped, and as Patrick had understood, that mix of players was going to be in the game, too. It was a joy, and the weather was the best. Patrick thought about that for a while as he hadn’t yet experienced any rain; it had been good weather all week. Tobias explained that it did rain when they wanted it; that could be controlled as well as wind, temperature, humidity, or whatever. “We try to establish a climate that favors growth, farming, and wildlife.” “Wildlife?” Patrick asked. “Well, we have our river and the fish living there and a bit farther out the sea. But we also have wildlife established on the land outside the Skyjland wall that we take pride in. Skyjland is bigger than the wall where we live, and from the wall the land gradually turns into ice as it had been previously. I haven’t shown you that yet, but there’s plenty of time to do

– 012:018/23 –

that later. Dennis and Jack would love to join a Mush excursion out there.” Patrick nodded back that he very much would like to join that too. But, now it was time for the game. The field was cleared, and the officials came out to introduce themselves. Tobias explained that there was one referee for each section of the field, which was divided into five sections from goal to goal. Two sections were within the semicircle line in front of both goals. Outside the goal fields were the strike fields, from where players could score, and the middle field in the center of the court was where the ball had to be passed from one half court to the other. The size of the whole soccer field was about the same as Patrick was used to, but different was that the goals could change in size depending on the player setup. Tobias further filled in what Patrick had heard about the game so far. It was soccer all right and with the same kind of ball, but each team had a mix of players that was roughly classified prior to each game. There were classifications

– 012:018/24 –

for keeper, attacker/defender, and middle- fielders, plus if you were boy or girl or handicapped one way or another. This way people with various handicaps could play on the same team, same match. The only thing that separated them was age. There were different age divisions from under eighteen years old down to eight years old. “We play five periods of twenty minutes each, and the players are randomly picked like in a lottery, but done in a way that everyone on a team must play. This means that each team must have all sorts of players, boys and girls, handicapped or not, on their team. Then they’re assigned, the lottery way, a section to play in against equals, and if a player crosses a section line, the ball is moved in favor of the other team.” “And what about what I’ve heard, that the ball kind of magically moves to where it’s supposed to go between plays?” Patrick asked. “You’ve heard right, and guess who made that work?” “MR. ZED!” both Tobias and Patrick joined in, laughing.

– 012:018/24 –

The players entered the field, and they all were introduced by name and classification so that everyone knew what group they were going to play in. After that, an announcement told the player setup for the first twenty minutes. The goalkeepers were both girls, one with one leg and the other with a visibly crippled arm, and based on that the goals were set accordingly. The attackers and defenders were girls with various handicaps that slowed them down, while the middle-fielders were boys with no handicap at all. Then they all took their positions and got ready. The game was about to start.

Book 12 dec2017

– 012:019/1 –

In the center of the field and thirty feet (9.1m) in the air, a soccer ball slowly, dramatically materialized as if from nowhere. About half of the midsection players assembled under the ball, it dropped and the game started. The middle-fielders kept up a high tempo and intensity when one on one, very much like Patrick was used to watching on TV. But they were not allowed to cross their lines or shoot directly on the goal. The ball first had to pass through one of their team’s attackers on the strike field. The field around the goal was for the goalkeeper alone; if any player passed those lines, the ball was moved in the other team’s

Light is energy, something we see. But what is darkness, nothing?

19. Kick-off

– 012:019/2 –

favor to correspond with the violation. The first pass to one of the West team’s attacker girls changed the character of the game because they and the defenders were slower, but the intensity was still there and the play equally exiting. Adding to the fast pace was a seemingly invisible force moving the ball around the field when necessary, instantly and accurate to the officials’ calls. When a foul occurred the ball would drop by itself from one spot on the field to another. If someone kicked the ball out, it was immediately bounced in again in the other team’s favor. There were almost no interruptions in the game. So with no goals scored in the first fifth of the game, it was thrilling nonetheless. Dennis and Jack were cheering loudly and jumping up and down in their seats, and during the few brief lulls they argued and commented on everything. Tobias was cheering too, waving his silly hat while Nina kept a somewhat lower profile. Patrick, who was sitting between Tobias and Jack, had gotten caught up in all the excitement on the court and all the people watching,

– 012:019/3 –

singing, cheering and making all kinds of joyful noises. He hadn’t experienced this kind of excitement before, where people supporting opposite teams siting together cheering instead of fighting. Between fifths was a ten-minute break, and Dennis and Jack dragged Patrick along to get some snacks and something to drink. Tobias and Nina said they were okay for now. Snacks and drinks were free, of course, and with no money hassles there were no queues. In fact there were so many stands handing out snacks that in no time Dennis, Jack, and Patrick were back at their seats with their arms full of popcorn, nachos, hotdogs, and candy. Before they could get settled again Tobias had snatched a packet of candy from Patrick’s snack box as he was putting his drink down. “Hey, I saw that!” Dennis argued, laughing at his father. “Yeah, watch it Patrick—he does that all the time and still he says he doesn’t want any,” Jack added leaning over to Patrick. “What, who me?” Tobias said, teasingly, and snatched some popcorn this time from Jack.

– 012:019/4 –

“Ahh...! Watch it Jack, now he’s stealing from you, too!” Dennis flew up from his seat with a grin. “I’m allowed too, I have my snatch hat on,” Tobias argued. “But that hat’s silly—Mom says—and you should get your own food.” Dennis argued trying to protect his brothers. “No, it’s not silly, is it?” Tobias spoke loudly, seeking support from the people sitting near them. Now some good-natured arguments started to spread among their neighbors about Tobias’ hat, with people pointing at his and some at their own team hats. Nina just laughed—this was so typical Tobias, teasing and making a scene out of nothing. Patrick enjoyed it too, sitting in the middle of it all, trying to take part in the arguing. “Here, Patrick, fair is fair. Now you can swipe from me,” Tobias said, putting his silly hat on Patrick’s head with everyone laughing. “But you don’t have anything to eat!” Patrick argued.

– 012:019/5 –

“It’s only a matter of imagination; I’ll show you,” Tobias answered, taking back his hat, putting it on, and at the same time snatching some French fries from Patrick with his other hand while Patrick was eyeing the hat. “Watch it, Patrick, he’s doing it again!” Dennis happily shouted. Everybody around was laughing, and while Patrick quickly locked down at his snack box, Tobias was quick to put the fries in his mouth. “Do you want to try and borrow my hat again?” Tobias asked. “No—I don’t want it—you look ridiculous in it.” “Ladies and gentlemen, Rid Icculus is my name, and with the magic of this hat I will now, openly, fair and square, snatch a French fry from this young man without him knowing.” Tobias stood up from his seat proudly presenting the scene to everyone nearby. But while drawing everyone’s attention and holding his hat high in the air with one hand, he snatched yet another fry from Patrick with his other hand without anyone seeing and put it in his sleeve. “Right, okay Patrick, are you ready?” Tobias

– 012:019/6 –

announced. Patrick held both his hands over his snack box to protect it. Tobias smiled, and with a quick move he put his hat on Patrick’s head for a second time and then held it high again. He then tipped the hat and dropped the fry into it without anyone noticing. After yet another announcement he proudly picked the fry out of the hat and showed it to everyone. Tobias was greeted with applause and laughter, although nether Patrick, Jack, or Dennis understood a thing about how he did it. Tobias bowed, thanking his audience dramatically, and then he sat down again smiling, without meeting his kids’ wondering eyes even slightly. Nina laughed quietly, enjoying the scene. “Right kids—the second fifth is coming up—are you ready?!” Tobias suddenly cheered his kids on again. All three of them sat up in their seats and instinctively moved their snack boxes away from Tobias. He grinned.

– 012:019/7 –

New team players were entering the field, and as before the ball was dropped from above to start the game. Again, the character of the game changed, with girls in the middle field, some equally looking handicapped boys as attackers and defenders, and two fully capable adult men as goalkeepers. However, this time the goals were set up a bit higher and much wider. It all reminded Patrick of a pinball game, with the ball going back and forth and never really put out of play until someone scored. The players had to be constantly alert all over the field, because when there was a foul somewhere or the ball passed a boundary line, it disappeared and showed up somewhere else on the court without any notice of where that would be. This extra element caused the game to shift quickly, and the funniest situations occurred when the ball disappeared and everyone ran around trying to be the first to find it again. There was no anger on the court between the players. Instead there was laughter; all players were obviously enjoying themselves. As the game ended five to three in the West team’s favor, they all clapped for each other.

– 012:019/8 –

As people stood up and started making their way out of the stadium or down to the field (many workers in bright yellow shirts appeared to help those with handicaps get where they wanted to go), Patrick’s TeeWee rang. It was Lilly, locating him. Through his TeeWee Patrick could see where Lilly was also, and they agreed on where to meet. “You go on, Patrick; we’re going down to the field for a while. There’s some fun for the kids there after the game that Dennis doesn’t want to miss. We’ll see you back home later,” Tobias said. “And dinner is at eight,” Nina added. They separated, and with the guidance of his TeeWee, Patrick soon found the certain hotdog stand where he was to meet Lilly, and soon after she showed up with her friends, Gina, Amy, Finn, and Henry. Patrick recognized Finn and Amy from before when they played that croquet game. They greeted each other and discussed the soccer game a bit. The after-game show they wanted to go to was in the castle and for teenagers only, Lilly explained to Patrick. Excited, they left the stadium to head there.

– 012:019/9 –

The castle rose tall over the grounds around it, and it was a massive sight from all directions, especially from the stadium. They didn’t go underground to take a worm there; instead they walked, taking some park paths which were more like park avenues in width, with various sports fields and playgrounds along the sides. Closer to the castle were parks with many kinds of flowers and trees. They entered the castle through the main gate facing north, a different gate from when Patrick entered for lunch with Mr. Green that first day of class. This north gate was huge and swallowed many people at once. The staircases were wide as streets, and in the hallways the ceiling was several stories high. Down under the castle was a big worm junction, from where you also had a quick and swift access to the four mush tower terminals. Lilly explained to Patrick that she and her friends had direct access through a distance worm from down under there to back home. After having passed by two big hallways, they climbed a staircase taking them two stories up to another hall where a lot of teens were

– 012:019/10 –

gathering. This hall was smaller but nevertheless held at least five hundred people. The stone walls, stone floor, and massive wooden furniture were all impressive, just as in a fairytale. On the walls were big monumental paintings of magnificent landscapes and some with various animals fitting in. From what Patrick could see there were no portraits of people, at least not here. After a few minutes of waiting, a massive oak door opened at one end of the hall, revealing the room where the event was going to take place. The room overwhelmed Patrick. It had long, draped curtains hanging down from the high ceiling, between ancient-looking, high castle windows that broke the sunlight into soft, sometimes colored beams covering the room. The ceiling was carried up by massive beams and made of foot-wide (30cm) wooden planks, and hanging from the ceiling were six giant, ornate chandeliers, seemingly covering the room from above. The room easily held as many people as could fit in the outside hall. In the back of the room from where they entered, a built-in stage jutted out about ten feet (3.0m), and above the stage

– 012:019/11 –

were the same type of castle windows, but ending at the top of the stage. The main high windows on the walls however must have been at least thirty feet (9.1m) high, starting from about five feet (1.5m) from the floor and reaching almost to the ceiling. From the floor up was a wooden panel about eight feet (2.4m) high with a cut out for the windows and stage. This room was situated in one of the many castle wings that ran from the main section, stretching up and ending with lots of towers and pinnacles at different heights. To Patrick’s amazement, there was no graffiti anywhere that he could see, no broken or worn-out furniture. And all this first-class stuff was for kids? Patrick felt he was walking through a king’s palace, like he was being invited to a royal celebration or something. “Come on, Patrick, let’s go to the bar and have something to drink,” Lilly pulled his arm. Along each side was a very long bar, with many high bar stools. Small tables and smaller stools were nearby, plus a couple of massive, long oak tables with benches. In the corners was a bit of free space, revealing doors to the restrooms.

– 012:019/12 –

The six teens found six barstools all in a row, which they occupied in a hurry. “What do you want to have, Patrick?” Henry asked as he sat next to him at his right. “I don’t know; I’ve never been in a place like this before.” “Then I suggest you ask the bartender. I’m going to,” Lilly said, taking a seat to his left. “I will, too,” Gina joined in, while the others wanted to have a look at the drink menu that they found close to them on the bar counter. One of the many bartenders approached them, and Henry asked for a recommendation. Just to hear the bartender describe the drinks (all non- alcoholic of course) Patrick enjoyed much. They were treated like adults, which meant to him that this was no children’s party with kids running around screaming and such, and Patrick felt mature. After a short discussion, Patrick was recommended a mango/pineapple/squash something with ice, and the others were recommended something different for each of them. Patrick was handed a tall, thin glass that looked

– 012:019/13 –

seriously expensive, and the others’ glasses matched their different drinks too. Gina ordered some appetizers to go with the drinks, and then they made a toast to welcome Patrick to the group of friends. No worry about money or so, here drinks and snacks were free as well. For a reason that Patrick didn’t understand, he felt comfortable with Lilly and the rest of them, and rather immediately they all started talking, interrupting each other and singing little jingles together. Patrick, acutely aware of being out with kids his age in such a cool place; he still had a hard time believing was true. After they chatted for a while, telling Patrick about themselves and their school and asking him a few reserved questions, the band got on stage and the room fell quiet. This was no children’s band; these were serious young musicians, some visibly handicapped and others not. There were eight of them up on the stage, arranged like a rock group, with drums, bass, guitar, keyboards, a singer, and a small horn section of three. They played something sounded like jazz and rock; Patrick had never heard this exact style but he liked it. The music were fairly loud, but Patrick could still talk with

– 012:019/14 –

his new friends where the sat. Almost as soon as the band started, about twenty teens, boys and girls, walked out to the floor in front of the stage and started to dance, and soon after others joined them. Patrick looked at them with big eyes—handicapped or not didn’t matter—they were all bouncing and wriggling around with smiles on their faces. “Do you want to dance?” Lilly asked, stepping down from her barstool, as did the others. Patrick had never danced before and of course had no idea how. But again, after looking at the other kids out there, obviously not fabulous at it, but still out there having fun trying, he thought, “What kind of a person am I if I don’t even try?” But what he said was; “I don’t know if I can—I haven’t danced before.” “No worries, we’ll show you,” Lilly said as if there were nothing to it. So Patrick, too, jumped down from his barstool, and they all left their drinks for later. Patrick was reluctant to leave his, so Lilly said, “Don’t worry, it’ll be here when we get back!” It took Patrick a few songs to loosen up and get

– 012:019/15 –

his body moving. Lilly and her friends included him in their tight group, everyone facing the band and then each other at different times, casually moving around to the beat. Now and then they went back to the bar for a pause, and they had time for one more round of drinks before Patrick had to head home for dinner. No one asked him to stay longer than he said he could; instead they all said variations of “See you later, Patrick!” and with Lilly saying, “Let’s keep in touch.” Patrick left with an impression he would never forget. He followed his TeeWee’s directions back home with a smile on his face all the way. Opening the front door, Dennis and Jack were on him right away, asking nosey questions. “Guys, stop it! Let Patrick come in—don’t bother him like that,” Nina shouted at them. Unwillingly, Dennis and Jack stopped to let Patrick pass, but they followed him hard wherever he went. Patrick first went into the kitchen where Tobias and Nina where preparing dinner. It was going to be a cook out

– 012:019/16 –

on the balcony. “Did you have fun, Patrick?” Nina asked. “Yeah, I’ve never been in a place like that before.” “Glad you enjoyed it. There’ll be more events like that up in the castle— at least once a month,” Tobias chimes in without teasing. “Did you meet Lilly?” Dennis asked while smiling from behind, with Jack joining in smiling at him too. “Guys!” Nina called at them. Tobias laughed. “Scram. Go and wash up for dinner—you’ve got fries sticking out of your ears.” Tobias reached for their ears with both hands. There was a cheering shout, and both Dennis and Jack escaped in laughter. Patrick sat down at the kitchen table for a while, happily telling Tobias and Nina about the event, his new friends, and them dancing. After a while Dennis and Jack showed up again, clean and dressed up a bit, and Patrick cheerily chatted with them at the kitchen table before he went to the bathroom to do the same.

– 012:019/17 –

At about eight o’clock dinner was ready, right when the second sun had passed below the horizon, making the sky dark. But it was still warm; no one bothered to put on a sweater; they just turned on a few lantern-like lamps on the balcony. Tobias was going to grill pork loin, and he and Nina had prepared fresh vegetables and sauces to go with it. While preparing the food, Tobias and Nina took turns in the bathroom washing and dressing up a bit. If there was going to be a late evening party, everyone needed to fit the mood, and both Dennis and Jack knew it and now Patrick, too. That Saturday dinner stretched out with ice cream for Dennis and Jack and various desert cheeses for Tobias and Nina, with Patrick tasting some of it all. When the clock got close to eleven, Dennis went to bed while Jack stayed to keep playing cards with Patrick. Tobias and Nina were chatting, planning for next week and what was coming up on their schedules. “You know I’m going to start work on Monday, Patrick?” Tobias asked. “Yeah, I’ll manage. I have class, and after that

– 012:019/18 –

some of us in class are going to the west wing to check out some of Mr. Zed’s TeeWee’s. Like that one Doris showed me.” Patrick answered while playing out a card on the table. “Great. And in any case, if something comes up, we just call, right?” “Right, I will,” Patrick answered. The evening ended with Jack going to bed and soon after, Patrick. Nina and Tobias stayed up, enjoying a good glass of wine, the silence, and the night. Next week would be the first regular week now with Patrick included, and they were looking forward to that. Patrick had enriched their family in just one week, and, as Mr. Green had said, he was family and he fitted in. So far Mr. Green had just helped his students get to know each other as well as himself and the East Wing building and those who worked and some others that studied there. On Monday they were set to start more seriously. Tobias felt different after having met Mr. Green in Patrick’s class, and he had thought a lot

– 012:019/19 –

about it. That Mr. Green had come out like this he never had expected, and obviously there was something to it. Mr. Green knew about his Bangers & Mash performance, and that meant something, too. On Thursday in two weeks’ time he was supposed to present his Bangers & Mash scam at a masters’ meeting, where they would plan what’s needed and how to proceed. He knew that others had been appointed masters too, but for something else, and they too were supposed to attend this meeting. So there was definitely something extraordinary going on.

Book 12 dec2017

– 012:020/1 –

On Sunday they all took a trip to the lake below the White City walls. They took a worm there and carried their well-packed swimming and picnic gear to a place on the beach near the water where they settled down. The lake’s fresh water was crystal clear and warmed to a comfortable bathing temperature. Tobias explained, that by small streams tapped upstream from the cold river, the water was warmed up by warm stones on its way down to the lake. When arriving they picked up some lounge chairs and a big umbrella from a beach shack.

Light that you don’t see isn’t necessarily dark; children see that light differently.

20. Summer Ends

– 012:020/2 –

Once settled in, they were out of the wind and warmed by the sun. Dennis and Jack were quick to run into the water, but Patrick hesitated. “I can’t swim,” he said to Tobias and Nina. “Well then, now would be a good time to learn,” Nina answered kindly. Nina took Patrick to a big pavilion up the beach where people were changing clothes in changing rooms, getting ice creams, and looking at notices about get-togethers and classes related to recreation on the lake side. In the reception she and Patrick made up a schedule for him to take a swimming class. Nina took charge of this problem of Patrick’s like a mother would; Patrick could make minor decisions like what time of day he wanted the class, but he had no say in whether he would take the class or not. From this point forward Nina proved to be the authority on such things, and often Patrick simply did what he was told. For many reasons Patrick felt this as a relief; finally someone cared enough about him to take control. His respect for Nina continued to grow.

– 012:020/3 –

That summer Mr. Green’s class, too, blossomed into a multifaceted mix of structure and exploration. Patrick learned not just from Mr. Green but from his fellow students as well, as they spent part of each class telling each other about their lives before they came to Skyjland, in addition to talking about how they were learning to recognize their talents and make connections with others. Each school day they spent time outside for sports, recreational games, or whatever physical activity they felt like spontaneously. The other classes in the east wing seemed to be particularly special, like Patrick’s, but he couldn’t put his finger on what made them so yet. The East Wing children and teens met with children from all the castle courtyards to play for two and half hours in the middle of every school day. In many classes were handicapped kids who needed regular physical training, and this way they had enough time for a decent lunch (and help with that if they needed) plus having fun with a variety of kids as others. For the first time ever, Mr. Green could now be seen out in the courtyards too, although of

– 012:020/4 –

course he did not take part in playing games. He seemed pleased just being out there watching the kids play, and sometimes he was seen sitting in one of the castle’s gardens reading a book or just enjoying the environment, with the two suns interacting, making the valley full of life accompanied by children’s laughter. The general feeling Patrick got from Mr. Green’s class was an extraordinary freedom brought on by sharing life stories and newly found inner awareness with his classmates. He was learning that although, of course, everyone is unique, everyone, even him, shared certain fears and desires. And he was learning that he was not alone. Many details about class, however, Patrick found odd, and so did his fellow classmates, but no one argued about it. With Mr. Green’s guidance they all had begun to become more aware of their talents and their classmates’ talents, too. Mr. Green, though, kept a low profile, only revealing about himself what was necessary for teaching and the course. To a degree it felt frustrating that Mr. Green still remained a closed book.

– 012:020/5 –

About himself, Patrick learned that he could focus in on the emotions people felt under certain circumstances and thus learn more about them, and even communicate with them on this inner kind of level. He also understood that he, through very precise control of his own emotions, could affect others, but he wasn’t quite able to do that just yet. Mr. Green had explained, “That takes time and training.” But this wasn’t all. Patrick, as well as some of the other students, could change appearance in front of people, similar to what great actors do, but without make up or costumes; and doing so by moving in-between dimensions. An actor creates the illusion of being a different person, whereas Patrick could transform the perception of him on another deeper emotional level. It was right there, gaining awareness of this transformation skill, that Mr. Green stopped Patrick and the others from exploring it further. He warned them not to go too far into this kind of transformation; as had explained it, that could mess up a person real good—the person they are changing in front of and themselves, too, if they weren’t able to deal

– 012:020/6 –

with it properly. But the scariest aspect of all this, Mr. Green had said was about that space between dimensions, because there you could get lost without being able to get back again. Mr. Green had explained it as if it were a web, and they were spiders who could move from one thread to another. It was like playing chess, controlling their opponents by giving them no options for their next move. But as spiders they needed to be steady and careful, because if they lost their grasp of a situation, slipped and fell through their web, there would be only one tiny thread left for them to climb back up again. And if that thread broke, they would be lost in a really nasty place, even worse than death—and forever. Or the opposite could happen in a positive way. He told them to imagine helping people as if they were playing the piano, like if hitting the wrong note, you need to be quick assisting to get back into the melody again in order to save the day. “To be able to master your talents like a spider masters its web—or like a piano-player is able to enchant the audience through music—you first and most importantly have to learn 1) who

– 012:020/7 –

you are, 2) your character, and 3) the person you present yourself as in relation to your true self and nature,” Mr. Green had repeated. “But I know who I am.” Patrick thought, and so did the others, until one day Mr. Green put them to the test. “Today we are going to talk about you and your integrity, which means you don’t have to expose yourself in this session or say anything about your thoughts or how you feel to anyone; this is for you only. Which means, we are not going to talk and discuss about your talents today, as that has nothing to do with you or integrity at all. Instead we’re going to explore you, that true person you are.” “Okay, this is important, and you need to know that you can talk about this whenever you feel the need to. You have your parents, and you have this class. From hereafter each day, class will end with a half hour reserved for this, and we can expand that half hour if we feel the need to. Now! Remember that this is for you.” “So, when you think about who you are, what do you come up with? What is the first thing

– 012:020/8 –

you think of when you think of yourself as “me”? Do you think of your body, looks, like that you’re tall, have red hair, or dress in jeans all the time? Do you think of your behavior, like when you’re with others, are you a leader or a follower? Or do you think about how you act when alone? Do you think of what you want to be? Have you ever thought of what you don’t want to be? Or, on the other hand, do you think of yourself in terms of what others think of you?” Mr. Green paused and looked out over his class encouragingly. His class looked curiously back at him; none of them knew where this was leading. After a couple of seconds making eye contact with each student, Mr. Green continued. “That thought, your thinking, is that really you? Has anyone heard of denial?” He waited a second for a response. But everyone knew what denial meant, so they each gave him a so what look. “Have you ever been in denial about yourself, the person you are?” Mr. Green suddenly said, causing the class to look at each other more closely.

– 012:020/9 –

“Think! How do you know that you’re not in denial about who you are? To know who you really are, you need to be aware of something intimate about yourself that you may not want to know, don’t want to show or talk about. So what don’t you want to talk about? What are you avoid doing? Why are you behaving the way you do? What is the cause of it? What is you?” “Your parents raise you to behave a certain way to fit in, to make your life easier when you’re interacting with others and with society as a whole. Your parents are there to help you in life; that’s their job—they need to do this and they need to do it for you, not for themselves or for somebody else. That’s who parents are. And if they’re not doing this for you, who are they? And if they try to make you do something that you dislike. Why that dislike? Who are you?” Mr. Green paused and smiled gently at his students as some of them started to look a bit scared. “Okay, how many of you are with me so far?” he said, looking at each one of them. No one lifted a hand. No one even twitched a finger. But attention began to raise.

– 012:020/10 –

“How about wishing? You wish for something, like you wish you want to be a certain way. What you see when you look in a mirror may not match that wish. What then?” “As you all are aware we have a lot of people with handicaps here in Skyjland. Those of you who wish that all their handicaps would go away raise your hands.” There were no delays—everyone in the class raised their hands. “But isn’t handicaps also part of who you are? Here in Skyjland we try our best to correct for handicaps and help people to a so called “better life”, then, who do they become? If you had surgery, say to drastically change your looks, who would you become? Those of you who think that altering your bodies wouldn’t make any difference being you, raise your hands.” Everyone in the class looked around, a bit stunned, not knowing what to do. “Of course you don’t think surgery to make you look different, or even a new haircut, new clothes or a whole new style, would change who you are. You know yourself, don’t you? But how about your friends, your family, your

– 012:020/11 –

parents—will they recognize you afterward? How do they know you? Do you know a person by looks?” “Okay, so maybe you’re thinking that even if someone changes his looks, he has the same behavior, and you can recognize him through that. Are you sure? Can’t behavior change to go with ones looks? And why do we change clothes and hairstyles? Doesn’t that depend on society, environment and situation? Do we behave differently depending on occasions? So who are you, really?” “If your body and behavior can change with you still feel being the same person, what decides who you are? Could it be that there’s something else other than our bodies and brains that decides our identities? In that case, what is it? Could it be that you don’t know yourself and another person would emerge if that smart brain of yours stopped fooling itself? How do you know that you are not in denial of your true self? Who are you? What decides?” In one swift move Mr. Green jumped up to sit on his desk and took a break from all his talking. He smiled, letting everyone know that he didn’t expect them to understand this. But

– 012:020/12 –

his true aim with this exercise was to unlock their unconsciousness. It was difficult for Patrick to think about all this identity stuff; it was too much to take in, and he’d never thought in these terms before—none of his classmates had either. A strange kind of uncertainty spread inside him, making him feel uncomfortable and he could see that the others experienced the same, too. “Now, I would like to tell you about Ms. Matey a bit and what she’s got to do with it.” Mr. Green arranged himself on top of his desk like he was preparing to tell a children’s tale, and as such he started. “You know, Ms. Matey doesn’t only write tales, she also collects tales from ancient times, from even before mankind, from when life was very different. Not that life has changed much at its core, in fact not at all, but it’s different in that it used to be more open; things were not that complicated then. At that time there was no writing, as man had not evolved to write yet. But still, tales of life were spread and told. You know, life itself is like a tale, and we like

– 012:020/13 –

engrave our stories by living. All these life stories have something to tell and you know what? There are life stories out there in the past that haven’t happened yet.” The sudden shift in atmosphere with these riddles and ancient mysteries made the former tension in class ease, as Patrick and his classmates seemed to float away far beyond their understanding into fairyland. “These stories are life, and they are not meant to be written down; they can’t be. There is something in these stories that connects us all, and that is who we are; it’s about life at its purest. The thing is that these tales can’t even be told with spoken language, because there aren’t any words involved. These tales you feel. But to reach that understanding, you have to take a journey, and only your true self can go. The destination is where your mind can’t follow and must be left behind. You’ll find this place on the other side of an ancient, kind of eternal sea, and there’s only one boat on the shore able to carry you over. But don’t look for that boat, because your eyes can’t see it. Light is not what it seems and darkness isn’t either. The image

– 012:020/14 –

you search for you find inside yourself, and the leaf you are given will sail you across.” The class became deadly silent as fantasy entered the room, making the ceiling and walls vanish, revealing a bright star that no ordinary eye could see. The light it emitted reflected on a silent sea surface appearing from its surrounding shadows, and beyond its horizon a falling sun colored the sky. “It’s there beyond the horizon that you will meet your true self. It’s there you will find life and the future, but not without reflecting on the past from behind. You see, life is not like a straight line; our past is very much our future. too. The past is following from behind and without it backing us up, we can get lost, unable to find our way back home again.” “Before that very first tale could come to its end, it had to find its way back to its past and connect with that first beam that opened the book of life, revealing its title. In the same way life has to find its way back to rest in peace when we die. As in life, we carry that map inside us, and it sometimes shows up in our dreams. If we are really silent, if we open up and listen to our hearts, that silent sea will

– 012:020/15 –

appear and there we will be guided to that place called Where Horizons Meet.” Mr. Green paused, like he was searching for his own inner peace. Light took another shape in the silence and it swept like a breath through the room making them all still, listening, as Mr. Green continued as if reading. “Beyond horizons is where night turns into dawn. There we dream of a future, it’s there we are born.” “Our past may haunt us, making us afraid of the dark. In our fantasy the light is, it’s there we can find a spark.” “The child within will guide us to where we need to go. Deep within we can feel it, we don’t have to know.” “Where horizons meet is where the past and future merge. It’s there beyond, within us, where life and love emerge.” “Looking back you see the future as from the other side. Trust the child within you and you will never need to hide.” Mr. Green stopped, but he didn’t let go of the

– 012:020/16 –

shimmer that had entered the room. It had to settle and as it did after a couple of minutes, Mr. Green smiled gently looking around and carried on. “You know, that child within we all are is from where all and everything started. We are all children of the universe and this is how it happened.” Mr. Green did something opening up the room a bit further which changed the dark to become endless and he asked them to gather around sitting on the tables in the center. To Patrick it felt like they were floating around in nowhere. Mr. Green reached them his hands to touch and then, hand by hand close, they formed a circle. The air changed and the ceiling and roof felt like being lifted of the building. Like now there were no boundaries other than themselves to trust. Mr. Green smiled and trough that touch he made them all feel safe. Where and when this they were now or had entered, Patrick had no idea about. He had never heard of, but not quite so. The verse, where horizons meet, was this it? Mr. Green did something opening the room, was this

– 012:020/17 –

another dimension of their classroom? Whatever this was, it felt like outer space and something on its way to happen. Mr. Green made himself ready to tell the tale. “From the very beginning there were earth, water and heaven. At that point our planet Earth didn’t exist. It was just there as a mass, floating around in space without meaning or the notice of anyone. When the first beams of sunlight found their way to its surface, Earth emerged as a newborn child. She turned and danced around the sun, showing herself from all angles. The sunlight made her feel warm and happy. At night she rested, and when morning slowly woke her again, she showed herself more beautiful than the day before. No one questioned her existence and no one ever questioned that she was a she. Very soon after our mother Earth began to produce life, and her beauty increased even more. But life didn’t just happen out of nothing; the sun wasn’t the cause alone. All the stars far away saw with wonderment what was happening—they hadn’t seen anything

– 012:020/18 –

like this before. Stars surrounded our mother Earth as in a theatre, expectantly waiting for her next turn. And with every turn, their friendly relationship grew stronger. With the attention she was shown, she felt like sparks were lighting a fire surrounding her, and soon after love occurred. All the stars gathering around her made the sky open, letting energy flow. Even from afar her love reflected increasing and eternal beauty. The starlight brightened the night, and Earth allowed beams of light from all over to find their way to her heart. The starlight made Earth pregnant and bonds of love emerged as signs of the Zodiac across the sky. Our mother Earth nurtured every beam that touched her, even from the tiniest little star far away, and she made them grow. The energy she felt touched her soul and made her more beautiful than ever before. At daybreak she turned to the sun, making life aware. At night, stars tucked life in, providing comfort while sleeping. Wherever she turned,

– 012:020/19 –

light as in a marriage gently caressed her soul, promising eternal faithfulness. And as a mother in a universal, loving relationship, Earth made life a home. Mother Earth feeds our bodies. The sun enlightens our minds, making us see. And like a father teaching his children, stars guide both you and me. In life we sparkle as the children of the universe we are, and like stars shimmering in the sky, we will never be forgotten.” It took Patrick some time to recover from a feeling he sensed; something, he didn’t know what, had entered him and his classmates seemingly had experienced the same. Mr. Green didn’t rush things; instead he sat there waiting for them after he had finished telling them that very first tale from the ancient past, from where and when life first started. Mr. Green did something again, making light returning, taking them back to their classroom again. And as they did, Mr. Green let go of their hands and the circle. Mr. Green bowed in respect to honor the group taking part being

– 012:020/20 –

with him. Patrick and the others did the same towards Mr. Green and after that, one by one they went back to their places. Afterwards there were small chats about the experience which Mr. Green invited to and as such, in good mood, yet another school day ended.

Book 12 dec2017

– 012:021/1 –

Back home that day, Patrick didn’t go out with Dennis and Jack as he usually did to play. Instead he wanted to be alone for a while, and Dennis and Jack let him. They didn’t argue with him as they would have otherwise. Instead they went outside quietly by themselves while Patrick sat on the balcony in the sun, looking out over the valley. Somehow Mr. Green’s message had reached him; there was something he needed to find, which he couldn’t deny. He could keep it inside himself; that he knew because Mr. Green had said so, that he didn’t have to tell anyone. However, he felt that for himself that was not

From start to the end. But what if that end doesn’t exists, or can’t be reached in time?

21. New Beginning

– 012:021/2 –

an option. In fact, as soon Nina came home Patrick told her about class, and when Tobias arrived an hour later, he told him, too. That evening after Dennis and Jack had gone to bed, Patrick, Tobias, and Nina stayed out on the balcony talking quietly. Their tone seemed a bit solemn in the beginning, as the three of them searched for meaning in Patrick’s new experience in school that day. They had never heard about Where Horizons Meet before or that first tale, Children of the Universe, but they, too, could feel them both significant. Patrick wasn’t able to recall the full tale as Mr. Green had told it, but nevertheless he felt it strongly. Before the end of class that day Mr. Green had said that they were going to search together so they get to know the tale and their true selves better. As the evening stretched in time, the night sky softly emerged, but this night didn’t seem as dark to Patrick as before, with its stars popping out here and there, becoming more and more visible. He told Tobias and Nina about a line he

– 012:021/3 –

remembered from that tale Mr. Green had told them, about how we were born: “The starlight brightened the night, and Earth allowed beams of light from all over to find their way to her heart. The starlight made Earth pregnant and bonds of love emerged as signs of the Zodiac across the sky.” Tobias and Nina could also feel a warmth spreading as more and more stars became visible, looking down on them. As that last streak of sunlight melted away behind the horizon, the night sky got deeper, and from afar millions by millions of tiny, twinkling stars covered the back of the scene. Patrick didn’t know about the signs of the Zodiac, so Tobias and Nina pointed them out to him. “What do they mean?” Patrick asked as Nina described them by name. “I’m not quite sure. There are those who interpret stars and their various constellations in relation to the Earth revolving, but that’s not what you’re talking about, is it? I think you’re right in what you see, and that what you did in class today is more vital than any of those other personal predictions,” Nina answered. “I think so, too, Patrick. Looking at those stars

– 012:021/4 –

tonight has sparked another meaning for me. They suddenly feel so close, like some friendly twinkling beings saying hello. I’ve never seen them like this before,” Tobias added. Patrick nodded peacefully. Suddenly there was so much to see, another light… “But that was what Mr. Green said!” Patrick suddenly burst out. “What?” both Tobias and Nina asked. “Light isn’t what it seems, and darkness isn’t either. The image we reflect and search for we find within ourselves, and the leaf we are given will sail us across. Do you think it’s up there, beyond the stars, where horizons meet?” “I’ve never thought of the night sky like that. You may well be right there,” Nina said, curiously looking up in the sky with Tobias joining in. “Would you like to go there and find out?” Tobias gently asked. “I don’t know. Would you follow me?” Patrick answered, shyly. Both Tobias and Nina had to think for a while, and it was Nina who came up with the idea.

– 012:021/5 –

“Why don’t we go on this spiritual journey nightly, just the three of us? Each night when the sky opens like this, we’ll go there, where horizons meet, to see what we can find, and we’ll tell our tales to each other.” Patrick smiled back, pleased at his parents—they had read his feelings right. What began as a quiet, quizzical talk had developed into gentle joy instead. Both Tobias and Nina felt Patrick’s response deeply and after a while longer out there on their balcony, studying the stars and the sky, they went to bed. The following days in class, Patrick and his classmates told Mr. Green about each of them exploring the night; they all had experienced it similar as Patrick had with his parents. Mr. Green was pleased that they all voluntarily wanted and had involved their parents and their half hour for getting to know their true selves after school expanded. Tobias was occupied with his Bangers & Mash performance now, and he sometimes came home late. But that didn’t matter much because

– 012:021/6 –

Patrick had become fully integrated with his new family, so they managed on their own. As summer moved on, Patrick kept in contact with Lilly and her friends, and sometimes they saw each other at the coast where Lilly lived, and they met for concerts up at the castle in the city. The apartment was big enough so that Patrick sometimes invited his friends home, which Tobias and Nina enjoyed especially; it reminded them of their childhoods surrounded by friends in their parent’s homes. Over the summer Tobias had a lot of masters’ meeting to attend, and after a few he arrived home with a big smile on his face. “What?” Nina asked. “God, they are smart,” he had answered, without revealing anything. Tobias started to involve Patrick, teaching him some minor magic tricks but never giving him the full scope of the show, as Patrick was too young to understand it all. Tobias’ cast started to take shape, and as Patrick got to know his classmates better, Tobias started to plan for some of them to come

– 012:021/7 –

along, too. Even though the children of Skyjland were free during summers from their regular school schedules, there were still plenty of activities for them to attend if they wanted, both more structured and unstructured. Most kids enjoyed sports and physical activities, of course, but there were a lot of science-minded explorations for them as well as art classes. There were no musts—things that you had to do; instead there were more of independent entertaining lectures that anyone could attend. For the Skyjland kids these were popular events. It was here interests were evoked about what the future held for them. If someone were interested in animals and agriculture, activities were scheduled for them too; no one was cast aside. All three of Tobias and Nina’s children spent a lot of time up in the tower wings with other children that summer. Patrick, of course, explored as much as he could in the south wing with Ms. Matey. When he came home after having met her for

– 012:021/8 –

the first time, he was absolutely amazed, just as Tobias and Nina thought he would be. She emitted an entirely different kind of wisdom, and despite being old, her intellect was razor sharp. Patrick went to many of her small lectures, but they weren’t ordinary lectures. She told joyful and meaningful stories. But she never mentioned that Where Horizon Meet and the Children of the Universe tale that Mr. Green had told his class about. As summer began to come to an end, Patrick in private asked Ms. Matey about that. “Oh, you see, Patrick, those stories are not for anyone to hear, and you won’t find them on a shelf locked up in a library. They are all out there for everyone to find, but you have to listen with your heart instead of your ears. There are secrets hidden within each one of them, and if you’re not true to yourself, you will instantly be misled by them.” “You know, there are a lot of people outside the Skyjland borders who are misled even without knowing about these tales and we don’t want to make things worse, do we?” Ms. Matey had answered.

– 012:021/9 –

Patrick would have liked to ask Ms. Matey more. Whatever talent Mr. Green possessed, Ms. Matey did too. Having finally met her only intrigued Patrick more, and as summer ended Patrick went back to class eager to learn further and more. Tobias had finished his Bangers & Mash scam show setup. The cast had been chosen and now rehearsals were to begin. The premiere would take place end of September at a big international arms exhibition in an Eastern Europe country. It all had been prepared for with whatever unconventional means Ms. Nodi could come up with. Mr. Zed and his wizards had finished producing and testing all the equipment needed and Ms. Matey had giving it all her blessing. Mr. Green had attended many meetings, but didn’t say much; he just sat there smiling and observing. They were going to enter the exhibition in a specially prepared Mush 50 that looked more like an old fashion carousel with two carousel horses hanging from the Mush’s cap. The Mush shape was perfect, with many circus- and clown-like paintings all around and with its

– 012:021/10 –

size, no visitor could possibly miss it in the middle of everything happening. Tobias was in his glory, exciting, intriguing… well, everything. Without a doubt this was his specialty. Whatever would happen there at the exhibition no one would forget; that he was determined to make sure of. And with an ever-smiling Tobias, and with Nina, Patrick, Dennis, and Jack out on their balcony, that main event was closing in and coming up soon.

Book 12 dec2017

This saga is about people that we “the ordinary real people” regard as less intelligent because of their handicaps and their behavior and looks. But diminishing people can backfire and in this saga, a lot! As the saga continues Patrick and Tobias are getting tighter in their relationship while preparing for the big adventure, White City...

White City

The Skyjland Saga 2 entry 11-21

Book 13 feb2018

The Skyjland Saga 3 entry 22-32

Arms Fair

Book 13 feb2018

– 013:000/I –

Contents 3: Arms Fair

Illustrations made by: Lisa Maynard

Book 13 feb2018

– 013:022/1 –

Finally, end of August, Tobias had finished all his scam preparations and he was particularly intrigued and happy that Ms. Nodi was going to join them. She was a kind of a mystery to him the way she did things and he wanted to learn more. Patrick felt happy with his new family and worked well with the others in his class too, all to Mr. Green’s satisfaction. Tobias had made some inquiries about Patrick’s classmates, which Mr. Green felt happy about, having them join in on the Bangers & Mash ensemble. So to assist and make it all work, Mr. Green now focused his teaching on training them for their

To perform is one thing. To do it just once, another. To end successfully, a third.

22. The Ensemble

– 013:022/2 –

task and how to best contribute and support Tobias. Besides Patrick, there were three girls and yet another boy joining and their tasks were not so much being outwards active on their stand. Instead they were more signed up as the intelligence crew, sorting out and learning about those “VIP” people at the fair. They had been chosen because of their talents, able to listening in on people in various mental ways. As Mr. Green assured Tobias, these five were the best for the job. But he also pointed out that this class was one unit and without the group support from the others using their talents, their task would turn out much harder. Patrick was in no way a leading figure among those Mr. Green and Tobias had selected. Instead it was a nineteen year old girl, Sheila, who had proven to be better equipped for that job. Sheila was a fair good looking girl, same height as Patrick, but a bit thinner. She was fun to be with and like a sheep dog, she not only could keep track on the others physically, but also

– 013:022/3 –

mentally, keeping them tight and linking them all together to sort of complement each other. Sheila’s talent was different from Patrick’s in a broader sense. She could see patterns in people and people assembling without needing to tap into their minds. She could sense their energies in a way that she could predict things on its way to happen and she could even be quite specific about what was going on. Sheila, with her quite mature way of guiding the others, Tobias felt perfect pointing these VIP people out and learn more about. Then there was Bill, same age as Sheila. He was short, looking more like a kid, like someone you don’t need to bother about. He had this strange talent being able to blend in among people like everywhere, as people didn’t took any notice of him. He didn’t have to talk or say anything, instead he seemingly unstructured moved around and placed himself such that people revealed themselves in various ways to others by behaving peculiar or saying something they shouldn’t, which could create a hell of a mess in any situation with people involved. The final two girls Sara and Karen were both twenty years old and kind of more adult looking

– 013:022/4 –

than the others. They were both about six feet (1,8m) tall, well built and good looking, too. They had found each other in class and very much enjoyed each other’s company. They were different than all the others and regarding their talents, they could make people feel uncomfortable and extremely sad without them understanding why. But on the other hand, they could also make people feel good and happy opening up to anyone wanting to talk, both revealing their situation and position in life. To Tobias it immediately turned obvious when Patrick told about his classmates at home, that Sara and Karen were perfect taking on the role of good and bad cops, passively listening in on people, to spread suitable rumors and all kinds of gossip that he wanted to leak out. To Tobias Sara and Karen were like the best Christmas presents he could have, taking his scam to another higher level. Tobias loved this and that cunning smile he put on when talking about and addressing Sara and Karen, Patrick just loved to see. This was Tobias at his peak the magician he was.

– 013:022/5 –

However, Patrick’s role in all this was much simpler, but never the less important. Tobias wanted him to help out at the Bankers & Mash’s counter, which together with the Mush carousel were going to be the main attractions. The thing was that they were going to serve free bangers and mash to a seriously high quality level, like up to a Michelin star food level. That at least, was Tobias goal and what he hoped for. The staff running the stand were going to be both crippled and the funniest looking Skyjland people he could find, but also capable for the job, and they were going to be many. Service had to be swift and perfectly executed all the time to prevent annoying queues to build up. Both Tobias and Ms. Nodi knew that there were going to be a lot of spy agents of various kinds moving around inside their fairly big stand. A place like theirs, attracting lots of people, must be perfect to mingle and make up deals in without being so much noticed as otherwise. Tobias knew Patrick, having experienced his talent sensing people’s inner feelings, even without needing to be close, like excitement or nervousness and such when in process of doing something. Tobias had kind of double-checked

– 013:022/6 –

this with Mr. Green and that Patrick and the others in class back home in Skyjland were able to pick up Patrick’s senses the sort of telepathic way through the tube displays. This way the tube display crews could target and listening in on these VIP people and whatever agenda they might have. So Patrick were to blend in with the other weird serving staff as just a black kid cleaning tables and trash collector all around the eating area as nobody to bother about. Patrick loved that idea and had no second thoughts taking on that role being the lowest level servant at the stand and that people most likely would regard him as less with all kinds of comments announcing their superiority. Patrick however, thought of it as being one in the gang of crippled and feebleminded who throughout their lives must have experienced being not wanted and sometimes worse. Together with Tobias, Patrick had learnt who they were and learnt to respect and enjoy them for who they were, so he had no problem being one of them. That Bangers & Mash staff were going to be the tightest enjoying themselves, no matter what bad comments or perception. That

– 013:022/7 –

Patrick was determent to make happen, and to sort these VIP visitors out in best way possible to support his classmates taking over back home. To run the Mush carousel and assist like the stand doorkeepers, Tobias had selected three big frightening looking men and a quite massive woman from Mr. Green’s wing, which Patrick for sure thought no one would like to mess with. With some smart haircuts, black clothes and carousel badges to ID them, they looked like fitting in among the worse and meanest of Mr. Cantini’s bad guys, apart from that big silly badge then of course, Patrick thought. Even though the doorkeepers Jan, Oliver, Ken and Sally were the nicest people in private, they for sure were strong and physically fit to take on anyone. Patrick had learnt that there were other kinds of classes in Mr. Green’s wing, teaching various self-defense arts as a sort of exercise practice to keep them fit and to enjoy themselves and others in their tournaments. Patrick hadn’t been to any of their games yet, but after having seen Jan, Oliver, Ken and Sally

– 013:022/8 –

in their outfits, that were another next thing he had to do. Then, of course, there were Tobias as the Master Magician and his five awkward Wizard’s; Trish, Mini, Ann, Tom and Leo. Wherever Tobias had found them and whatever they were up to, Tobias didn’t quite want to tell. But whatever, that was a giggling and laughing bunch to watch and be with, Patrick thought. Then the most important part in this scam, the merchandise and business, Ms. Nodi’s domain. Mr. Zed of course was in charge of production making all these arm devices and ammunition work. But to sell, delivery and trade, that was Ms. Nodi’s responsibilities and to assist her she only needed one of her nitwits, Carl. When an approved customer (which had to be an international acknowledged governing body) wanted to find out about these guns regarding prices, delivery details and such, they were to be presented to Carl and from there (if Carl thought so) Carl were to escort that one single person, or several, into the Much carousel to

– 013:022/9 –

meet with Ms. Nodi. That signing a deal, Tobias didn’t know much about, other than it was going to take place inside the Much. But even so, if several more people were needed to complete a deal, Ms. Nodi could make that happen, too. Tobias wondered about that, Ms. Nodi alone with these kind of guy’s, how? That Tobias didn’t know much about. Tobias had never met Carl before, but his clerk looking appearance and his somewhat secret absent look, Tobias liked. Just the kind of assistant Tobias would have selected, too. But what could he do if a situation occurred in there? Even so, Tobias felt sure that Mr. Zed’s gang back home were present through their tube displays all the time. But still, if Ms. Nodi, tin, small and kind of strange looking as she was, met with too many of these most possible bad guy’s at the same time when signing? Hmm... Whatever, Tobias thought. There had been some meetings where he had seen Ms. Nodi and Mr. Green smiling at each other in a sort of cunning way, so no worry. If Mr. Green was in on this and in the background with Ms. Nodi, poor anyone trying to do anything

– 013:022/10 –

inappropriate. With the whole ensemble set and individually trained so far, they were now ready to enter the second phase, to get used to their exhibition stand and proceed with their training there. So far they had only seen drawings and three dimensional models of various kinds, but now they were going to enter the real deal. Tobias, and Ms. Nodi of course, were the only ones who had been with Mr. Zed planning and seen the final results of everything, which Tobias so far had kept a secret even to Patrick to both their amusement, as Patrick all along had a hard time controlling his curiosity. But now it would happen and the following days all of them were invited down under the West wing to have a look and exercise them all together. Patrick almost stood on his toes of curiosity that evening, but still didn’t want to ask. Tobias who was the ultimate teaser, just smiled back at him to tease some more. Patrick tried to occupy and redirect his mind by playing cards with Dennis and Jack and of course he did poorly. Nina was well aware what was going on and

– 013:022/11 –

that Tobias was teasing, but wisely she kept out of it. Instead she engaged them all in family things to do, which she felt were a must. Tobias did too, and supported her. Up till now, Patrick, Tobias and Nina had experienced a couple more star bright late evenings out on the balcony, looking deeper into space. Whatever Patrick saw and felt, he tried to convey and share with them. There were something out there, both Tobias and Nina felt sure of now, but what? Patrick didn’t know either, his training with Mr. Green hadn’t come to that yet. But never the less, these evenings had become precious moments, which none of them wanted to miss. That tomorrow arrived and Patrick was first out of bed making himself ready before everyone else. Both Dennis and Jack enjoyed having Patrick waking them up for once, making a fuss with them all in their beds. It was the first Friday in September and it was going to be a great day. The Saturday after they were free, so Tobias and Nina had decided to celebrate whatever they could come up with.

– 013:022/12 –

Both Dennis and Jack like screamed out of joy and Patrick did too, but not so loud. Patrick felt more relieved this morning as Tobias no longer had that cunning teasing smile all over his face. This was it. They took their time enjoying early breakfast, as Patrick had made them all stand up earlier than usual. One and a half hour later Tobias and Patrick made themselves ready to leave after Dennis and Jack had left for school. Nina had taken the day off to prepare the Saturday celebration.

Book 13 feb2018

– 013:023/1 –

Tobias stretched up a bit after having stepped outside their apartment and into the street. Patrick was quick to follow, trying to speed up things. Tobias smiled and kind of hurried his way after him to the worm station, attempting to compete getting there first. Tobias of course lost, but they both laughed at it. They didn’t have to wait long to get a worm taking them to the Northwest tower where they met with some of the others engaged by Tobias, taking part in the Bangers & Mash ensemble, too. This time they were not supposed to take the

From a position moving forward is never the first stand. First you have to get there.

23. Fair Stand

– 013:023/2 –

escalator stairs down-under, as there were none to where they had been invited. Instead they had to take an “Eel taxi”, which like an eel slipped into and through the mountain to its direct destination. Patrick had never traveled in one before and like most odd things Mr. Zed designed, this eel taxi could extend its length, fitting the amount of passengers traveling to the same address. So with this happy gang of eleven, their eel taxi would have to expand to become like a slippery eel sliding around inside the White City eel network. Adding to the oddness of this eel tube system, there were no doors in the tower halls to enter. Instead there were a kind of bent tube sticking up from the floor and back into the floor again about thirty feet (9.1m) long. Patrick felt it like taxis were standing in line for them and with some taps Tobias did on his TeeWee, the eel tube and the inside eel taxi doors opened, two on each side. As they got in, one by one on each side, the eel taxi extended to fit them all. There was a driver seat and a driver at the front. But as Tobias explained, it’s more for guidance and friendly

– 013:023/3 –

support than anything else and that these eel taxis navigated on their own based on what the passengers TeeWee’s allowed them to go. “Look in your TeeWee Patrick! You have an invitation too, like me. We need it to where we are going and this way uninvited can’t get there, or enter the same eel taxi as us. The eel won’t start with uninvited passenger onboard you know. The TeeWee will alert you if you by mistake enter the wrong transportation, or try leaving it at a wrong stop.” Tobias happily explained. Patrick laughed a bit as he looked up from his TeeWee. And when turning to Tobias, he did too. Patrick loved to hear Tobias’s explaining of all the new things he hadn’t experienced before. He always did it with a kind of magical touch, like telling a fairytale story. They all got in their eel taxi and there were plenty of room adjusting to all its passenger’s needs. There were two seats a row, one on each side, and a gangway in the middle a step down, which made the gangway high enough to walk back and forth straight.

– 013:023/4 –

Like all the other transportations Patrick had tried, he couldn’t feel any acceleration, bumps, tilts or turns. The whole journey felt like stepping into a fixed still standing vehicle with everything else moving and a short while later, stepping out somewhere else. Down inside the eel tube network there were nothing to see so the trip was fast, no more than just a minute. They stepped out in a big hallway and Mr. Zed himself was there to greet them all by hand, happily smiling. He said something to all, but Patrick had still difficulties to interpret his strange talk, so Tobias at his side translated. Mr. Zed smiled as Tobias did and carried on saying something more. Tobias translated what Mr. Zed had said, that he was happy to see Patrick again and “He says that you soon will understand him better like the others. If not, he have some ear extenders for you to try out.” Tobias added. Both Mr. Zed and Tobias burst out in laughter as Patrick instinctively put his hands covering his ears to sort of protect them. Patrick then laughed him too, when he a bit embarrassed realized his immediate response. He wasn’t prepared for Mr. Zed’s joke as he never had

– 013:023/5 –

heard him joking like this before. More of the Bangers & Mash ensemble arrived in their eel taxis and with all having been greeted by Mr. Zed, it was time to enter the main hall which was huge. In all corners and alongside the walls there were strange looking machinery, work desks and like office huts spread out here and there. But more so and in the middle, their exhibition stand were placed. Patrick could recognize all from the drawings and the three-D models he had seen. But this, to experience the stand live was something else and Patrick felt amazed as all the others. The stand were 112 feet (34m) wide and 249 feet (76m) long and one of the biggest at this fair, Tobias explained. Their stand were located in the main hall, the biggest of them all, and in the very center of everything. The Bangers & Mash was announced as a food, refreshment (other than alcohol then of course) and entertainment area, Tobias explained to Patrick a bit on the side. After that Tobias left Patrick with the others and went to stand in front of everyone calling for attention.

– 013:023/6 –

He asked Ms. Nodi to come up beside him and explain a little bit about how this had become possible, to enter an arms fair of this magnitude “sort of” just like that. Ms. Nodi Joined Tobias standing on a feet (30cm) high podium to compensate for her height, short as she was, and then she happily took over with Tobias taking a step back. “Not just anyone is allowed to enter an arms fair like this and the center location we have is generally occupied several years ahead by the biggest arms dealers in the world. Politicians of course fight hard to promote their interests and country industries. But this is corrupt business and the main part of these wheeling’s and dealing’s takes part under the table, figuratively speaking. Which means that no one have the full control over these bidding business and what’s going on.” Ms. Nodi announced with an authority tone, making all listening tensely. Then Ms. Nodi smiled. “So we interfered, our way of course, and messed all their deals and biddings up to a degree that the only possible solution to all their arguing were to neutralize this center location we wanted. Meaning that none of the

– 013:023/7 –

others could have it.” Ms. Nodi said pausing a bit. “And! The only possible use of this now empty space were to make it a café and rest stand with some entertainment, our way of course, making it all look like a circus.” Patrick standing in the front line listening, looked straight at Tobias as Ms. Nodi made yet another brief pause. Patrick just had to smile widely. Who other than Tobias could come up with such a mad circus idea, Patrick thought? Tobias returned Patrick’s look acknowledging, smiling back at him. “You should know that all these looking like toy guns, which Tobias are going to use in his shows, are for real. And while you are serving and entertaining our visitors I will take care of business, which is the main reason why we’re doing this in the first place. And of course we are going to do it in a magical silly circus way to disguise the main purpose of this act.” Ms. Nodi happily announced smiling while turning around towards Tobias a bit. “You also need to know, and this is important. You never tell anyone about these weapons or me, you are just hired as staff doing what you

– 013:023/8 –

are assigned for. All questions, which will come up, about the show and us being there, you simply just don’t know. And if that doesn’t work to get rid of nosy people, you just refer to Carl as perhaps he might know. You just point him out if you see him. Most times he will be circling around in the stand. How to act regarding this, not talking to anyone saying nothing, Tobias will teach you later on.” Ms. Nodi like looked out over them all, sort of making a note of what she just had said. “Carl’s mission is to guide those visitors who we approve doing business with into the Mush carousel where I will be and take over. I will not show up outside the Mush and it’s equally important that you don’t know of me. You never mention my name, or get involved in any such conversation which might be overheard. Tobias will teach you on these matters too later on.“ Ms. Nodi kind of ended with. Then Ms. Nodi asked Carl to come and stand beside her. She again, with authority, looked up and out over her audience and smiled. “Carl’s act is to appear as the only proper sane person among you. He will sneak around, but not really mingling with any of you in public.

– 013:023/9 –

He will need to keep his distance in order to make his act work as intended.” She explained smiling. Ms. Nodi smiled even wider. “Now about the business! Skyjland is going to trade guns for land. These kind of Fairyland’s are going to be internationally acknowledge as our own sovereign states, which is going to happen even if some, or many, of all those other states disapprove. How this will happen is complicated. But in time, back home, you all will be informed about the details by the Skyjland news.” Ms. Nodi said. A soft excitement could be heard, but the authority Ms. Nodi represented was a bit too much for anyone to cheer out loud. Tobias knew that and thanked Ms. Nodi and Carl in his best manner possible, in order to emphasize her importance to the project. And to finish off with, Ms. Nodi, in a cheerful way, invited all to visit the inside of the Mush carousel to have a look and added, “After all, we are all going to travel in it to the fair.” As Tobias took over, he started to explain about

– 013:023/10 –

the stand in more detail and how everyone were supposed to fit in, like pieces in a puzzle. “The main thing!” as he explained it, “is to embody the role each one had been given and to enjoy doing so with the others.” Tobias were explicit about them others doing so too, and added, “We are no more than any one of us and it’s those any one of us that makes us who we are in this scam. And together as one, we are going to be the best act ever seen!” he said. As Tobias paused, Patrick knew exactly and instinctively what he was talking about and he could sense that the others did too, even without knowing. “So now I’m going to explain the visible parts of our stand for our common knowledge before we go there and have a closer look.” Tobias made himself more visible and asked his audience to get some chairs and to sit down close in a bow in front of him. Chairs were handed out next to hall entrance wall and then they all, excited as they were, returned back to Tobias who had moved away a

– 013:023/11 –

bit, adjusting himself on a small podium, to get a better view over his audience. With everyone back Tobias started. “The Bangers & Mash service section located at the left corner with tables outside opposite the Mush carousel, is the main area of our stand. Those of you working and serving in that area, keeping it nice and clean ...and attractive, are the most important ones making us all and this mission succeed.” Tobias paused and Patrick could sense that he was dead serious about what he just had said. Patrick who had learnt to know Tobias as the comedian, now had to shift to learn about him as the leading master he was. “You my friends are going to perform an act never seen before and never will ever after. This is a one off performance and can’t be repeated. What we are about to do and achieve, will be remembered like forever. When at the fair, see me as one of you, a magician and circus director performing. Just neglect me and refer to Carl as the man to talk to if you can’t get rid of nosy people. Doing so, I can’t be more pleased.”

– 013:023/12 –

Tobias paused for a second, intense looking at Patrick as the father he was. Then he took a next step talking about his responsibilities. “As one of you I’m assigned to lead and make this happen. Same as you, I have taken on this challenge to prove myself. We all have qualities in our beings and now, as one unit, we are going to make use of the abilities we possess.” Patrick almost shivered. He felt that this talk was not just meant for him, but for all the others too for who they were and were able to. Patrick didn’t have to look around, he knew the others, crippled and whatever. They all had a place among them all and were needed. As a lightning from above, Patrick was struck by the sudden understanding what that was all about. Tobias not just stood out as a father figure to him now, he also took the shape of a soul leader to make them all happen for real without being ignored and laughed about. “We, you and me, are no more than humans. But as humans we’re also an equal part of what nature is all about..., we belong! And I would like to see you all, and I know you will, perform as one with us all and your fellow friends here,

– 013:023/13 –

...and all those in Skyjland supporting us behind their tube displays, keeping us safe.” Now Patrick turned looking himself around, same as all the others did too, like searching. “You and me are the same!” Tobias continued. “We are heading for a common goal. Making our lives happen here in Skyjland we’ve already achieved. But we can’t just rest on that alone.” “Now! This is the real deal! No jokes this time!” Tobias continued. “We are going to enter this fair as a joke, but exit as the winner of something real which no one ever after can joke about. We the Skyjland people are dead serious about this and we are going to make what we aim for happen!” Tobias paused a bit again and Patrick felt it as he was pointing right at him being one of them now for sure, one among all the others. Tobias took further a step in his speech. “The future is here in front of us and we are more than ready and able. Whatever happens there at the fair, trust yourself, all us here and our fellow Skyjlander’s back home watching over us.”

– 013:023/14 –

“The Bangers & Mash stage,” Tobias continued “on the right corner, is where I and my wizard assistants are going to perform. The giant can in-between the stage and the Bangers & Mash counter, with its displays and signs on top, is actually a full functioning Cyl supporting us with everything we need. It also function as backstage and restroom, too. Everything, like fresh cooked food and drinks will come out through there from our Skyjland kitchens, but to our visitors, it will look like we are cooking and preparing everything ourselves on site.” “The interesting thing is that we will never be seen filling up stock, which most likely will draw some attention. We will not have any water or sewer connected to our stand either. Electricity sort of, yes, but we’re never going to use it. Whatever people ask, we will avoid their questions playing dumb.” Tobias smiled, almost laughing. “Who of you watch the evening news with Eve and Liam at Mr. Cantini’s nightclub?” Tobias asked around, and with them all raising their hands smiling.

– 013:023/15 –

“That’s the way we are going to deal with nosy questions and people, and I’m going to teach about that more in private later on.” Tobias announced laughing a bit with all the others. Eve’s and Liam’s performance back there at Mr. Cantini’s nightclub had been hilarious to watch and Patrick reminded himself about Liam, both when practicing and then carrying out his act to perfection. “I like cars. I like purple cars,” had been his only line and by constantly repeating that with his car cards at hand, he had made it impossible for anyone to get anything else out of him. Patrick slightly shock his head laughing. “Yeah, that’s the way to do it,” he like silently agreed to himself same as all the others. Tobias raised his hands to get further attention and started to smile even more. “Okay guys! There’s one more thing which might raise some eyebrows and interest.” Tobias announced. “At the front of the Cyl can, we have something looking like an oversized slot machine. That’s for trash gambling! Like a waste bin! Keeping our stand neat and clean!” Tobias exclaimed in his most magical conning way.

– 013:023/16 –

Patrick just had to laugh along with some of the others who knew Tobias from before. Like what now? This can’t be anything other than stupid. “You feed the top of the machine with trash instead of money and then the display on top, and the Cyl can top displays, announce the trash stake before a draw. And to make it a show, there’s a small podium to climb next to the trash machine lever, so everyone in our stand can see and sort of take part in what’s going on.” Tobias happily explained. “After having disposed the trash and the trash stake has been displayed, you pull the lever and the three trash-wheels start to spin. And after some silly trash sounds and flashing lights, the wheels ends up in a winning position, cashing out real US-dollar bills to make it even more interesting. Not so much money tough, but enough to make it fun both to watch and try out, even for our visitors. And of course we can control the wheels, payout and the jackpot win too, if we want.” Tobias happily ended. “Right everyone! Come up here Patrick,” Tobias pointed, urging him to enter the kind of small

– 013:023/17 –

podium, standing next beside him. “Ladies and Gentlemen!” Tobias started off with happy smiling, and with Patrick smiling wide too, like recognizing the drill. “I hereby would like to present to you our one and only ‘Trash Master’!” Tobias proudly presented with both his hands stretched up in the air. Patrick had no idea about this as Tobias never had told him. But still he couldn’t help laughing the way Tobias had caught him off guard. “Patrick is the one keeping our stand neat and clean and doing so he’s responsible for feeding the trash slot machine and assist our visitors to do so too, if anyone wants to have a try. This will be fun, that I’m sure of, and it will draw attention, which is what we want.” All the audience, and Ms. Nodi too, laughed and smiled widely when imagine how hilarious that would turn out in real. Patrick had a hard time not laughing him too and made a face he had seen Liam do at Mr. Cantini’s night club when showing his cards. “I like purple cherriiees. Win, win!” he like Eve jabbered, weaseling around a bit at the small

– 013:023/18 –

podium next to Tobias. Tobias kept his face too, even if laughing inside. But all the others laughed out loud with Liam’s and Eve’s dazzling performance in mind. “Right so Patrick, that’s the way to do it! Any questions? Anyone?” Tobias then added in a comedy tone. A cheerful mumble followed with everyone looking at each other. And after that Tobias thanked Patrick off like the end of an act and nothing further to it. But meeting each other’s eyes as Patrick stepped down the podium, they both laughed at themselves inside enjoying the moment. “Right so! And now everyone! Let’s go from the drawing board to action and get to know each other and make this work. Which is, practicing and training ourselves to perfection live here in the stand till we depart.” Tobias carried on. “We all have our positions spelled out in our TeeWee’s. Mr. Zed’s staff will meet up with you at the stand and from there inform and teach you how things work, how to manage and operate everything. I will join now and then to

– 013:023/19 –

teach on behavior. Starting from tomorrow, you are all invited as my audience to attend my ten minutes magic shows to learn what’s going to happen on that stand side corner.” “AND! Please listen up now! In these small ten minute shows I’m going to present you some of the armory Ms. Nodi was talking about. They are called “Bubble-guns” and they come in various shapes, color and caliber and the world ‘of course’ have never seen anything like it!” Tobias, now in a more serious tone, said. “AND! One thing more. The fair time is eight hours ahead of us, so the last week of our training we will need to adapt to their time. Meaning: We will need to get up eight hours earlier, like midnight, and be back into bed at midafternoon. This is tough I know, but never the less necessary.” There Tobias ended his speech in a wide smile, and advised everyone to have a look in their TeeWee’s where to go to continue with their training. Back home after an incredible day, Patrick and Tobias sparkled of joy. Nina, Denis and Jack

– 013:023/20 –

felt it and to a degree they were let in on what could be revealed at the moment. When Denis and Jack went to bed that night, Nina were let in on the rest of it. The night stretched in time and when Patrick went to bed him too, Tobias hugged Nina gently and told her how proud he felt the way Patrick had taking part in all this. They talked about Nina’s celebration plans for tomorrow and Tobias was all in for it. That will be spectacular he thought. The kids will love it.

Book 13 feb2018

– 013:024/1 –

Celebration day and Dennis and Jack were first out of bed like jumping. They hadn’t been told yet what to celebrate or what to do, so they like stormed their way into Tobias and Nina’s bedroom with a roar, demanding to know right away. Tobias turned away, pretending to have forgot all about it, to tease a bit more. But Nina wasn’t in on that and told them that this was river day and that she had booked them a day at the riverbed fishing and camping. Dennis and Jack had done this before, but Patrick hadn’t. So next they ran into Patrick’s room to force the good news upon him. Patrick didn’t stand a chance in the pillow fight

If not knowing if something exist, it don’t. If knowing it don’t, you can’t be too sure.

24. The Bubble Show

– 013:024/2 –

following, so he just had to get up him, too. Tobias had told Patrick about the river before and that there were fish in it, but this about fishing and camping was something he never had done before and almost knew nothing about. So with every one up, a light breakfast and swift packing, off they went. They took a worm out to the countryside to a small farmer village not far from the river. There Nina had booked all they possible could need for a full day adventure. Like everything were arranged with a good private spot along the riverside with a pre- prepared fireplace. A nearby shack supported them with what else might needed, like fishing gear, towels if someone got wet, camping chairs and a table for comfort if anyone wanted that and so on. But this kind of adventure also included that they had walk the last bit to get there. Not far, a mile (1.6km) perhaps, but never the less, some distance to get the feel for it. Food for a day they bought locally and when that was done they loaded it all and their packing on a trolley Nina had booked for them, too. Which like everything else in Skyjland like floated on air

– 013:024/3 –

instead of wheels, to make the walk more enjoyable and easy. So when arriving at the riverside they were a happy giggling and laughing bunch, determent to make the most of the day. Patrick had never been out into or seen nature like this before. Not much were human touched and their booked spot at the riverside had a small lagoon bent in from the main stream. This place along the riverside were known for good fishing with some calm water in-between small rapids, both up and down the stream. Dennis and Jack hadn’t been here before, but they knew the drill. So rather immediately they took Patrick to discover things, while Tobias and Nina prepared the fireplace and later on an early snack party lunch. After a while the kids came back asking for fishing gear and Tobias helped them to prepare it and to try life jackets on, too. As the river was cold and in some places deep and not that easy to climb out from if any of them happened to fall in. When all done, then the three of them ran away to a perfect spot Jack had discovered to try to catch some fish.

– 013:024/4 –

It was a perfect sunny day, as most days in Skyjland, and no wind to speak of. Dennis, Jack and Patrick got their first fish, about a one pound (0.45kg) trout, enough to prepare over the open fire to have a taste. Tobias had done this many times before and prepared the fish to Dennis, Jack and Patrick’s liking. Later after lunch they played around in the lagoon trying out their life vests, even though the water was freezing cold. Patrick loved this. There were a peace in nature he never had felt before and the late afternoon open fire dinner with the children keeping the fire burning, sausage and marshmallow grilling and whatever else cooking Nina had come up with, turned out like the best meal and snacks ever. At six a clock they packed, put out the fire and went back home. Trash leftovers and things they had rented were returned and taken care of by the village people. As Tobias explained to Patrick, this was one of the things they used their extra earnings for. Not much, but it allowed the village people to earn their extras, too.

– 013:024/5 –

When back home it had begun getting dark outside. Dinner they already had had, so Dennis, Jack and Patrick went into the living room starting up playing cards. Nina engaged herself in a book and Tobias went out on the balcony to digest the day with a glass of wine. It had been a perfect day and as such it ended. Sunday were free activities and Patrick spent most of the day with Dennis and Jack at the playground meeting with others, dividing in teams playing soccer and so on. For the first time having experienced the full size fair stand, had been seriously exciting and now those impressions were like settling down. Patrick didn’t think of his mission that much when out with Dennis and Jack till later that evening when Dennis and Jack had gone to bed. Patrick joined Tobias and Nina out on the balcony for a moment, but soon he felt tired too and dropped off to bed. Tomorrow was like back in business again with his classmates. By Mr. Green they had been told that their classes would change till after the Bangers & Mash fair. Patrick thought about

– 013:024/6 –

that for a while, but then he fell asleep in the middle of a thought. Monday morning and Tobias was first up early. He felt needing the time to emotionally ease up a bit, to sort of embrace the moment before entering the scene. Sometimes he needed some time of his own to settle down properly. Doing so, he laid the breakfast table while waiting for the others. Nina was next entering the kitchen and soon after the kids. It almost had become standard that Dennis and Jack kept track on Patrick, making him getting up too with them. Breakfast didn’t felt quite right without their big brother and Patrick wouldn’t want it in any other way. Tobias enjoyed breakfast like taking his time not saying much. Patrick, Dennis and Jack let him be and concentrated on their mum instead, like constantly arguing about clothes to wear and whatever else unimportant they could come up with. Dennis and Jack were first off to school and a little bit later Nina left too, cheerfully shouting

– 013:024/7 –

“Have fun you two!” back to Tobias and Patrick. Patrick moved over to where Tobias sat at the breakfast table without saying anything. He felt that he didn’t have to. Tobias felt that sincerity and stretch for Patrick putting his arm around him giving him a gentle hug. “A quite significant day this is Patrick,” he said. “I’m very convinced that nothing will go wrong and that we will come out of this prosperous. But one thing will change and that‘s about our awareness, like suddenly us among all them others out there. Ms. Nodi and the three others knows this and it’s all planned for, so no worries there. But I’m not so sure moving from here to there, how I will feel it. How about you Patrick?” Patrick didn’t quite understand, but somehow he did anyway, unconsciously. “Do you mean the gun business? Do you think we will mess up things causing war, like killing people or something?” Patrick curiously asked. “No, not quite that,” Tobias fatherly answered back. “It’s more about us becoming adult in relation to the other world. Playing around with our

– 013:024/8 –

scams we will always do, that I’m sure of and happy about. But this is more like entering another adulthood and with it, responsibilities and consequences will follow. It’s like you Patrick, you are growing up like I did many years ago and doing so, it somehow matters.” “Yeah I know,” Patrick silently replied. “Some say, and Mr. Green says that too, that I have a talent, but that doesn’t make me adult. Ms. Matey says that there’s a lifetime in all of us living which can’t be changed and which we shouldn’t try to alter or else try to tamper with.” “Hmm... You know Patrick, and I can tell you this now. In a master meeting I attended, Ms. Matey revealed the basic purpose about this what we are about to do. She said that all life is one soul in its origin. If one life, mankind, animals, insects or plants, is extinct because of greed and not natural causes, we all lose a bit of that one soul as a consequence. We like gnaw holes in it and doing so, our most vital life circle shrink.” Tobias thoughtfully replied. “You know Patrick. Our new Fairyjland as they call it, is not just for us as physical beings. Ms. Matey says that there has to be a balance and harmony pattern in everything and that this,

– 013:024/9 –

our first Fairyjland, will be one of many to achieve just that. And this even I can feel. We need to share these Fairyjland’s with other species and plants, farming bits and pieces, but at the same time keeping it all in harmony and balance. I’m not sure how, but even I can sense this to be true.” Tobias said. “How about you Patrick. You have met with Ms. Matey several times now. How do you feel and sense her?” Tobias asked. “She’s true dad. She sees beyond horizons and sphere borders same as Mr. Green do, but she does it in a much deeper meaning which I can’t follow. I hope one day I will, but I don’t know when and how. And in a way, as she says it, I don’t need to, there’s no hurry. It’s all there she says and we all have it within us. So in a way, I guess we all feel the same even if not knowing. She’s true in all her prophesies and that we’re all part of everything happening.” Patrick tried to explain. Tobias stretch up a bit and gave Patrick yet another fatherly hug and appreciating look. “I think you are right there Patrick. That’s how it must be. It’s like it can’t work in any other way. Life is strange, but somehow in some

– 013:024/10 –

meaning, predictive too.” Tobias stood up and together they cleared the table, washed up the dishes and prepared themselves for yet another day, them too. Leaving the apartment they both took on a cheerful mood. Tobias knowing what’s coming up and with Patrick curiously yet unaware. The Worm was swift and the Eel taxi together with some of the others arrived well in time. Tobias instructed Patrick and the others to relax for a while and check their TeeWee’s for when and where to get started. Tobias then vanished to meet with Mr. Zed and some of his other magicians to prepare for his, as usually, grand opening scenes. After an hour with all engaged in theirs, Tobias called for attention and to gather in front of the Bangers & Mash stage as his audience. “Ladies and gentlemen!” Tobias declared. “I’m now going to present to you the ultimate, environmental friendly and the most lethal weapon there is, the Bubble-gun! Ladies and

– 013:024/11 –

gentlemen, please gather and come closer and check this out.” Tobias opened a box, took out a blue alien child’s toy looking water pistol and held it up high with both his hands. All in the audience happily smiled and slightly laughed at the sight. But Tobias, as the magician he was, treated it as a very dangerous and lethal piece of armory. Tobias went over to the left of the stage and to the right, one of his wizard assistants turned up with a marble looking bust placed on top of a pillar. The scared looking assistant placed it there and quick disappeared behind the scene like in a hurry. “Ladies and gentlemen!” Tobias continued. “I’m now going to fire this bubble-gun in slow motion and totally wipe out the head of that bust without harming anyone or anything else.” Tobias held up the bubble-gun a bit longer to make sure that everyone had seen it and then in his usual slow magical manner, he made himself ready, aimed and fired. There were no blast or any sound heard. But instead and slowly, a blue bubble started to grew out from the barrel. And when it reached

– 013:024/12 –

the size of a basketball, the bubble started to move towards the bust in a peaceful pace. Well there, the bubble continued like half way through the head before it stopped, making the bubble look like an upside down glass bowl resting on the bust’s shoulders. “A HIT!” Tobias shouted out. “And now, ladies and gentlemen, by pulling the trigger one more time, the blue bubble will “implode” inversely “exploding”, making the bust head like grinding into nothing. AND... doing so within just a fraction of a second.” Tobias proudly explained. Tobias made himself ready once more, pulled the trigger and a sharp snap was heard, almost echoing, and the head of the bust disappeared. Those closest to the scene could sense a smell of grinded marble at first, but after a couple of seconds more, that smell vanished too like into thin air. There were silence. No hurray’s or otherwise happy cheering’s. They all, Patrick too, knew that this was for real and the power of what they just had witnessed couldn’t be denied. Tobias changed attitude and turned to them in a more serious manner this time.

– 013:024/13 –

“Friends. You have now experienced what this Bubble-gun is and what it can do in its simplest version. Up here on stage we are going to do a series of ten minute shows each half hour which are going to be repeated and developed further on each day. On Saturday, the last exhibition day, I and Carl are going to the artillery range to, in a circus kind of manner, compete with whatever kind of weapons the others are going to demonstrate there as a final test. There I’m going to implode a full size tank in the same manner you’ve witnessed me doing here.” Tobias explained. “But remember, we are going to make all this look like a silly magic show. After all, we are there to entertain, right? These Bubble-guns comes in various versions, where the green one, which have green bubble, is like blank ammo for us to play around with.” Tobias continued. “So now, ladies and gentlemen. I as a next ten minute show will present to you the ability of this Bubble-gun and what else it can do.” Tobias opened up with in a more playful style. Tobias put the blue bubble-gun back in the box again. He ordered his wizards to clear the stage, which was swiftly done. Then he ordered Trish,

– 013:024/14 –

one of the wizard assistants, to bring him the green bubble-gun, which resulted in Trish like silly running all around the stage looking and with Tobias giving her that hopeless look. “No! You have to go to the can. There!” Tobias pointed “And ask for it!” Trish ran to the Cyl can on the left side of the stage and asked by saying “Green bubble-gun” only. Nothing happened, so Trish ran back to Tobias shrugging her shoulders right in front of him. “No, you have to be polite! Knock on the can and say: Can I have the green bubble-gun, please! Okay?” Tobias impatiently advised. Trish put up a happy silly smile, ran back to the Cyl can and knocked on its surface. “Who’s there?” A mandatory male voice was heard. Trish looking scared ran up to Tobias close, pointing back at the can. “It’s you! It’s you there. Tell the can!” Tobias urging said while kindly pushing Trish back towards the can again.” Trish happily ran back to the can and two

– 013:024/15 –

“knock, knock,” was heard. “Who’s there?” The same mandatory male voice was heard again. “YOU!” Trish happily answered and then a concealed shutter appeared and opened with a green bubble-gun sticking out like there was nothing to it. Trish grabbed the gun and then the shutter rapidly closed invisibly again. Tobias bewildered turned and looked out over his smiling audience who now started to get the idea of it. Trish happily ran back to Tobias tight upfront with the gun. Tobias had to back a step in order to grab it and then he like snatched it from Trish and ignorantly shoved her away. Trish happily ran over to the others standing at the back of the stage so they wouldn’t be in the way. But somehow they had problems in what order they should be standing, so now and then they shifted place with each other in a kind of silly annoying hilarious way, which interrupted and made Tobias lose focus, just as he was to do or say something in front of the audience. The audience started to laugh and Patrick just loved it. “Stop it!” Tobias kindly raise his voice turning

– 013:024/16 –

towards them after a while, urging his wizards not to mess around anymore. And almost immediately the five of them stopped in strict attention, even though a little bit disorderly, of course. Tobias turned back a forth a couple of times to check and be sure that they now stood still and kept their places, even if disorderly. So at last again: “Ladies and gentlemen! I’m now going to demonstrate the bubble-gun using lose and harmless green ammo this time.” “You! Come here.” Tobias said pointing at Tom at the right end of the disorderly lineup. Tom hesitated and instead Trish rushed forward and up Tobias face once more. “I’m you!” She happily announced. Tobias paused a bit with the audience laughing. “No I don’t mean you, I mean him!” Tobias said after taking a step back pointing at Tom once more like repeating his action. Trish happily ran back to her place and then Tom ran forward to stand two feet (0,6m) in front of Tobias saluting him, saying:

– 013:024/17 –

“I’m him! Sir!” Tom like raised his voice. More laughter was heard with Tobias giving the audience a resigned look. “Right, okay!” Tobias continued stretching up a bit. “Go over there.” Tobias pointed towards the right end of the stage, and Tom did in a sort of marching way. “Ladies and gentlemen! I will now target ‘him’ over there and when done, ‘him’ can’t escape the bubble.” Tobias proudly presented. Tobias aimed and pulled the trigger, and as before and in kind of slow motion way, a green bubble started to grow out from the barrel into a fishbowl size before it in slow motion started to float in air like before towards Tom. Tobias lowered the gun and asked Tom to move around and try to escape the bubble. But as Tom did, the green bubble seemed as if attached to him by an invisible string following Tom’s every twists and turns and kind of reeling itself in closer all the time. If Tom ran over the stage, he like dragged the bubble after him in the same a bit faster pace, following him in his exact footsteps, even around a corner if there had been one. So

– 013:024/18 –

eventually Tom ended up with his head inside the green transparent bubble. “So, ladies and gentlemen, as you can see, you can’t escape the bubble. You can’t get rid of it, or destroy it either, unless you have a wand and know the magic word for that specific ammo green bubble series.” Tobias explained. “Now let’s see. Do we have any volunteers in the audience today checking the green bubble out for me?” Tobias asked. Some happy hands were raised and Tobias invited them up on stage. Tom happily challenged each one of them to try to lift and pull off the bubble from his head, but it were as if stuck and not possible to penetrate either. “A perfect helmet!” Tobias exclaimed after a minute, when all attempts pulling it off or break it had failed. “But I have a wand!” Tobias proudly presented, raising his right hand showing everyone a very ordinary looking toy wand. “And I know the magic word!” Tobias declared to the audience like in secret. Tobias went over to Tom, tapped on top of the bubble three times with his wand and then loud

– 013:024/19 –

and clear announced “Abracadabra, Gone!” The green bubble splashed like any ordinary soap bubble would have if touching the point of a needle or anything sharp. Tobias and Tom tock a bow at the front of the stage in front of the audience who cheered and applauded. And like that, the ten minute show was over. Tobias declared a twenty minute break to try out some of the Bangers & Mash refreshments and after that they were going to gather in the other opposite end of their stand to have a look at the Mush carousel for the first time. After having experienced the seriousness and power of the blue bubble, they all had turned back into a giggling happy gang again, looking forward to the next of Tobias demonstrations. Patrick met up with Tobias as he came down the stage and hugged him hard. “That was hilarious cool and I guess it will turn out even better at the fair with a real audience. Will it?” Patrick happily asked. “Oh yes it will Patrick. I think we have enough up our sleeves to intrigue and please everyone.”

– 013:024/20 –

Tobias happily replied. Together they all went over to the Bangers & Mash counter for some refreshments. It all had been prepared for, so the staff running the business just had to get in and start serving. Like on the stage side, the Cyl can had secret doors and openings delivering whatever on the menu people ordered in a never ending stream. The kitchens behind these deliveries through the can were many, Tobias explained, and that quite a lot of the Skyjland people were engaged helping them out behind the scene. Patrick smiled. To feel this kind of support he never had experienced before. They all did it for a common cause and at the same time working hard, they enjoyed it too, and being together. As Tobias turned to talk to some of the others, Patrick in silence for a moment looked himself around. He reminded himself making use of his talent, as Mr. Green and Tobias had told him. Patrick smiled a bit, now he knew what to do, how to perform and make his part of the show being assigned ‘Trash Master’ happen. Once again Tobias called for attention as their

– 013:024/21 –

break had come to an end and they all went over to the Mush carousel side of the stand. Standing on a small announcement podium, like in a circus, Tobias started to explain. “Now you have seen and learned a bit about the green bubble-gun that it’s harmless. So after that demonstration we are going to offer our visitors to play with it, like cowboy duels on film you know.” Tobias declared. “From the Mush cap, or rather, the carousel ceiling, we have two poles hanging down with each a carousel horse attached to them at the bottom end. These poles with horses can move around in circles individually back and forth and in and out from and around the carousel body. These twist and turn movements in all directions can be controlled in an escalating speed and degree of difficulties. A duel is about three minutes long for those who can stay on their horse without getting a green bubble over their head. The bubble-guns are set so that nobody outside the carousel can be targeted and hit. If not targeted right, the bubble will splash by itself after having left the barrel.” Tobias explained. “After first stage performance each day, I will

– 013:024/22 –

come down here and start up the carousel business. We have Jan, Oliver, Ken and Sally running the carousel keeping everyone safe, preventing accidents and other unwanted things happening.” Tobias continued. Tobias urged Jan, Oliver, Ken and Sally to join him for a demonstration. “So now! Who two of you would like to start challenging each other in a first duel?” Tobias cunningly asked around. Several hands were raised and Tobias pick two that seemed to match each other. A young kind of muscular man and a seemingly more tuff and experienced looking woman. Tobias in his usual artistic manner asked them to sit up on each a horse with Jan and Sally assisting. Oliver and Ken provided them each a bubble-gun giving instructions. And when ready, the two were separated opposite each other with the carousel body in-between. Tobias lower his hand quick as a start signal and then the horses were put in motion back and forth, in and out, in different speeds. Soon the two combats got eye contact, but still they needed to target properly. If not, the

– 013:024/23 –

bubble would splash with a failure pig grunt or geese honking sound when leaving the barrel. As the speed increased the two got closer, but with their horses making all kinds of twists and turns, it turned out hard to get a clean shot. But eventually and at close range, after not so many silly geese honks as the young guys annoying pig grunts, the woman managed to get it right. “We have a winner!” Tobias exclaimed after about one and a half minute ride. The guy, now with a green transparent bubble over his head, were assisted down on the floor by Jan and the woman by Sally. Obviously they had had a hilarious amount of fun dueling. Tobias went over to them and did his thing with his wand “Abracadabra, Gone!” making the bubble go away. And after that there were another happy couple in line wanting for their turn having a go. The carousel kept spinning till all who wanted had tested their dueling skills. It was promised that each day, except departure day then of course, the carousel would be open to play around with one hour after lunch for those who

– 013:024/24 –

wanted. Tobias was not meant to run the carousel, instead Jan, Oliver, Ken and Sally were the ones taking over after it had been presented. Mornings were meant to meet with the others and learn from them their specific tasks and what could be expected happening. Then, each day before lunch, Tobias and his wizards were going to present one of their ten minute shows, so they all were in on how it all should looked like and meant to be. The afternoon activities were assigned specific rehearsals for everyone, both individually and in groups. Patrick and his class mates had their specific tasks, both individually and as a team. Most of their training had to be performed live and outside Skyjland too, to test their talents and increase awareness. Mr. Green was the one supervising and at the same time taking his class to another higher level in their education. Tobias knew about this long before, but was advised by Mr. Green not to reveal anything until now. Patrick and his classmates, both

– 013:024/25 –

those joining him at the fair and those behind the tube displays back home, were both excited and a bit scared of what might happen. But at the same time they could feel Mr. Green more comfortable than ever, which made all the difference. Back home that day Tobias and Patrick chatted cheerfully and widely. Nina tried her best to keep Dennis and Jack out of it, but didn’t quite manage. Dennis and Jack wanted their share of what was going on and to a degree Tobias let them know, but without mentioning the bubble-guns of course. So after dinner and their homework done, Tobias made them fairytale evenings with the four of them cuddling up in either Dennis or Jacks bedroom, telling bits and pieces of what he and Patrick had been up to. Tobias mixed it all up with fairies, trolls and wicked witches to make these stories appear even more fantastic, with him and Patrick as the heroes, of course. Patrick loved these evenings and he enjoyed them as much as Dennis and Jack did, even if they knew that Tobias most times made it all up.

– 013:024/26 –

To a degree, day by day, all their preparations turned into routine. But still, Tobias and his wizards managed to make each day memorable. Patrick and his class had been scheduled their first live experience outside Skyjland with Mr. Green the following Thursday. They were going to London in a Mush 12 and that London were five hours ahead, meaning that they had to get up early, had been the only things Mr. Green had informed about so far. And to ask him further, none of them like dared to do.

Book 13 feb2018

– 013:025/1 –

Days went fast and Wednesday evening Patrick had to go to bed early to compensate a bit for the five hour time delay, having to get up in the middle of the night before departure at three. He hadn’t been away from Tobias and family like this since he first met them and this was a totally new feeling he never had experienced before. They were scheduled to stay overnight and return back home Friday afternoon. Tobias felt similarly, but didn’t show it. To a degree this was a test and education in its own. Patrick were in a process of becoming adult and had to try that out being on his own. With Mr. Green guiding them, Tobias felt no

To learn is when body and mind agree. If not agreeing, we learn by training.

25. Live Training

– 013:025/2 –

worries, so in a way he was looking forward to this, Patrick on his first excursion without him. Thursday night at two a clock Patrick was quick out of bed, but Tobias had excelled him already being in the kitchen preparing some kind of light breakfast. Patrick and his classmates were going to meet with Mr. Green at the Southeast tower from where they were going to depart and by a silent agreement between Tobias and Patrick, Patrick was going there alone. Patrick hadn’t been in that tower before, but “Use your TeeWee,” Tobias had said to him without a worry. Patrick had got used to his TeeWee now and it worked more like a friend to him than just a communication device. What the limitations were, Patrick had no idea about, it just seemed to support him whatever he asked about. For some reason he was a slow learner when texting, all his classmates were much faster. But that didn’t matter much as Patrick didn’t have to use as many words as the others making sense. Anyway, Patrick felt safe with his TeeWee and there was no way he could lose it Mr. Zed had said. He hadn’t tested that mislaying it, but if

– 013:025/3 –

Mr. Zed had said it, that was true enough for him. Patrick didn’t have to pack much as they were going to stay at a dement clinic which they had sort of took over years ago. The same concept which Tobias took him to when they first met, but this time located in London of course. Everything was prepared for, Tobias said and they all would have their separate rooms. After breakfast Patrick got his jacket and grabbed his quite empty backpack to leave. Tobias followed him to the door and gave him an encouraging hug and wished him good luck. Patrick returned the hug quite quick and happily shouted back at Tobias, “See you tomorrow!” as he hurried to the worm. Tobias followed him with his eyes a bit before he closed the door and went back in to the kitchen to clear the table when it was time for the others to get up. Patrick was quick to the worm and he had no problems finding his way to the Southeast tower and where he was supposed to meet with

– 013:025/4 –

the others and Mr. Green. Mr. Green was already there, calmly sitting on a bench reading and soon after, one by one, the others showed up, too. As Patrick was first to arrive, Mr. Green lowered his paper and offered Patrick to sit down next to him and wait for the others. Patrick did with Mr. Green continuing reading. It felt both funny and strange to sit close to Mr. Green like that, but Patrick appreciated it and soon enough he got up to say hello and be with the others. When the last of them arrived, Mr. Green folded his paper and put it in a small briefcase which was the only thing he was carrying, nothing else, no packing. He just looked as he was on his way to another day at work and nothing to it. Patrick though that he probably had his own apartment there in London, like Tobias had when they first met. Mr. Green tapped on his TeeWee and a little bit further down the hall a wall opened revealing the Mush 12 which they were going to travel in. Patrick felt as excited as the others, this was the

– 013:025/5 –

second time for him traveling in one. The crew, two of them, Patrick had never seen before, but they seemed okay, same as any of the others he had met. It had become normal to him now that whatever handicap and various looks, it didn’t matter. They all were able in their own ways, so nothing to bother about. The crew were both male and the one with a bit crippled bent back, was Steve, and the other taller guy was William. Steve looked the youngest and he presented himself as the pilot and William as the purser assisting them onboard this journey. As they boarded, Patrick and his classmates handed over their bags a backpacks to William who stowed them away in the bottom of the Mush near the exit. They floated up the stairs and spread out around the Mush cap seats for best view. Mr. Green found a place by himself in a cuddly armchair in the middle, close to Williams bar where he handed out refreshments. There he pulled out his paper again and started to read. Whatever instructions before taking off, during the flight and landing, Steve and William were

– 013:025/6 –

to provide and they were the ones to ask if there were any questions, too. Mr. Green had parked himself and gave the impression not wanting to be disturbed, which wasn’t needed anyway. Patrick had found his place next to Warren, just one year older than him. Warren, Nick, Lisa and Sue where the ones staying back home in Skyjland with Mr. Green, when he, Bill, Sheila, Sara and Karen went with Tobias to the fair. There were no hierarchy order in-between them in class regarding friendship and who’s with who and so on, it like never had occurred to them. So it didn’t matter sitting next to whoever. On Patrick’s right side, with an aisle in-between leading back to the Mush center area where Mr. Green sat, Sue, a two year older girl than him, had placed herself. There were plenty of space and between each seat pair, the aisles were arranged like spokes in a wheel dividing the window seat sections into six. Each seat had a folded table, which could be pulled up. Or you could ask your TeeWee making it fold up by itself. All were conveniently arranged so no one had to stand up for the other if needing to go the lavatory,

– 013:025/7 –

getting some refreshments and snacks, or just move around a bit. The pilot Steve felt the excitement and Mr. Green was like in no hurry, so they both had agreed on making this journey a trip to remember. “Okay! Everybody ready? Thirty seconds to takeoff!” Steve announced. The wall doors closed behind them. The Mush slightly lifted from the floor and then it moved out into the launch shaft where it lifted itself up in a peaceful way. There was this dizzy feeling when the Mush reached the top of the tower shaft and took off. The ground beneath with all the White city lights felt like vanishing from under Patrick’s feet. Warren was as excited as Patrick and told him that this was his sixth time traveling in a Mush. “Have you traveled in any of the bigger Mush’s?” Patrick asked. “No not yet,” Warren answered. “I wonder what that would be like?”

– 013:025/8 –

“Yeah! That I’m looking forward to that too,” Patrick replied, adjusting himself in the chair a bit more to get a better view. Even if night down there, up here as they were climbing, their second sun was on its way rising over the horizon, so now not that pitch dark over the mountain as it otherwise would be. Steve turned the Mush in a three quarter circle and aimed up the Skyjland highest mountain top. He had the Mush run up there through a valley and sort jump off from the top in a slight bow into space, while turning the Mush slightly around its axis so everyone got a good view. The Mush accelerated all the time so when they left the last streak of air bending around the globe, it felt like a cork bang from a too well shaken soda pop bottle. Well out in space, the Mush accelerated further, with Earth down below under their feet getting smaller and smaller. They left the Skyjland outer space entry with a snap, like the last string bursting attaching them to Earth. “Right guys! Those of you who have been to the Moon, raise your hands,” Steve opened up with. One small hand was raise in the center section sticking up behind a paper like buried deep

– 013:025/9 –

down into a too big armchair. “Oh no. Not you Mr. Green, you don’t count on this one. Right guys?” Steve happily declared. Mr. Green happily laughed a bit while lowering his hand continuing like reading. “So everyone. As the captain of this Mush 12 we are going to meet with the Moon and make ourselves acquainted. How about that guys?” There were a cheer and lots of laughter’s, and as Patrick felt it, was this true or not? But it was. The speed of the Mush traveling there exceeded all expectations and within ten minutes time they were there circling around the Moon. Steve was their guide, telling them to make themselves comfortable with whatever they could get from the bar. They all went to the Mush center where Willian handed out whatever they wanted. It was a cheerful bunch like cueing and with Mr. Green happily hiding behind his paper. Suddenly now no one took notice of him and he loved it. That chitter and chatter he loved to hear and most likely, that entertained him the most. They circle the Moon and Steve even took them closer, almost to the ground, to have a better

– 013:025/10 –

look at some spectacular views. They all loved it. It was as if sitting there in a three D movie, but now in real. Patrick had a hard time to take it all in, which all the others had too, like understanding it happening, being there circling the moon. That Mush flight exceeded it all and their approach and entrée to London were no exception. Steve made the most of their journey and presented London from above as nobody had seen it before, except Mr. Green then of course. There were no pool area to land in as Patrick had experienced before. But on top of a roof on one worn-out looking building, there were an old chimney like opening up. They lowered down like squeezing into a tube. This way, widening and making space and squeeze into something smaller, was yet another way to utilize Mr. Zed’s techniques and knowledge of physics. The chimney shaft was not as wide as the Mush considering the outside, but the inside made them space taking them all the way down to a

– 013:025/11 –

secret lower garage basement where they landed and parked. It was a happy giggling bunch thanking Steve and William for the flight and as they one by one stepped out of the Mush, William handed them their bags and backpacks. Mr. Green got of first and went over to an elevator door where he happily smiling waited for the class to join him. This Mush garage was smaller and didn’t fit any bigger than this Mush 12. But never the less, there were two fairly large Cyls standing in one corner. They too could transport people, but were mainly for transporting goods and bigger kind of packages, which the tube displays, in their design, wasn’t meant for. Patrick had also learnt the some Cyls were like factories, where all sorts of building material could be produced and put together. That way they were able to take over buildings and sort of renovate it from the inside without anyone at the outside noticing it. And as Tobias had told him, they owned and had took over buildings and houses like this in most major cities without the government or neighbors knowing.

– 013:025/12 –

A funny feeling Patrick thought, being able to enter a country and live there without anyone knowing. But he liked the idea, even though he didn’t quite understood it. From the Mush garage, Mr. Green took them to their rooms to settle in. He told them to go to the London lecture room on second floor and be there at ten. “Use your TeeWee’s to find your way and get in,” Mr. Green advised them. Patrick’s room was small, but never the less enough space to stay many more nights than just one. He found everything to his liking, bathroom and all, and unpacking was swiftly done. Same as the others he took a look around and doing so he met with other people living and working there. They were all very polite and friendly and welcomed him and the others by name. Obviously they all knew who they were and to avoid any confusion and keep everyone safe, they beforehand had been presented by both pictures and names.

– 013:025/13 –

Well in time the class made it to the London lecture room where ten chairs were arranged inwards in a circle in the middle of the room. They had to wait till exactly ten a clock when Mr. Green arrived. He happily greeted them welcomed to London and the Hardy Institution as he called the building. He asked them to take a seat, but not just any seat. He asked them to sense the room and to choose a chair that in relation to all the others felt the most right. “One chair is mine,” Mr. Green explained. “But not I, instead you, will by your choices leave my seat out.” “This exercise before going out live, is about awareness. Give it time and allow yourself try out various positions. If a chair is occupied by another, you just proceed. As a first step is maintaining movement. This is important, so don’t stand still in one position too long. You need to try out more than five chairs and repeating that at least one time before you’re allowed to occupy and make that chair yours. No concentration is allowed. Just let go of everything except awareness. And don’t hast it, this is not a competition.” Mr. Green told them.

– 013:025/14 –

“So. I will be over here at this window and when you’re all done, I’ll give it two more minutes before I come and sit with you.” “Okay everyone? You may begin.” Mr. Green ended and then he moved over to the window he had pointed out to observe. This was new, but Patrick did as Mr. Green had advised them and so did the others. Patrick found it hard to begin with, to keep awareness and let go of everything else at the same time. But moving around in a peaceful pace with the others, it all began to sink in after a while. He felt it like some of the chairs started to resist him in various ways when coming closer or trying to sit down on them. After that awareness he rather quickly found out which chairs he couldn’t use. But then it became much harder to find out which chair was his. He felt strange with the others testing chairs too and it varied in intensity depending on who sat down on his remaining options. “But! Isn’t that awareness too?” Patrick asked himself after having been stuck for a moment standing outside the circle. It must be, he

– 013:025/15 –

thought. So he shifted his awareness to the others moving around, instead of the chairs. That made a difference, letting him know which of his remaining chairs the others least preferred. Patrick went over to that chair they least preferred and tried it out. And yet another time, after having stood up and moved around a bit. And this second time he could sit down without any resistance. After a while sitting there, he rose and went to the center of the circle where he turned to face the chair. This time the awareness of the others were like totally gone and now it was just him and that chair, nothing else like mattered. None of the others even bothered about that chair anymore and it felt even more inviting. This must be another third awareness, Patrick thought. “But what is it about? I only know of my chair and nothing about the others.” Patrick went over to his chair and took his seat waiting for the others, who took their seats too almost simultaneously. A peace could be felt in the room. No conflicts. And strangely, none of them had at any time considered Mr. Green’s leftover chair.

– 013:025/16 –

Two minutes went fast, and when Mr. Green came over from the window to join them, they felt him fitting in as the last piece in a puzzle when sitting down on his chair. “Good.” Mr. Green said. “You all did good. And this awareness is what makes us one. This is what we are going to use out there, live.” “This awareness you emotionally feel, you don’t think it. I want you to recognize this awareness, as this is what guides us in life.” “I want you Sheila to take note of this patter which we sit, me included. You also need to understand that one possibility, in this case a chair, always have to be left open. That’s how I fit in, as that possibility. But it might be someone else depending on situation.” “Got it Sheila? And you others?” Mr. Green asked around and they all nodded back at him one by one. “Right!” Mr. Green said and tapped his TeeWee and some seconds later four from the kitchen brought them some refreshments to choose from and loosen up a bit.

– 013:025/17 –

Mr. Green made them time to let it all sink in and after that he told them to get ready to enter the city. Their building were located a fifteen minute walk away from Oxford Circus and that’s the place Mr. Green was aiming at. When they all had finished something to eat, Mr. Green explained the task for the day. “We are going to mingle with people on this crowded place, finding our positions like we did just now. If needed, we know where we are and can find each other through our TeeWee’s, but that’s something else which we are not going to use and tryout there now.” “We are going to spread out in whatever shape or patter, not just a circle. You are going to find your place, same as you did here. I’m not going to be in on this one, so one position will be open and later on here, with the chairs, you are going to show and tell me who that possibility is and about that possibility’s thinking and situation.” Mr. Green explained. “Sheila. I want you to make note of that live constellation without discussing it with the others. Okay?” Mr. Green added, with Sheila confident nodding back at him.

– 013:025/18 –

“Okay then. You have about one and a half hours out there, make use of it. Then you come back here for late lunch at one thirty. Right?” They all felt intrigued and confident. They all wanted to please Mr. Green and do their best on this their first live mission. They used their TeeWee’s to navigate to Oxford Circus and there they spread out among the people to each find their place. Patrick took his time and went with the stream of people a bit back and forth. He recognized that first feeling with the chairs, even without anyone of the others in sight. So now, how to find the position which was his, he thought? It took a while with Patrick moving around a bit between his five positions and then he got aware of one position which people seemed to avoid by not stopping there and even walking around it. People just rushed by or around that spot as if a person were standing there. Patrick tried that position back and forth a couple of times and after a while he got aware of it and recognized that inviting feeling same as before with the chair that was his.

– 013:025/19 –

Patrick staid on that spot with one hour left till lunch. An odd feeling spread with all these people moving around him. But he did as Mr. Green had told them and didn’t bother about anything else than his awareness, which after a while made him like float away up and over the crowd. People close to him started to sound different, look different and he now saw it all like from a distance. Patrick held on to that place and awareness and emotionally started to orientate himself among the people moving around back and forth. Both close by, but further away too, he could sense the people he couldn’t see through his eyes. “There!” Patrick smiled. That awareness he recognized and felt strong. He emotionally was able to locate one of his classmates quite a bit away from himself in the crowd. Encouraged, and within about ten minutes time, he was able to find the others too by just being aware and recognizing that previous chair constellation feeling. This emotional awareness felt like connecting. Patrick found it so special fun to be with his classmates like this, sensing their presence, that he totally forgot about that left open

– 013:025/20 –

position. Time ran fast and Patrick’s TeeWee reminded him it was time to head back for lunch. With his TeeWee guiding him, he managed back in time meeting up with the others. There were an exciting chitter chatter between them all, but Mr. Green didn’t say much other than, “See you after lunch, two thirty, in the London room.” Then he went off to have his lunch a bit private. Lunch was tasty and felt perfect to settle down with. Doing so, Patrick started to feel how exhausted he really was. Whatever they had been doing so far, like nothing physical really, it had taken its toll. But regardless that, he felt excited about what would come next. Gathering again after lunch, Mr. Green asked Sheila to step forward. “Take these signs with your names on and place each on top of a chair. Then I want you to position the chairs in the same pattern you felt at Oxford Circus.”

– 013:025/21 –

Sheila didn’t hesitate and did just that as if it was nothing to it. “Now, go to your chairs and sense that position for two minutes,” Mr. Green told them. Patrick did and so did the others. Madly strange Patrick thought, this felt like an exact replay from what he had experienced at Oxford Circus. It all were there and for the first time now, he realized and got aware of that left out open empty chair position, which Sheila had placed without being told. “Do anyone feel lost?” Mr. Green asked. No one did. They all felt Sheila had placed and positioned them exactly right, same as they had been aware of at the site. Mr. Green paused and gave it a minute more. “Good! And now about that left open chair. What and who is there? What did you find and/or got connected to? Do anyone of you know?” Mr. Green intriguingly asked. Three hands were raised. Sheila’s of course, but Sara and Karen were in on this, too. What’s this, Patrick seriously asked himself.

– 013:025/22 –

That he had completely missed. Somehow he had been connected in a way he hadn’t been aware of through the others till now? Mr. Green smiled and acknowledged the three, as well as the others confusion. “This was your first test as a unit and none of you failed to deliver. The reason not all of you were in on that left open chair, is that your talents are personal and in that way you differ from each other. But with that said, you complement each other, too. So let’s investigate on this a bit more,” Mr. Green explained. “First, to get to know about that left open chair and its position, you need to be aware of it. As one, Sheila, Sara and Karen are like emotional beacons which you others can follow. Their awareness is yours too.” Mr. Green continued. “Give it, let’s say, five minutes. You will all get there.” Mr. Green said and moved back over to his window. Patrick let go of everything, except that feeling of them at Oxford Circus, which popped up and occurred to him like immediately. But with his increasing awareness and with Sheila’s chair constellation, he saw like three beams from

– 013:025/23 –

Sheila, Sara and Karen pointing towards that open chair which he could follow. Patrick didn’t have to go through them, their awareness was also his, so in that sense they placed him there as they did with the others. Now as one, a person started to emerge in that left open position. To Patrick it felt like looking at a woman as she materialized. It was a lady like figure, well dressed, but with sad eyes. Patrick’s immediate reaction was that she shouldn’t be there, her being there felt wrong. Patrick got more aware and could see that she was pregnant and on her way to a clinic to make an abortion. Basically she didn’t want too, but the father of that child hadn’t liked the idea of becoming a father and after several serious quarrels, he had left her. Strange was that Patrick could follow her trough the streets to that clinic and sitting in with her in the waiting room, too. “Okay guys, times up. Sad business, isn’t it?” Mr. Green quietly asked around with them all silently agreeing. “That we can’t do anything about and shouldn’t mess with either, to try to sort things right. But

– 013:025/24 –

the lesson for today is that you didn’t pick her out like random, she was targeted. And if I’m not mistaken, you Sheila, Sara and Karen have got some experience in this direction, which has something to do with it. Right?” Mr. Green in a kind voice asked. The three in a shy manner nodded back at him. “Okay, now. We are going to practice this. It’s useful in the way that you don’t have to go and target people at the arms fair. Instead, you can have them come to you and tell their secrets, those secrets we want to know about.” Mr. Green continued with a smile. “This has nothing to do with you tapping in on people, messing them up and so on. That’s for later when we know who they really are and their more precise intentions. How these people sort out themselves is about awareness, too. You need to learn about people, how they feel and affect you. That way, to sort of inviting them to that left open chair, they come to you.” Mr. Green said looking around at each one of them for confirmation. “So the rest of this London visit we are going to

– 013:025/25 –

learn about the people we want to be aware of and about and I will point them out to you.” Mr. Green announced with a cunning smile. Patrick and the others happily smiled back at Mr. Green, now they finally knew what this live training was all about. “One last thing though!” Mr. Green raised his voice a bit. “You will learn about serious military and political secrets and if wrongly leaked, this kind of information can cause major catastrophes and war. So we as one only tell and talk to Ms. Nodi, no family or anyone else. Ms. Nodi knows how to deal with this the proper way. Right everyone?” Mr. Green ended. They all agreed and then out to continue their training.

Book 13 feb2018

– 013:026/1 –

Patrick and his classmate’s first adventure with Mr. Green in London went well and Patrick loved learning about his classmates this way. Mr. Green had commended them all and felt very pleased with how far their training had taken them, a team, a one force that he felt he could rely on. Their second last day in London they had mingled around parliament, embassies and military buildings, and Mr. Green had pointed out several people going in and out to learn more about. Patrick, as well as the others, felt more and more confident, they knew how to do this now and with their training in other major

When leaving we move in one direction. Returning, that direction can be the same.

26. Departure Day

– 013:026/2 –

cities, their skill increased. Their awareness of a person at its best could happened within a second. The distance in-between them, in any constellation, didn’t matter so much anymore. So at the fair, Patrick, Bill, Sheila, Sara and Karen, could still be as one with the others in Skyjland. No tube displays, TeeWee’s, or any else devices were needed. Not even Mr. Green had to be there with them to make this work. Long before the opening of the arms fair, Ms. Nodi had rented a complete hotel suitable for hosting them all and with no other guests or ordinary hotel staff allowed in. And of course, it all had been arranged with an invisible Cyl access to Skyjland back and forth. Ms. Nodi and Tobias knew that their fair stand and hotel were safe, but leaving and arriving, and the transport in-between had to be dealt with in another visible way and in a “sort of” normal expected manner. So they all had to close and leave the stand together, pass through security with their fair passes, so they all would be registered going in and out of the exhibition hall, same as all the others. Outside the fair entrance an ordinary tourist

– 013:026/3 –

bus was hired to pick them up, driving them to and from the hotel. Whatever attempts to sneak in on them, the Skyjland people through their tube displays would take care of by causing any sneaky people problems and divert them to somewhere else. So with everything set and all ready, tomorrow at midnight their big departure day were set! Patrick of course felt nervous, but Tobias just loved it, no nervousness there. This time they had to pack more properly, but as Tobias said, they didn’t have to overdo it. Just in case and if they had missed something, they could always have it sent to them through their Cyl gates. The arms fair were to open Wednesday, but the exhibition halls opened three days before for workers and staff preparing and setting up stands. Tobias and his Bangers & Mash ensemble, on the other hand, were going to arrive on Tuesday afternoon at three with all their equipment. The only pre-done thing, were a forty-three feet (13m) high curtain with a framework aimed to cover their stand all around, which local exhibition workers had been assigned to mount and setup.

– 013:026/4 –

Mr. Zed had provided the material and precise instructions and through a remote device, the curtain could be elevated simultaneously up and down all around like in a theater. So when arriving with the curtain down, they could lower the Mush and Cyl can through the roof and ceiling and land without anyone notice. After arriving, the curtain were to become impossible to penetrate or tamper with. If anyone would try, they would discover textiles in layer after layer like tangle them in and out again. Any cameras aimed to peek in over the top were block by a black air layer lid. Any attempts throwing or climbing over the curtain would be stopped too by something unexpected happening. So whatever, inside their stand other than opening hours, privacy were guaranteed at all times with the curtain down. Patrick loved to hear Tobias explaining, nothing seemed to be left to chance. Anyone clever or evil minded trying to mess with them and their stand, or whatever, would have to work hard. And with Mr. Zed back home with his tube display crews, nosy people wouldn’t stand a chance as Patrick saw it.

– 013:026/5 –

“Right Patrick, now’s the time.” Tobias quietly announced waking him up one and a half hour before midnight and departure. Everything was neatly packed and labeled, so they just had to prepare themselves and have some late night breakfast before quietly sneaking out into the street to catch a worm to the Northwest tower where Mr. Zed had prepared their Mush 50 carousel and the Cyls for departure. Their stand Cyl can were remote controlled following them from behind and the hotel Cyl were to departure ahead when ready. All their stayover packing were loaded into the hotel Cyl together with the staff setting up and running the hotel business. The Cyl can were already prepacked with the now folded stand and everything else of equipment needed. As the hotel Cyl took off they gathered back in the tower hall again. Another much bigger wall door opened revealing their Mush 50 carousel ready for boarding. The bottom part one floor down, were like hidden beneath the floor, so they just walked in at the middle one floor up opening. With all on board and everyone ready, the Mush didn’t lift up from the floor to reach the

– 013:026/6 –

launch shaft as might be expected. Instead it like floated there horizontally as if the floor would have been water. To Patrick, who got a good view of it, it felt strange. But why not, he thought. With Mr. Zed in charge of physics, this of course must be possible, too. Well in the shaft, the Mush took off in an accelerating speed. No showoff this time, now serious business started. But still. This Mush 50 was quite something to travel in Patrick thought. But when passing through the Skyjland gate far out in space, all the stars showing up one by one in that empty darkness when the Mush turned from the sun, dazzled him even more. The actual journey was swift, only fifteen minutes. So after hovering a couple of seconds over the exhibition hall roof to verify position, the Mush lowered straight down through the roof and ceiling and landed at the exact spot inside the curtain. As it lowered down, Patrick got a good view over the hall from above and all the activity finalizing all the other stands. The hall was huge and there must have been more than

– 013:026/7 –

hundred stands in there Patrick thought. But whatever all them others, their stand in the middle were going to be the best. Of course all the other workers and staff in the hall had wondered about that curtain wall being announced as “Bangers & Mash - Refreshment and Entertainment Center”, and what that was all about until now. No activity had been detected, seen or heard, so it all felt kind of mysterious. But suddenly now, small odd faces stuck out their heads from behind the curtain. Small odd people weaseled around for a couple of seconds or so in the aisles to end up diving in and disappear again behind the curtain. And, wasn’t there various silly circus sounds starting to come out from in there, too? It for sure drew attention as nobody had seen anyone going in there since the curtain was set up two days ago. All the nearby stands workers and staff stopped up listening for a minute, trying to figure out what was going on. Patrick and the others who had disembarked stopped up too, as this came as a surprise to them too. Patrick as well as the others, looked themselves around to find some kind of answer from where

– 013:026/8 –

all these silly noises came from. But when looking at Tobias happy and cunningly moving around the stand taking no notice, they all got it. This couldn’t be anything other than Tobias doing. They all silently laughed and Patrick just shook his head slightly. This was typical Tobias, he just had to come up with things like this. To a beginning these silly sounds sounded kind of normal, but later on it got weirder and weirder with silly circus music winded up with all kinds of animal sounds, which for sure didn’t belong there in the first place. Meantime, Carl, assigned to be the only sane person among them, had gone to the expedition for their fair passes and to do some paperwork needed. He didn’t rush anything, say or explain anything to anyone, he just like did his job. Carl’s professional manner, his paperwork in perfect order and all bribes taken care of and paid. No questions were asked. So at five, two hours after arrival, their stand and everything was installed and ready. No hassle. Mr. Zed had made all equipment like unfolding by itself. So most the time Patrick

– 013:026/9 –

and the others could enjoy themselves being there, testing and tasting whatever was served at the Bankers & Mash counter and riding the carousel, but without the bubble-guns though. Here the Mush 50 bottom base stood on the floor, making the carousel ceiling twenty feet (6m) high. There entrance door at the bottom were slightly visible while the door one floor up didn’t show at all. Inside the cap the inventories had been shifted to an office for inviting buyers. And no floating up and down the stairs anymore. The Mush trunk now, worked as any ordinary staircase to avoid suspicions. At five their installation day ended in a kind of silly crescendo with like every sound and everything playing at the same time, which made Tobias smile even wider. He just loved it. Carl lined them all up with Tobias first and Jan, Oliver, Ken and Sally, the doorkeepers, last in line, to make this march look like schoolkids out hiking. Carl handed over their fair passes and when that done, he draw the curtain aside a bit so

– 013:026/10 –

they two by two could march out in a kind of disorderly manner with Tobias as the main front character in yet another silly hat Patrick had never seen before. Tobias handed over a big red “Closed” sign to Carl with a very much oversized safety pin to visibly close the curtain, like telling all and everyone that nobody could get in. And as such, and in a disorderly way, they marched through the aisles heading for the exit and their bus waiting taking them to their hotel. On purpose they of course got lost a bit to show off and evoke interest. And as always, with Tobias in the lead with his silly circus director hat on his head, there were smiles and happy people all over peeking out from their stands welcoming them to the fair. Some even clapped their hands enjoying the parade. Finally they got to the gate registering their passes having been there and left. They entered their buss in much the same marching manner. Then at the hotel, they disembarked in a very much the same disorderly way. Gathering in line behind Tobias again, he marched them to the hotel entrance, through the doors held open by two of their own porters, and into the lobby.

– 013:026/11 –

First after all doors closed, they were released. There were quiet laughter’s heard and smiles were spread all around. “Great performance everyone!” Tobias proudly announced. “Get your keys and check your rooms. Your bags and luggage should be in there now. Mingle wherever you like, the hotel is ours for the whole of our stay. And we meet down here in the bar before dinner at seven. Just great everyone!” Tobias happily repeated. Patrick joined up with Tobias. They both got their keys to a two bedroom apartment on the top floor. Tobias had arranged it such, so that he could have small meetings there, too. Patrick installed himself in one of the bedrooms and Tobias the other. Their luggage had arrived in good order, so no problems there. Before unpacking their bags, Patrick happily hugged Tobias. “Where did you hide that silly hat?” Patrick almost laughing asked him.

– 013:026/12 –

“On no, no nosy questions. That’s magic you know.” Tobias teasingly replied. And after that an enjoyable giving and take argument started while unpacking their things. Patrick unpacked his things first and rushed out to meet and mingle with the other downstairs in the bar. Tobias, however, took his time easing up a bit on his own. Later on, mingling in the bar, were pure joy for everyone and dinner was no exception. Ms. Nodi, as said, remained in the Mush. She had her quarters there and kept her distance as planned. She didn’t expect anything to happen and inside the Mush she was secure and very well guarded. Wednesday morning the fair opened at ten and Tobias with ensemble arrived in good time. Ten minutes before opening, their stand curtains for the first time lifted and an amazed mumbling sound could be heard from the nearby stands on all other sides of the aisles. The Bangers & Mash serving staff went out into the aisles to deliver their menus stating all for free. A joyful chitter chatter started with these

– 013:026/13 –

odd servants weaseling around handing over their menu to everyone in their way. To select was easy, you just tore a ticket off the menu that by picture and text showed what you would like to order. Then, at the Bangers & Mash counter, you put your torn ticket(s) into a kind of letterbox “order” slot and pulled the on side attached leaver to get a number tag related to you order. And of course the letterbox had to remind of a mini slot machine producing a silly ting-a-ling sound with every draw and number tag sticking up like a win at the top. Some workers and staff from the other stands immediately went over to have a try, and as such it all started and soon after their Bangers & Mash service were in full swing. Tobias in his silly circus director hat made himself ready and as the first visitors started to arrive along the aisles, he went out there to announce about his show, presenting the stage, the Cyl can announcement displays and then pointing out the Mush carousel, which because its size most certainly caught everyone’s eyes. Patrick and his five classmates where like

– 013:026/14 –

starting up, too. Their last live test with Mr. Green had gone really well, enabling them to listen in on people and their intentions. Mr. Green, back in Skyjland with the other four, felt more than pleased and had cuddled himself up in an armchair in the back of the control room to sort of support if needed. An hour after opening a lot of people were mingling both inside and outside their stand, with some taking advantage of the small stand tables spread to chat and relax for a while with some refreshment. The Bangers & Mash free sale menu surprised everyone and even if not having something to eat, so why not have a small cup of coffee, tea or something, just to try out that weird ordering slot machine and get a number. Patrick was in full swing too, picking trash all over, keep everything neat and clean. He used the trash slot machine regularly, but so far no one of the visitors had quit got it. Close to the bottom side of the trash machine podium there were a sink with a lid like sticking out from the Cyl can, where Patrick emptied liquid and leftover food before inserting the

– 013:026/15 –

rest as a stake at the top. It kind of made better sense that way and looked better. If anything else were put in apart from liquid and leftover food, it were sorted out down under the sink in a neat little paper bag to feed the trash machine with as a stake, too. Anyway, people were looking and that was the main thing of all this, to get them intrigued and interested and to have something to talk and ponder about. But now, one hour after opening, Tobias started up his first ten minute show with trumpets heard, bells ringing and a majestic drum finally heard all over the hall. “Ladies and gentlemennn...!” Tobias proudly shouted out. “Welcome to witness the wonder of the bubble-gun. A brand new superior piece of armory no one has seen before. Welcome to be the first to witness this ground breaking wonder!” Tobias announced from the stage in his most cunning, intriguing theatrical way. “I’m Tobias, the magician. Here on stage I will present you ten minutes true magic every half hour each day. Except Saturday, were my grand

– 013:026/16 –

finally will take place at the artillery range competing with the worlds very best!” Tobias continued. “And these are my five wizard assistants,” he a bit suspiciously added, turning towards them, lowering his voice. “Which I sometimes wonder where they come from.” he continued, shaking his head a bit in doubt, with Trish, Mini, Ann, Tom and Leo proudly stretching up smiling widely. “Right!” Tobias raised his voice turning back to his audience again. “But first, we need to learn this properly, how to aim and hit the target.” “You! Come here!” Tobias pointed with Trish running fast up Tobias nose so he had to back a step with some amused laughter’s heard. ”Get me the green bubble-gun!” Tobias ordered, and then the show continued in the same hilarious manner they had rehearsed to profession. As the bubble-gun was handed over to Tobias, everybody laughed, pointing and commenting the bubble-guns silly childish shape. But as the show carried on and ended, there were more of bewilderments in their laughter and some with eye brushes raised high.

– 013:026/17 –

But before Tobias move over to the carousel, he raised his voice one more time. “But before entering the bubble duel carousel, I have one more thing to show you.” “Ladies and gentlemen! Gather next to this Fantastic, Unique and Environmental friendly TRASH SLOT MACHINE!” Tobias announced and called for Patrick to enter the stage. Doing so, he did it in a kind of disorderly way, which he had pickup from some of the others when marching to the hotel. “Now young man, tell the audience how much you so far have earned!” Tobias asked, looking out over his now many more curious audience. Patrick held up fourteen one dollar bills and gave them to Tobias. “Now. Ladies and gentlemen! Trash is cash these days and if you are lucky, you can earn real money by assisting keeping this stand neat and clean.” Tobias announced. “Show them Patrick!” Tobias urged. Patrick was quick off the stage and ran over to two men, which he already had spotted being of interest, standing there in uniforms at one of

– 013:026/18 –

the tables drinking coffee. One of them had finished his coffee and Patrick politely asked if he could dispose the mug for him. Patrick got a smile back and was given the mug. He then ran straight to the trash machine and up the podium. Visibly and slowly he through the mug in the trash bowl at the top. A rattling mechanical sound was heard as if the machine were processing something and then above and at the top can displays, in all directions, the trash stake was announced in big red figures. One dollar people could read. Patrick happily jumped around a bit at the top of the podium before he pulled the giant leaver. The three trash wheels started to spin, which all watching could see. Then, after about five seconds, the wheels one by one stopped a second in between. Patrick jumped a bit higher clapping his hands rapidly when three trash bags were displayed on the score line. “Ladies and gentlemen! We have a win!” Tobias announced loud and clear. A kind of money counting sound was heard, then a fifteen dollar trash win was displayed and when the money had been cashed out,

– 013:026/19 –

Patrick ran over to the uniformed man again and handed over the money bowing politely. “Win, Win. Thank you.” Patrick said, and after that he ran back to Tobias on the stage. “Sir! The gentleman over there! Yes you! Can you show us the money, please?” Tobias asked the man Patrick just had given the money. The uniformed man happily did, stretching his right hand up high, showing everyone the money, waving with it a bit. “Could you please confirm the amount and tell if this money are real American dollar bills or not?” Tobias asked. The uniformed man happily did and a bit surprised he confirmed the fifteen dollar bills being genuine. “Good! You’ve earned it and is for you to keep.” Tobias happily waved at the man who then kind of happily waved back at him as a thanks. “So please everyone! The trash machine will be open for use in between shows. Just ask our ‘Trash Master Patrick’ and he will guide you what to do.” Tobias ended with. Then he pointed towards the other end of the

– 013:026/20 –

stand and in a higher pitch he announced, “The Bubble Carousel everyone!” Tobias moved over there and introduced Jan, Oliver, Ken and Sally as the carousel authorities running the thing, for free of course. Then with Tobias wizards, they demonstrated how it all worked. After a couple of hilarious rides, Trish, Ann, Tom and Leo lined up with green bubbles over their heads and Tobias proudly raising Mimi’s hand, declaring her the winner. Tobias picked out his silly wand from his inner vest pocket. Tapped it three times each on top of Trish’s, Ann’s, Tom’s and Leo’s green bubble heads announcing the magic word out loud, “Abracadabra, Gone”. The bubbles splashed into nothing and Trish, Ann, Tom and Leo were released. In a kind of ceremonial way Tobias handed over his wand to Oliver and encouraged all the happy and now intrigued spectators to line up and have a try. Some did and from there on their Bangers & Mash stand was fully opened and running. It all turned out a hit and almost immediately their stand were filled with people.

– 013:026/21 –

Patrick had targeted several people of interest which the others back home had acknowledge and were able to fill in. Sheila was like a rock and guided both Patrick and the others towards that “left open chair” they had learnt to master. Then after lunch it happened. Sheila put up a warning sign. A person which she felt as a potential threat was on his way towards them and approaching. Mr. Green at the same time immediately and without being told reacted. Patrick went over to Tobias to inform him that a health inspector was on his way to their stand to inspect their license keeping and serving food and refreshments. Now everything happened fast. Mr. Green gave one tube display crew order to make him get lost and away from the Bangers & Mash stand. After a couple of seconds more Sheila and her class found out that he wasn’t corrupt, evil or anything such. But he could make a hell of a mess if he were allowed to continue with his investigation making nosy questions at their stand.

– 013:026/22 –

They had bribed like everyone, but this guy with his more honest agenda was employed by an independent organization which wasn’t in on the deal. The tube display crew, who keep track of the man, made his navigation through the aisles hard. They made aisles and stands signs change and if so, they just twisted the floor mat under his feet so that he unconsciously went the same way back again, or to the left, or right, without noticing that his direction changed. So with this scam in place, he could have be walking around all day without ever coming near their Bangers & Mash stand. Mr. Green gave further direction to make the man feel sick and make him stay home till the fair was over. So the tube crew caused him feel dizzy and of balance, but without making him sick for real. Yet another incident occurred later on were a number of pickpockets were detected by Sheila and the team moving around in the hall. These guys Mr. Green had no sympathy for and their business could be a threat to them too if found

– 013:026/23 –

operating among the people in their stand. So as they were targeted dark red, with Sheila providing their positions, Mr. Green told another tube display crew to make them suffer and to cut the first finger touching forbidden items which was not theirs. No blood though, Mr. Green ordered. So with an intense heat pulse the blood was immediately stopped after a finger had been cut off and sort of deleted in that same moment. That did the trick, with some bewildered scared looking guys covering one hand with the other, leaving the hall in a hurry. Otherwise everything worked as planned. The Bangers & Mash counter were full with people most times, enjoying their meals and chatting. Patrick weaseled among them picking trash and their leftovers and made the most showing off at the trash slot machine to everyone’s joy and amusement. Patrick also made people go there showing them and most times doing so, they happily left with a couple one dollar bills. Through Sheila a number of people had been

– 013:026/24 –

targeted to be processed by the others back home, supported by Mr. Green. Bill did his thing, and by moving around in various patterns. He were able to move people, making them feel more or less comfortable ending up with people they didn’t like, or by overhearing or needing to saying something, like excusing themselves, in order to make way. All this together tested their true personality, who they were, and revealed their intentions visiting or exhibiting at the fair. Sara and Karen worked together and assisted Tobias with his scams. During his ten minutes shows and after, he wanted his audience to start wonder if what they just had seen and experienced was for real or not, or if just an illusion. He wanted people to start talk about it, like over the shoulder and he wanted various rumors to be spread. Sara and Karen were perfect for this. They talked with each other, letting people overhear them and made people make eye contact with each other as if they knew something the others didn’t, making people need to ask. All this gossip of course escalated and later in

– 013:026/25 –

the afternoon some high decorated military uniforms started to show up, like seriously observing Tobias small ten minutes shows. Sara and Karen dressed like hostesses, but not in such silly way as most of the others. People of course asked and laughed about most things, but so far Carl hadn’t been pointed out yet to be the one to talk to. Carl like anonymously floated around, looking like a manager kind of guy, checking things out. If anyone were sent to speak with him, it had to be the real deal, so he needed to be available and not occupied with irrelevant talk. As the last ten minute show for the day, Tobias prepared the audience for the blue bubble-gun. It had been widely announced and gossiped about and now with some serious looking guys turning up mingling with the otherwise cheerful people in their stand. Tobias of course made a spectacular show of it all and made some people from the audience come up on stage to examine the setup with the marble bust and everything, and to verify that the bust was marble, heavy and real.

– 013:026/26 –

When Tobias fired the blue transparent bubble, it moved in a straight line like floating over the stage, encircling the bust head to the neck completely. Tobias pulled the trigger again, making the bubble with the bust head implode. A short snap was heard and after that the bust head was totally gone without anything else damaged or moving. First an amazed silence was heard and then an astonished chatter followed. Tobias bowed deep in front of his audience to receive applause, which he got plenty of. Then he announced that more would come the next upcoming days. Some of the serious looking guys gathered in the aisle close to the stage, whispering. They had been targeted by a tube crew, so nothing escaped Mr. Green and the others back home in Skyjland what they were talking about. With a half hour left of the day, the carousel started to spin again. That had been a success too, entertaining both the spectators and the couples dueling. With that last blue bubble show, people had to

– 013:026/27 –

be convinced once again that the green bubbles were completely safe. So at the same time Tobias engaged in that, Karen intriguingly spread the rumor that “Those green bubbles were blanks and just for practice”, insinuating that the blue bubbles were sharp and for real. And as such their first day at the fair ended. And as the stand curtain lowered to meet the floor, Tobias with ensemble made themselves ready for their march back to the hotel.

Book 13 feb2018

– 013:027/1 –

It was a happy marching gang entering the hotel lobby once again and with the entrance doors closed, Tobias gave the order “A short hurray everyone”, which he got. And after that cheerful response Tobias added “At ease.” “Same procedure as yesterday!” Tobias announced. “However! Dinner at eight.” Tobias and Patrick happily continued their march into the elevator and into their room. They both felt exhausted, but happy, and in full gear at the same time. Tobias had a shower and after him, Patrick did the same. When ready and dressed, Tobias asked Patrick to call his

Where we are going, like time will tell. When there, that time is passed telling.

27. The Deal

– 013:027/2 –

classmates to come to their room for a chat. Tobias wanted to know more about those obvious interested men which attended his last ten minute show with the blue bubble-gun. Patrick tapped them to come on his TeeWee and soon they all gathered in their room. “Right guys! Even I felt it fishy with those guys assembling in the aisle outside our stage after that last blue bubble.” Tobias started off with. “You don’t have to tell me everything, that’s for Ms. Nodi and Mr. Green. But I would like to know in what way I can improve my act. What makes them trig, and what if I brought some of them up on stage to verify that this is for real, or making them do something and such, would that work?” Tobias asked. Patrick and his classmates laughed, they just would love to see Tobias make them a joke in front of all the others. However and to be serious, Sheila started to talk and the others filled in. They for sure were potential customers, but still not the right government people and military guys they wanted. But as Sheila said, they are well connected and that their highest commander

– 013:027/3 –

also were there at the fair. They were from an African country and their discussions were not so much doubting what they saw. Instead, as their discussions continued, they got stuck on who we were. “Good, good!” Tobias sort of talked to himself. “Now we are getting somewhere.” “Can I check this with you?” Tobias asked, with them all curiously listening. “Tomorrow early, can we let them overhear and believe that Carl has arrange a meeting with a head of state or something, to sort of verify that we are for real?” Sara and Karen cunningly smiled towards each other and Sheila confirmed that they for sure could do that. “Can you make them call and discuss this with their head of state and make their commander come and see the show, too?” Tobias further asked. Oh yes, Sheila assured him by nodding. “Great! Now this is getting interesting!” Tobias said smiling, straightening up a bit. “Can we do it like this? In secret notify me if

– 013:027/4 –

what I do on stage make them feel the need to get down to the bottom of this, wanting to meet with Carl. On stage I will try to emphasize what kind of threat these weapons could be if there neighbor countries get their hands on them first. Can you emphasize that threat in their conscious too?” Tobias curiously asked. “Oh yes we can!” Sara and Karen cunningly and smiling answered Tobias back. “Perfect! Just perfect! We have a mission! Let’s get their highest commander visiting us and talk to Carl and then Ms. Nodi, and then we take it from there. Yes!” Tobias exclaimed. Patrick and his classmates liked Tobias plan, it almost felt like an exam to them. Patrick and his classmates left and went down to the others in the bar and fifteen minutes later Tobias showed up to have a drink before dinner him, too. No alcohol though. Tobias like the others wanted their heads clear, no slipups. Dinner was a joy and just perfect, and after a good night sleep, they were back at the fair in their stand again. Thursday and two more days to go, and Tobias felt that this was it. Now the

– 013:027/5 –

serious business started. The Bangers & Mash counter filled up with people and orders quite quick as soon as their curtain lifted. The word had spread all around how exceptionally well everything tasted. Nearby stands staff went over to them first, eager to start their day with a coffee, tea, or something else just to relax for a while. Patrick started off busy too, and made the most of the trash machine he was responsible for. He politely asked around the tables, and among people standing, if he could assist with any leftovers and trash. When a person gave him something to dispose, he was quick to feed the trash machine, pulling the leaver, and most times he returned back with some dollar bills just saying “Win! Win!” and nothing more. In a way he didn’t have to explain anymore as the rumor had spread and with the trash machine blinking, making all kinds of silly noises, and the Cyl can top displays announcing all over that yet another trash win had been paid to a lucky winner. Tobias strolled around a bit among the people

– 013:027/6 –

in their stand. Sara went over to him and whispered that one of the yesterday guys were on his way to their stand. Tobias smiled back cunningly. During the night he had found out a way to make his act look more real and technical interesting. The guy showed up a bit discrete and when Tobias entered the stage, the guy moved closer so that he in more detail could see what was happening and try to figure it out how. Tobias opened up his show same as yesterday with the green bubble-gun, but this time he added something to the bubble-gun, so people wouldn’t feel that they already had seen it. So this morning a brick wall looking board had been setup on the stage between him and his target Leo this time. Tobias announced that he was going to hit the targets behind the brick wall without knowing where his assistant had placed himself, using a “Three-D Egg Telescope Sight”, which he now held up for everyone to see. “And to make this properly, so there will be no doubts, I need an experienced gunslinger to

– 013:027/7 –

verify this and pull the trigger.” Tobias added. Tobias, of course, confronted the man Sara had told him about and asked him to assist. The man first looked around to see if there weren’t anyone else willing, but then he accepted as this was a perfect opportunity to learn about this silly looking gun and what this was all about. And that “Three-D Egg Telescope Sight”, he never had heard about before. Tobias made the most of the situation, showing off. But simultaneously he instructed the man in a manner showing that this bubble-gun and egg sight were very real. Tobias showed both the gunslinger guy and the audience the bubble-gun with its buttons, levers and trigger and to a degree also telling about their both purpose and functions. The man definitely looked interested and as a final piece, Tobias showed him the Three-D Egg Telescope Sight once again before hocking it on the gun. Now the man got really interested. As a single device it had its own function, too. “Looking straight into the egg, you see the stage with the brick wall in three-D. There are three

– 013:027/8 –

colored lines crossing each other in the middle, that’s your position. The blue line pointing up is the vertical axis. The red line pointing forward is where you aim. And the horizontal green line is left and right.” Tobias thoroughly explained so everyone could hear. “Are you with me so far?” Tobias asked the man and got a confirmed nodding back, without the man taking his eyes from the egg. “Right! If you tilt the sight towards you and look into the top, you will see this stage and the brick wall from above. Okay?” The man confirmed again by nodding. “Now you can see the target behind the brick wall and with this bubble-gun and sight you can aim in steps and get closer to your target right up in front, or direct aim and hit it from above.” Tobias continued. Tobias mounted the egg sight to the bubble-gun by fitting its rounded bottom into an equal rounded bowl at the top of the gun. He locked it with a small leaver, but still he was able to twist it all around and tilt it quite a lot to look from above. “Attached to the bubble-gun, a black and white

– 013:027/9 –

ring is added inside the egg sight, that’s where the gun is aiming.” Tobias explained. “Now everyone! We can move that three line cross center to the black and white target ring by pulling the trigger. With the egg sight mounted, no bubble will go off just yet.” Tobias announced so everyone could hear. “Now! Try this.” And Tobias handed over the bubble-gun to the gunslinger guy assisting him. “Feel it in your hand for a while and then hold it like this,” Tobias said visually showing. “You use your thumb to zoom in and out your view with this joystick button, left or right. And to resize your aiming circle, you push the joystick button forward or pull it back.” Tobias explained. “As you can see, you can tilt the egg sight a bit looking from above to better place your aim circle. Now there! That’s a good place for the next step,” Tobias said. “Now pull the trigger.” The man pulled the trigger and three-D view in the egg immediately moved and centered its position from that target position instead. The amazed man looked back and forth at Tobias and now he got even more interested.

– 013:027/10 –

“So now you can forward tilt the egg sight a bit again, looking horizontal from that position behind the brick wall. You can turn the egg and along the red line aim straight at your target. You can zoom in the target so you don’t miss. You can also adjust that aim circle, which in the end will be the size of the bubble and pull the trigger.” Tobias advised and the man did. “Okay everyone. We have a hit! But still the bubble is not fired yet.” “Target back there, move around!” Tobias commanded Leo. Leo did and the audience standing on that side of the stage confirmed him doing so. “Ladies and gentlemen! Can you my friend confirm by looking in your ‘Three-D Egg Telescope Sight’ that your aiming ring is locked to the target and move with him?” Tobias widely announced with a superior smile, stretching up and out his hands towards the audience. The man let go of the egg sight for a second and looked back at Tobias like in chock, nodding. “Can you also confirm that whatever direction you point the bubble-gun, the target is stuck?”

– 013:027/11 –

The man moved the gun around and upside down, but the aiming ring stayed put. So the man just had to nod back at Tobias once more. “Ladies and gentlemen! With this bubble-gun we can shoot around corners. To activate a bubble, you just press the joystick center a bit harder till your aiming ring starts to blink and then, whenever you want, you pull the trigger. Where the bubble-gun is pointing at this stage, with its target locked, doesn’t matter.” Tobias said like this was obvious. First the man hesitated, but then he pressed the joystick button and the aiming ring started to blink. He didn’t quite dare to point the bubble- gun like anywhere other than beside the brick wall just in case, and then he pulled the trigger. The green bubble left the gun and in a peaceful pace it followed the aiming line set and sneaked around the brick wall corner. No matter Leo’s all attempts to escape the bubble, it in the end hit him over the head. The stunned audience applause slow started, and then after that, an amazed chitter chatter began and quite loud too. Tobias bowed deeply and he made the gunslinger man bow in front

– 013:027/12 –

of the audience, too. Some spread applause like never wanted to stop. Tobias straightened up, he took the man’s hand in his and thanked him for his good spirit taking part. The man both amazed and bewildered, and still in a kind of chock, asked Tobias in whispering voice if this was for real or not. Tobias happily looked back at him smiling. “Well. I’m just hired for the show you know. You have to talk to Carl, him there,” Tobias said pointing Carl out. The man thanked so much and then he happily left the stage confirming that he would talk to Carl, but first he needed to talk to some others. Tobias was in his glory and yet more people came to get both amused and stunned by his ten minutes acts. After lunch, even some US, European, Russian and Chinese military started to show up like small secret groups in the back of the audience and a bit further away in the aisles. At about the same time after lunch, Carl experienced his first, sort of, “valid” encounter with two men booking a meeting.

– 013:027/13 –

Patrick, Bill, Sheila, Sara and Karen knew and so did the rest of their class back home in Skyjland, and then of course Mr. Green and Ms. Nodi, too. They were both colored men, but civilian dressed. One of the men Tobias had had up on stage first thing in the morning. Patrick, class and Mr. Green had found that the gunslinger guy were genuine military and the other a government man, not just a middleman arms dealer. Carl had been very clear that such meeting with his superior in matters regarding what they asked for, required them to bring at least one authority government person with who a deal could be discussed, and if so, concluded. The two men agreed and a meeting were booked taking place at three a clock. So right on time, three men arrived to their stand and presented themselves to Carl. One of them was a government man from before. The other was his military commander fully dressed in uniform with decorations and all. The third, civilian dressed, was the minister of defense. Patrick and team notified Tobias, as they felt that he needed to know, too.

– 013:027/14 –

Tobias started up one of his acts again so the carousel closed for the moment. Carl took the three men to the Mush door, which didn’t look much, but well inside the men had to commend the lobby interior. They had to walk up the stairs this time, with Carl showing the way in a very polite manner. At the top of the stairs, the Mush cap entrance hall spread out and impressed the three men even more. Ms. Nodi was quick out from a looking like office and went over to greet the men. At first they thought she was the secretary, but then when Carl presented her executive manager, they got a bit stunned. But never the less, the way Ms. Nodi acted and presented herself, and took control, like telling Carl that she would call for him later, the three men got more at ease. Whatever you could say about Ms. Nodi, her person and authority no one could deny. Ms. Nodi showed them into a conference room with dimmed windows and perfect view over their stand. In a back corner were a counter with coffee, tea, water and whatever they would like. Except alcohol then of course.

– 013:027/15 –

She asked if they wanted anything coffee, tea or so, but as she poured herself a glass of water, the three men did so, too. They took a seat at each side of the conference table and with Ms. Nodi opening up the conversation. “I hear form Carl that you are interested in our armory and what we have to offer. Our business is not public and open to anyone, and we would like to keep it that way.” Ms. Nodi started. “So... What we are dealing with here is new science and technology. We are independent, without any government or state involved. Financially we are very strong and answer to no one, and we would like to keep it that way, too. So all negotiations and deals go through me.” Ms. Nodi continued saying. “Who we are is for later, but this you need to know. We do not, practice, or get ourselves involved in any religion or politics. Which means that we have no strings attached on our deals and you shouldn’t have against us either.” “We are western culture oriented with English as our official language and as company and people, we don’t discriminate or diminish anyone. So making a deal with us and meeting

– 013:027/16 –

our people, we need that to be respected. Which means that any of your religion or politic ideas will not be accepted forced upon us. And with that said, I’m open for questions.” Ms. Nodi ended her speech with. The three men listened intense and then they one by one started to present themselves. And as the military commander put it. “To begin with, we need you to confirm if these so called bubble-guns are for real. Are they?” Ms. Nodi smiled gently, but at the same time seriously looking back at the three men, too. “I can assure you that the bubble-guns are very functional and real and in fact, even more so. You haven’t seen all we can do yet. What you have seen so far, is merely us demonstrating the basics of this equipment and capacity. On Saturday, at the artillery range, we will step up a bit and demonstrate a bubble-rifle imploding a full size tank. This implosion technology is far superior, as an explosion damage randomly all around. As you have seen demonstrated this morning, the bubble-gun three-D egg sight can be very accurate, not damaging anything outside the bubble.” Ms. Nodi explained.

– 013:027/17 –

“Also. In here we only demonstrate slow speed bubbles. We do have bubble ammunition much faster that any fighter jet or rocket. So with this equipment, we can have any flying object disappear from the sky ...and there are bubble- guns and bubbles which work under water, too.” Ms. Nodi convincingly told them. “But how?” the military commander asked. “That I’m not going to tell. We have a policy to keep our customers safe. If this science and technology were common understanding and open to all, we for sure will extinct this planet. No winners, only losers. So therefore it’s vital that this knowledge stay with us, no question asked.” Ms. Nodi made clear. “In that same sense you should know, that nor you or anyone else can’t tamper or experiment with this equipment trying to figure it out. That won’t work and will have consequences. But at the same time, legitimate owners and users of this equipment are protected. If stolen and turned against you, this equipment shuts off. How all this work, will only be disclose after a contract has been signed. So you have to trust me on this one.” Ms. Nodi explained.

– 013:027/18 –

“Okay, we trust and believe you after what we have heard and seen. But what about prices and all the practical details such as deliveries and support? How do we make a deal?” Both the military commander and the minister of defense asked as with one mouth. Ms. Nodi studied the three men for a while and then she asked the more silent government guy to leave. She called for Carl to see him out and if so, have him wait for the others in their stand if needed. Then after that and with the Mush door closed, Ms. Nodi turned to the two men remaining. “The deal is this. You don’t pay us in money, not a dollar or cent. Instead you pay us in land, a piece of your country, which then will become our independent sovereign state, equivalent to the equipment you want. Ammunition is free, as that too will not be charged moneywise. In order to provide you with arms, ammunition and technical support, we need a central block in one of your major cities as our embassy. You don’t charge us for fully owning it. Taxes and other types of basic costs like electricity, water, sewer, internet and whatever licenses we need, you provide for free. So in that sense we trade.

– 013:027/19 –

You don’t charge us, we don’t charge you for ammo and services you need.” Ms. Nodi explained. “Now, and this you need to understand! What you do with these weapons is none of our business and we will not interfere unless turned against us in one way or the other. If so, there will be consequences. But on the other hand, and you stick to the contract, we will be the best arms and ammo supplier you ever had. No blockade whatever, or by whoever, will stop us and our deliveries to you.” Ms. Nodi continued. “But you need to give up a substantial piece of what I call ‘Wasteland’. Land which we choose where and the size of. A sale which we consider internationally and lawfully okay. If you sign a contract with us with what we consider to be the necessary genuine signatures, like sell that land to us, we have a deal. People living in that wasteland area will have to be moved out from there, but we will assist you on that. Terrorists and whatever people trying to hide, we will hand over to you, or chase off, if you prefer us to do that instead.” Ms. Nodi further explained. “So first. Can and will you give up land on these conditions?” Ms. Nodi finished off with asking.

– 013:027/20 –

There were a moment of silence with the two men looking at each other quite surprised. “If this is true, that we don’t need any money, like US dollars to pay you, and that you will supply us with ammunition, no charge and no questions asked. I’m convinced that we can provide you land and an embassy block. Like wasteland we have plenty of,” the defense minister replied with the commander assuring Ms. Nodi the same thing. “Good.” Ms. Nodi said. “But we need to ask you this. You obviously know about us and our country, and all the conflicts we’re involved in with both neighbor countries and all kinds of terrorists, criminals, international cartels and so on. And sometimes even UN forces and their help organisations, too. These bubble-guns as we see it, will give us the advantage we need. Do you mind?” “No! That’s your business, no questions asked.” Ms. Nodi short answered back. “But what about you selling the same armory to others?” The minister continued. “This is how it works.” Ms. Nodi started, straightening up a bit.

– 013:027/21 –

“Everything about our new land and embassy will happen fast from our side. When you have signed and turned the land and embassy block over to us, you are protected and will receive a first delivery like the week after. Within the contract we also agree to no sale to anyone six months after that date. Any deal with any other nation after that, will look the same as yours. So in that respect you have an advantage knowing, being the first nation signing up with us. The reverse, not signing up with us, and one of your neighbor countries do instead, is all up to you. But as said before. When you have a contract with us, you will be protected from anyone aiming at you or trying to using these kind of weapons against you.” Ms. Nodi made clear. The two men looked at each other for a while to sort of conclude what they just had heard. “Can we have a look at the contract and bring it with us?” the minister asked. “You can have a look at it here. But first I need you to bring me a list of your people signing, those names needed to make the contract legal and binding. If I’m okay with those names, you will have to study the contract here first. If you

– 013:027/22 –

are okay with it, I will assist you getting these signatures right away through a special kind of fax machine I have. If I feel that some names are missing, I will tell you so. And if you are able to provide and add them to the contract too, we have a deal.” Ms. Nodi gently answered. “Can we talk in private and come back in about twenty minutes,” the minister said. “Oh yes, absolutely. I call for Carl to see you out. I’ll give you half an hour to return. After that I may agree to meet with others.” Ms. Nodi with respect replied. “Carl will be in the stand waiting for you.” The first meeting was over and Carl met up in the hall outside the conference room and guided the two men out. The Bangers & Mash counter was in full swing with a lot of people having something to drink and eat and on the other side, getting amazed by Tobias and his wizard’s acts. The bubble duel carousel drew more and more interest as it offered an opportunity to test and try these silly bubble-guns out. And as people did, it became more and more clear to some of

– 013:027/23 –

them that these guns were no joke. The bubble- guns did kind of look silly, but holding one with a perfect fit in your hand, it felt too solid in all details so it had to be real. No glitches or week plastic details what so ever. The commander and the minister returned back well in time and in-between a duel, Carl sneaked them in the Mush to meet with Ms. Nodi again and to have a look at the contract. However, Carl entering the Mush with the two men were noticed by some people, which Sheila and the others had labeled NATO agents. They for sure knew who the commander and the minister were. So now, and like in panic, their cellphones were up and with one of the guys running down an aisle like in a hurry. Suddenly now, it seemed as if the big serious guys had woke up, giving the Bangers & Mash stand their full attention.

Book 13 feb2018

– 013:028/1 –

Close to four, Tobias started up yet another of his acts. But up in the Mush cap another kind of act was on its way. Ms. Nodi had prepared the contract for the minister and the commander to read and they had brought her a list of names signing the document, which they considered needed making the contract legal selling out and transferring some of their territory. Ms. Nodi briefly checked the names on list and confirmed that she was okay with it. Then she handed over the contract for them to read. “Not so much to read as you can see, we like to keep things simple.” Ms. Nodi commented.

To meet half way one way or the other, that balance act have to start from the top.

28. The Contract

– 013:028/2 –

The two men gently smiled back at her, receiving a file with just one sheet of paper. “You have coffee, tea and whatever you want back there at the counter. You call for me by pressing this green button when you feel ready, or if there’s anything unclear.” Ms. Nodi said, bowed a bit, and then she left the room so they could read and talk a bit about the contract in a sort of private. The two men opened the file and took out the one paper contract to read: This Contract between Skyj Industries (here after [Supplier]) and the lawful government of ________________ (here after [Buyer]) is binding for as long as fulfilled by both parties on the three following terms: (*marks are added at the end of this contract.) 1. The [Supplier] will deliver equipment* and ammunition* to the [Buyer] to a destination* of their choice within their country borders. Or... The [Supplier] will deliver equipment and ammunition to the [Buyer] as needed. 2. As payment for (1), the [Buyer] will give up a part of their territory to the [Supplier] listed as

– 013:028/3 –

Fairyjland*, to become its own sovereign state, and a city block*, to be the Fairyjland sovereign embassy. Providing water, sewer, electricity, internet and all whatever licenses for free. No taxes or other fees apply. 3. In any event (1) or (2) fails, and the contract terminates, the [supplier] and [buyer] keep what’s theirs and delivered up to date. If a party deliberately have caused such event, that party will pay and/or return the full value of what have been delivered. If any third party have caused such event, the [Supplier] is free to respond and restore the contract with whatever means required. Skyj Industries _____________ _____________ Ms. Nodi Mr. Green chief executive contract preserver [Buyer] signature list as follows: *Equipment list: *Ammunition list:

– 013:028/4 –

*Delivery destinations list: *Fairyjland location and borders: *Fairyjland embassy city block: ---------------------------------------------------- Whatever the men thought after having read the one page contract, it couldn’t be more convenient. No US dollars to pay or any other terms which could cause problems. And as they discussed in a bit secret, “What could go wrong in this which we can’t handle?” So after just ten minutes they called for Ms. Nodi. She entered the room, pleased with the whatever quick decision they had made. “So gentlemen. Okay so far?” Ms. Nodi asked. “Yes.” The minister answered. “But what about yours the other signature? Who is Mr. Green, and what is a contract preserver?” “Well,” Ms. Nodi started. “As a final step in this process, you will meet him. His signature will be the last one needed. He is what I call, both our insurance making this deal work. If you somehow feel that we fail to deliver, you remind us and we fix it. If we somehow feel that

– 013:028/5 –

you fail to deliver, we remind you and you fix it. If none of this works, Mr. Green step in and sort of “make things work”, first gently reminding us both. If that doesn’t work, there will be consequences. And if any of us still refuse to comply, Mr. Green is free to either terminate the contract or see to that the contract work anyway.” Ms. Nodi kindly explained. “You see. We take our responsibilities and all we promise seriously and Mr. Green guarantee that a contract is kept and valuable to us both.” Ms. Nodi added as there were nothing to it. The two men looked a bit surprised at each other like if they understood and agreed. “Good.” Ms. Nodi concluded and continued. “Now, the first paragraph in the contract, which of the two alternatives do you prefer?” “Can you confirm and be more specific about that second alternative about what we need?” the commander asked. “Yes, and that’s your best choice. Trust me.” Ms. Nodi pleased replied. “You don’t have to be specific about what kind of bubble armory or ammunition you want.

– 013:028/6 –

Instead we will deliver what you need to any location within the borders of your territory, no questions asked. Within our embassy, you will be well informed, taught and trained about the bubble arsenal we have, from all colors to the black and white, and the transparent ones. I can promise that you won’t be disappointed. What we do here is demonstrating a fraction of the range and capacity we can offer.” Ms. Nodi explained. “But, and I need to ask you this. What if we have a war in our region? In fact we already have. What position will you take?” the minister asked with his military commander joining in. Ms. Nodi smiled gently back at them. “Well gentlemen. I don’t care whatever. That’s your business. Whoever the blame is, I don’t care. It’s even so, that if you feel the “need” to attack another country for whatever reason, like to expand your own territory or whatever, you will be supported as agreed. However. There are three things to keep track on here. One: There’s a difference between “need” and “greed” and greed we do not support.

– 013:028/7 –

Two: The contract is between us, the Skyj Industries, and your country. It’s not personal in any way. So you just make sure to stay in power. That we support, no questions asked. Three, and the most obvious: Our weapons must not be turned against us, or any other weapons either for that sake, we won’t accept it. If any such incident would happen which is beyond your control, like an accident, you will be notified. However, carelessness or trying to test us, is not accepted.” Ms. Nodi explained. “All this is common sense really. You stick to your business and we stick to ours, and doing so, no questions will be asked. Right?” Ms. Nodi a bit pushed it. The two men smiled back at her like this was okay with them too, no strings attached. “But what about that land? That wasteland as you called it? How much? What will this cost us?” the minister asked. “Yes. For this the ‘need’ option we would like to have the northern part of your territory, which very much is a desert. And what I understand, that desert land you have no use of or control of anyway.” Ms. Nodi said, and went over to a

– 013:028/8 –

small table to fetch a map. Returning she unfolded the map where that desert area already had been marked out. “You obviously know our country well,” the minister said smiling. “Yes, I do my homework for both ours sakes.” Ms. Nodi replied smiling. That desert territory was huge, almost half the size their country, almost 116 thousand square miles (300,000km²) of sand, and not many people living there either. “Do you need it?” Ms. Nodi curiously asked. “The two men looked at each other for a short while and confirmed they didn’t with a smile. “No, you are right! And we don’t know what to do with it. But we just can’t have our neighbors, guerrilla warriors, or whatever terrorists there is fighting about it either,” the minister said. “What if we took over and eliminated that problem for you? Making your North adjoining new border to our Fairyjland safe, would that work for you?” Ms. Nodi like curiously asked. The two men smiled widely at the same time. “Now I’m getting curious.” The commander

– 013:028/9 –

replied. “Through decades and hundreds of conflict years this has not been possible. How on Earth can you do this now just like that?” “So far you’ve just seen a fraction of what we can do and to prove our capability to you and what we can offer, I can have that area cleared within in a week from when the contract have been signed. For you it may look like a gamble, but not for us. We know what we’re capable of. So why don’t you put us to test? Does it matter or not?” Ms. Nodi challenged them. “But if you fail?” the minister asked. “Does it matter?” Ms. Nodi replied. “Can it get any worse than it already is?” The minister straightened up, same as the commander did. “You for sure know what this is all about, don’t you?” They both said almost commonly. “Yes I do! I’ve done my homework.” Ms. Nodi most persuading replied. “But to make this both right and properly, there are three things you must do. First: I need you to announce and make clear as good as you can, that the land has been sold

– 013:028/10 –

and moving out to other location will starts two days after. A location whatever which you will provide. But we will assist you making this move as smooth and easy as possible. Second: Terrorists or whatever guerrilla and criminals, or other kinds of none reliable persons, we can deal with for you and deport to a location of your choice like immediately one day after that. Most will flee into your neighbor countries, not south into yours, we will prevent that. And if you prefer, we can move anyone remaining out, too. And third: How we make this happen? Well. We would prefer no questions asked. Okay?” Ms. Nodi declared. “You don’t have to believe all this now. But after having met Mr. Green, you for sure will know all I’ve just said to be true. So why not give it a try? What’s to lose which you haven’t got any control of anyway?” Ms. Nodi challenged again. For a moment the two men silently looked at each other. The blue bubble-gun capacity they couldn’t deny. And a tiny lady as Ms. Nodi challenging them? Who knows, perhaps that

– 013:028/11 –

did it. “Okay! We can do this. But what about that embassy of yours?” the minister asked. “That is from where we supply you on time and according to your needs. Our embassy is the link between us. Our Fairyjland will be closed. No one in and no one out. So your northern border will be protected and guarded at all times. We do have stealth and silent helicopters which can’t be detected. Those helicopters will connect the embassy with our Skyj industries. That traffic will happen during the dark hours, no sound, not seen, so no need to bother about. Right?” Ms. Nodi replied smiling. “Our embassy will look like an ancient castle with four corner towers and with one bigger tower in the middle about five or six floors high, it depends. Inside we will have an open public area with restaurants, some stores and meeting places to serve both our staff and any safe potential visitors. Your education and simulator training will take place there too. So you see, this embassy block has to be big.” Ms. Nodi continued. “Whatever Skyj industries, our Fairyjland and

– 013:028/12 –

that embassy is and earn its money from, is like nobody’s business, same as we won’t ask about your business. It all is very simple actually. The embassy inside public areas we protect our way, but in compliance with you of course. Any your citizens we employ, you can have a say on if you want to. If any of those employees fuck up, we will turn that person over to you. Our embassy in not for hiding. However, you will need to allow an attorney of ours assisting throughout any legal process of yours against that person.” Ms. Nodi made clear. “We do take pride in employing honest proper people, so trust us. And we do not take on and protect asylum seekers, refugees and such. And we will not hide any of your citizens from you. Your police will be welcome to visit our public areas and interact with our embassy guards, too.” Ms. Nodi promised. “We just need to know who they are, same as all we invite and allow in.” Ms. Nodi continued. “Further: Our otherwise embassy staff and vehicles needs to have total immunity and we will provide you a list who and what will need ID cards, number plates and alike and this needs to happen fast. When Mr. Green have

– 013:028/13 –

signed the contract, we will start to assist you from that moment. Soon the week after there will be more information, education and training, and of course, deliveries which you need will start a bit later that same week after, too. You just have to announce that Fairyjland area sold to the best of your ability and provide us a decent and worthy city block for our embassy.” Ms. Nodi ended with. In a way the commander and minister had heard all they wanted and more to please them. But were they able to believe it? It took further a minute with them secretly discussing and after that they both agreed and were all in for it. Now a completely new process started. The contract had to be legally signed by all involved. Their meeting so far had stretched in time and it had become late. The exhibition hall would soon close for the day. Ms. Nodi instructed the two men to be back as soon the fair opened again in the morning and that the contract should be ready for a final read and then for signing, which she suggested her couriers to make possible within that same day.

– 013:028/14 –

The two men didn’t understand how the signing would be possible within one day, but they didn’t say anything or objected. So now, with everything in place and taken care of, the two men met up with Carl in the hall at the top of the staircase, and from there they were guided down and out of the Mush. Leaving the stand they happily shock Carl’s hand assuring him “See you tomorrow.” This late before closing, the Bangers & Mash service were still running big. When Tobias launched that last blue bubble and the head of the marble bust snapped into nothing, some of the people close to the staged turned looking for Carl. Not just people from one camp, but at least five of them from different countries. Carl of course greeted the men in best possible manner and kindly asked them to come back tomorrow afternoon at about three a clock as he was fully booked till then. Some of the men looked quite frustrated but didn’t say anything. Tobias had a ball and really enjoyed what he was doing and so did his wizard assistants, too.

– 013:028/15 –

It had been a great day with lots of applause, laughter’s, bewilderments and some irritated serious looking guys not knowing what to believe. The Bangers & Mash food and refreshment service exceeded all expectations. And without complaints, only commendations, they were the hit of the day. Most people had learnt how the trash machine worked, so during the day, quite a lot of cash had been handed out to people. The bubble duel carousel kept on being an attraction and brought lots of laughter’s and fun. People starting to get the idea, having learnt how to hang on to their horse, made the skill level raise. The horses circled around with increasing speed, doing all sorts of unexpected twists and turns. Both chasing each other and meeting each other head on. Patrick and his classmates got better and better interacting with each other and Mr. Green felt more than pleased in his cuddly armchair, not needing to do much. Whatever threat closing in on them, Sheila were able to detect assisted by Patrick and the others. And back home behind the tube displays, the four others had managed

– 013:028/16 –

to target and map the full activity and intention of these VIP people visiting their stand. And at the end of the day, they all got aware that Mr. Green was going to join Ms. Nodi in the Mush. The day ended as the day before with Tobias in the lead marching them all out. Doing so people applauded with Tobias lifting his silly circus director hat up high, waving. Patrick and all the others behind, happily waved them, too. Back at the hotel Tobias once again gathered Patrick, Bill, Sheila, Sara and Karen for a brief meeting before dinner. Patrick told Tobias that Mr. Green was coming over, which meant that they soon would have their first deal signed. They were all excited, but still they couldn’t share the news with the others. “So guys, keep your mouth shut.” Tobias urged by visually zipping his mouth, happy smiling. The downstairs bar were crowded with happy smiling and laughing people and the following dinner even more so. This for sure was an adventure out of the ordinary for everyone and constantly improving.

Book 13 feb2018

– 013:029/1 –

Friday, the third day at the fair and a glorious day. Tobias marched in with the others and started up their stand in the same good order as the days before. Very soon after the military commander and the minister of defense from yesterday’s meeting with Ms. Nodi arrived. They happily greeted Carl, who took them to the Mush and showed them in. During the night and morning, they both had wondered about that Mr. Green, who was the last signing the contract. How he would look like after have met Ms. Nodi. Carl guided them up into the hall, where Ms.

Agreeing is back and forth in all directions, signing we should do flat still on a table.

29. Signing Day

– 013:029/2 –

Nodi greeted them and next to her, a half step behind, was this half size man she presented as Mr. Green. Okay, the men a bit surprised thought. But anyway. Their whole Bangers & Mash stand with these kind of odd people, so why not. Ms. Nodi showed the men into the conference room with Mr. Green following a bit from behind. They went over to the coffee and tea counter and got themselves a glass of water, except Mr. Green, who took his time making himself a cup of tea. As they sat down opposite each other the two men were eagerly interested in learning more about Mr. Green and that “Contract Preserver” title of his. “Of course.” Mr. Green said, gently smiling back at the two men before he started to speak. “To me a contract like this has to be validated and that is what I do. But I’m not just making it legal, I also preserve it legal, making it worth something. If you or Skyj industries mess up, we’ve both lost and the contract is a failure and will cost both of us one way or the other. But no worries, you will be notified well in time before

– 013:029/3 –

anything like that would happen.” Mr. Green kindly said. Both the commander and minister silently listed to Mr. Green as he spoke and it became obvious that Mr. Green added some strong authority to his words making them feel it. “You know. I don’t want this deal to fail, so look at it this way, I will assist you. You have chosen us to deliver up to your needs, which is a very wise decision. This means, at the same moment this contract is fully signed, I will see to that you are protected. As you probably have seen and can imagine, there are other countries and officials wanting to have a word with us. But as Ms. Nodi have informed you, we at a maximum only do one deal every half year, so if we close this deal now today, no one else will come close, they can only watch whatever there is to see out there in our stand. We won’t say anything or talk to anyone else, that’s not good for business or this contract.” Mr. Green continued. “After half a year we may sign another contract. But when you have a ‘delivery up to your needs’ contract with us, we will keep you informed and make sure that you will not be attacked by any

– 013:029/4 –

of our armory.” Mr. Green explained in a friendly but firm way. “So this is what I do and as you may now see, my signature is both necessary and vital for this contract to work for both of us and I’m sure Ms. Nodi has informed you about paragraph 3, the termination of this contract. If you have any further question regarding that, I will answer and make that clear to you.” Mr. Green ended without threatening, as he didn’t have to. Mr. Green had let the two men feel him and get to know him the mental way, so no further questions were asked. The authority Mr. Green conveyed added to their trust in both him and Ms. Nodi, and made them even more confident and willing to proceed. Those other things, like asking Mr. Green what would happen if failing or deliberately messing things up, or being greedy, as Ms. Nodi had said, they just didn’t want to know. That had gone through to them both unspoken. “Good!” Ms. Nodi said and brought forward a book size case with smooth rounded edges to show the two men.

– 013:029/5 –

It was metallic shiny black, no marks or labels or anything, and without any visible seams what so ever. She opened the case with a small key card like thing, sticking it in an almost invisible slot at one end. Inside she tipped out a twin pipe looking case from its padded holders. On the long side, she slid a lid off disconnecting the pipes revealing two paper rollers inside. Each roll had two metallic wheels attached in each end used to push up or pull down the paper in-between. “Now gentlemen. This is the contract printed on three-D paper, which allows handwriting and our signatures, too.” Ms. Nodi explained while pulling the rollers apart to show the contract in one long intact paper. “Three-D paper, what is that?” the minister curiously asked. “Wait a second, I’ll just get the tele printer book and then I’ll show you.” Ms. Nodi answered while on her way getting it. Mr. Green just smiled silently. As Ms. Nodi returned, she held up a letter size (A4) hardback book like case, which she then opened and placed on the table. Inside were

– 013:029/6 –

two slots where she fitted the paper rollers. One on the top of a page and the other at the bottom. With her thumbs on one of rollers side wheels, Ms. Nodi could roll the document up and down. Somehow the paper kept stretched all the time and along the sides there were a dot pattern in various color and size about half an inch (12,7mm) wide on each side. “What’s that?” The both men pointed and almost simultaneously asked. “That’s the validation stripes.” Ms. Nodi answered. “This book case is both three-D scanner and printer and this is the three-D paper.” Ms. Nodi pointed out. “The alongside validation codes assures the printed text and handwriting being authentic. You can’t tamper with this paper as all the text and handwriting you see on it is also inside the paper. The code is there as a sort of checksum to confirm the text and writing and it works with drawings as well as with pictures too.” Ms. Nodi explained. “The three-D feature is similar to paper layers, which with a pen, or even a fingerprint, can be

– 013:029/7 –

printed into the paper and in color, too. So if anyone try to fake it or try to tamper with it, it will show. And you can’t photocopy, cut and paste, or whatever else, after the paper have been sealed.” Ms. Nodi added. “So now. This here is the preprinted contract we have agreed on. If you can verify that text, we move on to the signing of it. I’ll walk you through the process step by step making all our signatures authentic on one original each.” Ms. Nodi ended, pushing the contract case over for them to read. All this technical stuff were all new to them, but after checking it all, they were able to verify that the contract stated what they agreed on, all in place and looking good so far. “Good.” Ms. Nodi said moving over to their side of the table to show how the signing worked. “We will generate three original contracts, one for you here and two for us out there. This tele book here generate your contract and I will show how the other two are generate now.” Ms. Nodi explained. With her TeeWee used as remote control, she pointed to the short end of the table and from

– 013:029/8 –

the ceiling a widescreen lowered down to about two feet (60cm) from the table surface so they all had a perfect view. Ms. Nodi did something on her TeeWee again, making the screen start up. Then Ms. Nodi closed the tele book cover. On the screen the original paper emerged to the left and then she called for her two couriers out there to connect and show theirs. The couriers connecting divided the screen in three, showing one empty paper in the middle and another to the right. Ms. Nodi started the copying process with her TeeWee and the three papers began to roll up with two empty papers like printing the same text row by row and with side codes, too. When done Ms. Nodi rewind all three papers and asked the commander and minister to compare. They did and as it wasn’t that much text, they didn’t have to spend much time on it. The men approved and Ms. Nodi carried on by opening their book cover again rolling down to the space where she should sign. “Now I’m going to sign these three originals at

– 013:029/9 –

the same time and as it’s a three-D paper, the side codes verifying my signature will be print, too. So now, check me and the screen while I sign.” Ms. Nodi encouraged them. The two men did and as Ms. Nodi signed, her signature was written on three documents at the same time as she wrote, no delay. When done, she turned to the men. “I assume you know that you can be exactly located through your mobile phones. Right?” Ms. Nodi kind of investigating asked. “Well, can we? Even if turned off?” the military commander asked. “Yes you can. In those kind of devices you have, there are deliberately engineered loopholes like everywhere.” Ms. Nodi assured them. “However, this technique we use is something else. So nobody can track or listening in on us here or our couriers out there either. So if you agree, I’ll show you how this works and then we can start the signing process.” First the two men thought “But how?” without saying anything. They were too curios and hadn’t seen any of these devices before which Ms. Nodi now presented to them.

– 013:029/10 –

“Yes please. Show us.” The minister a bit doubtful, but smiling replied. “Good.” Ms. Nodi started off with and did something on her TeeWee again. The screen shifted showing a map of their country. “Please call the names on your list, those which signatures we need to have. Tell them that we have a courier on its way setting up a safe connection enabling us to sign this contract right away. And please tell them that we know where they are through their mobile phones, so the courier will soon show up there with them.” Ms. Nodi instructed. “So now. When you call them up, and even before they’ve answered, it will show on the screen where they are. And if so, let me know a password or something which my couriers can be identified with when they show up.” Ms. Nodi continued. “Okay.” the both men said and the minister started up calling. Almost immediately as soon as he had pressed the call button, the display lit up a red dot within their country capitol city. Ms. Nodi zoomed in to show the building and then which

– 013:029/11 –

room the mobile phone he called were in. The minister almost panicked when he realized how quick this was done and so did his military commander too, but without any comments. The signal went through and the man in the other end answered. He was well informed about the contract and, sure he said, agreeing on a question the courier had to answer to verify his identity. When that conversation was over, Ms. Nodi asked “Okay?” and got two serious and chocked nodding’s back as answers. The commander and minister both started to call the others needing to sign and the same thing happened. They all were tracked down on the spot one by one and one were located being at the fair with them. This surprise both of the men again and Ms. Nodi asked, “Why not ask him to come up?” They did and Ms. Nodi showed them on the display how it was possible to follow him through the aisles. Ms. Nodi called for Carl guiding the minister downstairs to meet with the man and guide

– 013:029/12 –

them both up to the conference room. He presented himself as the minister of internal affairs and head of the police and justice. It all turned out to be quite a demonstration, with the three men studying their mobile phones with increasing suspicion. “Right, good.” Ms. Nodi said. Some of the signatures needed where close to each other in their parliament building, so they assembled in a room. The president were elsewhere. But even so, he was asked and were in on this signing procedure. “Now we just have to wait a moment for our couriers to arrive with their equipment same as we have here. On the display we can see when they arrive by the red spots turning yellow and when green, we are safe and connected. So please, help yourself with some coffee, tea and perhaps something small to eat back at the counter before we start.” Ms. Nodi advised. Mr. Green, who hadn’t done or said anything, went over to greet the new man arriving and then he guided the man to the refreshment

– 013:029/13 –

corner followed by the two others. Their conversation were polite with the commander curiously asking about their mobile phones and how they could be protected, which Ms. Nodi answered “That is how they are made. The hardware manufacturers and software programmers are very tied up by their countries secret service. If not complying, they will run into problems not being able to sell. We use a new type of technique. Let’s say we are direct satellite connected,” Ms. Nodi explained. Quite soon, and one by one, the red spots turned yellow and then green, and with all green, they went back to their places. Ms. Nodi lowered two more screens next to the first one in the middle and moved them all back a bit so they all could see. Then she opened up the parliament room connection on the left screen and president room showed up to the right, so now they could talk and see each other like in private. To their astonishment, seeing and talking to each other, were no transmission delays and

– 013:029/14 –

the screens much beyond ultra-high resolution. They all felt as if being in the same room and a giggling mode of comfort started to build up amongst them. “Okay, right!” Ms. Nodi opened up the meeting, presenting herself and Mr. Green to the new coming others. She went through the signing procedure once again, so that everyone knew what they were signing and how to do it. And with everything in place and everyone agreeing, the first name on the buyers list signed his name as advised. They all could witness his signature being added to the three originals and soon after the next signature and the next and so on. And then Mr. Green added his signature, and suddenly like a strike from above, a first contract was signed. They all applauded each other before saying goodbye and after that, Ms. Nodi turned the communication off. The couriers involved packed their equipment and simply disappeared in very much the same magical manner they had showed up, (no questions asked).

– 013:029/15 –

Ms. Nodi felt pleased and Mr. Green felt more than satisfied, too. The three men look happy and excited too, talking to each other. Ms. Nodi made the displays disappear back up in the ceiling. Then she took out the original contract from the tele book and placed the now signed rollers back in their case again. She handed over the case and its card key and instructed them how to use it. After that Ms. Nodi handed over another case to the minister of defense. “This is a gift from us and a functional one too.” Ms. Nodi added. The minister curiously opened it and inside were an exquisite and fully gold plated book, same size as the tele book they had been using. The minister carefully opened the front cover and inside, like before, the contract rolls could be fitted as he had seen before. But this golden book didn’t have the tele function, scanning and printing features as they’ve seen before, Ms. Nodi explained. The rolling up and down the paper though, worked the same. “Now!” Ms. Nodi said showing them. “On the back, if you open the back cover, there are two

– 013:029/16 –

compartments where you have these two phone device which you can used contacting with us. These phones are safe and can’t be traced or be overheard by any other than us. These two Skyj-phones have a direct connecting both to me and in-between each other. If you press the green button, the phones connects to each other. If you press the blue button you call me. Pressing the red button, you disconnect and end the call.” Ms. Nodi explained. “Further! This is our technique, so don’t mess with these phones or try to tamper with them. If someone do, we will know about it. As said, these apart from any ordinary cellphones are safe and we will not monitor them, that’s not our way of doing things. No charge devices are needed, they will work forever and wherever, the coverage is 100%.” Ms. Nodi assured. “So now, we just have to activate these items and we do it by hand prints, both hands just in case. And if you want all three of you to be able to access and operate both of these phones, that’s okay with us.” “Well okay, the minister of defense said. Can we add some of the others later?” He asked.

– 013:029/17 –

“Of course you can. But we’ll do that later in the embassy when ready.” Ms. Nodi answered back. “Okay, first phone and right hand and wait for the ting-a-ling signal.” Ms. Nodi instructed. The commander began, carefully picking up the quite small phone in his right hand and with Ms. Nodi doing something on her TeeWee. And then after a second or two a ting-a-ling sound was heard. ”Good, and again” Ms. Nodi said, and another ting-a-ling was heard. “And a third last time.” Ms. Nodi repeated, and a third, a bit longer more prominent ting-a-ling was heard. “Now the left hand.” Ms. Nodi said, and then the same procedure was repeated as with the right hand, and then with next phones and all three of them, one after the other. “Good, great! Now these items are yours to keep. Test and try the phones out and if you wonder about anything you just call me.” Ms. Nodi happily added. The three men smiled back at her and prepared to leave. “And a last thing before you leave. Please enjoy the rest of the exhibition and don’t miss our

– 013:029/18 –

tomorrow show at the artillery range. And don’t forget to propose a city block for our embassy. I would like to have that settled before two pm tomorrow before the fair close, as I will leave soon after. Whatever, call me on those phones I gave you, whenever. I just now have cancelled all other appointments, so I will be available when you are.” Ms. Nodi ended with a smile. After that Carl showed them out in-between two carousel duels and said goodbye. Then Carl went over to some other people like waiting in line, telling that they were fully booked for the rest of the fair and unable to take on any further inquiries. Lunch was over, but even so, their stand were like crowded. Some who had been rejected a meeting by Carl took offence and to a degree they showed it. Even if not threatening Carl, Patrick, Shelia and the three others were close by and ready to disarm such a situation by making them seriously uncomfortable if trying to approach Carl any further. Then, in worse case, Jan, Oliver, Ken and Sally were close by too, if anyone got physical. And of course, Mr. Green was there as a last resource. So Carl felt

– 013:029/19 –

safe moving around as before. In a way the climate in their Bangers & Mash stand had begun hardening. These other tough guys out for information, for sure knew that something had been agreed on. None of them knew about what though, which made them feel like put aside as nobodies and nothing further to bother about. All these silly bubble shows, bubble-guns and circus acts were totally new to them and they didn’t know what to believe, how to act, or properly respond to any of this happening. But still, all these secret service agents just had to find out more before any of the others. Like, what if this is true and these silly bubble-guns work? What then? And what would happen if these kinds of weapons showed up in a conflict with them on the other side? How to deal with weapons like these? Could they? And how to take them out? All this guessing couldn’t continue. Like leaving the fair uncertain were no option. They just had to know. So in secret, these now several state agents

– 013:029/20 –

tried to come up with plans how to get hold of a bubble-gun before any of the others. And then that stupid carousel, what’s in there? They had seen two men and a third, which they all knew too well, go in there. And what did they carry when coming out from there? Whatever this was all about, they desperately had to find out, too.

Book 13 feb2018

– 013:030/1 –

Later in the afternoon a lot of new faces started to show up in their stand, obviously checking things out. Sheila, Patrick, Bill, Sara and Karen knew this and as they were spotted, each of them were marked with a warning sign by the tube display crews back home. It was so obvious that even Tobias could see it and then of course Mr. Green and Ms. Nodi too, which could be seen from the Mush cap hidden windows. But even so, Mr. Green didn’t get himself involved or anything as he felt confident that he didn’t have to. “My class is doing well down there and back

Sneaky stealing can change fast into the opposite, wheeling back at you again.

30. Stand Raiders

– 013:030/2 –

home.” Mr. Green assured Ms. Nodi. “I think I’m going to enjoy this,” he said. At one of these occasions, Sheila and team spotted a new face arriving circling around in their stand. They found out real quick that he was a quite high ranked CIA agent. Together with two other guys they relaxed a bit standing around a table with some coffee. They were there planning and checking the stand out for some sort of raid later on Sheila had found out. Patrick had pointed this out to Tobias and come up with a plan. When Tobias had finished yet another of his ten minutes acts, he remained on stage. Patrick was quick to sneaking up beside the CIA guy pointing at his empty coffee mug. “Trash, trash... neat and clean?” Patrick said as if asking. The two other men had some coffee left, so Patrick deliberately ignored them. The CIA guy just waved with his hand like “take it”, which Patrick was quick to do heading with it to the trash machine. He put the mug in, the stake was accordingly displayed, and then he pulled the lever.

– 013:030/3 –

There were trumpet flourishes and all kinds of silly noises with flashing lights all over their stand and the Cyl can lit up looking as if it were wobbling around its center. Tobias still on stage grabbed the microphone and in a strong voice heard all over the hall: “Ladies and gentlemen. We have a trash jackpot winner! Thousand US dollar, ladies and gentlemen! And the winner is...!” Patrick was quick to cash out and run back to the CIA guy and hand the money over to him. A very strong spotlight, which nobody knew from where, lit him and Patrick up real good. Tobias took like charged and commanded them both up on stage applauding, which then all the others in their stand did, too. It got crowded, people were like coming from everywhere to have a look what was going on. Patrick acted like retarded and point to the stage where Tobias stood urging him to come. “There, there,” Patrick like stammered. “Stage, stage. Must go stage.” He said and grabbed the CIA guy sleeve to sort of get him going. The CIA guy was caught. With all these people cheering and applauding, there were no return.

– 013:030/4 –

But whatever, it can’t be that bad, he thought. So he followed Patrick to the stage with his thousand dollar win in his hand and there he was guided up on stage by Tobias. “Fantastic ladies and gentlemen.” Tobias announced. “Trash can really be worthwhile if disposed in an environmental friendly manner. This CIA spy gentleman here, for sure have earned his thousand dollars fairly.” “How did you kn...? I mean, I’m not a spy. Where did you get that idea from?” The CIA guy a bit disturbed asked, with Tobias holding his microphone close so everyone could hear. “I just looked at your badge.” Tobias simply explained bending over towards the CIA guy a bit like whispering, but with the microphone held in-between so everyone still could hear. “I haven’t got any badge.” The CIA guy replied a bit irritated. “Well, what’s this then on your back?” Tobias happily announced like asking his crowded audience, now filling the aisle all around, too. Tobias did a kind of magic gesture over and around the CIA guy’s head and suddenly there were a string visible around his throat and back

– 013:030/5 –

over his shoulders. Tobias gently turned the man presenting the audience an oversized badge like covering his back and a massive laughter was heard. Tobias gently turned the man back to face the audience again, but kept the giant badge in place so it now covered his chest instead. “CIA Spy, Langley Hideout, Secret City, USA” the badge spelled out in big letters, which all and everyone could reed. The CIA guy tipped the badge up a bit, and now he too could read. With yet another magical gesture, Tobias released him from the badge and forward it behind his back to one of his wizards which had come to assist taking the badge away. “Hey everybody! Give the man a big applaud, he more than any of us have earned his money.” Tobias shouted out before the CIA guy had a chance to protest or say anything. All in their stand applauded appreciating and long. And after that Tobias took the CIA guys hand and shook it, thanking him so much for being such a good sport and showed him off the stage. “My man. Thank you so much for your good

– 013:030/6 –

spirit helping me out there.” Tobias followed up with confirming the trick so all his audience could hear. But regardless that and whatever excuses. The CIA guy got caught like with his pants down. Like in an instant all knew who he was and had seen him. He not only had revealed his identity, but also his connection with the CIA, and to quite a degree, embarrassed his superiors, too. Ms. Nodi and Mr. Green who had seen it all up in the Mush, enjoyed it immensely and laughed out loud. When Mr. Green saw Tobias turn the man and the big badge on his back, he almost laughed his head off. What a total and complete disaster he said, that must have hurt. “But what is happening now?” Mr. Green called out and almost jumped off his chair in joy? When coming off the stage, the CIA guy made his way through the audience with his money and back to the other two guys at the table like he knew them. Mr. Green happily gestured as if the CIA guy now had lost all his sense, pointing. “He’s going back there and disclose the others, too. He must have lost all whatever sanity he

– 013:030/7 –

had by that treatment Tobias gave him. He must know, that contacting any workmates or agents will disclosed them too working for CIA. Like doesn’t any of them understand?” Mr. Green burst out once more laughing. Then the CIA guy mobile phone rang. Ms. Nodi did something on her TeeWee so that she and Mr. Green could listen in on him answering. “WHAT THE HELL ARE YOU DOING? You three, you don’t meet with us, talk to us or do anything! When things has cooled down a bit, you three leave the hall, grab a cab to the airport and take the first flight back home, ANY CITY, and GET LOST! And that’s an ORDER!!!” Ms. Nodi and Mr. Green heard a very upset and angry man shouting at the CIA guy in the phone. And with that the call ended without giving the CIA guy a chance to explain or say anything. “Love it.” Mr. Green laughed. “That was some performance. Just loved it.” He repeated with Ms. Nodi joining in on his laughter. But down there in the stand, Tobias, Patrick and all the others kept appearance and carried on with whatever they were doing.

– 013:030/8 –

The three CIA agents soon after disappeared to like never be seen again. But they were not alone taking interest in their stand. Many new agents from all over were arriving to try to rig their stand with all kinds of secret spy devices. But to Mr. Green’s further joy, Patrick were all over the place picking those spy devices one by one up and as often as he could, he ran over to the trash machine to cash in. All agents soon got aware of him weaseling around like a nitwit picking all their hidden devices up as if he exactly knew where to find them. Patrick like never seemed searching and sometimes not even looking when he picked them up. And when a trash stake was set and Patrick pulled the lever, their expensive spy devices just died. And if there was a win, as almost all the time now, it was presented with cheerful noises and lights like all over, making most of the spy agent guys go bananas. “Can’t anyone stop that kid, throwing him out of here or something!” someone said with a disillusioned angry voices, when discussing what to do now with some of the others.

– 013:030/9 –

Mr. Green saw it all and smiled widely. His class down there really made all these clever agents work hard. To try to highjack Patrick and through him out was not possible with him running around like a weasel. Someone tried to talk and bribe him to leave, but “Trash, trash. Must be neat and clean.” were the only words they got out of him, so that didn’t work either. Then someone tried to stand in the way. But Patrick just pointed their hidden devices out repeating his “Trash, trash. Must be neat and clean,” so that people started to take notice moving over there to see what’s up. And with people assembling, the agent blocking and trying to get rid of Patrick, just had to give up and leave to avoid a situation. And further to his annoyance when turning around, Patrick just bended his arm into a decoration pot without looking and picked the spy device which he had planted as it was nothing to it. This ongoing spy trash chase, the bubble duel carousel spinning, Tobias entertaining and the Bangers & Mash counter in full swing, continued till about half an hour before closing time. Then the agents, whatever country, gave

– 013:030/10 –

up. Not a single spy device had been planted and their failure was complete. However, they all had plans to come back later when the hall had closed and were cleared from people and the cleaning staff. But then security took over and they didn’t allow people in two hours after closing. But when mighty nation governments pulls strings and pay the right money, security can always look away or never show up at all in the first place. And of course, alarms do not always work and cameras can be turned away or show fake pictures. So with the last cleaning guys gone, it all would be all set and ready for the agent guys to return like in secret. After closing and with their curtain down, Tobias lined his ensemble up once more for their march to the bus and back to the hotel. Safely back at the hotel, Tobias gathered them for a minute in the lobby. “Friends! Tomorrow is our last day at the fair and we are going to leave soon after the fair has closed and we have wiped our stand neat and clean. Right Patrick?” Tobias happy

– 013:030/11 –

announced, looking back at Patrick laughing a bit with the others. “So please pack your things and leave it here in the lobby by tomorrow morning. We don’t want anyone to get suspicious about us leaving that fast. Our friends here at the hotel will bring our luggage back home in their Cyl after having wiped this hotel neat and clean and turned it over. So breakfast here tomorrow morning will be light, so our staff here can leave as fast as possible too.” Tobias said. “Great job everyone and keep it up till we have safely taken off in our Mush carousel tomorrow afternoon. See you in the bar later on and dinner at eight.” Tobias finished off with. He then went over to Patrick and told him to gather his classmates right away in their room and to bring Carl too, this time. Their assembly was quick and with all present, Tobias put on a cunning smile. “As you all know, we have a signed contract and tomorrow morning is our great finally out in the artillery range. Only Carl and I will be there and the stage acts will be closed during that time. But we will have a big screen on stage like

– 013:030/12 –

sending from there “our way” if you know what I mean.” Tobias explained. “This for sure will raise panic questions about who’s filming, what company is sending and such, but just ignore all questions, same as we have done so far. We know from this afternoon, that we will have agents trying to close in on us, and as I understand it from you guys, they are going to attack and try to raid our stand tonight. Right?” Tobias asked around with Sheila a bit seriously nodding back at him. “Now! We have trained for this scenario back home and Mr. Zed with crew are ready, and as you all know, we have Mr. Green visiting up in the Mush with Ms. Nodi. You all have done extremely well today and I’m very convinced that you will excel tomorrow. You five take care of the stand tomorrow morning when I and Carl are gone and my wizards will manage the broadcasting. Let’s just do ourselves proud and deliver Ms. Nodi and Mr. Green a performance to remember and talk about. Carl and I will be back about one a clock and at two we are closing. Okay?” Tobias encouraged them. They all joined in seriously hugging each other, determine to make the most of their last

– 013:030/13 –

performance before leaving. Tobias ended the meeting and showed them out to later on meet up in the bar. Back in the room again he took Patrick aside a bit and asked where he had got that silly look, stammering and weaseling around from, which totally had taken the agents trying to rig their stand off guard. “I’ve learnt that from Eve and Liam at Cantini’s, remember, and that silly look from the master himself, you.” Patrick laughed pointing. Tobias laughed too. “I think you need to borrow one of my hats though, to make that look more trustworthy.” Tobias then said, studying Patrick a bit with a cunningly smile. “Oh no you don’t.” Patrick happily replied with them both laughing and chasing around a bit. Then after that and relaxing a bit, they began to pack and prepare for tomorrows departure. And when that all done with, they as fast as they could like weaseled down to the bar and dinner with the others.

– 013:030/14 –

Back at the Mush, Ms. Nodi and Mr. Green had made themselves a splendid dinner with a view over the now empty stand. They had setup four screens hanging down from the ceiling covering the outer surrounding aisles. They both knew what was coming, and after dinner they both cuddled up in each an armchair to sort of watch the show. Soon after the cleaning staff had left and disappeared from their locker rooms, some black burglar dressed people started to show up in the aisles. Obviously they didn’t want to show their faces and risk being recognized, even though they knew the security cameras had been turned away. It was like just in case, no lose ends and no mistakes this time. Some of the men had brought drones with cameras to check the stand out from above to make sure it was empty and no surprises. But as happened, there were men from different camps and countries running in on each other with the same mission, to raid the Bangers & Mash stand. Surprisingly none of them had thought about that with some arguing starting up, looking quite threatening at times.

– 013:030/15 –

Mr. Green just laughed and Ms. Nodi smiled widely. Up in the Mush they could see and hear everything without being either heard or seen what so ever. The Mush were completely sealed and protected from the outside, so whatever they tried to do down there, Ms. Nodi and Mr. Green were safe. It took the agents quite some efforts and time to get the mess running into each other sorted. Their superior’s had to be called in to avoid a fight and instead try to negotiate and agree on how to do this together. The hardest part of these negotiations were about the bubble-guns and the carousel, and how to share whatever they would find in there. After all, they all wanted the same thing, and if fighting about it, none would get anything. Ms. Nodi’s TeeWee rang. “It’s our guys, the minister of defense,” she said to Mr. Green. Mr. Green was quick to shut all the outside noise off with his TeeWee and after that Ms. Nodi picked up the call. They both friendly greeted each other and then

– 013:030/16 –

the minister told that he and the others had a proposal regarding the embassy block. “It’s a quite large administration block in the center of our capital city, not far from our president palace, parliament and military quarters. The buildings in that block are old scrap buildings and we haven’t much going on there anyway, so we can have that whole block emptied and turned over to you on Tuesday next week. Would that work for you?” The minister asked. “That sounds good.” Ms. Nodi answered. “Could you give me the address and location so we can have a look at it?” “Oh yes.” The minister happy replied. “And then you come back to me?” “Absolutely. Within about two hours I guess.” Ms. Nodi replied. She got the address and immediately contacted Mr. Zed to check that block out. On a smaller screen next to the other four, Mr. Zed showed her and Mr. Green what that block looked like. It contained old crap buildings alright. But as the minister had said, the block was big and almost in the very heart of their capital city.

– 013:030/17 –

With some quick measurements and checking the ground deep down under, they all agreed that this was a perfect spot. Ms. Nodi kept her promise and called back. She and the minister agreed to meet in their parliament to sign and hand over all the legal documents on Tuesday afternoon and Ms. Nodi confirmed that on Thursday next week they will have their first arms delivery of what’s needed. “Then just to make clear.” Ms. Nodi asked. “About the people now living within our Fairyjland borders. Would you like to deal with them, or would you rather prefer them to escape over to your neighbor countries?” “Well, are you sure you can make them disappear like that?” The minister asked. “Oh yes we can!” Ms. Nodi answered back. “But as soon as possible, like immediately on Sunday morning, you need to announce and make as many as possible aware that the north territory have been sold and that they all have to leave. To where, is none of our business, but you need to advise us one place south, so we can assist you with those sort of ‘okay people’ remaining, moving them there.” Ms. Nodi continued. “The

– 013:030/18 –

problem guys we will sort out for you”. The minister had no problem with that and added “If you help us get rid of most people over the boarders, I for sure will advise you a pickup spot for those remaining.” “Good.” Ms. Nodi said. “We will start right away Sunday evening when the word is out. And I’ll keep in touch about what’s happening. And if you wonder about anything, just call.” The minister sounded pleased and the call ended. With that business taken care of, Ms. Nodi and Mr. Green move their attention to the raider’s getting ready to invade their stand again. After some further arguments and negotiations it had almost turned midnight. They had agreed on dividing themselves into four groups, one in each aisle, and from there simultaneously open up the curtain and walk in. But first and before that, the drones were to scan and secure the area from above. There were six of them controlled by each country and of course they had to start at the same time, which were achieved by some

– 013:030/19 –

agents sharing walky-talkies handed out. So at the same time they lifted. One flew straight up and into the curtain where it tangled up bad and got stuck sixteen feet up (4,9m) from the floor, which was enough so the men down under couldn’t reach it. Another took off fast in the wrong direction and crashed into a stand further back in the hall on a very inconvenient spot, which they couldn’t reach without further messing that stand up. Which then of course would be very hard to explain afterwards in the morning. Two drones took off along their aisles with like no control and crashed into each other at their aisles crossing. And there, like autumn leaves shaken down from a tree, they sadly fell down to the floor with pieces spread out all around. The fifth drone just wouldn’t take off no matter what the agent pilot did with his control box. And the last sixth drone just flew up straight, turned upside down just like that, and with full speed flew straight back into the floor on the same spot from where it started. And that was that, another pile of junk to get rid of. The guy with the fifth drone just got madder

– 013:030/20 –

and madder with the other guys around trying to give him clever advice. In the end he just jumped on top of the drone destroying it completely and then he threw the control box to the floor, breaking that into pieces, too. In fury he picked some pieces up and angry walking, he disappeared from the stand along an aisle. Mr. Green just laughed heartily, causing some tears of joy become visible in his eyes. Ms. Nodi smiled widely, keeping him company. For the raiders down there this now was getting out of hand, but giving up were no option. After a short conference, the raiders agreed on that it must have been some kind of radio signal interference causing all this. And whatever, they all felt, that was to be the best explanation they could agree on excusing their failure. And after all, close to an airfield and all, how were they supposed to know? So now, with that mess over with, they felt like fire at free will. One agent went over to that silly big “Closed” sign with that oversized safety pin attached to the curtain. He got rid of the

– 013:030/21 –

safety pin and threw the sign and the pin to the floor like in fury, no more fooling around now. Then with a superior look, he made himself ready to open up the curtain and go in. But to his surprise, there were no opening. A Skyjland tube crew had sewed the curtain up and with all silly means they could come up with, they were dead determined not to let anyone in. Without any opening, the agent pulled his knife and cut the curtain to make way. But cutting the curtain he ran into another next textile layer, and another, and another, and so on. The other agent’s in the aisle could hear his frustrated bad language from inside the curtain and suddenly, like 20 feet (6,1m) alongside the aisle, he cut himself out again after totally lost his orientation. One other agent tried to peek in under the curtain, but again was stopped by all these now heavy textile layers like stuck to the floor. Working hard crawling in under, he soon found himself crawling out again, totally lost orientation him, too. The agents on all sides tried to do the same, but all the time they got lost within the curtain and sort of thrown out

– 013:030/22 –

again. After that another agent got hold of a long round stick which he sharpened with his knife. His aim was to stick it through the curtain to try to find out how thick it was. But as he started to penetrate the first layer, there were this sound coming out from behind the curtain, an angry growling sound from something big. The agent stopped and pulled his stick back again. The agents on that side looked stunned at each other. “What was that? No it couldn’t be? Wasn’t that the sound of a lion in there?” Through their walky-talkies they asked the other agents if they had heard anything. An agent on the opposite side like hit the curtain with his right open hand to sort of check out. Doing so, an immediate inside roar response was heard with a big lion paw hitting his hand back hard. Suddenly after that, there were more angry lion growling’s and roar’s heard from within the curtain all around, and the agents could hear the lions moving and it sounded as if many. “Oh no, this can’t be true,” the agents discussed among them.

– 013:030/23 –

The guy with the stick tried to penetrate the curtain again and got it through about a foot (30cm), when it suddenly snapped in one clean cut, just behind the outer curtain surface. The hole like mended itself within a second and the remaining inside stick were heard falling to the floor and then seen rolling out down under the curtain in the aisle again. However, there were no angry roars behind the curtain this time. Instead the lions sounded like purring and gathering around their master, a kind of lion tamer in a circus or something. All the agent activities stopped, “What’s this? What’s happening?” they asked themselves quite taken. To try to go in there and find out, none of them wanted to do anymore. But still... Two agents had found a long metal pipe which they aimed to run into the curtain with speed. So holding it like a spear they took off in a side aisle to ram the curtain. But two feet (60cm) from the curtain the metal pipe was invisible chopped up in foot (30cm) pieces with the same speed the men were running. The men were able to stop just before the front man were about to have his fingers cut off.

– 013:030/24 –

There were a couple of seconds silence and then the lions inside the curtain started to move around again both growling and roaring and pounding the curtain hard from inside with their big paw’s like wanting to be let out. That did it. It all had turned quite spooky and the agents hurried through the hall to the main exit were they were let out by the well bribed security staff wondering what was going on. None of the agents wanted to speak or say anything, all this were too embarrassing, which no one would believe anyway. Ms. Nodi and Mr. Green had stayed up late witnessing the whole thing. To them, safe up in the Mush with like ringside seats, it all had been hilariously fun to watch. And after that, they both went smiling to bed. It all had been settled. Their Fairyjland and embassy had been harbored. So like from now, nobody could stop them. But even so. One day left at the fair and their grand finally. After all, neither Ms. Nodi nor Mr. Green wanted to disappoint their first new customer.

Book 13 feb2018

– 013:031/1 –

Like previous days, Tobias marched his Bangers & Mash ensemble to the fair exhibition hall and their stand. The tube crews back in Skyjland had got rid of all the scarp spread around from the night activities so no one could suspect anything of what had happen during the night. However, they deliberately had left the drone that had crashed into a stand further back in the hall as a sort of annoying proof for security to try to sort out. This was their last day at the fair and as soon they all had installed themselves in the stand and the exhibition hall had opened, Tobias and Carl left with a mysterious long looking bag

Whatever fair in a play, it depends on the winner. Fair losers haven’t got that say.

31. Fair Finally

– 013:031/2 –

carried on Carl’s back. No doubt that they were followed by eyes from like everywhere. The night raiders were there together with some more strange and serious looking people. But the raider had kind of burnt their fingers, so with their night experience in mind, they all adapted a more cautious attitude now. Tobias and Carl were of course followed out of the hall to a black limousine waiting for them. This was a special Skyjland car designed for the occasion with a Skyjland chauffeur from the Hotel and all. A precaution taken to avoid anything happen on the way to and from the artillery range. And of course their limousine were followed, but almost immediately at the same moment it took off, it disappeared from the persecutors radar and got lost. To confuse the persecutors even further, Tobias and Carl arrived to the artillery range soon after and before any of their fellow agents waiting could expect them. So they all missed their arrival and it became a mess with agents, like from all countries, running around outside the entrance not knowing if they had arrived or not. When they after a long while looking,

– 013:031/3 –

Tobias and Carl turned out being installed at the artillery range launch platform, as the entertaining part of the program, from where they couldn’t be reached. Back at their exhibition stand and stage, Tobias wizards had setup a vast wide display with an incredible resolution which no one had seen before, showing views from the artillery range, scanning all over the place. And of course Tobias, with his silly circus director hat, had to be in the picture zoomed in and all, most times. When it all started, the artillery range speaker voice were added to the scenery and sound, too. With Tobias and Carl gone, Sheila took over the stand and all happening. Sheila and team knew what to do, so no problems there. Among the people in their stand, most had been targeted by the Skyjland tube crews for various reasons. Sheila had decided that the red and blue targeted people should be given a hard time being there. So with Bill leading the way, they were to feel very uncomfortable, like having been spotted and constantly watched over like criminals, which in a lot of senses they actually were.

– 013:031/4 –

Not knowing from where or who watching them, the confusion and discomfort soon got too overwhelming and too much, so they simply had to leave. So this way their stand were cleared from these the nastiest people. The green targeted people however, Ms. Nodi’s new customer friends, Sara and Karen took good care of, making them feel comfortable and safe with all happening. Unnoticed they let them overhear other military people talking and whispering, disclosing about their attempts trying to raid their stand aiming to steal a bubble-gun and wanting to know about their deal, without success. So as Mr. Green had said and promised. After having signed the contract they would be safe and protected and like now, they felt good taken care of enjoying themselves. The show at the artillery range had just begun and people started to gather all around their stand as their screen were far better quality than any of the others. And most obvious and annoying too, their screen displayed more of details and from better angles the others weren’t able to match.

– 013:031/5 –

The first scene were from the launch platform, presenting various heavy rocket weapons aimed to take out military vehicles with. There were twelve of them lined up, including Tobias and Carl’s. With their weapons, they were one by one presented from the left to the right. Tobias and Carl were last out of course, meant as the joke challenging all the others. Each had a target set up for them, which special inspectors were to verify and grad the damage of after a blast. So with first out presenting their handheld rocket launcher and the panzer target vehicle about half a mile (800m) away, the next were to follow and so on. The three last before Tobias and Carl, were country representative industries, China, Russia and USA, and they had each chosen a tank to sort of demonstrate their superior power. Same sort of heavy tank Tobias, of course, had chosen, too. All presentations were serious and thoroughly made, with high decorated military men in the background. But with Tobias as the last one out, it all turned into a joyful show as usual. Tobias turned and bowed back at the quite big audience at the grand stand behind him. He presented Carl in the back as a bubble admiral

– 013:031/6 –

and chief executive. And to make him compete with the other high military decorated men, Tobias had decorated his jacket similarly and topping it with a too big hat, making him look more like a Christmas tree than anything else. There were smiles and laughter’s of course and when Tobias pulled out his blue bubble-rifle from the bag Carl handed over to him, the audience amusement rose. In the same kind of manner, but sillier of course, Tobias explained his bubble-rifle in a both magical and comical way. The bubble-rifle was much smaller and lighter than all the others rocket type of equipment, and when Tobias demonstratively added the three-D egg telescopic sight on top of his bubble-rifle, people just shocked their heads smiling widely. “Ladies and gentlemen!” Tobias raised his voice. “Our target, a tank, the biggest we could find. And to make this even more interesting, we have been allowed to fill it with explosives and gasoline, too.” Tobias proudly presented. “Can we have that confirmed please?” On two big screens on each side of the launch platform, the shoot-out jury and the target inspectors confirmed that to be true.

– 013:031/7 –

The target inspectors were experts and specially selected from various countries to make sure that no cheating would take place. Even so, some of them had smuggled on board spy devices into Tobias tank, so whatever now, no fooling around this time. For some this had become real and deadly serious, Tobias was going to be disclosed as the simple comedian and magician he was and nothing else. With everything set for the first team, the target inspectors drove away to a safe location. The first team aimed and fired. There were a blast heard all over and as everyone back at the grand stand could see, their target was blown into pieces. The target inspectors went over to have a look and on a scale from zero to ten, were ten represented total destruction, the inspectors gave the hit a five. The junk were quickly tossed away and replaced by the next target. This was repeated and turned extra interesting when the three big guys taking on each a full size tank. Their scores were a bit higher, but as the jury explained, this was another league as these tanks were bigger and heavier protected.

– 013:031/8 –

The USA team managed to get an eight, one point higher than the others, but in all other aspects the tanks were done with and tossed away as metal junk them, too. And so, with just Tobias left to prove himself, amusement and attention rose. What would happen now? However, there were a bunch of serious guys in place too, with order to carefully monitoring this event to find out what these silly bubble things were, if real or not, if a trick, and if so, how Tobias did it. “Ladies and gentlemen!” Tobias proudly and widely announced. “To compete with the very best and allow you to see, I’m going to slow down the bubble speed from maximum to match the others slower rocket speed, so you all can see and follow our bubble hit the tank.” “But! I’m not going to delay the implosion. At impact, the tank with all its explosive stuff inside will implode into nothing and disappear for good. No junk to toss away this time.” Tobias declared like visually with his arms held high. “Right people! Observe!” Tobias raised his

– 013:031/9 –

voice and after that he slowly and dramatically raised the bubble-rifle up to his shoulder. “Aim!” He like shouted, adjusting the egg sight a bit to show off. “And bubble!” He exclaimed, pulling the trigger. There were no blast, but a very visibly blue bubble taking off from the bubble-rifle barrel in an accelerating speed and growing in size. It all happened incredible fast and with a sharp snap heard from over there at the target site, the tank totally disappeared. No explosion or anything else indicating that the explosives on board had detonated, could be heard. Tobias turned back to the audience and raise his bubble-rifle as in victory. The majority of the audience laughed and applauded like wild. This was a trick they never had seen before. But some others, stunned and not so happy guys, did not applauding. The target inspectors drew over to the impact site where they suspiciously and thoroughly examined the area. But they couldn’t find anything, not a trace of an impact could be

– 013:031/10 –

found. The tank with its content was gone. Not a bolt or single scrap piece what so ever could be found. And at that same instant the tank snapped away, all the planted spy devices ceased to send. No monitoring of what really happened, even before the snap, could explaining the disappearance of the tank. The jury score took time as there were no evidence of any blast, no smell, not a sign of anything, just nothing. Then finally, the score ten was announced to sort of defuse the situation and make a laugh of it all. Tobias bowed deeply and happily received all the cheer and rejoice of the audience and some even gave him standing ovations, too. Tobias made the most of it, having Carl to come forward standing next to him at his side bowing deep to the audience him, too. And all along, neither Tobias nor Carl bothered to look over to their competitor’s side and the teams standing there, like stripped off looking themselves around, not knowing what to do. When all the cheering had ceased a bit and people felt like pleased with what they had

– 013:031/11 –

experienced, Tobias lowered the bubble-rifle and put it back into the bag again. The staff at the artillery range didn’t quite know what to do now, so Tobias and Carl like sneaked away as fast as they could. Carl took off his silly jacket and hat and like threw it away in a big trash bin outside the artillery rage entrance, which a second later were picked up by a tube crew. So they didn’t leave much to investigate in about them being there in the first place. Outside the artillery rage entrance Tobias and Carl’s limousine showed up again like from nowhere and they both went in without looking themselves around. The fuss inside with all the cheering and them leaving the scene so quick, hadn’t reached the outside area yet. So all the agents present there missed Tobias and Carl driving away. So they got lost again and the next minute they were back and inside the exhibition hall entering their stand to amaze and amuse their audience there even further. Of course there were cheers and ovations when Tobias in his silly circus director hat entered the stage. The screen behind him were still running, showing close up pictures of the target inspectors and now other people too, at the

– 013:031/12 –

impact site looking for their tank and clues to explain what had happened. The limousine drew back to the hotel were they all there were ready for a quick departure. Their Cyl, of course, fitted the limo as their last item so nothing were left to chance. All were paid for in cash and the hotel keys had been properly handed over. So with all done and ready, the hotel Cyl took off heading back home to Skyjland again. Back at the exhibition, the clock turned one with just one hour left before this years arms fair were scheduled to close. The Bangers & Mash food and beverage service were still in full swing and celebrating. Tobias made the most on stage, showing up the bubble-rifle with the stage screen replaying like over and over again from the artillery rage and in slow motion, too. Tobias also asked people up on stage to verify, feel and check the bubble- rifle out. Ms. Nodi’s friends, the minister of defense and the two others were there too, and had seen it all like from first row in a cinema. The three

– 013:031/13 –

were asked up by Tobias on stage to check the bubble-rifle out and by Carl they were let to know that the bubble-rifle were included in their deal, too. However, what Tobias didn’t do, was to invite any hostile agents or other involved people up on stage. So still, they were not able to check anything out, instead they were ignored in a most annoying way. And of course they asked around and talk to people having been up there on stage, except of course, Ms. Nodi’s minister and the two others. But only to hear their bubbling enthusiasm for the great show, confirming bubble-rifle as awesome and fun to have been holding as a sort of souvenir and proof of that stunning act. With just half an hour to closing time, Tobias asked his wizards to bring him the bubble-rifle bag. He put the bubble-rifle in and handed the bag over to them. With extreme care, all five of them carried it over to the Cyl can, knocked its surface three times, and... “Who’s there?” The Cyl can’s demanding voice

– 013:031/14 –

asked. “You!” Tobias five wizards with one mouth loud and clear answered back. A hidden shutter opened and the five wizards threw the bag in like that was that and over with. The can shutter closed with a bang and got invisible again. Tobias smiled back at his wizards and then turned to his audience again. “My wizards everyone! Give them a big warm applaud.” Tobias urged the remaining people within their stand and surrounding aisles, too. And people did. They cheered and applauded like crazy. “Ladies and gentlemen! Also at this late hour. Please give a big hand to our Bangers & Mash staff, too! Have you enjoyed their free food and service everyone?” Tobias raised his voice, followed by a big “YES!” from the audience, continuing applauding. “And also! Our carousel crew back there, who have taken so good care of you.” Tobias added, pointing Jan, Oliver, Ken and Sally out. They of course too, got applause, hurray’s and appreciating laughter’s in return.

– 013:031/15 –

“You know. It has been a privilege to be here and perform for you and I would like to thank you all for coming. But I couldn’t have done it without some people taking care of us in the first place, throughout and from behind. The administration staff making all this work. The not seen people which are so easy to forget. Please! Ladies and gentlemen! And for the last time. Our most sincere appreciation to those who made this and us being here possible.” Tobias said, raising his hands high, urging everyone to applaud, and they did for long. Tobias ended there. He bowed a couple of times more in front of the audience as a last gesture and got off the stage down to the floor. Some went up to Tobias, wanting to thank him more in person for a throughout outstanding performance and sort of have a chat. The last ten minutes, people started to drop off happy talking, and as the fair closing siren sounded, their stand curtain slowly began to lower down. The last visitors were guided out and for a moment, Tobias and all the others stood silent still till that last bit of the curtain had fully dropped to the floor. One short loud

– 013:031/16 –

hurray was heard from within the curtain and then a lot of dismantling noises started, getting louder and louder all the time. And then about fifteen minutes later, silly backward carousel music started to play, and wasn’t there lion roars and elephant trumpets heard from in there, too? That and more totally way-out silly noises kept going for about two minutes like in a crescendo, before it all tuned out into silence ending with just one triangle ting-a-ling. People packing in the surrounding stands had had a hard time laughing at it all, but now they stopped up with whatever in their hands, listening. At the same time that last ting-a-ling sounded, the Mush and Cyl had invisibly and soundless had passed through the ceiling and the roof of the hall. And as they came out on top of the roof three seconds later, the curtain framework snapped into nothing and the curtains original cloth fell from top down, folding itself up in a perfect rectangle, lining out their now totally empty stand. The surrounding people who had listened to all

– 013:031/17 –

the noises coming from in there looked stunned at each other, suddenly now, like in an instant, there were none and nothing there. Everything, somehow, had neat and clean disappeared, not a footprint or even dust could be seen. That last stunt, or whatever it was, took them all by surprise. Mostly all those sneaky agents hiding, trying to learn more and perhaps steal a thing or two when they were supposed to be packing and leaving the hall. A couple of seconds later Ms. Nodi’s TeeWee rang, it was the minister of defense calling. “Hello minister.” Ms. Nodi happily answered. “Did you like our demonstration at the artillery range? And were you able to witness our neat departure?” “Well yes both I guess. Like everyone is talking about it. Where are you if I may ask? I and the others got kind of worried?” The minister a bit concerned asked. “We are all here and on our way back home. And we are no ghosts, that I can assure you. We are for real, so no need to worry.” Ms. Nodi answered back.

– 013:031/18 –

“Most likely you and your friends will be approached having seen going in and out of our carousel. But try not to say anything, like act as that’s classified. Keeping all them others out and ignorant, for sure will strengthen you case. This is why I don’t tell too much. You see, like already now without any guns and such, we have an advantage against the others which we shouldn’t give away.” Ms. Nodi continued. “Okay..., now I see what you mean.” The minister, now smiling, replied back. “Good. Tomorrow at noon, your time, I will contact you with some more details so you know what’s going on and what will happen next. Okay?” Ms. Nodi ended off with. “Okay. And have a safe trip back home. I’m looking forward to your call.” The minister returned as a last say before hanging up. Back at the exhibition hall some people were running around like crazy, had secret meetings, called superiors for advice like in one big and increasing mess. Whatever, and for sure, they all wanted to know who and what these Bangers & Mash

– 013:031/19 –

guys were, where they were coming from and where on Earth they were now after their spectacular departure? And then of course, how they had been able to enter the fair with the biggest stand and the best location of them all? Several secret agencies had found out that no one in the arms fair administration really knew. All had been offered good money for any information, but as it seemed, all whatever information there had been, it all had been erased both from both files and paper, and from the administration staffs memory, too. Some, like in panic hurried to the hotel Tobias and the others had been staying in, they must know something there they thought. But the same thing happened. Not a single trace or evidence were found, proving that they even had been there. And like before, no one were able to recall or remember anything. The tube crews had swiped it all clean and removed any document providing clues. The Bangers & Mash name still remained in the fair catalogue though. But having paid the proper corrupt people well, all vital details were never filed and it all just became more and more spooky confusing.

– 013:031/20 –

All the research turned into a mystery and the frustration amongst all those highly regarded agencies and secret service organizations, grew. What on Earth was this about? What had happened? The Mush carousel, the Cyl can and the hotel Cyl, returned safe and sound back home to Skyjland. That short trip in time had been a joy with them all happy chitter and chattering. Tobias joined in with Ms. Nodi, Mr. Green and Patrick with his schoolmates. At arrival and before getting off, only half an hour after their departure, Tobias called for attention. He proudly announced that all involved in the Bangers & Mash project, were going to meet up in the castle ballroom at noon, their time, for a celebration dinner. There were cheers of course, and a happier bunch of people disembarking had never been seen before. Tobias and Patrick got hold of their packing and headed back home. In Skyjland it was early Saturday morning, seven a clock. On their way home they didn’t say much, but them smiling at each other, said it all. What

– 013:031/21 –

they had done and accomplished were out of any league, like no competition. Stepping out of the worm, Patrick ran ahead to their apartment. Nina, Dennis and Jack were up and waiting. Like all of Skyjland, they too knew that they had arrived back home safely. First Patrick hugged Nina hard and then he turned all his attention to his two curios little brothers. The three of them started like run around chasing each other, till they ended up settling down in a sofa with Patrick sort of telling them everything, but not quite. Some things had to remain secret from nosy kids, which Patrick was very well aware of. So in a fairytale way he got from Tobias earlier before they left, Patrick told them the Bangers & Mash tale and story. Tobias took his time and got inside the door after. He and Nina hugged and kissed and went out on the balcony to let Patrick, Dennis and Jack be by themselves for a while. Neither Dennis nor Jack had time with their father just now, they were all into Patrick’s Bangers & Mash fairy telling. Tobias didn’t say much as he used to do coming

– 013:031/22 –

home after one of his adventures and Nina didn’t rush him. She knew she would get the full story soon enough. “You know,” Tobias said. “To experience and see young people like Patrick and his classmates grow into adulthood this fast is really something. Still like children, but so seriously focused on their task was amassing to see. I wouldn’t have managed without them. That Sheila is something, as well as the others are, too. But she has that touch making her magic. She pick up things I do and would like to happen, and she delivers. It’s like I never have to tell or ask.” Tobias continued. “Well. But I bet you will have trouble getting her to do your laundry, right?” Nina responded with a smile. Tobias laughed heartily and changed mood to his more usual him and gently hugged Nina for a while. “You’re damn right! That’s a bet I’m not going for.” Tobias laughingly said. “But right now I feel for a shower and at eleven it’s time to get ready for the Bangers & Mash celebration dinner at noon. But for now shower

– 013:031/23 –

for me, and then sometimes before eleven, it’s Patrick’s turn.” Tobias happily announced.

Book 13 feb2018

– 013:032/1 –

Patrick had never been to the main ballroom up in the castle before. But what Tobias had told him, it was huge and that all of them would be there, his other classmates, Mr. Zed and his tube crews, too. And then of course, the guys running the hotel business for them. To honor the evening, Tobias left all his hats back at home and dressed in style and properly, no joking around this time. When Tobias did, Patrick felt the need to dress up properly too, and went to Nina for some advice. Nina happily supported and when the clock stroke eleven thirty am, they were ready and on their way.

The end of it all is always a start of a new beginning. From there we move on again.

32. Mission Completed

– 013:032/2 –

Tobias and Patrick smiled at each other on their way to the worm without saying anything. Their journey was swift and when getting off in under the castle, they met with several of the others, nicely dressed up to honor themselves and the occasion, too. The main ballroom was located above the big castle entrance hall with four staircases on each four sides leading up and down, no elevators needed. If handicapped, lacy, or whatever, you just floated in either direction along the wall sides. However, Tobias and Patrick were not in a hurry and took the walk to have a better view over the hall and all the people. “What do you think Patrick? Is it all worth it?” Tobias asked walking up the stairs, stopping up for a moment. “What do you mean?” Patrick curiously asked. “I mean all this that we have achieved and now you are a part of this, too. You know..., there’s one thing standing on stage and be appreciated by the audience getting all the credits, but quite another to be one with all those others making it happen. Today we have won as one as I see it, no one less or better than the other.” Tobias explained. “And that I feel worth it, being one

– 013:032/3 –

of us all.” Patrick looked up at Tobias and felt him strong. “Yeah, that’s true, I can feel that too, being one of us all, and that is worth like everything.” Patrick responded with a smile. “Yeah, you truly are one of us Patrick and now the one of us are going to celebrate!” Tobias assured him. Entering the ballroom with all the others as one with the same intention, to enjoy the moment, did something. It like opened doors, allowing hugging anyone and everyone at the same time. Whatever fame was and is, it wasn’t there. No placement cards and no table of honor at all. They all mingled from the start and did so even up the staircases when getting there. Tobias and Patrick blended in as all the others did and got apart from each other as all the others did, too. It did matter who you met, talked to or laughed with. Ms. Nodi, Mr. Green, Mr. Zed and Ms. Matey were all there and spread themselves out, too. No ceremony. None of them, not even Tobias, wanted or were engaged to give a speech.

– 013:032/4 –

Instead there was an event speaker, like telling everyone to take a seat as dinner were about to be served. They all did and it must have been more than three hundred of them, all one way or the other being engaged in this Bangers & Mash adventure. Three courses were served and Patrick enjoyed all, same as the company around his table did, too. People Patrick never really had met before, just seen passing by and such, which made the dinner even more exciting. Age for the moment didn’t matter, they all had something to tell from the arms fair stand, at the hotel, or back behind the tube scenes in Skyjland. Present too at this dinner were Mr. Zed’s magician scientists and elf workers, having created and built their stand with the Mush carousel and all, and their stories were as much fun and interesting as the others Patrick thought, giving him some insights in that science Mr. Zed used making all this possible. Patrick didn’t understand much about that science talk, but he very much enjoyed to hear the others talking, using words he never had heard before.

– 013:032/5 –

Time went fast and at half past two Tobias called Patrick up on his TeeWee asking if it was time to leave. Patrick agreed as he too started to feel quite exhausted after a long day. They met at the top of the staircase they had entered and slid down this time instead of walking. They hadn’t been in contact with each other during the whole dinner, so they had a lot to tell and talk about. Back home Dennis and Jack were out playing soccer with their friends and Nina was out on the balcony enjoying a warm cloud free day with a good book reading. Both Tobias and Patrick joined here for a moment with each a glass of cold lemonade to drink. “So how was dinner?” Nina asked with a smile. “Did you enjoy it?” “Yeah.” Both Tobias and Patrick answered with one mouth. Tobias told a little bit about the people he had met and Patrick filled in about the company he had dined with. To meet like this was totally new to Patrick, but as he said “It’s so fun and worth it.” There were a short pause, with Tobias for a

– 013:032/6 –

moment looking out over the valley, like he was preparing to say something. “You know, with our first Fairyjland in place, some things are going to change. Maybe not change just like that, but I mean that things are going to be added. Like my profession and job as magician I know will change. You know Patrick, Nina and I have talked about this. Ms. Nodi and Ms. Matey would like me to start teaching and the way they describe my role as a teacher and what I’m going to teach, I can’t quite understand. But they both are convinced that I can do this and that I will learn along the way.” Tobias tried to explain. “Are you going away? Are you leaving us?” Patrick asked, becoming very concerned. “Oh no Patrick! I’m not going to leave anything. You are my family and Skyjland is our home. I’m not going to leave anything of that.” Tobias assured Patrick strongly with Nina joining in. “You see, the thing is this. Ms. Nodi and Ms. Matey have asked me to start up a new project. What we did back there at the arms fair was one off performance and we don’t need, or for that sake, can’t, do it again. So in a sense, that kind of job will never show up again.” Tobias

– 013:032/7 –

continued. “But anyway. I want you to know and maybe you and Nina could help me out here, as this teaching they want me to do is mildly put, way beyond my horizons. You know what we talked about before Patrick, us three trying to figure out life and what’s out there, stars and all. Would you support me on this one?” Tobias invitingly asked. For a moment Patrick got silent, kind of went into himself to search for some kind of answers. “Yes, I would like that. I would like to assist you if I can.” Patrick answered back in a very mature adult way. Tobias had experienced Patrick turn serious like this before, but Nina hadn’t. So this shift in Patrick came as a total surprise to her. Tobias had tried to tell about that when coming home but without her really understanding. But she did now. Tobias reached Patrick his hand, which Patrick took, and then Patrick gave Tobias and Nina each a gentle hug. “Great Patrick, I’ll try to be brief on this as I’ve been told.” Tobias started off with.

– 013:032/8 –

“That desert Fairyjland of ours we are going to turn into one quarter farming with a castle in the middle, similar to what we have here. The rest is for wildlife, trees and plants and various whatever else African species. That Fairyjland is going to be sealed with the same space exit and entrance we have here. We are going to have a Fairyjland embassy of our own in their capital city too, which will have another kind of function, and this is where I come in.” Tobias explained. “We are going to provide them arms up to their needs, but if they start to be greedy, we won’t accept it. It’s like, if they ask for too much, more than they need, they will have to explain that to Mr. Green.” Tobias said, with Patrick beginning to smile widely. “Okay. Mr. Green, right? I think I get it.” Patrick commented. Tobias smiled back at Patrick and Nina did, too. Just the thought of greedy people being forced to explain their needs and what for to Mr. Green, that would be some program to watch on TV they all agreed on.

– 013:032/9 –

“Anyway,” Tobias continued. “They don’t know much about these weapons yet or how to properly use them. So they need to learn such things. But all the technical matters and details Mr. Zed will take care of.” “But, as Ms. Nodi and Ms. Matey say, there’s another need in all this, the understanding of these weapons without having to use them in the first place. Instead of arms balance, cold wars, curtains and such, which you don’t know much about yet Patrick, these two ladies have boiled it down to something else. To me they feel like two ancient witches gathering around a boiling cauldron, throwing in all kinds of poison herbs and witchcraft, and then they want me, innocent as I am, to kind of lure people to drink it.” Tobias told in a nasty fairytale witch style way. Patrick just had to laugh the way Tobias made his voice croak and head sink down to his shoulders, narrowing his eyelids and wrinkling his hands as if wanting to grab him and put him into the cauldron, too. Nina couldn’t help smiling widely, too. This was so like Tobias. Even if his job as magician had to change, he himself hadn’t, not a bit at

– 013:032/10 –

all. “Okay, okay! Now I scared you right?” Tobias happily said, smiling back at them. “Anyway. They talk about another dimensional arms balance, attaching the top center to the above seventh dimension and from there skew and shove to achieve a flow beneath. It’s almost like steering a flash of lightning, they say, and if you enter it up from there instead, it will make the energy center much more stable. You just teach how to setup and deal with these energies to achieve the perfect balance. It’s like an illusion you know, they tell me. If this is understood properly, that you teach them will make illusions come true.” Tobias tried to retell Ms. Nodi’s and Ms. Matey’s saying. “So what do you say? Do you get any sense out of this?” Tobias asked Patrick and Nina, looking back at him with question marks all over his faces. Patrick just couldn’t help laughing. “What? I haven’t the slightest idea what that’s about?” Patrick said with Nina joining in shaking her head smiling. “Okay! Do you see now what I’m up against

– 013:032/11 –

with these two ladies? Do I have your support trying to figure this out?” Tobias asked like making a point. With both Patrick and Nina cordial laughing, they promised Tobias their unconditional support and to the best of their ability, enter this mission seriously. “Well anyway. I trust them both and Ms. Nodi interests me the way she does things and make things happen. So who knows, I might learn something new, so the illusion of me free from cleaning, washing up and stuff come true.” Tobias appreciating just had to add “Oh no you don’t!” Nina was quick to respond. That witchcraft doesn’t work on me. The cheerful nagging continued for a while longer, with them all throwing happy comments teasing each other. After that Tobias and Patrick went to bed for a couple of hours to get back on Skyjland time again. At six a clock Nina had dinner ready. A light dinner it was, as Tobias and Patrick were not that hungry after their previous spectacular dinner up in the castle, but still enjoyable tasty.

– 013:032/12 –

But Dennis and Jack grabbed in hard. Later on the news that evening, there were talks and reports from the arms fair and the Bangers & Mash adventure that had ended in a success. But so far not so much in detail, merely to say that they all were safe back home again and that Skyjland had expanded. Later on, with start Sunday, the news crew promised to present the full story in a series, including all the hilarious events that had happened. Tobias and Patrick tried to stay up a little bit longer to adjust for the time delay, but still early evening they both had to hit bed. Skyjland had got their first Fairyjland contract settled. Whatever countries and military forces they were up against, Ms. Nodi, Ms. Matey, Mr. Zed and Mr. Green felt ready for. So what’s up their sleeves now will be revealed next.

Book 13 feb2018

This saga is about people that we “the ordinary real people” regard as less intelligent because of their handicaps and their behavior and looks. But diminishing people can backfire and now it does just that! The final preparations are on its way. The rehearsals are coming close to end. And with all in place, the arms fair open...

Arms Fair

The Skyjland Saga 3 entry 22-32

Site end 18feb2017

As for now, this is the last library page! But I have more writing in my drawers which I aim adding to this site later on and of course, I will continue with my story and poetry writing. So why don’t you check in on my HomeSite now and then to have a look? And if so, you now know how to contact me. Love, -Li